Torsdag

Vi har hört berättelsen om hur Jesus botar en spetälsk i dagens evangelium. Ännu en gång har vi möjlighet att lyssna på denna episod i ett annat ljus. Som vanligt är vi inbjudna att identifiera oss med personerna vi har hört om. Med andra ord kan vi vara den spetälske, som närmar sig Jesus. Men det kanske är för mycket begärt av oss, att vi skall identifiera oss med en spetälsk. Nej spetälska har ju alltid varit en symbol för den inre oordning som synden är. I den innebörden är vi alla spetälska. Men vi har också möjligheten nu på morgonen att bli helade. I denna berättelse finns det också en mycket vacker accent om Jesu gudomliga medvetenhet. Den spetälske säger: "Om du vill kan du hela mig". Alla andra skulle ha svarat: "Om Gud vill, blir du helad eller i Guds namn helar jag dig". Men Jesus säger tvärtom: "Jag vill, bli helad". Det är bara Gud som kan säga så. I evangeliet finns det många dolda implicita hänvisningar till Jesu gudom och detta är en av dem.

Men jag vill ändå använda predikan i dag att tala om den andra stora kärleken i Katolska Kyrkan näst Eukaristin nämligen Jungfru Maria, Jesu Moder. Tillåt mig att framföra några tankar om Maria. Det talas inte så mycket om Maria i Nya Testamentet, åtminstone inte så ofta, som vi skulle tänka oss, när vi begrundar vilken stor plats Maria har i vår fromhet. Men om vi tittar närmare på saken, ser vi, att Maria inte förbigås med tystnad i de tre viktigaste ögonblicken i det kristna mysteriet. Det finns ju tre moment som tillsammans bygger upp det kristna grundmysteriet. Det är inkarnationen, där Frälsarens person blir formad. Vidare är det påskmysteriet, när Frälsaren utför frälsningens verk. Sedan är det pingst, det ögonblick, då den Helige Ande gör återlösningens verk, som Frälsaren har utfört, tillgängligt för alla och överallt. Maria är genom försynens skickelse med i alla dessa tre moment. Hon är naturligtvis närvarande i inkarnationen, eftersom den ägde rum i hennes sköte. Hon var med i påskmysteriet, för Johannes säger ju, att hon stod nedanför korset. Och Maria var med vid pingst. Apostlagärningarna berättar ju, att lärjungarna tillsammans med Maria håller ut i bön. Genom dessa tre sätt att vara närvarande har Maria blivit vår moder i nådens ordning.

Hon har också blivit vår modell. Jag skulle nu vilja visa hur Maria är vår förebild genom alla dessa tre sätt. I inkarnationen är Maria vår förebild i tro. När Elisabet mötte Maria, välsignade Elisabet henne på grund av hennes tro. Eller rättare sagt var det den Helige Ande själv som saligförklarade Maria. Det sägs ju, att Elisabet uppfylld av Anden sade dessa ord. Maria är den första som har saligförklarats i Kyrkan. Elisabet pekar naturligtvis på det ögonblick, då Maria sade: "Här är jag. Må det ske med mig som du har sagt". Vi kanske tänker, att det var en mycket lättköpt trossats som Maria sade. Hon sade: "Ja, Herre. Jag accepterar detta". Det var ju så, att varje flicka i Israel väntade på att bli Messias' mor. Så vi skulle kunna tro, att det var en lätt och glädjefull trossanning. Nej, detta var den mest heroiska trossatsen i hela frälsningshistorien. Det som ängeln sade till Maria, att hon skulle få ett barn utan att känna en man, hade aldrig hänt tidigare och skall aldrig hända därefter. Maria befinner sig i fullständig isolering. Hon har bara Guds ord att lita på. Filosofen Hildegaard sade: "Att tro betyder att befinna sig mitt ute på oceanen. Det finns bara himlen över dig och havet under dig". Och Maria trodde. Maria visste mycket väl, vad som stod i Mose lag. I Mose lag stod det, att den flicka som vid sin bröllopsdag inte längre befanns vara jungfru omedelbart skulle föras fram till sin faders hus och bli stenad.

En italiensk författare har skrivit en liten bok om Maria, om Marias tro. Där finns en intressant berättelse. Författaren hade tillbringat några år i öknen i Sahara. Han tillhörde Jesu små bröder av Charles de Foucauld (1858-1916). Där han vistades, kom en stam med sina regler förbi. Bland dem fanns en ung man och en ung kvinna. De var redan gifta men levde inte tillsammans, eftersom det i deras stam rådde samma sed som på Marias och Josefs tid. Två år senare kom samma stam förbi. Carlo Caletto hette denne författare. Han frågade då efter dessa två unga människor. Ingen svarade. Sedan tog någon honom åt sidan och gjorde en mycket betydelsefull gest. Flickan hade blivit dödad, eftersom hon, när hon skulle gifta sig, inte längre befanns vara jungfru. Carlo Caletto sade, att i det ögonblicket förstod han Marias tro, vad hon måste ha gått igenom i Nasaret. Det var elaka blickar, och hon kunde inte berätta någonting. Den natten valde jag Maria till min lärare i tron, sade han.

Vad sade då Maria i detta nyckelögonblick i inkarnationen? När vi använde latin i vår liturgi, fanns där ordet fiat. Maria sade fiat till ängeln. Men Maria talade inte latin. Så hon sade inte fiat. Om vi går tillbaka till den grekiska texten hos Lukas, då finner vi ordet genoito. Men Maria talde inte heller grekiska. Jag insisterar på detta, för vi kan återvända till det ord som Marias läppar uttalade, varje gång vi i den latinska versionen finner ordet fiat. Och så finns i den grekiska versionen ordet genoito.

Om vi går tillbaka till den hebreiska texten, Marias språk, finner vi alltid samma ord. Det är ett ord, som vi känner mycket väl. Det var så viktigt, att de första kristna inte översatte det. Maria sade "amen" till Gud. När en jude sade amen, menade han många saker. Det var: det behagar er, det behagar mig, jag accepterar. Maria accepterade med glädje. Det ord som Lukas använder, genoito, är ett speciellt modus. I våra språk använder vi indikativ, konjunktiv osv. Grekiskan har ett speciellt modus, som kallas optativ. Det används, när man har en önskan och en längtan att något skall hända. Enligt Lukas använder Maria just detta sätt. Så hon sade inte "ja" med resignation, utan hon sade "ja" med glädje. Jag är otålig att få göra det som Gud vill. Så vilken underbar förebild för oss präster och ordensfolk. Det är ju så, att vår hängivelse till Herren består i att säga amen helt och fullt, ett helt och fullt ja. Helt och fullt "här är jag". Det var det vi präster sade, när vårt namn ropades upp vid vår prästvigning. Vi sade: "här är jag" och gick fram. Kanske det är något liknande också vid en ordensprofess. Så Maria är så nära vår kristna erfarenhet. Hela hennes liv var ett liv i tron. Vi kan se på hela Marias väg som en trosväg.

Men nu går jag rakt på påskmysteriet. Enligt mänsklig erfarenhet borde Maria ha sprungit iväg från Golgota och ropa till Gud: "nu har du tagit mig. Du sade ju, att min son skulle sitta och regera på Davids tron". Maria levde ju i tro, så hon trodde, att allt skulle ändra sig. Ända till det sista ögonblicket hoppades hon, att hennes Sons oskuld skulle erkännas. När Abraham skulle offra sin son stoppade Gud händelserna i sista ögonblicket. Av Maria fordrade Gud något mer, att hon skulle vara med vid sin Sons död. Och Maria sprang inte iväg. Det sägs, att hon förblev kvar. Hon stod i tystnad. Och även om hon inte visste något om uppståndelsen i framtiden, så visste hon, att Gud alltid har en annan möjlighet. Hon gav Gud allt.

I detta ögonblick vill jag se på Maria som förebild i hoppet. Det Andra Vatikankonciliet säger, att just i det ögonblicket blev Maria vår Moder genom sin tro, sitt hopp, sin kärlek och sin lydnad. Men låt oss nu för ett ögonblick se på Maria som förebild i hopp. Det är en av de titlar vi använder för att åkalla Maria: Mater Spei. Vi behöver hopp. Vi lever i ett samhälle, som tycks ha övergivit Jesus och kristendomen. På Golgota tycks det som om allt håller på att dö. Kyrkorna är tomma. Och just då är det tid att efterlikna Maria i hopp, att hoppas mot hoppet. Det betyder, att när varje mänskligt skäl att hoppas har försvunnit, får vi ändå hoppas. Folk kommer till våra ordenskommuniteter, om de känner att det finns hopp. De kommer till våra kyrkor och församlingar, om de känner att det finns hopp. Vi behöver mer hopp än syre. En människa, som vaknar på morgonen utan något hopp, frestas till självmord. Vi skulle hämta en hoppets källa ur vår dagliga kommunion, särskilt som präster. Om vi inte kan göra något annat, så kan vi i alla fall utstråla Jesu hopp. Då fortsätter vi att evangelisera, för hoppet är ju början till all evangelisation. Hoppet gör mirakler, även om ingenting ändras i den yttre situationen. Men hoppet börjar blomma igen i en personlig fråga, och allt blir annorlunda.

Tillåt mig att ge ett litet personligt exempel. Jag är en person som lider mycket av förkylning. Därför kan jag aldrig bli biskop i Sverige. I Italien har man samma temperatur i april som i november. Men kylan i april bekymrar mig mindre än kylan i november. Kylan i november gjorde mig deprimerad men inte kylan i april. Ändå är det samma temperatur. Då förstod jag. Kylan i april är en kyla med hopp. Men kylan i november är utan hopp, för vintern kommer. Så låt oss be, att Maria hjälper oss att förnya vårt hopp, så att vi, när vi återvänder till våra kommuniteter och församlingar, kan förmedla något av detta övernaturliga teologala hopp, som alltid finns kvar, eftersom det vilar på Guds trofasthet. Hoppet bedrar oss inte, säger Paulus, eftersom Guds kärlek redan har ingjutits i våra hjärtan.

En kort reflektion över det tredje momentet. Hur är Maria modell i pingsten? Maria är förebild i apostolisk kärlek, och jag förklarar varför. Maria var en person med erfarenhet vid pingsten. Redan vid bebådelsen hade den Helige Ande kommit över henne. Magnificat är tecknet på, att Maria har fått Andens fullhet, för Magnificat är en manifestation av den nyktra berusning som finns däri. Maria har inte glädje av pingsten på egen hand. Vid pingsten ställer hon sig till de andras tjänst, till apostlarnas tjänst, för att hjälpa dem att förbereda sig att ta emot Anden, så att de kan göra samma erfarenhet som hon. Och det är vår främsta plikt som präster.

Efter att ha förnyat vår erfarenhet av Gud i en reträtt, måste det vara vår önskan att andra får göra samma erfarenhet av Gud genom de olika medel vi har: genom sakramenten, genom att proklamera Guds ord, genom att ta hand om bönegrupper. I varje församling borde det finnas en bönegrupp, kanske av olika spiritualitet. Det finns så många möjligheter. Det vore inte bra, om det fanns en byrå för alla olika angelägenheter men inte någon för bön. Därför gläder jag mig över denna kommunitet här, då jag förstår att ni gör precis det som Maria gjorde. Ni har ställt ert kompletativa liv till förfogande för dem som vill komma hit och be. Ni gör avkall på en del av er frihet för att hjälpa andra att få erfara Gud. Det är mycket marianskt. Låt oss nu tillsammans med Maria leva påskens mysterier. Amen.

4:e versen av Veni creator

Ditt ljus i våra hjärtan tänd, från jorden dem till himlen vänd. Du alla vår svaghet känner väl, så stärk oss nu till kropp och själ. (Text enligt Cecilia)

(Översättningen från latin blir ungefär: Tänd ditt ljus i våra hjärtan. Upptänd våra hjärtan med kärlek. Det som är svagt och sjukt i vår kropp, hela det med din himmelska kraft.)

I denna vers ser vi den Helige Andes relation till varje troende människa. Den första versen ger en bild av den Helige Andes verk i hela frälsningshistorien med Anden som skapelsens och frälsningens ande. Den andra och tredje versen talar om Anden, som verkar i Kyrkan, som nådens Ande, som verkar som eld, levande vatten, som kärlek. Sedan finns det en vers om Andens charisma, Anden som fördelar de sjufaldiga gåvorna. I den versen ser vi Anden som verkar i varje enskild troende. För att teckna bilden av denna relation mellan Anden och den troende, så skissas en mycket enkel antropologi. Människan ses i sina tre dimensioner som rationell varelse, som viljevarelse och som kropp, ty det första ordet handlar om att tända ljuset i våra hjärtan (sensibus). Där menas med sensus själva förnuftet. Det är tal om intelligensen och tankeförmågan hos människan. Den andra aspekten, viljeakten symboliseras av hjärtat. För var och en av dessa tre dimensioner i vårt jag ber vi om en särskild gåva från den Helige Ande. För vårt förstånd ber vi om ljus. För vårt hjärta ber vi om kärlek. För vår kropp ber vi om helande. På detta sett presenteras en helt ny personlig pneumatologi. Om vi behöver ljus för att förstå skriften, kan vi citera den första raden i vers 4. När vi känner oss oförmögna att ge kärlek, skall vi be Anden om kärlek. När vi är sjuka, kan vi be den Helige Ande att hela oss eller ge oss kraft att utstå vår sjukdom.

Nu undrar ni kanske, varför jag tycker så mycket om Veni cretaor. Jag predikade under fastetiden för några år sedan för den Helige Fadern med utgångspunkt från Veni creator. Jag kom underfund med de andliga och spirituella djup, som fanns i denna hymn. Det är kanske den bästa syntesen vi har av den Helige Ande i den latinska kyrkan. Med uppmuntran från påven publicerade jag en bok om Veni creator, som finns på många språk, också på engelska. Jag har med mig ett exemplar, som jag kan visa om någon vill. Boken har publicerats i Amerika och i Sydafrika. I Sydafrika skedde det av ett kalvinistiskt förlag.

Nu återvänder vi till vårt huvudtema. Efter att ha betraktat den konungsliga smörjelsen den första dagen och den profetiska smörjelsen den andra dagen, ska vi i dag ägna oss åt den prästerliga smörjelsen hos Jesus och se vad den betyder för vår prästerliga smörjelse. Hebréerbrevet sägs, att den prästerliga tjänsten består av frambära offer och böner till Gud. I Jesu liv finner vi dessa uppgifter fullgjorda på ett underbart sätt. Nu på morgonen skall vi betrakta Jesus i bön. I eftermiddag skall vi, såvida inte den Helige Ande får mig att ändra mig, meditera över Jesu offer. Efter att ha bett offrar Jesus sig själv till Fadern. Därmed blir han överstepräst och förebild för allt prästadöme.

Låt oss först en stund betrakta Jesus i bön, för Jesus är en bönens människa snarare än en handlingens människa. Hans dop var ett bönens mysterium. Enligt Lukas var det just Jesu bön, som fick himlen att öppnas och den Helige Ande att komma ner över Jesus. Det sägs med ett enda ord, proseuxoménou, vilket betyder, medan Jesus var försänkt i bön, öppnade sig himlen. Så det var Jesu bön, som fick himlen att öppna sig. Kristi förklaring är också ett bönens mysterium. Jesus gick inte upp på berget för att bli förklarad. Lukas säger, att han gick upp på berget för att be. Medan han bad blev hans kläder lysande. Så det var Jesu bön, som gjorde hans mänsklighet genomskinlig. Mellan dessa episoder finner vi hela tiden Jesus i bön. Han brukade tillbringa en del av morgonen vid stranden i bön. Han vakade hela natten i bön. En gång samlades folkmassorna runt omkring honom för att höra Guds ord, alltså för ett ädelt syfte. Men Jesus drog sig undan för att be. Han ville alltså inte låta sig fångas av folkmassan. Han ville försvara sin tid för bön. Ibland försöker jag föreställa mig, vad som händer mellan himmel och jord, när Jesus, Guds Son, en person i Treenigheten, ber. Det är ett djupt mysterium denna dialog mellan Människosonen och hans far. Det hjälper mig ofta mycket, när jag har svårt att be, att i anden ställa mig vid Jesu sida och bara liksom låta mig påverkas av hans bön.

Sedan vet vi från evangelierna, att Jesus inte bara bad privat, utan han förrättade också liturgisk bön. Varje jude brukade tre gånger om dagen göra ett uppehåll och vända sig mot Jerusalems tempel och läsa den officiella bönen. På morgonen var det vid soluppgången, på eftermiddagen under tempeloffret och på kvällen innan man lade sig. Det är otänkbart, att Jesus inte skulle ha följt detta. Det skulle ha väckt skandal. Liksom andra judar gjorde Jesus en paus tre gånger om dagen och bad. Våra tideböner kommer just ur denna judiska vana att be. Vi får också veta något om innehållet i Jesu bön. Jesus bad i Anden. Det vill säga, att det var den Helige Ande som inspirerade Jesus till bön. Lukas säger: "Vid den tiden jublade Jesus i Anden och sade: 'Jag välsignar dig Fader'". Vi har nu en stund betraktat Jesu underbara bön. Jesus i bön det är den dolde Jesus, dold mellan raderna i evangelierna, för ibland är det mindre än en rad, som berättar om en hel natt som Jesus tillbringade i bön.

Låt oss nu vända oss till Kyrkan och till oss själva. Vad skall vi dra för slutsatser? Först och främst finns det ett glatt budskap om bönen. Kristendomen har alltid ett glatt budskap att ge på alla områden. Det gäller också bönen. Det glada budskapet ligger i följande: Vi har inte bara fått en befallning att be, inte bara en plikt att be, utan vi har fått gåvan att be. Återigen är kristendomen gåvans och nådens religion, för vi fick i dopet den Helige Ande. Och den Helige Ande är själva principen för bönen. Han är den som bad i Jesus och som nu ber i oss. På 60- till 70-talet fanns det ett mode i Europa att åka till Östern och lära sig olika bönetekniker. Många ungdomar reste så långt som till Thailand för att lära sig att be av de andliga mästarna. De visste inte, att de inom sig själva bar principen för bönen.

En gång predikade jag i en fattig by i Etiopien. Den dag jag kom till byn avslutade de just en brunnsborrning. Det fanns inget vatten i denna by, och det hade aldrig funnits. Kvinnorna fick gå långa sträckor för att hämta vatten. En missionär hade gåvan att känna var vattnet fanns under jorden. Han hade sagt, att det fanns en plats, där man kunde gräva efter vatten. Med hjälp av italienska understödjare hade man grävt en brunn. Den dag jag kom skulle den sista jorden grävas upp för denna brunn. Alla var enormt spända på att se, om det verkligen fanns vatten. Och det fanns vatten. För folket var det ett under. De trummade och festade hela natten. De kunde aldrig ha förutsett, att det fanns vatten under deras egen by. Så på tal om missionärer och bön tog jag tillfället i akt.

Ni ser ju, att det händer samma sak i vårt böneliv. Vi åker långt bort för att lära oss att be. Vi läser böcker och går på kurser. Ofta är vi omedvetna om, att det finns en levande ström av bön i vårt hjärta. Allt vi behöver göra är att gräva upp jorden. Tecknet på att vi har tagit emot principen för bön är det som Paulus säger: "Gud har sänt sin Sons Ande in i våra hjärtan och den ropar Abba Fader." Vad betyder detta? Den Helige Ande, som kommer till oss, ger oss Jesu bön. Så kristen bön är fortsättningen på Jesu egen bön. Det är samma källa, samma Ande. Och det är samma rop: "Abba, Fader." Hela Jesu bön började med detta rop, Abba, Fader. Och nu är vår kristna bön densamma.

Sankt Augustinus gjorde en smart iakttagelse. Han sade: "Hur kan den Helige Ande ropa Abba i oss"? Det finns faktiskt ett teologiskt problem här. Den Helige Ande är ju inte Faderns Son eller hur? Han utgår av Fadern, men han är inte född av Fadern. Så hur kan han tilltala Fadern, Gud, Abba? Det kan han, därför att han är Sonens Ande. Han är som Ande inkarnerad i Sonen och talar nu på Sonens vägnar i oss. En kyrkofader sade, att den Helige Ande handlar som en mor, när hon vill lära barnet att säga pappa. Hon upprepar med barnet: "pappa, pappa". Hon kan ju inte tilltala barnets fader pappa, för hon är ju hans hustru, men hon identifierar sig med barnet. Så är det med den kristna bönen. Paulus har två vackra texter om bönen i Romarebrevet.

Kap 8: 26, 27 "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill."

När jag läste denna text en gång, sade jag till mig själv: "Om vi kunde uttyda det den helige Ande säger i dessa djup ord, då skulle vi upptäcka själva hemligheten i bön." Och jag upptäckte svaret i mitt sinne. Detta är nog möjligt. Det är möjligt att förstå, vad den Helige Ande säger i dessa outtalade ord. För den helige Ande, som ber på detta sätt i outtalade ord, är samme Ande som inspirerade bönen i Bibeln, Jesu bön. Den Helige Ande har inte två olika slags bön. Så om vi vill veta, hur han ber i oss, behöver vi bara se, hur han inspirerade bönen i Bibeln, hur han lärde Mose att be, psalmisterna att be. Det finns en detalj som frapperar mig mycket i kvalitén i den bibliska bönen. Det är en bön som är full av frihet och mod, inte något av den doft av servilitet som vi präster ofta finner i bönen.

Vi tar bara ett exempel. En gång var Mose i bön uppe på berget. Han hade bett i fyrtio dagar och fyrtio nätter, när Herren talade till honom och sade, att han snabbt skulle gå ner, för folket han hade lett ut ur Egypten hade handlat på ett korrupt sätt. De har gjort sig en guldkalv. Men Mose springer inte ner för berget. Tvärtom börjar han tala med Gud. Herre det är ju ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med din utsträckta hand. Och när rabbinerna kommenterade detta textställe, så hade de väl förstått den mening, som fanns dold under Moses ord. Vad Mose ville säga till Gud var, att när folket är trofast, "då är de ditt folk som du har fört ut ur Egypten". Men när de har gjort sig den gyllene kalven, "då är de mitt folk som jag har fört ut ur Egypten". Detta är ett sätt som ofta förekommer i Bibeln. Även Abraham talade så till Gud.

En dag tillgriper Gud ett slags förförelsekonst gentemot Mose. Han säger: "Ge mig friheten att förstöra detta folk, så skall jag göra dig till ledare för ett mycket större folk". Mose svarar med en slags utpressning: "Nej, Herre, det kan du inte göra, för då kommer folk runt om att säga, att du inte har förmågan att leda folket till det land du har lovat". Och Bibeln säger, att Gud slutligen övergav tanken att förgöra folket. Detta var precis detta Gud ville, att Mose skulle göra, att han skulle ställa sig på folkets sida mot honom själv. Senare, när Mose står inför folket, då ställer han sig på Guds sida mot folket: "Ni dåraktiga är det på det sättet ni återgäldar Herrens godhet." Så jag vågar säga till prästerna i kyrkan: "När ni märker att Gud har något emot ert folk, så ställ er inte genast på Guds sida, utan ställ er på folkets sida och försvara dem. Men när ni står in för folket, då skall ni försvara Gud".

Är ni trötta? Lite botgöring hör hemma i en reträtt. Några saker skall vi tillägga här. Hur ser Andens bön ut? Ibland ger den Helige Ande oss innerlighet och en upplevelse av Guds transcendens och helighet. Då blir bönen en bön av tillbedjan och tacksägelse, som är den allra bästa delen av kristen bön. Den bön som finns i "Gloria in excelsis Deo", "Vi prisar dig, vi tillber dig, vi välsignar dig", "benedicimus te, adoramus te, glorificamus te", rymmer alla dessa lovprisningar. Ibland låter den Helige Ande oss be på det sättet. Men var och en får någon gång uppleva, att bönen blir en kamp, en tid av torka, och frestelsen att lämna bönen åt sidan är stor. Men vi bör vara beredda, så att vi inte faller för den frestelsen. Vad skall vi göra, när bönen blir besvärlig och vi känner oss kalla som marmor i kyrkan? Helgonen har gett oss några goda råd. Också Teresa av Avila upplevde sådana torrtider. Hon ses som den stora läromästaren i bön. Men hon säger, att det fanns en period i hennes liv, när hon inte kunde förmå sig att be ett Hell dig Maria, utan att hennes tankar rörde sig kring jorden två eller tre varv. Så vi skall inte överge bönen utan försöka leva kvar i det som vi upplevde i bönens starka ögonblick. Kanske lite kortare bön, ty för att säga det väsentliga till Gud behöver vi mindre än en minut. Men vi bör ändå fortsätta att be.

Jag tycker om att ge följande exempel. Ni känner till historien om Beethoven. Han blev döv. Och för en musiker är det en tragedi att bli döv. Och det var en tragedi för honom. Han skrev musik, men han kunde inte höra en enda ton. Och ändå fortsatte han att skriva musik. Och den musiken blev renare och renare, till dess att han skrev den nionde symfonin. Och när den framfördes första gången, kom det efter den avslutande hymnen i glädje en applådåska. En man i orkestern fick dra Beethoven i rockskörtet, så att han skulle vända sig om och tacka publiken. Han hade inte hört vare sig musiken eller applåderna. Musiken var så underbar. När vi ber i en period av torka, då är vi som Beethoven. Vi kan inte själva uppskatta det vi säger. Orden blir meningslösa för oss. Men audiensen uppskattar dem. Och i detta fall är audiensen Fadern, Sonen och den Helige Ande. Ibland under sådana tider av torka händer det något vi borde vara medvetna om. Rollen blir omvänd. Gud blir den som ber, och vi är de som tar emot bönen. Detta händer när ni börjar be och ber Gud befria er från den eller den människan ni inte står ut med, från det eller det jobbet ni inte tycker om, och Gud ber er att acceptera eller ta på er just det jobbet eller den människan. Vi borde inte gå miste om det tillfället.

Poeten Tagore har ett fint exempel som kan hjälpa oss att förstå vad som händer i denna situation. Han lät en tiggare berätta sin historia. Tiggaren berättar: "Jag tiggde i gathörnet. När jag hörde ljudet av en kärra som närmade sig, förstod jag, att det var prinsens kärra. Så jag sade till mig själv: 'Nu kommer allmosorna att regna över mig, utan att jag ens behöver be om det'. Vilken överraskning, när du kom nära mig. Du steg ner från din vagn, sträckte ut din hand och sade till mig: 'Vad har du att ge mig?' Då försökte jag finna ett korn av ris i min påse, bara ett och ett litet. Och jag gav det till dig. Vilken sorg på kvällen. Jag tömde min påse. Då fann jag ett korn av guld, men bara ett, det minsta. Vad ledsen jag var, att jag inte hade gett dig allt som fanns i påsen." Det är det som händer oss också.

Hemligheten med Jesu bön, sade jag, var den Helige Ande. Hemligheten i vår bön är också den Helige Ande. Det är därför det är gott att åkalla den Helige Ande, när vi börjar vår bön på morgonen eller i början av mässan. Vi kan be: "skapa i mig Gud en äkta bön, Jesu bön". Amen.

Em.

Nu närmar vi oss slutet på vår resa. Har den varit svår att följa? För det mesta, när man har simultantolkning, blir det lite svårt för dem som lyssnar att höra på. Men våra översättare var väl förberedda. Och publiken var så tålmodig, så allt gick bra. Låt oss börja vår meditation med en text ur Hebréerbrevet, som just talar om den prästerliga smörjelsen, Hebr.5: 1-10
"Varje överstepräst utses bland människor, och det är människor han får till uppgift att företräda inför Gud genom att frambära offergåvor för deras synder. Han kan ha fördrag med de okunniga och vilsegångna eftersom han själv är behäftad med svaghet och därför måste frambära syndoffer lika mycket för sig själv som för folket. Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud, liksom Aron. Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag, liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek. Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek."

Denna text betonar, att den prästerliga smörjelsen framför allt består i att frambära offer och böner till Gud. Men Hebréerbrevet betonar också, att Kristi offer var något helt annat än alla andra offer. Andra präster skulle offra djur, men Jesus offrade sig själv som ett fläckfritt lamm. Vi har talat om Jesu bön som en modell för vår egen bön. Låt oss i denna sista meditation meditera över Kristi offer, över Kristus som offrade sig själv till Fadern. Detta kommer att vara en meditation över Kristi lidande. Vi kunde också ha talat om eukaristin som en fortsättning på Kristi offer. Men vi talade om eukaristin under mässan.

Så jag är glad att med er få dela några tankar om Kristi lidande. Ett annat skäl till detta är, att jag är franciskan. Och den helige Franciskus av Assisi älskade korset väldigt mycket och var till slut en levande bild av korset. Men det finns en viktigare orsak att tala om Jesu lidande. Berättelsen om Jesu lidande var det första i evangelierna som skrevs ner och formades. Evangelierna började med berättelsen om Jesu lidande. Martin Keller har definierat evangelierna som passionshistorien med en lång inledning. Så allt det övriga är som en introduktion till denna berättelse. Nu är det märkliga, att det allra viktigaste i evangeliet är det som läses minst i kyrkan. Det läses en gång om året i den heliga veckan, när det inte finns någon möjlighet att kommentera, eftersom gudstjänsterna är långa. Så i praktiken finns det nästan inget tillfälle att lyssna till Jesu lidandes historia under kyrkoåret. Tidigare under folkmissionerna stod Jesu lidandes historia i centrum. Jag vet inte, hur det är i Sverige, men i övrigt är de folkliga missionerna i dag mycket sällsynta. Så risken är, att människorna aldrig får någon riktig tillgång till berättelserna om Jesu lidande. Därför har jag under nästa fastetid fått uppdraget att inför det påvliga hushållet tala just om Jesu lidande för att försöka ändra på det tillstånd som råder.

'Varför är det då så viktigt att läsa och tala om Jesu lidandes historia? Därför att den kerygmatiska förkunnelse jag talade om i går, denna evangeliets kraft, framträder just när man talar och läser om Jesu lidande. De förhärdade hjärtan människorna har i dag kan endast mjukas upp genom att möta Jesu lidande. Vi hörde ett exempel på detta i morse med Gibsons film "The passion of the Christ". Det förekommer fantastiska berättelser om omvändelser, sedan människor har sett denna film. I England hörde jag en mycket intressant berättelse. Det fanns i fängelser fångar, som alltid hade nekat till sina brott. Men efter att ha sett denna film gick de raka vägen för att bikta sina brott. Men det finns ett fel i denna film. Det är att denna film enligt mig insisterar för mycket på de yttre, kroppsliga lidandena hos Jesus. Den fokuserar för mycket på det våld, som Jesus genomgick. Jag själv stod inte ut att se hela filmen. Jag var länge närvarande med slutna ögon. Filmen överväldigade mig.

Därför skall vi nu inte tala om de fysiska plågor, som Jesus genomgick utan mer de inre, osynliga lidanden som han genomgick och som är den viktigaste delen av Jesu passion. Det finns en orsak till att kristen fromhet har sysslat så mycket med Kristi fysiska lidande, och detta går tillbaka till det första århundradet av den kristna historien. Det fanns en heresi, som förnekade Jesu fysiska lidanden. Mot denna heresi hade man att hävda de fysiska lidanden Jesus genomgick. Det är det som Ignatius av Antiokia gör hela tiden. Han talar om Jesu fysiska lidande. Å andra sidan finns den arianska heresin. Arianerna menade, att kyrkofäderna talade för mycket om Jesu inre lidande och för lite om Jesu fysiska lidande. Arianerna sade, att om man för mycket betonade de inre lidandena, var Jesus inte fullkomlig Gud och Guds Son. Dessa faror finns inte nu, så vi kan tala fritt om Jesu lidande i dag. Det innebär naturligtvis inte att man skall förneka eller förringa Jesu fysiska lidande, utan man vill se rötterna till varför Jesus lider så starkt. Vi skall vandra via tre stationer på denna korsväg, inte fjorton, bara tre. Den första leder oss till Getsemane. Vi lyssnar på några verser ur Markusevangeliet. Kap 14: 32-36
"Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: 'Sitt kvar här, medan jag ber.' Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sade till dem: 'Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.' Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sade: 'Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.'"

Alla de gester Jesus gör i detta ögonblick är något de människor som är i dödsångest gör. Han föll till marken och reste sig och gick till lärjungarna. Varför upplever Jesus denna förvirring? Det han upplever är hans kalk. Han säger: "Tag denna bägare från mig". Vad betyder kalk eller bägare? I Bibeln är bägaren alltid förknippad med Guds vrede mot synden. Guds vredes bägare kallas den hos Jesaja. Uppenbarelseboken talar också om Guds vredes bägare. Det som får Jesus att darra och bäva är inte så mycket visionen om det kommande lidandet, utan det är snarare det, att han känner Guds vrede över synden. I Romarebrevet heter det, att Guds vrede är uppenbarad gentemot varje form av gudlöshet. Nu är Jesus i Getsemane. Man kan säga, att det är den människa som har förvandlats till synd. Han har tagit på sig världens synder. Han har tagit dem på sig, och det måste ses mycket realistiskt. Det betyder inte, att Jesus har tagit på sig följderna av synden. På ett mystiskt sätt har han tagit på sig själva världens synd. Och därför är nu den oändliga närheten mellan Fadern och Sonen genomkorsad av ett oändligt avvisande, för mellan Fadern och Sonen står synden.

Jesus har i Getsemane upplevt andens mörka natt. Johannes av Korset talar om något som många mystiker har upplevt. Det är egentligen bara ett blekt återsken av den mörka natt som Jesus upplevde i Getsemane. Enligt Johannes av Korset består själens mörka natt av två element: syndens närhet och förlusten av Gud. En människa i den situationen känner syndens närhet till sig. Gud har på något sätt lämnat honom, gått ifrån honom. Något av detta upplevde Jesus i detta ögonblick. En gång var jag i Alperna. Och jag fick se något som händer ganska ofta i Alperna, särskilt på sommaren, när mycket varm luft kommer söderifrån och i bergen möter en kall luftmässa norrifrån. Denna kollision skapar en sådan storm, att Alperna praktiskt taget darrar. Det var för mig en symbol för det som hände i Jesu själ, där Guds helighet stötte samman med syndens is. Men Getsemane slutar inte med ett nederlag utan snarare tvärtom, i den bästa av segrar. Och segern ligger i att i denna begränsade situation behåller Jesus sin sonliga tillit till Fadern. Detta är det enda ställe i Bibeln där det arameiska ordet abba används. Det måste vara ett mycket starkt minne som gjorde att detta ord placerades i detta sammanhang, för Getsemane är naturligtvis en historisk händelse. En så icke apologetisk text skulle knappast ha skrivits ned av apostlarna.

Kampen i Getsemane slutar med Jesu lydnad och underkastelse. Inte min vilja utan må din vilja ske. Denna lydnad är vår frälsnings klippa. Allt som följer sedan i lidandets historia är endast att det som Jesus redan har beslutat sker. I en mening är Getsemane den allra viktigaste delen i evangeliet. På medeltiden fanns det en teolog som hette Petrus Avelardus, som kom med vissa moderna invändningar mot tron. Han sade till exempel: "Hur kan Gud försonas med mänskligheten genom sin sons blod? Vad är Gud för en fader om han väntar på sin sons död"? Svaret på detta kom från Sankt Bernhard. Bernhards svar var: "Det var naturligtvis inte Sonens död som behagade Gud utan det var hans Sons beredskap att dö för oss". Det är inte bara det brutala faktum att Jesus korsfästes utan det var hans lydnad intill döden som räddade oss. Denna händelse har naturligtvis haft ett stort inflytande i vårt andliga liv. På något sätt måste var och en av oss någon gång gå igenom en själens mörka natt. Det kan ske när vi möter svårigheter med lydnaden. En överordnad kan säga åt oss att helt byta jobb eller plats där vi arbetar. Då är det bara sällskapet med Jesus i Getsemane som kan hjälpa oss.

Låt oss gå över till den andra stationen som är något kortare. Vi läser Mark 15: 16-20.
"Soldaterna förde in honom på gården, alltså i residenset, och kallade samman hela vaktstyrkan. De klädde honom i en purpurröd mantel och vred ihop en krans av törne och satte den på honom. Sedan hälsade de honom: 'Leve judarnas konung!' De slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och föll på knä och hyllade honom. Och när de hade hånat honom tog de av honom den röda manteln och satte på honom hans egna kläder och förde ut honom för att korsfästa honom."

Detta förefaller vara en sorts paus i passionshistorien som man lätt förbigår. Men det finns en viktig mening här. Vad som har fångat min uppmärksamhet i denna text är en bild av en flamländsk 1500-talsmålare, Jean Mostark. Några bilder av honom finns i Bryssel. Denna bild finns i British Museum i London. Han var en mycket from man. Han hörde till en speciell samtida andlig rörelse. Det särskilda med denna bild är, att den beskriver just de element som nämns i texten. Den gör detta ögonblick i Jesu lidandes historia synligt på ett mycket uttrycksfullt sätt. Man kan se Jesus törnekrönt. Törnena är markerade genom att det finns kvar några gröna blad. Droppar av blod rinner över hans ansikte och blandas med de tårar han gråter. Men när vi ser på bilden ser vi, att det inte är över sig själv han gråter. Han gråter för min skull. Han sade: "Gråt inte över mig utan över er." Längre ner ser vi hans mun. Hans mun är halvöppen, som hos en människa som har svårt att andas. Det är hans dödsångest. På hans skuldror ligger en mantel, en mycket tung mantel, mer gjord av metall än av textilmaterial. Sedan kommer vi till händerna, som är det kanske mest slående elementet i denna bild. Jesu händer är bundna med ett grovt rep. I ena handen håller han en knippa och i den andra en stav. Vi kan se, att han knappast kan röra ett finger. Det är en människa som har berövats all sin frihet, en som har gett hela sin frihet tillbaka till Gud. Jag måste erkänna, att denna bild är för mig mer än en bild. Det är en närvaro. Detta är min predikant. Innan jag ger mig ut för att predika för bröder och systrar världen över, brukar jag stanna upp en stund inför denna bild. Jag har en lite större hemma i mitt rum.

Jag ser bara på denna bild och kan inte undgå att tänka: "hur fri är jag inte"? Jag kan välja vilket flyg jag vill ta, vilka åtaganden jag kan säga ja eller nej till. Så fri jag är. Och allt detta sker på bekostnad av en som inte hade någon som helst frihet. Mysteriet med gudlöshet ligger i det faktum att Adam ville åtnjuta full frihet utan kontroll av Gud. Därför kallas denna Jesusbild lydnadens, fromhetens mysterium, den nye Adam. Detta är värt en åtanke från vår sida. Augustinus säger, att vi ber till Gud: "Begär vad du vill av oss utom min frihet. Tag inte min frihet ifrån mig." Detta är precis det Gud vill ha från oss, det enda vi kan ge honom. Att ge vår frihet tillbaka till Gud innebär att lyda. Var och en av oss har tillfälle att lyda. För det finns en inte bara en lydnad gentemot en överordnad eller en viss orden. Det finns en lydnad för de situationer livet för med sig. När ni möter en situation i livet som ni inte tycker om, och om situationen inte förändras, trots att ni har gjort allt, då kan ni i den situationen se ett tyst uttryck för Guds vilja och kanske reagera med lydnad.

Vi går vidare till den tredje stationen i vår meditation. Den tar oss till Golgota. På Golgota får vi se Jesu kroppsliga lidande. Vi ser spikarna, ättikan. Men det finns också det svåra, djupa lidandet i Kristi själ. Det kommer till uttryck i Jesu rop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Paulus säger i brevet till galaterna: "Ni dåraktiga galater, inför vilka jag har presenterat det levande korset." Han förklarade, hur den levande bild av korset, vilken han hade predikat, var. Det var bilden av en anklagad, för Paulus säger, att Jesus på korset är den anklagade. Det skulle kunna översättas den exkommunicerade, den utstötte, som är utstött från Gud. Därför står det skrivet, att den anklagade är den som hänger på trä. Enligt von Balthasar led Jesus på korset de fördömdas straff, för de fördömdas straff i helvetet består just i förlusten av Gud. I sin mänskliga natur upplevde Jesus förlusten av Gud, Faderns tystnad. Efter Auschwitz har många romaner och texter skrivits om Guds tystnad. Det är mänsklig fåfänga. För den moderna människan, som knappast tror på Gud, klagar över Guds tystnad. Men Guds tystnad kan bara upplevas av en människa för vilken Gud är allt. Den människan vet vad Guds tystnad är och tänker: "Om du inte talar till mig är jag som någon som sjunker ner i graven". Jesus vet, vad Guds tystnad innebär. Jag vågar säga, att Jesus på korset blev en ateist. Detta är inte att tillämpa paradoxer. Ateist kan betyda två saker. En aktiv innebörd är det, när någon avvisar Gud. Den vanliga ateismen är ju, att man avvisar Gud, förnekar Gud. Men ateism kan också innebära något passivt. Då betyder det någon som är avvisad av Gud. Men resultatet är detsamma, nämligen att människan känner sig berövad Gud. Detta är några enkla ord vi kan säga om Jesu passion.

Men det finns fler mysterier på Golgota. Det viktigaste är, att Gud Fader, som skenbart var så frånvarande då, led med Jesus på korset. Det är en biblisk sanning som vi först nyligen har återupptäckt. Men alla stora teologer under det senare 1900-talet, von Batlhasar, Karl Barth, Johannes Paulus II, har alla talat om Gud Faders lidande. Johannes Paulus II ägnade saken två sidor i "Dominum et Vivificantem", encyklikan om den Helige Ande, åt Gud Faders lidande. Men konstnärerna har upptäckt detta mycket tidigare än teologerna. Ni vet kanske, hur Treenigheten avbildas i det västerländska måleriet. I den ortodoxa traditionen avbildas den som tre änglar runt bordet utifrån händelsen med Abraham. I den latinska kyrkan framställs Treenigheten på följande sätt. Vi ser Gud Fader med utsträckta händer, och han håller korset. Mellan Gud Faders ansikte och Jesu ansikte ser vi duvan, den Helige Ande. Den mest berömda av dessa målningar är den av Masaccio i Florens. Den är viktig konsthistoriskt, för den är början på perspektivmålning. Om ni kommer till Florens besök då kyrkan Sancta Maria Novella och se denna målning.

Fadern har ett mycket lidande ansiktsuttryck, och han håller i sina händer Jesu kors. Det är en biblisk tanke och inget nytt påfund. Det var en grekisk idé, att Gud inte kan lida. Enligt grekisk teologi var oförmågan att lida något typiskt för Gud. Men den kristne, bibliske Guden är kärlek. Det är definitionen av Gud. Och kärleken är det mest sårbara som finns på jorden, för äkta kärlek måste ge den som älskas friheten att svara. Och ger man den friheten, finns också frihet att avvisa. Det är det som Gud Fader klagar över i Bibeln. Han säger: "Jag har fött dem en son och de har avvisat mig." Man borde fråga en mänsklig far, vad det innebär, när han har fött en son och de avvisar fadern och förkastar honom. Naturligtvis är lidandet hos Gud Fader av annan natur. Det är ett frivilligt lidande. Det är ett kärlekens lidande, något Johannes Paulus II sade tydligt. Det kommer att sluta med kärlekens seger. Men det finns ändå människor som drabbas av fördömelse på jorden. Det finns människor som lider på jorden. Och Gud lider.

Jag säger till er präster, att ni skall tala om Gud Faders lidande. För det är det enda svar vi kan ge på frågan om varför oskyldiga måste lida. Hur kan vi tro på en Gud, som ser de oskyldigas lidande men inte gör något åt det? Detta är kanske den mest kraftfulla invändning, som håller människor fjärran från tron. Vi måste kunna säga: "Gud, se inte på oss långt ifrån." Han led på korset tillsammans med Jesus. Han lider överallt, där människor utsätts för lidande. Det är förstås ett mysterium. Men jag har erfarit, att människor kan förstå detta. Varje år predikar jag i Peterskyrkan på Långfredagen. Det har jag gjort de sista tjugosex åren. Jag har då berört många olika aspekter av Jesu lidande. Men den predikan som jag har sett gjort det största intrycket var, när jag talade om Gud Faders lidande. Så Jesu lidande är inte en fråga om att välja mellan Jesus och Fadern. Gud är död- teologin kände sig tvungen att välja mellan Jesus och Fadern. De poängterade Jesus, men på något sätt på bekostnad av Fadern.

Ett annat mysterium på Golgota är, att kampen på nytt slutar med seger. Ända till sista ögonblicket behöll Jesus sin sonliga tillit till Fadern. Om vi tar Skriften på allvar, måste vi även reflektera över Jesu sista ord på korset: "Fader i dina händer befaller jag min ande." Låt oss nu till slut försöka göra en slutledning eller en sammanfattning. Efter att ha lyssnat till Jesu lidande, vad är då den viktigaste handling ni kan göra? Det är att bli medveten om, att allt detta hände för min skull. Jesus dog för min skull. Han dog för mina synders skull. Och om vi inte en gång i livet går genom denna smala dörr i Jesu lidande, så blir det något utanför oss, och vi får aldrig erfara kraften i Jesu kors. I omvändelse och ödmjukhet kan vi erkänna, att Jesus tog på sig också mina synder. Det var också mitt missbruk av friheten som berövade honom friheten. Känner ni till denna berömda negro-spiritual: "Were you there when they crucified my Lord?" (Var ni med när de korsfäste min Herre?). Denna sång är verkligen andlig sång, för den kommer ur tro och ur lidande. När jag lyssnar till denna sång och hör: "var du där, var du där", så hör jag en röst inom mig som säger: "ja, jag var där". Sången fortsätter: "ibland får den mig att själva". Men det är ett lyckligt ögonblick, när detta sker, för från detta ögonblick får Jesu lidande en helt annan innebörd. Från att ha varit en anklagelse riktad mot mig eller en skuldkänsla, så blir det mitt livs stolthet, min säkerhet, för jag vet, att det inte bara var på grund av mig utan också för min skull. Vi kan förstå vad Paulus brukade säga: "Fjärran vara det mig att berömma mig av något annat än Jesu kors". Jesus sade till sina lärjungar: "Kan ni inte stanna hos mig en timme?" Han kan inte anklaga oss. Vi har gjort det.

---

DEL 4 av 5
Förra Hem Nästa
[1][2][3][4] [5]