Biskop Anders Arborelius


Att leva i Guds närvaro

Reträttföredrag 1-3 december, Marielund.

Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag IV

Vi börjar med en bön av den engelske kungen Henrik VI:
Herre Jesus Kristus. Du som skapat, frälst och förutbestämt mig till det jag är, du vet vad du vill göra med mig. Gör med mig efter din vilja med barmhärtighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Då är vi framme vid den sista stationen och det som är sammanfattningen av livet i Guds närvaro. Vi kommer att koncentrera oss på vår delaktighet i Kristus och hans mysterium. Vi har hittills mycket starkt betonat förankringen på skapelseplanat för att leva i Guds närvaro. Det vardagliga livet är alltid fast grundat på skapelsens grund. När vi firar Herrens dag, söndagen, uppståndelsens dag, skall vi se hur allt detta blir ännu tydligare genom vår förening med Kristus.

Att leva i Guds närvaro är för en kristen alltid att leva i Kristus. Om vi läser Paulus' brev, ser vi att han upprepar det lilla ordet "i Kristus" omkring 225 gånger. Det som kännetecknar vårt liv som kristna är, att vi alltid lever i Kristus, handlar i Kristus, lider i Kristus och, vilket vi aldrig får glömma, också syndar i Kristus. Det är det fasansfulla som Teresa av Avila blev så förskräckt över, när hon insåg det. Vi kan aldrig krypa ut ur vår Kristusförening, utan när vi syndar, gör vi det i Kristus. Vi drar på något sätt med honom ner i smutsen. När det går upp för oss, blir vi verkligen omskakade. Vi har så svårt att förstå, att det är vi som genom vårt nej till Kristus gör honom mindre älskad i världen. Människor är så känsliga för när vi kristna gör någonting som inte är bra. Egentligen har de rätt. Den mesta kritik och aversion som riktas mot Kyrkan, mot oss kristna, beror på, att vi döljer Kristus genom vårt sätt att leva. De undrar, varför vi förnekar honom genom våra gärningar.

Det är vårt mysterium, att vi alltsedan vårt dop är så förenade med Kristus, att ingenting kan skilja oss från honom. Dopets verklighet består. När jag studerade i Belgien fanns det redan då människor som så till den grad ville ta avstånd från sin kristna bakgrund, att de ville "avdöpas", som de sade. De ordnade ceremonier för att bli av med dopet. Men dopet kan vi inte bli av med. Det är ett sigill som aldrig kan tas bort. Även den som förnekar sin tro har ett band kvar. Jesus är ju, som Francis Thompson, den engelske poeten, säger, som en jakthund. Han släpper aldrig sitt byte. Vi har honom alltid i hälarna. Ju längre bort någon springer från jakthunden, desto mer springer hunden efter. På dödsbäddarna ser vi, att det ofta finns någonting kvar, ett band. Förnekelsen är också ett band. Hos de ivrigaste ateisterna ser vi ofta en slags religiös iver. Nu vill till och med humanisterna bli erkända som ett trossamfund. Ju mer man förnekar, desto mer får man jakthunden efter sig.

Meningen med vårt dop och vårt införlivande i Kristi mysterium är, att hans mysterium skall bli vårt. Hans död och uppståndelse, hans korsfästelse och hans nya liv blir den nya verkligheten i vårt liv. Vi blir delaktiga av påskens mysterium. Det är inte bara jag som kämpar och har det jobbigt, utan det är jag som en lem i Kristus som går igenom det svåra. Så småningom kan den döpta människan bli övertygad om, att hennes liv i alla stycken är ett Kristusliv. "Det är inte längre jag som lever utan Kristus som lever i mig", säger Paulus. Vi kan bli mer och mer övertygade, överrumplade av att det är Kristus som fortsätter att lida i oss, som fortsätter att uppstå i oss. Jag är inte ensam innerst inne. Det är alltid någon annan med och i mig. Det är mycket svårt att uttrycka denna djupa förening. Det är det som Paulus, de heliga och mystikerna försöker beskriva med ord. Det är så djupt att inga ord och uttryck riktigt räcker till för att skildra den djupa Kristusföreningen.

Svårigheten är, att vi inte riktigt känner igen vår egen Kristusförening, när vi läser de fromma skrifterna. Något anar vi, men vi kanske säger, att det inte kan gälla mig, som är så vanlig, jag som är så förströdd, jag som älskar att shoppa och resa på turistresor och att vara ytlig och äta popcorn. Jag kan undra hur jag, en Medelsvensson, kan ha en så djup förening med Kristus. Kan det likna något av det som Paulus och Johannes av Korset beskriver? Min stora svårighet är att jag inte riktigt kan tro att det gäller mig. Jag är ju en liten, vanlig, grå mus. Kan det gälla mig?

Hela vårt kristna liv går ut på, att Kristus försöker övertala oss, att vi inte bara är en grå mus, utan det är som Henrik VI sade: "Du, Herre Kristus har skapat, frälst och förutbestämt mig till det jag är." När det går upp för oss, försöker vi överlåta oss på ett djupare plan. Vi inser, att vår fulla lycka och meningen med vårt liv är, att Kristus får ta över rodret. Den Helige Andes inspirationer får leda oss. Vi behöver inte hela tiden själva bestämma, planera, hitta på någonting, utan vi kan låta oss användas av Gud. Här har Broder Lorens ett vackert uttryck, som också är klassiskt. Han säger: "Att inte gå framåt, när det gäller det andliga livet innebär att gå bakåt. Men de som har Andens vind i seglet flyger fram, även när de sover. Om vår själs lilla farkost ansätts av vind och oväder, låt oss då väcka Herren, som slumrar i den, så skall han strax stilla havet". Andens vind gör att vi kan flyga fram, även när vi sover. Vi tror ibland, att sömnen är förlorad tid, de sju eller åtta timmar vi sover. Vi kan undra om de timmarna betyder något i vårt förhållande till Gud. Vi får tro, att även då kan Anden föra oss framåt. Mitt i detta liv, där vi låter Anden driva oss, finns Kristus med i vår båt. Så fort vi behöver honom, kan vi väcka honom, så att han för oss vidare på livets ocean.

Dessa uttryck måste vi översätta till vår verklighet och vårt sätt att leva och handla. Den Helige Ande är en ständig verklighet i vårt liv. Vi hör ständigt hans ordlösa suckar och viskningar. Om vi börjar rannsaka vårt samvete, vet vi innerst inne, vad vi skall göra. Vi vet, att när någon säger ett bitskt ord, skall vi vända den andra kinden till. Men ofta reagerar vi som Pavlovs hund. Det kommer ett ännu bitskare ord tillbaka. Vi älskar ju att hitta på en dräpande replik. Vi dräper folk genom våra repliker, och vi kan tycka att det är häftigt. Men vi kan istället lära oss att parera med kinderna. Om det kommer en häftig replik, kan vi börja vifta på huvudet och försöka efterlikna Jesus med kinderna. Vi får tro, att evangeliet är en handbok i relationer, i mötet med människor. Det tragiska är, att så få har använt evangeliet som handbok. Vi tror inte, att talet om kinderna fungerar. Vi har hört det många gånger, men vi har inte riktigt övertygat oss själva om att det fungerar. Istället försöker vi med våra dräpande repliker och reagerar som Pavlovs hund. Det är bara ett exempel på hur lite vi tar livet i Kristus på allvar. Vi tycker att det låter vackert och fint, när vi läser det i kyrkan. Men det är svårare att ta det med sig till kontoret eller IT-byrån, där alla kämpar och vill göra karriär. Men tålmodigt och ömsint försöker Jesus Kristus övertyga oss om, att det bästa för oss själva, för de andra, för Kyrkan och för världen är, om vi försöker låta Andens vind och inspiration omsättas i handling. Ofta blir vi först efteråt medvetna, när vi gått emot dessa inspirationer. I vårt samvete har vi tillgång till Guds röst, till Andens inspiration mer än vi kanske riktigt förstår. Tyvärr är det ofta så, att vi först efteråt märker det, när vi redan har uttalat repliken.

Hur kan vi då öva upp oss och bli hemmastadda i Kristuslivet inom oss? Det är det som Broder Lorens har försökt lära oss. Vi får bli kvar i Guds närvaro och bli övertygade om, att allt det vi är med om är en delaktighet i Kristi frälsande verk i oss. Frälsningen pågår hela tiden i skapelsen. Frälsningen och skapelsen går in i vartannat för en kristen. I vårt vanliga liv kan vi inte skilja Guds skapande kärlek och Kristi frälsande verk från vartannat. Allt det som sker är en delaktighet i frälsningshistorien. De händelser vi möter, de människor vi stöter på, de inre stämningar och tankar vi är med om syftar till frälsning. I vår katolska tradition säger vi inte, att vi är frälsta, utan att vi håller på att frälsas, eftersom frälsningen pågår ända till vårt sista andetag. För oss är det lite främmande, när människor säger, att de är frälsta. De menar inte samma sak som vi, när de säger att de är frälsta. De menar, att de är omvända, att de har gått igenom en omvändelseupplevelse. Men vi menar, att frälsningen pågår inför öppen ridå under hela vårt liv. Jesus Kristus är hela tiden sysselsatt med att frälsa mig och dig och oss alla. Ridån går aldrig ner, utan allt, även det vardagliga, även sömnen och de delar av vårt liv som vi i vanliga fall inte förknippar med Gud och hans handlande är inneslutet i frälsningen. Överallt försöker Jesus Kristus komma in med sin nåd och förvandla vårt hjärta. Anden viskar oupphörligt de ordlösa suckarna inom oss.

Ibland blir vi medvetna om det. Ibland blir det mycket tydligt och kommer oss mycket nära. Det beror på vår mottaglighet och vilja att lyssna. Ibland fyller vi vårt liv med alla möjliga andra röster. Det stora problemet för oss nutidskristna är, att vi överöses med röster och budskap från olika håll. Då är risken, att vi inte riktigt lär oss att känna igen den försynta och stilla rösten inom oss. Det fordras en askes för att avskärma sig från detta övermått av röster och budskap som den moderna tiden överöser oss med.

Vi måste också leva i denna värld och ta till oss dess nöd, men vi får ovanpå allting lägga rastret, Kristi påskmysterium: Kristi kors och Kristi uppståndelse. Det är som glasögonen. Det är samma verklighet vi ser utan glasen. Men om vi sätter på dem får det ett annat djup. Vi måste alltid ha Kristi mysterium mitt för ögonen och se på allt annat genom det. Vi märker, att vi får en annan blick på människor och händelser, om vi lånar Kristi ögon, Kristi kärleksfulla blick, som evangeliet så ofta talar om.

I en lidande människa, och det spelar inte så stor roll om det är ett stort eller litet lidande, ser vi alltid den lidande Kristus. Han träder oss till mötes även i den besvärliga människans neurotiska lidande. Det är lätt att känna medlidande med barnet, som svälter ihjäl i Sudan. Men det är svårare att känna igen den lidande Kristus i den neurotiska människan som går oss på nerverna från morgon till kväll. Kanske det är ännu svårare att känna igen den uppståndne Herren. Man brukar säga, att vi västerländska kristna, vare sig vi är katoliker eller protestanter, har mer koncentrerat oss på korset än på uppståndelsen, medan de österländska kristna har kvar påskjublet i bakhuvudet.

Vi får se det som en av de viktigaste ekumeniska uppgifterna att dela varandras rikedom. Även i den stormande glädjen får vi se den uppståndne Herren, och det gäller också små glädjeämnen, som den nya julhatten eller gräddtårtan. Även i små, tillsynes ytliga glädjeämnen kan vi erfara något av Kristi påskglädje. Det kan vara lite svårare för oss att ta till oss. Vi förknippar ju inte Jesus med vårhattar och gräddtårtor. Naturligtvis finns risken, att vi fastnar vid tårtorna och hattarna, men om vi lever av Jesu uppståndelse, får vi små signaler, också i de små glädjeämnena.

Risken är, att vi ofta varken tar till oss lidande eller glädje. En av de svåraste frestelserna i vår tid är, att man lever i en slags gråzon. Lidandet är så stort och påträngande. Vi överöses med lidande, och det blir nästan underhållning genom media. Då avskärmar vi oss från lidandet och kan inte ta till oss det. När vi ser på TV flimrar det förbi. Ena stunden är det en revy, där man är utklädda till kaniner och dansar runt. I nästa ögonblick ser vi skelett, som ännu inte är döda, i flyktinglägret. Allt detta blandas hela tiden. Då är det mycket lätt att avskärma sig och hamna i en gråzon, där varken lidande eller död berör en. Man kan märka det på många människor, som är lite blaserade, inte minst många unga, som har varit med om allting, innan de är femton år. Det något tragiskt över det. Vi kan ibland hamna i en gråzon, där varken livets smärta eller livets glädje når fram, eftersom vi hela tiden sysslar med plagiat, karikatyrer och biprodukter. Då når människor inte längre fram till varandra. Då är det också mycket svårt att nå fram till Gud. Ändå får vi tro, att den himmelska jakthunden fortsätter sitt verk också i sådana omständigheter. Vi ser att människor kan komma till tro utifrån de mest oväntade förutsättningarna.

Låt oss då återvända till det vanliga kristna livet, där man verkligen försöker leva i gemenskap med Kristus, där man verkligen försöker ta till sig Paulus' ord "i Kristus". Hur gör vi det? Det är vars och ens hemlighet. Ingen gör det riktigt likadant. Vi läser Bibeln. Vi läser helgonens och mystikernas skrifter. Vi ser vissa gemensamma linjer. Men samtidigt är det en unik kärlekshistoria mellan Jesus och hans brud, vare sig det är Kyrkan eller den enskilda själen. Därför är det varje människas hemlighet. Secretum meum mihi, min hemlighet är min, sade Edith Stein (1897-1942), när nunnorna i klostret frågade henne, hur hennes andliga liv var. Det djupaste i vårt Kristusförhållande kan vi inte riktigt uttrycka eller dela med oss av. Det är så djupt, så personligt och så unikt. När det går upp för oss att det är så, är det en oerhörd glädje.

Innan dess är det jobbigt, för då tror vi, att det är fel på oss eller på Jesus. Det finns bara två möjligheter. Antingen måste det vara något fel på Jesus och hans kärlek eller fel på mig. Men ofta beror det på, att man inte riktigt vågar tro, att det kan vara så unikt och personligt att tillhöra Kristus. Vi tror, att vi måste likna Franciskus (1182-1226) eller Paulus. Jag måste lita på, att Jesus har en så unik förkärlek till mig att det inte riktigt liknar något annat Jesusförhållande. Det är inte alltid lätt att våga tro det. Jag kan tänka, att jag bara är en mus eller en råtta, och inte kan Jesus bry sig om mig. Så är det på det personliga planet. Men jag måste tillgodogöra mig, att jag är så viktig för honom, att han skulle ha dött för mig, även om jag vore den enda människan på jorden. När det går upp för en människa, ändras mycket. Men innan dess finns ofta tanken, att jag bara är en mus, eller att Gud har glömt mig eller att Jesus behandlar mig illa. Människor tror ofta, att det antingen är fel på dem eller på Jesus, innan de riktigt förstått eller tagit till sig att detta är en unik kärlekshistoria, som aldrig skall upprepas hur många miljoner år världen än består.

Det är en unik kärlekshistoria på samma sätt som vi har unika fingeravtryck . När det går upp för oss hur viktiga vi är som Guds ögonsten, då faller allt på sin plats. Det betyder inte att allt är lätt och behagligt. En förutfattad mening vi har är, att allt skall vara lätt och behagligt som i Sound of Music, och att vi skall dansa fram som man gör där och att alla är snälla och vänliga och att ingen sjunger falskt. Livet blir på ett sätt kanske ännu jobbigare, då vi inser, att vi behövs för att Kristi frälsningsbringande lidande skall kunna fortsätta.

Mitt jordiska lidande är en fortsättning av hans lidande på korset för världens frälsning. Paulus säger, att jag får uppfylla det som fattas i Kristi lidande. Det är en av de satser i Bibeln som får oss att haja till. Har då inte Kristus lidit nog? Naturligtvis är Kristi lidande ett tillfyllestgörande lidande. Men så länge det finns en lidande människa på jorden, fortsätter Jesus att lida i henne.

Jag får delta i lidandet men också i uppståndelsen, i det nya livet, i glädjen. Här måste vi hitta en balans. Vi är ju ofta "hällörade". Antingen lutar vi mot korset eller mot uppståndelsen. Det är svårt att hålla sig riktigt rak. Men vi har två ögon för att se på hela verkligheten, både i korsets och uppståndelsens ljus. Det lär vi oss varje gång vi firar eukaristin. Där lär vi oss allt vi behöver veta, och det är därför vi behöver gå dit så ofta som möjligt. Om vi kan, måste vi gå varje dag, eftersom vi där får allt vi behöver. Ju mer sekulariserad världen blir, desto mer behöver vi eukaristin. Där är Kristi kors rest. Det är Kristi offer, som blir närvarande på altaret. Det är inte alltid så lätt att förstå, hur korset som är en historisk händelse, som är avslutad, ändå bli närvarande. Sakramenten är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Kristi kors fortsätter att verka till tidens slut. I eukaristin får vi på ett sakramentalt sätt delta i Kristi korsoffer. Mässan är ett offer, där Kristus bär fram hela sin mänsklighet till Fadern på ett sakramentalt sätt.

Vi är med på Golgota. Vi får bära fram våra smärtor, våra lidanden, hela världens elände, för att det skall bli en offergåva som förvandlas till nytt liv. Samtidigt är vi med vid den himmelska bröllopsmåltiden. Vi får en försmak av himlens härlighet. Denna balans mellan korsfästelse och död å ena sidan och liv och uppståndelse å andra sidan lär vi oss i eukaristin gång på gång. Ibland kanske vi mer tar till oss korsoffret, ibland glädjen och uppståndelsen. Vi kastas fram och tillbaka mellan sorg och glädje. Sorg och glädje är besläktade ting. Men tyvärr stannar man ofta på halva vägen. Glädje blir istället nöje, tidsfördriv och njutning. Och lidande försöker man trubba av till besvärlighet eller problem. Man minskar spännvidden och tror, att det blir lättare då. Men då hamnar man ofta i gråzonen, där allt gör detsamma.

I eukaristin lär vi oss allt detta, men vi lär oss det på ett djupare plan än vi ofta förstår. Det är därför många erfar mässan som tråkig. Här är barnen ofta ärligare än vi vuxna. Barnen tycker ofta att det är tråkigt att gå i mässan. De vill hellre gå på bio. Vuxna har ofta svårare att erkänna. Men det finns också en "helig tråkighet", det som man kallar monotoni. Allt böneliv bygger på en helig monotoni, där man ständigt upprepar samma sak. I den österländska liturgin är det ännu tydligare. Om vi upprepar tre gånger, så upprepar de tio eller tolv gånger. Det skapar en slags helig rytm i i livet. Många böner som rosenkransen och Jesusbönen bygger på upprepning. Vi upprepar samma sak, och då är det lättare att det sjunker ner på djupet. Risken i vår tid är att man vill göra det lite uppiffat. Det skall då hela tiden ändra sig i liturgin. Den risken hamnar vissa människor i, kanske speciellt vissa kyrkor och samfund, men vi alla kan vara utsatta för frestelsen att hela tiden hitta på något nytt. Det sker inte minst därför att man säger att barnen och ungdomarna tycker att det är tråkigt att komma till mässan. Jag minns en mamma i Landskrona som hade detta problem, som många mammor har. I Skåne kan man resa runt, eftersom det finns så många katolska kyrkor där. Det gjorde hon och det blev kanske lite roligare för hennes flicka, när de kom till olika kyrkor. Men det hjälpte nog inte så mycket. Problemet låg inte på det planet. Risken är, att vi vill fly från det tråkiga. Tidigare var man rädd för helvetet. Nu är man rädd för att ha tråkigt. Ändå är det tråkiga, det gråa, det vanliga det vanligaste i vårt liv. Om det alltid skulle hända en massa saker, skulle vi mycket fort bli överansträngda.

Det monotona, det rutinmässiga, som man ofta i vår tid ser som något negativt, har också en helande och lugnande aspekt på oss. Barn som lär sig att ha det tråkigt blir ofta harmoniska, mer än de som hela tiden vill ha en massa apparater och dataspel att sysselsätta sig med. Ibland har man på allt på en gång. TV, dataspel, video och konversation allt samtidigt. Då är det mycket svårt att komma till ro. I vår tid vill man till varje pris fly det tråkiga. Det är då inte lätt för barn och ungdomar som hela tiden lever i denna värld, där det hela tiden ges en mängd stimuli, att komma till en tråkig mässa i Smålandsstenar, där man förr firade katolsk mässa. Om man längtar efter högtidlig katedralliturgi eller mysig klosterliturgi, är det inte lätt att komma till en mässa med tre, fyra katoliker, som knappt kan någon svenska och en präst som stammar fram liturgin. Där är det tråkigt.

Men det tråkiga, det fattiga, det ödmjuka är något vi behöver för att falla till ro och komma Kristus nära. Säkert hade Jesus det mycket tråkigt i Nasaret vid hyvelbänken. Under trettio år av sitt liv levde han ett vanligt Svensson-liv. Det är ett mysterium som vi ibland lite har glömt bort. Vi koncentrerar oss då på de stora händelserna. Men det är en del av frälsningsmysteriet, att Gud blir människa och att han kom för att arbeta och leva ett fördolt liv i Nasaret, för att slita, ha det jobbigt och ha det tråkigt. I Nasaret möter vi också den människoblivne Guden på detta sätt.

Det är det man i vissa spiritualiteter pekar på. Det gäller inte minst Charles de Foucault (1858-1916) och Broder Lorens. Det innebär, att vi genom vårt arbete i den vanliga grå verkligheten deltar i Kristi frälsningsmysterium. Arbetet har också en spiritualitet. Arbetet är en del av evangeliet. Där möter vi den hårt arbetande Jesus, den svettige, "uttråkade" Jesus, om vi får sätta saken på sin spets. Han har ett arbete som inte alltid är så upplyftande. Men vårt sätt att uppleva arbetet, beror på vad vi gör av det. Vi får tro att Jesus gjorde något stort och underbart av sitt frälsningsverk, när han var i timmermannens verkstad.

Så småningom kan vi alltså anknyta fler och fler delar av vårt liv till Jesus och hans mysterium. Det finns inget i livet som är kemiskt fritt från Jesu närvaro och frälsningshandlande. För oss människor är det vår dagliga lott att komma till korta på olika sätt. Den svåraste insikten för den som verkligen vill leva i Jesu närvaro är att upptäcka att man så sällan gör det. Tankarna flyger i stället iväg till Las Vegas, det idealiska klostret, den idealiska reträtten eller den idealiska församlingen. Vi söker gärna vår tröst i en värld, där alla är snälla och gör som vi vill. Men så blir det ju aldrig.

Vi måste lita på att Jesus är den barmhärtige, förlåtande, helande Herren. Det gör vi på kvällen, när vi överlämnar oss till Herren och tackar för dagen som varit men även ber om förlåtelse, såsom vi gör i Kompletoriet. Vi vet, att dagen inte blev riktigt så vacker som vi ville på morgonen. Det är alltid viktigt att börja dagen med bön. Jag träffar ibland människor, som säger att de inte har tid att be, medan de har tid för allt möjligt annat. Att mena sig inte ha tid att be är naturligtvis en missuppfattning, för tiden är till för att man skall be. Även om man har dubbel- och trippelarbete, finns det tid, som är som gjord för bön. Jag brukar säga, att om de människor, som har så mycket att göra, måste välja tid för bönen, att de då hellre skall be morgonbön än aftonbön. De flesta människor, som ber, ber ju av någon anledning hellre aftonbön. Då använder jag mig av en liten helig list. Har man väl börjat med morgonbön, är chansen större, att man fortsätter även med aftonbön. Men om man inte börjar med morgonbön, är det mycket stor chans att bönen inte finns med under dagen och kanske inte heller på kvällen. Det är mycket viktigt att börja dagen med bön, hur kort den är. Jag brukar säga, att om ni inte hinner med någonting annat, så gör som Birgittasystrarna och säg: "Jag offrar min dag till Herren". Då tar Herren emot offret och gör sig påmind på olika sätt under dagens lopp. Att ha denna grundintention och grundmotivation, att denna dag skall bli min gåva till Gud, är viktigt. Det är inte jag som skall ha roligt denna dag eller fördriva den, utan det är jag som ger den till Gud. Det är jag som offrar denna dag till honom som en underbar morgongåva.

Sedan glömmer jag bort det. Sedan måste jag dricka kaffe, borsta tänderna och läsa morgontidningen, höra på väderleksrapporterna, ringa till svärmor och så vidare. Sedan rullar det iväg. Så plötsligt blir jag medveten om morgongåvan. Då försöker jag damma av gåvan, putsa upp den lite och ge den till Gud genom en kort skottbön. Jag tar inte tillbaka gåvan, för att jag har glömt att tänka på Gud, för att jag har så mycket annat att göra. Jag tar fram dammvippan, dammar av gåvan, tar lite polityr, och så är den vacker igen och jag ger den till Gud. Det finns i min dag alltid insprängda ögonblick, som är som klippta och skurna för bön. Det kan ibland vara bra att tänka efter, var jag har dessa gyllene ögonblick, som bara ligger och väntar på att bli använda för bön. Redan när jag gör min frukost finns sådant ögonblick. Kaffet blir ju aldrig färdigt så fort som vi vill. Då har vi chans att höja oss upp till Gud. På jobbet kan vi ha ett avtal, men det är alltid någon som kommer för sent. Istället för att börja titta på klockan och börja plocka med papper, kan vi höja oss upp till Gud. Så kan vi fortsätta och se att i vår dag finns det insprängda Kristus-möten. Vi kan öva upp detta synsätt efter hand. Människor vi möter gör oss ibland ledsna och ibland glada. Om de gör oss ledsna får vi dela något av Jesu lidande. Om de gör oss glada får vi dela uppståndelsen.

Vi får försöka se även våra inre känslor och stämningar i detta ljus. Vi är mycket beroende av vår inre temperatur, stämningarna. Första Advent brukar man säga är en stämningsfull högtid. Vad är det då för stämning? Är det en Kristusstämning? Det får vi tro. Men det gäller även de andra stämningar som finns inom oss. Om det är november i själen, vad är det då? Jo, det är Getsemane, Jesus övergiven, svettande blod. Om det är lite mer lugnt, är det Jesus vid hyvelbänken, där han har det tråkigt. Så småningom kan vi bygga upp detta förhållningssätt, som i början kan låta tillgjort och konstigt. Om vi verkligen älskar Jesus, vill vi vara tillsammans med honom, även när han har det tråkigt. Det är alltid roligare, när man har det tråkigt tillsammans. Så småningom kan vi mer och mer växa in i den ständiga Kristus-föreningen.

Men vi kommer alltid att göra våra misslyckanden. Det får vi göra. Jesus förväntar sig inte att vi skall bli muskulösa människor, som klarar av allt. Också misslyckandet är en del av vägen. Genom det blir vi ödmjuka. Vi måste akta oss för det alltför hurtfriska och tillgjorda sättet, som har svar på alla frågor, något som de icke-kristna ofta tycker sig se hos oss. Vi kan här citera vad som sägs om Broder Lorens: "Han lade sig vinn om att inte på något sätt uppföra sig ovanligt eller konstigt. Han iakttog alltid der vanliga livets enkelhet utan att ta på sig den melankoliska och stränga min, som bara tjänar till att skrämma bort folk. Han tillhörde inte de människor, som aldrig kan ge med sig och som betraktade heligheten som oförenlig med artigt uppträdande. Han förställde sig aldrig utan umgicks på ett mänskligt sätt med alla människor och var god och vänlig mot sina medbröder och vänner utan att göra anspråk på att vara förmer än de". Åter igen handlar det om det vanliga livets enkelhet.

Livet i Kristus får inte få oss att ta på oss antingen den melankoliska, stränga minen eller den lite tillgjorda, hurtfriska minen. Det är olika, vilket man kan frestas till. Vi skall istället helt enkelt vara vanliga människor. Människor brukar bli förvånade över att de heliga är så vanliga. Jag hade en gång förmånen att få möta syster Lucia, ett av barnen som såg Jungfru Maria i Fatima. Alla de andra barnen som såg Jungfru Maria, dog i ung ålder och har redan blivit helgonförklarade. När jag kom till klostret Coimbra och skulle hälsa på syster Lucia, mötte jag en ganska omfångsrik och något döv nunna. Det första hon gjorde, när vi kom, var att dela ut chokladbitar till oss. Det var ju inte det man väntade sig. Hon sade inga märkliga saker. Man kände då den "vanliga" heligheten, den som inte gör anspråk på att vara något speciellt och säga något speciellt. Sedan sade man till henne, att hon måste visa biskopen var hon bor. Jag fick då gå in i hennes cell. Hon blev då tillfrågad om hon inte hade något mer än chokladbitar att ge bort. Då tog hon också fram en rosenkrans. Med detta vill jag säga, att de heliga ofta är till synes mycket vanliga och alldagliga. Men vi förväntar oss ofta, att det skall vara något speciellt och extraordinärt med dem. Men livet i Kristus, som de har levt av och blivit förvandlade av, gör att de inte behöver vara speciella och extraordinära.

Att leva i Kristus är en ständig verklighet. Även om vi för det mesta tycker, att det inte händer något särskilt, utvecklar vi så småningom blicken för det stora i det lilla. Man anar Kristusmysteriet bakom allt som sker. Man förknippar sitt liv och de inre stämningarna och de yttre händelserna med honom. Man ser hans ansikte återspeglas i tusen och åter tusen ansikten. Något av det mest glädjande man får vara med om är, när man börjar upptäcka och känna igen Kristusdrag i sin nästa, när man verkligen tror, att Kristus kan komma oss till mötes i andra människor och att man kan känna igen honom fördold, förklädd där.

Som jag redan tidigare har sagt, är det lite svårare för oss att möta Gud i andra människor än att se spår av Gud i naturen. Kanske det vi nordbor mest måste öva upp i Kristuslivet är, att se Kristi anletsdrag i vår nästa. Vi har svårt för det. Det faller sig inte riktigt naturligt för oss. Vi måste kämpa för att våga tro, att Kristus kan komma till oss förklädd. I det gamla Ryssland och i många andra östeuropeiska länder har man vid den stora julmåltiden alltid en tom plats, för Jesus kan ju komma på besök. Det kan knacka på dörren och i en tiggares gestalt kan Jesus träda oss till mötes för att hedra vårt bord med sin närvaro. Sådana tankar är oss lite främmande. Men så småningom kan vi utveckla trons blick och känna igen Kristi anletsdrag i vår nästa, kanske ännu verkligare än i oss själva. Vi skulle kanske uttrycka det på ett annat sätt och säga att när vi möter något av Kristus i vår nästa, får det ofta en reflex, så att de känner igen något av Kristus i oss. Det är så själarnas sympati uppstår. Man kan undra vad det är med en viss människa. Hur kan hon bli mig så kär? Ibland kan det också vara en mödosam process. Ibland kan det vara en människa vi har svårt med.

Man berättar om Thérèse av Lisieux, Thérèse av Jesusbarnet, och hon skriver om det i sin biografi, att det i klostret fanns en syster, som hon tyckte var mycket jobbig. Det kan i vår församling eller i vår familj finnas någon sådan person, och det blir ännu svårare om man är gift med en sådan. Thérèse hade en sådan syster, som hon måste jobba mycket med för att kunna älska. Hon lyckades så bra, att denna syster undrade, varför syster Thérèse tyckte så mycket om henne. Thérèse lyckades verkligen se Kristus i den besvärliga systern. Många år senare var det en präst som talade om för den besvärliga systern, hur det verkligen förhöll sig. Systern hade läst, vad Thérèse skrev i sin självbiografi om den syster hon hade svårt med. Det blev för systern en chock, när hon förstod hur det förhöll sig.

Exemplet är mycket belysande. Det var inte fråga om vanlig sympati, utan det var själarnas sympati, där man kan känna igen Kristus, även i en människa man inte känner sympati för. Vi har lätt att känna sympati, om det är fråga om en människa som tycker precis som vi och är ett eko av det vi säger. Det är inte lätt att se Kristus i någon man har svårt med, men det är möjligt. Thérèsè förstod att det var svårt att känna sympati på det naturliga planet, men genom Kristi nåd kunde hon övervinna svårigheten. Vi får lita på att Kristi mysterium verkar i oss.

Därför skall vi avsluta med samma bön, som vi började reträtten med, en bön av Nikolaus von Flüe. Bönen kan hjälpa oss att se hela livet som en dialog med Kristus, vår Herre.

O, min Herre och min Gud, ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig. O min Herre och min Gud, ge mig allt som hjälper mig att komma till dig. O, min Herre och min Gud, tag mig bort från mig själv och ge mig helt till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Arobrelus OCD Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu