Edith Stein, försoningens profet
Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 15-17 februari 2008
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning
Föredrag IV
Vi börjar med några ord av Edith Stein.
Ordet har blivit kött för att utge det liv som han har antagit och för att frambära sig själv och den genom hans självutgivelse försonade skapelsen som ett lovoffer åt Skaparen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
I denna korta men lite komplicerade mening sammanfattar Edith Stein hela frälsningshistorien. Gud blir människa i Kristus för att frambära sig själv och hela den försonade mänskligheten som ett lovoffer åt Skaparen. Det finns en liturgisk grundton i detta. Det lidande som är försonat och helgat blir ett offer, ett lovoffer, åt Herren. Här ser vi också den inre styrkan och nåden i eukaristin. När vi firar mässan är det Kristus som bär fram allt mänskligt som har försonats och helgats till ett offer åt Fadern.
Vi är nu framme vid det sista kapitlet i Edith Steins frälsningshistoria. Vi har hunnit fram till hennes första tid vid Karmel i Köln. Den tiden sammanfaller med nazisternas maktövertagande. Edith inser mer och mer, på ett mystiskt sätt, att hon är kallad att ge sitt liv för Israel, för sitt folk, men också för Tyskland, för försoning och helande. Hon säger: "Men vad korsbärandet skulle bestå i, det visste jag ännu inte". Men under de här åren blir hon mer och mer övertygad om sin samhörighet både med Israel och med Kyrkan. Hon säger till en jesuit: "Ni kan inte ana vad det betyder för mig att vara det utvalda folkets dotter, inte bara andligt utan att också få tillhöra Kristus genom blodsband". Hon såg på förföljelsen av judarna som en förföljelse av Jesu mänskliga natur. Hon tolkade allt detta i en djup, mystisk anda. Det var inte bara politiska skeenden, utan det var ett angrepp på Guds människoblivne Sons natur. Det är bara i förening med det gudomliga huvudet som mänskligt lidande får försonande kraft, säger hon. Hon inser att allt mänskligt lidande måste förenas med Jesus Kristus och hans offer. Om vi står på egen hand och på egna ben, då blir lidandet bara meningslöst, tungt och sönderslitande. Men om vi kan införliva det i hans lidande, då kan det bli fruktbart. Då kan det få del av hans frälsande kraft.
Vi har sett att lidande kan leda till förbittring och andlig död. Men lidandet kan också leda till andligt liv. Det är här friheten kommer in. Människan kan själv avgöra hur hon reagerar på det lilla, det mellanstora eller det fruktansvärt stora lidande hon möter. Men grundlagen är densamma. Kristus har för oss lidit ett ställföreträdande lidande. Vi får gå in i det. Vi får bli delaktiga av det. Detta är Ediths stora arv till oss. Kanske det var just därför påven Johannes Paulus gjorde henne till Europas skyddshelgon? Europa har under 1900-talet erfarit mer våld, mer lidande, mer förintelse än någonsin tidigare. Aldrig förr hade människor betett sig på det viset mot varandra. Kan det ändå ha någon mening eller är det bara undergång för all mening, för allt som är gott och riktig? Hur många människor har inte brottas med dessa frågor?
Det är dessa frågor Edith Stein nu brottas med som karmelitnunna i Köln när hon ser hur förföljelsen av judar stegras alltmer. Så kommer kristallnatten den 9 november 1938. Synagogorna brinner. Judarna blir ännu mer förnedrade, förföljda, slagna och dödade. Edith är helt tillintetgjord. Hon säger: "Nu förstår jag, att det är korset som läggs på de mina". Samtidigt förstår hon att hon inte kan stanna i Köln längre. Hon sätter hela klostrets existens i fara. Det hade blivit tydligt när det var val. Valförrättarna kom till klostret och priorinnan protesterade. Hon sade: "Vi har den heliga stolens tillstånd att gå ut och rösta i vallokalerna". Edith besvär systrarna och säger: "Vad ni än gör, så lägg inte er röst på Hitler". Några systrar sade, att det ju ändå var ett val som var förfalskat. "Nej, vi får aldrig kompromissa med Antikrist", sade hon.
Så lyckades man förflytta Edith till ett kloster i Holland. Bara några mil över gränsen fanns det i Echt ett karmelitnunnekloster som var stiftat av systrar som hade fått fly för Bismarck. Under Bismarcks kulturkamp stängdes otaliga kloster i Tyskland. Många av dem som drevs bort från sina kloster hamnade i gränstrakterna. Också till Sverige och Danmark kom många flyktingar, inte minst jesuiter, eftersom de fördrevs från Tyskland under Bismarcks kulturkamp. Nu var det en annan kamp, Hitlers kamp. Därför fick Edith möjligheten att komma till karmelitsystrarna i Echt, en liten by på andra sidan gränsen. Hon fick tillstånd att emigrera. Ännu var det möjligt att emigrera från Tyskland, även om inte alla länder tog emot judar. Till Holland kom många. Också flera andra ordensmedlemmar av judisk härkomst lämnade Tyskland för Holland.
Där fick Edith en klostercell, som hade tillhört en mycket speciell syster, Maria Gertrudis Erzberger (1902-1937). Hon var dotter till Matthias Erzberger (1875-1921) som var en av de tyska politiker som hade undertecknat Versaillesfreden. Han tillhörde det katolska centrumpartiet. Men han betraktades som förrädare av nationalistiskt inställda krafter i Tyskland och hade blivit mördad. Hans dotter hade som karmelitsyster i Holland fått en ingivelse att be Gud om nåden att få offra sitt liv för påven Pius XI som var svårt sjuk. Hon bad: "Herre, om påven får leva, så är jag beredd att offra mitt liv, att dö". Det märkliga var att hon dog och påven fick leva. Vi måste vara försiktiga med det vi ber om, för Gud kan ju höra oss! Maria Gertrudis Erzberger var präglad av det ställföreträdande lidandets mystik. På tyska använder man ibland ordet Sühne, gottgörelse, sonande.
Det är ett ord som Edith Stein kommer att ta till sig, när hon kommer till Echt. Hon vill ta på sig detta sonande, ställföreträdande lidande för judarna, för Kyrkan, för Tyskland, för världsfreden. Några texter från denna tid visar, hur hon i sin iver att ge sig själv för dessa ting ständigt upprepar sin vilja att ge sitt liv i Kristi efterföljd. Denna fromhet är ganska främmande för oss i dag. Den går tillbaka till Jesu Hjärta-fromheten, som under slutet av 1800-talet blev mycket framträdande. Den innebar att man ville offra sig i gemenskap med Jesu Hjärta för världens räddning. Den stora basilikan Sacré-Cœur i Paris byggdes vid denna tid i den andan att man ville offra sig, och då särskilt för Frankrikes räddning. Kyrkan där var mycket attackerad. Det handlar om en viss fromhetsinriktning. Men ändå tror jag att alla kan känna igen detta. Det handlar om något som först och främst sker i Kristus själv, men också på det vanliga antropologiska planet.
Vilken mor är inte beredd att ta på sig lidande besvär för sitt barn? Det gäller även den som kanske inte har någon tro. För en mor som har fått ett handikappat barn är det i början jobbigt. Men så småningom blir ofta denna mor förvandlad av kärleken till sitt barn. I början är det hemskt. Man kan säga, att de mödrar som får barn med Downs syndrom går igenom en process. I början var det uppror. De satte, om de var troende, Guds godhet i fråga eller gjorde helt enkelt uppror. Men så småningom blev det en nåd, en glädje. Det är märkligt att se att dessa barn, som efter vad man brukar säga är de enda som inte kan hata, kan förvandla människor genom sitt sätt att vara. Därför är det en tragik att de nu börjar bli "utrotningshotade". Hos systrarna i Glumslöv kom det en sådan pojke till mässan varje söndag med sina föräldrar. Han hade hunnit bli 30-40 år gammal, så han var inget barn länge. Han kunde inte tala och inte skriva eller läsa. Men alla som såg honom i kyrkan blev verkligen tagna, för ingen följde de heliga handlingarna vid altaret så uppmärksamt som han. Jag sade en gång till systrarna, att det inte var de som var mest uppmärksamma utan den här pojken. De nickade ivrigt. Sedan dog föräldrarna. Han kom på ett hem. Hans syskon hade avlägsnat sig från kyrkan och brydde sig inte om att ta honom med. Det märkliga var att på hemmet fanns det ett sjukvårdsbiträde, en äldre svenska som inte alls var religiös. Hon förstod att det var något pojken saknade. Han blev oroligare. Då förstod hon att det var kyrkan, mässan, han saknade. Då åkte detta äldre sjukvårdsbiträde på sin fritid till mässan med pojken varje söndag. Han lyckades öppna henne för mässan. Man kan se att dessa barn har en förmåga att bryta ner mänsklig instängdhet, själviskhet, självupptagenhet på ett helt speciellt sätt.
Det är detta som Jean Vaniers vision och kommuniteten l'Arche bygger på. Där får så kallade normala människor leva tillsammans med mentalt handikappade, inte för att hjälpa dem, men för att själva bli förvandlade. I början tror man, att man är mycket osjälvisk, då man lever tillsammans med dessa. Så småningom upptäcker man, att man själv blir förvandlad, att man upptäcker en ny dimension av verkligheten. Här ser vi en aspekt av det vi kan kalla det ställföreträdande lidandet. Något liknande kan vi märka i många sammanhang. Jag minns att vid en ekumenisk samling berättade Caroline Krook om ett möte med en sjuk människa. Hon brukade besöka en sjuk släkting på ett hem. I samma rum fanns det en äldre dam som hon också hälsade på. Sedan dog hennes släkting, men hon gick ibland och hälsade på den andra damen som var kvar. Hon hade en utstrålning av frid. En gång frågade biskop Krook den äldre damen varför hon hade sådan frid och glädje. Då öppnade hon skrivbordslådan och tog fram ett litet foto på en av Moder Teresas systrar. Hon var lidande medarbetare till Moder Teresas systrar. Hon offrade sitt lidande för dessa systrars arbete utåt.
Det finns en annan aspekt av detta mysterium. Vi kan se det både på det rent antropologiska planet och i den fulla kristna meningen. Det är typiskt mänskligt, att människor inser att ett lidande måste kunna bära frukt. Inget lidande är helt utsiktslöst. Nytt liv föds. När ett barn kommer till är det smärtsamt, men snart glöms det svåra för glädjen. Vi ser att Gud tar på sig lidandet, när han blir människa. Han tar på sig allt mänskligt lidande för att föra det fram till uppståndelse, nytt liv, försoning.
Även i en historisk-politisk situation kan det vara något liknande. Det är detta Edith Stein nu brottas med: förföljelsen av judarna, nazismens framväxt. Det väcker människor att ta på sig korset i Kristi efterföljd. De som inte visste och förstod det, ville Edith hjälpa genom att ta på sig detta kors. Det blir ännu tydligare när hon kommer till klostret i Holland, där man har speciell inriktning på Sühne, försoning, att offra sig för andra. Efter några år ockuperas också Holland av de tyska trupperna. Man började då registrera alla judar. Edith kallas till Gestapokontoret i Maastricht. När hon träder in där säger hon "Gelobet sei Jesus Christus" istället för det föreskrivna "Heil Hitler". Hon sade, att hon förstod att det var en kamp mellan Kristus och Antikrist. Därför måste hon säga så. Systrarna försökte få möjlighet att skicka Edith utomlands. Man förhandlade med det schweiziska generalkonsulatet för att hon skulle förflyttas till ett kloster Le Pâquier i Schweiz. Varken i Schweiz eller i Sverige var man dock så angelägna att ta emot judar. Flera framstående personer i Schweiz försökte förhandla om förflyttningen, men det lyckades aldrig.
Så kommer söndagen den 26 juli 1942. Då lästes ett herdabrev upp i alla katolska kyrkor och kapell i Holland, där biskoparna brännmärkte förföljelsen av judarna. Man hade försökt få till stånd en gemensam aktion mellan alla kristna kyrkor, men nazisterna lyckades sprida oenighet bland kyrkorna. Den största protestantiska kyrkan, Hervormde Kerk, en kalvinistisk kyrka, drog sig undan, medan några mindre protestantiska kyrkor också protesterade. Men i alla katolska kyrkor lästes herdabrevet upp. Det retade upp nazisterna mycket. Nästa söndag, den 2 augusti, kom svaret. Det innebar att man beslöt att deportera alla katolska trosbekännare av judisk härkomst i Holland. Man hade gjort mycket noggranna registreringar. Det finns uppgift om att det var 988 personer som samtidigt arresterades över hela Holland. Edith Stein befann sig vid arresteringen i koret, där det Allraheligaste Sakramentet var utställt till tillbedjan. Edith befann sig alltså i bön, när Gestapo kom till klostret och sade till priorinnan att syster Stein omedelbart måste lämna klostret. Priorinnan vägrade och sade att de hade påvlig klausur. Men det brydde de sig inte om. Edith fick några minuter på sig att samla ihop sina kläder och sina tillhörigheter. Även hennes syster, Rosa Stein, som också hade blivit döpt och arbetade som portvakt vid klostret skulle deporteras. Det som skedde hade spritt sig i staden och människor hade samlats på gatan för att protestera. Men polisen drev undan dem och frågade om de också ville följa med. Då hörde man hur Edith, när hon fördes bort, sade: "Kom, Rosa, vi går för vårt folk". Edith var medveten om att detta var något hon kunde ge en mening åt genom att se det som ett ställföreträdande lidande för sitt folk.
Samtidigt arresterades katolska judar över hela Holland. Det gällde flera olika kloster. Bl.a. var det några bröder och systrar i samma familj, Löb, där nästan alla var trappister. Där fanns även en del andra systrar som Edith hade känt från Tyskland. Detta var en speciell deportation. Av misstag hade man fått med några som inte var av katolsk trosbekännelse, men de släpptes senare. Det är viktigt att komma ihåg att det var en speciell deportation, eftersom Edith Stein senare kommer att helgonförklaras som martyr. Man kan ju säga att alla judar var martyrer. Men detta var en speciell grupp som arresterades som hämnd för biskoparnas herdabrev. Denna händelse kommer att vara viktig också i ett annat hänseende, eftersom påven Pius XII efter detta blev försiktigare i sina protester, eftersom de lockade fram speciella hämndaktioner. Denna grupp arresterades alltså inte endast eftersom de var judar utan också för att hämnas på Kyrkan, på biskoparna. Det var en akt av hat mot tron, odium fidei. Det blev en del diskussioner, när Edith Stein helgonförklarades som martyr. Ofta berodde diskussionerna på att man inte förstod det som skedde. Man sade att det var miljoner judar som hade dött som martyrer och Edith var bara en av dem. Det var hon också. Men hon var även någon som dog för sin tros skull, eftersom nazisterna ville hämnas på Kyrkan i Holland. Det kan tyckas vara en detalj, men det är ändå viktigt att förstå vad som skedde för att förstå sammanhanget.
Sedan förs de arresterade till ett uppsamlingsläger i Westerbork. Det finns många vittnesbörd om hur Edith hjälpte mödrar med barn och andra som var helt tillintetgjorda av sorg. Man var förundrad över att hon bevarade sitt lugn och sin samling i denna svåra situation. Någon vecka senare går transporten österut till förintelselägret i Auschwitz. Märkligt är att detta tåg stannade på en vanlig järnvägsstation. Annars gick dessa tåg i största hemlighet genom Tyskland för att inte civilbefolkningen skulle bli oroad. Detta tåg stannade på en liten station i Pfalz, Schifferstadt. Ännu märkligare var att Edith Stein fick kontakt med någon på perrongen. Denna person kände familjen till hennes före detta biktfader i Speyer. Det sista vittnesbördet vi har av Edith Stein är, att någon på perrongen i en liten småstad talade till henne genom en lucka i boskapsvagnen. Då sade hon, att de var på väg österut och hon lämnade hälsningar till familjen Schwind. Sedan försvinner alla spår.
Men man vet att transporten anlände till Auschwitz-Birkenau den 9 augusti 1942. I Auschwitz fanns det två koncentrationsläger, ett där man hade fångar av olika slag och ett som var ett rent förintelseläger för judar, Auschwitz-Birkenau. Eftersom Edith var en kvinna över 50 år fanns det ingen chans att hon skulle tas ut till arbetsinsatser, utan hon måste ha gått direkt till gaskammaren. Här finns det inga vittnesbörd. Därför dröjde det länge innan man kunde förrätta hennes salig- och helgonförklaring, eftersom man i princip inte visste att hon var död. Det fanns vissa påståenden att man hade sett henne i Sibirien eller någon annanstans. Men det var helt osannolikt att hon inte direkt skulle ha förts till gaskammaren.
Efter sin död blev Edith mycket snabbt en person som kom att prägla den Katolska Kyrkan i Tyskland efter kriget. Hon sågs som en försonande gestalt, som också betydde mycket för Wiedergutmachung-processen. I Tyskland tog man mycket beroende på bl.a. Konrad Adenauer (1876-1967) beslutet att man måste gå igenom hela det förflutna, genomlysa det och försöka försona och gottgöra, i den mån man kan gottgöra något sådant. Det betydde att man medvetet försökte genomlysa alla delar av samhället och se vad som fanns kvar av nazistiskt tankegods, och de som medvetet hade gjort något måste genomgå en avnazifiering. Man beslöt även att skadestånd skulle betalas. Detta gällde i den västra delen av Tyskland. I den östra delen och i Österrike gjorde man aldrig något liknande, ty där såg man sig som offer. Det innebär att nazismen dröjde sig kvar där på ett helt annat sätt. Fortfarande ser vi att i det tidigare DDR och kanske även i delar av Österrike finns det större jordmån för nynazismen, eftersom man där aldrig gick igenom någon försonings- och Wiedergutmachung- process. Processen var inspirerad även av religiösa tänkare som Edith Stein och innebar, att man måste ta på sig ansvaret för det som varit, även om man kanske själv inte var direkt personligt ansvarig. Det man kallar kollektiv skuld avvisades av påven, men det finns ändå en ställföreträdande skuld, som i sådana här sammanhang faller på ett helt land. Edith Stein påverkade en hel tidsperiod, kanske mer på det mystiska, osynliga planet än på det rent formella planet.
Genom Ediths helgonförklaring och genom att hon utropades till Europas skyddshelgon betonade Johannes Paulus II aspekten, att Europa efter Auschwitz liksom är en botgörarkontinent. Det som har hänt i Europa kan aldrig suddas ut. Vi behöver inte endast tänka på Auschwitz utan även på t.ex. Gulag-systemet. Den kontinent som präglat den kristna Kyrkan under tvåtusen år har nu blivit en botgörarkontinent. Man kan även betrakta sekulariseringen i Europa i det ljuset. Under denna tid var de kristna inte vuxna sin uppgift att bemöta Antikrist. Många föll för locktonerna från både nazismen och kommunismen. Det är viktigt att se dessa djupa sammanhang för att förstå den nedgång i tron som vi alla ser efter denna tid. Vi kristna i Europa hade inte tillräckligt med tro och kraft för att stå emot Antikrist. Därför får vi göra bot genom den renande sekulariseringen, en slags ökentid, för att kunna fördjupas i vår tro. Vi ville inte bli martyrer kan vi säga, medan många i Kyrkans begynnelse var beredda. Men vi måste samtidigt säga, att 1900-talet har gett Kyrkan fler martyrer än något annat århundrade. Bilden är inte entydig. Vi vet att många präster och systrar blev martyrer under Hitlertiden. Edith var långt ifrån den enda.
Häromåret saligförklarades en syster Sara från Budapest. Hon hade gömt judar men blev sedan dödad och kastad i Donau. Samtidigt fanns det i Budapest en franciskan, som kallades broder Satan och mördade judar. Det fruktansvärda är att i sådana situationer ställs människor inför ett val som inte går att komma undan. Antingen får man ge sitt liv eller döda. Samma sak ser vi i Rwanda. Vi kan inte föreställa oss hur det är, om man säger till oss: antingen medverkar du med oss och slår ihjäl vissa människor eller blir du själv dödad. Gång på gång ser vi denna situation under 1900-talet. Vi kan ta en annan episod från Burundi. Man kommer till ett prästseminarium och säger till seminaristerna: "De som är hutu ställer sig här, och de som är tutsi ställer sig där". Ingen av seminaristerna rör sig. Alla massakreras. De förstod att man måste vara trogen Kristus. I detta ögonblick kan man inte välja sida efter blodsband. Det skulle vara ett förnekande av Kristus. !900-talet är fullt av sådana situationer. Antingen blir man en syster Sara eller en broder Satan. Vi kan inte döma människor. Men det är viktigt för oss att inse, att det finns situationer i vårt liv, då vi inte kan kompromissa om vi vill vara trogna Kristus.
Till sist tänkte jag läsa en av Edith Steins texter, som sammanfattar hennes budskap, hennes andliga arv. Texten är i första hand skriven med tanke på hennes kallelse som karmelitsyster, men den kan ändå ge en liten inblick i det som är de heligas samfund. Edith börjar med att citera den fornkristna psalmen Ave Crux spes unica (Var hälsat kors, vårt enda hopp). Även vid August Strindbergs grav står dessa ord. Det är märkligt, för vi brukar inte tänka på Strindberg som någon som förkunnar korsets budskap. Men allt är möjligt. Edith fortsätter: "Världen står i lågor. Branden kan också sprida sig till vårt hus" (då menar hon klostret). "Men högt ovan alla lågor tronar korset. De kan inte förtära det. Det är det som är vägen från jorden till himlen. Den som omfamnar det i tro, hopp och kärlek blir buren av det upp till den Treeniges sköte".
Edith säger, att vi skall omfamna korset, vi skall hälsa det. Då blir vi burna av korset. Om vi gör motstånd, fastnar vi i bitterhet. Då blir det något annat. Men om vi kan känna igen korset i det lidande som drabbar oss, då blir vi burna av det. Det kan vi se i människors reaktioner. Antingen blir de bittra eller blommar de upp. Här tänker jag ofta på de människor som kom direkt från lägren till Sverige och som jag fortfarande möter i våra församlingar och som ofta har varit ryggraden i församlingarna. Det var inte bara judar som kom, utan det var många polska katoliker som kom med de vita bussarna. De flesta av dem är döda, men ännu blir jag ibland presenterad för någon äldre kvinna eller man som har varit med. Jag blir nästan alltid tagen av en speciell godhet och kärleksfull utstrålning hos dessa människor. Aldrig har jag mött förbittring eller sura drag, som man kan se hos människor som inte alls har gått igenom något liknande utan fastnat i bitterhet och avståndstagande. När vi omfamnar korset kan vi bli burna av det. Om vi gör motstånd och stretar emot, då blir det något annat.
Edith fortsätter: "Världen står i lågor. Är du manad att släcka dem? Se då upp på korset. Frälsarens blod strömmar fram ur hans öppnade hjärta. Det är det som utsläcker helvetets lågor. Gör ditt hjärta fritt genom att troget uppfylla dina löften. Då strömmar den gudomliga kärlekens flöde över i ditt hjärta, så att det i sin tur kan strömma över och bli fruktbart ända tills jordens yttersta gränser."
Här pekar Edith på att vi kan förena oss med Jesu hjärta tvärs igenom det smärtfyllda som fyller tillvaron. Ingenting får hindra oss att bli kvar i Jesu kärlek. Ja, ännu mycket mer måste vi kasta oss i hans armar och förena vårt hjärta med hans. Då strömmar hans glädjefyllda, kraftfulla kärlek in i vårt hjärta, så att vi kan bli fruktbara för världen. Hon säger, att det kan ske ända till jordens yttersta gränser. Det är typiskt för det kontemplativa livet. Man drar sig undan världen för att be och offra sig för världen. Men samtidigt kliver man liksom in i världens innersta. På ytan drar man sig undan världen, men på djupet går man in i världens hjärta. Det är ett mystiskt blodomlopp, där kärleken på ett osynligt sätt strömmar ut över världen.
Hon fortsätter: "Hör du hur de sårade stönar på slagfälten i öster och väster? Du är ju ingen läkare eller sjuksyster och kan inte förbinda såren. Du är instängd i din cell och kan inte nå fram till dem. Hör du hur de döende ropar i ångest? Du skulle vilja vara präst och bistå dem. Blir du rörd av änkornas och de föräldralösas klagan? Du skulle vilja vara en tröstens ängel och hjälpa dem. Se då upp till den Korsfäste! Är du som brud förbunden med honom och iakttar troget dina löften, så är hans dyrbara blod ditt."
Här känner Edith längtan att få göra allt. Hon vill bistå sjuka, förbinda de sårade på slagfälten. Ibland kan vi känna en längtan att göra allt för alla. Men det kan vi inte. Edith kan som karmelitnunna först känna sig helt maktlös inför världens nöd. Men då förstår hon att eftersom hon tillhör Kristus på det djupa planet, eftersom hon är hans brud och han är hennes Brudgum kan hon genom hans frälsande kärlek bistå de sjuka. Den osynliga bönens oändliga kraftkälla upptäcker hon då. Det gäller inte bara en nunna eller munk instängd i sitt kloster. Det gäller även den som sitter på långvården. Ingen människa, ingen kristen är onödig. Även om man tycker att livet är tungt och svårt, kan man genom sin förbön hjälpa alla dem som är på slagfälten, alla dem som i dag dör, våldtas i Kongo-Kingshasa, dem som bombas i Irak, dem som tas ifrån sina mänskliga rättigheter i Kina och så vidare. Tidningen och nyheterna är en källa till förbön. Vi måste ibland fråga oss, om vi ser dagstidningen som en förlängning av bibelläsningen eller bläddrar vi i tidningen för att få lite tidsfördriv. Som kristna har vi en böneförpliktelse gentemot dem som behöver vår hjälp. Den gränslösa förbönens makt betonar Edith Stein mycket starkt i denna period. Denna text är skriven den 14 september 1939 på Korsets upphöjelses fest, samma år som andra världskriget började.
Edith fortsätter: "Förbunden med Kristus är du allestädes närvarande som han. Du kan inte bara hjälpa lite här och var som läkaren, sjuksystern eller prästen. I korsets kraft kan du vara på smärtans alla fronter och orter. Din förbarmande kärlek bär dig till alla fronter, denna din kärlek som kommer från Guds hjärta, och den får dig att sprida hans dyrbara blod överallt omkring dig för att lindra, hela, frälsa".
Edith vet att hon är så förbunden med Kristus att hon får använda hans frälsande kärlek och sprida den på alla fronter. Genom sin bön, genom sin självutgivelse, är hon helt förenad med Kristus. Han kan använda henne för sina syften, och hon får använda hans kärlek. Johannes av Korset har en mycket stark text. Han säger, att den som verkligen är förenad med Kristus blir hans jämlike. Det uttalandet kan tyckas gränsa till blasfemi. Men genom den heliggörande nåden blir den människa som har förvandlats av Kristus hans jämlike. Vi måste uppfatta det ordet på rätt sätt. Genom den heliggörande nådens förvandling blir människan så djupt förenad med Kristus, att det som är hans blir hennes. Edith vill förmedla att vi genom vår bön kan sprida Guds kärlek på alla fronter.
Edith avslutar: "Den Korsfästes ögon ser ned på dig frågande, prövande. Vill du på nytt och på fullt allvar sluta förbund med den Korsfäste? Vad skall du svara Honom? Herre, till vem skall vi gå? Du ensam har det eviga livets ord. Ave Crux spes unica."
I denna text som vi kan tycka är lite känslosam uttrycker Edith en mycket viktig både dogmatisk och antropologisk sanning. Hon säger, att lidandet, hela den del av verkligheten som vi aldrig får grepp om och som vi alltid kommer att stånga vår panna blodig mot, ändå genom Kristi offer har en mening, att detta faktiskt kan bära frukt, även om vi måste säga det med största ödmjukhet. Vi kan inte kasta detta i ansiktet på dem som kommer direkt ut ur koncentrationslägren. Men så småningom, när man liksom Job har brottats med lidandets mening, kan man ändå som Edith Stein, August Strindberg och otaliga andra säga Ave Crux spes unica (Var hälsat kors, vårt enda hopp). Vi får alla göra denna brottning i vårt liv. Det kan vara en mindre brottning eller en stor brottning. Ibland är det de små sakerna som är jobbigast. Det kan handla om vår mänskliga tröghet, likgiltighet. Vi kan fastna i småsaker. Vi kristna kan ofta lida av att det är så små förhållanden bland oss. Vi har så lite av den brinnande kärleken. Det är alltid lättare att se bristen hos andra än hos sig själv. Det största lidandet kanske är när vi inser vår egen litenhet och småaktighet. Trots all den nåd vi har fått sitter vi och plockar med våra små problem och svårigheter. Då kan detta perspektiv hjälpa oss. När vi läser tidningen, gör vi det inte bara för att se vad Carola haft på sig på senaste melodifestivalen utan för att få näring för vår förbön. Då vi sätter på TV:n gör vi det inte bara för att fördriva en stund, när vi tycker att det är tråkigt, utan för att få något att be för och offra oss för. Vi får se på vår nästa som vi har ansvar för och som vi kan be för, även om vi inte når fram till henne på annat sätt.
Edith kan förhoppningsvis hjälpa oss att se att också vår existens är en teologisk existens, att Gud har en djupare mening med vårt liv, eller som en annan karmelitisk mystiker, Marie-Antoinette de Geuser (1889-1918), sade: "Jag är exproprierad för ett allmännyttigt ändamål". Mina lidanden tillhör Gud. Jag får offra dem till honom. Jag kanske också måste offra något av mina bankkonton. Gud tränger sig på och vill komma in . Vi vet var vi sätter gränser för honom, på vilket område vi säger: stopp, här vill jag själv bestämma. Där vi är som känsligast, där är vi också närmast Gud. Vi har ofta en knut, något som har hakat upp sig och gör att Gud inte riktigt kan komma in och ta oss i besittning. I detta sammanhang brukar jag ta fram en speciell historia från Thérèse av Lisieux och linneförrådet i hennes kloster. Det fanns en syster som hade hand om det. Där bestämde hon precis hur örngotten skulle vara veckade och hur allt skulle ligga. Hon hade skapat sitt lilla kungarike i linneförrådet. Ibland har vi något liknande, där vi inte släpper in vare sig Gud eller vår nästa. Ibland förstår vi inte själva att det är så, men alla andra vet om det. Vi får tro att Kristus fortsätter att knacka på vår dörr. Om vi kan se livets små problem och lidanden som knackningar, att Gud vill något med detta, kan vi få det ömma, medlidsamma, moderliga hjärta som Edith Stein vill ge oss i arv. Hon hade inblick i den medfrälsande moderlighetens mysterium. Hon identifierade sig med Maria som stod kvar vid korsets fot och tröstade Jesus och samtidigt blev indragen i hans frälsande lidande. Ibland är det lättare för människor att närma sig Kristus genom Maria. Korset är för stort och övermäktigt. Det klarar man inte av. För vissa människor kan det vara lättare att gå vägen tillsammans med Maria, Modern som står där med sargat hjärta vid korsets fot. Det kan vara lättare att identifiera sig med henne för att nå fram till Kristus. Korset orkar man inte riktigt med. Det blir i stället ett vackert smycke. Men Maria kan hjälpa många att nå fram till den Korsfäste.
Något liknande är det med Edith Stein. För otaliga människor har hon blivit den försonande, ömma, moderliga hjälpen på vägen till att förstå Kristi heliga kors och ta emot det i sitt liv. Det får också bli vår slutbön att Edith skall kunna hjälpa oss när vi möter Kristi kors så att vi inte avvisar det utan omfamnar det, så att vi också kan bli burna genom korset in i härligheten, in i evigheten.
Herre Jesus Kristus. Du har återlöst världen med ditt kors och du vill också frälsa och rädda var och en av oss genom korset. Vi ber dig, låt Edith Stein hjälpa oss som en syster, som en vän, när vi står inför ett kors som vi inte begriper, inte vill veta av, så att vi mitt i det svåra, mitt i det obegripliga, kan se något av ditt lidande anlete, av ditt ömma hjärta och din oändliga kärlek genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.
Annat av Biskopen
