Biskop Anders Arborelius ocd

Tillbedjan

Djursholm 18-20 februari 2005.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 2

Först en liten tillbakablick på det vi började med i går. All tillbedjan har sin grund i, att vi är skapade. Bara genom att vara skapade är vi i princip i tillbedjan. Varför har Gud skapat allt? För allt skall kunna förhärliga, tillbedja och lovsjunga honom. Hela skapelsen är en lovsång till Guds härlighet. Allt som finns ger Gud den tillbedjan som tillkommer honom, bara genom att vara vad det är. Fåglarna, gräset, djuren, allt är skapat för att Guds härlighet skall uppenbaras och tillbes. Men människan är den enda varelse, som medvetet kan frambära denna tillbedjan. Hon är skapelsens "präst", den som ger ord och ton åt lovsången. Det ser vi redan på de första mänskliga avbildningarna, grottmålningarna. Där vi ser en rudimentär kult och tillbedjan. Människan är otänkbar utan tillbedjan. Vår stora frestelse som människa är, att vi, som Anders Piltz säger, antingen vill vara ängel eller best.. Änglar är i tillbedjan, men vi är inte änglar, även om vi tycks inbilla oss det ibland. Vi är inte heller best, djur, utan vi är människor. Just genom att vara det vi är, kan vi tillbe Gud. Ingenting i vår mänskliga existens är egentligen kemiskt fritt från tillbedjan. Gud är Gud, och vi är vi. Och genom att vara det vi är och medvetet ta emot det, kan vi ge Gud den tillbedjan, som tillkommer honom.

Det är alltså det första grundläggande steget i tillbedjans existens: att medvetet ta emot denna värdighet, som skapad varelse, som Guds avbild. Då ger vi Gud tillbedjan. Då får han ta emot den tillbedjan, som tillkommer honom. Det ligger djupare än det vi känner, upplever och erfar. En svårighet är, att vi ofta vill känna efter, hur det känns att tillbe Gud. Ofta känns det inte alls, men det betyder inte, att det är overkligt och oäkta Det ligger så djupt i oss. Vi har nog alla erfarit, att när jag tar emot min existens, mitt vara som Guds gåva till mig, då kan jag ge honom det tillbaka. Det kan sedan uttryckas på olika sätt. Men det första steget är att bara låta sig skapas till Guds avbild och finna sin glädje i att så behaga Gud. Det spelar inte så stor roll, hur det behagar oss, hur vi känner och får ut något av det. Det är detta som är grunden i all tillbedjan. Har man väl förstått det, då faller mycket i livet på sin plats.

Människor kan fråga: varför skall jag gå i mässan? Men den frågan faller bort. Då är det helt naturligt, att där tillber och förhärligar man Gud. Vad är meningen med livet? Vad är lyckan? Jo att tillbe och tjäna Gud som den gamla katekesen sade. Många av de problem och svåra frågor, som möter oss, faller liksom av oss som vattnet på gåsen, när vi har upptäckt, att det är min grundexistens att vara skapad till Guds ära för att tjäna och tillbe honom.

De andra skapade varelserna tillber Gud på ett omedvetet sätt. Men vi är kallade att ge röst åt skapelsens tillbedjan. Vi har fått en djupare och större kallelse men också en svårare. Fågeln behöver bara fladdra med vingarna, och så tillber den Gud. Så enkelt skulle det även kunna vara för oss, men vi är lite mer komplicerade. Det kan vara bra att tänka på detta. Det är därför Jesus ofta ger oss förebilder från naturens värld. Vi kan lära oss något från kycklingar och sädesax. De är vad de är, och då ger de Gud, det som tillkommer honom. Det är alltså det första steget på tillbedjans trappa.

Det andra steget är att vara barn, att medvetet bejaka sitt beroende av den himmelske Fadern, att finna sin glädje i att vara beroende, hjälplös och veta, att det är just detta, som drar till sig Guds omsorg och omtanke. Barnets litenhet ropar på de storas hjälp. Vem kan motstå ett litet barn? På tåget ser vi, att om det kommer in en baby, så tinar alla upp. Man kan inte motstå barnets oändliga behov av omsorg och kärlek. Så är det också med Gud och oss. Han har skapat oss, för att vi skall vara beroende av honom på ett äkta sätt.

Vi vet genom Freud och andra, att det även finns ett osunt beroende. I den fallna världen är det så, att allt som är äkta och sant kan bli snett, förvridet och missbrukat. I vår tid har man ofta en allergi mot blotta tanken på beroende. Detta måste vi övervinna utan att för den skull falla i något falskt och oäkta beroende. Men genom att vara människor är vi beroende av Gud. Vi litar på hans försyn och omsorg. Vi tror, att han vill oss väl. Vi är trygga i tillvaron, även om den är fruktansvärd.

Vi konfronteras gång på gång med, att det inte är lätt att vara människa. Men har man denna grundtrygghet och förtröstan på Guds omsorg, då blir det något annat, även om inte de yttre omständigheterna alltid är, vad vi skulle vilja. Då kan vi ändå vara trygga i stormen, i öknen eller var vi än befinner oss. Att vara barn är att bejaka sitt beroende av Gud och finna sin glädje i, att med honom finns det ett band, som aldrig klipps av. Ordet religio är detta band, som förenar oss med Gud, som binder oss till honom med kärlekens lena band.

Samtidigt vet vi, att mycket av nutidshistorien går ut på att frigöra sig, emancipera sig, stå på egna ben. Det finns naturligtvis mycket i det som är äkta och sant. Men om man klipper av alla band, om man vill stå helt på egna ben, då faller man snart till marken som en vindpinad fura. Detta är så svårt för många människor att skilja på - det äkta, djupa beroendet av Guds omsorg och försyn och det falska. Mycket av vår personliga mognad ligger i att urskilja detta. Vår andliga växt beror mycket på, att vi kan bejaka, att vi i allting är beroende av Gud, men att vi samtidigt kan vara mogna och självständiga människor i vårt liv. Vi blir inte förkrympta dvärgbjörkar genom att vara beroende av Gud, utan vi växer till ekar eller annat vi vill bli. Här kommer mycket av vår personliga historia in. Det gäller att urskilja, vad egentligen detta äkta sanna beroende av Gud är, det som gör att vi är tillbedjare i ande och sanning, det som gör att vi kan bejaka och acceptera och finna vår glädje i, att vi är skapade till Guds barn.

Jag citerade Teresa av Avilas ord: "Jag tillhör dig. För dig är jag ju skapad." Det är en av hennes kanske mindre kända dikter, men orden återkommer ständigt som en refräng: "Jag tillhör dig. För dig är jag ju skapad." Det är just det, som fyller oss med glädje, att vi faktiskt tillhör Gud. Vi är hans egendomsfolk, som det heter i Bibeln. Vi är inte autonoma små republiker, utan vi är ett heligt folk, som tillhör honom. Meningen med vårt liv är, att vi är skapade till hans ära, att vi faktiskt kan ge honom ära och härlighet. Det är kanske det mest otroliga och osannolika, att vi, dessa pyttesmå bräckliga varelser, kan ge Gud äran. Det är därför vi är skapade. Allt skapat skall förhärliga och upphöja Gud.

Att acceptera detta andliga barnaskap är ibland en process, som tar tid, för vi vill vara något annat än vad vi är. Det beror ofta på ursynden, att vi inte kan bejaka det som Gud har givit oss: oss själva. Att ta emot det mästerverk ur Guds hand, som vi själva är, kan vara det svåraste av allt. Vi kan tycka, att vi skulle vilja vara någonting annat. Vi är inte endast fixerade till utseendet och vill ha en mindre näsa eller större ögonvitor, utan vi tycker, att själen inte riktigt är som den skulle, utan att det vore bättre, om det vore på ett visst sätt. Men det vore det inte, för det är Gud, som vill, att jag skall vara den jag är. Det är han, som har skapat mig. Det är han, som har sammanvävt mig i min moders liv. Det är han, som har lagt det genetiska pusslet. Jag, sådan jag är, har framgått ur Guds hand som ett enastående mästerverk, som i varje ögonblick får ge honom ära och härlighet. Varje andetag är alltså en lovsång.

Det låter så vackert och fint, när vi hör det här, men när vi sedan kommer ut i världens stormar, då glömmer vi det lätt. Vi säger: om jag vore si eller så. Här ligger något av urfrestelsen, att vilja var någon annan. Det kan vara på olika sätt. Man kan vilja vara som Lill-Babs. Tidigare var hon den mest uppskattade kvinnan i Sverige. Det är mycket lätt att vilja vara som Teresa av Avila eller som Clara av Assisi (1194-1253), om man är av det frommare slaget. Annars kan det vara andra idoler som gäller. Man tar inte riktigt emot vad man själv är och man tror, att det är detta andra Gud vill att man skall vara.

Det innebär inte, att allt jag gör, tänker och säger är bra. Detta är även svårt för många att acceptera. Gud vill, att jag skall vara den jag är. Jag är ett mästerverk, men allt det jag producerar, tänker och gör är inte automatiskt det bästa som finns. Att skilja mellan att vara och att göra är inte så lätt för många människor. Det typiska är, att människor säger, att Kyrkan fördömer dem, om hon tar avstånd från vissa av deras gärningar och handlingar. Men det är en helt annan sak. Man blandar lätt ihop begreppen vara och göra. Vi måste bana oss väg genom alla dessa missförstånd för att upptäcka detta sanna vara, som är mitt, där jag alltid tillber Gud, där jag är detta Guds barn, som är beroende av honom och genom detta band, ger honom tillbedjan, där jag går upp i det, som är större än jag. Där analyserar och känner jag inte alltid efter, hur det känns att tillbe Gud eller tänker på, vad det tillför mig, vad det ger mig.

Därför är det vikigt att upprepa bönen av Elisabet av Treenigheten (1880-1906): "Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet." Hjälp mig att inte alltid känna efter, hur det känns. I vår tid är vi benägna till introspektion och analyserande. Vi kan inte heller bara bortförklara detta, för vi är ju Freuds barnbarn Men är vi barnbarn, då kan vi också få lite distans. Man säger om Guds barnbarn, att de inte brukar vara så intresserade av Gud. Men vi kan inte helt sätta parentes om att vi är Freuds barnbarn, eftersom vi är uppfostrade i och inandas ett klimat, där man ständigt skall analysera och känna efter och rota i sitt inre urverk. Det är en stor befrielse, när vi kan gå upp i detta rena tillbedjande vara. Allt detta har vi fått bara genom att vara till.

Men Gud nöjer sig inte med detta. Gud själv har blivit ett barn för att göra det lättare för oss att bli som barn. Då kommer vi in på nådens trappsteg. Gud blir människa. Gud blir som vi, för att vi skall bli som Gud. Detta kallade kyrkofäderna det saliga utbytet. Det är kristendomens grundton, att Gud vill bli en av oss, för att vi skall bli delaktiga av hans liv för alltid, att tillbedjan skall fortsätta i all evighet, att vår existens som tillbedjan inte är begränsad till detta liv utan skall fortsätta i all evighet. Gud blir alltså ett barn, för att vi genom detta på ett ännu djupare plan skall finna vår glädje i att vara ett barn.

Inkarnationen hjälper oss alltså att acceptera att vara små, sårbara, beroende, för att så kunna ta emot Guds fulla verklighet, att uppfyllas av den och förvandlas av den. I kristendomen talar vi om, att Kristus stiger ner, för att vi skall höjas upp. Katabasis och anabasis säger de grekiska kyrkofäderna. Gud stiger ner i vår värld, för att höja den upp till sig. Han ber oss om att få dela vår mänskliga existens för att ge oss sitt gudomliga liv. Gud är som en tiggare, som håller fram sin hand och ber: ge mig er mänsklighet, så får ni min gudomliga natur. Detta saliga utbyte, som inkarnationen innebär, kommer naturligtvis att prägla vår existens.

Tillbedjan är mer än den naturliga tillbedjan vi hittills har sett på. I kristendomen blir vi genom dopet också Guds tempel. Vi är inte bara skapade för att tillbe. Vi är inte bara barn för att tillbe, utan tillbedjan finns i oss, eftersom vi är Guds tempel, där Gud själv bor. Hela Treenigheten tar sin boning i oss genom dopet. Vi får dela Sonens tillbedjan av Fadern. Vi blir söner i Sonen, säger kyrkofäderna. Vi är inte bara hänvisade till tillbedjan på naturens plan, utan vi får del av nådens verklighet, som vi teologiskt säger. Vår bön är alltid en del av Jesu bön. Vi ser i evangeliet, att Jesus vill lära sina lärjungar att be, så som han gjorde: Fader vår eller Vår fader. Vi får alltså dela Jesu egen tillbedjan av Fadern. Vi blir verkligen söner i Sonen. Detta mer teologiska betraktelsesätt skall sedan bli existentiell verklighet i vårt liv. Vi skall upptäcka, att detta är min djupaste verklighet, att jag aldrig bara är hänvisad till mig själv, utan jag har alltid del av Jesu innersta förhållande till Fadern. Vi är Guds barn i ordets fulla bemärkelse. Vi är söner och döttrar genom vårt dop. Vi är ett heligt prästerskap.

Alla dessa höga och vackra ord, som vi hör i förkunnelse och predikningar och läser om skall sjunka ner på själens botten och färga av sig på hela vårt liv. Ibland kan det ta ett helt liv att riktigt smälta detta stora. Ändå tror jag, att vi dag efter dag kan tränga in i detta och se, att det "funkar". Det är mycket viktig att det funkar. Jag använder medvetet ett lite alldagligt ord. Vi har en tendens att alltför mycket skilja det höga, upphöjda, det vi hör i kyrkan, och det som händer vid köksbordet eller vid datorn. Det är här det ofta klickar, inte riktigt "funkar". Vi blir lite schizofrena. Den fromma andliga verkligheten låter vacker och fin, när vi läser dessa högtidliga uttryck och ord. Men det gäller att sedan föra över detta till det vanliga liv, där vi lever.

Det är här vi behöver den andliga ledningen, både från den Helige Ande själv, helgonens hjälp och andras hjälp för att verkligen lita på, att det är möjligt att få det att "funka". Det är därför man är på reträtt, att man skall öva in detta djupa liv, att se att det är möjligt att tillgodogöra sig det. För att göra det ännu svårare, skulle jag vilja säga, att detta måste man tillgodogöra sig varje dag på olika nivåer. Vi har fått allt i dopet. Det måste vi komma ihåg. Gud har gett oss gåvan, men den måste smältas, liksom vi smälter vår materiella föda varje dag. Det räcker inte, att vi äter en gång i livet. Likadant är det med den andliga födan. Vi har fått allt en gång, men detta måste vi smälta, realisera, förverkliga dag efter dag, stund efter stund. Det är här vi står. I det liv som är vårt, skall vi låta tillbedjan bli en äkta livgivande verklighet.

Då kan vi göra på olika sätt. Här finns det en oändlig frihet. Här får vi placera in alla spiritualiteter och andliga rörelser, eller får vi vara en vanlig smålänning. Här är människan oändligt fri att upptäcka sin av Gud givna värdighet. Ingen kan säga, att vi måste göra si eller så. Det är naturligtvis så, att i vissa andliga familjer har man en pedagogik, ett schema. Det finns en birgittinsk spiritualitet, och det finns en karmelitisk. Det är något man går in i. Men det innersta i människan är alltid som Edith Stein (1897-1942) sade: "Secretum meum mihi". Om vi inte talar latin, skulle vi säga: min hemlighet är min. Mitt mysterium är mitt, även om jag är Birgittasyster, jesuit eller karmelit och följer en viss skola, en viss pedagogik. När det kommer till den innersta, personliga föreningen med Gud, då är jag unik, liksom mitt fingeravtryck är unikt, hur många biljoner människor det än finns.

Ja, vi vet inte riktigt, hur det går, när man börjar klona människor. Då blir det kanske mindre unikt. Och vi måste vara medvetna om, att i vår tid vet vi inte, vad människan kommer att vara i nästa generation, om det då bara blir en massa robotar. Vi hoppas, att vi förskonas från detta, men människan börjar få mer och mer förmåga att överta Guds roll.

Var och en har en livsuppgift, en gåva och nåd att själv förverkliga sin personliga tillbedjan av Gud. Även om vi som kristna är ett heligt folk, som tillber Gud som gemenskap, som Kyrka, så skall detta bli förverkligat på ett unikt sätt i var och en. Men vi kan lyckligtvis hjälpa varandra. Då kan vi lära av varandra. Det är det vi försöker göra i Kyrkan. Ett sätt, som jag ofta brukar peka på är, att Birgittasystrarna varje dag i kyrkan börjar med att säga: "Vi offrar vår dag åt Herren". Vi lägger vår dag i Guds hand och säger: det är din dag, allt som jag gör under denna dag uttrycker min tillbedjan, min lovsång till dig. Då har vi redan gjort allt från början som motivation, som intention. Sedan försöker man förnya detta ögonblick för ögonblick. Det är naturligtvis så, att i många ögonblick glömmer man det. Men det finns där som en grundton under dagen. Denna dag är min offergåva till dig, min akt av tillbedjan. Under resten av dagen är allt det jag gör - vare sig jag bakar mandelgifflar eller sitter i tillbedjan inför det Allraheligaste - mitt sätt att tillbe. Det finns naturligtvis olika grader av tillbedjan och bön, men själva grundtonen finns där. Denna dag är inte till, för att jag skall ha det mysigt. Sedan kan det hända, att jag har det mysigt ibland. Då är det också en del av tillbedjan. Men grundintentionen är inte att jag skall sitta och ha det mysigt. Det är ett sätt att leva i tillbedjan, att redan från början säga: denna dag är din. Den tillhör dig, och jag tillhör dig.

Tillbedjan är alltså det mänskliga svaret på Guds initiativ, skulle vi kunna säga med Richard Foster. Det lilla ordet svar är mycket viktigt. Gud talar till oss. Det ser vi genom skapelsen, genom Bibeln, genom liturgin, genom själva livet. Vi försöker svara, vara ett eko. På engelska har man ett vackert ord, responsive, to be responsive, responiveness, att vara som ett svar, att bejaka. Gunnar Edman har skrivit en bok, som heter Den stora bejakelsen. Det är detta det kommer an på, att försöka se på livet, som dagen, som Guds tilltal till mig. Och jag försöker då besvara hans initiativ, hans omtanke, hans kärlek tvärs genom allt som händer och sker. Då ekar ständigt tillbedjan som grundton. Det betyder inte, att jag i varje ögonblick uttrycker denna tillbedjan i ord, tankar eller känslor. Det kan jag inte, om jag är programmerare på ett dataföretag eller skall laga en Nobellmiddag, eller vad det nu är jag sysslar med. Grundtonen finns där. Då kan grundtonen höras tvärs genom det andra. Har jag intentionen, viljan att mitt liv, min dag tillhör Gud som lovsång, som tillbedjan, då förnyar jag detta ibland under dagens lopp på olika sätt: genom en muntlig bön, genom en akt av tillbedjan eller en sekund i stillhet eller på något annat sätt. Det kommer liksom upp till ytan, om grundtonen finns där.

Ibland är det den som saknas. Då måste man anstränga sig mycket för att återställa grundtonen. Jag tror, att många kristna kämpar med detta. De tror, att de måste börja om på nytt. De tror, att de har fallit ut ur bönens verklighet. Då anstränger de sig mycket. Jag har glömt Gud, jag har kommit bort från honom, jag måste pressa fram allt detta på nytt.

Det är en oerhörd befrielse, när de blir medvetna om, att grundtonen finns där genom mitt dop, genom min tillhörighet, och jag kan förnya den. Det är därför vi ber morgonbön varje morgon, hur vi nu än gör det. Det kan vara en kort bön, eller det kan vara Laudes. Det sker för att vi varje dag skall ställas till Guds förfogande, för att tillbedjan skall fortsätta. Det är en förpliktelse för oss att ha både morgonbön och kvällsbön. Kyrkan säger inte, hur den skall vara gestaltad. De som är förpliktade att be Breviariet gör det, men alla andra är fria att hitta sin morgonbön och sin kvällsbön på sitt sätt. På morgonen börjar vi på nytt, och när vi går och lägger oss, då tar den nattliga tillbedjan vid. Vi kan ibland märka, att ibland säger människor att, när de vaknar på natten, är det den bästa bönetiden. Då somnar de ganska snart igen!

För bönen är, som Karl Rahner (1904-1984) säger, besläktad med sömn och med död. Det är därför man ofta i kontemplativa kloster ser, att folk sitter och nickar till under bönen. Det kan naturligtvis bero på, att man inte har tillräckligt med luft. Men i själva bönens verklighet ligger denna överlåtelse. Detta går ofta in i vartannat. Det är samma grundhållning i att be, att somna och att dö. I traditionen har man talat mycket om det. Varje kväll överlämnar vi på nytt i completoriet vårt liv i Guds händer. Det är en liten död. Vi övar in döden. Då blir den stora döden inte riktigt så svår. Det är alltid jobbigt att dö, det vet vi. Men för vissa går det mycket lätt. Jag tänker automatiskt på pater Glogowski. Han var i kapellet och bad, gick fram till tabernaklet och dog. Bättre kan man inte dö. Har man övat in detta, är det liksom bara att glida in. Naturligtvis får vi inte göra det för lätt. Vi vet, att vi måste gå igenom den stora rening, som döden är. Men är vi inne i denna tillbedjan, har vi övat upp den, då är det helt naturligt att gå över till den eviga tillbedjan.

Vad jag vill säga är, att vi är skapade för att tillbe Gud, och vi blir frälsta för att tillbe honom på ett ännu djupare sätt, för att ta del av Sonens tillbedjan av Fadern. Vi får alltså använda Jesu egna bön till Fadern. Vi blir delaktiga av hans innersta Abba- förhållande. Vi får säga Abba, Fader liksom Jesus. Och vi får ta emot Faderns kärlek till Sonen i vårt hjärta. Vi glömmer ibland, att Fadern älskar Sonen i oss. Vi är så identifierade med Jesus genom vårt dop, att Fadern känner igen sin Son i oss. Vi är så ett med Jesus, att vi blir älskade av Fadern, och vi får tillbe Fadern i Jesus. Vi är lemmar i hans kropp. Det är hela denna verklighet vi får tillgodogöra oss i vårt personliga sätt att be. Under vår jordiska pilgrimsfärd försöker vi lära detta andliga barnaskap, för att se, att det verkligen "funkar".

Här är vi fria att upptäcka, att tillgodogöra oss, att "stjäla" från helgonen och deras skatter. Här råder det total frihet att ösa ur andras skattkistor. Men man får inte glömma, att det måste bli personlig egendom i mig. Jag kan inte kopiera, utan jag måste förbli den jag är, även om jag använder Teresa av Avilas eller Franciskus'(1182-1226) böner eller någon annans, så måste det bli min bön.

Det finns både den allmänna katolska nivån och den djupt unika och personliga. Det måste vi hålla ihop. Jag blir inte mindre personlig och unik utan tvärtom. Detta ser vi hos helgonen. Inga är varandra så olika som helgonen, samtidigt som de står stadigt på samma nivå. Den heliga Birgitta (1303-1373) och den heliga Thérèse av Lisieux är totalt olika. Men ändå är det väsentliga gemensamt. Detta är mycket viktigt för oss i vårt liv att upptäcka, för att vi skall fungera med andra. Ofta är det här det skär sig. Det är svårt att acceptera någon, som tycker totalt annorlunda. Men detta är egentligen något som berikar mig, för jag vet, att genom dopet har vi samma grundval, Kristus. Men vi kan vara varandra så totalt olika som det bara går att vara. Ibland är det just detta, som hjälper oss att upptäcka nya aspekter av tillbedjan. Det är viktigt att vara medvetet om, att vi även kan tillbedja Treenigheten i de andra. Det är ett lite ovanligt perspektiv.

Jag brukar alltid ta exemplet med Elisabeth av Treenigheten, den franska karmelitnunnan, som i sina brev försöker hjälper människor ute i världen att upptäcka tillbedjans aspekt. Hon hade en syster, som hade två små flickor. De tog all hennes tid.. Systern skrev: jag skulle vilja vara som du och leva i klostrets frid - då vet man ofta inte mycket om kloster!- för att kunna be. Då skrev Elisabeth till systern: Men du har ju fått en oändligt god miljö, för när du håller på och pysslar med dina små flickor, kan du ju tillbe Treenigheten i dem. Det låter kanske lite ovanligt för många. Men faktiskt hjälper vi varandra att bli kvar i tillbedjan.

Genom dopet är vi Guds tempel. Det kanske inte är det vi vanligtvis tänker på, när vi ser varandra, att här sitter Guds tempel och dricker kaffe, eller vad vi nu gör. Men det är en rikedom, som vi borde kunna utnyttja bättre. Vi kan bli medvetna om, att den människa, som jag ser här framför mig, är ett Guds tempel, och jag kan tillbe Treenigheten i henne. Många av våra relationer kan fördjupas och förändras, om vi vågar göra detta. Det är faktiskt lite våghalsigt. Samtidigt är det ett perspektiv, som hjälper oss att bli kvar i tillbedjan. Vi nordbor har lättare att söka och tillbe Gud i naturen. Det är lättare att titta ut genom fönstret och prisa Skaparen, än att se på dem som sitter runt omkring oss. Det ligger lite mer för oss att se skönheten i havet än skönheten i själarna. Vi måste vara medvetna om, att det kostar oss lite möda att våga tillbe Treenigheten i varandra. Men jag tror, att det ofta kan blir ett genombrott för det djupa livet i sanning och tillbedjan, när vi vågar lita på att Gud är närvarande i vår nästa.

Den helige Franciskus av Sales (1567-1622) säger: "Alla ting är skapade för bönens skull. När Gud skapade ängeln och människan gjorde han det, för att de skulle lova honom i all evighet". Vi är alltså skapade för att i all evighet tillbe Gud. Under detta liv blir vi utbildade i detta. Vi får öva in evighetens sysselsättning. Det är den djupa meningen med livet, att vi, som den gamla katekesen sade, är skapade för att tjäna och tillbe Gud. Det går liksom in i vartannat. I det finner vi också vår lycka. Detta betraktelsesätt är ganska främmande för oss nutidsmänniskor. Lyckan anser vi vara något vi skall smaka och känna och uppleva. Men det finns en dimension, som ligger på ett annat plan. Här fordras det en slags omställning och omskolning för att verkligen tro, att det är så, att min djupaste lycka ligger att gå upp i tillbedjan och tjänande av Gud.

Tyvärr ser vi det ofta bakifrån. Människor, som har levt ett helt liv med dessa själviska griphänder och hela tiden sökt pressa ut något av livet, blir ofta djupt besvikna och bittra på livet, när de inte får det som de anser sig ha rätt att förvänta. Har man inte försökt öva in detta under livet, blir det obönhörligen så, att man fastnar i bitterhet och besvikelse. Den gamla människans behov av tillfredsställelse är enormt. Ju mer hon vill släcka sina begär, ju mer hon vill få upplevelse och erfarenhet av tillfredställelse, desto tommare blir hon. Vi kan uttrycka det lite krasst: för oss själva är det bättre att öva in tjänandets och tillbedjans grundhållning. Annars kommer vi obönhörligen att fastna i djup besvikelse och vid livets slut säga: var det inte mer än detta? Var det allt?

Ignatius av Loyola (1491-1556) börjar sina andliga övningar så här: "För att lova, ära och tjäna Gud, därtill är människan skapad". Det är samma grundsats, som möter oss i otaliga varianter i den kristna traditionen. Redan som tioåringar frågar barnen, varför de skall jag gå i mässan. De har svårt att förstå, att det är för att ära, lova och tjäna Gud. Ändå måste vi försöka hjälpa människor att förstå, att det är detta det kommer an på. Det har kanske aldrig tidigare varit så svårt som i konsumismens tidevarv att få detta att slå rot hos människorna. Det går liksom rakt emot detta. På filosofiskt språk kallar man det gratuitet - det som är gratis, det som är nåd, det som man inte kan sätta in på banken, det som man inte kan njuta av, det som man inte har nytta av.

Nytta, lycka och njutning har för många blivit den nya treenigheten. Detta synsätt går stick i stäv med den kristna grundsatsen. Samtidigt gäller, att när man har levt ett liv i tillbedjan, ger det människan den djupa glädjen och meningen i tillvaron. Men det är något vi i vårt liv måste förverkliga. Det kanske är vårt uppdrag att hjälpa människor att se, att det "funkar" i oss. Vi kan vara levande reklampelare på, att det faktiskt kan "funka", att vi har funnit vår djupa mening och lycka i att det är så. Det är den bästa reklamen, att det finns människor, som lever av att tillbe i ande och sanning.

Thomas à Kempis (1380-1471) säger, och det borde vi varje dag säga som de första orden: "Som du vill, vad du vill, när du vill." Det gäller att vara detta eko: att ditt liv, din vilja, din kärlek får ett eko i min tillvaro. Då är vi verkligen Guds tempel, för i tempel brukar det eka. Då är vår dag, vårt liv ett eko, där Guds härlighet, kärlek och nåd ständigt ekar, även om vi gör en mängd andra ting under dagen. Även om vi är fullt sysselsatta på alla möjliga andra håll, så finns detta eko inom oss. Då kommer även detta upp till ytan, till medvetandet. Då kan det uttryckas i ord, i handling. Då får det eko även på känslornas plan. Detta skall vi under dessa dagar försöka öva in. Vi börjar som systrarna: "Min dag offrar jag åt Herren." Sedan får det eka under dagen, under måltiderna, om vi går ut och promenerar, om vi sitter här.

Sedan får det sin fulla utblomning i liturgin. Tillbedjan stegras och får sin fulla blomstring i liturgin, i eukaristin. Det är viktigt, att det bottnar på detta sätt, och det är kanske det, som vi har försummat att hjälpa människor med. Och då frågar de sig, varför de skall gå i mässan. De förstår inte, att de redan på skapelsens plan är till för att tillbe, och att när de växer och utvecklar sig, skall de allt djupare och sannare upptäcka sitt eget väsen som homo liturgicus. Det är den ras vi tillhör som kristna, den liturgiska rasen.

Herre Jesus Kristus. Hjälp oss att leva i tillbedjan av Fadern, att ta del i din ständiga tillbedjan av vår Abba, Fader.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.