Edith Stein, försoningens profet
Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 15-17 februari 2008
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning
Föredrag II
Vi börjar med en strof ur Edith Steins dikt till den Helige Ande.
Vem är du, ljuvliga ljus, som uppfyller mig och lyser upp mitt hjärtas dunkel? Du leder mig fram liksom en moders hand, och om du släppte mig, så kunde jag inget steg mer ta. Du är den rymd, som omsluter mitt väsen och döljer det i sig, dig förutan sjönk det ner i avgrunden, i intets avgrund, varifrån du lyft det upp till ljuset. Du som mig närmare är än jag själv och innerligare än mitt innersta - och ändå ogripbar och ofattbar och trotsande varje namn: Helige Ande - eviga Kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Först en liten repetition av förra föredraget. Vi har försökt följa Edith Steins första steg till mötet med Kristus och hur hon i sitt eget liv sett tecken, små spår av Guds försyn och omsorg. Efter en judisk barndom tog hon avstånd från all religion och var under en längre tid ateist. Men hon sökte sanningen. Så småningom upptäckte hon mer och mer hur Kristus strålade fram just i korsets mysterium. Inifrån öppnade hon sig mer och mer fram till det vi kan kalla den definitiva omvändelsen. Där blev Teresa av Avilas självbiografi den tändande gnistan. När människan söker sig fram till Gud är det svårt att veta, vad det är som får henne att öppna sig och säga ja. I sista hand är det den Helige Andes inre verksamhet i själen. Det gäller all vår kontakt med Gud. Det är inte vi som plötsligt blir så fromma att vi öppnar oss för Gud, utan det är den Helige Ande som inifrån bearbetar och öppnar oss. Vi kan sluta oss och vi kan öppna oss. Vi är fria att säga ja eller nej eller det likgiltiga nja. Edith Stein sade helt ja till Gud, när hon fick nåden att öppna Teresa av Avilas bok. Hon har aldrig beskrivit hur det kom sig att det var just den boken och mötet med Teresa av Avila som fick henne att ta det definitiva steget.
Edith hade mött Kristus på olika sätt tidigare. Men som den ärliga sanningssökande kvinna hon var, ville hon inte låta döpa sig förrän hon visste var. Som för så många andra sökare var den kristna splittringen i otaliga kyrkor och samfund det svåra för henne. För oss som tar det nästan naturligt att det finns så många samfund, är det ibland inte lätt att förstå hur svårt det kan vara för en intellektuellt skolad sanningssökare, som ser splittringen som det stora hindret och stötestenen. Men Teresa av Avila lyckas till Edith förmedla kallelsen, såväl att ge sig till Kristus, som att bli katolik och att längta efter att bli karmelitnunna - allt på en gång. Men då Edith gick till prästen och ville bli döpt sade han: sakta i backarna. Så är det alltid när någon i den första ivern vill bli kristen, vill döpas och träda in i kloster. Det måste prövas.
Man har försökt utröna vad det var hos Teresa av Avila som grep Edith. Många har tagit denna bok och efter en tid lagt den ifrån sig och sagt att den är tråkig, att det är svårt att följa med i handlingen. Hur kom det sig att 1500-talsnunnan kunde gripa tag i den högt skolade filosofen med judisk bakgrund som dessutom en lång tid varit ateist? Vi kan bara spekulera över det. En sak som är tydlig i Teresa av Avilas biografi är den totala Kristusföreningen. Som karmelitnunna kallade hon sig Teresa av Jesus och är hela tiden inriktad på Jesus Kristus, Gud som har blivit människa och kommer emot oss i Jesus Kristus. Hon ser sig själv som Kristi brud, ett uttryck som är svårt att använda i Sverige efter det som skett i Knutby. Beteckningen Kristi brud skall uttrycka den djupa, personliga och oersättliga förening med Jesus som varje människa är kallad till. Jesus är på ett ännu djupare sätt förenad med oss än någon brudgum med sin brud. Deras förening är en avglans av den djupa kärleksförening som Jesus vill ingå med oss. Vi kan aldrig fatta och förstå hur djupt, stort och underbart detta är.
I mystiken använder man alltsedan Höga Visan beteckningen brud och brudgum för att försöka ge oss en liten aning om hur innerlig vår kärleksförening med Gud är. Edith Stein levde före det som hände i Knutby, så hon hade inte samma associationer som vi har. Här ser vi hur beroende vi är av den omgivande kulturen och det vi har hört. Vissa saker får oss genast att resa borst. En av det kristna språkets största svårigheter är att vi har vissa associationer som gör att ord och uttryck inte talar till oss. Kanaans tungomål är svårt att förstå, inte minst i vår tid, när vi överöses med ord och budskap. Media ger oss olika stimuli. Språket och orden når inte fram. Det är ett av kristendomens största handikapp i vår ordrika tid.
Teresa kunde förmedla den innerliga kärleksförening, som Jesus vill ingå med varje människa. I varje ögonblick är människan föremål för hans omsorg, kärlek och ömhet, men också hans förmaning och hans tårar, när han ser vår likgiltighet och slutenhet. Allt detta blir så tydligt i Teresa av Jesus' liv. Hon såg det som även Edith uttryckte, att vårt liv är en teologisk existens, där händelserna, mötena och allt det som passerar genom vårt liv inte är likgiltigt material utan alltid uttrycker att Gud vill komma in i vårt liv. Att upptäcka det är något av det viktigaste för oss. Annars ser vi bara problem, svårigheter, konflikter samt lite nöje och tidsfördriv då och då. Vi ser då bara en yta som växlar mellan det som är jobbigt och det som är behagligt. Men tvärs genom allt detta söker Gud komma in i vårt liv. Det såg Teresa av Avila tydligt i Boken om mitt liv. Allt i hennes liv var ett försök från Jesus att komma in i hennes hjärta. Jesus knackar på dörren. Allt som händer på ytan och på djupet uttrycker Jesu försök att komma in. Gud är transcendent. Han är fördold. Han är osynlig. Men han kan tränga genom det synliga in till oss. I vårt eget liv kan vi säkert ange sådana händelser, sådana möten och inre stämningar, när vi har anat att det inte bara handlade om något på ytan, utan att bakom och tvärs genom det som skedde, sökte Gud komma in i vårt liv. Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att visa att han vill komma oss nära och förstå oss inifrån.
En annan sak som inte heller är försumbar är att Teresas ursprung liknade Ediths. Teresas farfar var en omvänd jude. Något av detta arv fanns antagligen kvar i hennes miljö och i hennes sätt att tänka, leva och handla. Inte minst viktigt är att Teresa liksom Edith är en stark, självständig och tänkande kvinna. Teresa hade en mycket stark insikt i sin kallelse. På det sättet fanns det flera strängar som kunde slå an i Ediths inre, när hon mötte detta vittne om Kristi kärlek. På liknande sätt är det ofta, när människor kommer till tro. Människor man möter på vägen betyder mycket. Mer än vi anar kan vi förmedla Jesus till varandra. Hela Kyrkan bygger på att Jesus Kristus använder oss för att tala till andra, även i vår svaghet och bräcklighet. Eftersom vi tillhör honom och är infogade i hans mystiska kropp genom dopet kan vi förmedla Kristi kärlek till varandra.
Det är lite svårare för oss att förstå detta i vårt individualistiska klimat och utifrån en mer luthersk bakgrund, där man talar om hur jag finner en nådig Gud. Man ser då ofta helgonen och de andra som ovidkommande och rent av hindrande på vägen. Wilfrid Stinissen höll nyligen en predikan vid en upptagning i Kyrkan. Han nämnde då något som är en typisk accentskillnad mellan luthersk och katolsk tro. Han sade att utifrån en katolsk synvinkel är det svårt att förstå att man ser de heliga som hinder. Vi behöver alltså inte armbåga oss fram förbi alla helgon och änglar för att komma nära Gud. Vi behöver inte skuffa undan dem. De hindrar oss inte, utan de bär oss fram. De hjälper oss fram. De leder oss fram. Det är viktigt att tänka på när man ser på oss katoliker i vår omgivning och speciellt i en sekulariserad miljö. Vi är så sällsynta och därför så intressanta. Därför ser man på oss med förstoringsglas. Även om man kritiserar oss hur aggressivt som helst, finns det bakom kritiken frågan varför vi inte ger dem mer av Jesus och återspeglar honom trognare. Annars skulle de inte kritisera oss. Då skulle de inte komma på tanken att förvänta sig något av oss. Därför skall vi vara tacksamma, när de kritiserar oss, eftersom det innebär att de har en förväntan att vi skall ge dem något mer än lite intetsägande fraser.
Teresa av Avila blir alltså den som slussar in Edith Stein i den Katolska Kyrkan. Det svåra blir nu för Edith att tala om att hon ville bli kristen för sin fromma judiska mor. Även under sin ateistiska tid hade Edith fortsatt att hålla den stränga fastan på försoningsdagen. Hon hade deltagit i påskmåltiden. Hon hade hållit fast vid vissa yttre judiska bruk. Det var inget totalt brott med traditionen, även om tron hade försvunnit. Även i vår tid kan vi se att många sekulariserade judar känner en samhörighet med sitt folk och sin tradition. Nu hade Edith upptäckt Kristus. Hon hade tagit ställning för Kristus och hon skulle döpa sig. För troende judar är det alltjämt en stor sorg, när någon går över till kristendomen. För modern blev det ett hårt slag att Edith, den yngsta dottern och den som stod henne allra närmast, tog detta steg. Men samtidigt kan vi se att dessa två självständiga, starka, troende kvinnor av två olika religioner fortsatte att stå varandra nära. Ingen person stod nog Edith så nära som hennes mor, även om de hade olika tro. Det märkliga var att Edith fortsatte att följa med mamman till synagogan. Hon deltog i synagogans gudstjänst. Medan mamman följde bönerna på hebreiska, läste Edith med i psaltarpsalmerna på latin.
Just i dessa två kvinnor kan man se en bild av den vänskap som finns mellan Kyrka och synagoga. Vi får här en symbol för det band som finns mellan det gamla och det nya förbundet illustrerat i dessa två kvinnor. Samtidigt kan man inte dölja den skärande smärta det är att inte vara ett. Varken Edith eller mamman dolde eller sökte släta över att det ändå fanns en skillnad. Den skillnaden var Kristus. Ediths mor lät en gång undslippa sig om Jesus: "Han var säkert en god man. Men varför gjorde han sig till Gud?" Att se Jesus som Gud är alltid judendomens, islams och faktiskt en del av de ultraliberala kristnas svårighet. De förstår inte varför Jesus gjorde sig till Gud. Men kristendomens innersta hemlighet är att Gud har blivit människa. Utan inkarnationen finns det ingen kristendom.
Edith fortsatte att fördjupa sig i kristendomens judiska rötter. De flesta i hennes familj var ganska sekulariserade. Moderns stora sorg var att se att även under påskmåltidens heliga bruk skämtade vissa av barnen och gjorde narr av de heliga handlingarna. Det fanns dock en släkting som var ortodoxt troende judinna. Det finns brev mellan Edith Stein och denna släkting, där de diskuterade vissa teologiska ting.
Edith vill så fort som möjligt gå i kloster. Men hennes biktfader förbjuder henne detta, främst av hänsyn till modern, men även eftersom en klosterkallelse alltid måste mogna. Vad gör då Edith? Hon sökte det som kommer närmast ett kloster. Hon blir anställd som lärarinna vid en klosterskola i Speyer. Här lever hon ett slags novitiat. Systrarna är helt förundrade över denna kvinna, som ibland tillbringade större delen av natten inför tabernaklet i klosterkyrkan och som lever ett mycket strängt och fattigt liv. I hemlighet hjälpte hon många fattiga i Speyer med det lilla hon hade.
Samtidigt får man från Kyrkans ledning upp ögonen för denna kvalificerade kvinna. Då börjar ett mycket viktigt apostolat. Edith Stein blev inbjuden till hela den tysktalande världen att tala för katolska akademiskt skolade kvinnor och lärarinnor. Hon ser det som sin uppgift att hjälpa dessa kvinnor att se vilken kallelse och uppgift i Kyrkan och samhället de har under denna tid, alltså senare delen av 1920-talet och de första åren av 1930-talet. Det var den tid då nazismen och kommunismen kämpade om hegemonin i Tyskland. Man visste inte vem som skulle komma att vinna. Det var en tid när bägge dessa rörelser växte sig starka.
Edith anade att kvinnan hade en speciell kallelse och uppgift att motverka dessa två rörelser. Den kallelsen knöt hon till Jungfru Maria. Edith Stein anade att dessa två rörelser stred mot religionens själva innersta väsen och därmed också mot människans innersta kallelse och värdighet. Hon såg att det var kvinnans uppgift att i Marias efterföljd stå som en mur mot allt vad våld, förtryck och synd hette. Jungfru Maria är den obefläckade, den som är helt oberörd av synden, den som Kristus från början har befriat från synden. Marias obefläckade avlelse innebär att Maria i förskott blev räddad från allt vad synd hette. I henne hade Kristi herravälde segrat från början.
Därför har man alltid sett Maria som en mur som står emot allt vad synd, förtryck och våld heter. Det är därför man alltid bett om Marias förbön i svåra situationer. När svenskarna härjade i Polen och nästan hade intagit hela landet, tog man i Czestochowa sin tillflykt till Jungfru Maria. Något liknande kan vi se i Latinamerika, där Vår Fru av Guadeloupe alltid har setts som symbol för frihet från våld och förtryck. Det ligger i det katolska folkets rent instinktiva kännande, att när det är riktigt svårt, vänder man sig till vår himmelska Moder, liksom barnet tar sin tillflykt till sin mor, när det är jobbigt och svårt. Barnet tror att mamman kan rädda det från allt. Barnet anar att när ingenting annat hjälper, då finns mor där. Det kristna folket har denna tillit till att Maria kan hjälpa oss. Hon kan ge oss Guds barmhärtighet och kärlek, när ingen annan finns där.
Den instinktiva förståelsen av att Kristus har segrat till fullo i Jungfru Maria yttrar sig på olika sätt. Edith Stein anade att under denna tidsperiod när nazism och kommunism gjorde stora framsteg, hade Maria en speciell uppgift att stå som en mur emot allt det onda. Kvinnan hade genom sin moderliga kallelse en speciell uppgift. Både nazismen och kommunismen förhärligar den starke mannen och vissa egenskaper som förstoras upp till ett rent vanhelgande av mannens uppgifter. Det gällde våldet, blodet, styrkan. Gentemot detta behövdes det moderliga som motvikt. Edith Stein försökte uttrycka detta tänkesätt som kan vara lite svårt att förstå. Med moderna termer kan vi säga att både nazismen och kommunismen spelade på en uppblåst mansroll, medan man i kristendomen har spelat på Marias moderliga roll som en motvikt som kan ta bort det överdrivna och det förvridna. Edith Stein sade till kvinnorna, att om de inte tog sin moderliga uppgift i skolan, i familjen och i samhället på allvar, kan andra ta överhanden. Hon försökte hjälpa de kvinnor som hade inflytelserika uppgifter i samhället, i skolan och vid universitetet att förstå att de i sitt liv måste uttrycka det som Maria står för. Utifrån vår samhällsdebatt, då man mer betonar jämställdheten mellan man och kvinna, kan det vara svårt att förstå Ediths syn. Man har lite svårt att förstå att det hos kvinnan finns ett bidrag som är nödvändigt, för att det moderliga, medkännande, inkännande draget inte skall gå förlorat. Man klagar i våra dagar ofta på att man inte har någon förståelse för de gamla i vårt samhälle och att barnen är försummade. Vi kan i samhället i dag också se små tecken, när kvinnans moderliga kallelse inte riktigt tas på allvar.
Edith Stein menade, att det var ödesmättat om kvinnan i denna samhällssituation inte tog sin uppgift på allvar. Då kunde barbariet bryta igenom. Hon hade en profetisk insikt att detta var nära förestående. När de franska ockupationstrupperna lämnade Speyer, som efter det första världskriget liksom hela Rhenlandet en lång tid varit ockuperat av franska trupper, då jublade alla i Speyer. Äntligen var ockupanterna borta. Inga ockupanter är ju populära. Men Edith sade: "Snart kommer det en förföljelse av judarna och sedan kommer man att förfölja de kristna också." Alla häpnade och undrade hur hon kunde veta det. Ingenting tydde ju på det än så länge. Här kan vi alltså se att Edith hade en profetisk inblick i tidens frälsningsbetydelse, att historien alltid är frälsningshistoria. Gud handlar i historien, men han behöver mänskliga redskap som motverkar det onda. Annars kan motståndaren ta över. Om inte Kristi budskap tar över, om inte hans försoning och fred får mänskliga uttrycksformer, kan allt bli möjligt. Det har 1900-talet, mer än något annat århundrade, visat oss. Därför var Edith Steins uppfordran till de katolska kvinnorna mycket viktig.
Tyvärr var ekumeniken då mycket lite utvecklad. Tyskland var länge ett delat land. Ända sedan det 30-åriga kriget var förhållandet mellan konfessionerna spänt. Därför fick Edith Steins ord föga genklang i den protestantiska kristenheten, som trots allt var den största i Tyskland. Man brukar säga att det först var i koncentrationslägren som ekumeniken i Tyskland uppstod. När katoliker och protestanter möttes under förföljelsen, då kunde man lägga gammalt groll åt sidan. Efter kriget har det i Tyskland uppstått en mycket djupare ekumenik. Men det är tragiskt om det bara är under förföljelse och liknande omständigheter vi kristna kan komma varandra närmare.
Edith Stein betonar mycket tydligt kvinnans kallelse som Kristi brud. Denna kallelse gäller egentligen varje människa på det djupaste planet. Men hon menade att kvinnan på ett helt speciellt sätt i Marias efterföljd är kallad att förmedla denna kvinnliga ömhet, ja moderliga ömsinthet. Det är svårt att hitta ett bra ord för detta. Ibland märker man mer när detta drag fattas. I nazismens och kommunismens ideologi fattades det på ett mycket tydligt sätt. Men det kan även fattas i ett samhälle som är präglat av enbart nyttotänkande och prestationstänkande. Vi är aldrig immuna mot denna fara.
Om vi skall föra över detta synsätt på vår situation kan vi säga, att det som många tycker saknas i dag är medkänsla med de svaga. I Svenska Dagbladet finns den 16 februari 2008 en blänkare av Göran Skytte, där han talar om denna företeelse. Han var handikappad efter en olycka och skulle släpa sig fram med sitt bagage på tåget. Han var ledsen när ingen hjälpte honom, fastän de såg att han knappt kunde gå. Så ändrade han sig. Det fanns åtminstone två som hjälpte honom och de var båda invandrare. Då sade han, att det är mycket viktigt att inte generalisera i en eller annan riktning. Då kan man ju bli rasist och säga, att alla svenskar är själviska och inte bryr sig om sin nästa, medan alla invandrare är hjälpsamma. Ibland kan det vara tvärtom. Det är mycket lätt att generalisera utifrån egna erfarenheter. Om det bara skulle vara invandrare som är hjälpsamma, då kunde vi bli förbittrade mot svenskarna. Jag har hört flera liknande fall. Det var en gammal dam på ett ålderdomshem som sade, att lyckligtvis fanns det ingen svensk personal där. Hon sade att det bara är invandrare som är snälla och hjälpsamma.
Vi måste vara mycket uppmärksamma på att den moderliga, kvinnliga ömsintheten kan gå förlorad. Att så skedde var mycket tydligt i nazismens värld. Men på ett annat sätt kan detta förhållande också dyka upp i ett samhälle som vårt, där man är mycket inriktad på vissa värden och där vissa människor alltid hamnar i kläm. Därför är vi tacksamma att få vara här hos Birgittasystrarna, där man praktiserar moderlig ömsinthet mot äldre människor. Att göra det håller på att bli en sällsynthet i vårt samhälle. Många äldre blir bortglömda, utom när det är fråga om arv, för då är alla där. Vissa ligger ensamma i flera månader och ruttnar bort. Likadant är det med barn och en del andra som inte alltid har det så lätt, när omgivningen är inriktad på profit och vinst.
Det Edith Stein pekar på gäller egentligen alla samhällen i alla situationer. Det är mycket lätt att den moderliga ömsintheten går förlorad. Vi märker genast när den fattas, för varje människa behöver detta för att bli människa, för att bli troende, för att möta Kristus. Det är därför Jungfru Maria är så viktig i vår tro. Gud blev människa. Men han blev bara man. Maria återspeglar på det kvinnliga planet det som en helt syndfri, mänsklig natur är. Det är ytterst detta som i den katolska tron är skälet till att kvinnan inte blir präst, eftersom prästen - som en ikon - skall avspegla Kristus som har blivit människa och man. Då behövs motsvarande ikon, Mariaikonen: kvinnor som återspeglar Jungfru Marias moderliga ömsinthet, inte bara i klostret utan även i samhället. Det är det som Edith försöker förmedla till kvinnorna. Under en hektisk tid av sitt liv reste hon runt i hela Tyskland, Österrike, Schweiz och Tjeckien och talade om detta. Hon anar att om inte detta synsätt bär frukt hos dessa kvinnor i deras uppgift, då kommer syndafloden. Kallelsen är viktig, inte bara på det inre planet utan på det yttre planet. Ett samhälle som försummar denna del av verkligheten - kvinnan som den moderliga, ömma, som den som tar hand om de svaga, som står som en mur mot allt vad våld och förtryck heter - är inte ett samhälle värt namnet.
Vi kan ta ett annat exempel. Efter Stalingrad skulle hundratusentals tyska soldater föras i en marsch genom Moskva för att visa ryssarna att de nu hade besegrat dem. Man kan tänka sig att dessa soldater inte var populära i Ryssland. De hade härjat, dödat och begått fruktansvärda ting. Men när de ryska babusjkorna såg dessa förnedrade soldater kastade de bröd till dem. Det visar den moderliga ömsinthet som till och med kan förlåta dem som kanske hade mördat deras barn. Det visar på det marianska draget. Det finns en moderlig, ömsynt, förlåtande hållning, även mot de värsta förbrytarna. Även om polisen försökte stoppa babusjkorna, lyckade de inte. Det var samma babusjkor som lade sig framför kyrkorna, när man kom för att riva dem. Det var inte alltid de blev överkörda. Inte ens de hårdföraste soldaterna kunde köra över sin mormor eller farmor. Detta "kvinnliga" förhållningssätt som är svårt att uttrycka rent logiskt ville Edith Stein förmedla till sina kollegor, de kvinnor i Tyskland som enligt vad hon menade hade en speciell uppgift att stå emot det som hon såg nalkas.
Samtidigt fortsatte Edith sitt filosofiska skrivande, sin forskning. Hennes största filosofiska verk är Endliches und Ewiges Sein, det ändliga och eviga varat, där hon ger en magnifik vision av hela tillvaron, det eviga varat, Gud och det ändliga. Hon ser överallt spår av Gud. Gud är den treenige Guden, en gemenskap i kärlek mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Detta synsätt avspeglas på alla plan av skapelsen. Det vi kallar kärlek, det vi kallar relation, det vi kallar dialog finns på alla plan. Det finns bland människor, bland djuren, bland växterna. Hon säger till och med att i atomen finns det olika partiklar som attraheras till varandra. Hon menar att det också är ett avlägset spår av det som finns i Gud själv, för allt det som Gud skapar återspeglar hans skönhet, hans vishet, hans godhet. Även om det döljs genom synden, kan den aldrig ta bort att vi i allt skapat kan ana något av Skaparen. Vi kan ana den osynliga skönhet som den synliga skönheten kan återspegla, men också dölja. Människans uppgift är att dra bort gardinen, så att skönheten, kärleken, godheten blir ännu tydligare i skapelsen. När vi drar undan gardinen på morgonen kan vi tänka på, att det är vår uppgift att under hela dagen dra bort den gardin som finns av mörker, synd, våld och ondska, så att Guds skönhet får lysa fram. Vi måste knyta vår uppgift till små dagliga gester. Annars kommer vi bara att gäspa och säga, att nu är det åter en jobbig dag. Eller om vi är mer optimistiska kan vi som Sigge Fürst säga, att det bli bättre och bättre dag för dag. Sådana här små saker kan hjälpa oss att bli kvar i Guds närvaro.
Det moderliga ömsinta element som Jungfru Maria förkroppsligar kan hjälpa oss. Edith Stein menar att det vi kallar det kvinnliga har sin urbild i den Helige Ande. I Gud finns det varken manligt eller kvinnligt. Gud står över detta. Det finns endast på skapelsens plan. Men ändå är allt skapat en återglans av det som finns i Gud. Edith Stein menar att den Helige Andes karaktär är det som återspeglas i kvinnan och hennes uppgift. Det blir mycket tydligt i den franciskanska mystiken, där man knyter Jungfru Maria till den Helige Ande. Vi finner det särskilt hos Maximilian Kolbe (1891-1941), som säger att visserligen har den Helige Ande aldrig blivit människa - det är bara det eviga Ordet som har blivit människa i Kristus - men ändå finns det ett speciellt band mellan den Helige Ande och Jungfru Maria. Hon återspeglar på ett mycket troget sätt det som är typiskt för den Helige Ande. Den Helige Ande kan vi inte se. Han är den mest fördolda av de gudomliga personerna. Men Jungfru Maria ger oss en aning om den Helige Ande. Våra protestantiska vänner säger ibland: "Det ni säger om Jungfru Maria, det säger vi om den Helige Ande". Jag brukar svara, att det är helt riktigt. Det finns ett släktskap mellan dem. Maria är bara en vanlig människa och den Helige Ande är Gud. Men Maria ger oss en djupare insikt i vem den Helige Ande är. Den obefläckade avlelsen vill också säga, att Maria släpper igenom Anden, eftersom hon inte genom arvsynden har de tjocka gardiner, som vi har. Vi anar lite mer om vem den Helige Ande är genom Jungfru Maria. Vi får naturligtvis inte gå till överdrift i vår vördnad för Maria. Det är det våra protestantiska vänner ofta förebrår oss. Därför får vi ta den lilla varningen på allvar. Maria vill leda oss vidare till den Helige Ande. Hon vill hjälpa oss att förstå, att vi måste bli öppna för hans inspiration. Därför säger också Johannes av Korset (1542-1591), att Jungfru Maria var öppen för alla impulser och inspirationer från den Helige Ande. Hon kan hjälpa också oss att bli det. Vi har genom arvsynden en viss motståndskraft som hon inte hade. Men hon kan hjälpa oss att bryta ner den motståndskraft, som gör att vi inte släpper igenom Andens impulser.
Vi får ständigt impulser och inspirationer av Anden. Vi märker det ofta först efteråt. Ibland talar vi om samvetets röst. Innerst inne vet vi precis vad vi skall göra. Jag skall inte säga den bitande replik som visserligen skulle sitta mycket väl och få tyst på en viss obehaglig person. Innerst inne vet vi att denna människa då kanske får ett nervsammanbrott. Eller det kan handla om att jag skall säga nej till kakan nu i fastetid. Vi vet hur vi borde handla. Jag skulle ha hjälpt Göran Skytte, när han haltade sig fram genom tåget, men det var ingen annan som gjorde det och jag ville inte väcka uppmärksamhet. Vi visste att om det var någon som inte klarade sig själv, så skulle vi ha gjort någonting. Jag minns tiggaren. Jag behövde inte gå och köpa Hemmets Veckotidning. Vi vet hur vi skall handla, för den Helige Ande talar tydligt. Men vi tänker att vi inte behöver göra något just nu. Nu kan jag läsa Hemmets Veckotidning och sitta och gömma mig bakom den undan den gamla tanten på tåget. Det finns säkert någon ung människa som hjälper henne. Men vi skall dra undan gardinen. Och det är Jungfru Maria som hjälper oss med det på det mänskliga planet och den Helige Ande på det gudomliga planet. Edith Stein sökte under dessa år hjälpa kvinnorna i Tyskland att se, att de som mödrar, hustrur, lärarinnor kunde bidra till att godheten, kärleken, sanningen och barmhärtigheten segrar och inte diktaturen, våldet och blodet. Men om inte dessa kvinnor agerar, då blir det något annat. Historien är en mötesplats mellan Gud och människor. Gud ger oss vår uppgift. Vårt handlande betyder något. Vi kan samverka med Guds nåd. Men även när vi inte gör det blir han närvarande som den Korsfäste.
Korsets mysterium närmar sig nu Edith. Det ödesdigra året 1933 bryter in, när Hitler kommer till makten. Edith är förkrossad och hela hennes familj. Samtidigt förstår hon att detta inte är slutet, utan det innebär att nu kan hon förverkliga sin kallelse att bli karmelitnunna. Nu stängs alla offentliga uppdrag för Edith. Även om hon var döpt var och förblev hon för Hitler judinna. Hon måste lämna sina offentliga uppgifter i Tyskland. Hon var docent vid ett institut i Münster under den sista tiden fram till maktövertagandet. Då beger Edith sig till sin biktfader, en benediktinsk abbot, och frågar honom om hon nu kan gå i kloster. Ja, säger han, nu är det din uppgift att ge dig till Kristus i bön, i offer, i bot, för att så samverka med hans nåd. Edith tog kontakt med karmelitnunnorna i Karmel Köln-Lindenthal.
Innan hon träder in kommer något av det svåraste i hennes liv. Det är avskedet från modern. Modern, som var helt tillintetgjord över att Hitler hade kommit till makten, skulle nu även behöva uppleva att älsklingsdottern stänger in sig i ett kloster och att hon aldrig mer får se henne. Mänskligt sett är det helt oförståeligt. Edith beger sig hem till sin åldriga mor i Breslau, som nu är en bra bit över åttio år, för att vara med henne någon vecka. På sabbaten följer hon som vanligt med mamman. De går i Rabbinseminariets synagoga i Breslau i andra änden av staden. Som den fromma judinna mamman är kan hon inte tänka sig att åka spårvagn utan de går genom hela staden för att vara med i gudstjänsten i synagogan. Efter gudstjänsten säger mamman: "Var det inte en fin predikan?" "Jo, det var det", sade Edith, men så tillfogade hon detta: "Men det är bara i Kristus det fulla och sanna kommer fram". Då kommer repliken från modern: "Visst kan han ha varit en god människa, det tror jag säkert, men varför gjorde han sig till Gud?" Då kommer den oerhört smärtsamma uppgörelsen, då Edith måste söka förklara det som inte går att förklara för sin mor: "Jag är kallad till detta liv i kloster. Vi kommer aldrig mer att råkas, men ändå förblir vår kärlek". Modern förstår inte. Edith har beskrivit hur smärtsamt detta avsked var. Hon säger: "Annars när jag lämnade min mors hem, stod hon alltid i fönstret och vinkade. Men den här gången stod inte mor och vinkade i fönstret". I dessa två kvinnors personer uttrycks den smärtorika kärlek som finns mellan judendom och kristendom.
Edith kommer till Karmel. Det var inte en självklarhet att man i ett kloster skulle ta emot en kvinna som nu var över fyrtio år och som dessutom var judinna. Edith var hela tiden medveten om att hon satte klostret i fara. Men hon togs emot med öppna armar. När hon ikläddes dräkten var hela det katolska Tysklands ledande intellektuella samlade i detta kapell, också som en hemlig protest mot regimen.
Det är ingen tillfällighet att Edith blir just karmelitnunna. Karmelitorden var enligt traditionen stiftad av profeten Elia. Man trodde länge att det bokstavligt var så att profeten Elia hade grundat en orden, som var äldre än den kristna Kyrkan. Länge trodde karmeliterna på detta, och de var så skickliga, att de lyckade få upp statyn av profeten Elia i Peterskyrkan bland alla de andra ordensgrundarna. Där finns statyer av bl.a. Franciskus och Benedikt. Karmeliterna menade att de faktiskt var så, att en orden hade stiftats före Kristus. Men på 1600-talet kom jesuiterna, som var mer historiskt-kritiska, och slog hål på denna myt. Nu är det ingen som bokstavligt tror, att det var Elia som stiftade en orden. Men man betonar ändå att det fanns en kontinuitet på det andliga planet mellan profeten Elia och karmeliterna.
Denna kontinuitet är mycket viktig för att förstå det närmande som har skett mellan kristendom och judendom och som fick sin bekröning genom Johannes Paulus II. Ingen annan kristen ledare har någonsin fört judar och kristna så nära varandra. För oss som lever nu är närmandet en självklarhet. Men tidigare var det svårt och spänt. Här har det spelat en roll att det fanns en orden som länge stod fast vid att den är äldre än Kyrkan, att den har sina rötter i det gamla förbundet. Därför har alltid judar som har blivit kristna haft en förkärlek att träda in i karmelitorden. Nyligen var jag i London, där en annan judisk konvertit, Hermann Cohen, hade grundat ett karmelitkloster. Han var pianist från Hamburg, lärjunge till Franz Liszt (1811-1886), och blev karmelit. Sedan dog han i Berlin medan han vårdade sjuka soldater i det fransk-tyska kriget. I London heter kapellet Hermann Cohen Chapel. Det finns många liknade människoöden, judar som har blivit kristna och trätt in i karmelitorden. Det finns en polsk jude som under kriget gömde sig i ett nunnekloster, förklädd till nunna. Efter kriget blev han karmelit och en av de mest uppburna predikanterna i hela Polen. Tusentals människor kom för att lyssna till denne omvände jude. Men då tog han sin tillflykt till berget Karmel och försökte där återuppliva den judekristna traditionen, som innebar att judar som blir kristna skulle fortsätta att hålla sabbaten, lagen och andra bruk. Det var en liten parentes, men för att förstå Edith Stein är det viktigt att ta med i beräkningen, att hon såg som sin uppgift att knyta ihop judendom och kristendom. Att bli karmelitnunna, att ta på sig Kristi kors för de förföljda judarna, såg hon som sin kallelse. Den moderliga, ömsinta kärlek som förkroppsligas i Maria kan anta skilda gestalter.
Vi ber till sist om nåden att inse, hur vi i vårt liv kan se Kristi kallelse att efterfölja honom.
Herre Jesus Kristus. Du kallar oss till helighet. Du kallar oss till din kärlek. Hjälp oss att se hur vi här och nu kan gestalta din eviga kärlek, så att människor förstår vem du är. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Annat av Biskopen
