Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Vardagsmystik

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna
i Djursholm den 23-25 februari 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi ber om den Helige Andes ljus och hjälp. Herre, sänd oss din Helige Ande, så att vi mer och mer kan se hur du verkar i vårt liv, vilken stor nåd och kärlek du ger oss och hur mycket du vill använda oss för ditt rike här på jorden. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi försöker se att hela vårt vardagliga liv är ett liv, där vi lever av Kristi fulla verklighet, av hela Kristi mysterium. Som döpta är vi ständigt förenade med honom och tar emot hans nåd.  Genom nåden kan vi också bygga upp denna värld till något bättre. Vi är anförtrodda en livsuppgift oavsett vad vi har för funktion här på jorden. Det kan vara mer i det fördolda livet, t.ex. i ett kloster med gamla, sjuka människor som aldrig går ut. Det kan vara ute i samhällets alla funktioner. Vi behöver bli övertygade om att hela vårt liv, det som är vår existens, är ett liv till Guds ära, i hans tjänst. Vi är skapade till hans avbild, att bli hans barn i Jesus Kristus. Vi är bebodda av Gud genom dopets nåd. Vi är ett Andens tempel, där ständigt Guds röst ekar, där ständigt det levande vattnet porlar fram. Att upptäcka vår värdighet som kristna är viktigt. I en julpredikan skriver påven Leo (400-461): ”Kristen, erkänn din värdighet”.

Vi pekade på att den kristna bönen är något helt speciellt, eftersom vi genom nådens gåva får dela Sonens inre relation till Fadern. Vi får säga Fader vår. Vi får ansluta oss till Jesu bön. Det finns många hinduer, judar och muslimer som kan vara mycket frommare än vi, men vi har ändå fått något mer. På det ontologiska planet är vår bön någonting annat, eftersom vi har fått den inre delaktigheten i Sonens relation till Fadern. Det kan tyckas övergå oss helt och fullt, men ju mer vi litar på det, ju mer vi växer in i denna verklighet, desto rikare blir vårt liv och desto mer frukt kan vi bära för Guds rike. Det är något som präglar vår vardag.

Nu är vi här en helg, men det är för att förbereda oss för vardagens alla möten, utmaningar och se det som ett äventyr, då vi får en dag som aldrig är den andra riktigt likadan. Även om vi har ett enahanda liv, även om vi tycker att det inte händer så mycket i vårt lilla liv, är det en dag som aldrig kan upprepas under hela världshistorien. De möten jag har, det jag erfar kommer aldrig att upprepas på exakt samma sätt. Jag har fått min frihet, min nåd, att medgestalta denna verklighet. Jag kan göra något vackert av den dag eller det ögonblick som Gud anförtror mig. Jag är inte bara ett passivt paket, utan genom nåden aktiveras jag i Guds tjänst.

Den katolska synen på frälsning och rättfärdiggörelse innebär att vi inombords förvandlas av nåden. Vi blir delaktiga av Guds nåd på ett sätt som gör att vi kan samverka med nåden, det man kallar synergism. Det är inte bara en passiv process som Gud ger oss del av, utan vi blir medaktörer i frälsningshistorien. Vi blir liksom Mose och profeterna, apostlarna och kvinnorna vid graven delaktiga i det som Hans Urs von Balthasar (1905-1988) kallar teodramatik. Historien, livet, är ett slags drama som ibland lutar mer åt tragedi och ibland mer åt komedi. Vi deltar i skeendet. Vi får vara med att forma det. Vi ser det allra tydligast i helgonens liv och i profeternas liv i det Gamla testamentet, ja, i alla de människor som har ställt sig till Guds förfogande, så att de är med och gestaltar och gör Guds rike tydligt. Det är viktigt att komma ihåg, att om inte vi går in som aktörer, finns det andra aktörer som kan ha en annan agenda. Om inte vi försöker göra det vi kan för att skapa kärlek, rättfärdighet, barmhärtighet omkring oss, kan det antingen bli ett vakuum eller komma in motsatta krafter. Därför är det så viktigt och så underbart när vi upptäcker att vår vardag är något stort där vi kan bidra till att Guds kärlek, rättfärdighet och försoning sprids. Vi har en underbar uppgift här på jorden. Vi betraktar det som sker inte som likgiltiga skeenden utan som skeenden som talar om Gud, och hjälper oss att ta emot honom och göra det han vill att vi skall göra i en viss situation.

Återigen får vi citera Elisabeth av Treenigheten. Hon säger: ”Betrakta varje lidande och varje glädje som en gåva direkt från honom. Ert liv blir då en ständig kommunion, eftersom var sak som händer blir ett sakrament som skänker er Gud”. Ett sakrament är enligt teologin ett synligt tecken på Guds osynliga nåd och verklighet. I katolsk tradition har vi sju sakrament. Sakramenten vilar på en sakramental verklighet, som innebär att allt skapat, allt det som händer och sker, kan peka vidare på en annan värld, på Guds värld. Vi ser tecken på Guds närvaro i skapelsen, i historien och i vårt eget liv. Verkligheten är på något sätt genomskinlig och släpper igenom Gud. Vi har fått de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken, för att fånga upp signalerna. Annars ser vi bara ett skeende som inte har någon mening eller något mål. Vi ser inte att det har med Gud att göra och inte heller att det berör oss. Vi blir åskådare till livet, inte medaktörer. Samtidigt är det inte lätt att få denna röntgenblick som gör att vi kan se Gud bakom det som sker och se Guds försyn bakom historiens skeende. Där ryms, som Elisabeth säger, allting, både lidande och glädje. Det är mycket viktigt att det som sker relateras till Gud och hjälper oss att ta ställning för honom. Vi blir då inte bara passiva åskådare till en föreställning utan vi är med på scenen. Vi är med och bestämmer världens gång. Som vi påpekat kan varje handling vi utför göras till Guds ära. Minsta lilla sak kan förena oss med honom.

Det sakramentala synsättet är mycket typiskt för vår katolska livssyn. Sakramenten är viktiga. Men de vilar på en grundval, en allmän sakramentalitet. Allt skapat är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. När vi får del av dopet, blir vi infogade på ett ännu tydligare sätt i en ständig kommunion, en ständig gemenskap med Gud som gör att vi kan tolka det som sker utifrån vår tro. Genom dopet får vi del av påskens mysterium, Kristi offer, Kristi lidande och död och hans uppståndelse. Vi skulle kunna säga att tron ger oss ett par glasögon. Vi ser samma verklighet som alla andra, men vi ser den genom påsken, genom Kristus den Korsfäste och genom Kristus den Uppståndne. Tron ger oss en röntgenblick, så att vi ser på allting i Kristi ljus. Vi ser en lidande människa och det ser alla, men vi ser Kristus i henne. Ibland är det mycket påtagligt, men ibland glömmer vi det. Det är lätt att glömma sina glasögon. Det är då samma verklighet vi ser, men vi ser den på ett annat sätt. Så är det också när vi försummar att se med trons ögon. Det är samma verklighet men ändå inte samma, eftersom vi då inte ser att det som sker har med Kristus att göra.

Varje lidande och varje glädje som vi erfar och varje händelse är något som förbinder oss med Kristus som vill frälsa hela verkligheten. Han vill använda oss för detta. Vi är ständigt föremål för Kristi frälsande kärlek, för att vi också skall bli hans medaktörer. Han vill använda oss för sitt verk på jorden. Sakramenten hjälper oss att växa in i den ständiga kommunionen med honom. Därför talar vi om kommunion i mässan. Vi tar emot kommunionen tillsammans som Kristi folk, och vi växer också samman genom den. Det är lite svårare att förstå i vår tid som är så individualistiskt präglad, att det är Guds folk som blir frälst. Vi är inte enskilda individer som lever i ett vakuum, utan vi påverkar varandra och hjälper varandra. Vi tillhör de heligas samfund, de heligas gemenskap. Gud vill frälsa hela sitt folk och det är ett ständigt pågående skeende som vi är med om.

När man i Sverige säger att man är frälst, menar man ofta att man har kommit till en djup omvändelse. Man har lämnat det gamla livet, men egentligen fortsätter frälsningen. För vissa människor kan det vara en Paulusupplevelse. Man slungas ur hästen. Man lämnar ett syndigt och olyckligt liv och tar emot Gud. För andra är det ett stilla inväxande. Men frälsningen måste fortsätta. Vi håller på att bli frälsta. Vi håller på att förvandlas. Det finns ännu något kvar för Herren att göra i oss. Det kan många som kommer från andra traditioner upptäcka. De kan ha gått igenom en mycket omvälvande upplevelse. Det är något mycket stort, men när det emotionella och känslomässiga lite tonar bort, kan man bli mycket utsatt och inte veta vad som händer nu och vad man skall göra. Många som kommer från en väckelsekristendom vänder sig i vår tid också till de klassiska mystikerna och helgonen, för där får de råd att arbeta vidare, när allt tonar ner, när de starka känslorna, den stora upplevelsen ebbar ut och det blir lite tråkigt. Då kan det vara jobbigt att höra att det skall vara tråkigt att gå i mässan. Det är ingen underhållningsmaskin. Många katoliker skulle behöva den stora omvändelsen. De behöver skakas om och få något från karismatiskt håll eller väckelsehåll för att väckas till liv. Men också de som kommer från väckelsetraditionen upptäcker, att de behöver den klassiska, katolska, ortodoxa visheten för att härda ut i det tråkiga, i öknen, i vardagen. Det kan vara en av den nutida ekumenikens stora vinster att man tar vara på olika aspekter från varandra.

För de flesta är det kristna livet ett vardagsliv, ganska tråkigt, men inte så tråkigt som vi tror. Helgonen kan hjälpa oss att se, att när vi väl upptäcker vilka möjligheter vi har att i de små vardagliga tingen ta emot Kristus, då förvandlas allt. Kanske inte på det emotionella och känslomässiga planet, men på trons, hoppets och kärlekens plan kan vi alltid öppna oss för Guds nåd, ta emot honom och lyssna till hans tilltal. En av de mest spännande uppgifterna i vårt liv är att evangelisera vår vardag. Hur kan jag möta Gud vid frukostbordet och hur kan jag förvandla tidningsläsandet till något som liknar bibelläsningen? Jag kan gå igenom mitt vardagliga liv och tänka efter vad det finns för möjligheter att öppna mig för Gud i alla de vardagliga tingen. Fastetiden är en tid när vi tänker efter lite extra vad vi gör med vår mat och hur vi använder vår tid. Hur kan vi befria oss från vissa bindningar till onödigheter? Ibland behöver vi unna oss en granskningstid, en slags andlig besiktning. Vi skickar bilen på besiktning, men då och då måste vi också skicka iväg oss själva, så att vi synas lite i sömmarna och ser vad vi gör. Var har det rostat till sig och var har det gått i baklås? Var har jag fastnat i självgodhet och var har jag fastnat i en slags depressiv modlöshet? Vi kan påverka humörsvängningarna eller stämningarna.

I Sverige kan folk tacka för en stämningsfull gudstjänst, men om det inte är stämningsfullt tackar man för det mesta inte. Våra barn och ungdomar är ofta mycket ärligare än vi och säger: ”O, vad det är tråkigt att gå i mässan”. Men det skall vara tråkigt! Vi är inte här för att underhållas. Vi är här för att delta i Kristi offer och ta emot hans mysterium. Det är svårare att fatta för nutidsmänniskan som ständigt underhålls, som ständigt har någonting i öronen att lyssna på. Hela tiden skall det hända någonting. Då är det svårt att gå in i en annan dimension, den liturgiska dimensionen, det heliga upprepandet, den heliga monotonin, den heliga rutinen. Det är väldigt svårt för dem som är fostrade att det ständigt skall vara något på skärmen. Därför måste vi ha tålamod med de unga och försöka hjälpa dem att se, att här är det något djupare, något större vi får vara med om. Men det tar tid att växa in i den dimensionen. Vi är alla påverkade i en tid när vi hela tiden överöses med ord, bilder, intryck, stimuli. När vi kommer till mässan på söndag kan vi tänka, att nu skall vi äntligen ta emot Guds frid och stillhet. Så dyker det upp någon bild och plötsligt märker vi att vi tänker på någonting annat. Vi kan inte göra så mycket åt det. Vi kan försöka skjuta undan de störande tankarna, men vi är utsatta för ständiga stimuli som dyker upp, ofta just i stillheten när det inte händer någonting annat. Eller så kan det vara problemen på jobbet. På jobbet är det alltid jobbigt, men vi får tro att det som sker är Guds sätt att jobba på oss. Det är han som verkar i vårt liv, också genom besvärligheter, samarbetsproblem, omplaceringar och löneförhandlingar. Vi får upptäcka att i vår vardagssituation är vi ständigt föremål för Guds omsorg och kärlek, tvärsigenom det som sker. Vare sig det är något jobbigt eller något glädjerikt, vare sig det är lidande eller glädje, fungerar vår gudsrelation, vår dialog med Herren.

Vi kan ta emot Gud på många olika sätt i vårt liv. Vi har inte alltid upptäckt att vi kan ta emot honom också när det är tråkigt, när han tycks långt borta. Det ser vi i Psaltarpsalmerna. ”Varför har du övergivit mig?” Ibland är vi lite för väluppfostrade i vår bön och säger, att vi  älskar Herren av hela vårt hjärta. Nästa ögonblick glömmer vi honom. I vissa ögonblick är vi mycket fromma, men nästa ögonblick är det som om han inte fanns där. Det är därför viktigt att översätta alla sina tankar och känslor till bön så som vi ser i Psaltarpsalmerna. Vi kan ibland bli lite chockade, när det talas om hat, vrede och gudsförnekelse. Allt mänskligt material finns i Psaltaren. Det börjar ofta med klagomål. Det ligger i människans natur att klaga, gnälla. Men så småningom förvandlas klagandet till lovsång. Många psalmer som börjar med Herre, varför tillåter du mina motståndare att behandla mig så, eller varför har du övergivit mig, går så småningom över i tacksägelse.

Vi kan förändras medan vi ber. Jag kan börja med att klaga och säga till Herren, att det var så hemskt på jobbet en dag och att jag aldrig mer vill gå dit. Sedan kan det steg för steg gå över i tacksägelse, då jag tackar för att någon i alla fall tittade lite vänligt på mig. Vi kan reagera olika. Sven Stolpe (1905-1996) sade en gång: ”Det är ingenting ont i dem, men det är ingenting annat heller”. Vi kan bearbeta känslorna. Någon sade att han misslyckades med allt, men han kunde i alla fall vara ett varnande exempel. Ser vi utifrån Guds perspektiv är det aldrig riktigt hopplöst.

Även synden och det fruktansvärda som sker, får oss att ropa om Guds nåd och förbarmande, om vi bevarar kontakten, relationen, dialogen med Gud. Det kan rädda oss från vardagens tyranni och göra det svåra till något befriande, inte något som tynger ner oss och gör livet tungt och svårt. Även om det kan vara tungt och svårt, är vi inte slavar under det som sker omkring oss, utan vi är fria att behandla allt material. Det har Jesus lärt oss, och det är därför Gud har gett oss två kinder. Om någon slår oss på den ena kinden kan vi vända den andra till. Men det hänger på oss, om vi verkligen vill leva vårt liv till Guds ära. Är det vår djupaste intention i livet att behaga Gud, att visa honom vår kärlek, att ära och förhärliga honom, då kan vi göra det, även om vi är ett varnande exempel, även om vi tycks misslyckas med det mesta, även om vi i människors ögon inte är mycket att ha. I vår tid bedöms man ofta efter hur mycket man har presterat och om man har uppfyllt kvoten.  

Men Gud har en annan måttstock. Det är därför vi behöver en kategori människor som ofta glöms bort i vår tid, de som har Downs syndrom. Man brukar säga att de är de enda människor som inte kan hata. Men snart finns de inte längre. I Danmark har de nästan försvunnit. När vi människor börjar bestämma vilka människor som skall få leva eller inte, blir vissa en utrotningshotad ras. Därför är det viktigt att vi lyssnar till Guds ord, till Guds bud. När vi var i Indien hörde vi att det stora problemet är att det fattas omkring hundra miljoner kvinnor och flickor, eftersom man har de selektiva flickaborterna, speciellt i Kina och Indien. Då vänds allt upp och ner.

Det är viktigt att vi ser vårt ansvar i det lilla men också i det stora för att förverkliga Guds dröm, Guds vision, Guds rike. Vi kan tycka att vi inte kan påverka hela världen. Men vi kan påverka den lilla vardagsvärld som är vår. Där kan vi göra stora ting i det lilla. Man brukar säga att i varje familj, varje församling, varje gemenskap finns de små, grå mössen som i bakgrunden bär upp kommuniteten eller församlingen. Ofta märker man dem först när de är döda. Så länge de är där nöjer de sig med att i bakgrunden ställa till rätta, rätta till det som ingen bryr sig om, plocka upp papper från golvet, sätta fram en ren askkopp. Det är de små, ödmjuka i landet, anawim, som man talar om i det Gamla förbundet, de fattiga, de små, de ödmjuka som inte märks och syns, men som ofta bär upp gemenskapen. Besöker man ett kloster möter man nästan alltid några gamlingar. Jag besökte en gång ett karmelitkloster i Belgien, där de hade galler och gardiner i samtalsrummet. Då hörde man hur de rullade in en mängd rullstolar och sängar och sedan såg man några strålande systrar. De kunde inte göra mycket, men de kunde nicka vänligt. Många gånger har jag besökt sådana kloster, och där finns nästan alltid någon gammal broder eller syster som inte säger någonting men sitter och nickar och tittar vänligt. Kan vi inte göra någonting annat kan vi i alla fall nicka vänligt till varandra.

Vi kan också evangelisera med våra ögon. Det finns människor som bara genom att se på oss har utstrålat något av godhet, vänlighet, omtänksamhet. De gånger man mötte påven Johannes Paulus (1920-1205) såg han liksom rakt in i hjärtat. Det vare en djup ömhet och kärlek. När Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957) saligförklarades fick vi gå upp och hälsa på påven. Då sade han någonting till mig, men när han var äldre var det svårt att urskilja vad han sade. Jag förstod inte vad han sade, men han såg på mig, och det räckte. Vi kan inte alltid säga en massa fina och visa saker, men vi kan alltid se på varandra och förmedla något av Guds omsorg och kärlek genom vårt sätt att se på varandra. Det finns människor som genom sin blick kan förmedla något av Kristi blick. Att göra det är något vi kan vi öva upp. Vi kan se på en människa såsom Kristus skulle ha sett på henne. Vi är ju förenade med honom. Vi är lemmar i hans kropp och vi kan förmedla Jesu nåd och kärlek till varandra liksom vi gör i fridshälsningen i mässan, där vi får förmedla Kristi frid, Kristi godhet till varandra. Vardagslivet rymmer många möjligheter.

Det kan vara bra att tänka igenom vilken del som är den svåra delen av min vardag. Var är det jag tycker att det hakar upp sig, inte är så lyckat, inte så bra, men också var är det i vardagen jag verkligen erfar Guds närvaro? Vi har ofta både en styrka och en svaghet. Självkännedomen är mycket viktig. Gud har gett oss nådegåvor. Vissa har en möjlighet att erfara Guds närvaro och kärlek när de dricker kaffe eller te. Vi har alla en del av verkligheten där vi känner Guds närvaro rent spontant. Det kan vara i naturen. I vår kultur i Nordeuropa betyder ofta naturen mycket för att vi skall komma Gud närmare. I andra kulturer är det människorna som är tecken på Gud. Vi kan tänka efter om det är lättare att möta Gud i tunnelbanan eller på spårvagnen eller om det är likgiltigt. Det kan också vara bra att gå igenom sin dag och tänka efter om man är morgonmänniska. Strålar jag av glädje och erfar påskdagens morgon när jag stiger upp, eller är det på kvällen när jag kommer igång med lovsången? Det är så olika. Vi kan så småningom öva upp förmågan också på de svagare delarna av vardagslivet. Vissa har lättare att vända sig till Gud i sorgen, när det händer något tråkigt, andra när det är något glädjerikt.

För vissa är korset viktigare än uppståndelsen. Men vi måste få in helheten och det får vi i mässan. Där får vi vara närvarande vid Kristi offer på Golgota. Kristus frambär sig själv på ett sakramentalt sätt i mässan. Offret återupprepas inte, men det blir sakramentalt närvarande i sin frälsande kraft. Samtidigt får vi en försmak av den himmelska bröllopsmåltiden. Både kors och uppståndelse finns med när vi bekänner trons mysterier. Vi kanske inte alltid tänker på att det är en sammanfattning vi gör precis efter konsekrationen. ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Vi har en sammanfattning i mässan i ord men också i de sakramentala tecknen. Det är därför vi behöver eukaristin, så att hela vårt liv blir ett eukaristiskt liv i tacksägelse för Guds välgärningar.

På bilder av Teresa av Avila finns det ofta en pratbubbla med orden Misericordias Domini in aeternum cantabo (Herrens välgärningar skall jag lovsjunga i all evighet). Det handlar om inställningen att vi genom eukaristin blir eukaristiska människor, tacksamhetens människor som hela tiden lovsjunger Gud för hans välgärningar istället för att klaga över det som inte var bra. Vi kan också påverka den inre atmosfären inom oss. Är jag en gnällspik eller en lovsångsmänniska? Ofta finns det lite av varje och då måste vi ha tålamod. Det kan börja med att gnälla och klaga, men sedan kan det gå över i lovsång.

I själva mässan ser vi exempel på alla bönens modaliteter. Vi bekänner vår ånger och vår synd. Vi får förlåtelse. Vi lovsjunger Gud. Vi sjunger Halleluja. Vi faller ner i tillbedjan. Hela mässan är ett slags böneskola. Därför behöver vi mässan, eukaristin, för vårt vardagsliv, så att vi kan hantera allt det som sker utifrån vår tro, utifrån vår Kristusgemenskap. Då blir varje nu-ögonblick viktigt. Nu möter jag Du. Nu kommer Du, Gud, mig till mötes och jag kan bejaka det. Jag kan ta emot Dig. Sedan vet vi att vi inte alltid gör det.

Thérèse av Jesusbarnet sade, att hon inte kunde låta tre minuter gå förbi utan öppna sig för Gud. För oss kan det vara tre timmar. Vi har inte alla övat upp öppenheten för Gud och vi har inte samma förmåga, men grundbudskapet är detsamma. Vi har fått trons, hoppets och kärlekens gåvor för att kunna relatera till Gud i livets alla omständigheter. Han är överallt närvarande. Han vill överallt möta oss, tala till oss och hjälpa oss, och vi kan överallt och alltid ge honom äran, tacka och förhärliga honom.

Då blir också tiden viktig. Varje ögonblick har någonting av evigheten över sig. Guds dimension är alltid evigheten. Det är något oerhört att vi som är så präglade av tiden kan möta honom som lever i evigheten mitt i vår tid. Det är ett sakramentalt tänkesätt att nu-ögonblicket är ett slags sakrament på evigheten. Vi säger i teologin att för Gud är allt lika närvarande, nuvarande. Himlen är inte en oändlig rad av ögonblick. Vi kan inte så lätt föreställa oss att allt är lika närvarande. Även det som har skett är närvarande liksom det som skall komma. I eukaristin ser vi att ett historiskt ögonblick, när Kristus instiftade den sista måltiden, blir sakramentalt närvarande här och nu. Likadant är det med evigheten. Den himmelska bröllopsmåltiden blir närvarande i tid och rum för den bibliska människan. Det gäller både judar och kristna. När judarna firar sin påskmåltid, då är uttåget ur Egypten där. Det är sakramentalt närvarande för dem. Det är nu Gud befriar oss ur slavhuset. Det är nu han leder in oss till det heliga landet. Likadant är det för oss när vi firar eukaristin, där vi kan öva oss i att leva i gränslandet mellan tid och evighet. Vi har på svenska ett uttryck att tiden liksom stod stilla. Ibland kan vi erfara rent existentiellt att tiden liksom står stilla. Vi anar något av evigheten mitt i tiden. Men för det mesta rinner allt bara vidare och vidare.

I tro, hopp och kärlek kan vi, när vi firar mässan, både vara med Kristus på korset, vid den sista måltiden och i himlens härlighet här och nu. Det synsättet får vi ta med oss in i vardagen, så att vi också där anar Guds eviga härlighet mitt i tidens skeende. Det kan också handla om Kristi offer på Golgota. Kristus är närvarande i den lidande människan i Syrien. Vi ser Kristus som slits sönder av krig, orättfärdighet och våld. Men vi ser också Kristus som uppstår, när vi ger honom en möjlighet genom att medverka med honom. När vi firar mässan kan det vara bra att tänka efter hur vi kan ta till oss allt detta, så att det präglar vår vardag, så att vår vardag blir en fortsättning av det som sker på altaret och det vi hör i Bibeln. Ord och sakrament skall prägla oss. Mässan tar inte riktigt slut, för det är fråga om en utsändning. Vi sänds ut efter mässan för att praktisera och konkretisera det vi har tagit emot, så att hela vårt liv blir eukaristiskt präglat av den tacksägelse som vi känner inför Kristus. Han vill använda oss för att evangelisera världen och fylla den med lovsång, godhet och barmhärtighet.

Vi ber till sist om den nåden. Herre, Jesus Kristus, vi får möta dig i mässans mysterium. Vi får ta emot eukaristins nåd för att förvandlas av den, så att vi i vår tur kan förvandla vår vardag till lovsång, tillbedjan, till tjänande av nästan, ja, till att förvandla denna värld att likna ditt rike. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Text här