Onsdag. Evangelium enligt Markus. Simon Petrus svärmor sjuk i feber.
På enslig plats.
Mark 1:29-39

När vi talade om ordets liturgi, sade jag, när vi talade om att lyssna till Guds ord i mässan, att det som vi hör inte bara är en berättelse om det som skedde för flera århundraden sedan. Skriften är levande. I dag har vi hört om Samuels kallelse, och vi borde kunna lyssna till denna berättelse som om den var riktad till oss. Vi skulle kunna höra vårt eget namn uttalas. Herren sade: "Samuel, Samuel". I dag säger han Raniero, Raniero, som är mitt namn. Och han säger också era namn. Samuel kallades att bli profet. Och vi alla är också kallade att bli profeter. I dag skall vi just tala om den profetiska aspekten av vår smörjelse. Också systrarnas liv är ett profetiskt liv. De är profetia i sig själva utan behov av många ord. Jungfrulighet proklamerar i Kyrkan att synden i världen håller på att försvinna, och att vi alla är på väg till det himmelska Jerusalem. Vilket nödvändigt och väsentligt, profetiskt budskap till världen i dag. Om Gud kallar oss just nu i detta ögonblick, så väntar han också på vårt svar: "Här är jag, Herre." Så låt oss då i kommunionen säga: "Här är jag, Herre". Låt oss nu avsluta vår reflektion över eukaristin och tala om det tredje momentet, kommunionen.

Och som begynnelsepunkt för vår reflektion tar vi vår text ur 1 Kor. 10, där Paulus säger: "brödet som vi bryter är inte det en gemenskap med Kristi kropp, och bägaren vi välsignar är inte den en gemenskap med Kristi blod, ty det finns bara ett bröd, som vi tar del av". Så ordet bröd förekommer två gånger i denna text. Första gången är det Jesu kropp, som föddes av Maria. När Paulus säger, att brödet vi välsignar är gemenskap med Kristi kropp, då menas den äkta kropp, som föddes av Jungfru Maria. När han andra gången säger, att vi tar del av samma kropp, då menas Kristi mystiska kropp, Kyrkan. Det är ett enkelt och lättfattligt sätt att säga, att kommunionen både är gemenskap med Kristi kropp och med Kyrkans kropp. Låt oss nu säga något om kommunionen.

Kommunionen är i första hand en gemenskap med Kristi kropp och blod. I går försökte vi förklara, vad kropp och blod betydde. Kroppen betyder hela Jesu liv, hans äkta konkreta liv, som utgörs av tystnaden i Nasaret, mödorna under hans predikoresor, glädjen i hans bön och sedan ångesten i Getsemane. Så kommunionen är en gemenskap med Kristi äkta liv. Denna kommunion är en speciell kommunion genom den näring vi tar emot. Det är den starka vitala kraft, som assimilerar det svaga. Det är grönsaken, som assimilerar mineralerna. Djuret assimilerar grönsaken och mineralerna. Om vi applicerar denna mat på kommunionen, så betyder det, att det är den starkare vitala princip som assimilerar den svagare. Naturligtvis är den starka, vitala principen Jesus själv. I det vanliga näringsintaget är det vi, som assimilerar maten. Men i kommunionen är det maten som assimilerar oss. Så vi omformas i Kristus. Vårt sätt att tänka och bedöma, ja hela vår inre värld omformas i Kristus. Detta är det första steget i vår kommunion.

Eukaristin är något helt outtömligt. Vi vet, att det endast finns en gudomlig natur, som på samma sätt delas av Fadern, Sonen och den Helige Ande. Så när vi tar emot Sonens gudomliga natur i kommunionen, så tar vi också emot Fadern och den Helige Ande. Varje eukaristisk kommunion har en trinitarisk dimension. Ni kommer säkert ihåg den vackra påskikonen över Treenigheten med de tre änglarna som sitter kring bordet. Detta är också eukaristins ikon, inte bara Treenighetens. Målaren Rubljov vill säga, att hela Treenigheten väntar på oss vid bordet. Och hela Treenigheten kommer till oss genom Kristi kropp. Så beroende på vår inre hållning kan vi varje dag speciellt se på en aspekt. En dag skulle vi under kommunionen kunna koncentrera oss på gemenskapen med Fadern. Och om vi vill ta emot den Helige Ande på ett nytt sätt, vart skulle vi då gå? Till eukaristin, för där kommer själva ursprunget till Anden till oss. Den Helige Ande kommer ur Jesu genomborrade sida på korset.

Men låt mig nu säga något om kommunionen med Jesus. Vi kan hänvisa till det Paulus säger om äktenskapets lag. Paulus säger, att äktenskapets lag är, att brudgummens kropp blir brudens kropp, och brudens kropp blir brudgummens. Paulus säger, att det mänskliga äktenskapet bara är en återspegling av ett annat äktenskap. Många, inte minst psykologer, säger att detta mystiska äktenskap bara är en sublimering eller ett substitut för det mänskliga äktenskapet. Det mystiska äktenskapet är inte något riktigt äktenskap säger de. Det äkta äktenskapet är det mänskliga. Men jag är övertygad om motsatsen. Det mänskliga äktenskapet är bara en svag avglans av ett annat äktenskap. Så den lag, som det mänskliga äktenskapet har, appliceras mycket bättre på det mystiska. Vad är då följden av denna applicering? Jo, att Kristi kropp blir min kropp, för vi är ju bruden i Kyrkan. Med hans kropp menas också hans helighet. Det betyder, att när jag tar emot den heliga kommunionen, så blir Jesu helighet min.

Vi skall ge detta pronomen "min" en mycket stark innebörd. I går under en av våra meditationer gav jag ett exempel. Jag talade om de fattiga tiggare, som bor i storstäder som Rom. Jag gav exempel på en mycket generös ägare av en modebutik. Han sade, att varje tiggare kunde komma till denna butik. De kunde ta av sig sina smutsiga trasor och välja den bästa kostym de kunde hitta i affären, ta den på sig och ge sig ut i frihet. Det är detta som händer vid eukaristins moment, om vi är tillräckligt modiga att göra denna trosakt. När vi går tillbaka till vår plats efter att ha tagit emot Jesus, kan vi tala till vår Fader och säga till honom: "Fader se på mig nu och gläd dig", som det står skrivet att så först skedde, när världen skapades. Här är en ny skapelse. Jesus har tagit på sig min synd, och jag tar på mig hans helighet. Kommer vi någon gång i våra liv att göra denna trossanning?

Men också motsatsen är sann. Brudens kropp blir också brudgummens kropp. Jesus har antagit vår mänskliga verklighet på ett mycket realistiskt sätt. Under sitt mänskliga liv gjorde Jesus inte annat än mänskliga erfarenheter. För det första var han en man och inte en kvinna. Så han visste inte, vad det innebar att vara en kvinna. Han var inte gift, så han visste inte, vad det innebar att vara gift. Han dog mycket ung, så han visste inte, vad det var att vara en gammal man, som jag är. Men nu, tack vare eukaristin, blir alla dessa mänskliga erfarenheter också hans. Det betyder, att i en kvinna, i en syster, lever denna kvinnliga erfarenhet. Ingen kan nu säga, att Jesus inte vet vad det innebär att vara gift. Er erfarenhet är hans. Den saliga Elisabeth av Treenigheten förstod detta mycket väl. I ett brev till sin mor skriver hon: "Brudens kropp blir brudgummens. Min brudgum har tagit min kropp. Han vill, att jag för honom skall bli en förlängning av hans mänsklighet". Så vi är alla kallade att genom eukaristin blir en förlängning av hans mänsklighet. Om vi tänker, att eukaristin är ett så oerhört mysterium, vilket otroligt mysterium är det då inte att få beröra Jesus och Treenigheten varje dag. Ja, vi skulle kanske bli skräckslagna. Ibland kan vi vara frestade att säga till Jesus det som Petrus sade: "Gå bort ifrån mig Herre. Jag är en syndare".

Så vi behöver hjälp, när vi närmar oss eukaristin. Men Jesus har också sagt till oss, hur vi kan få denna hjälp. Kommer ni ihåg liknelsen om mannen, som knackar hos en vän på natten? Han säger: "det är en gäst som har kommit till mig. Jag har ingenting att sätta fram på bordet. Var snäll och stig upp och ge mig någonting". Så vi skulle kunna använda denna liknelse på ett andligt sätt. En mycket viktig gäst kommer till oss. Och vi är så fattiga. Vi har ingenting att erbjuda honom. Ingen renhet, ingen ödmjukhet, inget tålamod. Så vi knackar på dörren hos våra riktigt rika vänner, som är i himlen. Vi kan säga till dem: "snälla ni, ge oss något av er helighet". Detta är verklighet. Det är inte fantasi, eftersom vi har de heligas gemenskap. Jag kommer från ett annat land, Italien, som tidigare var ett fattigt land. Så jag kommer ihåg vad som hände en gång, när en flicka skulle gifta sig. Hon tillhörde en fattig familj. Hon hade inre råd att skaffa sig en ny brudklänning, så hon gick till en annan flicka, som redan hade gift sig för att låna hennes brudklänning eller så sydde hon om sin mors brudklänning. Vi har en moder i himlen, som har den bästa brudklänningen, och hon är helt angelägen att ge oss sin brudklänning. När vi närmar oss kommunionen, kan vi ikläda oss Marias helighet. Och Maria är mycket glad över att få låna oss sin klänning. Låt oss lämna den andra delen om kommunionen med varandra till en annan gång. Och låt oss idag förbereda oss för att ta emot Jesus på detta nya sätt och tillsammans med honom hela Treenigheten. Amen.

Onsdag, forts.

Låt oss se vad Jesus gjorde efter sitt dop i Jordan. Det första han gjorde var att lyda Anden, som ledde honom in i öknen. Vid det tillfället hade han mediterat över, hur vi kan bli av med synden, bli av med Satan. Låt oss nu lyssna till vad han gjorde, när han kom tillbaka från öknen. I Mark 1:14-15 läser vi:
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet."

Jesus började förkunna Guds rike. Det här är det praktiska genomförandet av hans profetiska smörjelse. När han kom tillbaka till synagogan i Nasaret, förklarade han detta. Han sade, att Jesajas ord blir fullbordade genom honom. Orden lyder: "Herrens Ande är över mig. Han har smort mig att förkunna ett glädjebudskap för de fattiga". Så vi vill reflektera över vår egen profetiska kallelse, som förstås inte är någon annan. Den är bara en fortsättning av Jesu förkunnelse. Hur kan vi i dag förkunna Guds rike? Låt oss reflektera över just de ord, som Jesus använde vid detta tillfälle. Jesus säger: "Guds rike har kommit. Omvänd er och tro på evangeliet". Det här är ett otroligt profetiskt budskap, som vi skall kunna göra hörbart i vår moderna värld. Vad ville Jesus säga med dessa ord? Före Jesu tid betydde ordet omvändelse att gå tillbaka. Det hebreiska ordet sub betyder just att vända om och gå tillbaka. Meningen var, att den som hade syndat hade vänt ryggen mot förbundet. Så han måste vända om riktningen och vända om och komma tillbaka för att hålla förbundet. Så omvändelse hade en moralisk, asketisk betydelse. Det betydde att ända sitt sätt att leva och att överge synden. Detta är den huvudsakliga betydelsen av omvändelse, metanoia, även hos Johannes Döparen. När Johannes predikar omvändelse menar han några mycket praktiska förändringar i livet. Den som har två skjortor skall ge en till någon som inte har någon. Men hos Jesus förändras betydelsen av ordet omvändelse. Inte för att Jesus i och för sig tyckte om att ändra betydelsen av ord, utan det sker för att det handlar om en annan verklighet. Det viktigaste ligger inte bakom oss. Det är inte förbundet på Sinai berg. Det viktiga ligger framför oss. Det är Guds rike, som har kommit som en gåva, och du skall bara ta ett språng framåt och gå in i detta rike. Så att göra metanoia, att omvända sig, är inte att gå tillbaka till förbundet. Det är att gå framåt och acceptera och ta emot Guds rike. Vad som följer av det är mycket viktigt. Det betyder att frälsningen inte är resultatet av dina handlingar. Meningen är inte, att du skall ändra dina handlingar, så att frälsningen kan komma till dig. Frälsningen har kommit gratis till dig. Därför måste du ändra ditt liv. Så människans handlingar är resultatet av omvändelsen, inte förutsättningen. Omvändelse består i att tro. Att omvända sig och att tro på evangeliet är inte två olika saker. Det är bara en sak: omvänd dig dvs. tro.

Redan Thomas av Aquino sade: Prima conversio fit in fide (det första som finns i tron är omvändelsen). Så detta är verkligt goda nyheter. Det är därför som evangeliet är just goda nyheter. Det är verkligen så att evangeliet är goda nyheter. Det är inte ett hot. Det är en proklamation av Guds kärlek och nåd. Vilken chans det är för oss. Om Herren till exempel skulle ha sagt, att dörren till Guds rike är oskuld, att dörren till Guds rike är, att man skall vara perfekt, då skulle vi alla vara uteslutna. Men Evangeliet säger, att tron är det viktiga. Ingen kan säga: jag kan inte tro, för Gud har skapat oss fria, för att vi skall kunna göra denna trosakt. Därför kära bröder, kära präster, är detta själva essensen av evangeliet, och det är så lätt att tappa bort det. I början av Fastan, när vi läser detta stycke och talar om omvändelsen på ett gammaltestamentligt sätt, kan man glömma bort det nya i evangeliet. Det är en proklamation av vad Gud har gjort för oss, snarare än vad vi måste göra för Gud. Naturligtvis finns det plats för all denna moraliska förändring i vårt liv. Men det är en effekt och inte orsaken till frälsningen.

En som verkligen mycket tydligt förstod detta budskap var Martin Luther. Vi lever i en tid då vi är så glada över att dela denna tro även med våra protestantiska bröder. Det är proklamationen av rättfärdiggörelse genom tro. Den berömda proklamationen om rättfärdiggörelse genom tro är ingenting annat än en förklaring av Jesu budskap. Det är Jesus själv som sätter ihop Guds rike och trons rättfärdighet. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet". Luther sade, att rättfärdiggörelsen genom tro är kärnan i evangeliet. Låt oss lyssna till den centrala texten om detta i Rom 3: 21-26:
"Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om - en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus".

För att korrekt förstå denna text måste man förstå, vad som menas med Guds rättfärdighet. Paulus säger: Guds rättfärdighet har blivit uppenbar. Det finns en risk att man missförstår uttrycket Guds rättfärdighet, så att man förstår det som Guds straff. Att vara rättvis är mänskligt sett att ge var och en det han förtjänar. Så om någon förtjänat straff för sina synder, tror vi att Gud tänker likadant. Så läste man Bibeln på Luthers tid. Det var han som återupptäckte att uttrycket Guds rättfärdighet inte betyder mänsklig rättfärdighet. Det innebär en handling varigenom Gud rättfärdiggör människan. Han rättfärdiggör, helgar människan. Jag sade, att Luther återupptäckte det, för den helige Augustinus hade sagt detta många århundraden tidigare. Augustinus säger, att Guds rättfärdighet är den rättfärdighet, varigenom han gör människan rättfärdigad. Så Salus Domini, Herrens rättfärdighet, betyder den rättfärdighet varigenom Gud gör oss rättfärdiga. Luther sade, att när han upptäckte detta var det som om paradisets dörrar öppnades vida för honom, och han blev som en ny människa. Det finns ett så befriande budskap i detta. Det är det kristna budskapet, ty kristendomen är nådens rike. Alla andra religioner börjar med att säga, vad människorna måste göra. Buddhismen till exempel beskriver vägen, hur man kan nå Nirvana. Men den ger inte kraften att gå den vägen.

Kristendomen börjar inte med plikter. Den börjar med gåvor. Om vi inte förstår denna väsentliga skillnad, kommer det att bli stora problem inför den religiösa dialogen. Kristendomen börjar med att berätta vad Gud har gjort för oss. Det finns plats för plikter och bud också, men inte som grund för frälsningen utan som effekter. Men nu säger vi, att det i kristendomen finns ett första stort bud. Att älska Gud över allting är första budet. Det är det viktigaste budet. Men ordningen av buden ligger inte på första nivån. Det är på andra nivån. Över nivån av plikter och bud ligger nivån som handlar om nåd och gåva. Detta var gemensamt bland de tidiga kristna. Men under senmedeltiden förvanskades detta. Människorna levde med föreställningen, att de måste förtjäna frälsningen, som om Jesus bara hade gett ett exempel och inte gett nåden. Men vad hände senare? I samband med konciliet i Trient förklarade det tridentinska konciliet mycket klart den katolska uppfattningen på ett tydligt sätt. Frälsningen kommer genom nåden. Men det finns också plats för goda gärningar. Det tridentinska konciliets lära kan sammanfattas på detta sätt. Vi räddas inte på grund av goda gärningar, men vi räddas inte utan goda gärningar. Så på det läromässiga planet var allting mycket klart. Men i praktiken fungerade det helt annorlunda. Eftersom protestanterna så mycket betonade rättfärdiggörelsen genom tron, tyckte katolikerna att de måste understryka betydelsen av goda gärningar. Så i praktiken talade vi hela tiden om plikter och straff. I våra predikningar fanns det mycket lite utrymme för den befriande förkunnelsen om rättfärdiggörelse genom tro.

1999 ägde det rum en överenskommelse mellan Lutherska Världsförbundet och Katolska Kyrkan, där det förklarades, att vi delar samma fundamentala lära. Detta dokument presenterades officiellt i Peterskyrkan. Det var i en högtidlig Vesper. Och i samband därmed var påven närvarande och även den lutherske biskopen i Stockholm. Påven underströk väldigt starkt denna idé. Nu är det tid sluta upp med att låta läran om rättfärdiggörelse genom tron vara en stridsfråga bland de kristna. I stället skall vi göra den till en levande erfarenhet för alla döpta i Kyrkan. Romarebrevet skall inte längre vara ett slagfält för teologiska debatter. Vi vill återevangelisera världen i dag. Då behöver vi detta budskap. Detta är det enda budskap, som är starkare än världen. Därför, kära bröder, skall vi vara övertygade, ja genomsyrade av denna sanning, så att var och en på sitt kan göra en profetisk tjänst, som består i att förkunna Gud rike, en gratis gåva av Guds rike. Nyckeln till detta budskap är tro, eller bättre nåd och tro tillsammans. Vi kallar det rättfärdiggörelse genom tro. I katolsk förståelse är det bättre att betona ordet nåd mer än tro. Det är nådens rättfärdigande. Rättfärdiggörelsen är en gåva. Den kommer som en nåd, en gåva. Den är ett erbjudande från Gud. Tron är människans hand, som tar emot gåvan. Tron är vår del.

Men vilken slags tro? Det finns olika aspekter av tro. Det finns tron som ett accepterande av sanningar rent intellektuellt. Den typ av tro det är frågan om här handlar om att tillgodogöra sig någonting. På denna punkt måste man vara mycket tydlig. Jag sade redan något om detta i morse. Det är, kära bröder, en punkt att göra en viktig handling av stor betydelse i vårt liv. Det är helt avgörande, att prästerna förstår vad det handlar om, så att de kan leda de troende till detta. Låt mig försöka förklara detta genom några exempel. Den förste som genomförde denna handling var Paulus själv. Han var kapabel att predika med sådan tydlighet, för han hade själv erfarit denna rättfärdiggörelse genom nåd. Låt oss lyssna till vad han säger i Fil 3:4-9:
"Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror".

Man kan ta miste, när man läser dessa verser. Paulus börjar med att säga, att han blev omskuren, att han var farisé, att han var jude. Vi kan dra slutsatsen, att han måste omvända sig, eftersom han var en farisé. Tvärtom är alla dessa titlar helighetstitlar. Att säga att han blev omskuren på åttonde dagen är ungefär som att säga, att han blev döpt på åttonde dagen. Att säga att han var en jude från Benjamins stam är ungefär att säga, att han tillhör frälsningens struktur i Katolska Kyrkan. Att säga att han var en farisé är ungefär detsamma som att säga, att han tillhör Kyrkans strängaste orden, för det var vad det innebar att vara farisé. Han var i stort sett klar att saligförklaras. Vad hände? Han sade, att han kastade bort alltsammans och tyckte att det var skräp. Han upptäckte, att det fanns en annan rättfärdighet, som kommer från Gud genom Kristus och som kan tas emot i tro. Därför sade han, att han inte ville bli funnen med sin egen rättfärdighet. Han ville ha den rättfärdighet, som kommer från Gud.

Jag läste i Bibeln i Jerusalem och läste Rom 10 och då förstod jag detta på ett nytt sätt. Paulus säger, att judarna på hans tid var så angelägna att upprätta sin egen rättfärdighet, att de inte tog emot den rättfärdighet, som kommer från Gud. Det är fariséernas tragedi. De försökte upprätta sin egen rättfärdighet, och då förlorade de den gåva, som är rättfärdighet från Gud. Det är en risk, som fortfarande finns i Kyrkan. Folk är så angelägna att själva göra framsteg i dygderna, att de tror att de själva skall frälsa sig. De tänker på nåden som en slags förtjänst som de får.

Låt oss lyssna till ett annat exempel på detta. Det är från Bernhard av Clairvaux, som levde före Luther. Vi ser, att detta är en katolsk sanning och inte bara protestantisk. Bernhard säger: "Det som jag inte kan uppnå av mig själv, det gör jag till mitt eget." Han säger: "Det som jag inte kan uppnå genom mig själv." Det han talar om här är dygder, inte ägodelar. Det tar jag emot och gör till mitt eget från Guds sida. Det verb han använder är ännu starkare. Han använder ordet usurpera. Vi kan uppnå det genom en slags passion. Jag förklarar, säger Bernhard, att mina meriter är Herrens nåd. Så om Herrens nåd, hans gåvor är många, som Skriften säger, kommer också mina meriter att vara många. Hur är det då med min egen rättfärdighet? Herre, jag vill då inte längre tänka på min egen rättfärdighet, för din rättfärdighet har blivit min. Det står skrivet, att detta har blivit gjort av Gud för mig. Heliggörelse, rättfärdighet, visdom är gjort för mig enligt 1 Kor 1:14. Jag behöver inte säga mer om det. Den Helige Ande kommer att lära er. Men jag ser det som min lilla tjänst för Guds rike att hjälpa så många jag kan, med start hos påven och kardinalerna, så att de innan de dör skall ha tagit detta stora steg.

Låt oss nu lyssna till ett annat exempel på hur samma idé uttrycks. Johannes Chrysostomos använder i ett brev till Cabacillus denna bild. Man kan tänka sig att det fanns en viktig brottningsmarsch på ett stadion. Han säger: "En modig man har brottats med en riktig tyrann. Med en enorm kraft har han övervunnit honom. Du behövde inte kämpa. Du fick inga sår. Men om du beundrar den modige mannen, om du är glad över hans seger, om du gör en krans för honom och uppmanar folket att hylla honom, att med glädje buga sig för honom och skaka hand med honom, om du blev så glad över att dela glädjen, att du såg hans seger som din, då har du verkligen fått del i segrarens belöning". Det finns mer här. Om man tänker sig att vinnaren inte behöver det pris han har vunnit, men om man tänker sig att vinnaren säger, att han segerkrans skulle vara att se sin vän korad som vinnare, kommer han då inte att få den utan att ha kämpat och blivit sårad. Jo visst. Det är precis det som äger rum mellan Kristus och oss.

Även om vi ännu inte har kämpat, även om vi inte har uppnått någon förtjänst, har vi ändå genom tron utkämpat Kristi strid. Vi kan prisa hans seger, ge ära till hans trofé, som är korset. Hans sår och hans död blir våra egna. Den här mycket utmanande idén var allmän i den tidiga Kyrkan. De tidiga kristna var inte lata med att söka skaffa sig dygder. Det var tvärtom denna gåva som gav dem kraft att vilja ha dygderna. Om vi vill återevangelisera denna postmoderna värld, och det gäller för de kristna i alla samfund, då skall vi lägga samman det som förenar oss och ge världen detta budskap. För bakom all stolthet och självtillräcklighet är världen som en tom själ, och världen längtar att få ett budskap som detta. Detta budskap är inte något som bara de evangeliska och Pingstkyrkan har. Som ni vet lämnar många katoliker kyrkan i en del länder, i Latinamerika till och med miljontals. Det gäller inte bara Latinamerika. Ett av skälen är precis detta. De vill ha ett mycket enkelt budskap. Ofta finner de detta enkla budskap hos våra protestantiska bröder. För några veckor sedan kom en evangelisk, amerikansk predikant till Rom. Han är mycket berömd. Så jag ville gå dit och se, hur denne man predikade evangeliet. Det var på ett stadion i Rom. När jag kom dit var stadion stängd, för det var fullt. Det var 15 000 människor och många andra tusen utanför. Jag frågade människorna runt omkring mig, varför de hade kommit för att lyssna på denne protestantiske predikant. Alla var katoliker. De sade, att de här hittade något som de inte fann i sina egna församlingar. Vad var det? Ett mycket enkelt budskap. Den Katolska Kyrkan såväl som andra traditionella kyrkor har utvecklat sådana rikedomar, läromässigt, i institutioner, i kyrkorätt. Men presenterar vi alla dessa komplexa ting för en modern människa? Är de oförmögna att ta emot det. Det är som att lägga en stor mässhake på ett litet barn. Vi minns Beviale, ett litet barn som tar på sig en jättestor mantel. Ännu mer gäller det om en sekulariserad människa, som inte känner till någonting om Jesus. Så han behöver lära känna personen Jesus, komma i kontakt med honom. Senare kommer det att finnas plats för all lära och för institutioner. Vi måste starta med det essentiella budskapet, som kallas kerygma. Dessa katoliker kanske verkligen finner Jesus här, och det är något positivt. De går från att vara nominella kristna till övertygade kristna. Men ändå är det inte bra, för det de överger är mycket viktigt. Många av de nya evangeliska kyrkorna, pingstkyrkor och andra, uppskattar jag. Man kan inte säga att de är sekter. Med många av dessa har Katolska Kyrkan en officiell dialog. De ingick i en katolsk konvention för dialog med dessa kyrkor under tolv år. Katolska Kyrkan betraktar inte alla dessa som sekter.

Men trots alla dessa positiva värden som finns hos dem har de inte medlen att leda personerna till den kristna fullkomningen. För allt i deras tro handlar om deras första omvändelse. När de träffas på sina möten, berättar de om hur de blev omvända, något som ibland är mycket verkligt och genuint. Men för oss är detta början, inte målet, i vårt kristna liv. Det finns ett växande i helighet, och det behövs sakrament, avgörelse, auktoritet, helgonens exempel. Katolska Kyrkan har alla dessa medel. Se det är skada, att de lämnar Katolska Kyrkan för att finna det essentiella och då går miste om det andra.

Vi är nu här för en reträtt, inte endast för en pastoral "up to date". Vad skulle vi kunna dra för slutsats av denna meditation? Försök för det första att erfara rättfärdiggörelsen genom nåd. Och låt det bli en erfarenhet i vårt kristna liv. Vägen dit är mycket enkel. När det gäller Gud är allting mycket enkelt. Gå framför ett krucifix eller framför det heliga sakramentet och ta en stund i tystnad och samling. Och du gör denna viktiga handling. Försök att samla ihop allt som är negativt i ditt liv, alla förgångna synder, och samla ihop allt detta, och du kan kasta det i Jesu armar på korset. Du kan säga: "Jesus dog för mina synder. Så tag mina synder och ge mig din helighet. Jag vet, att jag är ovärdig, men du är så nådig". Det är vad tullindrivaren gjorde. Det var endast detta han gjorde. Han gick till templet och sade: "Herre, förbarma dig över mig. Jag är en syndare". Hur gick han hem? Vad säger evangeliet? "Han gick hem rättfärdigad." Han hade blivit rättfärdig, helig. Den Helige Ande kommer att göra så, att det inte bara är något vi gör med vår med vår vilja, utan det blir som en slags uppenbarelse. Amen.

---

Herre, dig jag tillber

Herre, dig jag tillber fast fördold du är. Under tecknens slöja är du verkligt här. Helt jag vill mig viga här och nu åt dig som i tro jag skådar. Allting tillhör dig.
I varje vers i denna hymn finns det först en läromässig del och sedan en bönedel. Den läromässiga delen i den första versen handlar om hur Herren Jesus är närvarande i det välsignade sakramentet. Det är en verklig, men fördold närvaro. Han är verkligen närvarande, men på ett fördolt sätt. Och själva tillbedjansdelen är uttryckt i början Adoro te devote…. . Vi är inbjudna att delta i denna tillbedjan. Genom att tillbe Jesus i det välsignade sakramentet erkänner vi honom som vår Herre, eftersom tillbedjan är den enda hållning som är helt och hållet reserverad åt Gud. Genom att tillbe denne fördolde Gud erkänner vi honom som vår Gud. Låt oss nu under en tid av tystnad ta till oss särskilt dessa ord: "Herre dig jag tillber". Åt dig ger jag mitt hjärta helt och hållet.

Vers 2

Känsel, smak och ögon intet här förmår. Men min tro bekänner det jag ej förstår. Vad du sagt, det tror jag, helt och fullt och visst, ty ditt ord är sanning, Herre Jesus Krist.
Den teologiska sanningen i denna vers är det sätt på vilket Jesus blir närvarande genom konsekrationsorden. Det finns ingen sanning som är sannare än det ordet. Det handlar inte om Guds ord i allmänhet. Orden syftar på de ord Jesus använde, då han instiftade eukaristin: "Detta är min kropp". Det kan inte finnas något mer sant än dessa ord. Vår tro bygger på dessa ord av Jesus. Bönen i denna vers är uttryckt genom ett credo. Jag tror på allt det som Gud ord har sagt. Därför är detta ett tillfälle för oss att uttrycka vår tro på Jesus. För prästen är det viktigt med tron på realpresensen i eukaristin. Det är själva kraftkällan för vår tjänst. Så låt oss i tystnad uttrycka vår tro på Jesus genom att säga till honom: "Jag tror på dig Herre, men föröka min tro".

Vers 3

Korset dolde för oss din gudomlighet. Här är du ej synlig i din mänsklighet. Ändå ser vi på dig såsom Gud och man, och jag ber med samma bön som rövaren.
Här vill författaren understryka sambandet mellan eukaristin och Jesu kors. Men han gör det inte på ett abstrakt sätt. Han identifierar oss med den gode förbrytaren. Vi inbjuds att bli samtida med Jesu korsfästelse. Han identifierar oss med Maria, med Johannes och till och med den gode rövaren. Jesus som hängde på korset vid Golgota blir närvarande framför oss. Och den bön som denna vers innehåller är just en ödmjuk bön om förlåtelse. Den gode rövaren erkände sina fel och sade: "Vi lider med rätta". Så låt oss känna samma känslor som rövaren hade och be Jesus att tänka på oss, när han kommer med sitt rike. Låt oss i vårt inre be samma ord som rövaren.

Vers 4

Utan att som Tomas röra dina sår tror jag: du är nära fast jag ej förstår. Gör min kärlek större, stärk mig i din tro, lär mig hoppas mera på ditt löftesord.
Här uttrycks sambandet mellan eukaristin och Jesu uppståndelse, men inte i någon generell, abstrakt mening utan genom att identifiera en av de personer som var med vid uppståndelsen, aposteln Tomas. Tomas rör vid Jesu sår och förklarar sin tro på Jesus som sin Gud och Herre. Så är vi inbjudna att i Anden röra vid Jesus sår i eukaristin. Den helige Augustinus säger: "Den som tror på Kristus, kommer att röra vid honom". Vi ber i versen att växa i de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. Gör min kärlek större. Stärk mig i din tro. Lär mig hoppas mera. Det är viktigt för oss att uttrycka vår kärlek. Vi behöver inte vara rädda att komma honom för nära Vi behöver inte vara rädda att säga till Jesus: "Jag älskar dig Herre." Petrus sade:"Jesus du vet allt. Du vet att jag älskar dig". Paulus bad föröka min kärlek.

Vers 5

Helga minnesmåltid! När med vin och bröd jag här firar minnet av hans offerdöd får jag se och smaka Herrens ljuvlighet. Må mitt liv blir helgat av hans helighet.
Det finns en teologisk syntes i denna vers. Eukaristin beskrivs som ett minne av Jesu död och samtidigt som ett levande bröd, ett bröd som ger liv. Första delen beskrivs enligt Paulus. För honom är eukaristin i första hand ett minne av Jesus lidande. Den andra delen beskrivs enligt Johannes' aspekt. I sitt sjätte kapitel skriver han om eukaristin som det levande brödet. Det är de båda aspekterna i eukaristin som offer och som måltid. Vad ber vi om i denna bön? Det är hämtat från sjätte kapitlet i Johannes evangelium. Där säger Jesus: "När jag går till Fadern, kommer var och en som äter av mitt kött att leva." Det är precis det vi ber om. Att leva av dig är just det jag skall leva av, Jesus. Vi ber också om att få erfara eukaristins ljuvlighet. Jag får säga som Paulus: "För mig är livet Kristus."

Vers 6

Med en moders ömhet, Herre Jesus god, renar du mitt hjärta i ditt eget blod. Hela världens ondska kunde avtvådd bli av en enda droppe, och var själ bli fri.
Hela denna vackra vers handlar om Jesu blod. Tidigare har Jesu blod ofta blivit bortglömt inom eukaristin. Vi har talat om eukaristin som Corpus domini, Herrens kropp. Men eukaristin är lika mycket blodets sakrament. Det är just blodet som kopplar eukaristin till Jesu lidande och kors. Fäderna såg i blodet en kanal till den Helige Ande. Enligt författaren ses här blodet som källan till rening. Vi delar ofta den erfarenheten, att vi är orena och smutsiga. Så låt oss också dela övertygelsen, att Jesu blod renar oss, att en enda droppe av Jesu blod kan frälsa hela världen. Så låt oss nu bekänna vår orenhet och vår synd. Ni kommer ihåg, vad som hände, när det judiska folket blev bitna av ormarna i öknen. Om de såg på ormen, helades de. Jesus använder denna symbol om sig själv. Som Mose upphöjde ormen i öknen, så skall också Människosonen bli upphöjd. De som ser på honom och tror på honom blir helade. Så vilken möjlighet det är för oss präster. Vi är ofta bitna av ormar i olika former, t.ex. högmod. När vi ser på Jesus i eukaristin är det som räddningen i öknen. Stanna inför eukaristin och titta på Jesus.

Vers 7

Jesus, som jag skådar fast fördold du är. Hör min längtans böner som jag frambär här. Låt mig en gång se dig i din härlighet och dig saligt smaka i all evighet. Amen.
I denna sista vers uttrycks eukaristins eskatologiska grund. Det sätt på vilket Jesus är närvarande i eukaristin är ett fördolt sätt. Därför ger det oss en uppenbarad närvaro. Kristus påminner oss om, att vi är pilgrimer på väg till himlen. Eukaristin är det bästa giftet mot sekularisering. Versen lär oss att denna värld inte är förblivande och definitiv. Vi är på väg till det himmelska Jerusalem. Vi skall påminna våra medvandrare om, att vi är pilgrimer på väg till den andra världen. Våra församlingar skall vara platser, där denna sanning är levande. Vi är inte en institution bland andra. Det kristna folket är ett pilgrimsfolk. Låt oss be Herren, att han förnyar den eskatologiska dimensionen, så att vi befrias från varje spår av sekularism i våra församlingar.

---

Vi börjar med att sjunga första versen av Veni, creator
Vers 1
Kom, Skaparande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered.

Först några ord om hur mycket teologi som finns i denna hymn. För det första: Varför kallas Anden för Skaparen? Det är ett ovanligt sätt att tala om Anden. Vi brukar tala om den Helige Ande. Men här talas om Skaparanden. Det finns en hel historia bakom denna beteckning. Faktum är, att det var denna beteckning som hjälpte Kyrkan att nå fram till säkerhet om den Helige Andes helighet och gudomlighet. Det skedde vid det ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 381. De ortodoxa teologerna argumenterade så här: "Antingen är den Helige Ande Skaparen eller något skapat. Men när vi kommer i kontakt med den Helige Ande, märker vi, att vi kommer i kontakt med Gud själv, så den Helige Ande kan inte vara skapad. Den Helige Ande kan inte vara en skapad varelse som vi". Vid denna tid spelade uttrycket Skapare en viktig roll i teologin.
Men det finns i denna titel även en existentiell dimension, som upptäcktes av den helige Ambrosius. Han säger: "Det står skrivet, att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Men jorden var tom. Det var mörker och kaos. Först när den Helige Ande började sväva över vattnet blev kaos förvandlat till ett kosmos". Kosmos betyder något vackert liksom kosmetika, något harmoniskt. Det var inte så, att Gud Fader hade skapat något kaotiskt. Den helige Basilius förklarar det mycket tydligt. Det var Gud Fader som ville skapa världen genom Sonen och fullkomna den genom den Helige Ande. Men vilken uppenbarelse ligger i detta? Skapelsen är en pågående handling. Gud skapar hela tiden. Om han skulle upphöra att vara Skaparen, skulle hela tillvaron falla tillbaka i ett intet. Den Helige Ande leder hela tiden världen från kaos till kosmos, vilket betyder, att han leder världen från oordning och mörker till ordning, naturligtvis inte automatiskt, men i enlighet med världens utveckling. Det Andra Vatikankonciliet påminde om, att så fort det finns en utveckling i mänskligheten, är det den Helige Andes verk. Så den Helige Ande leder universum från kaos till kosmos, till nya himlar och en ny jord som vi väntar på.

Den Helige Ande leder även Kyrkan från kaos till kosmos, ty även i Kyrkan finns det mörker och konflikter mellan olika åsikter. Den Helige Ande leder Kyrkan genom kompromisser genom att försöka förena. Vi kan i Apostlagärningarna se om det första apostlakonciliet i Jerusalem. Att de olika åsiktsriktningar som fanns i Kyrkan enades, skedde genom den Helige Andes ledning. Där kunde de säga: "Det är vi och den Helige Ande som har beslutat". Var och en av oss är ett litet universum. Vi är ett mikrokosmos. Det betyder, att den Helige Ande kan leda var och en av oss från vårt personliga kaos till kosmos. En mycket berömd munk från Medeltiden, Vicus II, introducerade lectio divina. I en bön säger han: "Herre, om jag tittar på mitt hjärta, ser jag ett ursprungligt kaos. Det finns så mycket mörker i mitt hjärta, så mycket tomhet och strider mellan köttet och anden. Bara din Ande kan leda mig ut ur detta kaos". Vi kan säga på samma sätt. En reträtt är ett bra tillfälle att erfara detta fantastiska verk av den Helige Ande.

Låt mig ge några andra exempel på hur mycket teologi som finns i denna hymn. Enligt Thomas av Aquino består hela frälsningshistorien av två delar. Först framgår de skapade tingen av Gud. Sedan återvänder alla skapade tingen till Gud. Den första delen är skapelseakten. Den andra delen är frälsningsvägen. Thomas var kapabel att presentera den Helige Ande som den som verkade i båda dessa ordningar. Som Skapare är den Helige Ande själva ursprunget till tingen. Genom att välja ordet nåd i tredje raden visar han, att den Helige Ande är ursprunget till frälsningen. I kristendomen pekar ordet nåd alltid på en historisk händelse, nämligen Jesu död och uppståndelse. Allt detta sker inte på ett abstrakt och torrt sätt, utan det är fullt av smörjelse. Det finns tre mycket starka verb i denna första vers: kom Skaparande, besök dina trognas hjärtan och sinnen, fyll dem med himmelsk nåd. Kom, besök, fyll. Vi borde mena vad vi säger, när vi säger dessa ord. Vi borde verkligen inbjuda den Helige Ande att komma utan att vi sätter upp några villkor. Vi kan inte säga: "kom Helige Ande, men inte med några konstigheter". Vi sätter ofta upp en massa villkor för den Helige Ande utan att vara medvetna om det. Vi är inte beredda att förändras. Om den Helige Ande skall komma, måste han vara den som härskar.

Låt oss nu återgå till vårt tema. I dag handlar det om den profetiska smörjelsen. Efter att ha blivit döpt började Jesus förkunna Guds rike. Det är hans profetiska sändning. Om vi nu går till början av Kyrkans förkunnelse och till tiden efter Påsk, till Pingstdagen och det som Petrus sade, lägger vi då märke till några skillnader? Låt oss läsa Apg. 2:22-24:
"Israeliter, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp".

Vi läser vidare Apg. 2:36-38:
"Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst." Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra"? Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva".

Uttrycket "Guds rike har kommit" var själva grunden i Jesus tro. Det låter lite annorlunda nu, då Gud har etablerat Jesus som Herre och Messias. "Omvänd er och låt döpa er." Petrus använde precis samma verb och form som Jesus (metanoia). Men själva anledningen är annorlunda: inte att Jesus har kommit, utan att Jesus är Herren. Jesus säger: "Guds rike har kommit." Petrus säger: "Jesus är Herre". Vad betyder det? Att Kyrkan profetiska uppgift som sitt främsta objekt har Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne Jesus. I Jesus förkunnelse var alltid grunden, att Guds rike har kommit. Men i apostlarnas förkunnelse heter det: Jesus har dött, Jesus har uppstått, Jesus är Herre. Det finns naturligtvis ingen motsägelse mellan apostlarnas förkunnelse och Jesu förkunnelse, utan det är i stället så, att den döde och uppståndne Jesus är Guds rike som har kommit.

Det vi lär oss är, att Kyrkans profetiska mission, vår profetiska mission, är att proklamera Jesus. Det är den kristna profetian, som börjar med Johannes Döparen. Varför kallas Johannes Döparen den störste av profeterna? Han sade ingenting om framtiden, men han pekade på en person och sade: "Detta är Guds Lamm." Den nya profetian är just detta. Det handlar inte om att säga någonting om vad som skall hända i framtiden. Den kristna profetian är att peka på, att Kristus finns men fördold, att göra världen medveten om vad som har skett. Det kristna uppdraget är att repetera vad Johannes Döparen sade. Mitt ibland er står en som ni inte känner och som vi vill att ni skall lära känna.

Så kära bröder låt oss reflektera över vårt profetiska uppdrag, som består av att proklamera Jesus i vår tid. Vilken plats har Jesus i vår kultur och vårt samhälle? Man kan tala om en närvaro och en frånvaro av Jesus. På ett sätt är Jesus mycket närvarande i vår kultur. Han är till och med en superstar. Så många filmer och musikaler det finns om Jesus! Det finns noveller och Da Vinci-koden. Jesus fortsätter att vara mycket närvarande och populär i världen. Man skulle kunna säga, att dessa människor utnyttjar Jesu popularitet. När man gör Jesus till huvudfiguren i en bok, vet man, att den kommer att bli en succé. Det är ett slags litterärt parasiterande. Man gör pengar av Jesus, eftersom han är populär för många. När vi ser på trons värld, till vilken Jesus verkligen hör, ser vi, att Jesus är märkligt frånvarande. Tänk på att det finns en rörelse i vår moderna teologi, som säger, att Jesus inte behövs för det judiska folket. De har förbundet. Jesus kom för hedningarna men inte för judarna. Det är fel. De omvända judarna är de som reagerar först. De säger: "Ni vill ta ifrån oss Jesus. Det är fel, eftersom Jesus sade, att han i första hand kom till de förlorade fåren av Israel". Det finns en annan strömning, som säger, att Jesus inte ens behövs för hedningarna, eftersom de redan i sina egna religioner har medel för frälsning.

Så vem behöver egentligen Jesus? Det finns samtal mellan vetenskap och tro, som sätter Jesus inom parentes. När man diskuterar i samtal mellan vetenskap och tro, talar man om Gud som Skaparen men inte om Jesus som en historisk person. Vi kan se på vad de troende själva tror i våra en gång kristna länder. Också i Italien, mitt land, finns vissa undersökningar som visar, att de troende tror på Guds existens. De tror på någonting bortom döden. Men mycket sällan säger människor, att de tror på Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. Ändå läser vi i Nya Testamentet, att den tro som rättfärdigar är tron på Jesus Kristus. Den helige Johannes säger, att den tro som övervinner världen är tron på Jesus Kristus, Guds Son.

Vi ser vilken stor uppgift vi har framför oss. Vi talar om att återevangelisera våra länder. Vi måste åter igen göra Jesus till centrum i människornas tro. Det är inte någon omöjlig uppgift, ty Jesus är densamme i går och i dag i framtiden. Hans kraft att röra vid människor är inte mindre i dag än för tvåtusen år sedan. Vi märker, att människor bara behöver komma i kontakt med Jesus. Det finns otroliga upplevelser i samband med detta. Det finns människor som har levt i fängelser och levt förskräckliga liv. Vid mötet med Jesus har de blivit helt förändrade. Varje dag händer det. Hur skall vi gå i land med denna uppgift? Vi får gå tillbaka till den tidiga kyrkan, apostlarnas kyrka. Vi lever i en postkristen värld. Det bästa sättet att evangelisera en postkristen värld är att gå tillbaka och se, hur man evangeliserade en pre-kristen värld. Vi kan se på apostlarnas metod.

En sak är mycket klar. De skilde mycket klart mellan kerygma och didachè. Kerygma, som också kallas evangeliet, är förkunnelsen om Guds handlande i Kristus. Paulus sammanfattar det t.ex.: Kristus dog för oss för våra synder. Han uppväcktes för vår rättfärdiggörelse. Därför är han här. Detta är kerygmat. Sedan finns det didachè, som är lärandet. Men tron väcks bara till liv inför kerygmat. Först måste man predika kerygmat och ge människorna chans att komma i kontakt med Jesus. Sedan formar man tron genom läran. Lärandet kallas för Lagen och den har sin fullbordan i kärleken. Men den kommer senare. Vi har blandat ihop de två tingen. Kerygmat är inte något eget. Den har blivit en del av vårt lärande. Vi måste återvända till denna ordning. Först måste människorna lära känna Jesus. De beslutar om de skall acceptera Jesus eller inte. Sedan kan vi tala om de moraliska förpliktelserna. Om vi kristna hela tiden bara talar om etik, abort osv. så räcker det inte. Sekulariserade människor kommer hela tiden att finna anledningar att avvisa oss. Ta inte anstöt av mitt sätt att tala om detta. Detta var viktigt i mitt tal i konklaven i april. I konklaven fick jag göra en av två meditationer för kardinalerna, och jag vågade säga detta. Så det jag delar med mig till er, det har Ratzinger redan hört, och han har till och med sagt, att meditationen har hjälpt honom mycket. Och han har bekräftat mig igen som påvlig predikant.

Men varför är då titeln Herre så central i kerygmat? Detta är den första högtidliga definition som en påve ger. "Ni måste veta, att Gud har gjort denne Jesus till Herre och Gud". Det finns först ett objektivt skäl till att denna titel är så viktig i Apostlagärningarna.I denna titel Herre, Kyrios, är hela påskmysteriet sammanfattat. Den som säger "Jesus är Herre", erkänner, att han dog för mina synder, att han uppstod för min rättfärdiggörelse, och att han därför är Herre. Eller som Petrus uttrycker det i talet: "Ni har dödat Jesus från Nasaret. Men Gud har uppväckt honom. Därför är han Herre". Paulus säger, att ingen kan säga, att Jesus är Herre, om han inte är under den Helige Andes inflytande. I Romarbrevet säger han: "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad". Det betyder naturligtvis inte, att det inte finns något mer att göra, men att du har gått in i frälsningens verklighet.

Sedan finns det ett subjektivt skäl till att denna titel är så viktig. Den som säger att Jesus är Herre, säger inte bara ett uttalande. Han fattar även ett beslut, det viktigaste beslutet i livet. Att säga att Jesus är Herre det betyder, att Jesus är min Herre. Jag erkänner honom som centrum i mitt liv, den som styr mitt liv, den som har alla rättigheter i mitt liv. Jag underkastar mig hans herradöme. Det är mycket tydligt. Detta förklarar, såsom jag ser det, även ett faktum i evangeliet. I går hörde vi i evangeliet om en besatt man, som när Jesus gick in i synagogan, började skrika: "Vad har du med mig att göra Jesus från Nasaret. Vi vet vem du är. Du är Guds helige". Vid ett annat tillfälle sade en besatt: "Vi vet vem du är. Du är Guds Son". De hade tydligen inga svårigheter att erkänna att Jesus är Guds helige. Men de säger aldrig: "Vi vet vem du är. Du är Herre" utan de säger: "Du är Guds helige". Att bara säga: "Du är Guds Son", det är bara att säga ett faktum. Demonerna vet, att Jesus är Guds Son. Det är inte alla teologer som vet det, men demonerna gör det. Tyvärr vet inte ens varje pastor det. Jag talar inte om pastorer i Katolska Kyrkan. Men att säga "Du är Herre", skulle innebära att man underställer sig Jesus. Det vill de inte göra.

I de tidigaste kristna dopritualen fanns det en speciell rit, som underströk detta beslut. Den som skulle döpas skulle vända sig mot väster. Väster är där solen går ner. Så det är en symbol för mörker och Satan. Han fick med sina gester ta avstånd från Satan. Ambrosius säger, att han skall spotta för att visa, att han tog helt avstånd från Satan. Sedan inbjöds han att vända sig mot öster, symbol för den uppgående solen och Jesus. Han skulle buga sig ner för att visa, att han accepterade Jesus som ny herre. Vi har kvar en del av detta men bara lite. Man får avsvärja sig Djävulen och bekänna sin tro. Vi har det bara rudimentärt kvar. Att säga att Jesus är Herre är att ta sitt livs beslut. Men våra kristna bröder i t.ex. pingstförsamlingarna understryker så mycket denna händelse, då de bekänner Jesus som Herre.

Vi skall inte se det som endast något emotionellt. Det finns något mycket äkta nytestamentligt där. Jag sade i morse, att detta inte är allt. Men det är en början på en kristens resa. Men utan denna början upplöses vår kristna tro. Det är även ett mycket praktiskt steg. Att säga att Jesus är Herre, det är inte bara att säga några ord. Det innebär, att jag gör Jesus till Herre över alla aspekter i mitt liv, mitt intellektuella liv, mitt affektiva liv, Det innebär t.ex. att Jesus måste kontrollera min sexualitet, mitt sätt att umgås med andra. En gång var jag i en familj. Jag såg vad som hände, när ett oväntat besök blev kungjort. Frun förstod plötsligt, att det kom någon som de inte väntade. Jag upptäckte då vad frun gjorde. Hon sprang och stängde dörrarna till de rum, som var lite kaotiska. Personen kunde komma in i vardagsrummet. Det är precis vad vi inte skall göra med Jesus. Vi skall öppna dörrarna till de rum som är kaotiska. De flesta personer har något rum, som inte är i ordning. Vi ser vilken utmaning, som ligger i denna förkunnelse hos Jesus.

Men som väl är, är Jesus inte bara Herre, han är också en vän. Han sade: "Jag kallar er inte tjänare. Jag kallar er vänner". Det är mycket viktigt, att vi kommer ihåg denna titel, när vi talar om Jesus som Herre, eftersom ordet herre kan väcka märkliga känslor. Vi vet, hur härskare använde sin makt. Men Jesus är en annorlunda herre. Han har blivit herre, inte för att förtrycka oss utan för att tjäna. Jag kommer ihåg det ögonblick, då jag upptäckte denna skönhet hos Jesus. Och jag kommer att avsluta med detta, så var inte oroliga. Vi var på ett bönemöte. Jag var redan präst och hade många gånger predikat över Joh. 15. En kvinna öppnade Bibeln och började läsa. Det var Joh.15, där Jesus säger: "Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner. Allt som jag har fått reda på av min Fader har jag uppenbarat för er". Jag vet inte varför, men detta ord träffade mig på djupet för första gången. Jesus, Guds Son, kallar mig vän. Tror du verkligen på detta, att han kallar dig vän? En gång hade jag en mycket speciell vän, som var rektor vid universitetet i Milano, där jag undervisade. Jag minns hur bekräftad jag kände mig, när han kallade mig vän. Men jag tänkte på vad en sådan vänskap är i jämförelse med Jesu vänskap. Den här uppenbarelsen gav mig en sådan styrka, sådan inre glädje och frid, när jag gick hem efter mötet, att jag kände, att jag skulle kunna flyga över hustaken. Kära bröder och präster. I påvens skrift Pastores dabo vobis, om utbildning av präster, spelar denna text en viktig roll. Det innebär, att vi som präster inte skall se oss som byråkrater, utan vi är Jesu vänner, som är kallade att ta med oss många andra vänner till honom. Det är själva kärnan i vår profetiska tjänst. Amen.

DEL 3 av 5
Förra Hem Nästa
[1][2][3] [4][5]