Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Vardagsmystik

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna
i Djursholm den 23-25 februari 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber om den Helige Andes hjälp och ljus. Herre, Jesus Kristus, sänd oss din Helige Ande, så att vår mun, vår ande och vårt liv alltid kan prisa dig, vår Herre, ty allt vad vi är, är din gåva till oss, och allt vad vi gör är vår gåva till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Som kristna är vi medvetna om att allt är Guds nåd, att allt är Guds gåva. Vår existens, vårt liv är en ständig gåva som vi tar emot mitt i vårt dagliga liv. Hur gör vi då för att besvara denna gåva? Jo, vi försöker göra vårt liv till en gengåva. Vi försöker bevara intentionen att allt det vi gör är något vi gör för Guds skull, för Guds ära. Vi försöker följa hans vilja och finna vår djupaste glädje i att vi faktiskt kan ge någonting till Gud. Det är egentligen ingen självklarhet. Allt har Gud skapat. Allt har han gett oss, och vi kan se att vi har en plats, en plan i Guds försyn och att vi genom vårt liv kan ge Gud något. Vi kan bidra till att livet blir bättre för andra och för oss själva, så att Gud blir ärad genom vårt sätt att leva. Att bli kvar i den atmosfären är mycket viktigt. Annars är det lätt att andra känslor tränger sig in av missmod, misstro och missnöje.

Vi skall citera en text av Elisabeth av Treenigheten, som kan hjälpa oss att fokusera på den ständiga gudsnärvaron i vårt liv. Hon skriver: ”Gud i mig, jag i honom. Det må bli vårt valspråk. Vad det är välgörande att förnimma Guds närvaro inom oss, helgedomen som vi bär allra djupast och mest fördolt inom oss. Det är där som han alltid är, även när vi inte med känslan förnimmer hans närvaro. Låt oss aldrig lämna honom ensam utan låt oss göra vårt liv till en ständig bön”.

Här anknyter Elisabeth till en innebörd av trons mysterium, att vi genom dopet är bebodda av Gud, att vi som Paulus säger är ett tempel, en helgedom, där Gud själv har tagit sin boning. Gud är inte långt borta utan han är oss närmare än vi är oss själva. Det är inte något vi direkt kan känna eller förnimma, utan det är en trosverklighet. Vardagsmystiken skall visa oss att trons mysterium berör oss i det vanliga livet. Påskens mysterium, Kristi död och uppståndelse, är något som präglar vårt liv. Likadant är det med den trossanning, det mysterium som handlar om att vi är bebodda av Gud, att han lever i oss varje stund, och att vi därför kan ha en ständig relation till honom.

Återigen är det ganska sällan vi förnimmer trons mysterium med våra känslor och sinnesförmögenheter. Därför måste vi så att säga lära oss hantverket. Den kristna mystiken och spiritualiteten försöker ständigt visa oss att vi har instrument, antenner, för att få kontakt med Gud. Vi har, som Paulus säger: tro, hopp och kärlek. Det är i första hand genom dem vi får kontakt med Gud. Tro, hopp och kärlek är ingjutna i oss genom dopet. I mystiken talar man om våra övernaturliga organ. Vi har naturliga organ som gör att vi kan se på, ta på och känna varandra. Vi har sinnesförmögenheter som gör att vi kan relatera till den här verkligheten.

Men vi har också fått organ, tro, hopp och kärlek, som hjälper oss att få kontakt med Guds osynliga verklighet. Det vet vi naturligtvis. Vi tror på Gud, hoppas på honom och älskar honom. Det är de organen vi får öva upp när vi försöker leva i Guds närvaro här och nu. Vi kan få stöd av den verklighet vi lever i. Det försökte vi se i förra föredraget. Om vi litar på att allt är skapat av Gud, ser vi hans tecken. I vår del av världen är vi ganska beroende av naturen och skapelsen. Vi blir glada när det är vackert väder. Ser vi en liten blåmes som fladdrar förbi, blir vi uppiggade. Vi är beroende av den skapade verkligheten. Den hjälper oss, men den innersta kontakten med Gud är genom tro, hopp och kärlek, de teologala dygderna.

Vi kallar dygderna teologala, eftersom de kommer från Gud som en nåd, som en gåva och de för oss tillbaka till honom. Vi kan endast tro på Gud, eftersom han tror på oss. Han tror så mycket på oss att han har skapat oss. Vi är inte tillfällighetsprodukter som vi ibland kan tro, utan Gud har i sin försyn planerat oss för att vi skall bli hans avbild, ta emot hans nåd och förvandlas från syndare till helgon. Gud har stora ting i beredskap för oss. Någon kanske säger, men ”lilla jag” är väl inte så mycket värd. Vad kan jag ha för betydelse i det stora världsalltet? Jo, Gud har en oändlig tilltro till oss. Därför skapar han oss och placerar oss här. Vi försöker besvara detta genom att tro på honom och överlåta oss till honom.

Gud har älskat oss med sin oändliga kärlek. Vi försöker besvara hans kärlek med vår lilla fattiga, futtiga kärlek, men vi får hjälp av hans kärlek för den är ingjuten i oss. Jesus vill hela tiden visa oss att vi kan växa in i denna kärlek, så att vi kan ge vårt liv för Gud och vår nästa. Vi kan älska våra fiender, fastän vi kanske inte har minsta sympati för dem och det behöver vi inte ha. Den kristna kärleken är något djupare.

Då får vi också ett hopp, något som i vår tid är så försummat och bortglömt. Ibland vilar det en slags hopplöshet över vår tillvaro och vårt samhälle, ett slags missmod. Tillvaron blir bara sämre och sämre. Därför är det viktigt att vi får hoppet som leder oss framåt på Guds väg. Den franske författaren Charles Péguy (1873-1914), som har skrivit ”Portalen till hoppets mysterium”, liknar tro, hopp och kärlek vid tre systrar som är ute på pilgrimsvandring. Man kan heta Faith, Espérance och Charity. Tron och Kärleken, de lite äldre systrarna, är inbegripna i ett djupt samtal. Framför dem går Hoppet, som skuttar och leder dem framåt.

Ofta är det hoppet som får oss att gå vidare, att inte tappa tilliten och förtröstan. Därför är hoppet så viktigt i vår gudsrelation. Ofta koncentrerar vi oss på tron och kärleken, men vi glömmer ibland hoppets roll. Hoppet är den lilla systern, den lilla men envisa kraften som inte släpper taget om oss. Det är tragiskt att hopplösheten i vår tid ofta har avlöst hoppet. Människor har inget hopp, en följd av sekulariseringen. Det är inte så lätt att omedelbart känna hopp, när vi läser om världens alla tragedier och olyckor från morgon till kväll. Förlusten av tro, hopp och kärlek i en alltmer sekulariserad värld gör människans liv tyngre.

Då tron, hoppet och kärleken försvinner kommer istället misstron. Man litar inte på någonting. Ibland kan man ha visst fog för det. Politikerna lovar guld och gröna skogar, men det blir inte så mycket av deras löften. Det smyger sig in en misstro till allt och alla, om vi inte har tron. Vem skall vi då lita på om vi inte har en gud? När hoppet försvinner, blir det missmod. Man försöker då fylla sin värld med alla slags apparater. När kärleken börjar tyna bort, blir det också missnöje. Konsumismen, vår tids förhärskande ideologi, bygger på att vi skall bli missnöjda med det vi har. Hela tiden trappas förväntningarna upp att vi skall få något bättre. Man blir alltid kvar i ett slags missnöje. Äntligen har man fått den efterlängtade produkten, men så hör man att det finns någonting annat som är ännu bättre och som man då måste ha. Äntligen har man lyckats spara ihop till den dyra jackan, men den blir snart omodern.

I vårt vardagliga liv måste vi mer och mer växa in i trons, hoppets och kärlekens atmosfär, som förenar oss på djupet med Gud, den Gud som bor i oss, den Gud som ständigt är närvarande. Att bli kvar i atmosfären av Guds närvaro är viktigt, men samtidigt är det lätt att bli förströdd, att komma bort från detta. Därför behöver vi knyta Guds närvaro till det som man ibland gör i meditation och bön, till hjärtats slag, till andetagen, till vår kropp. Närvaron berör inte bara tanken och sinnet, utan det finns något som förbinder oss med Gud, också i vår kropp. Vi kan uttrycka vår överlåtelse till Gud genom att falla på knä, öppna våra händer och ögon. När vi öppnar våra ögon på morgonen gör vi det för att vi vill se spåren av Guds närvaro i vårt liv. Vi vill glädja oss över allt han ger oss och tacka honom för allt det vi får istället för att bara klaga och vara missnöjda över att det kanske morgonen därpå blir dåligt väder. Men då tackar vi honom också för det. Vi är beroende av den omgivande verkligheten. Den präglar oss.

Vi kan prägla om den atmosfär vi lever i, om vi försöker leva av tro, hopp och kärlek. Vi har en möjlighet att omprogrammera den omgivande verkligheten, att se Guds spår i en värld, där Gud inte tycks vara befintlig. För många som kommer till Sverige från en mer kristen eller katolsk miljö kan det vara svårt att placera sig i det som tycks vara ett mycket sekulärt och gudlöst sammanhang. Då gäller det att i naturen hitta de spår som finns som alltid påminner om Gud. Vi har i Sverige kommunvapnen som är mycket katolska. I Stockholm ser vi Sankt Eriks bild på flaggor och brunnslock. I Botkyrka ser vi Sankt Botvid med fisken. I Södertälje finns S:a Ragnhild. I Järfälla ser vi lammet med korsfanan. I Håbo kommun finns också lammet med korsfana. Västerås och Sigtuna har M för Maria. I Luleå har vi Petri nycklar. Vi kan tycka att det är lite överdrivet, men om vi försöker öppna ögonen ser vi tecken som kan styrka oss och påminna oss i vår tro.

Ser vi på varandra kan vi bli mycket uppbyggda, för det är Guds avbild vi ser i oändliga variationer. Men ofta fastnar vi vid det yttre, vid en dålig frisyr eller att någon ser arg ut. Vi fastnar vid petitesser istället för att låta människor påminna oss om Gud. Människan är Guds avbild, skapad till hans ära. Även i sin utsatthet, förtvivlan eller besvikelse är hon skapad av Gud och kallad till hans eviga liv. Vi måste öva upp tron, hoppet och kärleken för att förstå, att varje dag är ett liv i Guds närvaro till hans ära, en gåva vi får för att göra det bästa av den.

Vi kan påverka, omprogrammera en till synes sekulär verklighet, så att den sjuder av Guds närvaro. I helgonens liv ser vi att de hade förmågan och viljan att göra något stort av det lilla och alldagliga, något som i princip inte beror på vad vi har för plats i världen, i samhället. Överallt och alltid är det möjligt att bli kvar i Guds närvaro, att se på sitt liv som en Guds gåva, där vi får vara med att gestalta detta liv.

Om vi hamnar på en arbetsplats där de inte alls har förståelse för kristen tro och tycker att katolikerna hör hemma på Mars eller någon annan planet, har vi desto större möjlighet att omprogrammera dem vi möter och visa att vi är utsända här för att göra denna jord lite bättre. Vi har ett val att träffa. Om jag i mitt vardagliga liv vill möta Gud, leva av hans kärlek och ta emot den, hjälper jag till att förvandla den omgivande verkligheten. Man kommer till en ny arbetsplats och känner sig lite bortkommen och blyg och vill kanske inte omedelbart tala om att man är katolik och att man vill hjälpa till att frälsa de andra. Så småningom börjar de märka att jag är katolik. Då kommer det ibland lite vassa och aggressiva kommentarer. Jag tycker först att det är jobbigt, men det betyder att de på något sätt är träffade, för annars skulle de inte reagera utan vara likgiltiga. Efter en tid kan man märka att om någon har det jobbigt eller en svårighet är det katoliken man ber om hjälp. Ibland är det bättre att säga: får jag lov att be för dig” än ”nu skall jag be för dig”. Vi måste vara kloka som ormarna. Om vi visar oss någorlunda öppna och beredvilliga kan vi hjälpa till att öppna horisonten för Guds närvaro.

Märkligt i Sverige är att det finns mycket få som är övertygade ateister. Frågar man människor om de tror på Gud svarar de: ”Jag är inte religiös, men det finns kanske någonting annat. Ibland tror jag på Gud”. Det beror kanske lite på vädret eller hur man känner sig. Det finns ofta en öppning, en liten dold möjlighet att öppna sig för Gud. Den attityden beskriver Johannes av Korset genom att tala om fönsterluckorna. Allt kan hjälpa oss att ana något om Guds verklighet och Guds handlande. I Spanien, där det är varmt och solen bränner, täcker man för fönstren med tjocka fönsterluckor för att skydda sig, eftersom man inte vill att solen skall tränga in och göra det jobbigt. Men Johannes av Korset säger, att det alltid finns små sprickor i fönsterluckorna, så att Guds ljus kan tränga in. Så är det, även för en människa som säger, att hon inte vill veta av det religiösa och bli religiös och att man inte får tränga sig in på hennes mark. Det finns alltid små sprickor, där Guds ljus kan tränga in. Guds sol går upp för både onda och goda. Guds nåd strömmar ut över världen, och vi kan ibland utan att vi riktigt förstår det förmedla detta budskap till människor. Men vi kan också bli hinder, och det måste vi också komma ihåg. Speciellt i en tid då vi kristna och i synnerhet vi katoliker är ännu färre, identifierar man oss med hela Kyrkan och hela tron. Är vi lite besvärliga eller inte riktigt genomskinliga kan vi hindra dem på vägen till Gud. Vi har vår frihet. Vi har vår uppgift att vara Guds sändebud, Kristi medarbetare. Men då måste vi också mer och mer öppna oss för den verkligheten och tro, att vi bär Guds verklighet inom oss, att vi verkligen är ett heligt tempel, som vi ibland putsar upp.

Fastetiden är en sådan rengöringstid då vi försöker göra oss av med onödigheter, det som binder oss och fängslar oss och håller oss borta från Guds väg. Vi har också ett ansvar för att vårt liv, vårt vittnesbörd skall kunna bli äkta. Det fina med kyrkoåret är att det har olika karaktärer. Under fastan betonar vi mer allvaret i kallelsen, omvändelsen, att vi avstår från mycket av det som tynger oss. Vi börjar om på nytt, går till bikt, gör bot. Vi följer Kristus efter i hans utblottelse, hans lidande, hans tid i öknen för att kunna ta emot påskens överskott av glädje och jubel. Vi gör oss tomma på onödigheter för att ta emot det väsentliga. Om vi inte har gått igenom den processen är det svårt att ta till sig påskens jublande glädje. Då faller påsken liksom platt till marken. Rytmen i livet är mycket viktig att tillgodogöra sig. Fastans allvar och sorg över världens och Kristi lidande får oss att längta efter påskens fulla nya liv och djup. Sedan får vi tiden under året, den gröna perioden, att leva av detta budskap. Den tiden är en vardagstid, där vi försöker smälta allt det stora vi har tagit emot i mysteriet genom ett alldagligt liv i Guds tjänst och till Guds ära. Sedan kommer advent med förväntan, förberedelse och hopp inför julen, Guds människoblivande. Vi växer in i trosmysterierna och låter dem fastna på oss.
Mystik innebär att trons objektiva sanning blir inkarnerad, besannad, i oss och att vi präglas av detta budskap. I varje mässa ber vi: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Trons mysterium blir så tydligt när vi firar sakramenten, just för att vi skall omprogrammeras av trons mysterium, att det skall fastna på insidan, så att vi blir kvar i Guds närvaro och lever till Guds ära och finner vår glädje i att vi får leva detta liv, samtidigt som vi hela tiden omvänder oss från den gamla människan som finns där. Under vardagen försöker vi öva upp omprogrammeringen genom att ta emot Guds nåd. Det är inte helt självklart och lätt för oss att ta emot något. I vår kultur är det lite svårare att ta emot hjälp. Jag talade en gång med någon som bodde i ett hus, där det fanns en gammal dam som släpade på tunga kassar. Hon ville inte ha hjälp att bära kassarna. Hon klarade sig själv. Vi vill inte vara beroende av andra utan vill stå på egna ben. Många vill inte ta emot en kärlekstjänst, om någon t.ex. reser sig upp i tunnelbanan. Om någon gör mig en tjänst, tror jag att jag också måste ge en gentjänst. Man har förlorat förmågan, att ta emot, att öppna sig för tecken på godhet och medkänsla. Att öva upp den förmågan är mycket viktigt.

Vi ser på livet som Guds stora gåva till oss. Vi får ta emot och låta Gud älska oss. Vi överlåter oss till honom och gläder oss över den gåva han ger oss i Jesus Kristus. Mystikerna har genom tiderna försökt beskriva detta på olika sätt. Den tyska medeltidsmystiken använder begreppet Gelassenheit, som har med det svenska ordet låta att göra. Man låter något ske. Vid bebådelsen säger Maria: ”Låt det ske med mig som du vill”. På latin översätter man det ännu mer korthugget, fiat, må det ske, låt det ske. Jungfru Maria kan hjälpa oss mycket att växa in i den rollen. Bebådelseögonblicket är så viktigt i frälsningshistorien, i det kristna livet, att man ber angelus tre gånger om dagen. Man identifierar sig med Jungfru Maria som tar emot budskapet om att Gud skall födas till världen. Vi lever oss in i hennes mottaglighet och öppenhet för Jesus, för Guds människoblivande. Om hon inte hade tagit emot honom, vad hade då hänt? Hela frälsningshistorien bygger på att en kvinna säger ja till Gud. Man kan tillspetsa ännu mer, som den helige Bernhard av Clairvaux (1091-1153) gör i en text. Han säger att när ängeln kommer med detta budskap till Maria är det som om hela världen höll andan, från tidernas början till slut. Vad skall hon nu säga? Skall det bli ”ja” eller det gamla vanliga ”kanske, i morgon, när vi har tid, när vi blir pensionerade”. Det är mycket lätt att inte säga ja, att skjuta upp, att hitta förevändningar. Jungfru Maria symboliserar i den kristna frälsningshistorien mänsklighetens, Kyrkans och varje människas ”ja” till Gud, till Kristus. Hon som är vår Moder kan hjälpa oss att också säga fiat, att säga ja.
Det finns ögonblick i livet då man måste säga ”ja” för att vara trogen. Att säga det lilla ordet ”ja” är så viktigt, och det får vi öva upp dag efter dag. Det ligger i vårt kristna liv att vi hela tiden ställs på prov, även om vi kanske inte riktigt märker det. Livet är fullt av valsituationer. Under fastetiden tänker vi på Jesu tid i öknen där han frestas. Det är viktigt att se hur vi ser på en frestelse. Om vi ser frestelsen som något enbart negativt som drar oss bort från Gud, har vi förlorat redan från början. Frestelsen är menad som ett tillfälle att ta ett mer medvetet steg mot Gud. Vi ställs inför ett val mellan någonting som är bra eller dåligt eller något som är bra eller bättre. Hela livet är uppfyllt av sådana valsituationer. Meningen är att vi medvetet, frivilligt skall välja det som är enligt Guds vilja och till Guds ära. Gud frågar oss om vi älskar honom mer än allt det andra. Det kan vara något som tilltalar oss. Frestelsen handlar inte om likgiltiga saker utan om något viktigt, där vi ställs inför ett val. Det sker för att vi skall växa i konsten att överlåta oss.

Den heliga Teresa av Avila (1515-1582) använder det spanske ordet trabajo (arbete), när hon talar om frestelse. Gud arbetar på oss och ställer oss inför val för att vi skall ha en chans att visa att vi motsvarar hans kärlek, att vi vill göra avkall på något som vi kanske tycker om och som talar till oss, för att Gud skall bli ännu viktigare för oss. Frestelserna ingår i Guds pedagogik. De hjälper oss att fostra vår vilja och göra den mer likformig med Guds vilja. När Gud blev människa har han själv gått igenom frestelser. Det kan vara lite svårt att ta till oss att Gud har frestats i öknen, men här är evangeliet mycket tydligt. Det finns frestelser till makt och herravälde. Vi måste komma ihåg att vi ständigt är föremål för frestelser. Vi kan byta ordet frestelse mot trabajo. Det är Guds arbetssätt. Han vill fostra fram en djupare överlåtelse, en djupare kärlek till honom, eftersom vi får välja och vi är fria att välja. Ibland gör vi fel, men det är aldrig slutgiltigt, utan vi kan alltid vända om.

En annan aspekt av Guds barmhärtighet är att vi alltid kan vända om och börja om på nytt. När man frågade ökenfäderna vad de gjorde i öknen hela dagarna svarade de: ”Vi faller och vi reser oss”. Det vi gör vi också. Vi faller och vi reser oss. När folk besöker karmelitsystrarna i Glumslöv frågar de dem vad de gör hela dagarna. De faller och de reser sig. Det är en förenklad bild, men hela vårt dagliga liv är uppfyllt av sådana exempel. Ofta kan vi tycka att det är ganska likgiltiga saker, men om vi skärper vår uppmärksamhet kan vi visa vår kärlek till Gud i de små valsituationerna. Varför gör vi någonting? Varför väljer vi en sak och inte en annan? Vi kan alltid ha med oss intentionen att göra allt till Guds större ära, ad majorem Dei gloriam, som är jesuiternas valspråk. I jesuitisk mystik talar man om indifferentia. På svenska skulle vi kunna tala om liknöjdhet, att vi inte låter oss drivas av våra känslor utan av en djupare övertygelse om att i valsituationerna kan vi välja något som ger Gud större ära. Jag behöver inte hela tiden tänka på hur jag känner för något eller vilken sinnesförmögenhet som det tilltalar utan jag får borra mig djupare in.

Därför är det viktigt att bli kvar i den inre helgedom, som Elisabeth av Treenigheten talade om, eller rättare sagt lita på att vi har en sådan. Den svenske, lutherske mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) talar om den inre kammaren. Vi har en inre kammare inom oss, där vi lever i ständig gudsnärhet. Den franske författaren Paul Claudel (1868-1955) talar om att vi har en inre, helig punkt, där det alltid bes Fader vår inom oss. Kristus lever i oss och han ber hela tiden Fader vår inom oss. Hela Treenigheten lever i oss och vi bär detta mysterium inom oss. Vi kan alltid falla till ro där och få ny kraft.
Men vi kan också, som Elisabeth av Treenigheten säger, tillbe Treenigheten i de andra, speciellt i dem vi kanske inte känner omedelbar sympati för. Men om vi ser dem som ett Guds tempel där Gud bor, blir det kanske lite lättare att hantera våra känslor. Är det några vi tycker om, är det kanske ännu lättare, men då finns risken att vi bara fastnar vid vår sympati. Elisabeth skrev en gång ett brev till sin syster som levde i världen och avundades dem som levde i kloster. Systern sade att i klostret kunde de be hela dagarna, men det är så jobbigt ute i världen. Elisabeth var då obönhörlig och sade till systern att så får hon inte tänka. Gud har placerat henne där och gett henne uppgiften att ta hand om småflickorna. Medan hon pysslar om dem kan hon tillbe Treenigheten i dem. De är ett levande tempel.

Även bland de människor man står nära och som man kanske mer dras till av en mer känslomässig kärlek, kan man dyka ner i den djupare förståelsen av människans värdighet. Gud är närvarande i varje människa och i den döpta människans på ett ännu tydligare sätt, eftersom hon blir Guds tempel. Det kan vara lite svårt i vår tid att smälta, att vi som kristna har fått en större nåd, en större värdighet. Vi är så präglade av jämlikhetstänkandet att vi nästan skäms över att vi har fått mer. Men det har vi fått, och det innebär också ett större ansvar, en större uppgift, en större helig plikt att ta vara på det vi har fått. Den kristna bönen har en annan ontologisk verklighet än den icke kristna bönen. Det är svårt för andra människor att ta till sig, att vi har fått en nåd som de inte har fått men för deras skull.

Vi kristna får mer eftersom Gud vill något mer av oss. Han förväntar sig mer av oss. Men det innebär också att vi delar vår bön med Kristus eller rättare sagt att vi ansluter oss till hans bön. Det är därför han lär oss Fader vår. Vi får be till Fadern som också är vår Fader. Vi får dela Fadern med Jesus, om vi skall uttrycka det lite alltför mänskligt. Vi får tillträde till Fadern i och genom Jesus. Vi återkommer till Paulus’ älsklingsuttryck ”i Kristus”, som han lär ha använt 225 gånger i sina brev. Vi lever alltid i Kristus. Vår bön är en bön i Kristus. Vårt liv här på jorden sker i Kristus. Vi är aldrig utan honom. Det är en oerhörd hjälp för oss att bli kvar i bönen, när vi blir medvetna om att vi delar Jesu innersta relation till Fadern. Fadern ser något av sin Son i oss. Så djupt förenade med honom är vi. Då går vårt liv ut på att bli mer och mer likgestaltade, mer och mer förvandlade genom nåden, så att något av Jesu helighet skymtar fram i oss.

Det är därför Kyrkan tar sig friheten att helgonförklara människor. Den processen är möjlig, och det är egentligen något otroligt. Det är möjligt att förvandla en syndare till helgon. Den ende som Jesus helgonförklarade var rövaren vid hans sida. ”I dag skall du vara med mig i paradiset”. Det är ännu mer otroligt, för det var säkert en fruktansvärd förbrytare. Det är något av det svåraste för oss att ta till oss att Gud genom sin förlåtelse och sin nåd kan göra något så stort. I detta sammanhang brukar man peka på polismördaren i Frankrike, Jacques Fesch (1930-1957), som man vill försöka helgonförklara, även om polisfacket inte är så entusiastiskt. Gud kan förvandla en människa så totalt, även om hon bär med sig svåra synder. Det är möjligt men samtidigt svårt. När man hade alla krigsförbrytarrättegångarna var det väldigt få som ångrade sig. Men det fanns några i alla fall. Det är därför Kyrkan lägger så stor vikt vid att ledsaga folk fram till dödsbäddarna. Tyvärr ringer många först när de sjuka är medvetslösa. Från sjukhuset ringer de ofta mycket sent. Ibland tänker familjen att man inte vill skrämma upp mamma. Kommer det en präst blir hon livrädd. Men det är faktiskt livräddning det är tal om. Människor kan inför döden ofta öppna sig på ett annat sätt, även de som har slutit sig. För en präst, och också för vanliga människor, är det något av de största nådesögonblicken att få vara med vid dödsbäddar. Tyvärr är det många som är rädda för att gå till de döende och därför dör många ensamma i vår tid.

Gud arbetar ständigt på oss, och vi försöker då besvara detta frälsningshandlande. I Maria får vi en bild av den helt frälsta människan, som hjälper oss att säja ”ja” till Gud i alla våra valsituationer, att överlåta oss, att leva av tro, hopp och kärlek och inte bara följa våra sinnesförmögenheter, känslor och stämningar utan verkligen se på hela vårt liv som en ett liv till Guds ära, till Guds tjänst. Vi kan då finna vår glädje i att Gud har denna tillit och tilltro till oss, att han hoppas på oss och ger oss sin oändliga kärlek. Det är därför man också talar om mystiken som en brudmystik. Kristus är Brudgummen, och han har utvalt varje människa, varje själ till sin brud. På svenska blir det lite lättare att ta till sig brudmystiken, eftersom ordet människa på svenska är femininum. En tuff kille kan ha det lite svårt att se sig som Kristi brud. Varje själ, varje människa, är på något sätt också identifierad med Jungfru Maria, den som säger ja. Det kan vara svårt för många i vår tid att ta till sig brudmystiken, att Kristus är vår Brudgum, att man liknar relationen mellan Jesus och människan med den innersta mänskliga verkligheten för att vi skall få en bild av hur djup denna förening är. Kristus är hela Kyrkans Brudgum och varje lem i Kyrkan har del i denna brudrelation. Även om man i vår tid har lite svårt med det språket, är det ändå viktigt att peka på, att hela den bibliska, patristiska och mystiska traditionen använder det språket för att hjälpa oss att förstå hur djupt förenade vi är med Kristus. Kyrkan är både Kristi brud och Kristi kropp. Man måste använda flera olika uttrycksmöjligheter för att vi skall få en bild av helheten.

Sammanfattningsvis kan vi gå tillbaka till det som Elisabeth sade som skall vara vårt valspråk: ”Gud i mig, jag i honom”. Gud lever i mig och jag försöker leva i honom. Vi kan också använda den heliga Birgittas (1303-1373) ord: ”Jag vill inte använda minsta lilla stund till annat än Guds ära”. Den kristna mystiken är samstämmig men talar i olika tonarter. Vi har fått varje minut, varje ögonblick som en gåva av Gud, och då vill vi använda den till hans ära, för att behaga och glädja honom, genom att göra hans vilja, genom att försöka göra det som är gott, sant, äkta och barmhärtigt. Varje ögonblick kan vi också se som en frestelse, en valmöjlighet. Gud arbetar på oss. Vi ställs inför val. Någon kanske gärna vill ha en viss apparat och drömmer om det under reträtten istället för att tänka på Gud. Vi måste också kunna välja våra tankar. Vi kan inte bestämma vilka tankar som kommer in i oss. Det kan vara hatiska och bittra tankar, men vi kan välja bort dem, även om de dyker upp igen. En frestelse är mycket ihärdig. Den är som en igel som fastnar, men vi behöver inte gå in på den. Vi kanske får kämpa länge för att bli av med en viss frestelse, speciellt dem som rör aggressivitet och sexualitet, som är mycket ihärdiga. Men vi är inte slavar under dem, utan vi kan medvetet säga: ”Nej, Herre, den här tanken vill jag inte veta av. Den här frestelsen avvisar jag”. Sedan kommer den igen om en minut. ”Nej, Herre, jag väljer dig. Du är viktigare för mig än detta”. Här får vi stor hjälp av Jungfru Maria. Vi ber rosenkransen och de andra Mariabönerna för att vi skall dela Marias relation till Jesus. Vi skall liksom dras in i hennes hjärta och med henne säga ”ja” till Jesus. Vi mediterar över Jesu mysterier tillsammans med henne. Vi lånar så att säga hennes ja-ord till Jesus. Vi låter hennes ord genljuda inom oss. Vi smyger oss in i hennes hjärta för att besvara Jesu Hjärtas kärlek. Kyrkan ger oss många hjälpmedel för att bli kvar i den ständiga bönen, i den ständiga vardagsmystiken. Vi är här på reträtt under helgen för att sedan sändas ut för att evangelisera vardagen. Vi är ständigt föremål för Guds kärlek och vi försöker besvara den. Vi försöker göra det bästa av allt det vi fått. Vi ber om den Helige Andes kraft och styrka.

Herre Jesus, sänd oss din Helige Ande på vår färd genom livet. Hjälp oss att se detta liv som en pilgrimsfärd tillsammans med dig, så att varje ögonblick blir ett ögonblick av nåd, då vi får ta emot dig, besvara dig och ära dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Text här