Biskop Anders Arborelius

Att leva i Guds närvaro

Reträttföredrag 1-3 december, Marielund.

Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Vi börjar med en bön, som ska följa oss dessa dagar. Det är en bön av den helige Nikolaus von Flüe (1417-1487), den schweiziske bonden, som blev eremit.

O, min Herre och min Gud, ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig. O, min Herre och min Gud, ge mig allt som hjälper mig att komma till dig. O, min Herre och min Gud, tag mig bort från mig själv och ge mig helt till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Denna bön ger oss en mycket viktig insikt, att det som sker i vårt liv uttrycker Guds avsikt, Guds plan, Guds försyn med oss. Det som händer är inte bara likgiltiga ting, som flimrar förbi, utan det är något som har med Guds omsorg och försyn att göra. Guds finger är med i spelet, även när vi tycker att det är tvärtom. Vi kan ju aldrig komma ut ur Guds närvaro. Vi är alltid där, och han är alltid hos oss. Ofta kan vi i efterskott märka, att det vi först tyckte oss ha berövats, det man tog ifrån oss, i själva verket var något som hindrade oss att komma till Gud. Det som ges oss, hjälper oss att komma till Gud. Om vi har trons blick, lär vi oss att känna igen Guds handlande tvärs genom livets alla händelser, både på det inre och yttre planet. Då blir det som händer inte en ridå, som stänger ute Gud, utan det blir en bildskärm, där vi ser hans omsorg och ömhet. Men det tar tid att öva upp trons röntgenblick och att inte fastna i allt det som sker, det som flimrar förbi på våra ögons skärm. Det ska vi försöka öva in dessa dagar och upptäcka, att Gud alltid är närvarande i våra liv. Vi känner och tänker inte alltid på det, men vi får försöka öva upp trons insikt, att vi alltid och överallt är kvar i Guds närvaro.

Här kommer vi också att finna hjälp av en annan god vän, Broder Lorens (1611-1691), en karmelitbroder, som har skrivit en bok om att leva i Guds närvaro. För ungefär femtio år sedan utkom det en liten röd bok på ett frikyrkligt förlag i Jönköping. Det var inte Maos lilla röda utan Broder Lorens' lilla röda. Boken kom ut innan karmeliterna kom till Sverige. Den har betytt mycket för människor som hjälp att finna Guds närvaro i det vardagliga livet. Det är inte bara i kloster och fromma inrättningar man kan finna Guds närvaro. Även om man arbetar på postverket eller på andra myndigheter och anstalter, kan man leva i Guds närvaro. Därför tänkte jag, att det kanske var bra, att jag glömde ta med mig min karmelitdräkt, som jag annars brukar ha på mig på reträtter. Annars skulle kanske några tro, att livet i Guds närvaro bara har med kloster att göra, och att det inte är möjligt att leva så överallt.

Det glada budskapet är, att Gud vill möta oss i hela verkligheten och inte bara i en liten fredad sfär, inte bara under en reträtt eller under en aftonbön, utan hela livet som rullar förbi är ett liv i Guds närvaro. Detta skall vi hamra in i vårt inre dessa dagar. Det är egentligen det enda jag kommer att säga, och det kommer inte att bli en mängd intressanta spekulationer. Det kommer att bli mycket "tråkigt" denna helg. Jag ska upprepa temat om livet i Guds närvaro i olika tonarter för att få det att tränga in i medvetandet. Ni visste redan när ni kom hit, att ni lever i Guds närvaro. Men ändå är det ett land att utforska och det har oerhört stor betydelse. Tillsammans skall vi försöka bli varse detta.

Broder Lorens säger, att i allt han såg och i allt som hände, upphöjde han genast sin ande från det skapade till Skaparen. Det är mycket viktigt att knyta ihop livet i skapelsen med Skaparen, att se de tecken som pekar tillbaka på den som har skapat allt. Det är på samma sätt som med ett konstverk. Det skall uttrycka konstnärens själ, hans innersta väsen. Hela skapelsen, även vi själva, är Skaparens konstverk. I hela skapelsen stöter vi på spår av vår Skapare. Vi kan inte hoppa ut ur vår skapade verklighet, utan när vi väl vill öppna ögonen, kommer vi att konfronteras med och se ständiga tecken, budskap och ord från Skaparen. Det är ofta inte något vi direkt registrerar eller reflekterar över, utan det kommer oss helt enkelt till mötes.

Det första steget är, att jag upptäcker att jag är skapad av Skaparen för hans skull. Liksom en konstnär lägger ner hela sin själ i det han gör - om det är en riktig konstnär - så gör Gud på samma sätt när han skapar världen. Skapelsen tar inte slut. Vi brukar i teologin säga, att Gud inte kan upphöra att skapa. Han håller skapelsen i sin hand. Under varje bråkdel av en sekund, vill Gud, att skapelsen skall finnas till. Vi kan tänka på statyn med handen av Milles. Den utrycker, att vi hela tiden vilar i Skaparens hand. Han vill, att vi skall vara där. På det sättet är själva vår skapade existens en kontaktyta med Gud.

När det går upp för oss att det är så, ändras mycket. Vi tycker ofta, att Gud är långt borta. Vi når inte fram till honom. Det är jobbigt för oss att be och leva i Guds närvaro. Vi ser det som någonting som läggs till det vanliga livet. Som kristna vet vi ju, att vi skall be, och när vi inte ber, får vi lite dåligt samvete. Så glömmer vi lätt att be, för vi har dåligt samvete. Vi gör det hela mer komplicerat än det är. Om vi kan upptäcka, att vi genom att bara vara det vi är, i medvetande om vår Skapare, växer vi mer och mer in i bönens värld, i Guds närvaro.

Det har mycket med vår självbild och självinsikt att göra. Ser vi verkligen på oss själva som Guds konstverk eller Guds mästerverk, eller är vi inte riktigt nöjda och tycker att Gud skulle ha gjort något bättre? Är jag nöjd med Guds verk, med mig själv? Därmed menar jag inte, att jag skall vara nöjd med allt det jag gör och säger, utan det ligger på ett annat plan. Frågan är, om jag är nöjd med den varelse jag är. Tror jag, att Gud av all evighet vill, att jag ska vara det jag är, till hans glädje och ära och till hans behag? Det tar tid att våga tro, att man är ett sådant mästerverk, som i all evighet skall ge Gud glädje. Här på jorden är vi bara en liten stund, även om vi ibland tycker, att det är en lång tid, men i himlen tar det aldrig slut.

Därför är det viktigt att börja acceptera det Gud har gjort i dig och i mig. Gud gör ju inga misstag, inga dussinvaror. Det kommer aldrig att finnas någon som är precis likadan som jag. Även om man börjar klona människor, kommer det inte att finnas människor som är exakt likadana. Gud vill, att vi skall vara unika mästerverk, som skall glädja hans hjärta och återspegla hans godhet, sanning och skönhet. Det menar vi, när vi säger, att vi är skapade till Guds avbild. Var och en av oss skall på ett unikt sätt förmedla något av Guds verklighet. När vi ser på varandra med denna blick, hjälper det oss att komma Gud nära. De andra är då inte ett hinder, som döljer Gud, såsom vi lätt uppfattar det. Det kan vara någon som retar oss för vårt utseende. Vår tid är expert på att intala människor, att allt inte är bra. Ofta menar man, att unga flickor måste vara smala. Om jag blir tjockare med åren, kan jag tycka, att nu är det slut med mig. Vi har en tendens att vilja göra om Guds skapelse.

Det gäller inte bara det yttre utseendet utan även det inre. Vi är då inte nöjda med hur Gud har skapat oss. Vi önskar ofta vara någonting annat eller någon annan. De fromma människorna vill vara som Teresa av Avila (1515-1582) eller den heliga Rita (1381-1457) eller någon annan. Människorna i världen vill vara som drottning Silvia eller Carola eller Lill-Babs. Det finns en tendens att vilja vara någon eller något annat. Man kan inte riktigt tro på att Gud vill, att man skall vara den man är, att man är det unika mästerverk, som aldrig skall upprepas, och att det gäller även de andra. Här är vi lite olika. En del är mer missnöjda med sig själva. Andra är mer missnöjda med andra. Det är liksom aldrig bra. Antingen är det fel på dig eller på mig. Vi tror, att Gud har begått ett misstag någonstans. Men om man kan lägga denna syn åt sidan, är det mycket befriande att upptäcka att Gud vet vad han gör, när han skapar oss till sin avbild.

Av all evighet har han planerat att jag ska vara just den jag är. Denna syn hjälper oss att komma Gud närmare. Att jag är jag, beror på att Gud vill det, att han har skapat mig så och att han uppehåller mig. Då måste jag vara glad, att jag är den jag är. Gud talar till oss genom det vi är. Vi anar något av hans godhet, skönhet, sanning och barmhärtighet genom det vi själva är och genom det andra är. Så ville Gud att det ska vara.

Sedan har arvsynden kommit in i bilden. Men den företeelsen liknar mer TV-rutan som börjar flimra ibland. Arvsynden tar inte bort själva den gudagivna skönheten och godheten, utan den är som flimret som kommer in i TV-rutan och gör, att det blir lite suddigt i konturerna. Arvsynden tar inte bort den gudagivna skapade goda verklighet som Gud ger. Kyrkofäderna säger, att det förhåller sig med arvsynden som med guldmyntet, som har fallit i smutsen. Människan är skapad till Guds avbild. Genom arvsynden och personliga synder finns risken, att guldmyntet betäcks med smuts eller gyttja, men det förblir ett guldmynt.

Gång på gång måste vi återvända till skapelseplanet för att bygga upp en kontaktyta med Gud. Ingenting av det skapade behöver skilja oss från Gud. Vi har en tendens att se allt som sker inom och utom oss som något som döljer Gud för oss, något som gör oss förströdda eller hindrar oss att komma Gud nära.

Samtidigt har vi en stark sida. Jag brukar säga, att vi nordbor har en sådan sida i vårt Gudsförhållande. Vi har ganska lätt att finna Gud i naturen. Så är det även för den människa som inte är särskilt religiös eller kyrklig. Vi går ut i naturen för att uppleva stillheten, lövens brus och fåglarnas sång. Sådant brukar öppna människor för Guds närvaro. Det är en stark sida vi har.

Men vi nordbor har också en svag sida. Vi tycker, att andra människor är besvärliga. Vi ser ofta på varandra som störningsmoment på vägen till Gud. Vi har en tendens att tro, att de andra stör vårt gudsförhållande, och att Gud döljs bakom dem. Vi har svårt att verkligen lita på att Gud talar till oss genom de andra skapade varelserna. Det är inte naturligt för oss att glädja oss över och se, att de andra är en Guds avbild, som pekar tillbaka på Gud. Här behöver vi öva upp förmågan att se på vår nästa som ett mästerverk, som är skapat till Guds ära, men som också är skapat som en påminnelse om Gud, för att jag genom min nästa skall komma Gud nära, Det kanske skulle vara lättare för oss att se detta, om vi hade en liten gullig baby här eller någon människa vi står nära. Vi har en tendens att tro, att andra människor stör vårt Gudsförhållande. Vi vill helst avskärma oss från dem. Vi kanske tycker, att de bara prasslar med papper eller gör något annat som stör oss.

Det är bra, om vi stör varandra på en reträtt, brukar jag säga, för då får vi öva oss att inse att de inte är ett störningsmoment utan en signal, som väcker oss att närma oss Gud och se Skaparen genom hans avbild. Då någon gör sig märkbar, tycker vi lätt att hon stör oss och hindrar oss i vårt Gudsförhållande. Men det kan vara tvärtom. Vi kanske helt har glömt att tänka på Gud. Men så börjar någon att prassla med papper. Då borde vi tänka, att det är en påminnelse om Gud, men det gör vi mycket sällan. Här behöver mycket av vårt liv fräschas upp och piffas upp, för vi går miste om många möjligheter till möten med Gud, eftersom vi tror, att det som sker hindrar oss att möta honom. Det kan vara ett barn som stör oss i kyrkan. Det är lätt att säga, att barnen stör andakten, medan det i själva verket beror på oss att vi blir störda. Barnen kan i stället vara en påminnelse om, att vi ska bli ännu frommare.

Kom ihåg den starka sidan hos oss: naturen, skapelsen, som man ofta helst vill se fri från människor. Vi tycker att människor stör oss och gör oss främmande för Gud. För sydlänningar är det ofta tvärtom. De förstår inte riktigt, att vi är så svärmiska för naturen. Jag tänker ofta på mina medbröder från Belgien i mitt kloster. I början då de kom till Sverige, var det mycket de tyckte var lustigt här, även om de sedan har vant sig. De tyckte det var lustigt, att så många svenska psalmer handlade mer om blommor, löv, bäckar och forsar än om Gud. Men allt detta skapade är tecken på Gud och är en hjälp för oss.

Vi måste lita på Guds närvaro för att stå ut med andra människor. På samma sätt är det för andra människor, då de ser på oss. Hur duktiga, fromma och snälla vi än är, kan vi bli en besvärlig människa för någon annan. Det är ett viktigt ögonblick, när det går upp för mig, att även om jag vill så väl, kan jag vara en stötesten för någon annan. Det har vi svårt att tro, men det är ett stort ögonblick, när det går upp för mig, att även jag kan vara en besvärlig människa för någon annan. På ett sätt är det en välgärning att det är så. Jag skulle då kunna påminna den andra människan om Skaparens närvaro. Men istället hakar vi ofta upp oss på ytan.

Här skall vi dessa dagar göra en djupdykning ner i Guds närvaro, så att vi inte alltid fastnar på ytan vid det vi ser, känner och upplever. Vi skall istället verkligen utnyttja trons djupa hålor, som Johannes av Korset (1542-1591) säger, trons grottor och hela det material, som Gud ställer till vårt förfogande för att komma honom nära. Ofta använder vi bara en liten bråkdel av allt det Gud ger oss, för att vi ska leva i hans närvaro.

Vi möter Gud genom Sakramenten och Ordet. Men ofta blir detta något som lite hänger i luften. Vi skall försöka se, att hela tillvaron egentligen är en enda mötesplats med den närvarande Guden. Det finns egentligen ingenting, som behöver hindra vår kontakt med Gud, eftersom han alltid är närvarande. Det beror på vår halvblindhet, att vi inte upptäcker att Gud ständigt är sysselsatt med oss för att visa oss sin omsorg och kärlek. Det finns inte någonting som i och för sig behöver hindra oss att upptäcka Guds närvaro och omsorg.

Det beror på oss, om vi tar emot Guds närvaro. Det beror på oss, om vi är mottagliga, om vi är som leran i händerna på den som låter oss formas. Vi kan öva upp vår mottaglighet. Här kan vi upptäcka de okända rymder som Fuglesang skall upptäcka. Han skall upptäcka de yttre rymderna, men vi skall upptäcka de inre rymderna, där Gud vill möta oss. Jag får upptäcka, att hela mitt liv är ett liv i Guds närvaro, eftersom jag är skapad av honom, planerad av honom. Jag hålls i hans hand. Han vill ständigt leva i gemenskap med mig. Han vill spegla sin egen skönhet i mig. Jag får se denna skönhet avspeglad i alla sköna ansikten jag ser.

Under en reträtt talar vi inte med varandra, utan vi får istället spegla våra själar i varandras ansikten. Därför brukar det vara så, att om man har varit tillsammans i en reträtt i tystnad, kommer man varandra närmare än om man hade pratat hela tiden. Gud har en djup mening med att vi kan nå fram till varandra, även om vi inte berättar för varandra vilka yrken vi har, hur mycket pengar vi har på banken och vad vi skall göra när vi blir pensionerade. Vi kan upptäcka ett djupt släktskap, eftersom vi alla är Guds avbild. Ibland är det bra att inte presentera sig för varandra. Då tänker vi inte på om en person med ett visst namn är släkt med någon annan eller om någon har ett taget namn. Vi kan i stället tänka på, att här sitter Guds avbilder. Tillsammans återspeglar vi Guds skönhet för varandra.

Under dessa dagar får vi se Skaparen både i varandra och i naturen. Sedan får vi vara med om toppögonblick i liturgi och bön. Men toppögonblicken vilar alltid på en säker grund, den vanliga verkligheten. Sakramenten och Ordet vilar på skapelsegrunden. Många fromma kristna glömmer bort denna grund och försummar på så sätt många mötesplatser med Gud. Det är viktigt att förstå perspektivet, att Sakramenten och Ordet vilar på skapelsen och upptäcka jordmånen, myllan, grunden varifrån det andra kommer och får sin mening. Jag missar lätt att Gud är lika närvarande, när jag står i kön till bussen, som när jag sitter och ber. Det finns ingen miljö, som är fri från Guds närvaro och som utesluter hans kärlek.

Att få insikt i denna djupdimension kan vara oerhört berikande. Vi är kallade till ständig bön, även om vi ofta glömmer det. Vi är kallade att ständigt leva till Guds ära, men ofta tänker vi på något annat. Därför måste vi gång på gång återvända till det grundperspektivet. Vi kan inte hoppa ut ur vår skapade verklighet. Vi får komma ihåg, att vi tillhör den. Vi är förströdda och ouppmärksamma. Men vi får inte sörja över spilld mjölk. Vi kan få dåligt samvete för att vi inte tänker på Gud under viss tid. För Thérèse av Lisieux (1873-1897) var det under tre minuter. Det var den längsta period hon kunde låta bli att tänka på Gud. För de flesta är det lite längre tid, men det är fråga om samma mekanism. Vi är splittrade genom arvsynden under livet här på jorden. Vi kan inte alltid leva i det djupa medvetandet om Gud. Men det är viktigt att inte sörja över spilld mjölk och oroa sig över det. Om vi gör det, glömmer vi bort att glädja oss över att Gud är närvarande här och nu. Istället upplever vi ofta livet som en börda, något jobbigt. Det är viktigt att skjuta bort sådana tankar istället för att alltid känna dåligt samvete för att vi aldrig når upp till mer än ett minimum. Vi tycker, att vi inte förmår att tänka på Gud under någon längre tid. Men bönen består av mer än tanken på Gud. Vi förknippar ofta bönen med tankar och känslor. Därför är det befriande att inse, att bön och liv i Guds närvaro berör mig i hela min verklighet, även kroppen.

Det finns så många sätt att bli kvar i Guds närvaro. Ett mycket viktig insikt är att vara medveten om, att Gud är mer medveten om mig än jag är medveten om honom. Vi har nog alla någon gång erfarit, att det inte i första hand är jag som ber, utan det är Gud som talar till mig, ser på mig med ömhet och kärlek. Det är han som vänder sig till mig. Jag är bara den mottagande, den som låter honom strömma över mig. Det är ungefär som att sitta i solen. Det är solen som skiner på mig, och inte jag som skiner på solen. På samma sätt skulle det även vara, när vi ber och lever i Guds närvaro. Det är inte jag som framkallar solen. Det är inte jag som producerar värme, utan det är solen som belyser mig och hela tiden låter sitt ljus strömma över mig.

Vi kan öva upp känselspröten för Guds närvaro. Det sker ofta genom små "trick" och bilder. Så småningom blir vi mer och mer hemma i livet i Guds närvaro. På detta plan är vi ofta mycket personliga. Vad det är som spontant påminner oss om Gud? Vad är det som hjälper oss att bli kvar i Guds närvaro? För vissa kan det vara musik. Det behöver inte bara vara from musik. Vi får inte stänga in Gud i ett litet fack. För andra kan det vara en vacker blomma eller en god maträtt. Det är mycket befriande, när det går upp för oss, att vi alla har våra känselspröt för att komma Gud nära. Det är viktigt att arbeta med det material man har. Den kulturella och kontextuella miljön hjälper oss. Sedan är det även fråga om personliga insikter. Vi har ofta hemliga mötesplatser med Gud. Det kan vara saker och ting, tankar, känslor och bilder, som hjälper oss att rent spontant möta Gud. Det får vi ta vara på, samtidigt som vi kan utöka vårt bagage. Så småningom kan vi upptäcka fler och fler sätt att möta Gud.

I detta sammanhang tänker jag på en lärarinna, som arbetade på en skola, och som verkligen ville leva i Guds närvaro. Hon ville ha små tecken, som hjälpte henne att upptäcka Guds närvaro. På hennes skola gick det inte att ha en Mariabild eller ett kors. Det skulle väcka anstöt och kommentarer. Då lade hon alltid ett vitt ark framför sig på skrivbordet. För henne pekade det på Guds oändliga möjligheter. Arket blev för henne en ständig hänvisning till Gud. Men det fanns även tecken på själva skolan. På hennes skola gick man upp och ner i trappor. Det gör man på vissa arbetsplatser och på tunnelbanan. Trappan är en bild av vägen till Gud. Mystikerna talar ständigt om trappor och stegar, där man stiger upp till Gud. Vidare finns det dörrar. Dörrarna är vägen in till Guds rike. Vi skall gå in genom den trånga porten.

I den verklighet där vi lever och arbetar finns det tecken och hänvisningar. Att vårt liv är fullt av hänvisningar och påminnelser är en stor sak. Jag behöver då inte dra mig tillbaka till någon from inrättning eller något kloster för att möta Gud. Vi tror ofta, att om vi skulle dra oss tillbaka till ett tyst kloster, skulle det vara lättare att ta emot Guds närvaro. Men i det tysta klostret säger man, att man skulle vilja vara i ett ännu tystare kloster. Så flyr vi från mötet här och nu. Vi får inte bli arga på oss själva för att vi tänker så utan bara skratta åt oss själva. Vi vill aldrig riktigt inse, att det vi är är det bästa för oss. Det kan inte bli bättre. Vi själva kan naturligtvis bli bättre. Jag kan bli bättre. Men bara för att vi åker till det tysta klostret betyder det inte, att jag måste möta Gud mer. Jag kanske bara skulle sitta där och tänka på tecknade filmer eller reklamerbjudanden. Det beror inte på miljön utan på hur jag öppnar mig för Gud. Det kan jag göra lika väl i ett kloster som på ett diskotek. Som Guds avbild står jag i ständig kontakt med Gud. Allt det jag ser, hör, tänker och möter kan öppna mig för honom. Då spelar det inte så stor roll, om jag har det jobbigt eller roligt bara jag har viljan att ta emot Gud här och nu.

Denna längtan och vilja ska vi söka öva upp under dessa dagar, och det är i första hand menat för det vardagliga livet. Reträtten är inget självändamål. Vi behöver oaser och vilopunkter i vårt liv, men det är just för att öva upp vår andliga dimension. Också i det vanliga, lite jobbiga eller spännande livet kan vi upptäcka Gud. Det spelar inte så stor roll vad vi gör, om vi arbetar på en kyrkogårdsförvaltning eller lever i ett kloster. Överallt kan vi möta Gud. Överallt kan vi ta emot honom. Broder Lorens säger, att arbetstiden inte skiljer sig från den inre bönens tid. "Jag äger Gud på ett lika orubbligt sätt i oredan i mitt kök, där ibland flera människor samtidigt ber mig om olika saker, som om jag låg på knä inför det Heliga Sakramentet." Observera att han säger oredan i mitt kök. Vi vill ofta vänta att möta Gud, tills allt är ordentligt. Men det blir aldrig ordentligt i köket. Det hör till att det skall vara oreda i ett kök. Arbetstiden är en lika stark kontaktmöjlighet med Gud som bönetiden. Med det menar jag inte, att vi alltid skall arbeta och undvika bön. Vi behöver komma till ro. Vi behöver läsa Guds Ord. Vi behöver be. Men vi skall ha samma grundinställning under vårt arbete.

Varför arbetar vi? Det gör vi för att förhärliga Gud. Allt det vi gör, gör vi för hans ära. Vi arbetar inte i första hand för att tjäna pengar eller för att det är roligt eller för att vi inget annat har att göra. Vi arbetar för att behaga Gud och förhärliga honom och på något sätt bli hans medarbetare i skapelseverket. Allt det vi gör, gör vi till Guds ära och för hans skull. Då är vi förenade med honom likaväl i det kaotiska köket som i stillheten inför det Heliga Sakramentet. Men återigen får vi inte ta detta som en förevändning att inte ha tillbedjan eller stilla bön. I livet finns det en komplementaritet. I stillheten och bönen får vi kraft att arbeta till Guds ära. I arbetet får vi en längtan att komma till ro inför Gud. Alltid gäller ora et labora. Den gamla klostervisdomen är lika aktuell för någon som arbetar på ett framgångsrikt eller konkursmässigt IT-företag i dag. Det är lika giltigt och verkligt. Vi kan bara möta Gud i den verklighet där vi lever.

Det är bara i min verklighet, sådan den är, jag kan möta Gud. Det är där han kommer mig till mötes, inte i den idealiska miljön jag ofta drömmer om. Med det menar jag inte, att man inte får göra sitt liv bättre eller ändra om det. Men vi kan inte räkna med att nå fram till den drömda idealvärld, där vi svävar på molnen eller dansar fram som man gör i Sound of Music. Livet är lite annorlunda än i Sound of Music. Just där jag lever nu, kan jag möta Gud. Där kan jag låta solen belysa mig, även om det finns moln mellan oss och solen. Även om det är molnigt hela tiden, så lyser solen. Guds närvaro lyser upp vår tillvaro. Det är viktigt att inte fly bort i drömmar och tänka, att om jag hade det si eller så, då vore det lätt. Vi får bejaka Guds skapade verklighet och tro, att där vi är, möter vi Gud tvärs igenom svårigheterna på jobbet, magbesvären, restskatten och allt det andra vi ser som prövningar och hinder. Det svåra är påminnelser. Mycket beror på vår intention. Om vi vill möta Gud i allting, då kan vi också möta honom. Ingenting är kemiskt fritt från hans närvaro. Solen lyser på den värld som finns. Guds kärlek lyser på den skapelse som är hans. Sedan finns det en massa miljöförstöring emellan. Det finns hål i ozonlagret. Men det hindrar inte att solen lyser. Guds kärlek strömmar över oss, trots allt det som vi människor ställer till med. Trots allt det som tycks ta bort Guds kärlek, kan det aldrig ta bort Guds närvaro.

Därför ber vi till sist om nåden att verkligen ta emot detta erbjudande, som den närvarande Guden och hans kärlek och omsorg är:
Himmelske Fader. Du kommer till oss på otaliga sätt. Redan genom skapelsen är du närvarande i vårt liv. När din Son blir människa, blir allt detta ännu tydligare för oss. Hjälp oss att se hela vekligheten som din och min. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.