Den Helige Ande och vi
Djursholm 23-25 februari 2007.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning
Föredrag I
Vi börjar vår reträtt med en bön av kardinal Mercier (1851-1926).
O Helige Ande, själen i min själ. Jag tillber dig. Upplys mig. Led mig. Styrk mig. Trösta mig. Säg mig vad jag skall göra. Ge mig dina befallningar. Jag lovar att vara dig undergiven i allt vad du önskar av mig och gå med på allt som du låter ske med mig. Låt mig endast lära känna din vilja. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Denna bön passar mycket bra för vår reträtt med ämnet "Den Helige Ande och vi". Den Helige Ande är ju själen i vår själ, det allra djupaste och innersta hos oss, det som ständigt förbinder oss med Guds hela verklighet. Ibland är det svårt för oss att riktigt skilja var gränsen går mellan vår egen andlighet och den Helige Ande i oss. Ju närmare vi kommer Gud, desto mer kan den Helige Ande ta oss i besittning. Vi kan bli mer och mer genomskinliga för den Helige Ande. Den yttersta meningen med vårt liv är att den Helige Ande skall få fritt spelrum, så att Kristus blir ständigt närvarande i vårt liv.
Typiskt för den Helige Ande är att han inte drar uppmärksamheten till sig själv, utan han är som vinden som blåser oss i armarna på Jesus Kristus. Han för oss ut ur oss själva och in i en allt djupare gemenskap med Kristus. Därför är det något obekant, något okänt över den Helige Ande. Lärjungarna i Efesus sade till Paulus, att de inte ens hade hört att det fanns någon Helig Ande. Vi kommer alltid att ha frågor och undran inför den Helige Ande, eftersom vi inte kan gripa tag i honom. När vi talar om Fadern och Sonen vet vi, att de liknar något vi känner till från vår verklighet. Men när det gäller den Helige Ande övergår han alla begrepp. Han glider oss ur händerna. Vi ställer oss alltid frågande inför hans innersta verklighet. Ändå finns det inom oss ett djupt släktskap med honom, som gör att vi omedelbart känner igen honom, när han kommer in i vårt liv. Det är en slags växelverkan mellan det oändligt okända och det oändligt kända, när vi närmar oss Anden.
Som man brukar säga i traditionen är därför det lilla ordet "kom" så typiskt för den Helige Ande. I traditionen har man bett otaliga böner som börjar med orden: "Kom, Helige Ande." Ändå har han redan kommit. Anden finns med från början. Vid skapelsens morgon svävade Anden över vattnet. Redan i vårt dop har vi fått Anden. Men Anden har kommit för att han skall komma ännu mer. Därför är det symptomatiskt för vår andliga växt och mognad, att vi hela tiden längtar, törstar och hungrar efter ännu mer av Anden. Vi kan aldrig säga, att vi nu är andliga nog, att det räcker, utan den Helige Ande kan komma ännu mer in i vår tillvaro. Vi är på reträtt därför att vi behöver Andens allt omdanande verklighet och nåd. Vi behöver Anden mer och mer och inte bara för oss själva. Vi behöver Anden för Kyrkan, för världen, för de människor vi känner. Anden är det komplement som fulländar all verklighet.
Anden kompletterar det som fattas i vår tillvaro. Därför är det inte så ovanligt att vi närmar oss Anden utifrån det i oss som är sårbart och sårat, det område i vårt yttre eller inre liv, där vi så tydligt erfar brist, sår och smärta. Anden är den som skall hugsvala oss. Hugsvala är ett gammalt svenskt ord, som vi inte riktigt vet vad det betyder. Anden skall hugsvala och vederkvicka det i oss som aldrig riktigt har fått blomma upp eller utveckla sig och mogna.
Hela vårt liv går ut på att ropa: "Kom, Helige Ande. Kom, det fördoldas hemlighet. Kom, dyrbarhet, som inget namn har. Kom, du Outsäglige. Kom, du eviga jubelrop". Så ber Simeon den nye teologen (949-1022), en av de bysantinska fäderna, i en bön till den Helige Ande. Han hittar på alla dessa vackra namn för att beskriva Andens hemlighetsfulla person och verkan. Kanske det är likadant i vårt liv. Även om vi inte direkt vänder oss till den Helige Ande, har vi ofta en hemlig törst och längtan efter något, som vi inte riktigt vet vad det är. Det gäller både den troende och icke-troende, för vi är skapade av och för Gud. Vissa människor tar emot detta i tro och glädje. Andra har aldrig haft förmågan att öppna sig för Guds verklighet. Men innerst inne finns en längtan efter denna fullhet, detta komplement, detta som man inte riktigt vet vad det är.
Just därför är Andens verk så viktigt, för han vill fullända hela vår verklighet. Han vill fullända allt. Han finns med från skapelsens början. Han är i ständig verksamhet. Därför säger vi i katolsk tradition, att allt som är sant, äkta och ädelt i sista hand kommer från den Helige Ande. Anden är överallt i verksamhet. Ibland kan vi mycket tydligt märka, att han också kan tala genom oväntade munnar, att han kommer till oss i alla slags gestalter, i alla slags former, i alla slags toner. Anden möter oss både inom oss och utom oss. Ingen dimension av tillvaron är andefri, andebefriad, utan allt skapat, allt som finns till kan drabbas av Andens verk.
Dessa dagar skall vi i första hand se på hur vi kan upptäcka Andens verk, hur vi kan ta till oss det budskap från Bibeln och Traditionen vi får av Anden och upptäcka att det berör oss. Det måste vi ständigt göra, när vi närmar oss Guds Ord, liturgin, de heliga Skrifterna. Det är något som berör oss och inte bara något som sker utanför oss och som vi läser med intresse, utan det är ett budskap till oss. Det blir särskilt påtagligt, när vi talar om den Helige Ande, att han i vårt liv vill vara det som fattas. Han vill hela det som är snett. Han vill ge oss den fullhet vi saknar. Han vill ge oss det levande vatten, som vi törstar efter. Han vill uppfylla oss med det som vi saknar. Därför är det viktigt att vi under en reträtt vågar konfrontera oss med vår baksida, vår skuggsida, det svåra och jobbiga - inte för att analysera det, men för att hålla fram det i solen.
Vi behöver inte fly från Guds ansikte, utan vi får stå där i vår fattiga, bräckliga verklighet och ta till oss all denna härlighet från Gud. Det är här Anden kan vederkvicka och hugsvala, så att vi inte är rädda att möta Gud i vår fattigdom. Det är lätt att lägga på lite make up eller lite fasader, när vi möter Gud, att göra oss lite bättre, djupare och frommare. Även om vi inte är några "djupingar", får vi stå inför Gud i vår ytlighet, i vår spruckenhet. Det är då vi kan ta till oss hans helande nåd. Om vi säger till Gud, att vi är "djupingar", är det inte så mycket han kan göra, för då menar vi oss redan vara "djupingar". Vi anser oss då vara felfria och fromma. Men under en reträtt kan vi upptäcka vår fattigdom och spruckenhet. Tystnaden och ensamheten kan vara oss till hjälp att komma Gud närmare, även om vi ibland upplever, att det är jobbigt och tungt. Vi får våga stå kvar inför Gud och försöka se, att det är just det svåra som kan dra till sig Andens helande kraft och läkande balsam. Anden är utsänd för vår skull. Han är utgjuten över allt skapat för att fullända skapelsen. Jesus har utandats honom över hela sin Kyrka för att det haltande och bristfälliga folket skall helgas. Vi har fått Anden som en förstlingsgåva, för att vi skall mogna och fulländas och bli det vi egentligen är. Då kan vi upptäcka, att vi har det ständigt levande vattnet inom oss, den dryck som Anden är och den vind, den susning, den sunnanvind som får oss att leva i Andens fulla gemenskap.
I mässans början hör vi: "Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med er alla." Den Helige Ande har med gemenskap att göra. Gemenskap är ett begrepp som vi inte riktigt vet vad det är, men det attraherar oss och tilltalar oss. Om man frågar människor, vad de längtar efter, svarar de ofta att det är gemenskap. Den fulla gemenskapen är den som finns mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Den är given till oss. Varje gång vi firar mässan och liturgin får vi denna gemenskap på nytt. Anden har med gemenskap att göra. Han flyttar över den gemenskap, som finns i Guds inre, till oss. När vi sitter kring ett bord kan det vara bra att tänka på, att vår gemenskap inte bara är summan av oss som sitter vid bordet utan det är något större. Det är en nåd, en gudomlig kraft och närvaro. Det gör gemenskapen mellan oss kristna till något ännu starkare, ännu mer tåligt och slitstarkt. Gemenskapen bygger inte på att vi är så goda och intresserade av att skapa gemenskap mellan oss, utan den bygger på att Anden binder ihop oss. Anden blåser liksom in oss i gemenskapen.
Vi kan tänka efter, varför vi kommer till reträtten. I sista hand är det Anden som för oss dit. Det är Anden som styr vårt tänkande och vårt handlande. Låt oss då vi är på reträtt komma ihåg, att vi är där, eftersom den Helige Ande har förmått oss att komma. Det gäller även dem som kommit till ett kloster. De lever i Andens gemenskap. I en klosterkommunitet har man inte valt sina medsystrar och medbröder. Det är Anden som blåser dit dem. Mänskligt sett kanske de aldrig hade valt varandra. Det är skillnaden mellan gemenskapen i Kyrkan och i världen. I världen väljer man ofta vänner efter socialgrupper eller etniskt ursprung. Man har vissa kriterier. Men i Kyrkan blandar Gud kreti och pleti, syndare och helgon om vartannat. Det blir mycket lättare för oss att leva i Kyrkan, när det går upp för oss, att här behöver vi inte tycka, att alla är sympatiska, att vi har samma åsikter eller kommer från samma kulturer och socialgrupper. Det skall vara en "salig" blandning, som vi ibland kan tycka är osalig! Det är Guds Ande, som för ihop oss. När vi är på reträtt kan vi tänka på, att det är den Helige Andes gemenskap som pulserar mellan oss.
Vi får också förmedla Andens gemenskap till varandra. Ibland märker man det ännu tydligare i tystnaden. När tystnaden börjar, kan man tycka att det är lite jobbigt att man inte får säga en mängd intressanta saker till varandra. Men efter en tid upptäcker man att det är skönt att man inte hela tiden behöver hitta på artigheter och kvickheter. Genom vårt sätt att vara kan vi ändå förmedla Andens gemenskap. Det kan ske genom en blick, ett leende, genom att låta någon annan gå före vid kaffebordet. Ibland kan Andens gemenskap bli ännu mer påtaglig, när vi inte hela tiden måste säga något utan får låta Andens tysta röst tala genom vår tystnad. Då kan vi inom oss känna den röst som ständigt säger: "Kom, kom." Gud lockar och drar. Det finns inom oss något som ständigt vill föra oss djupare in i Guds verklighet. Det är den Helige Ande. Ibland erfar vi det bakifrån.
Det är inte helt ovanligt att man även under en reträtt erfar Guds närvaro som en frånvaro, som något tråkigt och händelselöst. Vi tror att Guds närvaro alltid skall vara strålande och underbar, men ibland är den mycket torr, knastertorr. Det kan vara en stor hjälp, när det går upp för oss, att Gud har oändligt många språk för att tala till oss. Det är inte bara genom det stormande jublet och den hurtfriska självsäkerheten. Det är också genom det knastertorra, det tråkiga, det jobbiga. Den Helige Ande kan hjälpa oss och lära oss nya språk i vårt möte med Gud. Det fantastiska är, att allt det skapade material vi människor bär med oss kan bli genomskinligt och släppa in Andens tilltal.
Anden kan använda allt i vår mänskliga existens för att komma in i vår tillvaro. För många sker mötet med Gud i djupet av det inre. För andra sker det kanske genom de andras närvaro eller i naturens skönhet. Vi kan inte begränsa Andens verk, utan vi får ha den öppna horisont, som gör att vi överallt kan bli mottagliga för Andens påverkan. Det gäller även i vår fattigdom och i vår brist. Det kan vara bra att tänka på det under en fastereträtt. Vi vill att Gud skall finslipa oss, att han skall omdana oss, att han skall fylla oss med sin kärlek. Det kan han bara göra, när vi ser vårt behov, vår fattigdom. Om vi tycker att vi är ganska hyggliga människor, att vi är ganska goda, är det svårare att ta emot Andens vind och låta oss omformas i hans smältdegel. Hur vi än känner oss, hur vi än är förberedda, vad som än ryms i vårt inre, får vi tro, att Anden just genom det kan tala till det djupaste inom oss.
Vi skall försöka öva upp denna mottaglighet genom tystnaden, genom liturgin, genom måltiderna, genom de promenader vi kanske tar, genom den läsning vi gör och också genom sömnen. Sömnen fyller en hel del av vårt liv, och många säger, att det är förlorad tid och att Gud inte kan tala genom den. Men Anden kan ibland väcka oss mitt i natten för att vi skall be. Vi kanske tror, att vi har ont i huvudet eller att magen krånglar. Men det är Anden som väcker oss för att vi skall lovsjunga Kristus. Vi kan alltid se en annan och djupare mening i de vardagliga ting vi råkar ut för och upptäcka att Anden kan använda allting. Han är inte begränsad av den fromma ramen, utan han kan bryta igenom när vi minst anar det för att fylla oss med sin ömhet, med sin varma, rena fläkt.
Min önskan till er under reträtten är, att ni i det som sker inom er och omkring er skall få en skarpare blick, ett djupare synfält och upptäcka att Anden har mycket fler möjligheter att tala till oss än vi anar. Han har många nya språk, som vi efter hand kan lära oss. Vi får aldrig utesluta någon del av tillvaron och tro att vi där inte kan möta Gud. Vi får inte avskriva någon av våra bröder och systrar, som vi tycker är oandlig eller ytlig. Även han eller hon kan förmedla Guds andlighet.
Därför ber vi om nåden att få mer av Andens fulla kraft, glädje och styrka, mitt i vår svaghet, så att vi tillsammans kan erfara något av Andens gemenskap.
Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet. Kom och fyll vår fattigdom. Kom med all din rikedom, kom och lys vår vilsenhet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Annat av Biskopen
