Edith Stein, försoningens profet
Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 15-17 februari 2008
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning
Föredrag I
Vi ber om den Helige Andes ljus och hjälp för vår reträtt.
Herre Jesus, sänd oss din Helige Ande. Öppna vårt hjärta för din kärlek, för ditt heliga kors, så att vi kan ta emot uppståndelsens nya liv.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi skall tillsammans med Teresa Benedicta av Korset, som Edith Stein heter som nunna, försöka tränga in i korsets budskap, med hjälp av henne, som blev Europas skyddshelgon år 1999. Hon är det enda av Europas skyddshelgon som tillhör den moderna tiden. Kyrillos och Methodios som vi nyligen firat är Östkyrkans bidrag till skaran av Europas skyddshelgon. Vi skall se hur Edith Stein kan hjälpa oss att förstå korset, Kristi närvaro och hans frälsande kärlek, som ofta möter oss i korsets gestalt. Som karmelitnunna hette Edith av Korset. I den karmelitiska traditionen har man alltid ett tillnamn för att uttrycka en del av mysteriet, som man försöker tillägna sig och leva sig in i. Egentligen gäller det för alla kristna, att de skall försöka ta till sig en del av det stora mysteriet, som man speciellt idisslar, tränger in i och låter sig påverkas av.
Edith Stein föddes som judinna i dåvarande Breslau 1891. Platsen heter nu Wroclaw och ligger i Polen. Hon föddes på judarnas största högtidsdag, försoningsdagen. Hon såg alltid något symboliskt i det, eftersom försoningsdagen för henne var ett tecken på Långfredagen och Kristi försonande död. Hos Edith Stein knyts det gamla och det nya förbundet samman. I henne blir Israel Kyrkan. Hennes kallelse består till stor del i att i sitt liv knyta ihop det folk hon tillhörde, det judiska folket, med Kristi Kyrka. Hon såg även det lidande hon själv fick gå igenom som ett uttryck för Kristi offer, också för sitt folk, för judarna. Edith dör 1942 i Auschwitz.
I Ediths budskap och hennes person ser vi hela 1900-talets tragik. Men vi kristna ser också något av Guds närvaro i historien. Typiskt för vår tro är att historien alltid är frälsningshistoria. Mitt i historiens virrvarr och alla händelser, som ibland tycks obegripliga i sin grymhet och i sitt mörker, är Kristus med. Alltsedan Gud har blivit människa i Kristus, tror vi, att historien är frälsningshistoria. Vi ser det redan i det gamla förbundet. Gud utväljer ett folk, leder det till sig och gör det till sitt eget. I de historiska händelser som Israels folk gick igenom såg de hela tiden Guds försyn, Guds ledning. I det som var tungt och svårt var det naturligtvis svårare att se att Gud var med. Men trons blick hjälpte dem att se att också det som var tungt, svårt, förföljelse och nederlag, ändå pekade på att Gud var med dem och ledde dem vidare.
Likadant är det också i vårt liv som kristna. I den historia som världen går igenom kan vi så småningom lära oss att urskilja Guds närvaro och kärlek, tvärs genom allt det som sker. Gud är historiens Herre, även om människor på olika sätt ingriper och präglar händelserna. Bakom allt som sker får vi tro att Gud är med oss, hjälper oss och förblir närvarande. Den insikten blev mycket tydlig för Edith. Hon skriver: "Det finns en kallelse att lida med Kristus och därigenom medverka i hans frälsningsverk. Kristus lever vidare i sina lemmar och fortsätter att lida i dem. Det lidande som bärs i förening med Herren och i hans lidande blir inordnat i det stora återlösningsverket och blir där fruktbart".
Här ser vi den levnadsvisdom som Edith Stein kan förmedla till oss. Lidandet är något vi ständigt brottas med. Vi förstår det inte och kan inte förstå det. Men Edith säger, att det lidande vi går igenom egentligen tillhör Kristus som fortsätter att lida i sina lemmar. Vi är ju alla Kristi lemmar genom vårt dop. Vi är infogade i honom. Han fortsätter att lida i oss, och han bär oss genom lidandet. När det går upp för oss blir inte lidandet mindre. Det kan vara lika tungt, men det får en helt annan halt. På det rent mänskliga planet kan mycket förändras, när någon är med oss, när vi inte är övergivna, utan någon sitter vid vår sjukbädd eller vår dödsbädd. Om det då är Kristus själv som är med oss, får vi tro, att vårt lidande mer är hans lidande i oss än vårt eget. Han fortsätter att lida till tidens slut för att återlösa, frälsa och rädda oss. Vi kan aldrig förstå detta mysterium. Men det är egentligen det vi alltid firar, när vi firar Kristi heliga kors, när det är Långfredag.
Genom tron vet vi alla detta, men frågan är om vi har tillgodogjort oss denna insikt, om vi har tagit tillvara lidandet som en del av Kristi frälsningsverk, om vi infogar det lidande som är vårt i hans, så att det kan bära frukt. En typiskt katolsk tanke är, att vi inte äger vårt lidande. Det är något som Kristus behöver för att rädda världen. Först kan vi tycka att det låter lite märkligt, men när det går upp för oss, att vi är så innerligt förenade med Jesus Kristus också där, då får livet en helt annan lyster. Något av detta kan Edith Stein hjälpa oss att se i vårt liv. Vi kan tycka att vi inte har något stort och heroiskt lidande som hon. Vi blir inte förföljda. Vi kommer inte i något koncentrationsläger. Ibland ser vi kanske alltför nedlåtande på våra lidanden. Det kan handla om en ständig huvudvärk, en jobbig situation på arbetsplatsen, små alldagliga lidanden, som vi tycker är alltför små att kunna räknas. Men om det är sådant vårt liv är, då är det just det vi kan ge till Jesus för att han skall använda det för att rädda världen.
Teologen Hans Urs von Balthasar (1905-1988) säger, att vårt liv är en teologisk existens. Vi ser speciellt hos vissa helgon, att de illustrerar en teologisk sanning, någonting av evangeliet. Vi skall försöka se, att Edith Stein i sitt liv, i sitt budskap och i sina skrifter illustrerar det vi kallar korset. I henne blir det lite lättare för oss att närma oss det oförståeliga, ogenomträngliga mysterium, som Kristi frälsande korslidande är. Avgörande för vårt kristna liv är att vi upptäcker det i vårt liv. Ett lidande kan antingen göra oss friare och öppnare eller mer besvikna och bittra. Vi är fria varelser. Vi kan reagera på lidandet efter vår egen vilja. Ofta kanske det sker omedvetet, men just därför är det så viktigt att medvetet reagera och se det svåra som en delaktighet i Kristi lidande. Då öppnas vårt hjärta. Vi kommer Kristus närmare och vi får en mening i det som annars förefaller totalt meningslöst.
Men vi kan också sluta oss och bli förbittrade. Vi kan haka upp oss. Det kan drabba också troende människor, som inte riktigt vågar lita på att deras lilla lidande är ett ord från Jesus till dem, där de skall känna igen hans lidande och ta emot honom och inte göra motstånd. Överallt kan vi bli förbittrade, ja också i ett kloster. Den syster som hoppades bli priorinna och inte blev det kan haka upp sig på det. Någon annan syster kan bli mycket glad för att hon inte blev priorinna. De små saker vi tycker är obetydliga kan ibland få oss på fall, när vi inte riktigt förstår, att det kunde handla om något vi måste offra och göra avkall på. Om vi tycker att det är kallt på rummen och att vi fryser, kan vi se det som en delaktighet i Kristi lidande. Men vi kan också bli irriterade för att värmen inte fungerar. Ibland förstår vi inte att småsaker som är jobbiga och besvärliga kan vara en möjlighet att vidga vårt hjärta. Det kan handla om någon som är besvärlig och stör oss. Man berättar om karmelithelgonet Thérèse av Lisieux (1873-1897), att när systrarna satt i inre bön, var det en syster som hela tiden gjorde något oväsen. Hon gnisslade med tänderna eller knäppte med naglarna. Det var mycket irriterande. Sådana handlingar kan ibland göra oss otåliga och irriterade. Men vi kan också se det irriterande som en delaktighet i Kristi lidande för världens räddning. Då vidgas vårt hjärta. Vi har alla mött människor av båda slagen - människor som har gått igenom stora lidanden men har kunnat se det svåra som något som öppnade dem för Jesus och för sina medmänniskor och som blommade upp, eller andra som har fått ett mycket litet lidande men blivit sura som äppelkart, förbittrade och slutna inom sig själva. Vi kan bli en karikatyr av oss själva, om vi hakar upp oss på något, ibland kan det vara på en småsak. Ibland är det nästan lättare med ett stort heroiskt lidande. De små irritationsmomenten, de små nålstygn vi kan få, kan få oss på fall. Det är mycket viktigt att se Gud i det svåra.
Franz Kafka (1883-1924) säger: "Vi har ögon för att se med. För att känna Gud har vi vår egen existens". Det ligger mycket vishet i de orden. I vår egen existens, i vår egen frälsningshistoria, kan vi lära oss att känna igen Kristus. I lidandet kan vi se den Korsfäste. I glädjen, i det underbara, det sköna, kan vi se den Uppståndne. Då får vårt liv en helt annan innebörd. Då sitter vi inte fast i oss själva, utan då får vi en ständig blick på Kristus. Det är min förhoppning att Edith Stein, Teresa Benedicta av Korset, skall hjälpa oss att få de ögon som känner igen den fördolde Herren i vårt eget liv. Helgonens stora uppgift är att föra oss närmare Kristus, att som våra vänner hjälpa oss på vägen. De är våra himmelska vänner. I himlen har vi en stor vänkrets, som vi ofta inte känner. Om vi tycker att vi har få vänner, har vi fel. Vi har våra himmelska vänner, men vi ser dem inte. Men de ser oss och kan hjälpa oss.
Edith Stein föddes i en from judisk familj med många syskon. Fadern dog tidigt, när Edith var 1½ år gammal. Modern stod då ensam med sju barn som hon skulle uppfostra och försörja. Hon var en stark kvinna och var född i staden Lubliniec. Den staden kommer i oktober i år att utropa Edith Stein till sin skyddspatron. Edith Stein var en brådmogen liten flicka. Hon utsattes för ett stort lidande redan som barn, när hon skulle börja i barnträdgården. Hon avskydde att gå dit och ville istället börja skolan så fort som möjligt. Redan från början var hon brådmogen och intelligent. I skolan fick hon ibland ta emot nålstygn för att hon var judinna. Hon tröttnade på skolan redan vid 13 års ålder. Samtidigt som hon lämnade skolan, lämnade hon den judiska tron bakom sig. Hon säger att från 13 års ålder blev hon ateist. Ända fram till 20 års ålder kom hon att ta avstånd från sin religion. Men samtidigt fortsatte hon ändå att söka sanningen. Typiskt för Edith är den ständiga längtan att tränga in i sanningen och förstå de djupa sammanhangen i tillvaron. Hon började studera vid universitetet i Breslau vid 20 års ålder. Hon väljer psykologi, germanska språk och historia. Hon blir besviken på psykologin som på den tiden mest handlade om experiment. Edith fortsätter att söka efter sanningen. Hon blir besviken på den materialistiska syn på människan som den dåtida psykologin förkunnade. Även i vår tid finns det många som ser människan på samma sätt, att hon, lite förenklat uttryckt, endast är ett knippe kemiska reaktioner. Det är ett reducerande sätt att se på människan som fortfarande förekommer. Fastän Edith är ateist, kan hon inte acceptera en sådan syn. Bland våra icke troende vänner är det få som har den helt mekanistiska synen. Nästan alla människor, även de som säger sig vara ateister, tror ändå innerst inne att människan är något mer. Det beror på att människan är skapad till Guds avbild. Någonting i henne kan inte nöja sig med att bara vara ett stycke jord och några kemiska komponenter. Det måste vara något mer.
Edith Stein tillhörde den kategori människor som under sin ungdom sökte sanningen. Under denna tid kom hon i kontakt med kristendomen. I Breslau hade hon gått i en skola som hette Victoriaschule, som till namnet var protestantisk, men som i själva verket var ganska sekulariserad. Hon säger att det första mötet med kristendomen skedde, när hon läste Fader vår på gotiska. När vi läser något på ett språk som inte är vårt modersmål kan det vara lättare att tränga in i innehållet. När vi läser Bibeln på något annat språk kan det vi läser få en ny klang. Mötet med Fader vår på gotiska var en liten milstolpe på Ediths väg till tro. Medan hon studerar historia får hon insikt i att alla de händelser som till synes inte har något samband och som ofta tycks motsäga att det finns en godhet, en försyn, ändå talar om en djupare motivation i tillvaron. Kanske handlade det om hennes arv från judendomen, där man är så präglad av att Gud är historiens Herre, att han uppenbarar sig i folkets nöd, i folkets glädje och att han leder folket.
Ibland är det lite svårare för vanliga kristna att uppfatta Gud som historiens Herre. I den meningen måste vi bli mer judiska, mer bibliska och våga lita på att Gud fortsätter att vara historiens Herre, även om det finns andra aktörer som skymmer honom. Trots allt är det Guds försyn att vi lever här och nu. Gud har en mening med det som sker. Han vill ge oss sin kärlek just i Sverige av i dag. Gud möter oss förklädd och fördold i den värld som är vår. Det mänskliga lidande vi konfronteras med kan inte dölja Jesu smärtorika ansikte, utan vi kan så småningom känna igen honom i allt mänskligt lidande.
Allt detta kan Edith Stein hjälpa oss att förstå. Hennes sökande efter Guds närvaro börjar så småningom ta form, när hon studerar historia. Vi kan reagera mycket olika när vi läser historia. Vi kan tycka att historien bara är en samling krig, grymhet, förtryck och folkmord. Om vi ser tillbaka på vår närmaste historia har vi rätt, för inget annat århundrade har i så hög grad präglats av våld, folkmord, utrotning, etnisk rensning. 1900-talet är blodets århundrade framför alla andra. Vi är uppvuxna då och präglade av det. Hur kommer det sig att vi ändå står ut? Det måste vara Guds försyn som tvärs igenom det fruktansvärda har kunnat nå oss. Århundradet började med det armeniska folkmordet och första världskriget, då miljoner människor slaktades. Ändå har vi kunnat stå ut med detta. Vi kan ha varit så hårdhjärtade att det grymma inte har berört oss. Men i grunden ligger orsaken djupare. Gud kan i sin ofattbara barmhärtighet och i sin försyn nå fram till människor, eftersom han delat detta lidande, när han blev människa. Han har stigit upp på korset och han förblir kvar där till tidens slut genom sina lidande lemmar. Det finns en gudomlig solidaritet som möter oss i allt detta lidande.
Det är många som frågar sig var Gud fanns i Auschwitz. Han var där. Att acceptera att Gud är med i den stora världshistorien och i den egna, personliga historien är avgörande för vår kristna existens. Annars blir det mycket lätt ett pysslande med den egna lilla personens andlighet. Det finns en frestelse att tycka att det svåra är för stort, att jag inte klarar av det och att det räcker med att jag klarar mig själv. Blicken på hela historien som en plats, där Gud är närvarande är mycket viktig. Om vi inte ser Gud närvarande i den stora historien är det svårt att se honom i den lilla personliga historien. Då förblir Gud fjärran, långt borta. Man ser då inte att han är med och att han är närvarande. Avgörande är att vi integrerar historien i vår kristna existens, att vi inte flyr undan till en liten trygg, mysig hörna, där vi sitter och läser våra böner, medan världen går under. Ibland förebrår oss de icke-kristna att vi inte lever med i det hemska som sker. Här kan Edith Stein till fullo motbevisa en sådan anklagelse.
Edith fortsätter sina studier och kommer i kontakt med en filosofisk rörelse som heter fenomenologi. Den träffar henne på djupet. Den filosofin bygger på fenomenen, att det vi ser, hör och möter är sant och äkta. Det finns två sorters filosofi: idealism och realism. Med idealism menar man inte att man skall vara god och fin, utan i idealism i filosofisk mening är idéerna, tankarna det viktiga. Realismen menar att tingen, det vi ser, det vi kan ta på är viktigt. Edith Stein möter alltså en realistisk filosofi, fenomenologin. Då faller en annan pusselbit på plats. Fenomenen i tillvaron, tingen, händelserna, sakerna har en betydelse. Det finns en fördold mening, en sanning, som lyser fram i den realitet, där vi lever. I katolsk tradition har man alltid byggt på en realistisk filosofi, mest känd är thomismen, som går tillbaka på Thomas av Aquino (c:a 1225-1274) . Vi litar på de ting, de händelser, det vi ser och hör och inte så mycket på sinnesintryck och idéer. Detta är en förenklad framställning, men det är viktigt att vi för att kunna förstå Edith Stein ser, att denna filosofi blev en bro till den kristna tron.
I Göttingen möter Edith den store fenomenologen Edward Husserl (1859-1938). Liksom Edith var han av judisk härkomst. Han hade blivit döpt protestantiskt. I gruppen av fenomenologiska filosofer fanns det många som hade hittat tillbaka till tron. Många av dem var judar som antingen hade återvänt till sina fäders tro eller blivit katoliker, respektive protestanter. Denna filosofi blev en språngbräda, en bro till mötet med Gud.
Sedan kommer världskriget och Edith Stein går ut som frivillig sjuksköterska i ett frontlasarett i Mähren, nuvarande Tjeckien. Då konfronterades hon med lidandet på ett mycket påtagligt sätt. Det blev ännu en pusselbit på vägen till tro. Lidandet kan för många människor antingen bli en öppning för Kristi kors eller en stötesten. För vissa människor är lidandet den stora stötestenen. De förstår inte hur Gud kan tillåta lidandet. För andra blir det en öppning, där de ser att Gud är med i det svåra. Det är Gud som lider. Det är Kristus som fortsätter att lida i varje mänskligt lidande. Kriget blev indirekt orsak till att Edith kom närmare Kristus. Hon berättar om mötet med en krigsänka. Filosofen Adolf Reinach (1883-1917) hade stupat och hans unga hustru visade i sin sorg hur nära Jesus var henne. .
När vi möter någon som har drabbats av stor sorg, oroar vi oss ofta för vad vi skall säga och vad vi skall göra. Vi svenskar är specialister på att undgå möte med sörjande genom att hålla oss borta från alla som förlorat någon. Ofta hör man människor säga, att när de mest behövde hjälp fanns det ingen där som hjälpte. Vi har fått för oss att man måste bete sig på ett visst sätt mot sörjande. Det händer till och med att folk går över gatan för att slippa möta den som mist någon. Det är ett specifikt beteende för vårt land. I andra länder kommer man samman och har gråterskor. Men i Sverige förekommer det till och med att man tar piller på begravningar för att inte gråta.
Edith var kanske också påverkad av detta förhållningssätt och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Men hon berättar, att när hon väl mötte änkan, var det hon som stöttade och hjälpte henne . Edith förstod då något, som hon senare skrev ner, att det var Kristus som strålade fram, Kristus i korsets hemlighet. Hon förstod att änkan var buren av en stark tro. Trots den namnlösa sorgen var det något som bar upp henne. Något liknande kan vi möta hos människor som har drabbats av en stor sorg, ett stort lidande men som ändå har ett lugn och en samling i Kristus. Mötet med änkan blev för Edith Stein ytterligare ett steg på väg till mötet med Kristus.
Perioden från det första världskriget fram till 1921, när Edith tog det definitiva steget till tron, var för henne en kamp att veta var hon hörde hemma. Hon var en filosofiskt skolad kvinna, som sökte sanningen. Det svåraste hindret för henne att bli kristen var den kristna splittringen. Hon kunde inte förstå att de som trodde på Kristus kunde tillhöra olika församlingar som Betel, Filadelfia och S:t Ansgar. För oss kristna har det blivit nästan naturligt att det finns olika kristna kyrkor och samfund. Men för dem som kommer utifrån kan splittringen ofta vara den stora stötestenen. De kan inte förstå att vi inte är ett och hör ihop på ett djupare plan, om vi tror på Kristus. Ediths definitiva omvändelse fördröjdes, eftersom den kristna splittringen var så obegriplig för henne. Hon undrade om kristendomen kunde vara sann, när de kristna bekämpade varandra och när de stod splittrade.
Så kom för Edith det avgörande mötet. Hon hade drabbats av en stor livsdepression. Hon är på besök hos sin väninna, en filosof och from protestant Hedwig Konrad-Martius, som äger en vingård. Ännu en sömnlös natt började för Edith. Lyckligtvis kunde hon läsa på nätterna. Att göra det är räddningen för många som inte kan sova på natten. Hon gick till bokhyllan och tog på måfå, som hon trodde, en bok. Det var självbiografin Boken om mitt liv av Teresa av Avila (1515-1582), karmelitordens reformator från 1500-talets Spanien. Edith tog boken och började läsa den. Hon blev så fascinerad att hon läste hela natten. Påföljande morgon sade hon, att detta var sanningen. Hon har själv inte riktigt förklarat vad det var som grep henne, men hon har sagt att från den dagen var hon övertygad om att hon ville vara kristen, att hon ville vara katolik och att hon också ville bli karmelitnunna. Hon fick hela paketet, hela kallelsen genom denna bok. Det är viktigt att komma ihåg, att det var olika små pusselbitar som ledde henne fram till denna övertygelse. Men denna bok blev det avgörande för Edith. Liksom många som kommit fram till en sanning, ville hon handla fort. Hon gick till byprästen och bad honom att döpa henne. Hon sade, att hon hade läst hela katekesen och att hon kunde allt. Men prästen sade som alla präster säger: sakta i backarna. Detta måste prövas. Edith måste vänta till den 1 januari 1922. På den tiden firade Kyrkan den dagen Jesu omskärelse, en av de mest judiska högtiderna. Märkligt är att när Edith upptäckte Kristus, upptäckte hon också judendomen. Med Kristus återvände hon till sina fäders tro. För henne blev mötet med Kristus också en återupptäckt och ett djupare inträngande i fädernas tro.
Edith är nu en nydöpt kristen som har funnit Kristus, som har funnit Kyrkan och som har längtan att bli karmelitnunna. Vi har hos henne funnit insikten i Guds försyn, att Gud leder också vår historia och att vi så småningom kan lära oss att känna igen tecken på Guds närvaro. Det är något av det viktigaste Edith kan lära oss. Vi får inte försumma historien som en guldgruva, där vi kan ana Guds närvaro. Även i det hemska och fruktansvärda kan vi ana den Korsfäste. Ingenting är likgiltigt material i vårt liv. Vår existens är en teologisk existens, där Gud möter oss. När detta går upp för oss är det en stor befrielse och glädje. Jag blir då aldrig överlämnad enbart åt mig själv. Tvärs genom allt det som sker - trevligt och obehagligt, glatt och sorgligt - kan Gud komma mig till mötes. Han är fördold i det som sker, i tingen, i fenomenen. Allting kan vittna om honom. Han är större. Men han gör sig liten, när han blir människa. Han fortsätter att tala till oss genom det som sker.
Vi ber om den nåden och hjälpen.
Herre Jesus Kristus, du är med oss på vår vandring genom livet. Lär oss att tro att vi aldrig är övergivna, att du alltid är med oss. Öppna våra ögon så att vi ser här och nu med vilken stor ömhet du följer oss nu på vår väg. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Annat av Biskopen
