Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Vardagsmystik

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna
i Djursholm den 23-25 februari 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi ber om den Helige Andes ljus och ledning. Herre, Jesus Kristus, sänd oss din Helige Ande. Lys upp vårt liv med din närvaro, så att vi ögonblick för ögonblick kan se dig mitt i våra liv, tjäna dig, älska dig och förkunna dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Temat för reträtten, vardagsmystik, är lite missvisande, eftersom vi är på reträtt en helg. Men vi gör reträtt för att förbereda oss för det vardagliga livets mysterium. Större delen av vårt liv är ett vanligt, alldagligt liv, och vi kan där upptäcka att vi har en ständig kontakt med den levande Guden. Vi är aldrig utan honom, utan det liv vi lever, lever vi i Kristus. Paulus använder uttrycket ”i Kristus” 225 gånger. Han pekar på att vår existens, vårt liv är i Kristus, inte utanför.

Först vill jag citera den heliga Elisabeth av Treenigheten (1880-1906). Det hon säger kan förklara närmare vad livet i Kristus innebär. Hon säger: ”Vilken allvarlig sak livet ändå är. Varje minut skänks oss för att vi alltmer skall kunna bli rotfasta i Gud, som Sankt Paulus säger, för att likheten med vår gudomliga förebild skall framträda tydligare, föreningen bli allt innerligare”. Varje minut, varje ögonblick, är en gåva, då vi kan bli rotfasta i Gud, då vi kan finna vår grund, vår tillvaro i honom. På så sätt kan vi mer och mer växa in i den djupa föreningen med Kristus och bli honom alltmer lika.

Ordet mystik innebär att mysteriet, trons mysterium, tron på Kristus, integreras i vårt liv och bär frukt. Det objektiva mysteriet, den tro vi bekänner på Jesus Kristus och hans frälsning, blir en erfarenhet och vårt sätt att leva. Det är inte bara något vi tittar på utifrån, utan det blir den livsluft vi lever av. Själva vår existens blir att få del av Kristusmysteriet och blir då mystik. Man talar om mystik i många sammanhang, men för oss kristna innebär det denna omdaning i Jesus Kristus. Vi skall, som Elisabeth säger, förenas allt innerligare med honom, så att vi blir mer och mer lika honom. Det är en process som pågår ända sedan vi döptes, vare sig vi tänker på det eller inte. Genom dopet har Kristusmysteriet blivit en inre verklighet i oss, och vi har fått del av trons mysterium. Varje gång vi firar mässan bekänner vi efter konsekrationen: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Kristi död och uppståndelse är en inre verklighet i oss. Vi har del av detta hela tiden. Vi växer in mer och mer i föreningen med Jesus, om vi tar emot mysteriet, öppnar oss och låter det ske.

Det enda vi behöver göra är att låta Kristusmysteriet ske. Vi kan inte själva producera det. Det är nåd, en gåva, en överströmmande gåva, men vi kan lära oss att ta emot det. Ibland är detta det svåraste i vår tid, för vi vill åstadkomma något, ha resultat, producera och konsumera. Vi vill vara effektiva. Men här är det bara att lära sig att ta emot en skatt, som redan finns inom oss genom dopet, men som vi kan lära oss att leva av och leva i. Under reträtten skall vi egentligen bara öva oss i att låta detta liv strömma in i och över oss. Vi skall lära oss att ta emot Guds gåva i Kristus.

Det låter enkelt och det är enkelt, men vi är inte alltid enkla utan mer komplicerade. När vi talar om mystik och meditation vill vi, att det skall vara en komplicerad metod där man gör en mängd saker. Men det kristna livet är egentligen så enkelt, för det handlar om Kristi liv, Kristi mysterium, en verklighet som finns där men som vi i tro tar emot. Vi låter honom ta oss i besittning. Vi låter oss bli rotfasta i Gud. Vi finner vår glädje i att tillhöra honom, även om vi inte är glada, för vi är inte alltid beroende av våra känslor. Det vi är med om sker på trons plan.

Det är ingen tillfällighet att vi talar om ”din död” och ”din uppståndelse”, för livet pejlar ofta mellan dessa två faser, död och liv. Varje kväll övar vi in döden i Completoriet. ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”. Om vi kan släppa taget om livet, kan vi också somna lättare. Annars tänker vi på alla bekymmer och problem som har hopat sig under veckan eller på vad som skall hända nästa vecka. Men vi kan släppa taget, överlämna oss och ta ut döden lite i förskott, för vi vet inte om vi vaknar upp nästa morgon, även om det hittills har varit så. En del av den klassiska kristna livsvisdomen är att besinna att döden är en del av vår tillvaro som Jesus har förvandlat. Franciskus (1181-1226) säger att döden har förvandlats till Syster Död, som en gång skall hjälpa oss in i den eviga härligheten. ”Till dess du återkommer i härlighet”, bekänner vi.
På morgonen står vi upp igen. Varje morgon är något av påskdagsmorgon, där Kristi uppståndelse kan lysa fram. Det brukar inte vara det första vi tänker på när vi ser oss själva i spegeln på morgonen. Men så småningom kan vi leva så av Kristusmysteriet att vi kopplar det till vår alldagliga verklighet. Det är menat att vara så. Allt det som har uppenbarats och getts oss i Kristi mysterium skall bli vår alldagliga livsluft och verklighet. Vi får, som Elisabeth säger, öva in det synsättet varje minut och varje ögonblick, fastän vi kanske inte alltid tänker på det. Att leva som Guds avbild, Guds barn i Kristus, innebär att vi har del av Kristusmysteriet. Att bli medveten om detta är något av det viktigaste för oss. Vi är hela tiden föremål för Guds kärleksfulla handlande. Fadern vill känna igen sin Son i oss.

 Gud vill hjälpa oss att bli mer Kristuslika. Att se Kristuslikheten också i de andra är något vi kan öva oss i under tystnaden. Då ser vi på varandra på ett annat sätt istället för att bedöma andra efter vad de säger eller vad de har på sig för kläder. Sådana saker tonar bort när vi försöker öva oss att se på varandra som Gud ser på oss. En del av trons verklighet är att vi får dela Guds synsätt på honom själv och på allt annat. Ser vi med trons ögon på varandra, kan vi också ana något av Jesus i varandra. Det är så vi är menade att leva i Kyrkan istället för att skvallra och förtala varandra på kyrkkaffet eller i andra sammanhang. Det är viktigt att försöka att verkligen bli hemma i Kristusmysteriet som är en ständig nåd och gåva. Vi får hjälp genom att läsa Bibeln, fira gudstjänst och ta emot sakramenten. Det är en ständigt pågående process att bli hemma i Kristusmysteriet. Det sker även i det vardagliga livet och inkräktar inte på våra arbetsuppgifter utan fördjupar tvärtom vårt sätt att arbeta.

Vi kan fråga oss själva varför vi arbetar. Är det för att förhärliga Gud, för att vara hans medskapare, eller är det för att samla ihop pensionspoäng? Det viktiga är att ha en djupare intention och motivation för arbetet. Då får det ett större djup, en större glädje, även om det kan vara ett tråkigt arbete. I klostren föredrar man ofta tråkiga arbeten, de monotona arbetena, för då har man sinnet mer fritt för bön. Men även ett arbete som kräver vår intellektuella kapacitet kan kombineras med den djupa Kristusföreningen om vi har den intentionen.  Gör vi arbetet till Guds ära, blir det någonting annat än om vi bara känner oss tvingade till det eller gör det för att få lite mer pensionspoäng. Det gäller att evangelisera vår vardag och tro att den rymmer en oerhörd rikedom av Guds närvaro som vi inte alltid har upptäckt eftersom vi tänker på annat. Att under några dagar i stillhet öva upp den förmågan är viktigt. Också under en helg är det alldagligt. Vi stiger upp, borstar tänderna, bäddar vår säng, äter frukost, går i trappor. Alla dessa ting kan bli till stor hjälp för att upptäcka Guds närvaro i vårt liv.

Vi kan under helgen öva in en vardagsmystik och upptäcka livets djupdimension som kristna. Också på ytan finns ett djup. De ytliga saker vi gör kan vi förvandla till vårt sätt att tillbe och förhärliga Gud. Det är viktigt hur vi börjar vår dag. Systrarna säger innan tidebönerna börjar: ”Jag offrar min dag till Herren”. De ger oss en ledtråd. Det kan vi också säga hemma. I all enkelhet kan vi säga: ”Jag offrar min dag till Herren. Det är min gåva till dig, Herre. Jag har fått den av dig”. Varje dag är Guds gåva och då blir det min gengåva att göra något vackert av dagen till Guds ära. Det kan vara hur alldagligt som helst. Jag kanske ligger hemma och är förkyld, och då kan jag ge det till Gud som min gåva, mitt offer, eller har jag kanske en ansträngande dag på kontoret, och då kan jag ge det till Gud. Det är viktigt att upptäcka vardagens mysterium. Jag delar min vardag med Jesus Kristus.

Jag är rotfäst i Jesus Kristus genom mitt dop. Jag är kvar i dopkällan. Dopvattnet har inte torkat bort. Det finns ett levande vatten inom mig som väcker mig. Vi glömmer ofta det som är väsentligt och kommer ihåg det som är oväsentligt. Det är en del av arvsynden. Vi kommer ihåg om någon, kanske en präst eller en lärare, var arg på oss i vår barndom. Jag mötte en gång en kvinna som sade, att det var en präst som varit ohövlig mot henne och sedan dess har hon inte gått i kyrkan. Men det är aldrig försent att upptäcka livets djup och väsentliga nåd, att vi får dela vårt liv med Jesus Kristus, att vi lever av hans liv genom dopet. Vi är infogade i hans mysterium som en lem i hans kropp. Nåden är som ett blodflöde som pulserar inom oss, som binder oss till honom och också till varandra. Under en stilla reträtt irriterar vi inte varandra genom det vi säger, När vi är tillsammans i tystnaden, kan vi ibland komma varandra närmare. Vi är förenade i tyst tillbedjan av Kristusmysteriet. Det fungerar, även om några har lite svårt med tystnaden och hellre skulle vilja ha lite bakgrundsmusik som man har i hissar och varuhus. I varuhusen spelar man musik som gör oss drömmande, så att vi plockar på oss en mängd varor som vi inte hade tänkt att köpa. Vi är ofta föremål för sådan påverkan. Här har vi ingen bakgrundsmusik utan tystnaden. Vi har varandra som påminnelse om att Kristus lever ibland oss.

Vi har fyra begrepp, fyra tankar, att hålla i vårt medvetande. Det första är Guds närvaro. Gud är närvarande i det han har skapat, i det han har gjort. Vi finner spår av honom som pekar på honom. Vi kan ana honom i naturen om vi går ut. Vi kan se hans spår i en människas ansikte. Allt skapat talar om Skaparen. Det är tecken, ett slags sakrament, som pekar vidare. Vi sitter kring ett bord, och då sitter vi liksom vid Jesus bord vid hans sista måltid. Ännu tydligare blir Guds närvaro i liturgin. Så småningom kan vi knyta den vanliga verkligheten till Guds närvaro, till Guds mysterium. Broder Lorens (1614-1691) säger, att Gud är närvarande i oredan i hans kök. Vi behöver inte vänta tills vi har diskat upp, utan Gud är med i oredan. Då blir det också lättare att diska, och vi kan se det som ett sätt att rena och vaska fram något som är vackert och rent. De små sysslorna får en djupdimension om vi ser på dem i Guds närvaro.

Den andra tanken är Guds försyn, ett begrepp som vi kanske inte använder så ofta. Gud har en djupare mening med historien, med det som sker. Det är inte bara världsliga ting. Vi lär oss i Bibeln att vi står i en frälsningshistoria i all dess våldsamhet och tragik, för människan gör motstånd mot Gud. Man försöker hindra det som är gott och sant, men ändå kan man inte ta bort Guds försyn. Också det som har varit smärtsamt, vållat oss smärta och gjort ont, kan vi se i ljuset av Kristi kors. Det kan bli frälst, helat, helgat, förvandlat, om vi har det djupa perspektivet att allt vilar i Guds hand. Han kan förvandla och förlåta. Gud är den ende som kan förlåta allt. Vi människor är kallade att ta del i hans förlåtande kärlek, men vi vet hur svårt det är. Ännu har vi ingen statlig myndighet som ger förlåtelse. Ändå hungrar människor efter att blir förlåtna, helade, omvandlade.

Om vi har perspektivet med Guds försyn som förvandlar det smärtfyllda till något nytt, som förlåter det onda, som helar såren och som botar det som är sjukt, snett och vanställt, får vi också ett helt annat perspektiv på historien. Min historia är frälsningshistoria. Vi har alla med oss smärtsamma minnen, men det behöver inte bli trauman som binder oss. Håller vi fram våra sår till Gud, kan det bli förklarade sår, där vi anar Kristi sårmärken, säger Johannes av Korset (1542-1591). Vi blir påminda om våra sår, när vi ser på systrarnas dräkt. Systrarna har de fem såren på sitt huvud, men vi bär såren inom oss. Vi har alla våra sår, från barndomen, från skolan. Påven talade nyligen mycket strängt om mobbning. Det är satans verk, sade han, att barn mobbar varandra.

Människor gör så mycket ont, och ändå är de inte onda. Det kan vi inte förstå. En del av Kyrkans förkunnelse som man inte förstår i vår tid är, när man säger att det är något ont att göra vissa saker. Men då fördömer ni ju mig, säger någon och får då svaret: Nej, det är för att du skall bli fri från det onda och förlåtas. I vår tid har folk mycket svårt att förstå det. Ändå har man alltid sagt i Kyrkans historia, att Gud älskar syndaren men hatar synden. I vår tid identifierar man sig ofta mer med det man gör än det man är. Då blir det mycket svårt att förstå att Kyrkan tar avstånd från mobbning och annat ont men vill hjälpa människan att bli befriad från det onda och ta emot Guds förlåtelse. Det är viktigt att ha perspektivet med Guds försyn, som liksom välver sig över vår värld. Annars går vi under, när vi ser allt det onda, inte minst i vårt eget hjärta. Det är en befriande sanning att lita på att Gud har gett oss en historia för att vi där skall erfara hans frälsning, hans försyn, vid horisonten.

Det tredje begreppet är Guds vilja. Det jag vill med mitt liv är att göra Guds vilja. Det är min intention. Jag vill göra det som stämmer överens med Guds vilja. Jag vill göra det som är gott, sant, bygger upp, skapar fred och samförstånd, binder människor till varandra och bygger upp. Att ha denna intention i bakhuvudet hela tiden är mycket viktigt. Vi vet inte alltid vad Gud vill, men det är viktigt att upptäcka att vi kan försöka göra Guds vilja genom allt det vi gör. Vi har intentionen att göra det som stämmer överens med hans budskap, med evangeliet, med Guds bud, med Guds ord. Vi vill bli samstämmiga med Gud. Vi vill delta i den lovsångskör som ständigt förhärligar Gud. Vi vill att det vi gör skall lända till hans förhärligande.

Det fjärde begreppet är Guds ära. Vi vill ära Gud genom varje andetag. Vi vill förhärliga honom. Det gör vi på ett helt speciellt sätt i liturgin. Men det finns också en vardagslivets liturgi. Det kan vara att diska, lappa och laga. Förr stoppade man strumpor, och det var ett typiskt arbete där man kunde ära Gud. Man måste göra om det om och om igen, eftersom strumporna inte höll så länge. Det finns monotona, alldagliga uppgifter då vi verkligen kan tänka på att vi gör handlingarna till Guds ära. Borsta tänderna måste vi göra gång på gång. Allt det vi gör kan vi göra till Guds ära, för att behaga Gud, för att ” faire plaisir au bon Dieu” (för att behaga den gode Guden), som Thérèse av Lisieux (1873-1897) säger.

Då vill vi också behaga varandra. Det är naturligtvis skillnad mellan att behaga Gud och att behaga varandra, men genom att behaga varandra behagar vi Gud. Vi kan ära varandra, även om vi tycker att det går för långt att behöva ära de besvärliga människorna i affären som tränger sig före i köerna. Vi kan övervinna irritationsmomenten, störningsmomenten, och ära varandra till Guds ära och se på varandra som Gud ser på oss. Så småningom kan vi skärpa vår blick och uppfattningsförmåga, så att vi ser och märker att vi faktiskt kan evangelisera vår vardag.

Alla de saker som sker i vardagen kan bli en del av vår tillbedjan och stärka oss i föreningen med Kristus, för vi är i Kristus. Vi behöver inte alltid tänka på det. Det är ibland en svårighet att vi tror att bön och andligt liv mer är en tankeverksamhet än en trosverklighet. I traditionen knyter man ofta bönen till hjärtats slag. Varje hjärtslag är en akt av kärlek och förhärligande av Gud. Hjärtat slår hela tiden. Den ryske pilgrimen knöt sina böner till hjärtats slag för att hela tiden bli kvar i Kristus. Det är ett missförstånd att tro att bönen mer är tankeverksamhet än själva livet.

Bönen kan kombineras med allting annat. Med bön menar jag den djupa, ständiga Kristusrelation som vi har fått del av genom vårt dop och som sedan kan uttryckas i liturgiska böner och i allt slags formulerade böner. Den underliggande verkligheten finns där hela tiden, den ständiga relationen och dialogen med Kristus som oftast är ordlös. Det uttrycks naturligtvis också i ord. Vi behöver använda allting för att förhärliga Gud. Men vi kan ibland märka att vi säger orden utan att de riktigt fastnar på insidan. Sedan kan vi ibland märka att vi kan vara djupt förenade i Gud i ordlös bön och i bön utan tankar. Det behöver inte alltid vara en tanke eller en bild.

Vi skall se senare vad det är som är våra egentliga böneinstrument. Hittills har vi bara fått fyra begrepp att komma ihåg: Guds närvaro, Guds försyn, Guds vilja och Guds ära. Det är mycket praktiska och konkreta saker för att bli kvar i Kristusmysteriet, så att det mer och mer kan bli något av en mystisk erfarenhet. Det kan helt enkelt ”funka” och är inte bara ord, begrepp, något abstrakt, utan det är det liv vi lever. Vi delar Kristi liv. Han lever i oss, talar till oss, ser på oss och vi försöker besvara allt detta. Han ger sig själv till oss i sin död och sin uppståndelse. Vi tar emot det och låter det bära frukt. I Completoriet övar vi upp den totala överlåtelsen till Gud, det som man ibland kallar den lilla dagliga döden för att på morgonen stå upp. När vi tittar oss i spegeln på morgonen kan vi se något av påskdagens jubel. Vi får en ny dag då vi får stiga upp för att ära och förhärliga Gud. Hela vårt liv är en övning i att förvandlas av mötet med den levande Guden, att helgas och förenas ytterligare med honom.

Vi ber för varandra om denna nåd. Herre, Jesus Kristus, du är mitt ibland oss. Du är med oss. Du ser på oss. Du talar till oss. Hjälp oss att besvara all denna nåd. Hjälp oss att ta emot den. Hjälp oss att låta det ske. Hjälp oss att bli mottagliga, så vi kan ta emot det som övergår allt vårt förstånd, allt vad vi kan önska och drömma om, den fullhet som du har reserverat för var och en av oss, en fullhet av liv, nåd och glädje. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Föredrag 1Föredrag 2Föredrag 3Föredrag 4Föredrag som PDF