Biskop Anders Arborelius ocd

Den Helige Ande och vi

Djursholm 23-25 februari 2007.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag IV

Vi börjar med en bön ur Officiet:

Herre, himmelske Fader, ge Andens ljus åt oss som tillber dig och låt oss undgå ondskans makt och ha vår glädje i att ständigt prisa dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är framme vid den sista stationen, som också är vår egen station. Vi skall tala om den Helige Andes verk i Kyrkan och i den döpta människan, alltså om Anden och Bruden, det mysterium som avslutar Bibeln. Vi hör där hur Anden och Bruden gemensamt säger: "Kom." Det gäller alltså inriktningen på evigheten, på härligheten. För att ansluta till bönen kan vi säga, att Andens kanske viktigaste uppgift är att hjälpa oss att finna vår glädje i att ständigt prisa Gud, att leva i oavlåtlig bön och tillbedjan. Det skall vi göra under hela härligheten. Vi vet inte så värst mycket om hur vi skall tillbringa evigheten mer än just detta. Vi vet inte riktigt hur det är organiserat där. Men vi vet en sak, att vi skall leva i lovsång och tillbedjan och förhärliga Gud. Därför är det bra att börja öva sig i detta, så att vi blir anpassade till evigheten. Annars blir det övergångssvårigheter, om vi inte har vant oss vid att leva i ständig lovsång och tillbedjan. Då blir det svårt att gå över till evigheten.

Därför måste vi lita på att den Helige Ande redan nu hjälper oss att finna vår glädje i att ständigt prisa Gud. Det ser vi tydligt i hela Bibeln. Psalmisten finner sin stora glädje i att stå i Guds heliga tempel. Så kan vi genom hela uppenbarelsen följa denna röda tråd, att människans djupaste och sannaste glädje är, att hon får tillbe och förhärliga Gud. Genast frågar vi oss, hur vi då kan tycka att det är tråkigt ibland. Det är för att vi ännu inte är riktigt anpassade till detta. Vi sitter fast i så mycket annat. Vår glädje ligger djupare än i känslorna. Det måste vi alltid komma ihåg. Men hela vår människa med alla sinnesstämningar och känslor kan så småningom bli en harpa, där varje sträng är en lovsångssträng, där varje ton är en ton av tillbedjan till Guds härlighet, där vi ser hur allt i vårt jordiska liv kan bli en del av lovsången.

Vi slutade förra föredraget vid pingst. Vi skulle kunna säga att i Kyrkan är pingsten förevigad. Anden fortsätter att utgjutas över apostlarna och lärjungarna. Kyrkan blir liksom kvar i den övre salen. I Lumen Gentium, Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkan, heter det: "När det verk som Fadern hade givit Sonen i uppdrag att utföra på jorden var fullbordat, sändes på Pingstdagen den Helige Ande för att ständigt helga Kyrkan och för att de troende på så sätt genom Kristus skulle ha tillgång till Fadern i en och samma Ande. Genom evangeliets kraft gör han Kyrkan ständigt ung på nytt, förnyar henne oupphörligt och leder henne till den fulla föreningen med hennes brudgum" (nr 4). Här har vi en fullständig bild av Kyrkans verklighet. Anden helgar ständigt Kyrkan, dvs. oss, så att vi har ständig tillgång till Fadern i Anden.

Genom evangeliets kraft blir Kyrkan ständigt ung på nytt. Hon förnyas hela tiden och leds fram till den fulla föreningen med Brudgummen i härligheten. Det håller på under hela historiens lopp. Vi lever ju i den sista, yttersta tiden. Vi förbereds för härligheten både som gemenskap och som enskilda. Därför är Kyrkan den ständigt unga Bruden. Detta bibliska uttryck är mycket viktigt, för många har en slags mental bild av Kyrkan som en snäll och menlös gammelmormor, som sitter och nickar i en gungstol. Det finns på svenska en psalm som jag alltid förargar mig lite över. Det är "Gammal är kyrkan". Den har också en släpig melodi. Psalmen ger bilden av något annat än den ständigt unga Kyrkan. Naturligtvis är Kyrkan tvåtusen år gammal eller tvåtusen år ung. Men det är viktigt att ha den bibliska bilden av Kyrkan på näthinnan. Kyrkan avbildas redan i katakomberna. Där ser man en kvinnofigur, som står med armarna uppåt i bön i orantehållning. Ibland har man tvistat om det är Jungfru Maria eller Kyrkan, men det är ju samma sak. Det är bilden av den återlösta mänskligheten, som i Kyrkan har sin urbild i Maria. Naturligtvis kan man inte förfalla till någon ungdomskult, men det är ändå viktigt att se, att Kyrkan är evigt ung, samtidigt som hon är tvåtusen år gammal.

Hur möter vi då Andens närvaro i Kyrkan i Bibeln? För att göra det lite enkelt för oss kan vi säga att det sker på två ställen, i Apostlagärningarna och i Pauli brev. I Apostlagärningarna är det Kyrkans yttre skeenden som i första hand skildras. I Pauli brev är det Andens verk i den återlösta människan som skildras, naturligtvis med vissa överlappningar. Vi kan systematisera lite på det sättet.

Apostlagärningarna kan vi kalla den Helige Andes evangelium, det glada budskapet att Anden blir märkbar och hörbar i den evigt unga och dynamiska Kyrkan. Apostlagärningarna börjar med berättelsen om att Jesu tar avsked från sina lärjungar vid sin himmelsfärd, då han just säger till dem: "Ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." Det skeendet fortsätter. Vi, Jesu lärjungar, får kraft av den Helige Ande, så att vi kan vittna i Stockholm, Malmö och Alingsås och ända till jordens yttersta gränser, ända till Älvsbyn och Pajala. Det skeendet fortsätter. Apostlagärningarna slutar också i Andens tecken, när Paulus under Andens ledning har kommit till Rom, den dåtida civilisationens centrum och sedan dess Kyrkans centrum, där han förkunnade Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med stor frimodighet utan att bli hindrad.

I Apostlagärningarna ser vi den unga Kyrkans historia, som egentligen inte är avslutad. Vi skulle kunna säga att Apostlagärningarna inte är avslutade. Peter Halldorf ger i sin bok "Andens folk" en kommentar till Apostlagärningarna, en av Bibelns bortglömda böcker. Apostlarnas gärningar fortgår ända till tidens slut. Gud överger inte sin Kyrka, utan Anden är ständigt verksam för att helga, förnya och sprida budskapet till de fattiga. Apostlagärningarna ger oss en bild av Anden som Parakleten (av det grekiskt ordet Parakletos) Det är ett spännande ord, som kan översättas på olika sätt: hjälpare, hugsvalare, tröstare, försvarare. Anden är den som hela tiden hjälper Kyrkan och den enskilde kristne att hålla ut i kampen i livet. Anden är den som tröstar oss och ger oss kraft, när vi är modlösa, den som hjälper oss, när vi är hjälplösa, den som försvarar oss, när vi är ansatta. Anden är det komplement, som människan ofta saknar. Det gäller både den troende och den icke-troende.

Det finns en baksida, ett svart hål, i de flesta människors liv, ett område, där de inte klarar sig. Även den duktigaste och tuffaste människan har denna baksida. Just där kommer Anden in för att visa oss att det bara är i föreningen med Kristus vi finner vår fullhet. Likadant är det i Kyrkans liv. Den lokala och konkreta kyrkan har alltid sina svagheter, sina missar, sina bristfälligheter. Just där skall Anden komma in för att omvända, hela och helga. Därför är det så viktigt för oss att vara medvetna om vårt minus, att ärligt och uppriktigt erkänna att ett visst område i vårt liv är i behov av Kristus och hans frälsning. Den Helige Ande ger oss kraften att se oss själva i spegeln, att verkligen upptäcka, att här behöver vi Guds nåd och helgande kraft.

Johannes av Korset (1542-1591) talar om Anden som ett milt brännjärn. I helgelseprocessen är Anden som en eld som förtär allt motstånd mot Gud. Först tycker vi att det är jobbigt och fruktansvärt, men så småningom går det över till en mild och berikande erfarenhet. Johannes av Korset liknar processen vid vedstycket. När vi först tänder eld på vedstycket, ryker det och luktar illa. Det är sot. Men så småningom blir det genomglödgat och utstrålar värme och kraft. Så är det också med Andens verk i oss. Först erfar vi honom som en inträngling som gör det besvärligt för oss och sätter vår självbild i fråga. Vi tror att vi är duktiga och klarar allting. När vi upptäcker att det inte är så, gör det ont. Men så småningom, när vi tar emot Andens gåva, blir vi genomglödgade, och då kan vi också värma de andra. De människor som har gått igenom livets prövningar i överlåtelse åt Gud kan förmedla Guds värme.

Här brukar jag alltid peka på en kategori människor, som nu börjar bli mer och mer sällsynta i våra församlingar och som ofta har byggt upp dem. Det är de som kom med de vita bussarna efter kriget. När jag besöker våra församlingar, leder man ofta fram en äldre man, eller oftast en kvinna, som har Hitlers telefonnummer inbränt på armen. Aldrig ser man någon bitterhet i deras ögon utan en frid, en ömhet, en kärlek. Människor, som har gått genom något svårt och tungt och samtidigt kunnat överlåta sig åt Gud, kan förmedla Andens värme och ömhet. Det kan även bli så i våra liv, när vi låter elden bränna oss. Men vi kan också fly och undgå att brännas av elden. När vi låter Anden rena, trösta, helga och hjälpa oss, kan det ske något stort. Det gäller även Kyrkan som gemenskap. Det kan gälla en församling, som går genom inre prövningar. Det kan gälla en kommunitet eller ett äktenskap.

Vi får låta Anden ge oss del av Kristi mysterium. Vi ser många sådana exempel i Apostlagärningarna och även konflikter. Vi kan nämna konflikten mellan Petrus och Paulus. Vi behöver inte vara rädda för konflikter. De är ofta hälsosamma, om vi låter oss ledas genom Anden. Vi kan också ge efter för själviskhet. Men konflikterna kan även, inte minst för oss tröga svenskar, sätta lite liv i oss, om vi låter Anden verka. På koncilierna i Kyrkans historia gick det ofta mycket livligt till. Vid det Andra Vatikankonciliet var det förhållandevis lugnt, men vid de första koncilierna gick det mycket livligt till. Vi får inte tro, att det alltid är i det lugna, lite sävliga och flata som Anden kan sprida sin frid, utan även i svårigheter och kamp. Om vi ser på Kyrkans historia är det så. Att läsa kyrkohistoria är både det mest uppbyggliga och det mest deprimerande man kan göra. Där ser man alla slag av mänsklig svaghet. Det finns ingen mänsklig svaghet och ondska som undgår den mänskliga gemenskap som Kyrkan är. Men mitt i detta bryter heligheten igenom.

Vi ser i Kyrkans historia, att när det går riktigt ner i botten, då väcker detta nej man ger till Gud ofta en motreaktion i ett rungande ja. Det blir en slags helighetens explosion. Det ser vi under epokerna efter senmedeltidens nedgång och reformationen. Sedan kom en explosion av helighet. Likadant är det efter den franska revolutionen. Anden överger inte Kyrkan. Han är Försvarsadvokaten, Parakleten, eller, som det heter i hymnen, Faderns pekfinger. Anden pekar på det som är viktigt, det som måste renas, luttras och helgas, både i Kyrkan och i vårt liv. Det är en ständig process, där Anden med sin eld, med sin vind, med sin smörjelse får Guds folk att väckas till nytt liv, till det fulla Kristuslivet och han driver oss framåt mot härligheten.

Evighetsperspektivet måste vi återvinna i vår tid. Vi är på pilgrimsfärd. Vi är Israels barn, som går genom öknen fram till det förlovade landet. Detta livet är inte det definitiva. Vi har hört det många gånger, men vi har ändå svårt att tro det. Vi har inte den naturliga längtan efter Guds härlighet och evighet. Därför måste vi, som vi började med, låta Anden hjälpa oss att leva i ständig lovsång och tillbedjan, så att vi övar in vår himmelska existens. Det betyder inte, att vi upphör med vårt jordiska arbete utan tvärtom. Vi skall ju helga jorden genom vårt arbete och vår insats, så att lovsången sprider sig. Mer konkret kan vi säga, att vi inte är på reträtt för vår egen skull utan för att höja världen upp till Gud. Vi står här för de andras skull, för hela världens skull, för att lovsången också skall sippra ut och sippra in i deras hjärtan. Apostlagärningarna är den Helige Andes evangelium, som sprids i Kyrkan, i Gudsfolket, till världens yttersta ända, till alla människor i alla tider och i alla epoker. Det verket fortgår ständigt.

Det betyder inte, att man kan säga att man har några definitiva vunna positioner. Det som var Fornkyrkans centrum, Mindre Asien och Nordafrika, finns knappast kvar som kristet centrum. Ingen har heller lovat att Europa skall förbli kristet. Vi kan knappast kalla det en kristen kontinent längre. Kyrkan skall bestå till tidens slut. Men det betyder inte, att hon skall bestå just här eller någon annanstans. Det ligger i Guds plan, att vi är ett pilgrimsfolk som drar från plats till plats. I vår tid har vi sett att Kyrkans tyngdpunkt har förflyttats till bl.a. Afrika och Latinamerika, medan de länder som tidigare var kärnländerna vacklar.

Vi kan sörja över det, och det är en tragedi. Men, som man sade på Andra Vatikankonciliet, talar man inte om katolska länder längre utan om katolska människor. Det får inte göra oss till fatalister eller få oss att passivt ge upp, men vi måste komma ihåg, att liksom Israels historia var en historia om exil, landsflykt och förföljelse, så är det också med Kyrkans historia. Hon kan aldrig räkna med att definitivt ha vunnit en kultur, ett land, en civilisation. Det går lite upp och ner. Det är smärtsamt i Europa i dag. I Sverige är vi lite vana vid sekulariseringen. Vi katoliker har alltid varit en liten handfull skara i marginalen. Men i de klassiska katolska länderna som Irland och Belgien är det en mycket smärtsam process att se, att det som man har byggt upp vacklar. Kloster och prästseminarier stänger och kyrkor står tomma. På det lilla planet ser man att barnen försvinner från Kyrkan, att människor tar avstånd.

Det är för alla en smärtsam process och det är just då vi behöver Parakleten, Tröstaren, Försvararen för att övertyga oss om, att vi inte kämpar för en förlorad sak utan för att Guds Ande skall gripa tag i nya kulturer, nya civilisationer. Det är ofta här vår tillit och vår förtröstan sätts på sin spets. Det sker både på det stora planet, när man ser avvecklingsprocessen i Europa, och på det lilla planet, när man ser barn och andra som tar avstånd och väljer Mammons kult eller någon annan religion. Även om det är mycket smärtsamt, måste man bevara tilliten, förtröstan på att Gud leder sin Kyrka och att Guds sanning i sig själv har en skönhet, som kan dra till sig människor från helt oväntade håll. Ibland kommer människor från tomma intet, där allt talar emot att han eller hon skulle finna vägen till Kristus och Kyrkan, medan andra som tycks ha det väl förspänt i en kristen familj och miljö kastar allt över bord. Här ser vi något av människans djupaste mysterium, som vi aldrig kan genomskåda. Vi måste lita på att den Helige Anden fortsätter att verka i Kyrkan oavsett vad som händer, oavsett om det är en inre nedgångsperiod, en förföljelse eller en sekulariseringsperiod. Här sätts ofta människors tillit på prov. Här kan vi alla behöva den Helige Ande som Tröstaren, Försvararen, som ger oss tillit och kraft.

Apostlagärningarna ger oss alltså en översikt över Andens verk i Kyrkan på det yttre planet, från Jerusalem till Rom och vidare ut över världen. Paulus däremot ser rakt in i vårt hjärta. Där verkar den Helige Ande. Den Helige Ande har ingjutits i våra hjärtan genom dopet. Därför frågar Paulus: "Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den Helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?" Vi måste fråga oss om vi litar på det. Paulus upprepar: "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?" Vi kan inte förstå det. Det är för stort. Men vi kan bejaka i tro, att du och jag är Guds tempel, att vi har en värdighet, som gränsar till det oerhörda. Vi är ett heligt tempel, där Gud bor i hela sin härlighet och Anden försöker ständigt övertyga oss om det och övertala oss om att vara ett tempel och inte en sophög.

Den helige Maxim Bekännaren (död 662), säger lite blygsamt och smått humoristiskt, att vi är den Helige Andes gästgivargård. Ibland verkar det genom vårt sätt att vara som om Anden bara vore en tillfällig gäst. Men vi måste mer och mer få upp ögonen för att vi faktiskt är ett tempel, och att de andra också är ett tempel. Ibland brukar jag säga till människor, att de skall se på den som sitter bredvid dem och bli övertygade om att det är ett Herrens tempel. Något kommer att förändras i vår grundattityd, när vi vågar betrakta varandra så. Om vi kristna har denna blick på varandra skulle mycket förändras i våra relationer i våra församlingar och kommuniteter. Det gäller även dem som är besvärliga och jobbiga. Vi får inte glömma, att vi kan vara den besvärliga och jobbiga personen för någon annan. Till nöds kan vi stå ut med dem som är jobbiga och besvärliga. Men när det går upp för oss, att vi också kan vara sådana är det svårare. Det är en nådens stund att inse att vi, som vill så väl, kan vara ett irritationsmoment för andra.

I grund och botten är vi Andens tempel. Vad menas med det? Det är ju inte bara ett vackert ord, utan det är en konkret verklighet. Det försöker Paulus förklara i alla sina brev. Han säger. "Gör inte Guds Helige Ande bedrövad. Den är sigillet, som utlovar frihetens dag åt er". Anden driver oss framåt mot härligheten, mot målet, mot heligheten. Vi får inte göra Guds Helige Ande bedrövad genom att fastna på vägen i självupptagenhet. Det blir mer realistiskt, när vi tänker, att om vi handlar på ett visst sätt bedrövar vi Guds Helige Ande. Det är något oerhört att vi kan göra den Helige Ande ledsen. Det är ett mysterium vi aldrig kan förstå. Gud som är den eviga glädjen kan han bli bedrövad genom att jag skulle göra något som strider mot honom.

Paulus säger också: "Och eftersom vi är söner har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta och den ropar: "Abba, Fader". Hela tiden ropar Anden inom oss "Abba, Fader". Anden vill föra oss in i gemenskapen med Fadern. Vi har fått Sonens Ande, Jesu Ande, som inom oss driver oss till Fadern. Kärnan i vår bön är, att vi får använda Jesu röst, Jesu bön och tala till Fadern. Det är den stora skillnaden mellan kristen bön och icke-kristen bön, att vi har tillgång till Jesu eviga kärleksdialog med Fadern. Vi använder oss av hans röst, av hans ord, av hans kärlek. Vi kan aldrig förstå, att vi svaga människor får ansluta oss till Sonens tillbedjan av Fadern. Alla de liturgiska bönerna har denna inriktning. Jag vänder mig till Fadern genom Kristus i Anden. Det är inte en enskild, åtskild individ som ropar till Gud utan det sker som söner i Sonen, Filios in Filio, säger fäderna. Vi har fått Sonens Ande, Sonens bön, Sonens röst för att gå till Fadern. Den ropar alltid "Abba, Fader", ett av de klassiska böneorden, som vi kan upprepa i takt med andningen.

Egentligen finns denna bön redan inom oss, så vi ansluter oss bara till något som finns där. Det är inte något vi hittar på. Här är andningen, hjärtats slag, en hjälp för att dras in i Treenighetens inre samspråk och samtal. Kärnan i vår bön är, att vi får del i Treenighetens inre liv. Det är som om Fadern ständigt utgjuter och ger oss sin Son, och vi får i Sonen gå tillbaka till Fadern. Det är det levande vatten som pulserar inom oss. Därför kan Paulus också säga: "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord. Och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga såsom Gud vill." De senaste orden översattes tidigare med ordlösa suckar. Inom oss är Anden ständigt i verksamhet. Vi vet egentligen inte, hur vår bön bör vara och fungera. Det är ett av Bibelns mest trösterika ord, för vi tror ibland att vi vet, hur bönen skall vara, och då tycker vi att det inte fungerar. Det är en stor hjälp att ta till sig dessa ord, för under en stor del av livet tycker vi inte att vi kan be eller att bönen fungerar. Men hur kan vi veta det? Vi vet ju inte hur bönen egentligen bör vara, säger Paulus här. Vad vi vet är, att det finns bön i oss, att Sonen tillber Fadern i oss, och att vi får ansluta oss till den bönen.

Det betyder inte att vi på ett empiriskt sätt kan beskriva det och säga att så och så "funkar" det, för bönen "funkar" ju inte. Den ligger på ett annat plan. Här vållar många kristna sig själva onödigt mycket lidande och besvär. Många goda kristna klagar alltid på att de inte kan be, att de inte vet hur de skall be, att det inte fungerar. Då måste de upprepa orden om att vi inte vet hur vår bön bör vara. Vad vi vet är, att Anden vädjar för oss med ord, med suckar, eller med rop utan ord. På ett djupare plan finns bönen i oss. Det kan vi ibland bli medvetna om på olika sätt.

Men det är lättare att bli medveten om att Gud är medveten om mig än att jag själv är medveten om honom. Att erfara det är ett genombrott i bönen. Vi har fått för oss att det i första hand är vi som handlar i bönen och att Gud skall lyssna och rätta sig efter oss. Men det är tvärtom. Det är Gud som ständigt talar till oss. Det är Gud som hela tiden kommer in i vårt liv. Vi försöker ta emot och ansluta oss till detta. Men vår mänskliga svaghet gör det svårt för oss, så att vi fastnar eller istället börjar analysera och se hur det "funkar" och inte "funkar". Här behöver vi ofta andlig ledning för att inte fastna i den ofruktbara analysen av vårt böneliv. Vi behöver se att bönen ligger bortom det vi empiriskt kan erfara. Naturligtvis får det inte vara en ursäkt, så att man blir lat eller negligerar bönen. Men människor som verkligen ställer sig denna smärtsamma fråga hur de skall be och lider av att de inte kan be, har redan kommit över tröskeln och längtar verkligen efter att leva i ständig bön. Då är det en oerhörd befrielse för dem att förstå, att det finns ständig bön i dem. Det gäller bara att suga åt sig den. Teresa av Avila kunde vara mycket radikal och konkret. Hon ger den bedjande människan ett råd vi alltid kan ta till oss. Det är att vi skall vara som en tvättsvamp, som suger åt sig det levande vattnet. Vi kan tycka att det låter lite trivialt. Men det handlar om att suga åt sig, att låta sig indränkas av det levande vattnet.

Paulus talar också om Andens frukter. När vi ser på vår identitet som andliga människor talar vi om oss själva som Andens tempel, vilket konkret yttrar sig i frukterna: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Här skall vi inte stirra oss blinda på det empiriska utan se på detta som en Andens grundhållning, en helhetsbild. Vi kan jämföra med saligprisningarna. Det är inte en massa egenskaper vi skall studera i detalj, utan det är en grundhållning. Det är ett Kristusporträtt, en Kristusikon. Vem kan hävda att han har allt detta? Det är Kristus, som är bärare av Andens frukter. Det är Kristus som tecknar ett självporträtt i saligprisningarna. Men vi får del av detta. Vi blir en del av detta genom nåden, genom den heliggörande nåden, Andens stora gåva.

Ibland kan det vara bra att förenkla detta till en slags sammanfattning. Många har försökt göra det, t.ex. den helige Thomas av Aquino (1225-1274), som säger att den Helige Andes gåvor i grunden är en foglighet inför Andens verk. Det är kanske svårt att hitta ett bra ord på svenska. Det handlar om det latinska docilitas, att låta sig formas, att låta sig undervisas av Anden. Det är ganska talande, att Andens frukter ges oss ständigt. Men vi måste ha tvättsvampens beredskap och beredvillighet. Vi måste foga oss i att låta oss formas av Anden. Vi kan använda ett annat vackert ord, som vi möter i saligprisningarna, nämligen saktmod. Vad är saktmod? Det är att låta Jesus och hans fulla verklighet förvandla oss. Jag kan även citera två engelska författare, som kommer med liknande sammanfattande termer. Den engelska karmelitnunnan Ruth Burrows talar ofta om "total surrender", villkorslös kapitulation. Det låter kanske lite krigiskt. Men det är egentligen tvärtom. Det handlar om att lägga ner vapnen, att acceptera och överlåta sig. T.S.Eliot (1888-1965) säger det är en "condition of complete simplicty costing no less than everything". Det är en total enkelhet. Men det kostar oss inte mindre än allt. Gud vill ha allt av oss. Med mindre nöjer han sig inte.

Så Paulus tecknar tydligt hur frukter förvandlar oss mer och mer. Allt detta syftar till att föra oss fram till den fulla verkligheten, till Guds härlighet. Vårt liv här på jorden är en förberedelse, en rastplats på vägen till evigheten. Frukterna kompletteras av karismerna. För att förenkla brukar man säga, att Andens frukter ges för vår egen helgelses skull, för att vi skall förvandlas och bli helgon. Karismerna däremot ges för gemenskapens skull. När vi talar om karismer, om nådegåvor, tänker vi kanske mer på de extraordinära gåvorna: profetia, tungomålstal osv. Men karismerna kan också vara mycket alldagliga. Det är viktigt att inte bara stirra sig blind på de extraordinära nådegåvorna utan även se de fördolda nådegåvorna.

Låt oss ta ett konkret exempel som är mycket vanligt både i en kommunitet och i en församling men även i en familj. Det finns vissa personer som man först lägger märke till när de är döda. Medan de är vid liv märks de inte. Men när de försvinner märker man att det var den personen som bar upp gemenskapen. De syns inte. De märks inte. De hörs inte. De har det fördolda livets karism, som gör att allt flyter, allt fungerar. Det är tysta, stilla varelser, som inte vill dra uppmärksamheten till sig utan vill låta andra träda fram istället. Plötsligt när de är borta märker man dem. När fader Imach dog i Malmö var det flera som sade, att medan han levde lade man inte märke till honom. Han fanns där alltid. Han trädde aldrig fram i centrum. Men när han var borta förstod de, att det var något stort de hade förlorat. Så är det ofta i en kommunitet. Det kan också vara så i en familj eller ett annat mänskligt sammanhang att någon har det fördolda livets karism, som binder ihop, förenar och får gemenskapen att fungera. Det är människor som inte har några som helst anspråk på egen berömmelse eller vill stå i centrum. En gemenskap behöver alltså olika karismer. Men jag tog upp denna karism, eftersom den ofta är försummad och bortglömd. De storslagna karismerna lägger man lättare märke till. Men de fördolda och till synes osynliga karismerna är väl så viktiga och ibland ännu viktigare, för de uttrycker något av Andens personlighet. Anden vill ju inte dra uppmärksamheten till sig utan riktar ljuset på Kristus. Det finns lyckligtvis människor som har nådegåvan att rikta ljuset på de andra och själva står i skuggan.

Vi skall alltså inte avsluta vår behandling av Andens verk i Kyrkan, för nu är det vi som måste vara medaktörer. Det får vi aldrig glömma. Frälsningshistorien tar inte slut. Den fortsätter i oss. Ända till tidens slut fortsätter Kristus att samla, frälsa och helga sitt folk. Han utgjuter Anden över Kyrkans gemenskap. Han ingjuter Anden i de troendes bröst. Det som Apostlagärningarna skildrar, när det gäller Kyrkans gemenskap, det som Paulus tecknar när det gäller vår inre av Anden uppfyllda verklighet, det är vår verklighet. Det är mycket befriande, men även lite skrämmande, när det går upp för oss att från och men nu är det vi som bär verket vidare. Vi är avgörande för hur Kyrkan som Andens tempel skall stråla fram. Vi har fått förtroendet att föra lågan vidare. Vi får ta emot Andens frukter och Andens karismer. Vi är Kyrkan. Vi skall låta oss drivas av denna härlighetens Ande fram mot evigheten. Vi får "finna vår smak" i Guds eviga härlighet.

Fastetiden är en tid då vi skall lära oss att finna smak, finna glädje i Guds evighet och vänja oss av med den jordiska smaken. Vi får prioritera om i livet. Det är en ständig uppgift att ha en slags prioriteringslista. Vad är det viktiga? Vad är mindre viktigt? En frukt av en reträtt är att jag tänker igenom vad i mitt liv som är viktigt för mig. Vad ägnar jag min tid, mina pengar, mina intressen åt? Eller fastnar jag på vägen? Här kan helgonen vara oss till stor hjälp. Vi kan fastna vid allt. Men vi är menade att bli fria, att få Andens eld, Andens vind och Andens smörjelse, så att vi kan sprida Kristi vällukt omkring oss och finna smak i hans bud, i hans ord, i hans sanning.

Det bli också min slutönskan till er, att den Helige Ande hjälper er på er pilgrimsfärd fram mot evigheten och att han ger er just det ni behöver, för det vi behöver är lite olika, för att gå vidare. Anden har en förmåga att vara det Faderns pekfinger som just visar på det vi behöver för att få vind i seglen, för att smörjelsen verkligen skall sätta liv i oss, så att vi blir förandligade, helgade människor, som älskar att leva till Guds välbehag och till Guds ära. Då blir vi också fruktbara för världen. Då kan också vi sprida detta omkring oss.

Herre, himmelske Fader. Ge Andens ljus åt oss som tillber dig. Låt oss undgå ondskans makt och ha vår glädje i att ständigt prisa dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.