Biskop Anders Arborelius ocd

Edith Stein, försoningens profet

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 15-17 februari 2008

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag III

Vi börjar med att citera en lite längre text av Edith Stein.

Kärlekens innersta väsen är hängivelse. Gud som är kärleken ger sig åt de skapade varelserna som han har skapat till att älska. Kärleken i dess högsta fulländning är bara förverkligad i Gud, i de tre gudomliga personernas ömsesidiga kärlek, i det gudomliga varat, som hänger sig åt sig självt. Kärleken är Guds vara, Guds liv, Guds väsen. Den motsvarar var och en av de gudomliga personerna och samtidigt deras enhet. Guds liv är kärlek, överflödande kärlek, som inte är i behov av något utan frikostigt ger ut sig själv, kärlek som i sitt förbarmande böjer sig ner till varje behövande liv, kärlek som helar sjuka och väcker döda till liv, kärlek som skyddar och värnar, ger näring, undervisar och lär, kärlek som sörjer med de sörjande och gläder sig med de glada och som står varje varelse till tjänst för att hon skall bli det som Fadern beslutat. Med ett ord - det är Guds hjärtas kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Som kristna tror vi på en treenig Gud. Det är den stora skillnaden mellan kristendom och judendom. När Edith blir kristen upptäcker hon Treenighetens mysterium, som övergår vårt förstånd och som också för många kristna tycks vara en fjärran och oförståelig verklighet. Den citerade texten kan hjälpa människor att förstå vad Treenigheten innebär, att Gud är kärlek. Det finns, som Edith säger, en ömsesidig kärlek mellan de gudomliga personerna i det gudomliga varat. Guds vara, Guds väsen, Guds substans är kärlek. Både i sina filosofiska skrifter och i sina mer fromma verk kretsar Edith Stein kring förståelsen av Treenigheten, som man egentligen aldrig kan förstå. Ändå har Jesus själv uppenbarat detta mysterium, och det är det som är kärnan i vår kristna existens. Varje gång vi gör korstecknet, gör vi det i den treenige Gudens namn. Vi kan gå igenom hela den kristna liturgin och hela det kristna livet och se att allt är färgat av Guds inre treeniga liv. Som den filosofiskt lagda person Edith Stein var försöker hon mer och mer tränga in i Treenighetens mysterium och också göra det tillgängligt, attraktivt.

Tyvärr är det många kristna som aldrig riktigt har upptäckt att de tror på en treenig Gud. I själva verket är de kanske mer judar eller muslimer än kristna! Wilfrid Stinissen försöker i alla sina böcker göra Treenigheten mer tillgänglig och mer levande för nutida kristna. Något liknande är det med Edith Stein i hennes verk, men för henne var det kanske mer utifrån den filosofiska grundvalen. Vi kan tillägga att Wilfrid Stinissen egentligen också är filosof. Han är doktor i filosofi, men inte i teologi. I katolsk tradition går alltid filosofi och teologi in i vartannat. Filosofin har en viss fördel. Den hjälper oss att lättare närma oss de icke-troende. Det är därför våra präster måste läsa filosofi för att inhämta det sätt att tänka och resonera som råder i världen, även utanför fromma byggnader.

Edith Stein vill visa att tillvaron har en djup mening, att allt som finns till på ett eller annat sätt är en återspegling av Guds inre verklighet, att vi kan se spår av detta även när man försöker täcka över det och dölja det. Syndens väsen är att man inte vill vara det man är - skapad till Guds avbild och en återspegling av Treenigheten - för att uttrycka det mer filosofiskt. I sin vision tecknar Edith Stein ett djupt sammanhang mellan det eviga varat, Guds inre verklighet och det skapade. Vi kan aldrig förstå oss själva, livet, historien, tillvaron, om vi inte ser det utifrån Guds perspektiv. Just det blir en av hennes stora uppgifter, också i klostret. Hon får fortsätta att skriva och forska som karmelitnunna. Det är ganska unikt, eftersom karmelitnunnans liv i första hand endast är bön, arbete och tystnad. Men man menade att Edith hade en så viktig uppgift och kallelse att man måste ta vara på den.

Ett av Edith Steins älsklingsord för att uttrycka detta förhållningssätt är det tyska ordet Selbsthingabe, självutgivelse eller självhängivelse. På svenska kan det finnas en liten accentskillnad mellan utgivelse och hängivelse. Kärlekens väsen är Selbsthingabe. Hon ser att detta finns i Gud. Fadern och Sonen utger sig för varandra. Ur deras ömsesidiga kärlek kommer Anden fram. I Anden fulländas Faderns och Sonens gemensamma kärlek. Just detta som finns i Gud, finns i skapad återspegling i hela tillvaron. Naturligtvis finns det på ett privilegierat sätt i Kyrkan, den kristna gemenskapen, men överallt ser vi spår av det, eftersom det skapade aldrig riktigt kan klippa av banden till sitt ursprung. Denna självutgivande kärlek kan vi ana oss till i allt som finns. Som kristna är det vår uppgift att i Jesu efterföljd leva av detta, sprida detta och förvandlas av detta. Edith Stein säger att frihetens friaste handling är självutgivelse. Denna definition av frihet strider mot det som många ser som frihet. När människor hör ordet frihet, tänker de mer på att förverkliga sig själva än att utge sig själva. Man ser det mer som något som tillför en något än något som man utger. Att vara helt fri innebär, menar man, att man följer sina nycker, sina behov, sina drifter. Begreppet frihet har för många människor glidit över till att bli något som skall tillfredsställa dem själva. För många är den omedelbara behovstillfredsställelsen den enda dogm de har - immediate gratification. Frihet är individens totala rätt att tillfredsställa sin vilja, sina nycker och sina behov, medan vi i en mer kristet och klassiskt präglad filosofi blir friare ju mer vi utger oss själva, ju mer vi delar med oss, ju mer vi kan besegra jagets tyranni. Detta kan man föra vidare till den mänskliga gemenskapen. En gemenskap blir friare ju mer vi själva kan avstå och sätta den andra i centrum. Risken i ett individualistiskt klimat är, att varje individ ser sina behov, sina möjligheter som det som skall tillfredsställas. Då blir det ofta en krock mellan två sätt att tänka och leva. Egentligen finns den krocken i vårt hjärta. Vi har en längtan att utge oss själva. Men vi vill även förverkliga oss själva. Vi vill följa våra nycker, våra behov. Nåden, som vi får del av genom dopet och de övriga sakramenten, det man kallar den heliggörande nåden, vill förändra vår grundinriktning från att vara den som vill tillfredsställa sig själv till den som vill utge sig själv. Vårt liv är i hög grad en dragkamp mellan dessa två rörelser.

Vi kan även uttrycka det med hjälp av Thérèse av Lisieux (1873-1897), som talar om de tomma händerna. Människans storhet är att hon kan tömma sina händer för att ge ut, men även för att få. När vi verkligen kan ge ut oss själva, tömma oss på det egna, då kan vi även ta emot och fyllas av den andre och de andras kärlek. Men om vi bara har griphänderna som vill ha, då får det inte rum något, om man vill ge oss något. Inte ens Gud själv kan fylla våra händer, om vi bara har de klassiska pensionatsarmarna. Man sade att på de gammaldags pensionaten måste alla, när det var lunchbord, ha pensionatsarmar för att komma åt det man ville ha. Vi har något av pensionatsarmarna i oss. Men vi har också de självutgivande, de offrande händerna, även om ordet offer på svenska är lite tvetydigt.

Edith Stein arbetar sig så småningom fram till att se självutgivelsen i sin högsta form i Kristi offer på korset. Det är den helt självutgivande kärleken som ger sig för de andra. Selbsthingabe, självutgivelse, är en livshållning som hon på olika sätt försöker framhäva. Klosterlivet bygger mycket på den livshållningen. När Edith blir karmelitnunna är hon övertygad om, att detta är ett sätt att efterfölja Kristus i hans självutgivande kärlek för världens liv. Det liv i bön, bot och avskildhet hon lever är inte i första hand till för hennes egen utveckling, mognad eller helgelse utan för världens liv. När Teresa av Avila reformerade karmelitorden var hon mycket noga med att betona, att detta inte var något som syftar till en i första hand idealisk kontemplativ miljö för systrarna, utan detta är något för Kyrkan, för världens frälsning. Systrarna skulle vara tappra soldater som kämpade för Kristi sak och de enda vapen de hade var bönen, fattigdomen, enkelheten och avskildheten.

Det bygger på en syn, där vi som Kristi lemmar hänger ihop. Just därför är det ibland så svårt att förstå för nutida människor, som medvetet eller omedvetet är präglade av ett individualistiskt tänkesätt, där man inte ser på varandra som kommunicerande kärl. "Jag är jag, och du är du, och aldrig mötas de tu". Det är tragiken i många människors liv i det moderna samhället att det är så . Så länge man var ung, frisk, rik och snygg var allt roligt. Men ju skröpligare och svårare livet blir, desto mer blir det en plåga att ständigt leva innesluten i sitt eget skal. Att karmelitsystrarnas liv var till för Kyrkan, för de andras frälsning och helgelse, för världens räddning, kan man egentligen bara förstå utifrån ett tänkesätt, där vi människor bildar en enhet i Kristus, där vi påverkar varandra, också på det osynliga planet. Vi är präglade av andra människors sätt att tänka och handla. Det gäller våra föräldrar och tidigare generationer, dem vi arbetar med. Vi kan alla hjälpa varandra att komma Gud närmare. Också en syster som sitter på andra sidan jordklotet och ber just nu kan påverka oss.

Någon som likt Edith Stein avstår från karriär, från mycket annat och stänger in sig i ett kloster, där ingen ser henne, kan göra livet bättre, lättare, rikare för andra människor. Det är inte alla som kan ta till sig att det är så. Ändå är jag förvånad över att många, även icke-troende, kan se, att det kan finnas en så djup solidaritet på det osynliga och mystiska planet. Jag tror att det ligger lite i tiden, där man har en intuitiv förståelse av en global solidaritet mellan alla människor. Man kan se det tydligare på andra plan, när det gäller saker som U-landshjälp och klimatförändring, att man har en viss förståelse, att det inte bara är jagets behov och vad jag vill som är det viktiga, utan att vi faktiskt är en enda mänsklig familj.

Denna syn som Edith Stein i Teresa av Avilas efterföljd betonar är den andliga aspekten av den globala solidariteten. Det finns en mystisk, andlig solidaritet, där vi kan påverka varandra och hjälpa varandra genom bön, förbön, offer på det osynliga planet. Hela det kontemplativa ordenslivet bygger på, att även den som inte gör något, som syns och hörs och märks, åstadkommer något för de andra och kan hjälpa dem genom sitt liv i avskildhet och bön. Det finns en förståelse för detta som kan vara förvånande, även hos människor som inte annars har så stor förståelse för det kristna och det andliga livet. Eftersom vi lever i en global by finns det i luften vi inandas en implicit förståelse av den osynliga gemenskapen.

Det är det vi i den apostoliska trosbekännelsen kallar de heligas samfund, de heligas gemenskap. Vi kanske säger att vi inte är heliga. Är vi då ändå med där? Jo, det är vi på nåder. Genom dopet är vi alla heliga. Ett frö av helighet har lagts ner i oss för att förvandla oss. Vi kan fråga, hur det då är för dem som inte är döpta, dem som står utanför, har de inte någon delaktighet i detta. Det har de på ett implicit sätt, eftersom Kristus vill frälsa alla. Alla är kallade till denna delaktighet. Alla är menade för detta. Det gör att människor kan öppna sig för det, ibland bara på glänt, men de kan ändå ana något av detta. I de heligas gemenskap, de heligas samfund, pulserar hela tidens nådens och kärlekens självutgivelse.

De andra blir viktigare än jag. De andras frälsning är viktigare än min egen. Det är en klassisk tanke i kristendomen. Det man kallar frälsningsegoism har kommit till mycket sent, då man började ta till sig omvärldens individualistiska syn. Det är något man i katolsk tradition alltid har avvisat. De andras frälsning, räddning, helgelse är viktigare än min egen. Många helgon har, kanske på ett till synes dåraktigt sätt, sagt: "Herre, om det kan gagna de andras frälsning, är jag beredd att offra min egen". Eller som Teresa av Avila säger: "Jag är beredd att stanna i skärselden till tidens slut, om det kan hjälpa någon människa att komma en millimeter närmare Gud". Vi kan tycka att det är dåraktigt att säga så. Men det är ju så. Om kärleken är äkta, måste den ibland vara lite dåraktig och inte bara planerande. Paulus säger detsamma: "Om det kunde hjälpa mina bröder av köttet är jag beredd att bli förkastad". Det är en klassisk tanke att de andras frälsning och helgelse är viktigare än min egen. Om jag säger så, då finns det också någon som kan hjälpa mig och säga motsvarande.

Solidariteten i de heligas samfund är en grundtanke som är viktig för att förstå det kontemplativa klosterliv, som Edith Stein nu träder in i. Hon ser speciellt sin kallelse att leva detta liv för judarnas skull. Hon säger, när Hitler kommer till makten: "Jag förstod att det var Kristi kors som lades på judarna. Och jag var kallad att bära det för deras skull". Det måste vi förstå riktigt. Det var inte Gud som drog i några trådar, för att judarna skulle bli förföljda. Men människors frihet tar inte något ifrån Gud. Han kan använda det som sker i tillvaron för sina syften. Vi kan aldrig förstå, hur Guds försyn och människans frihet kan gå ihop. Det rör sig om olika nivåer. Hur kan Gud vara historiens Herre, när det sker så mycket fasansfullt i historien? Varför hindrar inte Gud det och säger stopp? Varför respekterar han människans frihet? Det är den klassiska fråga, som alla människor har brottats med och som vi kommer att brottas med fram till tidens slut. Det är därför Jobs bok alltid är aktuell. Under en stor del av vårt liv kommer vi att brottas med den frågan. Logiskt kan vi aldrig riktigt förstå, att Gud som är den oändliga kärleken blir vanmäktig inför våra viljebeslut, att Guds allmakt kapitulerar och bli vanmäktig. Det ser vi på korset. Det är där vi kan ana oss till svaret, att trots att Gud är den allsmäktige som har skapat allt och håller allt i sin hand låter han oss människor göra som vi vill. Han bönar och ber. Han vädjar till det bästa inom oss. Men han kapitulerar, när vi väljer en annan väg. Men samtidigt tar han in detta i Kristi kors. Allt kan försonas i korset. Kristus dör för att försona hela mänskligheten med Gud. All mänsklig synd från tidens början till dess slut passerar genom Jesu hjärta för att renas och filtreras. Gud tar på sig det som vi inte själva kan försona.

Hela denna fråga kämpar Edith med i klostret. Fler och fler släktingar, vänner och kollegor kommer till Karmel i Köln för att ta avsked. De måste gå i exil på grund av de ökande judeförföljelserna. Edith anar hela tiden att hon genom sitt fördolda liv i bön har en uppgift att bära dem genom detta svåra. Under denna tid identifierar hon sig både med Jungfru Maria vid korsets fot och med Ester i det gamla förbundet.

Det är intressant att se, hur Edith knyter ihop den förebedjande, offrande inställning, som vi ser både i Maria vid korsets fot och i drottning Ester som ber för sitt folk om räddning. För oss kristna är det lättare och mer naturligt att se på Jungfru Maria som står troget kvar vid korsets fot, när hennes Son offras. På ett mystiskt sätt deltar hon i hans självutgivande offer. För en mor kan det vara ännu värre att se sitt barn torteras till döds än att själv gå igenom detta. Det är en äkta självutgivande kärlek vi ser i Maria. Här har kristna i alla tider kunnat identifiera sig med Jungfru Maria vid Jesu kors i sin egen kamp med lidandet. Hur många kompositörer har inte tonsatt Stabat Mater-motivet, Maria som står med sargat hjärta vid korsets fot? Det är påfallande att gudstjänster med Stabat Mater-motivet blivit så populära, inte minst i Svenska kyrkan. Det är ett mänskligt tillgängligt tema. Varje mor har väl känt denna genomborrande smärta, när hon ser sina barn lida. Det kan vara barnet som mobbas på dagis, misshandlas i skolan eller blir utslaget. Då vidgas även hjärtat för all världens nöd. Man har alltid sett, att det är som Emil Zilliacus (1878-1961), den finlandssvenske diktaren, sade: "Maria är som ett fågelbo, där all världens sorger kan häcka". Det är en vacker bild av Marias betydelse i frälsningsmysteriet. Också vi får delta i detta. Vi får stå med henne vid korsets fot och vara med.

Under denna tid identifierade sig Edith med drottning Ester, som i det Gamla Testamentet står upp som förespråkerska för judarna, som skall utrotas och hon kämpar för deras skull. Edith har skrivit en pjäs om detta tema. Det är bruk hos karmelitsystrarna att spela pjäser. Thérèse av Lisieux har skrivit flera sådana, t.ex. om Jeanne d'Arc. Också systrarna i Glumslöv gör vid vissa högtider pjäser, även om de inte framför dem för publik. Man gör pieuses récréations, fromma rekreationer. Edith Stein har skrivit en sådan liten pjäs om drottning Ester som kommer på besök till karmelitklostret. Plötsligt knackar det under natten på klosterporten. Priorinnan öppnar. Då står plötsligt drottning Ester där. Drottning Esters budskap är, att hon ber om härbärge för sitt förföljda folk. Vi får förstå det på det mystiska planet. Det gamla förbundet, Israel, de förföljda, ber det nya förbundet: hjälp oss, ta hand om oss, be för oss. Det har man tolkat som Ediths försök att få de kristna att vara mer öppna för de förföljda judarna. Så fort judeförföljelserna började, innan hon trädde in i klostret, bad hon om personlig audiens hos Pius XI, för att han skulle ingripa för judarna. Detta brev har man nyligen upptäckt i Vatikanens arkiv. Hon fick ingen audiens, men hon fick ett brev, där hon och hennes familj fick motta den påvliga välsignelsen. Påven skrev i alla fall senare encyklikan Mit brennender Sorge (Med brännande sorg), där han brännmärkte nazismen och antisemitismen. Men det var kanske för sent. Edith försökte på olika sätt få de kristna att inte blunda för den förföljelse som drabbade judarna. Det var svårt, för många vände bort blicken, inte minst i vårt land. Det var Sverige och Schweiz, säger man, som fick de tyska myndigheterna att på judarnas pass sätta det gula J:et som gjorde det svårare för dem att emigrera, medan andra länder, inte minst Latinamerika, öppnade sina portar.

Temat självutgivelse, Selbsthingabe, såg Edith Stein som en grundtråd i hela den kristna existensen. Hon förverkligade det själv som Sponsa Christi, Kristi brud. Genom ett kontemplativt liv i jungfrulighet, i fattigdom och i lydnad ville hon stå till Jesu förfogande för att han skulle använda henne för sitt frälsningsverk. Genom ständig bön ville hon ge sig till honom. Detta ideal ville hon också förmedla. Vi såg tidigare, att hon betonade kvinnans roll både i Kyrkan och i samhället som förmedlare av den moderliga ömsintheten. Detta ideal blir mer och mer avslipat och tydligt för henne under livet i klostret. Hon hade som karmelitnunna en kallelse speciellt för judarna under denna epok, men även för Tyskland.

Ibland är man förvånad över hur tydligt Edith Stein identifierade sig också med sitt tyska folk. Hon säger ibland: Jag är en riktig preussare. Hon hade en slags preussisk mentalitet. Med det menar jag inte något nedsättande. Det är en mentalitet som liknar den gammaldags svenska hederligheten. Det är ungefär samma mentalitet, som innebär att man inte skall missbruka förtroende, inte använda sig av mer än det man får, inte skattefuska, inte felparkera utan lyda myndigheterna. Det gjorde att man tidigare kunde ställa sin handväska på torget i Simrishamn och den stod kvar där dagen därpå. Eller så kunde det vara som för Aina Erlander, då hennes man gick i pension. Då kom hon tillbaka med några blyertspennor på vilka det stod Statsverket. Saker som ordning, disciplin, lydnad kan naturligtvis missbrukas. Det var en tragedi att nazismen missbrukade denna mentalitet. I Sverige hade man också en mentalitet att allt som kom från myndigheterna var bra. Det berodde på att vi hade samma rättsfilosofi, rättspositivism, som innebär att det som är rätt, det som är lag, kommer inte från Gud utan från lagboken. Står det på ett visst sätt, då är det så. Detta var tragedin i det tredje riket. Man kunde befalla vad som helst. Om det stod i lagboken på ett bestämt sätt, så handlade man så. Däremot byggde Nürnbergrättegången på naturrätten. De som hade begått dessa vidriga folkrättsbrott hade ju inte brutit mot tysk lag utan mot naturrätten.

Det var en liten utvikning, men för att förstå Edith Stein är det vikigt att veta, att hon hade det germanska, gammaldags hederlighetsidealet. När hon t.ex. var i Holland, dit hon blev evakuerad, ville systrarna gömma undan en del tyger. Under krigstid ville man hamstra. Då protesterade hon vilt. Trots att hon visste att ockupationsmakten var en orättfärdig makt, fick man inte bryta mot några sådana förordningar. Man brukar säga att det finns en linje som går rakt genom Tyskland och Holland. En bit norr om denna linje har man det preussiska, gammaldags, hederliga idealet. Söder om har man alltid en viss distans till myndigheterna. T.ex. har man i Rhenlandet aldrig riktigt litat på någon regering. I Italien ser vi det ännu tydligare. Där har man nog aldrig haft någon tilltro till någon regering över huvud taget, medan sådan tilltro fortfarande finns i Sverige, även om den håller på att försvinna. Tidigare fanns det för överheten en stor respekt, som hos äldre människor ibland lever kvar. Jag talade nyligen med en fransyska som hade varit på lasarettet. Hon fann sig inte alls i vad läkarna sade utan motsade dem. Då var det en bland personalen som sade, att det var så skönt med fransmännen som i motsats till svenskarna kunde säga emot. Det gamla sättet försvinner nog hos nya generationer i Sverige, men tidigare var det så att om doktorn eller länsman hade sagt något, då stod man med mössan i handen och bockade. På det sättet var Edith Stein också mycket svensk. Hon lydde det som myndigheterna sade, om det var rimligt.

Edith Stein bad också för Tysklands räddning. Hon insåg att det som nu skedde i Tyskland för alltid skulle göra Tyskland förhatligt. Hon älskade också sitt tyska fädernesland. Det är viktigt att komma ihåg, att hon inte såg någon grundläggande konflikt mellan det judiska och det tyska. Hon ville tillhöra bägge delarna. På det sättet blir hon även en aktuell förebild i det mångkulturella Europa av idag, där man ofta har två identiteter. Ännu vet vi hur svårt det kan vara i Sverige för en polsk eller chilensk invandrare, då det kommer ett ögonblick då man tycker att man måste välja identitet, till skillnad från t.ex. USA där det inte ofta är någon konflikt, utan man kan vara en Irish American. På svenska har vi ju bara uttrycket svenskamerikan men inte orden kroat-svensk eller polsk-svensk. Dessa sammansättningar finns ännu inte. Man är antingen en grå massa invandrare eller riktig svensk. Själv får jag ibland frågan om jag är en riktig svensk. Man kan inte tänka sig att en katolsk biskop kan vara riktig svensk, utan han måste ha någon anknytning till Polen eller något annat katolskt land. Man menar fortfarande att vi inte kan ha en dubbel identitet. Språket har ännu inte riktigt kunnat acceptera att man kana vara polsk-svensk eller chilensk-svensk. Man måste antingen vara invandrare eller svensk. I nästa generation kan det nog förändras.

Edith Stein kunde alltså vara tysk-judisk. Hon såg ingen konflikt i detta trots det som hon och hennes judiska folk fick erfara. På det sättet har hon blivit en försoningens apostel i Tyskland. Efter kriget inte kunde man inte gå in i en katolsk kyrka i Tyskland utan att se någon biografi eller några bönekort från Edith Stein ligga i vapenhuset. Det är en antydan om hur stor genomslagskraft hon fick efter kriget. Man berättar om märkliga bönhörelser. En kvinna som hade anställts i förvaltningen berättade, att hennes chef skulle avnazifieras. I Väst-Tyskland gjorde man sådana processer. Alla de som hade haft höga befattningar skulle undersökas, om de hade varit medlöpare, om de hade varit förbrytare. Det var hundratusentals människor som fick gå igenom detta. Så berättade kvinnan att hennes chef hade ställts inför rätta. Innan dess hade hon gått till karmelitnunnornas kloster och tänt ett ljus för honom för att han skulle bli frikänd. Det blev han. Det är nästan lite ironiskt. Men hon menade, att han bara hade varit medlöpare. Det var ofta en hårfin skillnad.

I vår tid talar vi mycket om civilkurage. Att underlåta att ingripa är också en slags skuld. Med det vill jag bara visa att Edith Stein inte var partikularistisk, utan hon hade det universella, katolska draget, som gjorde, att hon kunde hysa stor kärlek till både sitt judiska folk och sitt tyska folk. Hon såg sitt liv i klostret som ett självutgivande kärleksoffer för Tysklands räddning, för judarnas räddning och i sista hand för hela världens frälsning. Då kunde hon identifiera sig med Jungfru Maria i det nya förbundet och med drottning Ester i det gamla förbundet. Detta gick ihop i Karmel, den orden som hade sina rötter i det gamla förbundet men var en kristen ordensgemenskap.

Under tiden mellan de två världskrigen fanns det en "judekristen renässans". En hel del judar blev katoliker. Edith Stein är inte den enda, och det är viktigt att komma ihåg att hon är en del av en slags rörelse. Joseph Roth (1894-1939), den store Wienerförfattaren, och Alfred Döblin (1878-1957), den store Berlinerförfattaren, var judar som blev katoliker. Franz Werfel (1890-1954) nådde aldrig helt fram. Ändå har han skrivit de mest katolska romaner man kan tänka sig, som Sången om Bernadette. Franz Werfel, som var en av kretsen kring Franz Kafka i Prag flydde genom Spanien och Portugal. Han kom då till Lourdes för att smugglas över gränsen. Därefter skrev han den berömda romanen. Henri Bergson (1859-1941), den store filosofen, som dog i det tyskockuperade Paris men som inte ville döpa sig, eftersom han såg det som ett svek mot det judiska folket, ville ha med både en rabbin och en katolsk präst vid sin begravning. Simone Weil (1909-1943) var också av judiskt ursprung men kunde till skillnad från Edith aldrig integrera det judiska. Hos henne finner vi en viss aversion mot det judiska. Några säger att det var just därför hon inte kunde döpa sig. Som kristen måste man ju acceptera det gamla förbundet i Kristi ljus. Man kan inte ha någon aversion mot det. Det finns en frestelse att ta avstånd från det gamla förbundet. Man säger då att där bara finns krig och elände. Men som kristna måste vi i Kristi ljus ta till oss det gamla förbundets vishet och dess heliga.

Edith Stein är del av en slags rörelse som fanns även i Polen. I Warszawas ghetto fanns det två katolska kyrkor med präster av judiskt ursprung. Nyligen talade man om Irena Sendler, som smugglade ut spädbarn i skokartonger från ghettot. Det finns under denna tid fler beröringspunkter än vi kanske är medvetna om. Samtidigt fanns det tyvärr även kristna som var präglade av antisemitiska och antijudiska förhållningssätt. Det får inte heller fördöljas. Men Edith Stein står som en portalfigur för mötet mellan judendom och kristendom. Man har otaliga avbildningar, där hon har judestjärnan på sin dräkt och samtidigt håller korset i handen.

För att sammanfatta kan vi säga att vi som ett arv från Edith Stein måste ta till oss ordet självhängivelse. Vi kan tänka efter vad det betyder i vår kallelse, i vår situation. Jag tror att det får en profetisk innebörd i ett alltmer individcentrerat samhälle, där individens behov mer och mer tycks bli det avgörande. Då ökar ensamheten, utslagenheten och utanförskapet.

Vi kan till sist be om den Helige Andes hjälp att förstå, hur vi som kristna i dag kan förverkliga denna självutgivande kärlek.

Kom Helige Ande till oss här och nu. Öppna vårt hjärta på vid gavel för Kristus, så att vi kan te emot en liten droppe av hans blod, det blod som utgöts för världens räddning, så att det också pulserar i våra ådror och ger oss denna utgivande kärlek som kan få nytt liv att spira upp i människors hjärtan. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

---