Jesus och hans lärjungar kom till Kafarnaum (Mark)
(tisdag)

Det andra viktiga momentet i mässan är den eukaristiska liturgin. Vad är det som händer i konsekrationsögonblicket? Jag skall försöka förklara detta genom att berätta om min egen erfarenhet. När jag blev prästvigd 1958, firade man mässan mot väggen och på latin. Och vid konsekrationsögonblicket stod det i rubrikerna, att man måste böja sitt huvud och sänka sin röst, och att vi skulle isolera oss själva från andra och försöka identifiera oss med Jesus i synagogan och låna vår röst till honom, när konsekrationsorden uttalas. Jag brukade också sluta mina ögon för att vara ännu mer koncentrerad. Så kom den liturgiska reformen. Mässan började firas inför folket, inte mer på latin utan på vårt modersmål. Detta fick mig att förstå, att jag måste ändra på något i mitt sätt att celebrera. Jag kunde inte identifiera mig med Jesus i salen i den övre våningen, för denne Jesus är död. Den som presiderar i mässan är den levande Jesus. Men i den uppståndne Jesus är alltid huvudet och kroppen förenade. Där huvudet finns, där finns också hans kropp. Så i det subjekt som uttalar konsekrationsordet, där finns också Kyrkan. Och är Kyrkan indragen i detta, då är även jag själv indragen, ty jag är en del av Kyrkan. Med andra ord var det som jag förstod detta, varför jag som en vigd präst uttalar orden. Och på Jesu vägnar får vi tro, att orden förvandlar bröd och vin till Kristi kropp och blod. På samma gång måste jag som en lem i Kristi kropp förena mig med Jesus och se på folket inför mig. Jag måste också se på folket och säga: detta är min kropp, som utges för er. Kära bröder och systrar. Detta är också mitt blod, som jag vill utgjuta för er.

Detta kan också lekmännen säga och inte bara prästerna, för alla tar del i det kungliga prästadömet, och i enlighet med Vatikankonciliet är detta det allmänna prästadömet man deltar i, och det gör honom eller henne i stånd att frambära sig själv till Gud och att också offra Jesus till Fadern. Naturligtvis finns det en väsentlig skillnad mellan prästen och lekfolket. Endast det vigda ämbetet har kraften att konsekrera Kristi kropp och blod. Det är bara prästen som högt kan uttala konsekrationsorden. Men ingenting hindrar en lekman eller en lekkvinna eller en ordenskvinna att förena sig med prästen i det ögonblicket och tyst i sitt hjärta delta i dessa ord. Det såg jag sedan stå tydligt skrivet i det Nya Testamentet. Varför berättade inte Johannes om instiftandet av eukaristin? Varför satte han i stället in berättelsen om fottvagningen i sin framställning. Det var för att betona effekten och frukten av eukaristin, och den innebär att vi efterliknar Jesus och ger vårt liv i hans efterföljd. I sitt första brev säger Johannes: "Han gav sitt liv för oss. Därför måste också vi ge vårt liv för våra bröder". När man kommenterar dessa ord av Johannes, säger Augustinus, att den salige Johannes i denna text förklarar meningen med den sista måltiden. När Paulus skriver till romarna säger han: "jag bönfaller er mina bröder för Jesu skull att offra er kropp som ett levande offer till Herren". Enligt mig ville Paulus säga: jag bönfaller er att av ert liv göra en eukaristi. Hans ord påminner oss om Jesu ord, när han instiftade eukaristin. Därför finns det i mässan två ögonblick, då man åkallar den Helige Ande. Det är en åkallan över bröd och vin och det är också en åkallan över bröderna och systrarna i Kristi kropp. Bägge kropparna är närvarande i mässan. Ingen kan bli oberörd och passiv av dessa moment i mässan. Ingen kan få för sig, att hans roll bara är att tyst och stilla vara där. Varje lem i Kristi kropp är utmanad att förena sig med Jesus och säga till bröderna och systrarna: detta är min kropp.

Men om vi nu är kallade att ge vår kropp och vårt blod med Jesus, då måste vi också veta, vad vår kropp och vårt blod betyder. Det är inte helt klart, att vi förstår vad det är. För oss menar vi, att kroppen är den fysiska gestalt vi ser. Det är alltså en tredjedel av en person, som i förening med själen och anden bildar hela personen. På Jesu språk var det inte så. Kropp betydde hela personen i den mån man lever i en kroppslig dimension. Så när Jesus säger: "detta är min kropp", då var det hela hans liv. Från det första ögonblicket i hans liv, då han avlades i Marias sköte, till det sista ögonblicket med allt det som uppfyllde detta liv, var det hans reella liv, inte bara i metafysisk mening. När han sade: "Tag, detta är mitt blod", vad menade han då? För oss är blodet en del av del av vår person. Det är bara ett organ i vår kropp. Men i Bibeln är det annorlunda. För Bibelns människa är blodet centrum för livet. Därför är utgjutandet av blod det synliga tecknet på döden. När Jesus sade: "detta är mitt blod", då offrade han sin död. Om vi nu inbjuds att förena oss med Jesus och att göra det han gör, vad kan då kropp betyda för oss? Vår tid är en väsentlig dimension livet i kroppen, våra resurser, det som vi kan göra, även ett leende. För det är bara en andlig varelse i en kropp som kan ge ett leende. Att ge ett leende i rätt ögonblick till en person kan vara något stort.

När vi säger: "detta är mitt blod som utgjuts för er", vad menar vi med det? Blod betyder död, men inte bara den sista döden, utan allt som redan nu tar ut döden i förskott, det som vi kallar mortifikation. När vi späker oss, när vi begränsas, när vi misslyckas och i allt det som vi ser som något negativt i vårt liv, är det inte något meningslöst som sker, utan det är det mest värdefulla i vårt liv. Och på grund av eukaristin är inget liv på jorden meningslöst. Om han eller hon som sitter i rullstol förenar sig med Jesus i eukaristin, så är även hans eller hennes liv oerhört värdefullt i Guds ögon. Jag har inte tid nu, men vi skulle kunna applicera detta på varje kategori i kyrkan.

Eftersom vi nu är på en prästreträtt skall vi försöka se, hur detta kan förändra vår syn på det prästerliga livet. Prästen skall fira mässa på detta sätt. Han konsekrerar bröd och vin. Då måste han tänka på de människor han skall tjäna och tänka: detta är min kropp. Tag och drick. Detta är mitt blod. Sedan ger han sig ut och börjar sin dagliga resa, som kan bestå av många små saker. Han skall undervisa, höra bikt, besöka sjuka. Vad kan göra denna dag till en andlig enhet. Jo allt detta är en fortsättning av det som sker i mässan. Han offrar sin kropp och sitt blod. Franska andliga mästare brukade säga på morgonen - och då firade man alltid mässan på morgonen - gör prästen och han offret. Han är Jesus. Under dagen är jag offret, och han är prästen, men det är samma mässa. Vi kan också få detta att syfta på ordensfolk, ordenskvinnor och ordensmän. Efter mässan börjar också ni er dag, som ofta består av små och kanske betydelselösa ting. Men om han eller hon har offrat sitt liv i eukaristin, då är hela dagen en mässa. Som präster skall vi försöka hjälpa unga människor att förstå eukaristin på detta sätt. Vad är det som världen och kulturen vill ha av unga människor i dag? Deras kropp. I alla fall så länge deras kropp är attraktiv. Vi lever i en kultur där kroppen avgudas. Hur kan vi hjälpa våra unga att stå emot denna oerhörda press? Genom att undervisa dem om, att i mässan konsekrerar de sina kroppar, och att kroppen därför inte längre är något som man kan använda för ögonblickets fröjd. Den är ett instrument för att uttrycka Guds vilja i familjen eller i det gudsvigda livet. Kroppen kan vara ett instrument för att ge kärleken vidare, eller kan den bli föremål för ett levande offer i det gudsvigda livet. Eukaristin kan verkligen förändra hela vårt liv. Om vi förstår den på detta sätt, är eukaristin inte längre bara en liten del av vårt liv. Hela vårt liv blir eukaristi, i förening med Jesus.

Låt mig nu summera det jag har sagt och utrycka det i en liknelse för att vi skall förstå det som händer i den eukaristiska liturgin. Låt oss tänka på en person, som arbetar på ett stort företag. Den här tjänstemannen på företaget älskar mycket högt generaldirektören på firman. Det händer nog inte så ofta. Men det kan ju hända. Nu vill denne tjänsteman till direktörens födelsedag ge honom en speciell gåva. Men innan han gör det, ber han alla sina kollegor att skriva sina namn på gåvan. Så gåvan når fram till direktören som något från alla kollegorna, fast det är bara en som har betalt för gåvan. Det är det som händer i mässan. Jesus beundrar och älskar Fadern på ett oändligt sätt, och han vill ge honom en gåva, den bästa möjliga gåvan, den gåva som hans sonliga lydnad utgör. Men innan han frambär denna gåva till sin himmelske fader, ber han alla sina bröder och systrar att skriva sin signatur på gåvan. Då når gåvan fram till Fadern från alla hans barn, även om det bara är en enda, som har betalat priset. Och vilket pris är det? Vad är då vår underskrift i mässan? Jo, det är de små vattendropparna, som vi häller i kalken. Vårt liv är bara vatten. Det har ingen frälsande kraft. Vi kan inte lägga till någonting alls till Kristi offer. Men när dessa vattendroppar har hällts i vinet, så kan man inte längre skilja dem från vinet. Det finns ett annat moment, där vi inbjuds att skriva vår underskrift. I slutet av den eukaristiska bönen har vi doxologin: "genom honom, med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den Helige Andes enhet all ära och härlighet". Då inbjuds församlingen att säga amen. Det låter bättre om det sjungs. På denna plats betyder det: jag skriver under detta. Jag accepterar allt det som har sagts, att det också är på mina vägnar. När vi ha skrivit under ett avtal vet vi, att vi måste garantera med vår underskrift. Nu vet vi vad det betyder. Det betyder, att hela mässan måste vi ge vår tid och våra resurser för våra bröder och systrar. Genom vårt liv och vår död skall vi tjäna våra bröder och systrar. Amen.

---

Den Helige Ande leder oss nu att göra precis detsamma som Jesus gjorde. Många officiella texter påminner oss om, att vi präster har del av Jesu konungsliga, profetiska och prästerliga ämbete. Med hänvisning till Luk. 4: "Herrens Ande är över mig, han har smort mig", sägs att präster har del av detta ämbete, denna tjänst. Låt oss försöka se, vad den Helige Ande fick Jesus att göra efter dopet. Vi ser, att det första den Helige Ande vill göra är att få Jesus att kämpa mot Satan. Det första som sker är att Anden får Jesus att gå ut i öknen för att kämpa mot Satan. Vi vet, att det är den Helige Ande, som driver Jesus, inte någon ond ande. Senare driver Jesus ut en ond ande ur synagogan i Nasaret. Det var det evangeliet vi läste i morse. Det första som sker efter det att Jesus tagit emot Andens fullhet är att förstöra Satans och syndens rike. Därmed fullföljer han sin konungsliga tjänst, som består i att förstöra Satans herravälde och upprätta Gudsriket. Vi tar tillfället i akt att se, hur vi själva kan förstöra Satans och syndens herravälde i vårt eget liv. I öknen befriade Jesus sig själv från Satan för att kunna befria andra från Satan. Han motstod frestelserna och övervann helt Satans makt. Därför ser vi därefter Jesus utstråla Gudsrikets frid. Var Jesus än visar sig, drivs Djävulen bort. Evangeliet i morse är mycket intressant. Jesus utförde en exorcism vid det tillfället. Själva hans närvaro var exorcism. Satan uthärdade inte Jesu närvaro. Och mannen i texten ropade: "Var har vi med dig att göra? Vi vet att du är Guds helige". Det betyder, att när en präst är fri från syndens och Satans makt, då är han även förmögen att befria sina bröder och systrar från syndens makt.

Låt oss ägna den första dagen av vår reträtt åt att se, hur vi kan bli fria från syndens makt i våra liv. För det syftet låter vi Paulus leda oss vidare i meditationen. Det finns ingen bättre presentation av syndens makt än början på Romarbrevet. Och låt oss lyssna på några verser. Rom 1:18-23.

"Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur." Paulus beskriver tillståndet för mänskligheten före Jesus, det andliga tillstånd Jesus fann, när han började predika Guds rike. Det är ett universellt läge. Det gäller greker och judar, judar som också hade syndat. Paulus identifierar en särskild synd som han kallar asebeia, ogudaktighet. Enligt Paulus är den roten till all annan synd. Den synden består inte i att avvisa Gud i ateism, för det är synden hos de människor som känner Gud han beskriver. Synden består i att känna Gud men inte ge honom den ära och tacksägelse som tillkommer honom. Den grundläggande synden består i att inte erkänna Gud. Det är inte så, att någon tror att Gud inte existerar, utan man ignorerar Gud, fastän man vet, att han existerar. De låtsas som om han inte finns. De ärar och tackar honom inte. Istället vänder de om rollerna och sätter sig själva i centrum. De har gjort sig själva till föremål för förhärligande. Detta tillstånd visar sig genom avgudadyrkan.

Vad är det som sker i avgudadyrkan? Människan accepterar inte längre Gud utan skapar sig en egen gud av lera eller marmor. Men vad är det dolda brottet i detta? Jo, rollerna är ombytta. Enligt Bibeln är Gud krukmakaren, och vi är leran. Vi minns det vackra stycket hos Jesaja. Men i avgudadyrkan är det människan som är krukmakaren. Hon formar en gud efter sitt eget gottfinnande. Gud blir leran. Eftersom människan har onda tendenser t.ex. våld, så förser hon Gud med samma brister. Människans längtan efter lust och våld låter henne skapa en Venus, en lustens gudinna och en våldets gud som Mars. Rollerna har kastats om, och sanningen har låsts in och hållits fången. Ni kanske minns, att detta stycke av Paulus var mycket närvarande i våra teologiska studier. Under min tid var detta stycke ofta citerat i vår teologi av ett särskilt skäl: för att visa att det är möjligt att få en naturlig kunskap om Gud. För Paulus säger, att ifrån skapelsens skönhet kan vi få kunskap om Gud. Den bekräftelsen är närvarande. Men det är inte det Paulus främst syftar till här. Paulus vill säga, att mänskligheten kan få kunskap om Gud men har avvisat och förnekat den kunskapen. Det är skillnad mellan att icke erkänna och frånkänna. Att erkänna Gud betyder att ta emot honom, att träda in i en levande relation med honom. Från denna situation då man inte erkänner Gud härrör enligt Paulus all denna moraliska oordning. Och i resten av detta kapitel listar Paulus upp hela serien av brister och synder i samhället.

Det finns ett mycket märkligt påstående, som upprepas tre gånger. Alla dessa moraliska uttryck för oordning är en följd av att människor har övergivit Gud. Därför överger Gud människan och människan faller i dessa brister och syndiga tillstånd. Naturligtvis är det inte Gud som leder människan till synd. Men Gud låter människan gå ända till slutet av sitt val för att se vart det leder, då människan överger Gud. När vi idag läser texten från Paulus kan vi se, att Paulus har gett en god analys av den tidens hedniska värld och moraliska tillstånd. Tyvärr är det ofta så människor läser Bibeln med en rent historisk och filologisk aspekt. Forskare kan göra mycket djupa analyser av detta kapitel för att utröna källorna till den analys som Paulus gör. De kanske finner, att Paulus lånar listan av synder och försyndelser från den tidens hedniska och moralistiska texter. Ett av de hemskaste hoten mot kristendomen i vår tid är att se Bibeln som ett värdefullt men historiskt dokument. Men vi vet, att Guds ord är evigt och har någonting att säga till varje generation.

I själva verket är den analys som Paulus gör mycket väl tillämpbar på vårt eget moderna samhälle, till och mer än på Paulus eget samhälle. Detta avvisande av Gud har i dag tagit sig så öppna former, som inte fanns under antik tid, nämligen att man avvisar Gud i självständighetens namn. Vad var marxistiska ateismens mål? Så här skriver Marx på ett ställe: "En person är en oberoende varelse bara i den meningen att han är sin egen herre. Och han är sin egen herre bara i den meningen att han är herre över sin egen existens. Den som lever på någon annans nåd ser sig själv som en beroende eller avhängig varelse. Jag skulle leva helt beroende av en annan människa, om hon skulle ha skapat mig och hon vore källan till mitt liv och om mitt liv inte var min egen skapelse. Därför kan ingen skapare finnas". Så det är att avvisa Gud i människans namn.

Ett annat modernt avvisande av Gud är det existentiella avvisandet. Sartre säger i en av sina pjäser - det är en av hans roller som säger det, men det är egentligen hans egna ord - "i dag anklagar jag mig själv. Och bara jag själv, en människa, kan förlåta mig själv. Om Gud existerar, är människan ingenting. Gud existerar inte. Glädje, glädjetårar. Ingen himmel, inget helvete, inget annat än jorden". Som präster borde vi vara förmögna att se var i vår kultur denna ogudaktighet ligger, inte för att döma och fördöma människor. Vi kan inte döma eller bedöma ens Marx eller Sartre. Bara Gud vet, varför de fick den position de tog. Det var kanske för att hjälpa oss att ändra oss. Vi kan bara döma och bedöma deras idéer.

Som jag ser det, finns det ett område där denna ogudaktighet ligger idag. Det är en viss aspekt av djuppsykologin. Det finns en psykologisk trend i dag. Jag talar då inte om Freuds psykologi, som är helt materialistisk. Men i den linje som Jung anvisar har det kommet psykologer som säger, att det inte finns någon skillnad mellan ont och gott, att denna föreställning om skillnaden mellan ont och gott är en sort av judisk-kristen fördom. Det onda är egentligen bara andra sidan av det goda, och Gud är på sätt och vis Satans andra ansikte. Det finns ingen metafysisk skillnad. Verkligheten är ett enda block. Detta borde vi vara medvetna om, för idag finns det nästan en kult av psykologi. Under Paulus tid åtnjöt de grekiska filosoferna stor vördnad och respekt. Aristoteles skrev en underbar traktat om etik. Men Paulus drog sig inte för att kalla allt detta för ogudaktighet. Augustinus skulle kalla det för strålande laster. Vi kan inte låta oss krossas av den moderna psykiatrin och psykologin. Låt oss ta emot det som är bra. Det finns naturligtvis något mycket gott i detta för vår kultur. Men vi måste också peka på det som inte är bra, när det föreligger ogudaktighet.

Men vi har ännu inte kommit till slutpunkten, Paulus egentliga avsikt i den här punkten, skulle vi kunna tänka oss. Paulus gjorde av det hedniska samhället en djup analys, som vi också kan använda för att analysera vårt eget samhälle. Men ändå är vi på något sätt utanför enligt det sättet. Vi är de anklagande, inte de anklagade. Men hör vad som följer i Paulus brev till romarna. Vi läser Rom 2: 1-5.

"Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist".

Åter använder vi denna text av Paulus, medan vi talar mot företeelsen att döma andra människor. Det är ett fördömande av dåliga domar, men det finns mycket mer i denna text. Till vilken människa riktar sig Paulus här? Han säger: du är oförlåtlig, du som dömer andra. I fortsättningen på detta kapitel ser vi, att den person, som Paulus talar till är juden, inte så mycket som medlem av en etisk grupp utan snarare som en religiös stereotyp. Juden här är den icke-hedniske, dvs. motsatsen till greken. Han representerar de personer, som känner Gud och som känner till uppenbarelsen och kan skilja mellan ont och gott och känner sig trygga. De dömer och bedömer det hedniska samhället runt omkring dem utan att inse, att de gör detsamma som hedningarna. Det här gäller alltså inte bara det judiska folket under Paulus tid, än mindre det judiska folket i dag.

Det är vi som är omtalade i denna text. Vi är den kategori av människor, som känner Gud och kan allt om teologi och moral och dömer världen omkring oss. När Origenes kommenterar denna text dristade han sig att säga, att i dag är den grupp som Paulus riktar sig till biskoparna, prästerna och diakonerna, det kristna folkets ledare. Vi är i fara att döma och bedöma människor runt omkring oss utan att inse, att vi gör precis detsamma, som de som blir fördömda gör. Nu frågar vi oss, på vilket sätt vi gör samma saker. På ett materiellt sätt? Ja, ibland. Paulus säger: ni fördömer äktenskapsbrott, men ni är äktenskapsbrytare. Ni fördömer tjuvar, men ni stjäl. Men detta är inte huvudmeningen.

Det Paulus vill säga är: ni gör existentiellt detsamma som de. Vad är själva essensen i avgudadyrkan? Det är att tillbe frukten av sina egna händer. Avgudadyrkan betyder att sätta det skapade istället för Skaparen. Därför är jag en avgudadyrkare varje gång jag står i förundran över mina egna händers verk, eller när jag är stolt över det jag har nått i livet. Det sker varje gång jag sätter det som är skapat, min skapelse, det som jag har gjort, i Skaparens ställe. För en del människor kan det vara det egna barnet. Många föräldrar inser inte, att de har satt sitt barn, särskilt om det är det enda barnet, på Skaparens plats. Barnet kommer i första hand och före Gud. För någon kan vårt eget skapade verk vara kyrkan han har byggt, församlingen han har samlat runt sig. För mig t.ex. skulle det skapade verk, som är föremål för avgudadyrkan, kunna vara denna bok jag visar. Jag har skrivit denna bok. Det är mitt skapade verk. Och boken, som ni ser, handlar just om Romarebrevet, där jag tillsammans med Paulus fördömer detta självförhärligande. Men när jag skrev denna bok var jag mycket medveten om, att denna bok skulle kunna bli föremål för avgudadyrkan, i synnerhet som den översatts till omkring tjugo olika språk. Nu senast skedde det av ett lutherskt förlag i Danmark. Jag måste alltid komma ihåg denna fara att sätta det skapade på Skaparens plats.

Som präster måste vi vara ärliga. Faran finns att sätta oss själva i Guds ställe, att vörda vårt eget jag. Den faran finns till och med när vi firar mässan. Om vi till exempel är mycket måna om, vad folk skall tänka om vår predikan, mer om detta än om att ära Gud, då är vi utan ursäkt, för vi vet, att Gud är närvarande, men vi ignorerar det. Vi är mer måna om människors uppfattning än om hur Gud ser på oss. Det skall vi inte bli skandaliserade av. Det är inte en synd, för det är ett naturligt behov att få bekräftelse. Synden börjar, när vi medvetet accepterar denna syn och inte längre utsätter oss för tester och inte längre erkänner den ogudaktighet som finns dold. Så länge vi kan erkänna detta drag av ogudaktighet i våra liv, så länge vi är förmögna att säga: "Herre, du ser att jag söker min egen ära", då befinner vi oss i sanningen, så länge vi erkänner vår egen ogudaktighet. Och Gud kan ge oss sin kraft. Kära bröder, präster och diakoner. I början av en reträtt måste vi för att kunna ta emot fullheten av nåd och Guds närhet gå genom detta ögonblick, klart inse detta och erkänna vår synd. Den situation som Jesus fann, när han kom till jorden, den försvann inte helt. Han har förstås övervunnit Satan och synden och skapat oss möjlighet att leva i ljuset. Men varje människa måste gå igenom denna process och erkänna startpunkten för sig i detta tillstånd av synd, där vi framför allt bryr oss om vårt eget självförverkligande, så att vi genom Jesu verk kan passera till den nya världen, där vi mycket mer är intresserade av Guds förhärligande.

Det finns ett ord av Jesus i Bibeln i Johannesevangeliet, där Jesus säger: "Jag söker inte min egen ära". Jag är övertygad om, att det finns någon slags sakramental kraft i dessa ord av Jesus. Och varje gång vi upptäcker oss själva, att vi är så måna om vårt eget förhärligande och så rädda för vad folk skall säga om oss, kan vi komma ihåg och upprepa dessa ord av Jesus: "Jag söker inte min egen ära". Det är otroligt hur mycket Gud kan uträtta med en präst, som klart har erkänt sin ogudaktighet och sitt behov av omvändelse. Den personen kan Gud ge sin fulla kraft, för han vet att den personen inte kommer att använda denna kraft för sina egna syften utan till Guds ära. Så vad den första meditationen innebär är detsamma som det Jesus uträttade i öknen. Det innebär att vi blir fria från synd och Satan i vårt eget liv, så att vi, när vi utövar vår tjänst bland människor, verkligen kan befria människor från synden och Satan. Amen.

Tisdag eftermiddag.

Jag skulle inte kunna vara missionär i Sverige, kanske i Afrika, men inte här. Jag lider mycket av kylan. Men jag är glad att se detta nya landskap här. Men vi är här för att röra oss i ett annat landskap, det inre landskapet, som vi skall försöka göra klart och tydligt och lysande. Så vi fortsätter vår resa, en resa som skall föra oss från syndens Egypten till frihetens förlovade land. Efter dopet ledde den Helige Ande Jesus ut i öknen, för att han skulle kämpa mot Satan. Jesus fick föra en personlig kamp mot Satan. Jag har förbigått denna aspekt av kampen mot Satan för att vi istället skall koncentrera oss på vår kamp mot synden, ty Satans herravälde utövas mestadels genom synden. Men det betyder inte, att jag inte tror på Satans existens. Tyvärr existerar Satan, trots visa teologers uppfattning om motsatsen. Jag har en personlig förklaring till, varför så många intellektuella i dag har svårt att tro på att Satan existerar. De är för att de söker efter bevis för Satans existens i böckerna i biblioteket och i den akademiska världen. De studerar de etniska traditionerna och trosuppfattningarna. Men Satan är inte intresserad av böcker. Han är intresserad av själar. Så fort vi rör oss mot själarnas område, finner vi, att Satan existerar. Jesus kämpade inte mot väderkvarnar. Om vi verkligen vill se Satans existens, skall vi inte så mycket titta efter de fall som handlar om Djävulens besatthet, för det är ett område, där det förvisso finns utrymme för förvirring. I de flesta fall är det nog mer fråga om neurologiska problem än besatthet.

Om ni vill vara övertygade om att Satan existerar, se då på helgonens liv, för i helgonens liv tvingas Satan att träda fram för att framträda mot ljuset. Även i Bibeln är det mest tydliga beviset för Satans existens inte befrielsen av besatta människor, utan det är just berättelsen om Jesu frestelse i öknen. I helgonens liv har vi gott om bevis för Djävulens existens. Det är den perversa och perverterade hållning som Paulus VI definierade. Franciskus av Assisi betraktas som en av de mest fulländade människorna, till och med av Freud. Men i hans liv spelar kampen mot Satan en framträdande roll. En dag sade han till sin följeslagare: Om bröderna visste vilka svårigheter demonerna utsätter mig för, så skulle det inte finnas någon som inte gråter för mig. Och likadant var det under Jean Baptiste de Vianneys liv och under curé av Ars liv och fader Pius liv. Detta framför jag bara för att säga, att jag tror på Satan. Och den realiteten borde vi som präster vara medvetna om, för vi är ibland kallade att stå vid människors sida och bistå dem. Men i vanliga fall utövar Satan sitt herravälde genom synden. Och när vi har förstört syndens makt i våra liv, då har vi också förstört Djävulens makt.

I den andra meditationen skall vi göra ett slags Påskexodus, ett uttåg ur Egypten, en pilgrimsfärd ut ur synden, så att vi i morgon kan möta en annan aspekt av smörjelse, den profetiska smörjelsen. Vår pilgrimsfärd skall rymma fyra etapper eller stationer. Det första steget är att bekänna synden. Den modena världen bryr sig inte särskilt mycket om synd. Den leker lite med tanken på synd. Den gör reklam för sina produkter, även med allusioner till synden. Vår moderna värld är rädd för många saker. Ända till för några år sedan var vi alla rädda för ett kärnvapenkrig. Nu är vi rädda för terrorism eller för obotliga sjukdomar. Men värden är inte rädd för det krig som har förklarats mot Gud. Och som religiösa människor lever vi i denna världen. Vi andas samma luft. Vi riskerar att hamna i samma tillstånd av smärtlindring. Men det handlar inte bara om att i allmänhet erkänna syndens existens. I vår reträtt gäller det för oss att finna var synden har sin plats i våra egna liv. För att nå det målet skall vi följa en enkel väg. Vi ställer oss framför en spegel. Och den spegeln är Guds ord. Och vi låter en sida ur evangeliet vara som en spegel för oss genom att visa oss vad som finns av detta i vårt liv. Den text som jag har valt är saligprisningarna. Den kan verkligen vara en spegel, för saligprisningarna är Jesu självporträtt. Vill vi likna Jesus skall vi vara som människorna i saligprisningarna. Vi läser helt enkelt en saligprisning i taget och ställer en enkel fråga. Vi läser Matt. 5.

"Saliga de som är fattiga i anden. Dem tillhör himmelriket".(v. 3).Är jag fattig? Är jag fri från konsumtionsmentalitet? Eller ser jag mig alltid om efter den bästa bilen, den bästa klädseln? Vilken roll spelar pengarna i mitt liv? Har jag sinne för de verkligt fattiga i världen? Äger jag de fattigas intelligens?

"Saliga är de ödmjuka. De skall ärva landet". Är jag ödmjuk? Det finns våld inte bara hos människor som skjuter. Det kan finnas våld i tanken, i känslorna i mitt hjärta, i de ord jag uttalar. Har jag lätt att förlora humöret, kanske särskilt mot fattiga och enkla människor, som ofta är de mest sårbara?

"Saliga de som sörjer. De skall bli tröstade". Ser jag lidande som ett straff från Gud eller som ett tillfälle att vara nära Jesus? Försöker jag att bistå människor, som har stor anledning att sörja?

"Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. De skall bli mättade". Rättfärdighet betyder helighet i Bibeln. Strävar jag alltså efter helighet, eller nöjer jag mig med medelmåttighet eller kompromisser?

"Saliga de barmhärtiga. De skall möta barmhärtighet". Gud är barmhärtig, och prästen skall vara ett synligt uttryck för Guds barmhärtighet. Att vara barmhärtig betyder att hos ett misslyckande hos en annan människa inte genast reagera med fördömande utan snarare med förståelse och förlåtelse.

"Saliga de renhjärtade. De skall se Gud". Är jag renhjärtad i mina avsikter, i mina tankar? Har jag en ren blick för det jag ser och i det som jag låter mina ögon se? Är jag ren i min kropp? Är jag trogen mot celibatet, om jag är celibatär? Är jag trofast mot min hustru, om jag är gift?

"Saliga de som håller fred. De skall kallas Guds söner". Är jag en fredsstiftare? Sprider jag fred i min gemenskap, i min församling, i min kommunitet? Råder det dessförinnan frid i mitt hjärta, den frid som övergår allt förstånd? Som präst är det min uppgift att sprida denna sorts frid.

"Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull. Dem tillhör himmelriket". Vi kanske inte är förföljda. Men vi är föremål för onda ord och illvilliga domar och bedömningar. Försöker vi att i tystnad stå ut med det eller överreagerar vi? Bryr jag mig verkligen om de människor, som verkligen lider för Guds rike över hela världen? Jag vet inte, vad ni svarar på dessa frågor. Jag kan säga mitt svar. På alla frågor blir mitt svar: "Nej Herre, det vill jag inte". Men det säger jag med frid och tillit, för vi vet, att så fort vi erkänner synden i våra liv, så är Gud beredd att utplåna allt. Vem kan säga: jag är utan synd? "Ingen utom en lögnare", säger Johannes. Han säger vidare: "Säger vi att vi är utan synd, då ljuger vi".

Nu kommer vi till steg två, som blir lite kortare. Det är omvändelse. När vi har bekänt synden, är det dags att omvända oss. Ordet metanoia är ett nyckelord i Bibeln. Det dyker upp vid viktiga tillfällen i Nya Testamentet: i Jesu predikan alldeles i början - "omvänd er", och sedan på Pingstdagen vid apostlarnas predikan. När Petrus säger till folket: "Ni har dödat Jesus från Nasaret. Gud har återuppväckt honom från de döda", blev de förkrossade och sade till Petrus : "Vad skall vi göra bröder?" Petrus svarade: "Omvänd er. Då får ni ta emot helig Ande". Ordet omvändelse är verkligen ett mirakulöst ord. Varje gång vi i Bibeln ser en gemenskap, som är beredd till omvändelse, till detta förhållningssätt, är Gud redo att börja om från början igen. Vad betyder nu metanoia? Ordet är på grekiska ett sammansatt ord. Meta betyder att vända upp och ner på saker och ting. Noia är tanken. Metanoia betyder bokstavligen en mentalitetsförändring, ett nytt sätt att döma. Hemligheten bakom metanoia är inte, att jag försöker lämna bakom mig min gamla mentalitet och skapa en ny slags mentalitet, som kanske är lite andlig, åt mig, utan en mentalitet, som fortfarande är mitt sätt att tänka. Sann metanoia består av det faktum, att jag lämnar min mentalitet åt sidan, mitt sätt att döma och bedöma, och jag tar till mig Guds sätt att döma. Jag kastar mig själv i Guds bedömnings avgrund, för det finns bara en person i hela universum som vet hela sanningen om mig. Ingen annan, inte ens min andlige fader vet allt och inte jag själv heller. Ingen vet med full säkerhet sin position inför Gud. Det är bara Gud som har den perfekta kunskapen om mina möjligheter. När jag helt enkelt säger: Gud jag tar emot din dom och din bedömning av mig, då är det ett välsignat ögonblick, ett ögonblick, när vi träder in i ljuset. Och eftersom Gud är ljuset, är det vår enda möjlighet att möta Gud.

En gång sade Augustinus: "Så snart du ställer dig på Guds sida mot dig själv, så ställer sig Gud på din sida och ibland till och med emot honom själv. Han glömmer allt". Det kan vi se i Bibeln. Det Gud söker, när han betraktar världen, är ett förkrossat hjärta. Det verkar som om Gud överallt söker det förkrossade hjärtat. Minns ni det berömda och vackra stället i Jes. 66? Sammanhanget är att efter exilen, när folket började tänka på att bygga upp templet på nytt, får Jesaja oss att närvara vid en monolog, som Gud för. Gud talar till sig själv och säger till sig själv: "Detta folk vill bygga ett tempel åt mig. Vilket slags tempel skulle de kunna bygga?" Det finns inga bokstavliga citat, när det gäller referens till "ett tempel så högt som himlen". "Men himlen är min tron. Jag har ju skapat den. Det finns inget nytt för mig där". "Ett tempel så vitt som jorden." "Men jorden är min fotapall." Herren säger: "Jag vet var jag skulle vilja finna vila. I ett förkrossat hjärta som skälver vid mina ord". Som präster borde vi vara mycket väl bekanta med omvändelsens realitet. Om vi verkligen vill föra människor till Guds närhet, om vi vill försona vårt samhälle med Gud, då måste vi ha förmåga att leda människor till omvändelse. Det var det som var profeternas huvudsakliga uppgift. Men för att leda människor genom omvändelse, måste vi själva veta vad omvändelse är. Vi måste be Gud att visa oss det. Jag föreslår för er en mycket kort bön, som jag tycker mycket om: "Herre, låt mig inte dö, förrän jag har lärt känna vad denna omvändelse är för någonting, förrän jag har gråtit åtminstone en gång över mina synder." Jag kan verkligen säga, att resultatet av omvändelsen är otroligt. Även från existentiell kan synpunkt kan man inte finna några gladare människor än sådana som har avlagt en god bikt. Under jubiléet i Rom fanns det många människor som kom till Rom, och några kom bara för att bikta sig, kanske efter fyrtio år. Jag råkade vid bordet vara nära en amerikansk kapucin, som tillbringade jubileumsåret vid biktstolen i Peterskyrkan. När vi satt och åt tillsammans, såg jag hur förvånad han var, när han tänkte på de erfarenheter han hade gjort, när han hade lyssnat och mött människor som efter bikten grät av en erfarenhet de inte hade gjort på länge. Detta kommer väl till utryck i en av psalmerna psalm 32. Det är den lycka som är dold i omvändelsen.

"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut! Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek! Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld."

I slutet av psalmen står det: "Ni rättfärdiga, gläd er över Herren och jubla! Alla rättrådiga, ropa av fröjd!"

Är ni trötta kära bröder? Orkar ni med två steg till? Ni vet, att Israel tillbringade 40 år på resa, och vi har bara 40 minuter. Så vi går till station tre. Den tredje stationen är: sluta synda, ögonblicket för beslut. Som ni ser, följer vi den klassiska vägen, omvändelsens väg med samvetsrannsakan, ånger och omvändelse och beslut. Det sista steget är bikt. Vad menar vi, när vi säger: "sluta synda"? Enligt Petrus i hans första brev består detta steg av att helt bryta med synden och säga nu är det nog. Det räcker med den tid vi har tillbringat för att tillfredsställa våra passioner. Det här visar sig vara en orealistisk sak, för ingen människa kan bli felfri från en dag till den nästa. Men Guds ord kräver inte av oss, att vi omedelbart blir fria från alla synder i vårt liv. Bibeln vet ju, att den rättfärdige syndar sju gånger om dagen. Guds ord begär av oss, att vi bryter med en speciell synd. Bland alla de synder, som vi regelbundet bekänner, finns det ofta en särskild synd, som vi är mer prövade i, och som vi tror, att vi aldrig kan bli befriade från av det enkla skälet, att vi inte vill bli befriade från den. Det kan vara olika för olika personer. Det kan vara en dålig vana vi har utvecklat. Det kan vara en oordnad relation. Det kan vara en syndig relation, eftersom det finns en attraktion, som inte motsvarar vår status, eller det kan vara hat och antipati. Det kan vara en underlåtenhetssynd. Vårt samvete kanske säger oss, att vi bör be en timme om dagen.

En gång predikade jag för några präster. En präst kom till mig efter denna meditation och sade: "fader jag har försökt att hitta denna speciella synd i mitt liv, men jag har inte hittat någon. Jag vet inte vad det är för en särskild synd, som Gud vill att jag skall bli fri från, utom det faktum att jag inte biktar det". I det ögonblicket insåg han, att det kanske var just det som saken gällde. Det finns en punkt, där Herren vill, att vi skall göra en förändring i vårt liv. Antingen kan det vara något vi måste börja göra, eller något vi måste sluta göra. Augustinus avlade en mycket rörande bikt med bekännelse i sin bok. Han berättar, att det fanns ett ögonblick i hans liv, då han var beredd att acceptera allt i den katolska tron. Men han kunde inte acceptera att leva utan en kvinna. Han levde med en kvinna utan att vara gift. Det fanns ögonblick, när han grät och ropade till Gud: "Gud ge mig kyskhet och renhet". Men han sade, att i det ögonblicket kom det en hemlighetsfull röst som tillade: "men gör det inte just nu. Ge mig kyskhet och renhet, men inte riktigt ännu", ända till det ögonblick då han sade: "varför i morgon och inte nu". Ni kanske minns, att han då befann sig i en trädgård i Milano, och han hörde en röst som från en liten flicka som sade: "tag och läs". Han uppfattade den rösten som Guds röst. Han hade med sig Paulus brev och bestämde sig för att det första hans blick föll på skulle vara Guds röst till honom. Han kom till Rom. 13, där det står i vers 11 "Det är dags för er att vakna. Natten går mot sitt slut och dagen är nära." I vers 13 står det: "Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund." När han läste detta kände han, hur ett ljus strömmade genom honom, och han kände sig befriad. Men när vi har identifierat det område, där vi måste göra en förändring i våra liv, då måste vi omedelbart börja göra något åt saken. Annars blir det ingen förändring. Vid första tillfälle måste vi handla gentemot denna brist vi har haft.

Den skandinaviske filosofen Kirkegaard var en stor predikant och en stor älskare av Jesus. I november besökte jag Köpenhamn för att predika. Det första jag gjorde var att gå för att be vid Kirkegaards grav. Han har gett mig enormt mycket i min predikan. I en predikan säger han, att en man ställde sig framför spegeln. Det är Guds ord, som är spegeln. Här såg han sin synd. Den synd, som den speciella människan hade, var att spela om pengar, så han hade uppfattat sin egen synd. Vi kanske inte är så många spelare här. Men exemplet kan tillämpas på alla. Denna människa säger till Gud: "Herre, du har rätt. Detta är min synd. Jag förstör mig själv och min familj. Därför lovar jag högtidligt att aldrig mera spela, aldrig mera. I kväll blir sista gången". Han nådde inte fram förstås. Varje kväll sade han, att detta var sista gången. Kanske vi skall ta denna mening bokstavligt, för i vår moderna värld kan natten eller kvällen bli graven för det prästerliga livet. Det kan vara i filmer på Internet, och därför bör vi ibland påminna oss om denna mening "inte i natt, inte i kväll".

Så kommer vi till den sista stationen. När vi har insett vår synd och bekänt den och omvänt oss och biktat den, vad återstår då? Nu gäller det att bli fri från och förstöra den synd vi har ackumulerat, samlat på oss. Och det är inte något vi kan göra av egen kraft, för vi kan begå synder, men vi kan inte rentvå oss själva från synder. Här går gränsen mellan ex opere operato och ex opere operanto. Här börjar med andra ord Guds nåds verkan. Det är den punkt, där vi måste ta vår tillflykt till sakramenten och i detta fall försoningens sakrament, gå till bikt, ty där kan vår synd bli förstörd. Jag skall försöka förklara, vad som är grunden i en bikt. I Rom finns det många hemlösa. Folk lever på gatorna utan att äga någonting. De är smutsiga. En dag går ryktet i Rom, att på Via Condotti, som är den stora affärsgatan, finns det en butiksinnehavare, som av något obegripligt skäl låter alla tiggare komma, lägga av sina gamla kläder, duscha och sedan välja den vackraste kostymen de hittar och ta på sig den och gå ut utan att betala. Det är detta som händer i varje bikt. Vi lämnar vår gamla fula dräkt och tar emot Guds rättfärdighet, denna dräkt av rättfärdighet. Det var Jesus själv som använde den i liknelsen om den förlorade sonen. Fadern säger, när sonen till sist kommer hem: "kom och ta de bästa kläderna". Vi måste återupptäcka skönheten i botens sakrament, som i många länder befinner sig i svår kris. Den krisen var kanske oundviklig, för bikten reducerades till en mycket torftig praxis. Människor upplevde bikten som en slags skatt att betala till kyrkan, medan det i själva verket är ett underbart tillfälle att möta den uppståndne Jesus, beröra hans sår och höra hans vackra ord "Gå i frid. Dina synder är förlåtna". Det är psykoanalysen som har tagit över det vi har lämnat bakom oss. Den bygger på samma mänskliga princip. Om ni vill bli fria från de döda kropparna i ert hjärta, det som tynger er, då måste ni uttrycka det i ord. Men skillnaden är, att efter bikten kan prästen ge absolution, men psykoanalytikern presenterar räkningen. Han kan inte förmedla nåden.

Så låt oss återupptäcka detta sakrament och praktisera det, kanske inte så som det gjordes, när vi gick på seminariet, när det fanns en förpliktelse att bikta sig varje vecka. Det finns de som fortfarande gör det med goda frukter. Men risken är, att bikten på det sättet endast blir en slags plikt. Låt oss försöka gå till bikt, närhelst den Helige Ande uppmanar oss till det och ger oss längtan efter en ny relation till Kristus, t.ex. innan vi har något viktigt vi skall göra, för det är så viktigt att bli fri från synd och att helt och fullt stå i Guds nåds ljus, så att Guds nåd kan passera genom oss. Då får vi också känna något av den glädje vi har hört om i psalmen. Så efter denna meditation, kära bröder, är det tid att gå till bikt. Det måste inte vara just i eftermiddag, men konklusionen av denna meditation skulle vara att avlägga en god bikt.

DEL 2 av 5
Förra Hem Nästa
[1][2] [3][4][5]