Biskop Anders Arborelius ocd

Tillbedjan

Djursholm 18-20 februari 2005.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 4

Tillbedjan är ett slags nyktert sakförhållande. Gud är Gud, och vi är vi. Att acceptera och bejaka verkligheten är grundtonen i vår existens. Vi kan inte göra om verkligheten. Vi har naturligtvis ett spelrum, där vi kan ändra på förhållandena. Men själva existensen, tillvaron, är given. Att då acceptera, att det är Gud, som har skapat allt, inklusive mig själv och att i tro, hopp och kärlek bejaka detta, det är själva stommen i tillbedjan. Det är något som ligger djupare än det vi vanligen tänker, säger och gör. Men det yttrar sig på alla områden. Vi har försökt se, att tillbedjan är något som finns, bara genom att skapelsen kommer till, att den fördjupas, förinnerligas och fulländas genom Jesus Kristus, och att vi i dopet är delaktiga i Sonens tillbedjan av Fadern, och att detta får sitt centrala uttryck, när eukaristin firas.

I Kyrkans liturgi blir tillbedjan helt utmejslad och tydlig. I den eukaristiska tillbedjan får vi öva denna grundhållning. Där blir också vår synförmåga indragen i tillbedjan. Allt i vår mänsklighet, själ och kropp, tas i anspråk. Det är mycket hoppfullt, då det går upp för oss, att det alltid finns något i oss som kan tillbe. Är mina tankar splittrade, då kan jag se på Jesus, då kan jag se på korset, då kan jag se på hostian. Om vi har svårt att se, då kan vi använda våra knän. Med lite uppfinningsrikedom kan vi lättare bli kvar i tillbedjan, eftersom grundintentionen, motivationen finns där.

Vi har bejakat detta genom vårt dop. Vi har förnyat det genom vår konfirmation. Varje gång vi går till kommunionen, förnyar vi vår akt av tillbedjan. Varje gång vi deltar i mässan, tidegärden eller någon annan liturgi, är vi med hela vårt väsen i tillbedjan. Tillbedjan är en fördjupning av kommunionen säger kardinal Ratzinger. Då tänker han på den eukaristiska tillbedjan. Där försöker vi smälta det vi har tagit emot i kommunionen. Det går ju så fort att ta emot kommunionen. Därför har vi dessa "matsmältningsperioder", stilla tillbedjan och bön, för att riktigt tillgodogöra oss rikedomen. Så småningom kan hela vår tillvaro, hela vår dag, bli en tillbedjan i olika gestalter och olika former. Det är mycket viktigt och mycket trösterikt för oss, när det går upp för oss, att det inte bara finns ett sätt, att det inte måste kännas på ett visst sätt. Vi måste inte göra precis si eller så, utan vi kan mer och mer bli dessa tillbedjare i ande och sanning.

Elisabeth av Treenigheten säger: "Låt oss bli sådana sanna tillbedjare, så att vi kan glädja hans hjärta." Vi tillber Gud för hans skull, för att behaga och glädja honom. Just denna du-relation är så viktig. Det spelar inte så stor roll, om jag är lite mer eller mindre förströdd, eller har ont i magen eller något annat, som är kännbart och tycks vara ett hinder för min tillbedjan, att jag känner mig si eller så, eller att folk sitter och pratar i bakgrunden. Nej, jag kan glädja hans hjärta ändå. Det är en oerhörd befrielse, när det går upp för mig att bara genom att vara där, även om jag är som en isstod eller som ett nervknippe, så är jag där för hans skull, för att behaga och glädja honom, för att upphöja och lova honom. Det är för hans skull.

Som sekundär följd får det till stånd en slags djup orubblig frid i människan. Det är inte därför vi går dit, det måste man alltid påpeka. Jag går inte till kyrkan för att få tröst eller frid eller vederkvickelse. Har jag den intentionen, får jag aldrig frid. Då kommer jag att reta mig på alla de irritationsmoment, som alltid finns, där det finns människor. Varför skall någon sitta framför mig med hög hatt, så att jag inte ser? Varför skall barnen spilla ut alla sin nötter på golvet? Varför skall prästen tala som han gör? Har vi intentionen att jag vill ha uppbyggelse, goda predikningar, skön psalmsång, bekväma stolar, då blir det aldrig så. Men har jag intentionen att glädja hans hjärta och behaga honom, då finner jag en slags frid, trots att folk sitter och prasslar med allt möjligt.

Det är alltså viktigt att växa in i du-relationen. All bön, all tillbedjan, hela det kristna livet bygger ju på detta. Det är för din skull jag är här. Då kan man i andra instans upptäcka, att du är ju här för mig. Du är närvarande här, Herre, just för att frälsa, rädda och helga mig. Liturgin är alltså tillbedjans mest täta atmosfär och miljö. Men för att ta emot detta på riktigt sätt, tror jag, att vi måste ha denna förberedelse utifrån skapelsen och utifrån vår existens. Om vi bara dimper ner där i mässan, då har vi en tendens att betrakta den, så som vi betraktar allting annat, som underhållning och undervisning. Då är det svårt att finna den tillbedjande grundhållningen. Ibland är det kanske just detta som är svårt för människor i vår tid, att upptäcka, att här är det ett helt annat tanke-, handlings- och livsmönster.

Att leva i tillbedjan är något som förändrar allt i tillvaron. I liturgin kan vi växa in alltmer i detta, om vi har den goda intentionen. Annars kommer vi nödvändigtvis att haka upp oss på någonting. Det är inget fel att ibland bli vederkvickt av en god predikan eller upplyft av skön psalmsång eller bli uppbyggd av, att det är fromma människor som sitter framför oss i bänken. Men är det detta som fångar oss, då missar vi målet. Vi kan aldrig anse oss ha rätt att hitta denna idealiska miljö, för den finns helt enkelt inte. Allt mänskligt är ju styckverk. All mänsklig liturgi är bara en liten, liten återglans av den himmelska. Men har vi perspektivet klart för oss, då kan vi även i en dragig, fallfärdig kyrka med prasslande gudstjänstbesökare och en präst, som vi inte förstår, finna denna djupa tillbedjan. Åter igen är det inte för att det måste vara så, men om det är så, kan det ibland också hjälpa oss att förstå, att det mänskliga aldrig är fulländat.

Efter liturgin får vi inte stänga av tillbedjansknappen. Det är mycket lätt att vi handlar liksom vi gör, när vi stänger av TV:n, och då är det något nytt som händer. Förr sades det alltid, när man lämnade kyrkan: "Ite missa est" (på latin). Inget språk har riktigt kunnat återge detta. Gå, ni är utsända, det är utsändning på gång. Fortsättning följer. Tillbedjan pågår även under andra omständigheter. Samma sak gäller om en reträtt. Vi är inte här några dagar för att avskärma oss från livet utanför, utan vi är här för att på ett djupare sätt kunna ta till oss hela tillvaron, för att öva inre förhållningssätt, tankemönster som håller också utanför det fromma rummet. Vi behöver oaser. Vi behöver djupdykningar. Vi behöver förnyelse.

Vi får inte skilja det andliga allt för mycket från det andra, utan det är en del av tillvaron. Därför brukade alltid den indiske jesuiten Anthony de Mello (1931-1987) se till, att de reträtthem, där han höll sina reträtter, aldrig fick vara alltför tysta. Det skulle åtminstone finnas lite trafikbuller i bakgrunden, så att man var medveten om, att man var kvar i den vanliga verkligheten. Samma sak är det, vart vi än kommer. Det finns alltid gudstjänstbesökare, som börjar prata eller andra moment, som vi tycker är lite störande. Men istället kan det vara en påminnelse om, att den tillbedjan jag lever i här, den skall fortsätta på tunnelbanan, på shoppingcentra. Det är inte några tydliga gränser mellan mitt sätt att vara här och att vara ute i världen.

Därför kan Elisabeth av Treenigheten säga: "Låt oss tillbe honom i sanning, dvs. genom vad vi gör. Det är nämligen framför allt genom de handlingar vi utför som vi är sanna." Det är det som skall vara vår sista station under dessa dagar, då vi talar om tillbedjan och samtidigt en övergång till vardagen. Vi kan tillbe, även genom det vi gör. Våra handlingar är som Elisabeth säger det som avslöjar sanningshalten i det vi är. Är vi sanna, då är vi sanna tillbedjare. Då återspeglar det sig i hur vi handlar och vad vi gör. Det är mycket belysande, och det är en vanlig psykologisk iakttagelse. Människan visar sitt sanna jag inte så mycket genom det hon säger som genom det hon gör - genom de små gesterna av omtänksamhet eller de hårda armbågarna, som kan komma fram, även om man har stora, goda och fromma ord på läpparna. Det är detta våra icke-kristna vänner märker, inte om vi säger det goda, utan vad vi gör. Det är en alldaglig iakttagelse.

Vad Elisabeth vill säga är, att vi kan fortsätta att leva i tillbedjan, vad vi än sysslar med, vad vi än fyller vår vardag med. Att just hitta denna smidiga övergång är kanske det viktigaste av allt. Samtidigt är detta det mest glädjerika att upptäcka. Jag kan fortsätta mitt liv i Guds närvaro, till hans ära genom det vardagliga livets alla omständigheter, eftersom hela skapelsen är ett Guds tempel, där lovsången och tillbedjan får eka. Ibland tycker vi oss inte se så många spår av det, om vi t.ex. går ut på Medborgarplatsen eller Sergels torg i Stockholm. Här finns kanske inte mycket spår av denna tillbedjan och lovsång.

Men jag är i alla fall där. Jag kan tillbe honom där. Jag kan höja människor upp till Gud. Man bli glatt överraskad, när man ser, att det finns människor, som ser det som sin kallelse att vara dessa fördolda tillbedjare. Hur många ber inte rosenkransen på tunnelbanan eller ber för de människor, som sitter där med mungiporna nedåt. Det är fler än vi tror, som ser det som sin kallelse att verkligen genomsyra världen och hålla upp den till Gud i tillbedjan och förbön. Här har vi alla vår unika uppgift. För Gud har ju anförtrott en liten plätt av universum till oss. Vi kan tycka, att vi bara ser de fyra väggarna på långvården eller på kontorslandskapet. Men just där behövs jag som tillbedjansresurs. Här är jag sänd för att verkligen bli skapelsens röst, som tillber och förhärligar Gud. Den kraft, den nåd jag tar emot i liturgin skall fortsätta i vardagens liturgi, i mitt sätt att tänka, handla och arbeta. Det skall färga av sig på minsta lilla gest. Och "jag kan höja hela världen upp till Gud, bara jag lyfter upp ett strå från marken", säger Thérèse av Jesusbarnet. Bara jag höjer kaffekoppen, höjer jag hela världen.

Vi tycker ibland att det låter lite konstlat eller artificiellt. Men vi alla måste hitta dessa små gester för att påminna oss, att vi inte bara dricker kaffe eller te, utan vi gör det till Guds ära. Då kanske det smakar lite bättre också. När vi är medvetna om, att allt det vi gör, är något som kan ge Gud glädje, som kan behaga honom, då behagar det också oss bättre. Jag kanske inte kan förändra hela världen, men jag kan förändra något av klimatet i den lilla krets jag lever i. Lever människor så, då märks det, även om man inte tar till brösttoner och högstämda ord. Gör man på detta sätt, då är det nästan alltid människor som undrar: vad är det med dig? Du är inte riktigt som alla andra. Men det kan även hända, att ingen märker något. Det är inte därför vi gör något, för att människor skall lägga märke till oss. Men ändå går det knappast att dölja, om det är ett äkta och sant tillbedjande, som sker.

Här har vi denna oändliga frihetsrymd att själva hitta vårt sätt, vårt klimat, våra ord, våra gester. Vi har det gemensamma i vår liturgi, i vår tro. Där får vi hjälp och näring. Men sedan är scenen vår. När ni lämnar Djursholm och åker hem, då har ni en hel scen till förfogande, där ni i ande och sanning kan spela upp detta tillbedjansdrama. Det är naturligtvis så, att många andra påträngande saker gör sig påminda, så fort vi kommer hem. Här står hela disken kvar. Här ligger det telegram eller mail eller något annat. Det händer så mycket, medan man är borta. Naturligtvis måste vi ta itu med detta, men vi kan ta itu med det i en anda av tillbedjan. Vi kan i allt det vi är och gör hitta en akt av tillbedjan och lovsång. Det spelar inte så stor roll vad vi gör. Allt som är äkta och sant kan bli en akt av tillbedjan av Guds härlighet och nåd.

Även de vardagligaste handlingarna kan bli tonsatta till lovsång. Det bejakar vi nog alla rent teoretiskt. Men så har vi varit hemma några minuter, och då upptäcker vi, att vi tänker på något helt annat. Jag vill åter igen understryka, att vi inte alltid med våra tankar kan fånga Gud. Det måste vi en gång för alla inregistrera. Att fånga in tankarna och styra dem är svårare än att styra vilda hästar säger Teresa av Avila. Tankarna flyger och far, men låt dem då flyga och fara, för på botten finns det något djupare. Det är det vi hela tiden måste intala oss, att när intentionen, motivationen är att ge Gud denna tillbedjan och kult, när vi har offrat vår dag till honom från början, då är den offrad, då är den given. Vi tar inte tillbaka vår gåva, endast för att vi kommer att tänka på, att nu har Erikssonsaktierna höjts eller gått ner, eller för att vi tänker på hur det går i Allsvenskan. Vi tar inte tillbaka gåvan, utan här är det bara lite girlanger i våra tankebanor. Men på själens botten är vi förenade med honom i tillbedjan.

Vi kan lugnt och stilla, då vi blir varse detta, försöka återvända dit, och sedan börjar det om igen. Det är det som faktiskt är det värsta, att det är så svårt att bevara hoppet då. Man har liksom fått en bild av hur det skall vara. Det kanske är den Ondes frestelse, att tro att man aldrig skall vara förströdd, att man aldrig skall vara på dåligt humör, och att allt skall vara frid och fröjd. Då tror man, att det är den fullkomliga tillvaron och bönen, att man aldrig skall påverkas av några sinnesintryck eller att det bara skall vara solsken. Då sörjer man ofta över något som inte finns.

För det är just genom detta virrvarr av tankar, intryck och planer som vi renas och helgas. I detta virrvarr av inre och yttre intryck blir vi helgade och renade. I Kyrkans begynnelse gav man sig ut i öknen för att där slippa detta. Men där om någonsin kom allt detta upp i huvudet. Där hade man ingenstans att fly. Det kan vi märka också i ensamheten. Det är många människor som under en reträtt märker, att de plötsligt konfronteras med det smärtsamma och jobbiga, som de annars kan fly ifrån framför TV-apparaten eller vid bardisken. Men här finns varken TV eller bardisk. Här konfronteras jag med all denna smärta och alla dessa sår och alla försuttna chanser och allt vad jag bär med mig. Men det är en del av reningen. Mitt i detta skall jag erfara, att Gud är Gud, och jag är jag, att jag är denna avbild, detta älskade barn, detta mästerverk, att han fulländar mig just genom detta. Inte då som en idealbild, där det inte finns något av detta. När jag då återvänder till vardagen, då är den ungefär likadan som när jag reste hemifrån. Jag kommer att konfronteras med samma svårigheter, samma virrvarr. Jag utsätts för samma påverkningar, sinnesintryck, stimuli, men mitt i detta kan jag bevara lågan.

Man kan ibland tänka: jag är Herrens tempel genom mitt dop, och i detta tempel brinner alltid lågan, liksom lågan brinner i kyrkan inför tabernaklet. I mitt innersta finns även denna tillbedjanslåga, och den kan inte släckas, för det är Andens låga själv. Även om det på ytan är upp och ner, hit och dit, så brinner lågan där, för den Helige Ande själv är ingjuten i mig. Den kan inte utsläckas. Den kan försvagas, men den brinner där. Jag är detta tempel. Så småningom kan insikten sippra ut och evangelisera de förgårdar och yttre boningar, som Teresa av Avila talar om och tränga ut några av de paddor och allt annat hon säger finns där, alla slags reptiler, kräldjur och paddor, som gör det svårt för mig att bo kvar. Men vi kan aldrig räkna med att helt bli av med dessa svårigheter. Vår kallelse är att mitt i detta virrvarr finna vår sits i tillvaron, just i denna tillbedjan, denna djupa stillhet på botten.

Även om det stormar på ytan i havet, är det ofta helt tyst och stilla längst ner. Dit når inga stormar, hur stora de än är. Jag har detta förråd av tillbedjan och stillhet inom mig, eftersom jag har tillgång till Jesu egen tillbedjan. Det späds på, när jag deltar i liturgin, när jag är med i mässan eller någon annan gudstjänst. Då får jag tillskott. Vi kan konkret märka, att vissa ord kan dröja sig kvar. Inte minst Psaltarpsalmerna har en förunderlig förmåga att bita sig fast i själen. Ofta glömmer vi det mesta. Vi kan ha glömt vad andra läsningen i dag handlade om. Men något ord kan ändå fastna på själens insida, och då får vi bevara det. Även om vi inte har klart för oss exakt vad som har sagts och gjorts, så är det alltid någonting som blir kvar. Det brukar räcka som näring och tillskott under resten av dagen eller veckan. Det är något vi medvetet kan upprepa, eftersom allt i oss kan tillbe: händerna, vi kan ha en rosenkrans eller en medalj; ögonen kan se på ett kors, en bild; munnen, ja ingenting i oss är befriat från uppdraget att tillbe; fötterna, de går till kyrkan, vi går vår väg med Jesus. Hela människan är kallad till tillbedjan. Det är en mycket stor hjälp att veta, att om jag är svag på ett område - är mina tankar helt omöjliga att styra - då kan jag göra det med någonting annat, för vi är ju en varelse. Om något i oss är inriktat på detta, då dras det andra med, just för att glädja och behaga Gud.

Våra handlingar är alltså en del av vår tillbedjan av Guds majestät. Hela den kristna etiken bygger egentligen på, att liturgin fortsätter i diakonin, att de heliga handlingar vi gör i liturgin fortsätter i vardagen. Moder Tyra i Mariavall brukar säga: "Vi handskas med alla ting i klostret, som om de vore heliga kärl". Teresa av Avila säger: "Gud går omkring bland grytor och kastruller". Vi skiljer inte benhårt mellan den heliga liturgi, som firas på altaret, och den vardagsliturgi, som sker vid strykbordet eller vid databordet. Det är en kontinuitet under annan gestalt och annan form. Det finns de som säger: jag behöver inte gå i kyrkan. Jag har ju min kyrka på arbetsplatsen eller ute i skogen. Men vi behöver naturligtvis den täta, äkta, fulla sakramentala verklighet, som vi får i liturgin. Den får i sin tur sina följder, den får sin fortsättning och kontinuitet i vardagen. Vi kan märka, att det ibland tar tid, innan vi riktigt har smält det vi har tagit emot i mässan eller i någon annan liturgi. Det kan vara mitt under arbetet som vi kommer att tänka på någonting. Eller så kan det dyka upp på vår inre anslagstavla.

Att tillbe Gud i handling innebär också, att vi får vara medskapare till Gud. Han anförtror oss denna värld, för att vi i den skall framhäva hans kärlek och nåd, för att det skall bli tydligare, att allt i denna värld återspeglar Guds kärlek och nåd. Det är något oerhört stort att tänka sig, att Gud har skapat allt, men att han lägger det i våra händer, för att vi skall ta hand om det på bästa sätt, så att det återspeglar hans skönhet. Ja vi får till och med locka fram den, där den inte finns. Vårt arbete är vårt sätt att fortsätta skapelseverket. Det är naturligtvis Gud som skapar allt, men han anförtror det till oss, för att vi skall hjälpa till att fullända det, som egentligen är fulländat. Samtidigt vet vi, att vi också kan dölja Guds skönhet. Människan är fri. Hon kan gestalta och utmejsla denna skönhet mer och mer. Men hon kan också dölja den. Det är det vi en gång kommer att prövas för. Har jag i mitt liv åtminstone försökt att göra Guds härlighet synlig, eller har jag dolt den, eller har jag inte brytt mig om den. Att göra Guds härlighet synlig är en intention, en motivation. Det är inte något vi tänker på varje gång vi häller några droppar vinäger i salladen. Men ibland kan det bli tydligt för oss, att detta är mitt sätt att fullända Guds mästerverk genom allt det jag gör. Oftast är det en underförstådd intention. Men ibland är det bra att även få upp den till medvetandeplanet. Då blir det också lite roligare att göra salladsdressing, när vi är medvetna om, att här får vi framhäva Guds godhet och skönhet genom dessa små handlingar vi utför. Då får tillvaron en djupare mening. Även om jag bara gör salladen till mig själv, är det samma grundtanke. Det kanske inte är någon som märker eller ser det. Men jag gör det för Guds förhärligandes skull. Jag ser det som min del i tillbedjan.

Det låter lite konstlat och artificiellt, när vi hör andra, och när vi läser om helgonens handlingar, för vi måste hitta vårt sätt att handla. Men ändå är det mycket viktigt att ta del av hur andra försöker gestalta denna kallelse. Det kan inspirera, det kan ge oss matnyttiga tips, likaväl som vi kan se hur man lagar mat i TV. Vi kan i de små, små gesterna lägga stor, stor kärlek. Varje litet ord, varje liten hälsning kan vi försöka späcka med Guds lov, med kärlek. Då får de små ögonblicken evighetskaraktär. Vi har nog alla mött människor som lever så.. Det kanske räckte med, att de såg oss i ögonen eller gjorde en liten gest, och det höjde oss upp. Vi kan se i evangeliet, att Jesus bara genom att se på människor kan förvandla dem.

Vi kan alltså späcka våra ögon med kärlek, när vi ser på varandra. Det bra att komma ihåg, att vi kan tillbe Gud i varandra. Det kan bryta ner många svårigheter mellan människor. Det första man skall säga till någon människa, som man har svårt på jobbet med, kanske inte är: jag tillber Treenigheten i dig. Det gäller att ha intentionen att ej ge upp och säga, att här är det hopplöst, utan se, att här kan Guds nåd verka. Också när vi ser oss själva, vår egen historia, våra egna sår, vår egen smärta, allt det vi bär med oss, får vi försöka se med Guds barmhärtighets ögon, som vill hela det, som vi inte själva kan hela. Så kan vi återfinna förlorat material.

Ett av de största hindren på vår väg är, att vi tänker: det har alltid varit så, jag har alltid haft svårt för att be. Jag har aldrig kunnat koncentrera mig. Jag har åkt på reträtt och köpt böcker för tusentals kronor för att lära mig detta, men jag har aldrig lärt mig det. Det kommer alltid att vara så. Men genom Guds nåd kanske det kan gå upp för oss: Ja, just denna lilla splittrade människa, som jag är, är just den Gud vill ha. Han vill inte ha Teresa av Avila i mig, utan han vill ha just mig, detta fladdrande lilla nervknippe, som aldrig har kunnat göra något vettigt i hela mitt liv. Ibland måste vi se sanningen i vitögat. Just då är vi tillbedjare i ande och sanning, när vi accepterar det vi är och inte vill vara det vi skulle vilja vara och tycker oss böra vara. Naturligtvis vill Gud helga och rena oss, men det sker på hans villkor och inte efter vårt tycke och smak.

Tillbedjan är alltså ett större stråk än vi kanske tänker på. Det är en grundton, som inte fattas i något mänskligt och skapat. Bara genom att vara till, är jag i tillbedjan. Bara den tanken kan vara mycket viktig, inte minst i vår tid, när vi har förlorat perspektivet på tillbedjan. Också många kristna har förlorat detta. Vi går i mässan, för att vi har plikten att tillbe Gud. Ordet plikt är inte riktigt lyckat. Vi kan istället använda ordet privilegium och säga, att vi har privilegiet att tillbe Gud. Det är det djupaste i vårt liv. Det är något, som tillhör den skapade verklighetens normsystem, att den måste tillbe sin Skapare. Annars blir den emanciperad från sitt ursprung, alienerad, främling i existensen. Det är denna främlingskänsla, som tycks utbreda sig i hög grad hos människor. De är liksom inte hemma i tillvaron. De vet inte, vart de skall ta vägen. Så försöker de fylla tillvaron med alla slags surrogat och billiga piratkopior på det som är sant och äkta. Men när vi lär oss att tillbe, då är vi verkligen hemma i tillvaron. Vi är hemma i oss själva, och vi är hemma hos Gud. Existensen är ett hem och inte ett dåligt värdshus, som Teresa av Avila säger. Vi kan ibland tänka: varför har Gud gjort världen så miserabelt illa? Denna tanke tränger sig lätt på, när man har förlorat den grundton som tillbedjan är. Sedan är det en annan sak, att det är mycket som är miserabelt, och vi människor har ställt till det för oss. Vi har ofta gjort detta hem till ett ganska miserabelt värdshus, men det är ett hem, som Gud har gett oss, och vi är kallade att putsa till det, så att det blir glänsande av hans skönhet. Det är alltså det vi skall göra, när vi kommer hem: locka fram denna hemkänsla, som tillbedjan ovillkorligen för med sig. Det sker som en sekundär följd. Vi skall ju inte tillbedja, för att känna oss hemma.

Det ligger nära till hands, att vi då vill utnyttja Gud för våra syften. Det ligger också i konsumismens atmosfär, som är den ideologi som styr oss i vår tid, att allt är varor, tjänster, känslor, som är till för vår tillfredsställelse. Det är naturligtvis en gammal frestelse. Redan Meister Eckehart (c:a 1260-1327) sade, att vi kan behandla Gud som en mjölkko. Vi vill ha ut något av honom. Nej vi lever i denna gratuitetens atmosfär, där allt är nåd och gåva, där allt vittnar om Guds skönhet. Och vi får då lovsjunga den med ekorrar och mullvadar. Vi ger röst åt de andras lovsång genom vårt sätt att medvetet upphöja och förhärliga Gud. Vi fortsätter att göra det, var vi än befinner oss.

Lovsångsknappen stängs aldrig av. Det är något vi kan lära oss av vår tid, när man aldrig stänger av bakgrundsmusiken. Vi hör den på varuhus, och vi hör den överallt. Vi hör den i bilar, som kör förbi. Då kan vi tänka, att det är tillbedjansmusik de spelar. Vi får tro, att innerst inne längtar alla efter att hitta fram till detta. Så denna knapp stängs aldrig av. Den kan vara på högre eller lägre volym. Under liturgi och på reträtter är den förhoppningsvis på lite högre volym. Men när vi kommer ut i det vanliga, då fylls vardagen av allt möjligt, men i bakgrunden hör vi ständigt lovsångstonen. I bakgrunden är det en svag melodi, som vi ständigt kan ansluta oss till, och sedan kan vi försöka göra tillbedjan konkret i våra handlingar, i våra ord, i våra tankar, i våra blickar, i våra steg, eftersom vi är skapade för att förhärliga Gud. Allt i oss kan behaga och glädja honom.

Då får vi en helt annan syn på oss själva också. Det gäller att inte så mycket se på de misslyckade ögonblicken som på Guds blick på oss, som alltid vill locka fram en ny början, ett nytt försök, en ny start i livet. Det ser vi i vårt sakramentala liv. De gamla ökenfäderna blev tillfrågade: vad gör ni där? Det frågar man ju alltid ordensfolk: vad gör ni där i klostret egentligen? Ökenfäderna svarade: vi går och vi faller och vi reser oss upp. Så håller vi på. Det är egentligen så vi gör. Vi faller, men vi reser oss upp. Men vi blir inte liggande. Det är vår frestelse inte minst i vår tid, att vi inte har mod att resa oss upp och börja om. Det enda vi kan göra är egentligen som Adrienne von Speyr (1902-1967) säger att försöka,. Eftersom vi är Guds barn, får vi ramla. Barnen har ju privilegiet, att de får ramla, och de blir resta upp igen.

Min önskan till er är att ni åtminstone kommer ihåg, att lovsångs- och tillbedjansmelodin finns i bakgrunden. Det enda vi behöver göra är att inte stänga av den, att inte medvetet stänga av den utan låta den ljuda i bakgrunden. Då kan den alltid väcka oss på nytt. Då kan vi av minsta lilla händelse eller gest eller inre stämning bli påminda om, vem vi är skapade för och vem vi ständigt kan tillbe.

Vi avslutar med några ord av William Temple (1881-1944), som på sitt sätt försöker förklara vad tillbedjan är.

Att tillbe är att uppfriska medvetandet genom Guds helighet, att nära sinnet med Guds sanning, att rena fantasin genom Guds skönhet, att öppna hjärtat för Guds kärlek, att ägna viljan åt Guds plan.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.