Biskop Anders Arborelius ocd

Ord och sakrament

Föredrag maj 1993 hos Mariadöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)
Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag V

Herre Jesus ge oss din Ande, så att vi alltid kan svara när Fadern ropar på oss.

Då är framme vi den sista stationen eller den första som alla de gamla reträttledarna skulle säga, eftersom reträtten aldrig tar slut. Tåget går vidare. Vi tror att världen är värdefull i Guds ögon och att det i världen finns något som han är helt förälskad i: människan. Som varje annan förälskad längtar Gud efter att få sin kärlek besvarad och bejakad. Hela uppenbarelsen är inriktad på detta enda, att människan skall ta emot Gud, låta honom bli den stora skatten i hennes liv och svara honom.

Ordet blir kött som vi just för att visa oss hur vi skall låta Gud älska oss. Gud blir människa för att besvara kärleken för oss och i oss. Nåden, det övernaturliga och gudomliga liv som ingjuts genom dopet och späds på genom de andra sakramenten, vill ta oss mer och mer i besittning och infoga oss i det treeniga livet. Det är med Guds eget ord vi skall svara. Han är både ordet och svaret. Hans ord är vår lovsång och vår bön. Det handlar inte om att hitta på en massa ord. Det är hans ord som skall genljuda. Vi skall delta i det treeniga kärlekslivet. I Sonen får vi gå till Fadern. Han är vårt svar. Vi kommer inte av egen kraft utan av Guds egen andekraft.

Det är viktigt för Gud att få svar, att få gensvar. Kärlek ropar på genkärlek, gåva på gengåva. Vi kan ibland mena oss vara så väldigt osjälviska. Vi säger att vi inte vill ha gengåvor och genkärlek. Men då är vi nästan mer osjälviska än Gud. I kärlekens väsen ligger att den tas emot, besvaras. En ganska subtil frestelse för många kristna är att vilja vara mer osjälviska än Gud. Det ligger liksom i kärlekens ”gen-etik” att den skall sprida sig och få gensvar. Gud vill att kärleken skall sprida sig. Om han bara ger och ingen tar emot och svarar, blir det inte riktigt som det var tänkt.

Hela idén med uppenbarelsen är att det är någon som tar emot den, besvarar den. I det Andra Vatikankonciliets konstitution om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, betonas mycket starkt den dialogkaraktär som den gudomliga uppenbarelsen har. Att det finns någon som är i stånd att svara, bejaka Gud, när han erbjuder sitt innersta mysterium, är en älsklingstanke för hela traditionen och mystiken, och det är faktiskt bara det som gör mystik möjlig och praktiserbar. I Dei Verbum läser vi: ”I denna uppenbarelse talar den osynlige Guden med sin överflödande kärlek till människorna som sina vänner och finns bland dem för att inbjuda dem till gemenskap med sig och ta upp dem i denna.”

Denna svarande, ekande gemenskap är Kyrkan. Gud tog det säkra för det säkra och instiftade Kyrkan. Då är det i alla fall någon som svarar! Gudsfolket är skapat som ett kollektivt och progressivt lyssnande till Guds ord. Att lyssna i lyhördhet och lydnad är själva meningen med Kyrkan, med gudsfolket. Kyrkan är den lyssnande, lyhörda, lydiga brud som girigt fångar upp varje ord som utgår ur Brudgummens mun och som också får svara.

Det är här vi får placera allt vi kan kalla bön, helighet och mystik. Här är det verkligen tal om ett äkta svarande. Man kan missförstå på två sätt. Antingen ser man bruden som alltför passiv, som om hon inte hade något egenvärde, utan bara var en död kanal, eller kan man betona det aktiva alltför mycket. Samma sak gäller den kristna synen på människan och frälsningen. Synen på uppenbarelsen som Guds tilltal och vårt svar i Jesus Kristus hjälper oss att se lite djupare. Bruden svarar inte på egen hand, utan just genom sin gemenskap med det människoblivna Ordet som är svaret på Faderns ord.

Vi blir lyssnande, lyhörda och lydiga i och genom Kyrkan. Där tar vi emot Guds ord. Även om vi läser Bibeln utanför själva Kyrkan och möter kristendomen utanför det synliga kyrkosammanhanget, är det i Kyrkan ordet blir närvarande och bär frukt. Kyrkan tar emot uppenbarelsen på allas vägnar och hon fostrar oss till det nya livet i enlighet därmed. Därför säger vi att Kyrkan är både Mater et Magistra, moder och läromästarinna. Vi föds till det nya livet i henne. Vi lyssnar till hennes undervisning. Ord och sakrament förmedlas alltid genom henne. Samtidigt som Kyrkan är byggd på ord och sakrament är det hon som får sköta ruljansen så att säga och låta oss få del därav. Därför tror vi att Kyrkan är nödvändig.

Utan Kyrkan finns det ingen som helt kan ta emot och bejaka Guds uppenbarelse och erbjudande. Vi är alla begränsade i vår synförmåga. I vårt kristna liv kan vi inte smälta allt på en gång och få en överblick över allt. Även om vi tycker att vi har en vid trosblick, är det alltid några små bitar vi glömmer bort. Detsamma kan vi säga om varje tid, varje epok, Vi behöver därför denna gemenskap, denna lyssnande, lyhörda brud, som kommer ihåg allting, som bevarar allt i skattkistan - som man alltid talade om förr - men som har blivit bortglömd nu när vi är så generösa att vi inte vill ha några skattkistor.

Då glömmer vi vissa saker, men de dyker ibland upp oväntat. Så är fallet med relikkulten, som är ganska främmande för nutida kristna och det gäller nog alla kyrkor. Det är inte bara några av de strängaste lutheranerna som tror att katolikerna hela tiden är upptagna med relikklut. Ändå dyker kulten upp. När Moder Tekla, generalabbedissan i Rom, gav en liten benflisa av den heliga Birgitta till ärkebiskop Bertil Werkström (1928-2010) satte man upp en relikgömma i Uppsala domkyrka. Här ser man att det är kvinnan bakom allt! Det är ganska märkligt att relikkulten kom in den vägen. Det kanske inte är så mycket kult, men det är i alla fall något som har dykt upp igen. Avlaten är ett annat exempel. Begreppet de heligas samfund börjar också bli lite mer acceptabelt.

I lyssnandet, i det lyhörda finns det oändligt många toner och ingen av oss kan fånga in allt detta. Vi måste alltid räkna med att även mer väsentliga ting kan hamna lite vid sidan om i vårt personliga trosmedvetande. Det är då vår tillväxt hakar upp sig. Det gäller både i stort och i smått, både i lokala församlingar och i enskilda människors liv.

Vi kan ta upp frågan om slaveriet. Hur länge dröjde det innan de kristna förstod att det inte kunde stå i överensstämmelse med evangeliet? Kyrkan har tid på sig. Som lite sorglustigt brukar jag berätta att karmelitnunnorna i Amerika på 1700-talet hade med sig slavar som hemgift. Bara en sådan sak kan verkligen ruska om oss och få oss att se vilka blinda fläckar vi kan ha. Också Kyrkan som folk har tid på sig att upptäcka vissa sammanhang och vissa saker som vi nu tycker är helt självklara. Skulle det nu komma en karmelitnunna med slavar, skulle man inte ta emot henne så lätt. Vi är beroende av det mänskliga klimatet, också i Kyrkan och i vår kristna existens. Därför kan vi inte heller alltid säga att det var bättre förr och att urkyrkan i alla avseenden var bättre.

Vi tror att det finns ett allt djupare och djupare lyssnande. Det kan vi se helt konkret. Hade de första kristna sett treenighetsikonen hade de antagligen inte riktigt varit med på noterna, för treenighetstron som sådan och på det sätt vi förstår den kan inte sägas finnas nedskriven i Bibeln, utan den har vuxit fram i Kyrkan. Likadant är det med synen på Kristus som en person i två naturer och även med synen på Maria. Det finns ett djupare inväxande i uppenbarelsen. Man kan lyssna mer och mer och förstå vissa sammanhang. Det gäller både det dogmatiska och det etiska området. Slaveriet tog man länge för något helt självklart, men så småningom lyssnade man till dolda toner i evangeliet. Det gäller att urskilja och det är inte alltid så lätt. Kyrkan behöver därför ha tid på sig och vi också.

Vi behöver hela den kyrkliga horisonten för att växa in i dialogen inom Treenigheten. Ibland hör man människor i vår tid säga att det bästa är att lämna kyrkan, en överårig organisation, där det bara finns en massa misstag. Då är det bättre att börja från scratch, från början, för då gör man inga misstag. Men snart märker man, att man ändå gör ungefär samma misstag, ja, ännu fler. Den överdrivna individualismen och tilltron till jagets förmåga har kanske aldrig varit så stor som i vår tid. Samtidigt som man har en viss motvilja mot Kyrkan som folk, som organisation och en stor tilltro till jaget, till individen, börjar också individen att lösas upp. Det är ingen tillfällighet, för det är just i Kyrkan som Kristi brud man finner det äkta jaget. Jaget uppstår alltid i ett vi, i Kyrkans vi och då i Kyrkans vi som en dialog med Guds Du. Vi talar ofta med Martin Buber (1878-1965) om jag och du. Det är helt riktigt att vi i vårt förhållande till Gud alltid är ett jag som möter Guds Du.

Det finns också en annan sfär, viets sfär. Det är mycket viktigt att se bägge delarna. Annars hamnar vi antingen i den överdrivna individualismen i olika former eller i det helt uttunnade jaget. Brudmystiken har en mycket djup funktion i hela det kristna livet. Som bruden ser vi både Kyrkan, oss själva och Maria, den svarande som tar emot Gud. Det är hon som har fått skatten. Det är hon som har fått Ordet. Det är hon som fått sakramenten, och i henne och genom henne rustas vi till brud.

Det är brudens stora uppgift att vara receptiv, mottaglig, ta emot, låta sig frälsas, låta sig formas. Det lilla ordet låta antyder att det rör sig om ett slags mellanting mellan aktivitet och passivitet. För att höra, för att lyssna till Gud måste vi vara både aktiva och passiva. Likadant är det när vi tar emot sakramenten och när vi ber den kristna bönen. Vi kan inte bara säga att nu skall vi göra något. Då slår vi vår panna blodig och tänker att nu skall vi prestera inre bön och nu skall vi effektivt och smidigt ta emot sakramenten. Här är det inte enbart tal om aktivitet, där vi bestämmer oss att göra något. Här är det något annat och djupare. Vi måste bli idel öra för Guds ord.

Här kan teologin hjälpa oss att förstå. Nåden är en gåva, ingjutet liv, men det är också något som får oss att medverka med Gud. Frälsningen gör oss inte till lamslagna individer utan aktiverar ett djupare skikt inom oss. Vi kan inte förstå hur det kan gå ihop, men ändå är det en grundregel i hela det kristna livet. Någon har sagt att denna grundregel går tillbaka på filioque. Sonen framgår ur Fadern och som ett andra steg framgår Anden ur Fadern. Man har lagt till ”och ur Sonen”. Det kan vi missförstå, som man ibland har gjort, och mena att det skulle vara ett slags äktenskap, lika mycket Sonens som Faderns verk. Men istället får vi tro att det rör sig om mellanläget mellan passivitet och aktivitet. Då tror jag att det kan vara något acceptabelt också för de strängaste ortodoxa som just reagerar mot synen att Anden framgick ur Sonen på ett likadant sätt som ur Fadern. Naturligtvis inser vi att vårt mänskliga förstånd inte räcker till. Men denna samverkan, denna medverkan, detta sätt att låta sig hanteras, antyder något av mellanläget mellan aktivitet och passivitet.

Vi tror att något liknande måste finnas i Gud själv. Fadern har ett primat i Treenigheten. Han är källan varur allt har sprungit fram, Principium sine Principio, principen utan princip. Men han delar med sig av sin förmåga till Sonen. Kanske det är detta vi ser i filioque,att Fadern i sin oändliga barmhärtighet vill ha medarbetare. Skaparen vill ha medskapare. Frälsaren vill ha medfrälsare. Det är begrepp som ännu i vår tid kan vara lite svåra att tolka rätt i olika sammanhang.  

Under det Andra Vatikankonciliet talade man om att eventuellt proklamera Maria som Coredemptrix, som medfrälserska. Men det gjorde man inte, eftersom man insåg att begreppet lätt kunde missförstås och tolkas som en slags pendang till Frälsaren. Istället proklamerade man Maria som Kyrkans Moder. Det är lite mer lättsmält att förstå, att hennes moderliga roll är en återspegling av Guds faderliga roll. Maria medverkar med Gud just som moder. Hon gör det inte av egen kraft, utifrån sin egen varelse, utan hon medverkar med nåden. Hon samverkar med Gud.

Något liknande kommer oss alla till del genom frälsningen, genom nåden. Bara genom att vi låter oss frälsas blir vi frälsningsverktyg. Mystikerna och helgonen betonar mycket att det inte bara är tal om mig och min frälsning. Teresa av Avila såg sin kallelse att reformera Karmel som ett deltagande i frälsningsverket. Hon ville bistå Kyrkan att sprida frälsningen. Det medfrälsande, medlyssnande deltagandet är inte så lätt att fånga in i ord, men det går som en röd tråd genom det mesta i det kristna livet. Det är Kyrkans stora roll att förmedla frälsningens gåva. Som kristna är det vår stora uppgift att ge vidare det vi har fått.

Bara genom att ta emot Gud tar vi emot honom för alla andras räkning. Vi tar emot sakramenten inte bara som vår egen föda utan som hela världens föda. Det ställföreträdande draget, de heligas samfund, har med Guds inre liv att göra. En ständig princip i det kristna livet är att allt har sitt yttersta ursprung där. Därför finns det de som säger att det inte är någon tillfällighet att det lilla och irriterande filioque finns, för det antyder något om den medverkande aspekten i Gud, att Fadern låter Sonen delta i sitt verk att frambringa Anden, även om det inte är nödvändigt att ha med filioque i trosbekännelsen. Åtminstone från katolsk sida ser man det inte som en trosskillnad med de ortodoxa. Men filioque ger en viss accent, en viss dialog åt hela det kristna livet som annars lätt kan förloras och stelna till på olika plan.

I uppenbarelsen är det bara Gud som talar. Det spelar inte så stor roll om någon lyssnar. Frälsningen är bara Kristi verk och vi blir passiva objekt. Men ser vi på livet i Treenigheten, ser vi också den djupa dialogen. Typiskt är att när vi ser på Rubljevs ikon, vet vi inte riktigt vem som är vem. Man ger ibland förklaringen att man måste vara ”invigd” för att klart se skillnaden. Det treeniga livet kan klarna för oss så småningom. Så har det varit i Kyrkans historia genom dogmutvecklingen och genom inträngandet i hela treenighetsmysteriet. Så är det också i vårt eget liv. Dopets gåva kan ständigt utveckla sig.

Lars Thunberg (1928-2007) pekar på en annan aspekt. Han säger: ”Uppenbarelsereligionens betoning av uppenbarelsen ad extra som primär vidmakthålles och kvalificeras i den fornkyrkliga kristna traditionen. Att internaliseringen framhävs så starkt och att därigenom den internaliserade uppenbarelsens karaktär av gnosis också framhävs, öppnar samtidigt en dörr mot religioner för vilka utgångspunkten inte är den gudomliga självkommunikationen utan människans introspektiva förmåga. Den öppna dörren innebär inte likställande av de två formerna men väl en möjlighet att föra dialog om uppenbarelsens innehåll: vad man lär sig om verklighetens karaktär, inklusive dess helighet, och om människans plats i denna verklighet, inklusive hennes etiska förpliktelser som förvaltare av insikten och dess konsekvenser.”

Det han säger går ut på är att det finns två slag av uppenbarelsereligioner. Uppenbarelsen kommer antingen utifrån eller inifrån. I kristendomen kommer uppenbarelsen utifrån. Det är Gud som talar och vi som lyssnar. Det understryks i den fornkyrkliga traditionen och egentligen i hela den kristna traditionen. Thunberg understryker också internaliseringen, att uppenbarelsen skall bli kött och blod i oss, att den skall bli vår. Då kommer vi in på den aspekt vi talade om, att vi inte bara är passiva utan att vi skall smälta och ta emot det vi får. Så pekar Thunberg på dialogen med de religioner som är byggda på människans introspektiva förmåga, alltså i första hand en viss form av hinduism, där det inte är tal om gudomlig självkommunikation utan om att människan själv försöker tränga in och tränga fram till uppenbarelsen. Han säger att det trots allt finns en viss möjlighet till dialog mellan de här två slagen av religion, eftersom vi också har internaliserat uppenbarelsen - vi är medskapare, medfrälsare och medlyssnare.

Vi är inte bara passiva lyssnare till uppenbarelsens budskap, utan i själva uppenbarelsen ligger det en inbjudan till dialog. Det betonar det Andra Vatikankonciliet så starkt och därför är det nog ingen tillfällighet att konciliet också betonar dialogen med andra religioner. Vi måste i vår tid understryka uppenbarelsen, eftersom den hela tiden ifrågasätts av nyandligheten, som egentligen är ett fiffigt försök att göra österländsk religion anpassad till Västerlandet. Man betonar då det introspektiva - att man inte behöver frälsas, att man inte behöver lyssna, att Gud inte kommer utifrån utan inifrån. Men Thunberg säger att vi också redan i den fornkyrkliga traditionen och alltsedan dess har den internaliseringsprocess som han kallar gnosis.

Vi ser att kristendomen till sitt väsen har en Gud som talar. Men han är också oerhört angelägen om att vi svarar, att vi tar emot ordet, att vi använder det, att vi smälter det, att vi låter det eka i oss. Det är därför mysteriet kan bli mystik i oss. Det har dock också funnits kristna som helt har avvisat den tanken, eftersom de har varit så enbart inriktade på uppenbarelsen. Men vi ser att det redan från början har funnits ett moment av internalisering, gnosis, eller det vi kallar kontemplation och mystik. Här kan vi använda Bibelns eget ord: hjärtat.

Karl Rahner (1904-1984) säger, att hjärtat tillhör de ”urord (ty. Urworte)” som skiljer sig helt från ”nyttoorden (ty. Nutzworte)”. Det finns vissa urord som säger något om vem vi är. Alla andra säger något om vad vi gör, vad som är nyttigt. Hjärtat – för att använda Bibeln - är just det organ som lyssnar, som tar emot men som också tillgodogör sig det som tillförs.

Om hjärtat är passivt i vår kropp eller aktivt är inte så lätt att veta. Vi kan inte säga, att nu skall hjärtat slå lite långsammare eller nu skall det slå lite fortare. Ändå är det vårt hjärta som slår. Därför är det kanske ingen tillfällighet att just hjärtat antyder något om vår persons kärna. Det är där vi tar emot, älskar och låter oss älskas och frälsas. I hjärtat blir ordet mottaget och bäddas ner. Där bär det frukt. Är detta aktivitet eller passivitet? Det är snarare nådens mellanläge, där Gud verkar i hela sin allmakt, men där vi inte blir utsläckta dussinvarelser utan där vi blir allt djupare aktiverade.

Hjalmar Ekström (1885-1962) använder ibland ett gammalt, vackert, svenskt ord för detta mellanläge: lidsam. ”Om människan blott på ett lidsamt sätt tager emot honom”, säger han. Det anknyter till det gamla uttrycket pati divina, att ta emot Guds gudomliga mysterium så mycket att man blir lidsam. Man blir hanterbar som leran i krukmakarens hand. Men det är inte så lätt för oss i dag att förstå innebörden. Vi har ofta glömt bort denna mellanstation.

Antingen gör vi någonting eller så känner vi någonting. Man säger att de två viktigaste frågorna som man på svenska ofta ställer är: Hur känns det och vad gör du? När man intervjuar människor och talar om människor är detta det viktiga, inte så mycket vad man är, utan vad man gör, vad man åstadkommer och hur det känns. Naturligtvis kan vi förstå det riktigt, på ett djupare plan, men det kan också reduceras till ytplanet, där vi ständigt växlar mellan olika känsloupplevelser eller tomhet.

Ändå tror vi att nådens lidsamma plattform verkligen kan öppna människor för ett djupare möte. Då spelar det inte så stor roll vad man gör, vad som är nyttigt, vad man producerar, hur effektiv man är, hur balanserad man är. Här är man egentligen bara öppen för den djupa dimensionen i tillvaron och utifrån den kan man sedan bli delaktig i Guds verk. Det är här vi lär oss att lyssna på Guds röst, vara lydiga och bli lyhörda, receptiva. 

Allt detta låter ganska abstrakt, och därför har man i den kristna traditionen alltid sett detta förkroppsligat i en människa, i Maria. Därför var det ingen tillfällighet att man talade om den medfrälsande uppgiften, och då inte som ett slags konkurrensföretag som öppnades för att vår Herre inte riktigt klarade av frälsningen och att vi därför skulle försöka med Maria, såsom vissa kanske uppfattar det.

Det är en mardröm vid ekumeniska möten att någon katolik skall ställa sig upp och säga: ”För mig är Maria viktigare än Jesus”. Meningen är inte att Maria skall överglänsa sin Son och öppna ett nytt och mer effektivt frälsningsverk. Hon är i stället ett eko, den genljudande rymd som frälsningen behöver. Vi behöver se vad det är att bli frälst. Vi behöver se att frälsningen inte gör oss till de halvt lamslagna individer som många icke kristna tror. Frälsningen aktiverar oss på djupet och gör oss till medverkande, naturligtvis på vår skapade nivå utifrån nådens gåva. Det kan sedan uttryckas på otaliga sätt.

Vi har den ställföreträdande aspekten. Thérèse av Lisieux (1873-1897) såg det som sin uppgift att få sitta vid de gudlösas bord. Hon förlorade känslan av tro just för att inifrån kunna leva sig in i de icke troendes situation. På det sättet fick hon medverka i frälsningsverket, något som inte bara är behagligt. Vi har en viss benägenhet att tro att nåd och frälsning bara skall vara något behagligt och kännas underbart. Men då är vi kvar på känslans nivå. Vi kan även få för oss att vi hela tiden måste göra någonting, att vi hela tiden måste försöka omvända folk t.ex. på bussen. Men vi måste också komma ihåg att det finns en risk att bli motvittnen.

När jag var i Rom talade man mycket om ordensdräkter. Man skulle alltid bära prästdräkt. Men en sak som de flesta var överens om var, att det vore bättre för många nunnor i Rom om de inte hade dräkter, eftersom de uppträdde med en hänsynslöshet utan like vid de påvliga audienserna. Det var bara vassa armbågar, att vara främst, som gällde.

Här ser vi att vittnesbördet alltid har två sidor. Ibland handlar det kanske bara om att sitta vid de gudlösas bord, att bara vara närvarande, utan att tala och säga så mycket. Det berör det fördolda livet. Orden kan också dölja. I vår tid upplever vi ofta, även bland många goda kristna, att orden har förlorat sin innebörd. Orden går liksom inte hem. Vi får då komma ihåg att Kristus också är det tystade Ordet, Lammet som är svarslöst. Det fördolda och utblottade ingår också i uppenbarelsen, i orden och sakramenten. Orden kan inte alltid säga oss något. Sakramenten kan inte alltid beröra oss på känslans nivå.

Om vi kan lära oss att använda den torra tonen, det utblottade, fattigdomen, det känslolösa eller, som det var för Thérèse av Lisieux, känslan av trons tomhet i vår dialog med Gud, då drar vi med oss så många andra. Redan i Salomos oden läser vi: ”Öppna för mig den Helige Andes trappa så att jag med varje ton kan prisa dig, Herre.” I vår tid är det kanske just torkan, tomheten, det avskalade som måste bli en ton i lovsången.

Charles Peguy (1873-1914) talar om den moderna människans blick så här: ”Det är den slutgiltiga likgiltighetens blick, det eviga utslocknandets blick, ja, i sista hand den glömskans blick där allt upplöses.” För nutidsmänniskan är det ofta så att allt gör detsamma. Allt är nivellerat, tomt och likgiltigt. Hon försöker hektiskt fylla sin tid med tidsfördriv. Men allt blir ungefär lika tråkigt efter en tid. Något av detta ingår också i vår ton, i vår dialog med Gud. Det får inte förvåna oss om vi som inandas samma luft som alla andra också får erfara en känslomässig troskyla. Vi får tro att också det ingår i Kristi bruds svar till Brudgummen, att hon tar till sig troskylan på ett ställföreträdande sätt och gör den till lovsång.

Eckehart (1260-1328) skriver: ”Tig därför och prata inte strunt om Gud, ty genom att du babblar om honom, ljuger du, du begår en synd. Men vill du nu vara utan synd och vara fullkomlig, så babbla inte om Gud!” Det är något man måste ta till sig, särskilt när man predikar. Orden kan lika mycket skymma som uppenbara. Därför behövs det ordentliga portioner av tyst, ordlös tillbedjan. Både i en reträtt, i en liturgi och i det vanliga livet måste ord och tystnad alternera. Tystnad och ord är aldrig motsatser. Vi behöver tystnad för att kunna svara Gud. Vi måste hämta andan, hämta kraft från Anden i tystnad, i den tystnad som Fadern är.

Därför är det ingen tillfällighet att man alltid har liknat bönen vid ord, tystnad och andning. Hela den process som finns i vår kropp är en slags avbild av det inomtrinitariska livet. Fadern uttalar sitt Ord. Ordet kommer ur tystnaden. Det återvänder i Anden. Det är denna innersta av alla livsprocesser som är kärnan i vårt liv. Genom ordet och sakramenten är vi delaktiga i det treeniga livet. Kärnan i det övernaturliga livet, i nådens liv, är att det inte bara är mänskligt liv som pulserar i Kyrkan, i den döpte, utan det är gudomligt liv, som vi ständigt får använda oss av. Vi är inte bara passiva skålar och kärl utan vi får verkligen använda det gudomliga livet.

Det är egentligen det vi alltid gör när vi ber. Bönen är inte bara mänsklig aktivitet utan det är Guds nåd i oss som förmår oss att be. Det är Gud som väcker oss. Det är likadant när vi öppnar Skriften. Vi läser alltid utifrån denna vår gudomliga delaktighet. Likadant är det när vi ser på våra medmänniskor och på skapelsen. Vi har fått denna värdighet som döpta, denna delaktighet i Guds inre liv. Det är bara det som gör oss i stånd att göra Guds vilja, att göra det goda, att be. Allt är nåd. Men nåden får användas och måste användas. Det är så vi får fortsätta att leva dag efter dag, i reträtt och utan reträtt, det spelar inte så stor roll för det är egentligen samma kraftkälla som pulserar inom os. I allt vad vi är och gör är det Guds liv i oss som måste segra, som måste genomsyra oss, som måste ta oss i besittning mer och mer.

Vi avslutar med några ord av Origenes:

Låt oss tillbringa dag och natt i betraktelse. Låt oss framhärda i bönen och alltid vara vaksamma. Låt oss bedja Gud att han må värdigas ge oss kunskapen om den Heliga Skrift och att vi må omsätta den i handling för att förtjäna den andliga nåden upplysta av den Helige Andes lag i Kristus Jesus, vår Herre, till vilken äran och makten tillhör i evigheters evighet. Amen.