Biskop Anders Arborelius ocd

Den Helige Ande och vi

Djursholm 23-25 februari 2007.
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag II

Vi ber en bön av den italienska karmelitnunnan Alessandra di Rudini.

Godhetens Gud, uppfyll mig med den Helige Ande. Töm mig på min egen ande och ge mig din Ande, så att jag bara lever för att älska dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har redan sagt, att vi skall försöka få en överblick över hur den Helige Ande möter oss i Bibeln och samtidigt se, att detta berör oss här och nu. Allt det vi vet genom uppenbarelsen är uppenbarat för oss här och nu. Den Helige Ande möter oss från Bibelns första sida till den sista. Redan vid skapelsens morgon ser vi, hur Anden svävar ovan vattnen. På Bibelns sista sida säger Anden och Bruden: "Kom." Anden tillsammans med Bruden, dvs. Kyrkan och egentligen vi alla, ber att Herren skall komma, att hans rike skall bli helt och fullt, att evigheten skall bryta in, att härligheten skall komma till oss. Anden är förbindelselänken mellan Guds värld och vår. När Gud skapar världen, skapar han den till sin ära, för att den skall finna sin glädje och fulländning i honom. Världen finns till för att vara en lovsång till Guds härlighet. Anden är Livgivaren som ger liv åt allt, såsom vi säger i trosbekännelsen. Det är han som ger liv åt det som annars skulle bli förtorkat och dött.

Här kan vi citera den heliga Birgittas biktfader, magister Mathias (1290-1350), en av de främsta svenska teologerna. Tyvärr är han ganska bortglömd och okänd. Han säger: "Anden kallas helig, därför att han helgar, levandegör och leder hela Kristi kropp, Kyrkan. Samma funktion har andningen i kroppen. Med början i huvudet genomtränger den så småningom hela kroppen och bevarar den från förruttnelse. Utan att andas kan kroppen inte leva, röra sig eller undgå upplösning utan ruttnar genast. På samma sätt utgår också den Helige Ande från huvudet, Kristus, och genomtränger hela Kyrkans kropp och ger den nådens liv, ger dess lemmar, det vill säga de troende, rörelseförmåga att göra det goda och bevara dem från förruttnelse."

Magister Mathias ser alltså parallellism mellan ande och andning. Det är en klassisk iakttagelse. Andens hemlighetsfulla person kan bli lättare att förstå, när vi tänker på andningen. Andningen ser vi inte heller. Men vi märker genast när det inte andas i oss. Så är det också med Anden. Vi kan inte gripa tag i honom och fånga in honom, teckna honom. Alla avbilder av Anden är längre från verkligheten än det de föreställer. Den andningsfunktion som den Helige Ande har i Kyrkan, har han också i hela skapelsen. Han ger ju liv. Vad är då liv? Att ha liv har med Anden att göra. När Gud skapar världen, låter han Anden sväva ovan vattnet. På hebreiska är det samma ord ruah för ande och vind. Vinden blåser vart den vill. Vinden ger svalka, men den kan också blåsa upp till storm. I Bibeln ser vi, att Anden ibland är en sakta susning, som profeten Elia knappast märker. Det kan även vara en stormvind, som blåser in över pingsten. Gemensamt för vinden är, att den får allt att röra sig, att bli följsamt, att bli fogligt.

Skapelsen är alltså Skaparens verk. Han vill att den skall komma till och utstråla hans liv, härlighet, skönhet och barmhärtighet. Anden är ständigt verksam i skapelsen. Skapelsen är inte något avslutat. När vi hör ordet skapelse, tänker vi på något som skett långt tillbaka i tiden. Men skapelsen är också ett ständigt pågående skede. Gud vill att det skapade skall vara till. Han vill att allt skall vittna om hans godhet och skönhet. Gud fortsätter alltid att skapa. Anden är, som det heter i Vishetens bok, den som uppfyller världen. Anden förnyar jordens anlete. Bibeln återkommer till Andens ständiga andning i skapelsen. Det betyder, att allt som är sant, allt som är gott, vem som än säger det eller gör det, har sitt ursprung i Anden, all godhets och sannings inspirationskälla.

Därför talar man i katolsk tradition om naturlig religion. Gud har i allt skapat lagt ned spår av sig själv som gör att människan kan treva sig fram till en kunskap om Gud, även om den är bristfällig. Vi kan peka på de äldsta konstverk, som människorna har lämnat efter sig: grottmålningarna. Det finns där en slags rudimentär kult och religion. Det kan förvåna oss, att det trots alla kulturella, ideologiska, politiska och religiösa motsättningar ändå finns en naturlig lag, en naturrätt som människor av alla slags ursprung kan vara förvånansvärt eniga om. Det gäller buden "Du skall icke döda" och "Du skall icke stjäla" osv. Det är något allmännare än vi i allmänhet tror, även om buden alltid sätts i fråga. Även om man bryter mot alla buden, finns det längst inne i människan en slags naturlig öppenhet för rätten, sanningen och godheten.

Vi måste förundra oss över, att det finns så pass mycket enighet om vad som är sanning och godhet. Det är Andens ständigt verksamma fläkt, som får alla slags människor att hungra och törsta efter Guds sanning och godhet. Därför får det aldrig förvåna oss, om människor som vi annars tycker ganska illa om, säger det som är gott och gör det som är fint. Det gäller även dem vi kan se som motståndare. Det får glädja oss, att människor av alla slag kan ha en öppenhet för Anden i vissa frågor. Också ur oväntade munnar kan Andens sanning och godhet bryta igenom Detta betonar kyrkofäderna starkt. Redan de först apologeterna talade om logoi spermatikoi, sanningskorn, som Gud har lagt ner i skapelsen.

Människan är som en höna, som går och pickar dessa korn. Därför får vi aldrig förvåna oss över, att vissa människor kan picka ett korn och säga och göra något underbart och fantastiskt men kanske missar ett annat korn. Det är först i Kristus som den fulla uppenbarelsen kommer. Vi får inte frånkänna människor av annan tro eller utan någon tro alls möjligheten att picka några korn. Kornen är ju till för alla. På ett sätt är vi alla höns, som pickar. Vi kristna kan också missa korn. Det får inte förvåna oss. Ibland kan också vi vara blinda. (Systrarna i Rögle firade nyligen sitt jubileum. Då berättade de, att klostrets gästhem började som en hönsgård. Man skulle försörja sig genom att driva upp höns. Tyvärr blev hönsen kannibaler och hackade ihjäl varandra. Man försökte förhindra det, men det gick inte. Då beslöt systrarna att istället göra ett gästhem av hönsgården. Det lyckades och gästerna hackade inte ihjäl varandra.)

Dessa sanningskorn finns överallt och alltid. Det gör att människor utifrån helt olika utgångspunkter kan treva sig fram till en allt djupare gudstro. Vi ser inte minst i vårt sekulariserade tidevarv att människor kommer från tomma intet till Kristus, till Kyrkan. Påvarna vänder sig i sina encyklikor inte enbart till de troende utan till "människor av god vilja". Det beror på att människor utifrån skapelsen kan ha en god vilja. De kanske ännu inte har öppnat sig för den fulla sanningen, skönheten och godheten i Kristus, men de kan utifrån sina utgångspunkter ha en god vilja och upptäcka en slags naturlig religion, en naturrätt, en naturlig etik. Guds Ande är ju verksam överallt, där människor bemödar sig om att göra det goda. Trots all egoism, trots alla krig och allt våld, finns det människor som helt osjälviskt arbetar för det goda. Vi kan som kristna aldrig säga, att vi har monopol på godhet, sanning och barmhärtighet. Vi vet mycket väl att det i helt andra kulturer och religioner finns människor, som ibland kan få oss att känna oss ödmjuka och små. Den Helige Ande är alltså verksam överallt och alltid. Det måste fylla oss med glädje och tacksamhet att den Helige Ande finns med. Hur mycket människan än anstränger sig, kan hon inte bli av med honom. Det är en annan insikt, som också måste glädja oss.

Francis Thompson, den engelske konvertiten och 1800-talsdiktaren, kallar Gud för den himmelska jakthunden. Gud är alltid människorna på spåret, i hasorna. När människan tror att hon har skakat av sig Gud, sitter han kanske framför henne. Vi kan aldrig bli av med den Helige Ande. Vi kan bara sluta oss för honom. Vi kan vägra att ta emot honom. Men Anden är så finurlig, att han kan lista sig in överallt. Vindpusten kan vi känna, hur mycket vi än tätar fönstret. Så är det också med den Helige Ande. Därför behöver vi aldrig förtvivla, när vi ser människor som sluter sig för nåden. Ibland ser vi att nära och kära till synes tar avstånd från Gud, från Kyrkan, från Kristus. Men i sin ofattbara barmhärtighet finns Gud där och försöker närma sig på olika sätt. Bilden av den himmelska jakthunden kan vara till stor tröst för oss när vi ser på oss själva. I vissa klarsynta ögonblick ser vi vår svaghet, hur vi sitter fast i så många struntsaker. På svenska har vi ett gammalt ord, lappri, för denna företeelse. Vi kan ibland tycka att det är lite hopplöst, att vi är insnärjda i ett nät, som gör att vi inte kan flyga fritt. Det är så mycket som binder oss. Inte minst under fastetiden kan vi upptäcka, att vi är fjättrade till händer och fötter.

Men den Helige Ande kan blåsa bort allt det som snärjer oss och få oss att öppna oss för honom. Den helige Hilarius (ca 403-449) säger: "Den Helige Andes gåva ger oss det fullkomliga hoppet." Hoppet inriktar oss på Guds eviga härlighet. Anden vill från skapelsens morgon till tidens slut lyfta oss upp, så att vi kan flyga, så att vi inte är bundna till händer och fötter vid det jordiska utan har evighetslängtan, evighetshopp. Något vi kanske har försummat i nutiden är att ha "Nostalgie du Ciel", nostalgi efter Guds himmel och evighet. Men det innebär inte, att vi fatalistiskt skall vända ryggen till jorden, utan att vi skall ha hopp om härligheten, om evigheten, och därigenom få hjälp att konfronteras med det tunga och svåra i världen på ett riktigt sätt, som hjälper oss att inte fastna i allt det jordiska, att inte bli konsumenter på heltid, utan kanske bara på halvtid…

Jag läste nyligen till min stora förvåning att många unga flickor sätter shopping som ett av de största livsintressena. Då blir de konsumenter på heltid. Om de flyttade ner intresset på andra plats vore mycket vunnet. Vi får vara realistiska och förstå att shopping är underbart. Men det behöver inte vara det allra finaste. Om den Helige Ande kunde hjälpa dem och flytta ner shopping till andra eller tredje platsen, vore det ett tecken på att den Helige Anden verkar. Vi har säkert något liknande hinder på vägen, som gör att vi inte riktigt låter oss drivas av Anden mot Guds härlighet. Vi kan fastna vid något annat än shopping. Man kan fastna vid allt. Anden vill få oss att leva i öppenhet mot Guds oändliga horisont, så att vi ständigt ropar: "Kom! Kom ännu mer!" De två små orden "kom" och "mer" är helt typiska för den Helige Ande. Många böner till den Helige Ande börjar med ordet "Kom". Ändå vet vi, att han har kommit. Men han kan komma ännu mer. De två små orden hänger intimt samman med den Helige Ande. Vi ber "Kom", och när han har kommit "Kom ännu mer". Det finns ingen gräns för hur mycket Anden kan komma.

Hur framträder då den Helige Ande i det gamla förbundet? När Gud utväljer någon, när han kallar någon, när han smörjer någon till en ansvarsfull position, då ger han honom eller henne Guds Ande på ett speciellt sätt. Om en av de gammaltestamentliga gestalterna i Gamla testamentet, Besalel, heter det att "Herren har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap och med all slags slöjdskicklighet" (2 Mos 35:31). Det finns höga gåvor, vishet och förstånd, men det finns också helt praktiska och konkreta ting.

Slöjdskicklighet är kanske inte det första vi tänker på, när vi tänker på den Helige Ande. Men om vi ser på vårt eget liv, kanske vi ser något liknande. Vissa har en teknisk förmåga. Andra är duktiga på franska eller sanskrit. Det vanliga mänskliga vi är duktiga på är också en Andens gåva. Anden blir mer konkret i vårt liv, när vi upptäcker att han också har att göra med våra alldagliga ting. Vi får vara glada och tacksamma om vi har en sådan gåva. Att vara duktig på slöjd eller makramé är inte något vi vanligen förknippar med den Helige Andes verk och med det andliga livet. Men också det kan bli en slags gudstjänst och bli något som hjälper oss att komma Gud närmare.

I gamla förbundet ser vi det som vi kommer att se i hela uppenbarelsen, att Anden förbinder det höga, det upphöjda, med det vanliga och alldagliga. Man brukar säga, att man i det alldagliga märker att en viss person är helig. Han eller hon behandlar diskmaskinen och de heliga tingen med samma vördnad. Jag minns en novismästarinna som sade, att hon såg eller hörde vilka som hade kallelse till klostret. Hon förstod det på deras sätt att stänga dörrarna. I de små tingen, där man inte är observerad, visar det sig hur man hanterar verkligheten. En riktig och sann iakttagelse är, att heligheten inte bara är en fernissa utan något som har trängt in i människan. Andens gåva gör att han eller hon också i det helt vardagliga är medveten om Andens närvaro. Anden hjälper oss att hantera det alldagliga och det vardagliga saktmodigt och med vördnad. Det gäller både förhållandet till varandra och till tingen. Det är ganska betecknande att om Anden svävade över skapelsen, så betyder det att skapelsen är föremål för en vördnad. Vi kan också anknyta till vördnaden för miljön. Vi har ett ansvar för hur vi behandlar världen, eftersom den är Guds lovsång.

Huvudpunkten i det gamla förbundet är lagen och profeterna. På förklaringsberget är både Mose och Elia med tillsammans med apostlarna. Tätheten i det gamla förbundet blir störst i lagen och profeterna. Det är där Anden är mest närvarande. Herrens Ande kommer över Mose, när han tar emot lagen. Samtidigt säger Thomas av Aquino (1225-1274), att den nya lagen är den Helige Ande själv. I det gamla förbundet är lagen skriven på stentavlor. I det nya förbundet är den skriven i människans hjärta. I det nya förbundet blir Guds lag ingjuten i oss genom dopet, genom sakramenten. Det skall bli en andra natur för oss att följa Guds lag och inte bara ett yttre påbud som läggs på. Det skall istället bli en inre smörjelse och övertygelse som får oss att älska och följa Guds lag och bud. Vi blir inifrån samstämda med det som Gud ger oss som bud. Redan i det gamla förbundet blev kungarna och prästerna smorda med Andens smörjelse. Det var ett förebud om det som skulle komma med Kristus, den Smorde, som får Anden i dess fullhet. Sedan låter Kristus i sin tur Andens smörjelse flöda över hela Kyrkan. Anden blir utgjuten och ingjuten i hela gudsfolket. Vi ser redan konturerna i det gamla förbundet.

Det är typiskt för kristendomen att vi stegvis får se hur allt detta fullbordas i Kristus. Hela liturgin bygger på det. Vi läser en läsning ur Gamla testamentet, där vi får konturerna, förberedelsen. När vi sedan läser texten ur det Nya testamentet, ser vi hur det som omtalas i Gamla testamentet fulländas. Till sist är det vi som skall suga åt oss och ta till oss detta. Vi kan ibland märka att det är ett ord ur Gamla testamentet som träffar oss. Ibland är det kanske en erfarenhet i det vanliga livet som får oss att koppla den till den uppenbarade sanningen, eftersom Anden har många möjligheter att nå oss. Anden kan tala till oss på oändligt många sätt och inte bara i det vi läser i Bibeln. Det kan ske genom något vi läser i tidningen. Det kan ske i mötet med en människa, som bestämt hävdar, att hon inte har något med Gud att göra. Anden är inte bunden. Han kan ibland använda människor mot deras utryckliga vilja för att förmedla något. Vi måste ha total öppenhet för Anden.

Den helige Johannes av Korset (1542-1591) säger, att den Helige Andes gåva gör, att människan redan i detta livet badar i Guds egen härlighet. Det är ett vackert uttryck för hur Gud arbetar. Om man tycker om att bada, kan tänka att man får bada i Guds härlighet. Man får simma i hans nåd och härlighet. Överallt och alltid kan jag ta emot signalerna och tecknen, uttrycken för Guds omsorg om mig.

Vi är kallade att förvandlas av Andens ständiga verksamhet. Redan i det gamla förbundet och speciellt hos profeterna är det så. De förkunnar redan i förväg att Herren skall utgjuta sin Ande över hela folket, så att deras söner och döttrar skall profetera. Anden skall inte bara utgjutas. Den skall också ingjutas i hjärtana och förnya människorna inifrån. Hos Hesekiel läser vi: "Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i ert bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min ande komma i ert bröst och så göra att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och gör efter dem"(Hes 26-27). En av de mest klassiska texterna om den Helige Ande finner vi alltså redan i det gamla förbundet. Hela frälsningsprocessen tecknas här. Det är en slags hjärtoperation. Vårt stenhjärta skall ut ur kroppen, och det skall komma in ett nytt hjärta. Det försöker Anden hela tiden göra i oss. Vi har kvar något av stenhjärtat. När vi märker att det är så, är det ofta ett gott tecken. Vi får en slags sjukdomsinsikt, som vi inte täcker över, och vi motsätter oss inte behovet av hjärttransplantation. Att mena sig ha ett så gott hjärta och att inget behöver göras låter lite falskt. Ofta hamnar vi i ett mellanläge. Vi inser att vi har ett stenhjärta, men vi inser ännu inte till fullo, att hjärtat håller på att bytas ut och att Anden ständigt försöker förvandla hjärtat till ett levande hjärta. De ögonblick vi lider av vår sjukdomsinsikt är ofta utslagsgivande. Det är då vi tar det lilla skuttet framåt. Den Helige Ande hjälper oss att skutta. Vi kan då tänka på Charles Péguy (1873-1914) och hans bild av de tre systrarna tro, hopp och kärlek, som är ute och promenerar. Systrarna är en bild av de teologala dygderna, som är våra instrument, våra inre organ för att ta emot Guds Andes verkan. Vi har, som man säger i den mystiska teologin, övernaturliga organ: tro, hopp och kärlek, som gör att vi kan ta emot signalerna från den Helige Ande. Det är lite svårt att förstå detta spekulativa språk. Men om vi tänker på de tre systrarna, tro, hopp och kärlek blir det lättare. Tro, hopp och kärlek förekommer som egennamn. På vissa språk kan man heta Faith, Charity och Espérance. När vi betraktar saken ur ett mänskligt, kvinnligt, perspektiv blir det kanske lättare för oss att förstå, att vi har tro, hopp och kärlek inom oss som antenner som fångar upp Andens signaler. Hur beskriver Charles Péguy dessa tre systrar? De är ute och vandrar. De är på pilgrimsfärd mot evigheten. De äldre systrarna, tron och kärleken, är inbegripna i ett allvarligt samtal. De har mycket att tala om. Men hoppet, lillasyster, skuttar framför dem. Hon leder dem i rätt riktning. Hoppet som hoppar och skuttar är ofta den som leder oss framåt. Alla människor kan skriva under på det. Hoppet är något av livsgnistan, som driver oss framåt. Det gäller både de troende och de icke-troende. Det är viktigt att ta vara på den gemensamma insikten att hoppet är den lilla flicka, som obekymrat och glatt hela tiden bestämmer riktningen. Även om hon ibland är sorgsen fortsätter hon att hoppa och skutta. Vi får tro att hoppet har mycket med den Helige Ande att göra. Vi kan anknyta till Hilarius (ca 403-449), som säger att den Helige Andes gåva är, att han ger oss det fullkomliga hoppet. Det inriktar oss på evigheten, härligheten, men inte på ett världsfrämmande och världsförnekande sätt, vilket kan vara en fallgrop. Flickan hoppar på en farlig väg. Det finns djupa diken. Man kan falla i något av dem. Man kan falla i en fatalistisk fallgrop, i en världsförnekande eller världsfrånvänd fallgrop eller i en grop, där shopping blir det viktiga. Den lilla flickan tycker antagligen om att shoppa ibland. Men om hon bara shoppar, blir hoppet prostituerat. Då blir det bara ett hopp om att få nya saker! Det är den stora faran i vår tid, där konsumismen tycks vara den enda hållbara ideologin, där människans förnämsta egenskap är att hon är konsument. Shopping är då ett idealtillstånd. En kyrkoherde berättade, att han såg mer av sina församlingsbor på shoppingcentret än i kyrkan. Många tillbringar en stor del av söndagarna på shoppingcentret. De går runt och tittar, även om de inte har så mycket pengar. Man kan shoppa även med ögonen. Det är en oändlig tragik att det är så, samtidigt som vi lite överlägset kan le åt det. Här behöver hoppet inriktas mot sitt sanna mål, så att vi inte fastnar vid ett sekundärt mål. Hoppet kan lätt bli prostituerat, så att vi fastnar vid ett mindre mål och hoppas på något istället för Någon.

Här måste vi alla säga: Mea culpa. Hoppet fastnar lätt vid något annat än Guds fulla härlighet och evighet. Samtidigt får vi inte bli skrupulösa och tro att vi inte får se fram mot en trevlig semester eller en ny vårhatt. Vi måste hitta rätt balans. Den lilla flickan som hoppar fram kanske har en liten nätt hatt hon tycker om på huvudet. Men det är inte det som är det stora och allt överskuggande. Här måste vi ofta hoppa från tuva till tuva och ibland missar vi. Ibland blir vårhatten eller semesterresan till Thailand eller Mauritius det stora för oss. Mycket lätt knyter vi hoppet till det lilla, det fattiga, istället för att hoppas på det stora. Vi ser otaliga exempel på det i det gamla förbundet. Folket dyrkade andra gudar. Vi ser det också i kyrkohistorien och i vårt eget liv. Det är mycket lätt att förminska Anden och hans inflytelsesfär. Vi får inkludera det jordiska och det materiella i hoppet, men på ett riktigt sätt. Här står vi ständigt i vinddraget. Vi måste tydligt se hur mycket vi kan ägna oss åt alla de jordiska tingen utan att bli bundna, utan att bli slavar under dem.

Profeterna förebådade det nya förbundet, då den Helige Ande i människan skall bli en ständig verklighet, som driver henne i armarna på Kristus och genom Kristus fram till Fadern. Anden skall verka i vårt bröst. Anden skall vara den inre smörjelse, som ständigt smörjer oss med Guds kärlek, med tro och hopp. Redan här anar vi den oändliga helighet, som Anden vill förmedla, den andlighet som han vill ingjuta. Det är ingen tillfällighet att vi, när vi talar om den Helige Ande, använder orden helighet och andlighet. Det som Anden villa smitta ner oss med är Guds innersta hemlighet, som vi aldrig helt kan förstå, men som vi ändå känner igen, när vi ser det i en äkta form. Det märkliga är att ett helgon alltid blir igenkänt även av den mest inbitna ateist. Det gäller bl.a. Moder Teresa av Calcutta och Franciskus (1182-1226). Det går inte att dölja, att här är det något av Guds helighet, som bryter igenom. Hur mycket de än själva försöker dölja sin helighet, så går det inte. Likadant kan vi säga om vissa ögonblick i vårt liv, när Guds helighet bryter igenom.

Därför är det bra att tänka igenom, när vi i vårt liv har anat Andens vindfläkt. Vilka ögonblick har varit mest utslagsgivande på vår väg till ett djupare förhållande till Gud? Det behöver inte alls var speciellt märkliga ting. Men det kan vara en insikt, som har blivit levande. Det kan vara ett möte med en människa. Vilka ögonblick har varit viktiga i mitt liv? Ibland kan de till synes inte alls att ha haft med Gud att göra. Men i ett bakomblickande perspektiv kan man ana att det blev ett genombrott. Där hände någonting. Det är viktigt att knyta vår personliga frälsningshistoria till den frälsningshistoria vi möter i Bibeln, i Skriften. När vi hör en teologisk beteckning som frälsningshistoria begränsar vi den kanske alltför lätt till uppenbarelsen. Men Gud fortsätter att frälsa sitt folk. Hela kyrkohistorien är en kommentar till frälsningshistorien. Och vår personliga livshistoria är att Gud knackar på vår dörr och försöker komma in. Jesus bankar på porten, och Anden blåser där utanför för att få komma in. Men vi tätar våra fönster. Vi försöker undvika att höra dessa signaler. Under en reträtt är det viktigt att tänka igenom, när det i mitt liv har hänt något stort och genomgripande.

Det kan vara en kallelse. Det kan också vara en stor livsförlust. Inget av livets material är kemiskt fritt från Andens närvaro. Det genomgripande kan till och med ske på en shoppingtur. Det kan vara på en resa till Tyskland för att köpa öl. Guds röst kan tala till oss överallt. När vi börjar se Guds fotspår på vår livsväg, blir det lättare för oss att upptäcka, när vi är som mest mottagliga för Gud och var vi har varit mest slutna för honom. Vi måste konstatera, att det har funnits knackningar, då vi inte öppnade. Tiggaren stod där, men vi vände bort blicken. Det fanns en människa som vädjade om hjälp, men vi måste på shopping.

Frälsningshistorien rymmer båda ja och nej. Men som vi alla måste konstatera rymmer den mest "mja", dvs. kanske, i morgon. Just nu skall jag på shopping och hinner inte omvända mig. Just nu är det något annat på tapeten. Likgiltigheten, medelmåttigheten, är det vanliga och innebär att jag varken är varm eller kall utan ljum. Så småningom kan man dock med Andens hjälp öva upp sin mottaglighet. Hans Urs von Balthasar (1905-1988) säger, att Anden i oss vill vara nådens vakande öga. Det är ett vackert uttryckssätt. Vi har ett vakande öga, som hjälper oss att tydligt se hur Gud kommer in, hur han talar till oss, men också vad vår tröghet ställer till för oss, eller som man säger på skånska, var trögheten "lägger fälleben" för oss, så att vi faller. Det finns vissa områden, där vi är speciellt svaga, där vi lätt faller och går förbi. Men det finns också områden där vi är starka. Vi måste komma ihåg, att vi har fått en speciell Andens gåva, en speciell karism. Den måste vi vörda ömt. Det kan vara en helt allmän sak. Det kan vara en slöjdskicklighet. Det kan vara att vi är duktiga på data, att vi är duktiga på att göra äppelkakor. Det kan också vara något mer andligt. Vi får alltså öva upp vår mottagningsförmåga för Andens ständiga erövringsförsök. Anden kan komma diskret som en sakta susning som vi såg hos Elia. Han trodde först, att Gud kom i jordbävningen, i stormen. Nej, det var i den sakta, ljudlösa susningen. Men om vi bara sitter och väntar på susningen, kan Gud komma i stormen som vid pingsten. Vi måste alltså lära oss foglighet och följsamhet för Anden. Vi skall se i det nya förbundet att det är en av de stora och viktiga egenskaperna.

Därför är det bra att kasta en liten blick på Jungfru Maria, som är brobyggaren mellan det gamla och det nya förbundet. Ibland har man sagt om Maria, att i henne går det gamla förbundet smärtfritt över i det nya. Hon är Vår Fru av Sion, Israels dotter, som blir Kyrkans Moder. Bebådelseögonblicket är urbilden för hur vi möter Anden. Den helige Bernhard av Clairvaux (1090-1153) har tecknat detta mycket vackert. Han säger att det är som om hela skapelsen håller andan, för man väntar på frälsningen. Då frågar man sig, om hon skall säga "ja". Skall det äntligen bli allvar med frälsningen? Skall det finnas någon som helt bejakar Guds frälsning och hans nåd? Därför håller man andan. Vi kan vara med om något liknande och undra om en viss människa nu skall säga "ja" till Gud. Skall hon säga det goda eller det onda? Det kan gälla ett barn, och vi kan undra vad barnet nu skall säga. Skall det säga "ja" eller "nej". Hela skapelsen håller andan i väntan på Marias ja-ord. I Maria ser vi följsamhet, lydnad, lyhördhet, total överlåtelse till Guds ord, till Andens ingivelse.

Därför har man alltid sett Maria som urbilden av den andefyllda människan, det vi på dogmatiskt språk kallar den obefläckade avlelsen. Det innebär positivt, att hon låter alla impulser från den Helige Ande bli förverkligade, säger Johannes av Korset. Vi brukar definiera den obefläckade avlelsen på det mer negativa sättet och säga, att hon var befriad från arvsynd och personlig synd. Men mer positivt betyder det, att hon kan låta alla Andens impulser och ingivelser komma till sin rätt.

Det är viktigt att se på denna trosverklighet, för det hjälper också oss att förstå, vad som egentligen gäller för oss. Vi får hela tiden impulser och ingivelser från Anden. Ofta märker vi det först, när vi missar dem. Jag borde ha sagt det och det. Jag borde ha vänt den andra kinden till. Men istället drog jag till med en dräpande replik. Vi har fått två kinder för att kunna vända andra kinden till då någon slår oss på ena kinden. Men ofta reagerar vi som Pavlovs hund och tänker ut någon dräpande replik. Efteråt kan vi märka, att det inte var bra. Vad jag vill säga är, att Jungfru Maria är urbilden av den människa som låter Andens ingivelser och impulser få fritt spelrum i sitt liv.

Det är inte i första hand Maria vi skall se på i bebådelsen, utan vi skall lära oss inse att den Helige Ande här blir påtaglig för oss. Därför har man i den franciskanska mystiken knutit den Helige Ande mycket starkt till Jungfru Maria. Maximilian Kolbe (1894-1941), martyren i Auschwitz, uttrycker det på ett nästan chockerande sätt, när han jämför med inkarnationen. Han säger att Guds eviga Ord har blivit människa i Jesus Kristus. Sonen har blivit människa. Anden blir inte människa, men Anden blir mänskligt påtaglig i Jungfru Maria för oss. I Jungfru Maria får vi en liten aning om hur Anden skulle kunna se ut. I denna fråga måste vi vara försiktiga, så att vi inte överdriver. Våra bröder och systrar i de protestantiska kyrkorna förebrår oss ibland att vi betonar Marias roll för mycket. De säger ibland, att det som vi säger om Jungfru Maria, det säger de om den Helige Ande. Vi kan här ana ett andligt släktskap mellan den Helige Andes diskreta, försynta, fördolda, lydiga person och Jungfru Maria. Vid bebådelsen blir det tydligt för oss, att Maria mer än någon annan kan visa oss, vad det är att vara lyhörd för Andens viskningar och ingivelser. Anden brukar mer viska än skrika högt. Så småningom kan vi öva upp den inre hörseln för viskningarna, ingivelserna och impulserna. Mänskligt sett var det osannolikt att Maria skulle säga "ja". Hon var ju en ung judisk flicka. Att bara tänka sig att Gud skulle bli människa var en slags hädelse, och så är det fortfarande för en from jude. Det kan vara svårt för oss som är så vana att tänka på människoblivandet, inkarnationen, att förstå, vad detta mänskligt sett måste ha inneburit.

Vi skall i nästa föredrag se på vad Anden betyder i Jesu liv. Men det är viktigt att sammanfatta hela det gamla förbundets vishet i Jungfru Maria. Hon är länken till det gamla förbundet, till Israel och till judendomen, liksom till islam. Hon kan hjälpa oss att nå fram också till de troende i dessa andra Abrahams barns religioner. Detta blir mer och mer aktuellt i vårt mångreligiösa samhälle. I domkyrkan händer det att det kommer in unga muslimska killar, som frågar om de får be där och tända ett ljus för Jungfru Maria. Maria har en stor sprängkraft även i mötet med den sekulariserade mänskligheten. Maria kan för många människor peka på något av Andens hemlighetsfulla, fördolda och diskreta verkan.

Till sist ber vi med Simeon den nye teologens ord till den Helige Ande:

Kom, sanna ljus. Kom, eviga liv. Kom, fördolda mysterium. Kom, skönhet ovan alla namn. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.