Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Vardagsmystik

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna
i Djursholm den 23-25 februari 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

V i ber en bön skriven av en kung, den engelske medeltidskungen Henrik VI (1421-1471).
Herre, Jesus Kristus, du som skapat, frälst och förutbestämt mig till det jag är, du vet vad du vill göra med mig. Gör med mig efter din vilja med barmhärtighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är framme vid den sista stationen eller den första, vilket vi vill. Reträtten avslutas ju aldrig. Nu sänds vi ut till vardagen för att där gå i Jesu sällskap, för att där låta Guds barmhärtighet och Guds vilja styra vårt sätt att leva. Vi citerar Elisabeth av Treenigheten också denna gång. Hon skriver om en reträtt som hette ”himlen på jorden”. ”Syftet med denna reträtt är att den skall göra oss så lika vår tillbedde Mästare som möjligt, ja, mer än det, att vi skall bli ett med honom så att vi skall kunna säga: ”jag lever inte mer mitt eget liv utan det är han som lever i mig. Och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och offrat sig själv för mig”. Hon citerar Paulus (Rom 8).

Faktiskt skulle vi kunna se att syftet också med vår reträtt är, att vi verkligen skall bli så ett med Jesus, att vi lever hans liv och att han lever i oss. Meningen är att föreningen med honom som redan finns där alltsedan vårt dop, men som måste förnyas och bära frukt, skall ta ett skutt framåt, så att vi ser att vårt vanliga, alldagliga liv inte är ett hinder. Ibland har vi en föreställning att det är svårare för oss att i vardagen förenas med Jesus än när vi är på reträtt. På ett sätt är det något speciellt att vara på en reträtt, men i grund och botten är det i vardagen samma liv vi lever, i, med, för och genom Jesus. Vardagen är det som uppfyller större delen av vårt liv. Därför är det så viktigt att den verkligen blir till en ständig mötesplats, där vi förenas med Jesus, där vi låter honom se på oss, tala till oss, så att vi kan överlåta oss helt till honom. Vi har hört det många gånger, men ändå är det något nytt i varje sekund. Varje stund, varje situation, varje moment är något nytt, och vi måste hela tiden lära oss det på nytt i nya situationer, i nya konstellationer både på det inre planet och det yttre.

Det är därför vi behöver den Helige Ande. Vår egen förmåga, vår egen kraft räcker inte till. Vi behöver den Helige Ande, som påminner oss, som väcker oss till liv, som ser till att vi öppnar oss. Då är det så viktigt att vi har en öppenhet för Andens inspirationer. Paulus säger i Rom 8 också att Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet inte hur vår bön bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord eller med outsägliga suckar som det hette i den gamla och mer poetiska översättningen. Anden verkar i oss, inte bara för att lära oss be utan också för vårt sätt att handla, tänka och tala. Därför är det så viktigt att vi gör oss beroende av Anden. Pingsten, som också är ett av Kristi mysterier, talar om att Kristus sänder ut Anden över Kyrkan. Det finns en vacker ikon där lärjungarna sitter i den övre salen i Jerusalem tillsammans med Jungfru Maria och väntar på Andens ankomst. Vi sitter också i den övre salen här hos systrarna. Vi får tro att den Helige Ande också kan tala till vårt inre och att vi representerar Kyrkan här. Vi är inte här bara för vår egen skull utan för att hela kristenheten skall vara samlad i bön. Vi får se oss som representanter för hela kristenheten. Vi vill ta emot Anden, för att han skall komma ner över oss och in i oss när vi sänds ut, så att vi blir mer andefyllda, mer andeledda, mer andliga. Jag frågar ibland människor vad de menar med ordet andlighet, om det är det deras egen andlighet eller det är den Helige Andes. Vi är inte så andliga utan vill kanske helst sitta och dricka kaffe dagen lång eller se på spännande långfilmer och shoppa.

Anden kan göra oss andliga. Andens andlighet kan komma in i vårt liv. Det gör Anden när vi släpper in honom, när vi öppnar oss och låter oss ledas. Han är given till oss. Pingsten har ägt rum. Anden har kommit ner över dem som var samlade i övre salen. Det är en text som man brukar använda vid konfirmationen. På pingstikonerna av Maria och lärjungarna ser man en eldslåga på huvudet över dem. Jag säger ibland till konfirmanderna att de också har en eldslåga över sig, en Andens låga, men de kan inte kontrollera att det är så. De måste lita på att det är så. Detsamma kan vi också säga till varandra. Vi har en Andens låga som vill komma in, upptända oss med Kristi kärleks eld, göra oss levande, väcka oss till liv, förvandla oss. Det är därför vi ständigt måste ropa: Kom, Helige Ande, uppfyll dina troendes hjärtan. Gör något nytt, något gott av oss.

Vi får inte förringa oss själva. Det är inte så lätt att balansera mellan ödmjukhet och högmod, Ibland kan det också finnas en liten falsk ton, då man tänker: Jag duger inte mycket till. Jag är inte andlig. Jag går ju knappt i kyrkan. Jag går på söndagen, men det är bara för att jag inte vill komma till helvetet, som man sade förr. Vi behöver verkligen Andens hjälp och tro att Gud kan göra något stort av oss, även om vi är små, obetydliga, grå möss. Gud har något i beredskap för oss. Vi har faktiskt en större kapacitet att ta emot Anden än vi tror. Vi är skapade till Guds avbild och det innebär att vi har en gudskapacitet.

Någonting i oss längtar alltid efter Gud. Även om vi inte vet om det, även om vi inte har hört om budskapet, finns det någonting i människan som längtar tillbaka till Gud. I alla kulturer och civilisationer ser vi att det finns något. På de första mänskliga konstverken, grottmålningarna, ser vi en slags kult. I alla kulturer och civilisationer, hur rudimentära de än är, finns det en öppenhet för den andra osynliga världen. Det finns en öppenhet för Gud. Man måste då få hjälp så att man inte fastnar vid avgudar, vid falska gudar. Det kan vara allting. Vi kan avguda oss själva. Vi kan avguda Zlatan. Vi kan fastna på vägen. Därför behöver vi Andens vind som blåser bort de falska och förminskade avgudarna.

Vi behöver också Andens vidd för att se vår egen kapacitet eller potentialitet. Vi är kallade att bli heliga och andliga av den Helige Andes kraft. Det är liksom det tomrum som Anden vill använda för att vi skall komma till vår rätt, så att vi verkligen blir Kristuslika, så att vi blir mer och mer genomskinliga för Jesus Kristus. Den processen pågår ständigt. Ända sedan vårt dop har vi fått det lilla senapskornet, det lilla fröet, som sedan skall växa, få näring och utveckla sig. Vi måste ge det tid och möda för att ge det näring. Det får vi genom Guds ord, genom liturgin, genom bönen men också genom det vanliga livet. Vi glömmer ibland bort att det finns det tusen möjligheter att ta emot Anden, att öppna oss.

Vi kan se på det vanliga livet som den fördolda verkstaden, som Hjalmar Ekström säger. Det är den verkstad där Gud arbetar på oss genom sin Ande. Det kommer in ett ganska råbarkat trästycke som skall filas av och mejslas till. Den bilden använder Johannes av Korset om livet i klostret. Det kan låta lite cyniskt, men det ligger något i det. Han säger att man skall betrakta alla de andra i klostret som hantverkare som håller på att fila och hyvla av oss. Vi kan även se på våra arbetsplatser på det viset och bli tacksamma för alla påhopp. Nu låter det ännu mer cyniskt. Johannes av Korset säger också att vi skall törsta efter att bli föraktade.

Vi får inte tolka det bokstavligt, men ändå ligger det en vishet i de orden. Om vi har denna inställning, förväntar vi oss inte hela tiden att folk skall säga vackra saker om oss och tycka som vi. Då blir det lite lättare att tåla örfilarna och de nedsättande kommentarerna. Det rör oss liksom inte utan det går oss förbi. Men vi vet hur svårt det är. Vid minsta lilla kritik är vi som prinsessan på ärten. Det är inte lätt någonstans att leva tillsammans. En drömprins och en drömprinsessa gifter sig. Efter några år upptäcker de att hon är shoppinggalen och han vill bara dricka öl. Då får de samsas åt och dämpa det jobbiga. Men det klarar man ofta inte av i vår tid, för man förväntar sig något mer av andra men inte alltid av sig själv. Det gör att det är svårt att bygga upp en djupgående, livslång relation i vår tid, också mellan barn och föräldrar. Många skriver böcker om hur hemska deras föräldrar var. Alla gör vi ibland något hemskt, men ibland var det kanske något gott också. Egentligen är det mycket tragiskt att koncentrera sig på det hemska. Hur många har inte gett ut böcker om de hemska föräldrarna, mest om fäderna, för de är alltid värst. Nu börjar man också klaga på mödrarna. I en värld där vi inte litar på Guds nåd och förlåtelse, kan vi haka upp oss på allting. Naturligtvis gör alla föräldrar sina misstag, men något gott har de också gjort.

Så kan vi gå vidare och syna vår mänskliga samlevnad i sömmarna. Allting koms ihåg och vi får bära med oss det vi gjort hela livet. Världen förlåter ingenting och media förlåter ingenting. Frågan är om Kyrkan kan förlåta allting. Jo, det är Guds barmhärtighet som fungerar på det sättet. Men man måste naturligtvis ångra sig och börja om, och det är också svårt, eftersom man inte kan skilja mellan sak och person. Kyrkan säger att abort är synd. Jag kommer ihåg hur arga människor blev en gång, när vi hade samvetsrannsakan inför en biktandakt. Där fanns frågan om man har lurat något försäkringsbolag. Då tänkte några att det är ingen synd. Att lura staten är en dygd i många länder. Det är mycket svårt för oss att förstå att vi gör saker som är dåliga, men det betyder inte att vi är genomruttna själva. Det finns något gott också i de föräldrar som misslyckades och som barnen vände sig mot. Det tragiska i vår tid är att missnöjdheten nästan har blivit regel. När någon dör kommer det ibland två begravningsannonser. Man tvistar om var de döda skall begravas. Vissa vill dela upp askan för att ingen skall bli missnöjd. Och arvet tvistar man förstås om. Människor som aldrig har bråkat kan bråka om en liten näsduk.

Vi har så svårt att tro att vi kan försonas, att vi kan få förlåtelse. Därför behöver vi Guds nåd och kärlek för att leva ett äkta liv tillsammans. Annars hakar det upp sig på alla möjliga platser. Vi kristna är inte alltid bättre utan ibland sämre än andra. Ibland bråkar vi om allt möjligt. När jag var i Belgien blev det ett väldigt bråk, för det var någon som alltid brukade sitta på en bestämd stol i kyrkan och plötsligt satt det någon annan där. Allt kan ge orsak till bråk. I pastoralrådet sade vi att vi måste bryta med de lutande stolarnas diktatur. Vid kyrkkaffet vill man ha sina vänner, och då viker man stolar och ingen annan får sitta där. Då blir det alltid några som hamnar utanför och aldrig kommer tillbaka till kyrkan igen. Vi människor är experter på att göra det svårt och besvärligt för varandra och allra mest för oss själva. I dag stod det en artikel i tidningen, där ärkebiskop Tutu skrev att i försoningsprocessen i Sydafrika hade han förstått, att det svåraste var att försonas med sig själv, att konfronteras med att man själv har gjort någonting ont, trots att man egentligen är så god.

Att tro att också jag kan bli försonad, att jag kan få förlåtelse kan vara mycket svårt. Det är egentligen bara Guds oändliga barmhärtighet som kan få oss att förstå att det inte finns någon gräns för Guds förlåtelse. Vi lever i ett klimat där ingenting glöms, ingenting förlåts, där allt ältas. Det är då vi måste hålla fram både ångern, botgöringen och förlåtelsen. Det är ingen lättköpt förlåtelse, utan här måste vi klä oss i säck och aska. Jag blir alltid så förundrad när vi hör berättelsen från Nineve, där till och med djuren klädde sig i sorgdräkt och fick göra bot. Hela skapelsen skall på något sätt delta i ångern och botgöringen. Ingenting är oberört. Sedan kan förlåtelsen, försoningen flöda. När vi kommer till bikt frågar en sträng biktfader om vi verkligen ångrar oss. Ja, säger vi, men ibland drar vi lite på svaret. Då tar det tid innan försoningen och förlåtelsen tränger in och förvandlar oss. Ändå är det en av evangeliets goda och glada nyheter att Jesus har tagit på sig vår synd. Han, den oskyldige, har lidit på korset för att befria oss från den börda vi aldrig själva kan befria oss från. Vi kan inte det utan det är han som i sin nåd bär oss upp på träpålen.

När vi sänds ut i livets virrvarr kommer vi att konfronteras med alla de trösklar och svårigheter som gör att vi tycker det är svårt att leva av evangeliet eller rättare sagt, vi tänker inte på det. När det riktigt kör till sig är vi tomma, och det är då vi måste släppa in Anden. När någon säger något riktigt oförskämt, behöver vi ta ett djupt andetag och be om Andens hjälp. Det är bra att ha några repliker i bagaget. Vi måste tro att Anden kan förvandla någonting som tycks hopplöst, också vår inre hopplöshet. Vi kan ibland fastna i en slags kollektiv depression, eftersom den ligger ganska nära i vårt samhällsklimat. Inte för inte har Johannes av Korsets ”Själens dunkla natt” blivit karmeliternas bestseller. Någonting av natten känner många människor igen i Sverige. Det är inte bara mörkt och dystert utifrån, utan det mörka finns också på insidan. Det finns något lite dystert över vårt samhälle och vårt land. Det är skillnad på att sitta i en tunnelbanevagn i Stockholm eller i något land där folk vågar prata med varandra, skratta och skämta, medan nästan alla här har en liten apparat framför sig.

Vi kan inte ändra på vår natur, men vi får tro att den Helige Ande kan hjälpa oss att komma ur den kollektiva depressionen. Vi är inte bara passiva offer för det dystra, utan det finns något som kan hjälpa oss att längta ännu mer efter evangeliet, den glada nyheten. När livet är tungt och svårt och går i moll, när det är november i själen, när vi är ute i öknen, när allt tycks lite tröstlöst och modlöst, kan vi längta och hoppas på att molnen skall skingras och att härlighetsstrålen skall lysa upp. Bortom molnen finns alltid solen. Bortom det tunga och svåra finns ett evigt liv i Guds härlighet som då kan skymta fram. Vi kan bearbeta också vår inre värld. Det är något förunderligt med trons kraft.

I kapellet i Glumslöv kom det ofta en gravt förståndshandikappad pojke. Medan föräldrarna levde tog de honom med till mässan. Sedan dog de och han sattes på ett hem. Hans syskon var inte alls intresserade av kyrkan. Men ett vårdbiträde på hemmet förstod att det var något han saknade, något som gjorde honom orolig. Det var kyrkan. Då tog hon honom med till kyrkan på fritiden, trots att hon själv inte hade någon kyrklig förankring. Hon såg att det för honom var det viktiga. Jag sade en gång till systrarna i en predikan, att den som mest levde med i de heliga handlingarna här vid altaret inte var de utan han. Då nickade de. Också en människa som har förlorat en del av sin intellektuella förmåga kan ha en väldig öppenhet för mysteriet, för Guds nåd och kärlek.

På liknande sätt kan det vara hos en människa som inte har förstått något av vad som är rätt och fel. Något av de mest religiösa områdena i vårt samhälle är fängelserna. Där kan man tala öppet om Gud och där kan man göra de ignatianska övningarna. När vi kommer till Kumla brukar vi alltid ha med oss rosenkransar. Men en gång fick vi säga att dessa bara var för katolikerna, för muslimerna ville också ha en rosenkrans. Vi kan inte avgöra vem som är mer öppen för Gud eller ej. Vi kan lära något av alla människor. Gud har en möjlighet att bryta igenom.

Jag tänker också på alla de demenssjuka. Demensen kan ha två förlopp. Vissa blir arga och aggressiva och andra blir oändligt snälla och glada. Frågan är vad det beror på att vissa tenderar åt det ena hållet och andra åt det andra. Det kan finnas något samband med det tidigare livet. Det är ganska troligt att om en människa har försökt leva i godhet och öppenhet är det något som följer med när demensen sätter in. Vi vet det inte, men vi får tro att något av det djupaste i oss är oförstörbart och bevaras. Vi hade en ordenssyster som i många år arbetade i polska missionen i Skåne. Hon blev över hundra år. När hon blev äldre tappade hon svenskan, men en sak kom hon ihåg. Det var ”Herre, förbarma dig”. Mitt under mässan kunde hon börja ropa ”Herre, förbarma dig”. Först tyckte man att det var lite störande, men Herren kan alltid förbarma sig. Någonting finns kvar, även när mycket av våra kapaciteter bryts ner. Det goda måste vi öva upp. En annan person kanske hade använt svordomar under hela sitt liv och då var det kanske det som var kvar. Det liv vi har levt präglar oss. Har vi försökt att göra det goda, säga det som är sant och gott, får vi tro att något av det blir kvar. Också hos en gravt sinnessjuk människa kan det finnas en frisk kärna. Jag kommer ihåg att det en gång var en kontemplativ ordenssyster som hade mycket paranoida föreställningar. Hon drabbades av något som var det allra värsta man kan tänka sig. Hon trodde att alla systrarna ville beröva henne gudstron. Om man lever i ett kloster där allt går ut på att be och då tror att alla andra ville hindra en att tro på Gud, kan det vara något av det mest fruktansvärda man kan tänka sig. Samtidigt, när den överordnade kom och talade med systrarna, sade han att det djupaste samtalet hade han faktiskt med henne. Hon hade den djupa tron att Kristus var med henne, att Gud var med henne, trots att alla andra ville ta ifrån henne tron. Gud har en förmåga att komma in i människors liv hur detta liv än är. Det är aldrig hopplöst. Guds nåd kan tränga igenom både själens, kroppens och samhällets alla svårigheter och problem. Gud är alltid större. Han kan alltid nå oss, även om vi inte alltid är öppna.

Därför måste vi öva upp Jungfru Marias öppenhet för Jesus och säga: må det ske med mig efter vad du har sagt. Ske din vilja, låt din nåd ta mig i besittning, öppna mitt hjärta för dig under mitt dagliga liv, under mitt arbete och under min fritid. Man brukar säga att vi har en tredelad dag: en tredjedel arbete, en tredjedel fritid och en tredjedel sömn. De flesta människor har en viss balans, även om de tycker att de aldrig är lediga eller inte har något arbete eller att de aldrig kan sova. Vi kan leva i Guds närvaro i arbetet, i fritiden och i sömnen när vi handlöst kastar oss i Guds armar. Om vi vaknar på natten är det naturligt att börja be, och då somnar vi. Man säger ibland att rosenkransen är det bästa sömnmedlet.

I kontemplativa kloster, där man har en timme eller mer tyst bön, är det ibland någon som sitter och nickar till. Det gjorde också Thérèse av Jesusbarnet och Edith Stein (1891-1942). Karl Rahner (1904-1984) säger att sömn, bön och död är besläktade ting. Vi släpper taget, överlåter oss och litar på Gud. I bönen försöker vi överlåta oss och det är likadant med sömnen. Håller vi kvar dagens problem eller oroar oss för morgondagen flyr sömnen. I döden måste vi helt enkelt överlåta oss. Vi kan ibland skjuta upp döden. Jag har hört flera gånger att någon som ligger och väntar på döden, väntar på att en kär släkting eller prästen skall komma. Man kan liksom skjuta upp döden. Jag har själv varit med om att det är som om Gud unnar den döende en liten respit. Men vi kan också tvinga döden att vänta. Jag minns att det en gång var någon som var mycket sjuk men inte kunde släppa taget. Då kom prästen och sade att nu skall det dös här. Då dog damen. Döden är ett av livets stora nådesögonblick, då vi får lämna tillbaka livet i Guds händer. Livet är en gåva vi har fått, och vi har försökt göra det bästa av det.

Ibland behöver vi rätta till något inför döden genom en bikt, en öppenhet för Gud. Det kan vara i själva övergången, i det vi kallar reningsorten, skärselden. Gud håller i sin ofattbara barmhärtighet liksom andan i väntan på att reningen skall bli fullkomlig. Johannes av Korset betonar mycket starkt kontinuiteten mellan den reningsprocess som vi har under livet och den reningsprocess som sker i själva övergången, i skärselden. Det var tidigare en konfliktpunkt mellan kristna samfund om det fanns en skärseld eller inte. Men nu ser vi att i många samfund, där man tidigare inte fick be för de döda, gör man det nu. Och man tänder ljus på gravarna. Utan att man riktigt har märkt det, har man accepterat att det finns en möjlighet till rening i själva döden, i själva övergången, att Gud i sin ofattbara barmhärtighet liksom håller andan och låter en människa ta emot den yttersta reningen. Reningsorten är det yttersta beviset på Guds barmhärtighet, något som den heliga Katarina av Genua (1447-1510) betonar. Man vet att man är på väg till frälsningen, men man ser att det ännu är något som behöver helas, renas, brännas bort, någon skönhetsfläck, något som sitter kvar på själens insida.

Vi får alltså se på hela vårt liv som en vandring med Jesus fram till den eviga härligheten och han går med oss. Jesus lever i sin Kyrka. Han är med oss, talar till oss genom sitt ord, genom sina sakrament och genom sin fördolda närvaro på så många sätt. Vi är inte övergivna utan Jesus är vår färdkamrat på pilgrimsfärden, den som leder oss genom detta livs öken in i det förlovade landet. Öppenhet för Jesus är vår dagliga uppgift. Ingen dag är den andra riktigt lik. Det är spännande, men ibland också lite frustrerande, för vi har aldrig lärt oss helt hur Jesus skall komma in i en viss situation och hur vi skall möta honom i ett samtal, i en besvikelse, i ett glädjeämne eller i en konflikt. Det är varje gång något nytt. Vissa saker släpar vi med oss, men det är ändå alltid något nytt. Det är mycket viktigt att vi inte fastnar i det förgångnas svårigheter eller problem. Det är kanske någon som var ovänlig mot mig för trettio år sedan, och nu skall jag möta henne igen. Skall det då behöva prägla det här mötet? Eller jag själv gjorde bort mig på arbetsplatsen. Men det kanske lättade upp stämningen där. Gud kan använda också misslyckanden. Vi behöver inte sörja över spilld mjölk hela tiden. Vi behöver inte fastna vid det som har varit utan kan se att Herren skapar allt nytt. Hans nåd är varje morgon ny. Vi är inte slavar under vårt förgångna liv. Vi försöker gottgöra, ångra och bära det. Vi skall inte heller binda fast andra vid deras misstag och misslyckanden. Det är bra att veta vilken sorts människa man är. Har jag lättare att se mina egna fel och brister eller andras? Ofta lutar vi åt ett visst håll. Då måste vi kunna hantera det bäst och se det som vår uppgift och tro att allt det som vi är med om, allt det som sker, kan hjälpa oss att möta Gud.

Då behöver vi den Helge Ande som väcker oss och får oss att förstå att här kan vi ta emot Jesus Kristus i en viss situation. Här kan jag tala hans ord. Här kan jag göra det som han skulle ha gjort. Här kan jag känna igen honom i min nästa. Här kan jag bidra till att hans barmhärtighet förverkligas. Det är ofta glömskan som är vårt stora problem, inte illviljan eller motviljan, utan det är glömskan, handfallenheten, att vi helt enkelt inte tänker på evangeliet, på det Jesus har sagt, när det händer något oväntat. Vi står där då handfallna. Det är lite olika hur vi är. Vissa är mer spontana och andra är mer eftertänksamma. Det måste vi kunna hantera. Vissa reagerar som Pawlows hund. Slår man dem på ena kinden, slår de tillbaka. Andra är mer eftertänksamma och vänder sakta den andra kinden till. Vi är olika och det måste vi ta med i räkningen. Sedan kan det vara så att den som reagerar mycket starkt också har lättare att be om förlåtelse. Vi är olika.

Att känna sig själv, självkännedom, är också viktigt. Vi får hjälp med det genom regelbunden bikt och andlig ledning. Samtidigt tycker vi att vi inte kommer någonvart. Det är viktigt att erkänna att vi inte av egen kraft kan förvandlas, utan det är Guds nåd som sakta men säkert måste gröpa ur stenen genom nådens vattendroppe. Vi skulle vilja att det kom en flod meddetsamma, att vi översvämmades. Vissa ögonblick gör det så, men ofta är det den lilla droppen av nåd, den lilla glimten av härligheten, den lilla springan som släpper in Guds ljus.

Som sammanfattning kan vi säga att det är viktigt att verkligen leva av tro, hopp och kärlek. Att öva upp det övernaturliga organet är mycket viktigt. Vi skall inte bara lita på våra sinnesförmögenheter utan i tro, hopp och kärlek närma oss Jesus och dagens händelser, både under arbetstid, fritid och sömn, och se att hela tiden finns det ett sätt att förhålla sig till Jesus Kristus. Då kan den Helige Ande göra stora ting i oss. Han hjälper oss att se att horisonten är vidgad. Guds försyn vilar över oss. Vi lever i Guds närvaro på fast mark. Vi har fått sakramenten, evangeliet, Guds ord, där vi får näring. Vi har fått Kyrkans gemenskap. Vi har fått våra bröder och systrar, änglar och helgon och vanliga smålänningar som hjälper oss. Vi är inte ensamma. Det måste vi komma ihåg. I vår individualistiska tid glömmer vi ofta bort att vi inte är ensamma, även om vi är ensamma rent fysiskt. Stockholm är ensamhushållens stad. Många lever ensamma i sitt hem. När de blir gamla kommer de till det man kallar ett hem eller en förvaring, där de är lika ensamma. Att veta att jag är omgiven av en stor skara av änglar, helgon och vanliga medkristna är mycket viktigt.

I detta sammanhang brukar jag nämna någonting som den förre lutherske biskopen Caroline Krook berättade. Hon brukade besöka en släkting på ett hem. På den tiden delade man rum. Som man ofta gör när man besöker någon så hälsar man också på de andra i rummet. Under de åren hade hon också fått god kontakt med den andra personen. Så dog släktingen, men hon fortsatte att gå till den andra personen. Det var något speciellt med den här kvinnan som aldrig fick något annat besök än det hon fick så att säga av misstag. Hon utstrålade en frid. Då frågade Caroline Krook henne en gång hur hon som tycktes så ensam och övergiven ändå utstrålade sådan frid. Då öppnade hon lådan i sitt nattygsbord och tog upp ett litet fotografi på en av Moder Teresa av Calcuttas (1910-1997) systrar. Kvinnan tillhörde den rörelse som man brukar kalla lidande medarbetare till Moder Teresa. Hennes systrar som arbetar ute på fältet bland de mest utsatta behöver stöd genom dem som ber för dem, offrar sig för dem. Moder Teresa vände sig då till den här kategorin sjuka, lidande, ensamma människor som i vår kultur blir fler och fler. Kvinnan på hemmet hade hittat sin livsmening i att be för en syster, att finna sin styrka i att hon kunde offra sitt lidande, sin ensamhet, sin utsatthet för henne.

Det är en praktisk tillämpning av de heligas samfund, som vi bekänner i trosbekännelsen. Johannes Paulus II brukade när han träffade svårt sjuka och lidande människor säga till dem, att de skulle ge honom sitt lidande och offra det för honom. Det hjälpte honom i hans uppgift. När påven Franciskus kom till Malmö, fick jag åka med honom i den lilla vagnen. Då satt där folk med rullstolar och så fort påven kom till dem stannade han. Det var rörande att se hur många av dem grät av glädje över att påven mötte dem och att de fick ge honom sin sjukdom, sitt lidande, sitt kors. Det är så Kyrkan lever när vi kan offra något för varandra, eftersom Kristus har offrat allt för oss. Livet blir aldrig meningslöst när vi kan offra, när vi kan ge det svåra. Även om det är ett slags martyrium att ligga ensam på långvården, får vi dela Kristi lidande men också finna en mening, en djupare mening i vårt liv.

Vi ber till sist att den Helige Ande alltid skall påminna oss i livets alla omständigheter att vi kan förena oss med Jesus, att vi kan ta emot honom och förvandlas av hans nåd, att det aldrig är utsiktslöst eller meningslöst. Vad som än händer tillhör vi honom, i liv och i död och i all evighet.
Herre, Jesus Kristus, du har kommit till denna jord för att frälsa och helga oss. Hjälp oss att ta emot dig vad som än händer. Hjälp oss att överlåta oss till dig var vi än befinner oss. Hjälp oss att tillhöra dig i liv och i död och i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Föredrag 1 Föredrag 2 Föredrag 3 Föredrag 4