Biskop Anders Arborelius

Att leva i guds närvaro

Reträttföredrag 1-3 december, Marielund.

Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

Vår mun, vår ande och vårt liv må alltid prisa dig, o Herre. Ty allt vad vi är, är din gåva till oss. Må allt vad vi gör bli vår gåva till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. (Bön från lördagens Laudes).

När vi spetsar öronen i liturgin, finner vi alltid näring för vårt vanliga andliga liv. Just en sådan bön som vi bad kan uttrycka, att det vi försöker säga och leva oss in i under dessa dagar är till för att visa oss Gud. Det vi är, är Guds gåva till oss. Vi själva är en gåva från Gud, ett mästerverk. Gud vet vad han gör, när han skapar oss. Att vi tar emot oss själva som en gåva ur Guds hand är viktigt för vårt andliga liv, för att vi ska vila tryggt på verkligheten och för att vi inte hela tiden ska fly och vilja vara någon annanstans eller söka oss bort i drömmarnas, tankarnas och känslornas värld, där vi så lätt förirrar oss bort från Gud. Vi får lita på, att Gud vet vad han gör, när han skapar oss. Det jag är är hans gåva till mig.

Gud vill, att jag skall vara vad jag är. Det är första steget. Hur besvarar vi det? Jo, genom att allt vad vi gör får bli vår gåva till Gud. Vi vill besvara hans gåva till oss. Denna inställning är mycket befriande. Då spelar det inte så stor roll vad vi gör, bara det vi gör är ett utryck för vår kärlek, tillbedjan och lovsång. Då får det en annan kvalité, en annan färg, en annan ton. Hos Birgittasystrarna början man varje dag, innan man ber själva morgonbönen, med att säga: "Herre, jag offrar denna dag till dig." Den grundtonen blir sedan kvar under dagen. Allt det som händer, allt det jag gör, allt det jag känner och tänker är då min offergåva till Gud. Det uttrycker min tacksamhet, min gengåva. Jag har ju fått allt av Gud. Jag har fått min existens från honom. Det är hela tiden ett slags flöde. Gud ger oss allt. Vi försöker svara genom att ge oss tillbaka till Gud just genom det vi vanligen gör. Vi behöver inte hela tiden hitta på en massa extra saker, utan i det som är min vardag finns det oändligt många möjligheter att ge mig själv till Gud.

Här kan vi gripa tillbaka till Broder Lorens. Vi har redan hört om oredan i hans kök. Men i köket gör han också omeletter. Han säger: "Jag vänder min lilla omelett i stekpannan av kärlek till Gud. När den sedan är färdig och om jag inte har något annat att göra, böjer jag mig till jorden och tillber min Gud, som gett mig nåden att få tillaga den, och därefter reser jag mig lyckligare än någon kung. När jag inte kan göra något annat, är det tillräckligt för mig att ha lyft upp ett strå från marken av kärlek till Gud". Han vill säga att minsta lilla gest, det som fyller vår arbetsdag, våra arbetsuppgifter, tankar och problem är vårt material för att tillbe Gud och leva till hans ära. För att riktigt ta till oss detta, måste vi bli övertygade om att Gud är närvarande i vår vardag, i vårt liv.

I en annan liturgisk bön heter det: "Vår vardags enkla verklighet är genomlyst av Guds natur och vår förgängliga natur är förenad med Guds helighet." Så underbart att det är så i min vardag, som jag ofta tycker är grå och tråkig. När vi känner det så, har vi ibland lättare att upptäcka Guds natur, Guds kärlek, som lyser igenom. Då fäster vi oss inte vid hur vi upplever att vi har det och hur vi känner oss, utan vi kan komma ner på ett djupare plan. Då kan vi upptäcka, att min förgängliga natur, min grå, trista vardag är förenad med Guds helighet och härlighet.

Det är ungefär på samma sätt med tron. Tron är det som sedan skall gå över i skådande i himlen. Här ser vi dunkelt som i en spegel. Trons innersta väsen skall sedan bli det saliga skådandet av Gud, när vi får se honom sådan han är. Det är samma verklighet nu och sedan. I tron tar vi emot Gud. Vi accepterar honom. Vi låter oss formas av hans synsätt. Tron är inte en mängd åsikter som vi har, utan vi tar emot Gud, sådan han är, sådan han har uppenbarat sig i Kristus. Även om vi inte förstår och utforskar allt, får vi lita på att sådan vi tar emot honom sådan är han. Han är oändligt mycket större och härligare än vi nu anar, men vi hoppas att en gång i evigheten få se honom sådan han är. Tron utgör samma kontaktbas. Vi lever av den i det grå vardagslivet, som då blir genomlyst av Guds närvaro, av Guds härlighet. Bakom allt anar vi Guds stora, oändliga nåd och verklighet.

Att hålla samman detta synsätt är ofta avgörande för hur vårt andliga liv fungerar, så att vi inte hela tiden går omkring och är missnöjda med att det är så grått. Missnöje är en folksjukdom. Det beror på, att vi bor i ett klimat som mycket är präglat av konsumism. Alla andra ideologier har brakat ihop. Den enda ideologi som egentligen fungerar är konsumismen. Vi är konsumenter, producenter och slutar som patienter. Ungefär så förflyter livet. Så länge allt är bra, producerar och konsumerar vi. Vissa producerar datamaskiner och andra producerar sopor. Det är alltid något vi producerar. Så konsumerar vi. Det finns risker med en sådan ideologi. Naturligtvis är det ingen som undervisar i en sådan ideologi vid något universitet. Men den finns och styr hushållen så att de konsumerar mer. Då så sker, jublar man. Hushållen kan köpa maskiner, som man inte ens visste att de fanns. Risken är att reducera verkligheten till varor, men också till känslor och upplevelser som vi konsumerar,. Mycket går ut på, att vi skall få stimuli och hållas igång, ända tills vi blir vårdpaket. Vi kristna kan medvetet eller omedvetet ta över denna syn. Vi konsumerar andlighet, gudstjänster.

Vi ser då Gud som en mjölkko, något som redan Meister Eckehart (c:a 1260-1327) sade. Vi betraktar då Gud som någon som skall leverera andliga stimuli, härliga känslor. Bönen är till för att vi skall få bönesvar. Det kan vara lätt att halka in i denna syn, och då förväntar vi oss av Gud, att han skall ge oss något. Det är lätt för oss att genomskåda den grova konsumismen. Men vi kan undermedvetet eller omedvetet ta över något av detta synsätt i vårt förhållande till Gud. Vi kanske säger till Herren, att vi nu har avstått från de platta TV-apparaterna som vi inte menar oss behöva, ja, att vi har genomskådat allt detta, men då måste vi ju få andlig tröst. Jag måste få andliga upplevelser och sväva på molnen. Så säger vi inte, vi för vi är någorlunda väluppfostrade i vår bön. Men vi kan tänka, att vi har lämnat världen och ägnar oss åt reträtter och andlig övning, går i kyrkan, betalar kyrkoavgift och hjälper de fattiga, och då måste vi ju få något i utbyte, så att vi märker att det lönar sig. Naturligtvis är det ingen som säger så. Men det kan ändå finnas lite av den undertonen. Vi kan se på lärjungarna. De ville sitta på tronerna där uppe. Så långt har vi inte kommit i våra aspirationer, att vi vill sitta på troner. Men vi vill i alla fall ha lite frid. Vi kan säga: Herre, om jag inte får någonting annat, måste jag ha andlig frid och harmoni i mitt liv.

Då säger Herren: "Nej, det är i detta grå, vanliga liv jag möter dig. Just när det är novembergrått, både ute och inne i själen, är jag där för att ge dig min kärlek". Vi måste stå på det vanliga livets grund och inte tänka på en värld, dit vi drömmer oss bort, utan tro att där Gud har satt mig där jag lever, där får jag också möta honom. Min vardags enkla verklighet är genomlyst av Guds natur. Vårt förgängliga liv är förenat med Guds evighet. I vanliga ögonblick får jag en aning om evigheten på trons plan. Nu-ögonblicket gränsar ju till evigheten. I skolastiken förklarar man evigheten som ett enda nu, den gudomliga aktualiteten, actualitas divina. För Gud är allt nutid. Det är bara nu vi kan möta Gud. Det förgångna är borta. Framtiden vet vi inte, hur den skall bli eller vad den skall innebära, eller om vi överhuvudtaget får någon framtid. Vi vet inte om framtiden tar slut just nu och evigheten börjar. Gud kan när som helst öppna sina portar och låta världen förändras. Vi vet inte, hur Guds plan är och om Jesus snart kommer åter. Men det finns alltid en evighet och den börjar nu. Vi får i varje nu-ögonblick en försmak av Guds evighet.

Därför är det så viktigt att leva i nuet, att inte fastna bakåt eller framåt som vi ofta gör. Om vi tittar in i vårt inre, är vi ofta upptagna med det förgångna. Det kan vara antingen i positiv mening genom att vi tänker på den gamla goda tiden eller i negativ mening genom att vi sörjer över spilld mjölk eller är präglade av barndomens trauma. Istället kanske vi är vi riktade framåt och tänker på vad vi skall göra när vi kommer hem. Vi gläder oss att komma hem eller vi är rädda att komma hem. Det kan vara olika. Men vi har samma mönster, som innebär att vi har så svårt att i nuet möta den närvarande Guden och oss själva. Det är bara här och nu vi kan öppna oss för Guds verklighet och ta emot den. Vi måste ständigt öva oss i att vara närvarande här och nu. Då blir livet oändligt mycket lättare. Om vi sitter fast i alla våra problem, beror det på ryggsäcken som vi har bak på ryggen. Men vi har också bundit en ryggsäck framför oss. Vi oroar oss för pensioneringen eller hur det skall gå i Irak eller hur bankkurserna skall utväxlas. Vi har en underlig förmåga att göra det svårare för oss än det är.

Allt detta beror på att vi inte riktigt litar på Guds försyn. Överhuvudtaget har detta begrepp, att Gud håller världen i sin hand försvunnit från vår horisont. Naturligtvis har världen en autonomi. Vi människor har vår frihet. Men tvärs genom det som sker kan vi möta Guds omsorg och försyn. Människor, som har gått igenom det värsta man kan vara med om här på jorden, har ofta har tilltro till Guds försyn. Här tänker jag speciellt på en kategori, som börjar försvinna, men som ofta har varit ryggraden i våra församlingar. Det är de som kom direkt från koncentrationsläger efter kriget. Ännu finns de kvar, men de börjar bli färre och färre. När jag besöker våra församlingar, leder man ofta fram en äldre polska för att presentera henne. Hon är den enda som är kvar från de vita bussarna. Man är förundrad över vilken frid och stilla godhet dessa människor, som har Hitlers telefonnummer ingraverat på armen, utstrålar. Det är nästan alltid en mycket glad och fridfull människa, trots allt hon har gått igenom. Vi kan inte säga, att bara för att livet har varit svårt, blir man missnöjd eller förbittrad, utan allt beror på hur vi tar emot det svåra. Frågan för oss är, om vi kan vi lita på Guds försyn, även när allt tycks motsäga den. Vågar vi överlåta oss åt Gud tvärs genom livets händelser? Det kan kosta på. Det är inte lätt att tro på en barmhärtig och oändligt kärleksfull Gud, när livet behandlar oss illa. Men det är möjligt.

Sedan kan vi också se motsatsen, människor med de förbittrade dragen. Det går inte att dölja på ett ansikte hur man tagit emot livet. Det ristar sig in. Då undrar vi varför vissa människor är så missnöjda och förbittrade, så sårade. Vi kan upptäcka, att det ibland är en människa som på ytan har fått allt, men som ändå inte har kunnat öppna sig för det djupaste. Här ser vi hela vidden av vår frihet. Vi kan välja hur vi reagerar på det som livet erbjuder oss. Vi är fria. Vi kan ta emot livet som Guds gåva till oss, eller kan vi ta emot det som något vi ständigt är missnöjda med, som en vara som är sekunda. Om vi har det konsumistiska mönstret i oss, då förväntar vi oss att livet skall var något annat än det är. Det skall vara roligare. Då blir det missnöjet, bitterheten, som etsar sig in i själen.

Det kan även gälla troende människor. Ingenstans är vi vaccinerade mot detta synsätt. Man brukar i klosterspiritualiteten säga, att det mest tragiska av allt är den missnöjda nunnan eller munken, den som aldrig fick bli priorinna eller prior. Om vi läser ökenfäderna ser vi exempel på det. I helgonbiografierna av den gamla sorten ser vi ofta en nidbild. Där finns det en helgonkandidat och en annan människa som egentligen har som sin enda uppgift att göra det omöjligt för helgonkandidaten att bli helig. Det är en förenklad skildring, men det finns något av detta i det vanliga livet också. Det finns människor som är missnöjda med allt och som inte kan se Guds närvaro i livet sådant det är utan ständigt längtar sig bort, som alltid vill ha något annat, som alltid klagar. Därför är det så viktigt att våga ta emot Gud här och nu och tro att Gud vet vad han gör, när han skapar oss. Livets problem och vedervärdigheter kan aldrig skymma blicken på Gud och hans försyn. Det är bara en slags dimridå. Men det kan aldrig ta bort Guds kärlek från vårt liv. Ibland måste vi boxa oss genom denna dimridå för att nå fram till Guds heliga kärlek. Det ser vi när vi läser Bibeln och speciellt Gamla Testamentet. Där lär vi oss verkligen, vad Guds försyn är. Alla krig och allt elände som finns där, tar inte bort tron på Gud. Det går som en röd tråd genom hela Bibeln, att frälsningshistorien sker i historien, precis sådan den är.

Gud håller på att frälsa oss just i den historia, som är världens och vår. När det går upp för oss, är det verkligen ett viktigt ögonblick. Gud är Frälsare också nu. I vår globala tid kan vi följa all världens konflikter och allt elände. Vi får vi lita på, att mitt i detta verkar Gud tvärs igenom mänsklig trångsynthet, våld och förtryck. Det är speciellt viktigt för oss, som är 1900-talers barn, för inget århundrade har varit så vedervärdigt som det. Aldrig någonsin har människan producerat ondska i sådant mått. Det var då man lärde sig bygga gasugnar, producera atombomber, göra tvål av judinnors kött, utrota raser och så vidare. Men mitt i det vedervärdiga är frälsningen verksam. Hur mycket människor än motsätter sig Guds plan, kan den inte utplånas. Frälsningen sker inte i lugna vatten utan i just det som sker. I hela Gamla Testamentet ser vi, att Gud fortsätter att erbjuda sin frälsning, även när folket är motspänstigt. Likadant är det med oss kristna. Vi är också motspänstiga. Ändå fortsätter Gud att verka och handla. Det är viktigt att se båda dessa perspektiv, det stora, det världshistoriska och det lilla, mitt livs historia. Det är samma Gud som skapar allt och tillåter det att vara till, trots denna ackumulerade mänskliga, ja, diaboliska ondska. Vi kan aldrig riktigt förstå, hur Gud kan stå ut med allt detta eller hur han kan stå ut med mig. Man kan se på detta lite olika beroende på den karaktär man har. Gud älskar, trots ondskan, den värld och den människa som motsätter sig honom och ständigt erbjuder han sig själv som gåva.

Vi går tillbaka till den enkla grå vardagen, Det är kanske 90% av vårt liv, där vi lever ett vanligt Svensson-liv. Det händer inte så mycket. Vi kämpar på med jobbet, med familjen, med församlingen. Det kommer lite semester då och då och piggar upp oss, men då kanske det är regnigt och vi blir osams med familjen. Livet är ganska enahanda, men samtidigt är det oerhört rikt. Det gäller att upptäcka, att den dolda pärlan finns i min åkers vanliga verklighet. Det är något av det viktigaste i vårt liv. Vi vågar då lita på, att mitt i vårt vanliga Svensson-liv finns denna pärla, som vi kallar Guds närvaro.

Min existens, min historia, är något stort i Gud ögon. Han vill göra något underbart av mig. Han vill göra mig helig, för att han i all evighet skall kunna sitta och se på mig. Vi har svårt att föreställa oss det. Vi tänker, att vi skall sitta och se på Gud. Men han skall också sitta och se på oss. Vi får tro, att det är han, som gör oss vackra. Han börjar sitt verk redan nu. Vi skulle kunna säga, att hela vårt liv är en slags skönhetssalong, där Gud gör oss vackra både inuti och utanpå. Vi tror det liksom inte, utan vi vill ha någonting annat. Men Gud håller på med sitt verk genom det som sker, och han vill, att vi också skall hålla på. När vi vänder vår omelett, när vi gör vår veckostädning, eller månadsstädning eller dagliga städning, är det viktigt, att vi gör det till Guds ära. Det som fyller vår dag och vårt liv är vårt material för att förhärliga Gud. Vi blir vackrare och vackrare, när vi lever på det sättet, även om vi blir rynkigare och rynkigare. När jag någon gång viger människor säger jag, att de som gifter sig är mycket vackra. Men de skall komma ihåg, att de som har varit gifta ett helt långt liv är oändligt mycket vackrare. Ingen av dem har opponerat sig mot detta. De förstår, att nu skall de börja göra varandra vackrare och vackrare genom sin kärlek.

Så är det också i vårt förhållande till Gud. Vi blir belysta av Guds kärleksfulla sol och omsorg. Detta fastnar då på oss. Vi blir solbrända, när vi sitter i solen, och det tycker vi är vackert. Om vi sitter i Guds sol, blir vi också präglade av den. Det kan vi alltid göra, inte bara när vi är på reträtt, utan när vi är i vårt kök, även om det är oreda där, när vi sitter vid vårt skrivbord, även om papper och böcker staplas på varandra. Hur vi än inrättar vårt liv, får vi tro, att det är just där vår enkla vardag blir belyst av Guds kärleksfulla sol. Vi behöver alltså inte hitta det ideala köket, skrivbordet, klostret eller äktenskapet, innan vi börjar. Vi behöver inte planera, innan vi möter Gud. Där är vi i vår tid kanske lite mer sårbara. Vi vill så gärna planera allting, lägga upp stora planer, innan vi sätter igång. Det är bättre att börja i oredan och ta emot Gud där. Om vi först organiserar storstädning av kök och skrivbord, blir det ofta ingenting av alls.

I kollektbönen till den helige Brunos högtid heter det: "Vi skall lyssna till Gud tvärs igenom livets händelser." Vi behöver inte vänta, tills det är alldeles tyst utom oss och inom oss, utan vi kan lyssna till Gud, när vi ser på TV. Vi kan lyssna till Gud tvärs igenom det som sker. Det är viktigt att lära in denna mottagande attityd. Dag Hammarskjöld (1905-1961) uttrycker det så här: "Är livet fattigt? Är inte snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa". Vi kan inte skylla på att livet är fattigt, tråkigt eller grått. Det är det inte. Men våra händer är för smala. Vi kan liksom inte ta emot Guds gåvor. Våra ögonlinser är grumlade. Det är vi som måste växa och bli gudsmottagande varelser.

Ikonen av detta är Jungfru Maria, som var så mottaglig för Gud, att han kunde bli kött i henne. Kyrkofäderna brukar säga, att innan Maria tog emot Gud i sitt kött, hade hon själens mottaglighet för Gud. Vi kan försöka efterlikna och sträva efter att få denna öppenhet och gudsmottagande grundhållning. I en av de äldsta kristna konstverken som finns i katakomberna ser man detta. I en av dem står en kvinna i Orantehållning. Man frågar sig vem denna kvinna, som står och håller upp händerna till bön, är. Vissa menar, att det är Jungfru Maria. Andra säger, att det är en bild av Kyrkan. Egentligen är det båda delarna. Det är en bild av den mänskliga förmågan att ta emot Gud och tillbe honom. Det är kärnan såväl i Kyrkans uppgift, Marias uppgift som vår uppgift. Det är också vi som står där med tomma händer för att Gud skall fylla dem, i förväntan på att han skall belysa vårt liv. Det är egentligen alltid det vi gör, när vi ber. I mässan håller prästen upp händerna för att uttrycka Kyrkans grundhållning. Vi kan också stå med de tomma händerna inför Gud och låta oss uppfyllas.

Vi skulle kunna sammanfatta denna grundhållning i det lilla ordet låta. Vi skall låta Gud älska oss, låta Gud se på oss, låta Gud frälsa oss. Det lilla ordet låta är mycket väsentligt. Det är ofta de små orden som är viktiga, liksom de små människorna och de små händelserna. Det är ofta det lilla, det ringa, som betyder något. Det lilla ordet låta är en slags definition av det vi kallar nåd. Vad är det då att låta? Är det aktivt eller passivt? Det är någonstans mitt emellan. Att låta sig älskas, det är inte pur passivitet, och det är inte riktig aktivitet heller. Det är någonstans mitt emellan. Vi låter helt enkelt Gud vara Gud i vårt liv. Det är han redan. Men vi är på något sätt med. Vi vill, att han skall vara Gud i vårt liv. Det är vår högsta önskan att låta oss älskas av honom. Så värst mycket mer kan vi inte göra. Det är den allra högsta formen av mänsklig aktivitet att låta sig älskas, frälsas och förvandlas av Gud. Det är det allrahögsta en människa kan göra att släppa in Gud och ge honom fria händer i sitt liv.

Det låter mycket enkelt, och det är mycket enkelt. Problemet är att vi inte är så enkla. Vi vill ofta göra en mängd komplicerade saker och tror, att det blir bättre då. Vi kan tänka på Naaman som kom till Elisa och ville bli renad från sin spetälska. Elisa sade till honom, att han skulle gå och doppa sig sju gånger i floden Jordan. Men det var för enkelt. Om Elisa hade sagt en massa komplicerade saker, hade han trott att det var riktigt. Så är det ofta med oss i det andliga livet. Vi kan inte tro, att det kan vara så enkelt, att vi bara låter Gud få vara Gud i vårt liv, att man låter sig älskas, frälsas, helgas, förvandlas. Det gör vi, när vi lever i Guds närvaro. Vi behöver inte känna efter och tänka efter. Vi behöver inte göra oss en bild av det. Vi behöver inte få ut något av det, utan vi låter bara Gud vara närvarande. Gud är alltid närvarande i mitt liv. Jag låter det ske, även när jag inte tänker på det, eller när jag inte känner det, eller när jag inte har någon bild av det. Eftersom Gud har skapat mig till sin avbild och eftersom han genom Jesus Kristus har gjort mig till sitt barn, eftersom han genom den Helige Andes inneboende har gjort mig till sitt tempel, så är jag hela tiden i denna relation till honom. Det är bara så. Att acceptera det och låta det ske är själva grundmotivet.

Vi behöver inte hela tiden känna efter om det känns eller hur det känns. Här är vi sårade i vår tid, för vi frågar ständigt varandra, hur det känns och hur det är. Då svarar man ofta, att det är bara bra, även om det är mycket dåligt. Man har en tendens att hela tiden fastna på ytan. Det behöver inte kännas så mycket. Att leva i Guds närvaro känns ofta inte på något speciellt sätt, utan det är helt enkelt bara så. Gud är Gud och jag är jag och därmed basta. Problemet är, att vi ofta inte nöjer oss med det, utan vi börjar ta andlig temperatur på oss själva och undrar, om vi känner det riktigt bra och fint. Det beror i viss mån på, att vi är Freuds barnbarn. Vi vill granska vår motivation och som alltid vill se undermeningar i det vi ser, hör och tänker. Vi kan inte acceptera, att något är vad det är. Vi misstror då både Gud och människor och tror, att det överallt finns undermeningar. Man litar inte riktigt på någonting. Att leva i Guds närvaro är att bara vara där. Gud är där och jag är där.

Vi avslutar med Broder Lorens ord:
Gud är överallt och man kan överallt vända sig till honom. Man kan låta sitt hjärta tala till honom på tusen sätt och har man bara en smula kärlek, kommer man inte att finna det svårt. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.