Biskop Anders Arborelius ocd

Den Helige Ande och vi

Djursholm 23-25 februari 2007.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag III

Vi börjar med en bön av Johannes de Fécamps:

Kom, du som är den bästa av alla att trösta själen som lider. Kom, du som renar från avskyvärda handlingar och helar sår. Kom, du som är den svages styrka och ett stöd för den som har fallit. Kom, du som är den ödmjukes lärare och den stoltes erövrare. Kom, du som är de föräldralösas fader. Kom, du som är de fattigas hopp. Kom, du som är sjöfararnas stjärna och de skeppsbrutnas hamn. Kom, du som är alla levandes underbara härlighet. Kom, du som är den heligaste bland andar. Kom och förbarma dig över mig. Gör mig lik dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är nu framme vid ett avsnitt, där vi skall försöka se hur Anden är verksam i Jesus och hans liv. Hela det gamla förbundet, hela det Gamla testamentet, är en förberedelse till Guds människoblivande i Kristus. Vi har sett hur profeterna och lagen pekar framåt, och vi har sett att det som man längtade efter i Israel just var den Smorde, Messias på hebreiska, Kristus på grekiska. Ibland glömmer vi att ordet Kristus betyder den Smorde. Vi ser det mer som ett egennamn. Men egentligen uttrycker ordet Kristus, att Jesus är bärare av Andens smörjelse. Han har fått ta emot den fullhet som Anden ger. Det är en del av hans identitet och uppgift av vara den Smorde och förmedla denna smörjelse till oss.

I det nya förbundet är vi alla lemmar i Kristus, och vi har på ett eller annat sätt, i avledd mening, del i hans smörjelse. Allt i Jesus dryper av Andens smörjelse och balsam. Hela hans mysterium, allt det han är och gör, talar om Andens verklighet. Det är inte så konstigt. För när Fadern sänder sin Son, sänder han honom i Andens kraft. Hela Treenigheten är verksam i frälsningens mysterium. Vi kan inte skilja de gudomliga personerna åt. Det är visserligen bara en som blir människa. Men i inkarnationens mysterium är hela Treenigheten verksam. Fadern sänder sin Son. Han låter Anden överskugga Maria, så att Gud kan bli människa i henne.

Vi kan se på hela inkarnationen och frälsningsmysteriet ur Andens perspektiv. Athanasios (300-talet) säger: "Ordet blev människa, för att människan skulle bli bärare av Anden." Det är ett lite ovanligt perspektiv, men så måste det vara. Människan är kallad, att som man säger på grekiska, bli pneumatoforos, andebärare. Kristus, som är den Smorde, vill också smörja oss med Andens smörjelse och balsam. Hela Kyrkan skall utandas Andens vällukt och sprida den.

Vi har tidigare sett på bebådelseögonblicket som gångjärnet mellan det gamla och det nya förbundet. Jungfru Maria står med en fot i det gamla och med en annan fot i det nya förbundet. I henne blir övergången smärtfri. Hon är bron. Hon överskuggas av Anden och blir bärare av Kristus. Ordet blir kött i henne. Hon representerar den för Anden helt öppna mänskligheten. I henne ser vi en underbar ikon av hur alla människor skulle vara öppna för det som Anden säger, vill och gör.

Just det vill Jesus Kristus att vi alla skall bli. Han vill att vi skall bli lika öppna för Guds verk som hon var. Vårt liv går ut på att ögonblick för ögonblick försöka efterlikna den totala öppenhet för Guds röst och Andens verkan, som Maria har i bebådelsen. Varje ögonblick skulle kunna bli något liknande för oss, eftersom Anden ständigt ger oss impulser och ingivelser. Anden hjälper oss ögonblick för ögonblick att välja kärlekens, sanningens och barmhärtighetens väg och försaka självupptagenhetens, själviskhetens och hatets väg. För det mesta tänker vi inte på det. Vi tycker att vårt liv är uppfyllt av likgiltiga ting. Men ibland är det verkligen en radikal valsituation, som möter oss. Anden inger oss hur vi skall bete oss. Samvetets röst talar djupt inom oss. Ofta märker vi kanske först efteråt, att vi egentligen visste vad vi skulle ha sagt, eller vad vi inte skulle ha sagt. Men vi hade då ännu inte övat upp mottagligheten, fogligheten, följsamheten för Guds nåd.

I den kristna mystiken har man ofta blivit stående vid bebådelsen som urbilden av mötet mellan himmel och jord, mellan Gud och människa. Man använder då olika uttryck för att beskriva denna hållning. Det är intressant att se vilka ord man använder på olika språk. Den medeltida tyska mystiken använde ordet Gelassenheit, som har med ordet låta att göra. Man har en grundhållning, där man hela tiden låter Gud leda, inspirera och föra oss. Man är som leran i krukmakarens hand. Man låter Guds Ande inspirera och leda. På engelska använder man ett adjektiv, responsive, som antyder att man skall vara som ett svar, ett eko. Gud talar och vi svarar som ett eko, utan att vi riktigt märker det. I olika kulturer har man ofta ett uttryck för denna företeelse. På latin talar man om docilitas, att man låter sig undervisas. På franska har man adjektivet enseignable, "undervisningsbar", läraktig. Vi inser alla vad det är tal om. Det gäller att ha längtan att bli formad av Gud, att vilja vara ett eko av hans röst, att vilja vara som leran. Kort sammanfattat kan vi säga att hela vårt andliga liv går ut på det.

När vi använder ordet andlig, till vem kopplar vi det då? Är det till vår andlighet eller till den Helige Ande? Litar vi att på att det är den Helige Andes andlighet vi får ta emot, eller menar vi oss ha en andlighet på egen hand. Så småningom kan vi öva upp den andlighet som gör att Andens röst, Andens ingivelser och impulser tas emot och bär frukt. Men många gånger kommer vi också att misslyckas. Det ingår i läroprocessen. Vi måste ha tålamod med oss själva. Många gånger går Andens röst oss förbi. Vi hör den inte. Vi hör den först senare. Men så småningom kan vi öva upp vår mottagningsförmåga. Därför är det så viktigt att leva i bön och i Guds närvaro, att vara beredd på att den Helige Ande talar. Vi märker inte minst i våra relationer med andra, att det ibland är bra att andas in, innan vi svarar eller säger något. Bed om Andens hjälp, vi får inte bara räkna med vår egen reaktionsförmåga utan tro, att vi faktiskt kan bli mer andefyllda, mer andeledda.

Bebådelseögonblicket är mycket viktigt i frälsningshistorien. Gud blir människa och Maria säger "ja". Vi kan i vårt liv också efterlikna och leva oss in i Marias svar. Det blir en slags modell av hur vi förhåller oss till Guds ingivelser, till Andens impulser. Jesu mysterium står helt i Andens tecken. Anden överskuggar Maria. Fadern sänder Anden över henne, så att Ordet blir kött. Det är Guds verk och inte människoverk. Jungfrufödelsen är en integrerad del av inkarnationen. När man sätter jungfrufödelsen i tvivel, då sätter man nästan automatiskt också själva inkarnationen i tvivel. Det är så viktigt att betona att allt i detta är Guds verk. Människan tar bara emot och låter sig uppfyllas, såsom vi ser i Maria. Ingenting är omöjligt för Gud.

Det har också en psykologisk sida, även om vi inte kan tala om Jesu psykologi, för den övergår allt vad vi kan förstå. Men för att förstå Jesu innersta personlighet måste vi inse, att Jesus bara har en Fader, en abba. Evangeliet går mycket ut på att för oss visa det innerliga abba-förhållande, som Jesus hade till sin himmelske Fader. Jesus talar ständigt om Fadern. Han talar inte om sig själv. I sina liknelser är det den barmhärtige Fadern han försöker visa för oss. Det är så i hans bön och hans undervisning. Jesus är hela tiden inriktad på sin himmelske Fader. När han lär oss be, får vi liksom krypa in i hans bön och säga Fader vår. Det är omöjligt att tänka sig att Jesus hade ett avhängighetsförhållande till två fäder på samma gång.

Han har bara en Fader men många bröder, brukar man säga. Vi alla som tillhör Kristus är ju bröder och systrar till honom. Det är grunden till vår tro på Maria som semper virgo, Maria som förblev jungfru. Ibland vållar den övertygelsen debatt och diskussion, när vi talar med kristna från andra konfessioner. När det står om Jesu bröder och systrar i evangeliet, tolkar de det som köttsliga bröder och systrar, medan Kyrkan alltid har sett det som ett bredare begrepp. Vi vet inte riktigt om de var kusiner. I de semitiska språken och i den semitiska kulturen är begreppet bröder och systrar bredare än hos oss. Kyrkan har ända fram till upplysningstiden, så även Luther och protestantismen, hållit fast vid att Maria var semper virgo.

Men när upplysningen kom, började man läsa Bibeln mer som en historiebok. Den moderna fundamentalismen kom ungefär samtidigt med upplysningen. Då läste man som det stod. Om det stod bröder och systrar, då måste det vara det man då menade med bröder och systrar. Det gör att vi ibland hamnar i diskussioner med våra bröder och systrar i andra kyrkor. Då kan vi säga till dem, att de är våra bröder och systrar, även om vi inte har samma föräldrar! Om de tror att endast köttsliga bröder och systrar räknas, då kan inte vi heller vara bröder och systrar!

I själva inkarnationsmysteriet ligger att Jesus bara har en Fader, men att vi alla är hans bröder och systrar och det på samma sätt. Ingen kan privilegiet att ha ett närmare förhållande till honom. Tron på semper virgo är en del av vår tro, som är bekräftad av ett av de äldsta koncilierna. Det hör ihop och är en del av Andens verk, att Jesus Kristus, den Smorde, är Faderns enfödde Son, som föds av Jungfrun för att kunna bli allas frälsare, just genom att vara deras broder och deras herre.

Hela återstoden av Jesu liv och mysterium står i Andens tecken. Ibland kan det vara viktigt för oss att läsa evangeliet ur det perspektivet. Då upptäcker vi hur andefyllt det är, att allt det som rör Jesus också talar om Anden, liksom Jesus talar om Fadern. Ordet Treenighet finns inte i Bibeln, men verkligheten, den innerliga föreningen mellan Fadern och Sonen i Anden kommer hela tiden fram. Det kan vara mycket upplysande och spännande att försöka läsa evangeliet, ibland ur Faderns perspektiv, ibland ur Andens perspektiv, och se att Jesus hela tiden är förbunden med sin himmelske Fader och att han hela tiden är det i och genom Anden. Vi bekänner i trosbekännelsen att Jesus är avlad av den Helige Ande.

Vi läser gång på gång i evangeliet att Jesus i Andens kraft utför sitt verk. Speciellt vid vissa tillfällen blir det tydligt att Jesus hela tiden står i Andens kraftfält. Vi ser det redan i Jesu barndom, när man läser att de som närmar sig honom, Elisabet och Johannes Döparen, var uppfyllda av Helig Ande. Över Symeon i templet hade Anden kommit för att han skulle profetera om vem detta barn var. När vi öppnar ögonen ser vi, att Anden hela tiden är i verksamhet, när Gud blir människa och när Jesu växer upp.

Vi talar ibland om de fördolda åren i Jesu liv. Ett mysterium, som vi ofta glömmer bort, är att den tiden också är en del av frälsningen. Jesus levde ungefär trettio år i det fördolda. Evangeliet berättar om hans barndom fram till ungefär tolv års ålder. Sedan blir det tyst. Just dessa år var den längsta perioden i Jesu liv. Vi vet inget om den tiden. Men de åren är också oerhört viktiga för vår frälsning. Ibland är det viktigt att tänka sig att mitt lilla obetydliga, fördolda liv i Djursholm eller i Husby är mitt sätt att delta i Jesu fördolda liv i Nasaret. Hans liv i arbete och i bön i hemmet i Nasaret kan ge vårt alldagliga, fördolda liv en djupare dimension. När Gud blev människa tillbringade han den mesta tiden vid en snickarbänk. Det som Jesus mest gjorde under sitt liv var att arbeta i sitt anletes svett, och det är en del av hans uppgift att frälsa världen. Han identifierade sig med människornas möda, arbete och besvär. Antagligen fanns det också kunder som var otrevliga, som inte betalade och som var missnöjda. Gud har tagit på sig det vanliga slitet för att visa att det också för oss är en väg till frälsning, till gudsgemenskap. Det som han mest gjorde under sitt jordeliv var ungefär det vi gör. Mysteriet med de fördolda åren har vissa helgon och mystiker anknutit till t.ex. Charles de Foucauld (1858-1916) i vår tid. Vi tenderar ofta att glömma bort, att den delen av Jesus också är ett liv i Andens fullhet.

Genom att Jesus arbetade i sitt anletes svett och levde okänd, fördold, kanske föraktad och misskänd, uttrycker det hans vilja att komma oss nära i vår vanliga existens. Vi får tro att det är en del av hans liv i Andens kraft och smörjelse. Ofta är det där vi har svårast att möta Gud. Vi glömmer bort att den vanliga delen av livet är vår centrala mötesplats med Gud. Det gäller vårt arbete, vår möda, vår vardag. Naturligtvis vet vi det och har hört det, men i praktiken är det ofta en gråzon, där vi inte så lätt öppnar oss för Andens verk. Då kan det vara bra att se på bilden av Jesus vid snickarbänken. Ni som har gått i den gamla svenska folkskolan har säkert sett planscher, där Jesus jobbar och Josef står och tittar på. Dessa planscher talar om en viktig del av frälsningen, att Jesus har använt större delen av sitt jordeliv för något som tycks ganska obetydligt. Det ger ljus och näring också för vår existens. Det vanliga och alldagliga är inte något förlorat, utan också det är en mötesplats med Gud.

Sedan händer sakerna slag i slag. Jesus döps av Johannes Döparen. Där ser vi också hur Anden bryter igenom. Jesus drivs ut av Anden i öknen. Det står uttryckligen, att det är Anden som driver ut Jesus i öknen, för att han skall frestas av den onde. Rent mänskligt är det lite svårt att förstå att Gud, som har blivit människa, kan frestas och hur kan det onda kan komma honom så nära. Men det är en del av hans frälsningsverk, att han i vårt ställe skall besegra frestelserna. Han skall ta på sig prövningarna i vårt ställe och för vår skull. Det gör han i Andens kraft. Därför är det viktigt att vi i frestelsens stund, i prövningens stund, verkligen identifierar oss med Jesus i öknen, att vi låter Anden leda oss ut ur frestelsen. När vi hör ordet frestelse kan vi fråga oss vad vi ser. Ser vi det som något som nödvändigtvis leder oss till att falla, eller ser vi det som en möjlighet att växa? Det är viktigt att ha detta frälsningsperspektiv på en frestelse.

Vad är en frestelse? Vi kan tänka på min situation här och nu. Jag har två fina bandspelare framför mig. Det skulle kunna vara så, att jag ville ha en av dem, att jag under hela föredraget är frestad att ta en av dem. Måste jag då falla? Nej, det kan också bli en renings- och prövningsprocess. Det sker genom den Helige Andes kraft, och inte av egen kraft - för jag vill absolut ha en av dem. Genom Andens verk kan man bli befriad från det nästan magnetiska tvånget att falla för frestelsen. Vi har nog att alla upplevt, att en sådan frestelse kan leda oss djupare in i beroendet av den Helige Andes hjälp. Om vi räknar med egen kraft, är det mycket lätt att falla. Men om vi erkänner som det är, att vi mycket gärna skulle vilja ha en av bandspelarna, men att vi också litar på den Helige Andes hjälp, kan det få oss att växa.

I debatten om Fader vår har man diskuterat mycket om frestelse och prövning är samma sak. Ibland är det samma sak. Ur Guds synvinkel är en frestelse snarare en prövning. Gud vill ju att vi skall gå igenom frestelsen och prövningen torrskodda, liksom Israels barn gjorde genom Röda havet. Han vill att frestelsen och prövningen skall få oss att växa ut ur vår svaghet och vår benägenhet att falla. Så det kan vara en prövning. Den är menad för vår helgelse, för att Anden skall ta oss i besittning. Det är bra att vi har frihet att välja. Vi är inte determinerade att falla för en frestelse, utan vi kan genom själva frestelsen luttras, renas och helgas. Vårt liv är uppfyllt av sådana ögonblick. Det behöver inte vara så dramatiskt som här, att reträttledaren hela tiden kan vara frestad att lägga beslag på de underbara apparater som finns här. Det kan vara mycket mindre eller odramatiskt, men det kan också vara större. Ibland hänger hela vårt liv och vår salighet på att inte falla för en viss frestelse.

Paul Claudel (1868-1955) skriver i Sidenskon, om adelsdamen som drivs till äktenskapsbrott. Hon vet hur svag hon är. Vad gör hon då? Hon tar sin sidensko och sätter den under Jungfru Marias bild och säger: "Vakta du över mina fötter. Jag kan själv inte styra dem". Ibland kan vi ta till olika medel för att be om hjälp i frestelsens stund, eftersom den kan vara så övermannande. Jesus var syndfri och kunde inte falla för den ondes lockgrop, men han ville ändå låta den mänskliga erfarenheten passera genom sitt hjärta. Rent logiskt kan vi aldrig fatta hur det går ihop. Vi kan aldrig förstå Jesu psykologi. Vi kan ju knappt förstå vår egen. Hur skall vi då förstå psykologin hos Jesus, som var både människa och Gud?

Det är viktigt att komma ihåg att Jesus tog på sig den mänskliga erfarenheten av frestelse, av prövning, för att det skulle bli en väg för vår frälsning. Därför kan vi säga att Jesus är speciellt solidarisk med oss, när vi frestas och prövas. Han ger oss sin Andes kraft just där. Han vet att det är just där vi växer. Det är där vi lär oss att frigöras från våra automatiska reaktioner. Därför är frestelserna och prövningarna en del av vår mognadsprocess. Den heliga Teresa av Avila (1515-1582) använder ett ord på spanska för denna erfarenhet. Det är ordet trabajo, som egentligen betyder arbete, verk. Det är en bra lägesbeskrivning. Det är Guds verk i oss att han vill befria oss från våra bindningar, våra viljemässiga eller känslomässiga bindningar. Då ger han oss möjligheten att konfronteras in på bara köttet med denna erfarenhet, för att vi där skall lära oss att lita mer på Andens kraft än på vår egen viljekraft eller goda intention. Det är detta det kommer an på, och det är det vi ser i fastan. Om vi i början alltför mänskligt säger, att vi inte skall gå på bio, inte se på TV, inte äta choklad, så går det några dagar och så sitter vi på bio och äter choklad och popcorn. Men om vi litar på den Helige Andes hjälp och inspiration, har det större möjlighet att hålla.

Det är denna erfarenhet som Jesus i öknen går igenom på ett ställföreträdande sätt för oss. Vi kan aldrig riktigt förstå vad det innebar för Jesus, som var både sann Gud och sann människa och fri från all synd, men vi får tro att han konfronterades med den ondes lockelser på ett mycket realistiskt sätt, för han gjorde det för vår skull. Han fick erfara alla de frestelser som mänskligheten har utsatts för från tidernas början till deras slut. Allt det som människor frestas av passerade genom Jesu heliga hjärta, för att vi skulle få vissheten om, att vi aldrig är frestade så mycket, att vi är determinerade att falla. Även om det skulle finnas tusen apparater här inne och ingen skulle märka om jag tog dem, kan jag få Andens kraft att stå emot. Vi är inte determinerade att falla för en frestelse. Det är mycket viktigt att komma ihåg det. Kristus har besegrat den onde redan i öknen. Sedan är det seger på seger under hela Jesu liv ända fram till uppståndelsen. Det är alltså Anden som driver Jesus ut i öknen för att kämpa.

Det är också Anden som kommer över Jesus, när han börjar sin offentliga verksamhet i synagogan i Nasaret. Det är Anden som får honom att förkunna glädjebudet för de fattiga. När Jesus börjar sin offentliga verksamhet sker det i Andens kraft. Han är den Smorde, den som hela tiden leds av Anden. Hela Treenigheten är med. Fadern sänder ut sin Son att förkunna det glada budskapet. Det sker i Andens kraft. Det var mycket tydligt under allt det som Jesus gjorde. Vad gjorde då Jesus? På svenska uttrycks det med en liten rolig ordlek. Det som Jesus gjorde var undervisning. Han undervisade i ord. Men han gjorde också under. Det var visning av under. Vi kan sammanfatta det som Jesus gör i ett begrepp: undervisning. Han undervisar i ord, genom liknelser och genom handlingar. Det yttrar sig genom att han visar Guds under. Han står över alla naturens begränsningar. Det gör han för att visa oss vem Fadern är och för att leda oss fram till Fadern. Han gör det i Andens kraft. Vi kan se på hela Jesu offentliga liv i det trinitariska ljuset. Jesus pekar på Fadern. Han försöker få oss att förstå Faderns oändliga godhet och barmhärtighet. Det kan vi aldrig förstå. Vi har en tendens att begränsa hans godhet. En av våra stora frestelser är att vi skulle ha lättare att förstå om Fadern vore lite mer begränsad i sin godhet, barmhärtighet och skönhet. Men Jesus vill visa oss den fulla faderliga barmhärtigheten, godheten och skönheten. Det är bara den som kan besegra ondskans makt. Allt det Jesus säger och gör under det offentliga livet går ut på att göra Fadern älskad och få oss att ta emot honom. Det sker genom att Anden öppnar vårt hjärta.

Jesus levde trettio år i det fördolda. Man brukar säga att han hade tre år i det offentliga livet och till sist tre dagar för lidande, död och uppståndelse. Detta mysterium koncentrerar vi oss på. Det är här Jesu viktigaste uppdrag, den fulla frälsningen, sätts i verket. Men vi måste se på hela Jesu liv i detta perspektiv. Allt i Jesu liv är för vår frälsnings skull. Han föds av en jungfru. Han låter sig döpas av Johannes. Han förs ut i öknen. Han förkunnar det glada budskapet för de fattiga. Han förrättar under. Allt detta är för vår frälsnings skull. Allt är menat för oss. Det är ett personligt budskap till oss. Vi är berörda av det. Allt det vi läser om i Bibeln och som Jesus säger och gör är hans ord till oss. Det är här Anden behövs för att vi verkligen skall uppfatta det så. Vi kan ha hört en bibeltext tusen gånger. Plötsligt tänds det ett ljus, och vi förstår att texten berör oss. Det är som om det vore något helt nytt vi hörde, fast vi har hört det så många gånger tidigare. Plötsligt är det som om Andens strålkastarljus riktas på ett visst ord. Då förstår vi att det är Guds tilltal till oss. Det gäller mig. Det är mig Gud vill frälsa. Det är mig Gud vill komma in i och förvandla och ge sitt liv för. Så är det också med hela Jesu mysterium. Det finns alltid en ny aspekt att upptäcka.

Det finns underbara Kristusmosaiker i de gamla basilikorna i Rom och Ravenna. De består av tusentals små bitar. Det är något liknande med Kristus och hans mysterium. Det är en helhet som vi har tagit till oss. Men plötsligt kan en av de små mosaikbitarna belysas. En ny aspekt, en ny fasett av hans mysterium får liv. Det kan vara en liten, liten detalj. Jesus uppväckte en liten flicka, och man sade att man skulle ge henne att äta. En sådan liten detalj visar på Jesu ömhet. Man skulle kunna tycka att det räckte att uppväcka flickan till liv och sedan kunde Jesus gå därifrån. Men han sade att man skulle se till att hon fick något att äta. Sådana småsaker kan plötsligt få liv för oss. Vårt liv går ut på att upptäcka fler och fler aspekter och fasetter i den stora Kristusmosaiken.

Det kan ske genom att vi hör Bibelns ord och det får nytt liv. Det kan även ske genom en annan människa. Vi har en förmåga att förmedla Jesu fulla verklighet till varandra, eftersom vi också är smorda av Anden. Det glömmer vi ofta. Men hela Kyrkan bygger på att vi förmedlar Jesu verklighet till varandra och utåt. Hela evangelisationen bygger på att vi kristna blir medvetna om att vi kan ge glädjebudet till de fattiga, alltså till dem som står utanför, genom våra ord och vårt sätt att leva. Anden har gett oss denna kraft. Vi kan få Jesus av varandra. När vi ger fridshälsningen är det inte bara för att vara vänliga, utan det är för att ge Jesu frid till varandra. Vi ger Jesus till varandra. Hela Kyrkans idé bygger på att Jesus förmedlas från människa till människa. Genom dopet har vi fått kraft till detta. Och genom konfirmationen blir det ännu mer aktiverat. Det finns ikoner där apostlarna och Jungfru Maria sitter i den övre salen. De har alla den lilla lågan ovanpå huvudet. Ibland brukar jag vid konfirmationerna säga till konfirmanderna, att de har en liten låga ovanpå huvudet. De har den Helige Ande. De kan inte se det själva, så de kan inte säga att jag har fel. De har en låga ovanpå huvudet. Det har vi också. Men vi kan inte se den. Just den lågan, Andens låga, gör oss i stånd att sätta andra i brand.

Vi kan förmedla Jesus till varandra. Jesu offentliga liv är också något vi får efterfölja genom vårt sätt att förmedla Anden. Vi får tala om Jesus i Andens kraft eller förmedla hans kärlek i handling. I vårt kulturklimat är det ofta handlingarna, som talar mer än orden, eftersom orden har förlorat mycket av sin kraft. Det fromma språket, Kanaans tungomål, når inte hem riktigt. En av de stora svårigheterna i vår kultur är, att orden inte når fram. Men handlingarna når alltid fram. Det gäller även ögonens språk. Vi kan också evangelisera världen med vår blick.
Jag brukar ofta tala om en gammal Josefssyster, som nu är död. Hon sade alltid att det är så fantastiskt med ungdomarna i Stockholm. I tunnelbanan reste de sig och de hjälpte henne. De är underbara, sade hon. Det är man inte alltid så van att höra. Om man såg hennes blick, förstod man. Hon hade en vänlig utstrålning, som gjorde att den tuffaste värsting måste resa sig upp och hjälpa henne. Han kunde inte stå emot. Vi får tro att det finns många sätt att förmedla Jesus på, bara vi har längtan och viljan att ge Jesus vidare i Andens kraft.

Jesu påskmysterium är kulmen på hela hans liv. Det är det som har förevigats i Kyrkans sakrament, i Kyrkans liv. Det som är centrum och det vi ständigt lever av är att Jesu har lidit, dött och uppstått. Där är den Helige Ande ständigt med. Det är Anden som hela tiden uppfyller Jesus och det är, som kyrkofäderna säger, Anden som Jesu andas ut, när han uppger andan. Det är Anden som utgöts när pingsten sedan kom. Vi skulle kunna se på hela påskmysteriet i Andens ljus. Pingsten är en integrerad del av påskmysteriet. Vi glömmer ibland att pingsten också är ett Kristusmysterium. Det är den förhärligade Herren som utgjuter Anden över sin Kyrka och ingjuter Anden i den döpte. Vi kan inte skilja ut pingsten och säga att den endast har med Anden att göra. Vi kan inte skilja ut något i Jesu liv och säga att det inte har med Anden att göra. Det är hela tiden hela Treenigheten som är i verksamhet på ett eller annat sätt.

Efter Jesu förhärligande är Anden verksam och given på ett ännu djupare och mer inträngande sätt. Vi får aldrig glömma, att vi är mer privilegierade än apostlarna. Vi har svårt att tro det, och vi säger att vi skulle vilja vara de som fick sitta till bords med Jesus. Vi tror inte riktigt på att vi har fått Anden i högre mått och på ett mer djupgående sätt än apostlarna. Men det har vi faktiskt eftersom Anden efter Jesu förhärligande utgjuts över hela Kyrkan och ingjuts i oss på ett sätt som apostlarna inte hade före uppståndelsen. Det kan ibland vara bra att tänka efter och riktigt smaka på denna sanning att vi har fått mer kraft i Anden. Vi kan tänka på Petrus. Vad gör Petrus före uppståndelsen? Han gör fel hela tiden. Han sviker. Han misstolkar. Jesus kallar honom Satan. På den ständigt misslyckade svikaren bygger Kristus sin Kyrka, eftersom han får Andens kraft. Det kan vara bra att det riktigt går upp för oss, att vi är mer privilegierade. Vi har fått mer. Vi kanske inte förstår det, uppskattar det eller tar emot det. Men vårt liv går ut på att upptäcka hur mycket vi har fått av Andens kraft, hur stor Guds godhet är och hur mycket Anden kan göra i sin Kyrka. I nästa föredrag skall vi se hur Andens verk fortsätter i Kyrkan.

Det viktiga är alltså att inse, att mitt liv är en fortsättning av det som Anden gör i frälsningshistorien. Det finns ett band mellan det Anden har gjort i Jesu liv och i mitt liv. Det finns mellan oss och Jesus ett band, som heter den Helige Ande. Det är Anden som binder mig till Jesus. Det är inte min egen fromhet eller dygd, utan det är Andens gåva som blir den förenande länken, som binder mig till Jesus och som binder oss samman. Vi som är på reträtt hör inte ihop för att vi är så trevliga och fromma, utan det är för att Anden binder oss ihop. Det är bra att tänka på i kyrkan, att även om det finns en massa otrevliga präster, nunnor och lekmän, så är det Guds heliga folk. Vi har en tendens att bedöma allt och alla utifrån vår sympati, om vi tycker folk är snälla och rara. Men vi är svaga och vi kan såra varandra, även med bästa vilja. Kyrkan bygger inte på mänsklig sympati utan på att den Helige Ande samlar en skock syndare och helgar dem. Ju värre syndare, desto bättre, för då kan han få större genomslagskraft. Verket håller på hela tiden, och det tillkommer inte oss att säga, att det ibland går lite för långsamt, utan det är Andens verk att omdana, att binda ihop. Därför ber vi om nåden att se, hur Anden i oss bygger upp Kristi mystiska kropp.

Kom, Helige Ande och uppfyll oss, Kristi Kyrka, med nytt liv, med nytt hopp, med ny kärlek, så att vi verkligen fäster blicken på den förhärligade Herren och följer honom steg för steg, ögonblick för ögonblick. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.