Biskop Anders Arborelius ocd

Tillbedjan

Djursholm 18-20 februari 2005.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 3

Hela skapelsen vibrerar av tillbedjan. Vi som är döpta in i Kristus, vi som har del av det allmänna prästadömet måste på ett medvetet sätt frambära hela universums tillbedjan till Gud. Vi är liturgiska varelser. Vi har fått uppdraget och kallelsen att ge röst åt dem, som inte kan använda sin egen röst. I Kyrkans liturgi märker vi tydligt, inte minst i Psaltaren, Kyrkans bönbok, att detta perspektiv är viktigt. Träd och sjöar, floder, rimfrost och snö, allt har en liturgisk funktion, och vi får använda allt detta i vår lovsång. Psaltarpsalmerna ger oss en möjlighet att verkligen inse detta. Psaltaren, som är det Gamla testamentets bönbok, blir också det Nya förbundets bönbok. Också där märker vi tydligt detta skapelseperspektiv, att allting kan dras in i lovsång. Men vi är gångjärnet, rösten. Utan vår medverkan skulle inte lovsången och tillbedjan bli fulltonig. Vi får som döpta delta i denna inre tillbedjan, i Sonens tillbedjan av Fadern.

Därför är den kristna bönen något helt annat än all annan bön, inte på det rent empiriska planet - många muslimer och hinduer är mycket frommare än vi - men just genom den delaktighet vi får i Sonens inre förhållande till Fadern genom dopets sakrament. Det är något vi inte alltid har utnyttjat eller tagit till oss, att vi alltid har tillgång till Fadern i Sonen. Det är oändligt mycket mer än vår naturliga fallenhet eller upplevelse. Vi får delta i Sonens eviga tillbedjan av Fadern. Vi får del av det som är större än oss själva. Det kan vi aldrig förstå. Samtidigt tror jag, att det är detta, som hjälper vår tillbedjan att "funka", om vi nu får återvända till det. Den är större än det vi kan se och registrera med våra övriga förmögenheter. Vi är delaktiga i något som är större än vi.

Det blir så tydligt i Kyrkans liturgi. När den frambärs är vi, även om vi är några få i ett eländigt kapell, som håller på att rasa samman, delaktiga i hela Kyrkans tillbedjan. Kristus, översteprästen är den, som frambär oss alla till Fadern. Änglar och helgon och allt som finns deltar i lovsången. Det perspektivet är nödvändigt för oss, för att vår bön skall bli fulltonig och "funka", så att vi upptäcker, att vi är delaktiga av något oändligt större.

Det är inte bara min uppfattning, mitt intryck, utan det är något oändligt mycket större. Jag kan aldrig själv mäta min egen bön, min delaktighet i detta. Den tendensen har vi kanske mer i vår tid än tidigare. Allt skall vara mätbart, kännbart. Vi vill registrera grader av fromhet. Vi uttrycker det inte så, men vi skulle vilja, att temperaturen höjdes på fromhetsskalan, att det skulle märkas och kännas. Vi har en viss förväntan på, hur det skall vara, ibland också på de andra. Om folk prasslar med bönböcker eller sitter och viskar, då sjunker liksom fromheten, tycker vi. Naturligtvis är det inget ideal att sitta och prassla med bönböcker och viska. Men i grunden kan det inte inverka på vår tillbedjan. Nu får man inte tolka det, som om jag vill, att man skall göra något sådant.

Själva Kyrkans liturgi är alltid mer än det skenbara och ytliga. Det är den insikten som ofta hjälper oss att växa djupare in i den tillbedjande hållningen. Liturgin är mer än den samlade fromhetspotentialen hos dem som är med. Det är alltid i första hand Kristus, översteprästen, som frambär all liturgi och tillbedjan. Vi blir sakta men säkert förvandlade av detta, men vi kan aldrig riktigt mäta eller bokföra det. Vi är dessa liturgiska varelser, som har vår djupaste grund och kärna i att vara delaktiga av Kristi egen tillbedjan av Fadern. Hans bön har vi alltid tillgång till. Den är kärnan i vår egen bön. Vi ansluter oss mer till något som redan finns där än vi själva finner på det. Vi får inte glömma, att när vi ber och tillber, är det för att den Helige Ande väcker oss till detta. Vi har en viss tendens att tänka, att det är jag som bestämmer mig, att det är jag som vill be. Naturligtvis kan vi sätta stopp och säga nej. Men egentligen är det Anden, som väcker oss till att be. Vi kan inte ens säga: Herre. Herre, om inte han inger oss detta. Det tar naturligtvis inte bort vår frihet och vårt ansvar, men det ger oss lite mer av den heliga friheten och lekfullheten.

Det är inte vi som pressar fram några motvilliga böner. Det är inte vi som spänner oss för att bli goda, fromma, utan det är Anden som sakta men säkert väcker oss mer och mer, och som även bryter ner trögheten, motståndet, lättjan. Det märker vi ofta rent erfarbart: det finns en slags tröghet, en motvilja, som gör att vi tycker, att det inte riktigt "funkar". Men det är just denna oförmåga och fattigdom som är vårt bidrag. Det är viktigt att acceptera, att vi är dessa fattiga, oförmögna, tröga varelser. Men mitt i detta är den Helige Ande verksam för att göra oss till tillbedjare i ande och sanning. Det ger oss en slags distans till att ständigt vilja se resultat, att det skall löna sig, att det skall märkas.

Vi måste helt enkel acceptera den tröghet, den motståndskraft, som den gamla människan har, men som sakta men säkert kan brytas ner och förvandlas. Vår bön är giltig, även när vi märker likgiltigheten eller trögheten. Det djupaste i oss längtar och vill, men de olika lagren i vår personlighet måste evangeliseras, renas och helas. Det håller ständigt på. Det gör att vi på olika plan är med i detta skeende. Det kan vara svårt för människor att förstå. Det finns människor som säger: jag känner ingen fromhet, när jag är i kyrkan. Det enda jag gör är att längta till en badstrand eller något annat. Skall jag då gå dit ändå, när jag hela tiden är sysselsatt med något annat eller vill göra något annat, tänker på något annat? Det är just då jag behöver denna liturgiska rening. Eller jag kan tycka, att det är tråkigt att sitta i kyrkan. Men det är inget rolighetsinstitut, utan här är jag för att bli helgad, renad och frälst.

Under hela vårt liv växer vi i denna uppgift att ge Gud tillbedjan. Under en stor del av vår livsvandring är det en ökenfärd. Vi kan aldrig komma ifrån, att just öknen, torkan, tråkigheten och det intetsägande har en djup fostrande roll. Att härda ut, när Guds Ord inte tycks drabba mig, eller när jag har en motvilja mot den som celebrerar mässan, eller vad det nu kan vara. Det är så många faktorer som spelar in i ökenvandringen. Men det är just då, som liturgins djupaste skönhet kanske kan bli tydlig för mig. När jag inte kan haka upp sinnena på välklingande psalmer. Med det menar jag inte, att man inte skall sjunga vackert!

När liturgin inte tycks motsvara de mer eller mindre rättmätiga krav man har på fromhet, uppbyggelse och skönsång, kan man ibland upptäcka liturgins djupaste verklighet, eftersom all jordisk liturgi bara är ett tecken på den himmelska liturgin. De mänskliga brister jag då varseblir och registrerar är ett tecken på den fulltoniga liturgin i himlen i stället för ett irritationsmoment. Detta förhållningssätt kan vi ha till hela tillvaron. Alla de svårigheter, konflikter och problem vi drabbas av kan vara smärtsamma, men i grund och botten borde de hjälpa oss att höja oss upp till den eviga härligheten, för bara där är allt fullkomligt. Vi har ingen rättighet att förvänta oss, att allt skall vara fulländat, fulltonigt och fullkomligt här på jorden. Det kan det inte vara. Med det menar jag inte, att vi inte skall sträva efter att det skall vara så bra som möjligt. Det får inte missförstås. Men hur mycket vi än som Kristi kropp, som Kyrka, försöker att bli heliga och fullkomliga, så vet vi, att det finns mänskliga brister på alla plan, i liturgin och resten av livet. Om vi ser på detta som tecken på, att bara där ovan kan allt bli äkta och fullkomligt, då hjälper det oss också att stå ut med missljudet, med de falska tonerna, både i vårt eget liv och i andra människors liv och i Kyrkan liv. Åter igen är det ingen ursäkt för mänsklig bristfällighet och svaghet. Men det är något av Guds pedagogik, att han hjälper oss att längta ännu mer efter den fullkomliga kärlek, som han själv är och som vi droppvis kan erfara här på jorden, men inte i hela det glas vi dricker. Vi skulle så gärna vilja det. Men ändå vet vi, att här på jorden finns det alltid en spricka i glaset. Det finns alltid någonting, som ännu måste fulländas, renas, helas och helgas. Något av den grundinställ-ningen måste vi också ha i liturgin. Den synliga, hörbara liturgin är aldrig så fullkomlig och fulländad, som vi skulle vilja.

Till sitt djupaste väsen är ändå all liturgi en äkta, sann tillbedjan av Fadern i Sonen, och vi är delaktiga i den. Får vi detta mer objektiva perspektiv brukar det bli lättare, mer glädjerikt och mer hoppfullt att delta i liturgin. Då har vi ständigt det himmelska perspektivet i bakgrunden. Vi anar, att vi redan nu börjar göra det vi skall göra i evigheten: förhärliga och tillbe Gud. Mitt i det bräckliga, mitt i det sköra anar vi något av fullheten.

I liturgin möts, som det Andra Vatikankonciliet säger, två linjer - den frälsande, helgande linjen och den tillbedjande och lovsjungande linjen. I liturgin sker frälsning. Här renar och helgar Gud sitt folk. Mitt i detta mänskligt bristfälliga, som vi som enskilda och som grupp utgör, börjar Gud utföra sitt verk. Genom detta verk är vi i stånd att höja oss upp i tillbedjan och lovsång. Det motsvarar inkarnationens ordning. Gud stiger ner i världen, blir en av oss för att höja oss upp till sig. I all liturgi sker detta frälsande verk. Guds frälsande nåd kommer in och helar, renar och helgar oss, så att vi kan höja oss upp. Här möts Guds frälsningshandlande och vår och Kyrkans tillbedjan och kult. Vi är endast i stånd att tillbe Gud, eftersom vi får hans nåd och frälsning. Det är i kraft av den som vi i Kristus tillber Fadern. Allt detta vet vi, men det är inte alltid vi tänker på det. Men på något sätt är det viktigt att ha det i bakgrunden, att i den liturgi jag deltar i sker allt detta stora. Jag är delaktig av något som är oändligt mycket större än jag kan fatta och tro.

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) berättar en liten historia om en ordenssyster, som sitter ensam i bön. Som så ofta är hon trött, har ont i huvudet och ont i knäna. Hon tänker kanske mer på det. Hon är inte speciellt from, en vanlig liten människa i bön. Plötsligt är det, som om hela kapellet lyses upp, och från eukaristin strålar Guds ljus ut över hela universum. Det är, som om hela universum var genomglödgat av Kristi närvaro. Det är en liten bild av vad liturgin är. Den är större än vi är. Vi är delaktiga av den tillbedjan, som himmel och jord bär fram till sin Skapare, genom Kristus, som själv stiger ner till oss för att frambära hela sitt folk som en offergåva till Fadern.

Allt detta är stora teologiska ord och tankar, men det måste också landa i vårt hjärta. Det är ofta där det hakar upp sig och inte riktigt "funkar". I tro bejakar vi allt detta, men vi glömmer det så fort vi har hört det. Det är vårt dilemma att bevara det stora perspektivet i det lilla liv vi lever, där vi ständigt har våra problem att lösa. Det kan vara konflikt i familjen, på arbetsplatsen, dåliga knän och annat som fyller den vanliga dagen. Det har vi ju med oss, när vi kommer i tillbedjan. Vi kanske har längtat hela veckan att komma till mässan och få stillhet och ro i bönen. Så sitter vi där. Det går inte mer än två minuter, förrän vi tänker på arbetsplats-konflikten eller på tandläkarräkningen, som är svår att betala. Vi kan inte komma ifrån, att vi är dessa jordbundna varelser, som är upptagna av allt detta. Då är risken, att vi blir förtvivlade och ger upp. Det största och viktigaste är kanske att ta med tandläkarräkningar, arbetsplats-konflikter i tillbedjan och göra det till bränsle. Jag kan inte bara trolla bort det svåra, för att jag sitter i kyrkan. Jag bär det med mig, det finns i mig.

Det blir ännu djupare, om det rör våra djupaste relationer. Det är inte ovanligt, att en mor sörjer över, att barnet har försvunnit från Kristus och Kyrkan. Det finns där som en tagg. Men just denna tagg är en påminnelse om Kristi offer, om Fadern som längtar efter sin förlorade son. Man får använda sitt mänskliga material i tillbedjan. Det blir speciellt tydligt i eukaristin. Där bär vi fram oss själva, sådana vi är, med allt vad vi är och har som en offergåva, med vår tankspriddhet, med våra skurgumsknän och med allt detta futtiga, fattiga. Då blir det något stort. Taggen, som sticker oss - det tragiska missförståndet som har gjort att vi inte har träffat vår bror och syster på så länge - allt det som utgör vår livsväv, allt det är med. Det betyder inte, att vi medvetet tänker på det. Vi vill ju höja oss upp till Gud, men vi har det svåra med oss. Det är en del av oss. Då får även det en tillbedjande karaktär.

Detta blir allra tydligast i eukaristin, liturgins höjd- och medelpunkt, som det Andra Vatikankonciliet säger. Där blir Kristus själv verkligt närvarande för att ge Fadern ära och lov och för att på samma gång ge oss frälsning och räddning. Kristus ger det just genom att vi inser vårt behov, att vi ser alla dessa revor i väven, att vi ser våra sår och vår medvetenhet om att vi behöver frälsning. Just när vi blir medvetna om det, får vi tillbe Gud. I eukaristin har Kristi offer, som förhärligar Fadern och befriar oss, förevigats, så att vi både får en försmak av den eviga liturgin i himlen och en eftersmak av Jesu offerliturgi på korset. Här och nu får vi både smaka något av evighetens härlighet och ta emot frukten av Jesu offer på korset. Vi blir så ett med Jesus, att vi mättas med hans kropp och blod, för att hans inre förhållande till Fadern, barnaskapet i Anden, också skall bli vårt.

Allt detta får vi sådana vi är. Det handlar återigen om denna övergång mellan den stora upphöjda nåden och det lilla futtiga jaget. Här blir det ofta ett glapp i vårt liv. Vi accepterar Kyrkans och Bibelns undervisning om allt detta, och vi tycker, att det är vackert och fint. Men hur kommer det in i mitt liv? Hur påverkar det mig? Hur kan jag ta emot detta, jag som är mer intresserad av veckotidningar än Bibeln? Hur kan jag, som har ett så jäktigt, stressigt och problemfyllt liv, erfara något av detta stora och upphöjda? Det sker faktiskt i liturgin, i eukaristin, i bönen. Där möter Gud oss precis sådana vi är. Allt detta material blir bränsle för vår bön. Vi får bära fram detta. Vi får ge det. Vi får innesluta det. I liturgin blir vi både frälsta, renade, helade och i stånd att frambära denna tillbedjan, denna kult. Tänk på den bild vi hade i början, kvinnan i orantehållning i katakomberna i Rom. Hon bär fram det hon är.

Det kroppsliga uttryckssättet hjälper oss ofta att bli kvar i bön. Hela människan deltar i tillbedjan, inte bara tankarna, som vi har en tendens att tänka. Om mina tankar är någon annanstans, då försvinner ju bönen ut genom fönstret, tänker jag. Men i min kropp kan jag uttrycka det, som inte tankarna eller sinnet förmår att uttrycka. I liturgin tas hela människan i anspråk. Vi reser oss. Vi sätter oss. Vi faller på knä. Vi knäpper händerna. Hela tiden är vi i rörelse. Detta ger Gud en slags tillbedjan. Vi behöver inte tro, att vi bara är ande, för det är vi ju inte. Kyrkans bön innefattar hela vår verklighet. Det stora är, när det går upp för oss, att vi i allt vad vi är och gör får delta i denna tillbedjan.

Det tridentinska konciliet (1545-1563) talar om fyra ting, som sker i eukaristin: tillbedjan, tacksägelse, gottgörelse och förbön. Själva ordet eukaristi betyder tacksägelse. Tacksägelse och tillbedjan går in i vartannat. Kristus frambär tacksägelse och tillbedjan. Detta utverkar gottgörelse och förbön. Kristus vill gottgöra all synd. Han vill försona himmel och jord. Han vill i sig själv vara vår förebedjare. Från sin plats vid Faderns högra sida i härligheten fortsätter han att be för oss. Varje eukaristi är ett eko av denna förbön. Det är alltså allt detta som sker i eukaristin.

Vi kan ansluta oss till det. Vi tillber. Vi tackar. Vi gottgör och vi ber i förbön. Genom tillhörigheten till Kristus får vi göra det han gör. Vi får ansluta oss till det som han gör. Det är i denna personliga Kristusförening som vår bön, vår tillbedjan växer till. Det är detta "du - jag"- förhållande till Kristus, som så småningom mer och mer genomsyrar oss. En bra mätare är att se, om jag säger du till Gud, när jag ber? Har jag detta direkta förhållandet till honom? Vi kan gå vidare och se hur det är i vårt liv. Hur ofta använder jag ordet jag? Vilket ord använder jag mest, du eller jag? Det första ord, som det lilla barnet säger, är nästan aldrig jag. Det är alltid mamma eller pappa eller något annat. Från början är man inriktad på ett du. Men ganska snart kommer jagmedvetandet. Jag vill ha, och jag vill göra det och det. Men i grund och botten är vi skapade för att säga mer du än jag.

I liturgin blir vi dessa du-sägare. Hela vårt väsen inriktas mot Fadern i Kristus. Vi får använda hans inre förhållande till Fadern. Denna kärna i vår liturgiska existens hjälper oss sedan i det vanliga livet. Det är detta som är det fina i kråksången, att det vi får i liturgin, i eukaristin, det är användbart material även i det vanliga livet. Det är samma grundattityder, som nöts in där, och som vi sedan använder oss av. Att säga du till Gud är att vara radikalt inriktad på honom i liturgin och sedan fortsätta att säga du.

Det hjälper oss även att vara närvarande hos varandra. Som vi redan sett kan vi ibland tillbe Gud i den andra människan, eftersom hon är Guds tempel. Då kan vi även leva i tacksamhetens atmosfär. Man brukar säga om oss svenskar, att vi säger tack i tid och otid. Men egentligen kan vi aldrig säga tack i otid, ty den grundläggande eukaristiska tacksägelsen färgar av sig på allt i vårt liv. Tacksamheten är det verksammaste botemedlet mot bitterhetens gift, som så lätt smyger sig in i en människas liv. Det räcker naturligtvis inte att bara säga tack, tack, utan det är en inre hållning. Men det är i alla fall en liten början att vara medveten om, att vårt liv är en ständig tacksägelse till alla goda gåvors Givare, och att dessa gåvor förmedlas från människa till människa.

På så sätt deltar vi även i den gottgörelse, i den försoning som Kristus har instiftat genom sitt offer. Vi kan faktiskt gottgöra. Det är ett ord som vi kanske inte använder så ofta nu för tiden i teologiska sammanhang. På engelska talar man om reparation, på franska om réparation. Ett vackert uttryck är, att genom frälsningen repareras det, som har gått snett i skapelsen. Vi får deltaga i detta reparationsarbete genom vår liturgiska existens. Vi kan i kraft av nåden delta i Jesu försonande verk. Något som kan bli mycket konkret i vår existens är att söka försoning, gottgörelse, reparation.

Det vi får i eukaristin, i mässan, det blir sedan användbart i vårt vanliga liv. Vi får bära ut det vi får. Det är egentligen detta, som ordet mässa kommer ifrån. "Ite missa est" är en svårförståelig latinsk konstruktion, som betyder: Gå ut, du är utsänd nu. Vi sänds ut med det vi har fått. Därför tar egentligen inte mässan slut. Den går bara över i ett annat skede. Allt det vi gör efter mässan är en frukt och en del av det vi har tagit emot där. Under resten av dagen eller veckan försöker vi bara förverkliga det vi har fått, dela med oss av de gåvor vi har fått och leva kvar i denna tillbedjande tacksägelse och förbön. Om en reträtt brukar man också säga, att den börjar man bara, den slutar aldrig. Enhetligheten i vårt liv är så viktig.

Vi är inte två olika varelser, när vi sitter i kyrkan eller vid datorn eller i bussen, utan i grund och botten är vi samma homo liturgicus. Men vi utför detta på olika sätt. Det finns olika modaliteter, olika fasetter. Just denna enhetlighet i livet är så viktig. Nutidsmänniskan säger alltid, att hon är splittrad. Det finns liksom en schizofreni i luften, som kan vara svår att undgå. Men just tillbedjan och liturgi kan hela dessa splittringstendenser i oss. Om jag inser, att jag har min kärna i att få tillbe, att vara totalt Gudsinriktad enbart genom det jag är, då har jag en fast punkt i tillvaron. Vi blir naturligtvis utsatta för alla möjliga inflytanden från olika håll. Men det kan inte rubba det innersta i oss. Därför är det en stor välsignelse, när man upptäcker, att man har denna fasta punkt inom sig. Vi kan naturligtvis inte registrera och märka den, men i vissa ögonblick kan vi ändå se, att den "funkar". Ingenting kan tränga in och ta ifrån oss detta. Det hjälper oss att gå skodda torrskodda genom Röda havet, genom landsflykten, för att använda Bibelns språk.

När vi firar eukaristin kan det vara bra att upptäcka denna djupa, inre homo liturgicus, som vi har inom oss. Därmed menar jag inte, att man skall spegla sig i sig själv, men att man bara får vila i detta. Här är jag för din skull, för att tillbe dig. Det är min största lycka att få göra det, även om jag tänker på en mängd andra ting och har ont i knäna eller i stortån, även om mycket av mina tankar, känslor och stämningar, som Teresa av Avila säger, tycks som skenande hästar eller nattfjärilar som kretsar omkring lampan. Då finns ändå innerst inne detta stora djupa, denna oändliga frid, tacksägelse och tillbedjan. Ibland måste vi övertyga oss själva om, att så det är så. Jag är inte splittrad. Det kan tyckas, som om jag är splittrad, men jag är egentligen inte det. Jag tillhör Kristus, och han tillhör Fadern. Ingenting kan rubba denna inre verklighet. Jag kan inte alltid nå fram till den med mina tankar och begrepp, och just därför är det så tryggt. Jag kan inte manipulera den inre verkligheten genom mina stämningar och känslor. Den är djupare är så . Egentligen är den det enda som inte kan manipuleras utifrån, varken av någon annan eller mig själv eller världen. Där är jag Guds barn. Där är jag oändligt älskad. Där är jag Kristi brud. Alla dessa uttryck som Bibeln och traditionen använder är förverkligade där. Där lever jag i ständig tillbedjan. Paul Claudel (1868-1955) säger: "Där säger en punkt inom mig ständigt Fader vår". Där är bönen ständig. Genom mitt dop är jag delaktig av det som är större än jag.

Det är den delen av vårt väsen, som vi mer och mer måste bejaka och ta till oss, även om vi inte kan registrera den eller uppleva den. Vi får lita på, att det är så, och att jag därför, även när jag är förströdd, och även när jag är deprimerad, ger Gud den tillbedjan, som tillkommer honom. Även om jag tycker, att jag inte är i stånd att tänka en enda god tanke - jag är så splittrad och uppfylld av så mycket annat - så kan detta aldrig tränga in hit på detta djup, för där är jag ständigt Guds barn. Där är jag denna homo liturgicus. Där lever jag i ständig Gudsförening och tillbedjan. Därför ber vi om att mer och mer upptäcka och ta till oss detta.

Herre Jesus Kristus. Du tillber alltid Fadern i mig. Du frambär alltid dig själv till honom i mig. Du ger dig själv till Fadern för världens frälsning i mig. Du är ständigt i mig. Lär mig att bli kvar i dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.