Biskop Anders Arborelius

Att leva i Guds närvaro

Reträttföredrag 1-3 december, Marielund.

Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag III

Eftersom arbetet upptar en stor del av vårt liv, är det viktigt, att vi evangeliserar det och ser det som en del av vårt förhållande till Gud. Mitt arbete är då inte bara det arbete jag utför för att få lön. Det är allt arbete borta och hemma och på jobbet. Arbetet är en viktig del av Guds skaparverk. Men Gud har lämnat finputsen kvar för att utföras av oss. Vi får arbeta i Guds ljus, även om arbetet är tråkigt, dåligt betalt och vi inte tycker oss utföra stora verk. Både bön och arbete - ora et labora - är viktiga. Vi får knyta ihop arbetet med Guds närvaro. Vi har arbete att utföra, även om vi är arbetslösa eller pensionärer, och även på fritiden gör vi något.

Oavsett om vi arbetar på kontor eller spelar bridge får vi se arbetet som en delaktighet av Guds skaparverk. Om vi spelar bridge, vill vi kanske slippa bli påminda om Gud. Så småningom kan vi upptäcka, att det finns en plats, där vi inte har släppt in Gud. Vi kan dra oss undan Guds närvaro och se arbetet som endast något profant. Hos helgonen ser man deras äkta fromhet även i de områden som är mest vardagliga. Vi kanske har mött någon, som i det vanliga livet förmedlar öppenhet för Guds närvaro. I kyrkan hör det till att man är from. Men även i vardagen får vi bevara öppenhet och genomskinlighet för Guds nåd. Arbetet upptar större delen av det dagliga livet. Arbetet ska jag inte utföra endast för att tjäna pengar utan för att medverka med Gud i skapelsen. Arbetet får då kvalité och är berikande. Jag får se på arbetet som något som förbinder mig med Gud och som något varigenom Gud kan bygga upp världen. Allt ärligt arbete är en del av Guds skaparverk. Vi bygger upp världen till Guds ära och för hans skull. Då kommer arbetet människor till godo. Jag får göra arbetet i gemenskap med Skaparen för att världen ska bli fulländad. Jag får delta i frälsningsverket.

Denna inledande motivering är viktig. Varför gör vi saker och ting? Är det för att det är roligt, för att fördriva tiden eller för att som Birgittasystrarna gör viga dagen åt Herren? Utför vi arbetet till Guds ära? Livet består av mer än att tjäna pengar, och arbetet är till för att förhärliga Gud. Enligt gamla katekesen skall vi utföra arbetet till Guds ära och för att förhärliga honom i all evighet. Även då vi städar eller diskar tar vi del i detta verk. Vi kan då bli medvetna om Guds närvaro på ett tydligt sätt, ibland mer än vad fallet är i tystnaden. I arbetet får vi göra något till Guds ära och i gemenskap med honom. Det vi gör är en gåva till Gud.

Vi förväntar oss ofta att Gud skall tala på ett speciellt sätt. Men han talar ofta på annat sätt än vi tror. På samma sätt är det i förhållandet till andra människor. Vi tror, att de skall reagera på ett visst sätt. Så är det även i vårt förhållande till Gud. Vi tror, att vi vet, hur bönen skall vara för att fungera bra. Under en stor del av vårt liv kan vi ha gjort upp en bild av hur Gud borde tala. Vi ser på samma sätt på andra människor. Vi förväntar oss något som inte kommer. Vi kan förvänta oss att andra människor skall vara omtänksamma, att de skall berömma oss eller säga vänliga ord, om vi t.ex. har på oss en ny tröja. Ibland gör vi det svårt för oss själva. Vi gör oss en bild av hur Gud och andra skall vara.

Här kan arbetet hjälpa oss. Där har vi inte tid att tänka efter hur Gud skall vara. Vi hinner inte tänka efter, eftersom vi måste utföra vår bokföring eller annat arbete. Men på djupet är vi medvetna om Guds närvaro. Ibland kan det just vara ett krävande arbete som hjälper oss. Då har vi inte tid att syssla med egna tankar, om hur det skall vara i bönen. Vi kan på djupet vara förenade med Gud utan att ägna honom en tanke. Vårt hjärta kan ändå vara förenat med honom.

Vi kan tänka på en IT-kvinna på landet med småbarn. Hon har sitt spädbarn i rummet bredvid. Hon tänker inte hela tiden på barnet, men vid minsta pip skyndar hon till barnet. På likadant sätt är det med vårt arbete. Vi är helt koncentrerade på det, men hjärtat slår inte för något annat än för Gud. Vi är inte empiriskt medvetna om Gud, men vi är medvetna om att han är medveten om oss och talar till oss. Den aspekten är lättare att ta till sig just i arbetet. I kapellet eller i kyrkan kan vi lätt göra oss en bild av Gud, där vi tvingar in honom i ett fack. Därmed menar jag inte, att vi skall bli arbetsnarkomaner. Det behövs jämvikt mellan bön och arbete. Ofta vill vi, att Gud ska vara på ett visst sätt, annars blir vi buttra på Gud. Vi vill, att Gud ska handla på ett visst sätt, men han knackar på ett annat sätt. I arbetet hinner vi inte tänka efter, hur vi vill att Gud skall vara. Vi glömmer där vår egen förväntan på Gud. Arbetet uppfyller oss den största delen av dagen. Jag menar då med arbetet det vi gör under dagen i det vanliga livet, då vi inte är "fromma". Om vi kan upptäcka vår djupdimension i mötet med Gud, lär vi oss ett mottagningssätt, ett handlingssätt. Vi låter oss fostras, låter oss älskas av Gud. Vi tar emot Gud sådan han nu kommer till oss.

Även Guds frånvaro - den dunkla natten - talar om Guds närvaro, Guds möte i tystnaden. Alla kristna får erfara Guds tystnad. Alla som säger sig vara ateister upplever hela tiden Guds frånvaro. Gud övergår alla våra kategorier. Han kan använda sig av det vi tycker vara hans tystnad för att få vår kärlek att växa. Ofta sker något liknande i mötet med människor. Mötet med människor vi inte förstår kan ofta få oss att växa djupare i vår relation. Något liknande är det med Gud. Det är ett mysterium. Mysteriet kommer till oss på ett sätt vi inte förstår. Vi upptäcker då det vi inte sett tidigare. Vi kan se denna företeelse hos människor som står oss nära. Ofta är det de som sårar oss mest. De kanske säger något som sårar oss. Ofta sker det oöverlagt. Om vi i den relationen kan se ett djupare mysterium, kan vi upptäcka varandra på djupet och bli av med våra svårigheter. Så sker också i mötet med Gud. Vi förväntar oss något speciellt av Gud. Men Gud har större register än vi anar. Han kan använda sig av det vi ser som tystnad och ointresse. Han vill väcka vår längtan efter honom ännu mer. Delar av vårt personliga liv kan väckas till liv.

Man berättar om de gamla jesuiterna i Sverige, de stora konvertitmakarna, att nyblivna konvertiter kom för att i bikten bekänna att de varit själviska. Då sade man till dem, att de inte behövde bekänna att de varit själviska i bikten. Det är vi alla. De skulle säga, vad de hade gjort, inte vad de var, för vi är alla själviska som en följd av arvsynden. De skulle istället bekänna hur själviskheten manifesterade sig.

Bakom vår själviskhet finns en fattigdom som gör att vi bland inskränker vår kontakt med både Gud och människor. Vi ser inte klart hur Gud handlar. Vi förstår inte, att Gud talar till oss på många sätt. Likadant är det i kommunikationen med andra människor. Man kan irriteras på andra människor på olika sätt. I trons ljus kan vi upptäcka, att Gud har många möjligheter vi först inte såg att tala. Gud är ibland tyst. Vi vet inte varför, men det kanske beror på att han då talar på ett sätt som kräver djupare känslighet. Vi måste ibland anstränga oss att nå fram till människor av annan kultur och till människor som är besvärliga och berusade. De berusade kan vara besvärliga, men de har ofta lätt för att tala om Gud. I vårt land är det mest präster och berusade människor som offentligt talar om Gud!

Vi kan inte alltid förvänta oss att Gud skall vara på ett visst sätt. Vi måste våga upptäcka nya hemlighetsfulla delar i vår Gudsrelation. Mystikerna beskriver själens dunkla natt i fattigdom och utblottning. Vi vill ha Gud sådan han beskrivs i Sound of Music. Men där beskrivs han ofta lite tillgjort. Vi är känsliga för alltför mycket hurtfriskhet. Man kan på ett hurtfriskt sätt vifta bort alla problem. Då vi närmar oss Guds mysterium erfar vi ofta att det är tvärtom. Det är som om handen sätts för ögat. Då Gud kommer oss närmare, kan vi i en smärtsam process undra om det är Gud. I grund och botten vill Gud nu visa oss nya djup i sitt mysterium. Vi måste ut i öknen. För många är öknen knuten till arbetet, som upplevs vara jobbigt. Men ett jobb skall vara jobbigt! Arbetet är en del av det vi gör i vårt anletes svett. Vi delar människors utsatthet. De flesta människor får kämpa för brödfödan och blir utarbetade. Vi får ta del av en global solidaritet. Gud själv blev utsatt, då han blev människa.

Vi får öva oss i en grundattityd, som beskrivs på olika sätt. Ignatius av Loyola (1491-1556) talar om indifferentia "helig likgiltighet", som innebär att man inte kan skilja mellan bön och arbete. Den tyska mystiken talar om Gelassenheit, som innebär att vi får låta något ske. Vi accepterar mödan för vad den är och tror, att vi också där möter Gud. För att klargöra vad som avses kan vi citera Broder Lorens som säger: "allt är honom likgiltigt, varje plats och varje syssla, för Gud finns överallt." Då han lagade skor var han nära Gud i bön och hade inte bråttom att få göra en reträtt. Det enda är att närma sig Gud och göra allt i kärlek till Gud. Det var inte saken i sig som angick honom. Det viktiga är inte vad vi gör, utan att vi gör allt av kärlek till Gud, vare sig det är på fabriken eller i kyrkan. Det medför inte att vi hela tiden tänker på Gud. Vi kan vara medvetna om Gud även om vi tänker på annat. Thérèse av Lisieux (1873-1897) talade om att hon ville "faire plaisir au bon Dieu", behaga Gud. Hon ville glädja Guds hjärta. Det gjorde Broder Lorens också, både då han lagade skor och då han köpte hem vin till kommuniteten.

Vi upptäcker då nya kommunikationssätt, nya aspekter av Guds mysterium. Ibland kan vi sjunka ner på djupnivån, även då vi inte explicit ber, medan vi kan bli förströdda då vi ber. Vi kan uppleva det som om vi blir yra i mössan. Teresa av Avila (1515-1582) talar om "vilda hästar" och "nattfjärilar kring lampan". Vi kan inte göra så mycket åt förströddheten. Vi kan inte tämja "hästarna". Det kan vara fråga om aggressivitet eller sexuella känslor. Inte heller kan vi göra något åt de nålstygn som är som "nattfjärilar". Det kan vara någon som är ovänlig på jobbet eller glömt bjuda oss på en kaka. Sådana tankar dyker upp i stillheten. Vi kanske har jobbat hela veckan och kommer till kyrkan på söndagen. Då vi kommer till kyrkan, börjar vi tänka på allt som skett på jobbet under veckan. Då har vi inte låtit det som hände på jobbet sjunka ner i djupet. Vi får tro och lita på, att arbetet förenar oss med Gud. Det finns variationsrikedom i relationen med Gud. Allt kan bli kanaler att möta Gud.

Vi förnimmer Gud genom tron, hoppet och kärleken. Vi har vår kontaktyta med Gud genom dessa teologala dygder. Teologal är ett ord som inte finns i Svenska akademins ordlista. Dygd kommer av det latinska ordet virtus och det grekiska ordet dynamis. Genom vårt dop har vi fått de dynamiska krafterna tro, hopp och kärlek. Dygderna är även, som den mystiska teologin säger, organ. Vi har organ för att möta Gud. Vi har inte bara de naturliga sinnesförmögenheterna utan övernaturliga organ för att möta Gud. Tron, hoppet och kärleken når fram. Ofta använder vi istället andra instrument. Då får vi uppleva öken och tystnad. Vi når inte fram till Gud. Att lära sig använda rätt instrument, tro, hopp och kärlek, kan ta tid. Man använder istället ofta fel instrument, och det gäller även många kristna. Att använda fel instrument i bönen är som att äta med näsan. Man kanske inte vet eller inte har fattat, att Gud har gett oss instrumenten tro, hopp och kärlek. Det "funkar" inte att använda fel instrumentbräda! Genom tron, hoppet och kärleken upptäcker vi, att djupdimensionen fungerar. På djupet möter vi Gud. Under arbetet är vi ofta helt upptagna, men på djupet älskar vi ändå make eller maka och barn. På motsvarande sätt är det i vårt gudsförhållande. Även om vi är trötta och inte ens orkar vara förströdda i bönen och känner oss helt tomma, kan vi upptäcka att vi på djupet av vår själ är förenade med Gud. Att så är fallet kan bli en vila för oss. De teologala dygderna hjälper oss. Vi får upptäcka att det inte är vi som ser på Gud, utan det är han som ser på oss. Han älskar oss och söker nå oss. Bönen är mer hans sätt att tala än vårt. Det är en befrielse, när det går upp för oss att det är så.

Advent är en bra tid att öva in det passiva gudsmottagandet. I teologin använder man ibland en grekisk term, synergism. Vi får på något sätt medverka med Gud. Men ändå är det han som gör allt. Hans handlande i oss gör oss delaktiga av hans handlande. Det är ett typiskt ortodoxt och katolskt tänkesätt. I strikt lutherskt tänkesätt är det lite svårare att ta till sig detta synsätt. Ändå är det i mötet med Guds verklighet en allmänmänsklig erfarenhet, att vi dras in i gudsmottagandet, även om vårt svar, vår bejakelse alltid är en frukt av Guds nåd. Vi dras in, och det är inte något som sker utanför oss och utom oss, utan det allra djupaste inom oss blir satt i verket, även om det är nåden som utför det. Det är det Paulus säger, när han talar om bönen. "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord" (Rom 8:26). Vi kan ju inte säga något, om inte Gud ger oss det, om inte den Helige Ande leder oss till att be. Det är inte vi som är så fromma att vi börjar be, utan det är Anden som inifrån mödosamt förvandlar vårt hjärta, så att vi vill be, så att vi vill ta emot Gud. Denna dimension, som vi kan kalla det passiva gudsmottagandet, medverkan med Guds nåd, synergism, växer fram under det vanliga livet, under arbetets gång, under det som fyller större delen av vårt liv. Där lär vi oss mer än vi själva förstår, också om vårt förhållande till Gud.

Vi får genom arbetet stor hjälp för bönen. Samtidigt hjälper bönen arbetet. Det är den klassiska, monastiska harmonin mellan ora et labora. Detta är så väsentligt i vår tid att hjälpa människor att se balansen mellan bön och arbete. Kan vi förmedla den balansen till människor, tror jag, att det också skulle bli lättare för dem att öppna sig för Gud. Då går det upp för dem att de genom sitt arbete utför Guds arbete. De är medskapande med Skaparen. Till det mest tragiska i den sekulariserade verkligheten hör, att arbetet har förlorat sin existentiella täthet. Därför är det alltid problem på arbetsplatser. Arbetet ses av många som något själsdödande. Har man turen att ha ett bra arbete är det bra. Men de flesta får aldrig riktigt det arbete de drömmer om. Det gäller då att våga tro, att det man gör, även om det inte är det perfekta och ultimata, ändå är något som bidrar till att höja hela världen upp till Gud.

Samtidigt uttrycker arbetet en solidaritet med hela den arbetande och överarbetade delen av världens befolkning. I tidningarna har vi kunnat läsa om kinesiska flickor med klädnypor i ögonlocken. Flickorna måste arbeta så mycket, att de somnade vid arbetet. För att inte somna måste de sätta klädnypor i ögonlocken. Kan man tänka sig en mer förnedrande syn på människan och arbetet? Då kan det vara bra för oss att tänka på, när vi gör vårt arbete, att vi är solidariska med alla dessa arbetsslavar som måste ha klädnypor för att utföra sitt arbete. Vi får se vårt arbete som en del i Guds skapande och frälsande verk. Då får vi tro, att det på något sätt kan komma dem, som lider och missbrukas genom sitt arbete, till del. Vi kanske inte alltid ser resultaten. Men arbetet är ändå en del i Kristi frälsningsverk. Då förenas vi med Gud, även när vi inte känner det och tänker på det. Då får vi under bönen finna vila och vederkvickelse, även om det kanske inte alltid ger oss det vi hade tänkt oss. Att vi lägger av oss våra förutfattade förväntningar är viktigt, både när det gäller bön och arbete.

Vi behöver inte alltid veta, hur det ska kännas och hur det ska vara. Vi har fått för oss, att nåden alltid ska vara behaglig. På spanska använder man för nåd ordet gracia. Ordet finns på många romanska språk och det betyder även charm. Nåden är charmfull, även om vi inte märker att den är behaglig och charmfull. Den förvandlar oss inifrån. Vi får då lita på Guds nåd, även när den kommer till oss i obehagligt format. Det kan vara en stor hjälp att lita på, att det vi möter, det vi känner av, ytterst förmedlar Guds omsorg och försyn till oss. Det kan vara mycket svårt att tro, att det som jag är med om, även den mörka, svåra delen av verkligheten, ändå är innefattad i Guds försyn. Bakom det som tycks motsäga att han älskar mig och vill mig väl, finns ändå hans kärlek. Aktörerna i mellanledet kan inte ta bort Guds försyn och kärlek. Med det menar jag inte endast det som människor gör. Det kan handla om naturkatastrofer, sjukdomar och annat svårt. Guds försyn och omsorg kan nå mig även tvärs genom detta. Det är ofta en stor prövning för vår tro. Men samtidigt är det där tron fördjupas och växer. Det passiva gudsmottagandet blir också passio, ett lidande med Kristus.

Då börjar vi komma in på det som ska bli den sista delen av reträtten, att förknippa Kristusmysteriet med livet i Guds närvaro. Hittills har vi hållit oss mycket på skapelsens plan. Det är medvetet, eftersom många kristna alltför fort hoppar upp på frälsningens plan och glömmer att de är skapade. Det innebär, att det ofta blir en diskrepans mellan deras fromma, andliga liv och det vanliga livet. För de flesta kristna är det deras stora svårighet, att de lever schizofrent. De kan leva ett fromt liv, när de är i kyrkan, när de är på reträtt eller när de läser Bibeln. Men sedan är det ett vanligt liv, som ofta inte är evangeliserat, när det gäller arbete och relationer. Man har inte lyckats knyta ihop skapelse och frälsning, om vi skall uttrycka det teologiskt. Det finns ingen illvilja bakom det, utan det är andra faktorer som har spelat in. Det kanske beror på bristande undervisning eller bristande kunskap. För att hela schizofrenin kan Broder Lorens i all sin enkelhet vara till stor hjälp.

Det är samma liv vi lever på jobbet och i kyrkan. Det är samme Gud vi möter. Därför är det viktigt att lägga stor vikt vid skapelseplanet. Det är där vi är förenade med alla andra som inte tror på Kristus. Det gäller människor av andra religioner, människor som har en annan åsikt. Om vi ger lite mer uppmärksamhet åt detta, kan vi ofta förmedla tron på ett mer trovärdigt sätt för dem. De har ju ofta svårt för vårt fromma "snack". I en sekulariserad omvärld är det svårt, och därför gäller det att hitta något som kan hjälpa dem att komma Gud närmare. Där kan vi ofta finna mycket på skapelseplanet. Där är vi på samma nivå. Där kan vi hitta till varandra. Där kan vi förenas. Det är därför Kyrkan så starkt betonar naturrätten i sin etik men också i sitt förhållande till andra religioner. Det finns sanningskorn i själva skapelsen som människan kan nå fram till genom sitt förstånd och sitt sökande efter sanningen. Sedan behövs naturligtvis frälsningen genom Kristus. Men eftersom vi lever i ett pluralistiskt samhälle, möter vi kanske oftast de andra, som inte har tron på Kristus och som inte har förståelsen av Bibeln och Sakramenten. Om vi då bottnar på skapelseplanet är det lättare för oss att nå fram, att möta dem, att ge dem hopp och kanske lite ljus på vägen till Kristus.

Både för oss själva och för vår uppgift att föra tron vidare och visa människor vägen till Kristus är det viktigt att schizofrenin helas. Annars blir det alltid lite snett. Då riskerar vi att bli "hällörade", som man säger i Skåne. I Skåne säger man, att människorna i kyrkan sitter och hänger med huvudet och häller in Guds ord i det ena örat, och så rinner det ut genom det andra örat. Vi kan bli lite schizofrena och splittrade mellan det andliga och det vardagliga. Det är det som Jesus Kristus vill hela i oss genom att bli människa, genom att arbeta som vi, lida som vi, dö som vi - och uppstå som vi också är kallade att få göra. I nästa föredrag skall vi se hur perspektivet att leva i Guds närvaro blir ännu mer tydligt genom inkarnationen och Kristusmysteriet.

Herre, himmelske Fader. Upplys våra ögon, vårt hjärta, vårt tänkande, vårt handlande genom din Son, som för vår skull har blivit människa, lidit, dött och uppstått. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.