Frågor:

Ni har varit präst länge. Vad ser ni som den viktigaste uppgiften för en katolsk präst i våra församlingar i vår tid?

Det är alltid svårt att svara på detta utifrån, eftersom jag inte lever i en församling utan i en ordenskommunitet. Från ett andligt perspektiv skulle jag säga: bön och evangelisation, ett personligt böneliv hos prästen, för Andens kraft kommer genom bön. Men sedan är också evangelisationen mycket viktig. Vi skall inte låta oss uppslukas av de dagliga bestyren i en församling, så att vi därmed försummar den första uppgiften, som är att förkunna det glada budskapet. Ibland är det bra att uppfinna något nytt. För det mest sätter vi katoliker mässan i centrum, när vi organiserar något. Men mässan är något man kommer fram till.

För människor som är lite borta från kyrka och tro kan det vara bra med en inledande del, där människor kan ställa frågor och bli lite varma i kläderna. I en del församlingar, särskilt en i Milano, som är känd i Danmark och Sverige, har man begagnat sig av att bygga celler. Man organiserar små grupper i olika hem, där man delar med sig av sin tro till varandra. En anglikansk kommunitet i London har haft stor framgång på detta sätt. Har ni hört talas om Alfakurser? De har lett till många omvändelser världen över. De använder en mycket enkel metod. De inbjuder människor till små grupper. Man delar en enkel måltid, och sedan kan människor dela med sig av sina tvivel och sina invändningar. De som då stannar inbjuds att delta i flera möten. Det är imponerande att se, hur många unga människor som har blivit omvända. Förra året predikade jag i deras kyrka i London. Jag har aldrig sett så många ungdomar sammanpackade i kyrkan. Så det visar, att det inte är omöjligt att nå ut till ungdomar i dag. Om man arrangerar på rätt sätt och med rätt musik, så kommer de. Detta är bara en av många möjligheter.

Ni talade i går i samband med en kerygmatisk förkunnelse om Benny Hill, en berömd amerikansk predikant. Jag har haft samma erfarenhet. Jag försökte träffa honom, när jag var i Uppsala förra året. Men det gick inte, för huset var låst, och det var 5000 människor där före mig. Men jag såg honom på video. Det var en mycket märklig upplevelse. Det var tacksägelse med sånger och musik och sedan en mycket enkel predikan. Healing var huvudsaken i detta möte. Många människor berättade, att de hade blivit helade från olika slags sjukdomar. Det var en mycket underlig atmosfär, för människor föll på golvet som resultat av krafter från himlen enligt honom. Men 5000 människor samlade i Uppsala sökte efter ett tecken, att det vi säger om Jesus är sant. Kan det vara något för oss? Kanske är det mer för pingstvännerna?

De har något särskilt, och det bevisas av att de är den snabbast växande delen av kristenheten världen över. För oss katoliker kan deras stil vara svår att acceptera i början. Men vi har i Katolska Kyrkan hört några mycket fina helande präster. En var f. Tardiff, en missionär från Canada. Jag hade tillfälle att vara med honom på många platser. Det är svårt att förneka att några verkliga helanden förekom. Detta blev ett starkt sätt att övertyga människor. Jag minns en samling i Rimini i Italien, när vi var samlade till ett karismatiskt rally. Genom att f.Tardiff var så känd, hade 50 000 människor samlats. Men genom att de var där, så nåddes de av evangelisation, så jag kunde tala till dem. Människor kom till Jesus för att bli helade. Jesus gjorde så, att innan han helade, så predikade han budskapet. Det är något vi borde tänka på i vårt arbete. Det är en så stark betoning på det bud Jesus ger till lärjungarna om helande. Han säger: förkunna budskapet och hela de sjuka. Säkert är det en delikat tjänst. Den kan lätt användas fel. Därför är Kyrkan med rätta försiktig i detta sammanhang. Men det vore oklokt att bara lämna den åt sidan.

När vi möter pingstvänsbröder, som är öppna för dialog och som vill samarbeta, då kan detta vara något som är mycket lämpligt att samarbeta om. Som jag nämnde var jag i tolv år medlem i dialogkonventionen med pingstvänner. Vi såg hur värdefullt det skulle vara, om vi parade ihop de gåvor som finns i Katolska Kyrkan och bland pingstvännerna. Det finns förstås många frikyrkor och rörelser som är antikatolska, kanske inte i Sverige men däremot i Latinamerika och på andra håll. Men det är inte längre flertalet. Många vill mycket gärna samarbeta med katoliker. Jag minns att när pingstvänsdelegationen fick träffa påven, var det en stor upplevelse för dem och en stor ära.

Det sägs ibland att Katolska Kyrkan i Sverige är en en-generationskyrka. Det händer ofta att man ser, att det finns någon i en konfirmationsklass som upptäcker, att flertalet konfirmander egentligen inte tror, utan att det mer är en social händelse. Tror Ni, att det är dags att Kyrkan blir mer restriktiv, när det gäller dop och konfirmation?

Det tror jag inte är svaret. Det är ett stort pastoralt problem att förvandla nominella kristna till verkliga kristna, särskilt i våra katolska länder, där de flesta är katoliker, men få är aktiva i kyrkan. Det som enligt min mening kan förvandla människor från nominella kristna till verkliga kristna är det ögonblick, då de kommer i kontakt med den personlige Jesus Kristus. Då är vi tillbaka i problemet att en evangelisation, som verkligen berör människan, behövs. Det är därför de initiativ jag nyss nämnde har haft en sådan framgång. En del av människorna som kom gick dit, för att det var deras sista möjlighet att göra någonting i sitt liv, och andra blev bjudna av bekanta och får höra talas om Jesus. När de får höra talas om Jesus i en atmosfär av kärlek, är det något väsentligt. De finner människor som bryr sig om dem, och de är beredda att ta emot dem och bjuda in dem i sina hem. Så kärlek och personlig omtanke är ett väsentligt element. Det är därför pingstvännerna är så framgångsrika. De bygger upp små gemenskaper, där man tar hand om alla, inte bara ett fåtal.

I går sade Ni, att vi lever i en postkristen värld och att den metod som gäller för oss i dag är den som apostlarna använde i förkristen tid. Vilken metod skulle vara den bästa för oss i kyrkan i dag? En fråga till. Har Ni varit länge i Johannes Paulus II:s närhet? Vad är Er vikigaste personliga erfarenhet av det?

Vi kan naturligtvis inte mekaniskt imitera apostlarnas handlingssätt. Vårt samhälle är ett annat. Men huvudpunkten kan vi ta vara på. De satte förkunnelsen, kerygmat, i första rummet - Jesu uppståndelse. Sedan kom frågorna om lag och moral och så vidare. Hur man kan komma åt detta beror på de lokala förhållandena. Jag skulle föreslå möten under vissa tider på året, kanske under Fastan, där fokus ligger just på kerygmat. Om det också finns någon bön och musik och även helande, är det så mycket bättre. En situation där jag tycker, att det är mycket lämpligt att förkunna kerygma, är vid begravningar, för vid begravningar är människor beredda att ta emot budskap. Vid bröllop och andra tillfällen är folk lite för splittrade. Men att just förkunna hoppet och budskapet det passar bra vid begravningar. Huvudproblemet är, om vi är redo. Har vi stark tro nog för att möta denna uppgift? Där hoppas jag, att en reträtt som denna är till hjälp. En förlängd kontakt med Guds ord förnyar nämligen vår visshet om, att Bibeln är sann, att Jesus lever. Det är inte bara en uppfattning. Och när en präst är verkligt övertygad om detta, då hittar han ett sätt att föra denna trygghet vidare. Och för detta behöver vi gå igenom en pingstupplevelse. Lärjungarna hade levt med Jesus under tre år, men de var ändå oförberedda att göra någonting. Bara den Helige Ande kunde göra dem beredda. Därför skall vi i mässan i morgon nedkalla den Helige Ande på ett mycket enkelt sätt, för mässan i sig själv är ju en slags pingsthändelse. Men jag föreslår för er att ni kommer till mässan i morgon med en förväntansfull tro och öppnar ert livs portar för den Helige Ande. Den Helige Ande kommer att göra någonting. Jesus lovade, att Gud skall ge den Helige Ande till dem som väntar honom.

Låt mig dela en liten erfarenhet. Jag var tidigare professor och akademisk lärare i tidig kristendom i Milano. Hur lyckades Gud med att av en professor göra en predikan? Det var den Helige Ande som gjorde det. Jag hade gjort stort motstånd mot dessa tankar på den Helige Ande och var mycket misstänksam. Vid ett ögonblick, sade Gud till mig på ett mycket enkelt sätt och inte alls som genom ett mirakel: "Vill du ge mig tyglarna i ditt liv i mina händer?" Jag tog emot erbjudandet att få handpåläggning. Ingenting särskilt hände. Men lite i taget upptäckte jag ändå att mycket hände, när jag öppnade mig. När jag kom tillbaka till mitt kloster, fick jag upp ett nytt intresse för Kyrkan.

Och när jag kom hem till Italien så hände något en dag. Detta vill jag egentligen inte berätta om, men kanske är det ändå meningen. En dag bad jag i mitt kloster. Herren talade till mig genom en bild. Det är ett enkelt sätt för Herren att kommunicera med sina skapade verk. Det var som om Jesus gick förbi inför mina ögon. Det var just den Jesus, som återvände från Jordanfloden. Nu ser ni, varför Jesu dop i Jordan är så kärt för mig. När han passerade framför mig, sade han tyst i mitt hjärta men ändå mycket eftertryckligt: "Om du vill hjälpa mig att förkunna Guds rike, lämna då allt och följ mig". Som franciskan var det egentligen så, att jag redan skulle ha lämnat allting. Men jag var medveten om, att jag var mycket rik. Jag hade en hög position som universitetsprofessor. Och Gud sade till mig, att jag skulle lämna min uppgift som professor och bli en vandrande predikant i Jesu efterföljd precis som min andlige fader Franciskus. Till all lycka kunde jag i slutet av denna bönestund ge Gud ett jakande svar. Jag gick till min generalföreståndare i Rom och bad honom om att få lämna min undervisningstjänst. Han gav mig det svar som varje biskop eller föreståndare skulle ge i en sådan situation. Han sade: "Låt oss vänta ett år". Jag upptäckte vilken gåva lydnaden är i Katolska Kyrkan. Efter ett år kom jag tillbaka till honom. Vi bad tillsammans. Han sade: "Ja, det är Guds vilja". Jag började med en reträtt för att inleda min nya tjänst. När jag befann mig i detta eremitage, kom det ett samtal från Rom.

Det var min generalföreståndare, som sade: "Johannes Paulus II har utsett dig till predikant för hans hushåll. Har du tungt vägande skäl att säga nej?" Jag försökte finna tungt vägande skäl, men jag fann inga. Så efter några veckor hade jag att förbereda min första fastepredikan. Så långt om min kontakt med Johannes Paulus II. Under tjugosex år har denne påve haft den stora ödmjukheten att komma varje fredag till en upprepad predikan av en enkel präst i Katolska Kyrkan. Till och med förra årets fastetid, när han låg på sjukhus, ville han genom TV kunna följa meditationerna från kyrkan på sin sjukbädd. Denna meditation har publicerats, och jag har gett ett exemplar till biskopen. Jag tycker, att det är en fantastisk ödmjukhet, som visas, när påven har lyssnat till en kapucin. När Gud frågade mig, om jag ville hjälpa honom att förkunna Guds rike, kunde jag inte tänka mig, att det skulle börja i Vatikanen. Men det har varit en stor välsignelse. För det jag säger nu och i andra sammanhang har egentligen alltid först uttalats av mig där. Johannes Paulus II har för mig alltid gett intryck av att vara en man, som står i ständig kontakt och dialog med Gud. Det var en människa, som egentligen aldrig jäktade. Jag, som är en otålig människa, blir ofta jäktad.

Första gången jag predikade i Peterskyrkan - det är en gång om året som denna predikan hålls, på Långfredagen, när påven är närvarande - förstod jag, att jag måste tala mycket långsamt, för det finns eko i basilikan. Genom att tala långsamt drog jag ut på tiden, tio minuter över min utsatta tid. Han som var ansvarig för påvens tidsschema, föreståndaren för det påvliga hushållet, på den tiden en fransk biskop, var mycket bekymrad och nervös och tittade hela tiden på klockan, för sedan skulle ju påven leda korsvägsandakten och så vidare. Dagen efteråt sade denne man till några systrar, vad som hade hänt efter liturgin. Efter liturgin ringde påven upp honom och sade med ett leende till honom: "När en gudsman talar till oss, skall vi inte se på klockan".

Ni talade om fastepredikan. Hur kan Ni tala om Faderns lidande? Varifrån får Ni information, jag föreställer mig att det sker fån Bibeln, men var i Bibeln? Hur kan Ni tala om Faderns lidande?

För mig var startpunkten Paulus brev till romarna, kapitel 8: "Gud sparade inte sin Son". Den texten hänger ihop med texten om Abraham, som offrar sin son. Men om man förstår denna text rätt, säger den mycket om Guds lidande. För att inte rädda sin egen Son betyder också för Fadern, att han inte räddar sig själv. I Bibeln finns det många ställen, där Gud utrycker sin sorg och klagan. Han utrycker sin smärta och sitt lidande. Alla dessa aspekter från Bibeln har på något sätt reducerats genom kontakt med den grekiska kulturen. För grekerna anklagade Bibeln att ge Gud mänskliga egenskaper, mänskliga svagheter. De hade inte klart för sig att lidandet hos Gud var ett utryck av ren kärlek och inte mänskliga lidanden. En antik författare, Origenes, hade starkt sinne för filosofi. Han talar om ett kärlekslidande, som föregår Jesu mänskliga liv. Han säger, att Gud har lidit kärlekens lidande. Därför säger påven i det brev jag citerade, att Jesu historiska passionshistoria är en manifestation av detta dolda lidande hos Gud. Vi skall självklart göra de nödvändiga åtskillnaderna. Guds lidande är av en helt annan natur. Gud är fri. Lubac säger, att vi skulle beröva Gud något, om vi berövade honom möjligheten att lida, om han så önskar. Men allt detta kommer av det förhållande att Gud är kärleken. Och kärleken är även från den mänskliga erfarenheten i sig själv sårbar.

DEL 5 av 5
Förra Hem
[1][3][4][5][5]