Biskop Anders Arborelius ocd

Ord och sakrament

Föredrag maj 1993 hos Mariadöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)
Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag III

Ge oss ditt ljus så att du kan förvandla det som är dött till liv. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Guds ord gör och uträttar vad det är och säger. Men Gud tar tid på sig, ofta lång tid, för han har all tid, och han är mer van vid evigheten än vid tiden. Därför kan vi egentligen bara förstå Guds verk utifrån ett evighetsperspektiv och därför är tålamod en evighetens dygd. Det är i det ljuset vi måste se på hela uppenbarelsen, som sker etapp- och stegvis.

Ordet gör sig alltmer uppenbart. Det blir, när tiden är mogen vid den yttersta tiden, kött. Det blir bröd. Det blir skrift. Det eviga Ordet uppenbarar sig självt, och egentligen ännu mer Fadern, när det antar vårt kött. Därför är det Sonen som slutför och fulländar uppenbarelsen säger det Andra Vatikankonciliet. Det gjorde han genom hela sin närvaro och sin uppenbarelse i gärningar och ord, med tecken och under, men framför allt genom sin död och ärorika uppståndelse från de döda och slutligen genom att sända sanningens Ande.

I Jesu hela liv ser vi vad Gud vill säga oss och göra för oss och i oss. Detta kan aldrig överträffas eller överspelas. Det som Jesus har sagt och gjort fortsätter att eka och verka i den heliga rymd som Kyrkan är. Gud talar inte för tomma salonger, även om kyrkorna ibland är lite glest besatta. ”I Kyrkan nedlade han det ord, som gläder genom löften och förskräcker genom hotelser”, säger Efraim Syriern (c 306-373). ”Den som föraktar det går under. Den som beaktar det skall leva”.

I vår tid hör vi inte så mycket hotelser längre i våra kyrkor. Någon sade att när det var helvetespredikningar, då kom i alla fall folk till kyrkan. Men när man anpassade sig efter världen, uteblev de. Därmed inte sagt att vi behöver upprepa det hotfulla, men folk regerar som de gör. Får de inte höra helvetespredikningar i kyrkan, ser de på våldsvideo. Människan dras också till det hemska. Är kyrkan alltför snäll och menlös, är hon märkligt nog inte heller så intressant. Naturligtvis måste vi se på hotelserna, straffen i barmhärtighetens ljus, för det är alltid tal om straff som medicin och hjälp till omvändelse.

I Kyrkan, som är uppenbarelsens mottagare och uttolkare, måste hela ordet få klinga ut. Kyrkan är den fruktbara jordmån, där Ordet har blivit nedlagt. Men hon kan inte förfoga över det efter eget gottfinnande. Vi människor, Kyrkans lemmar, kan bara ta emot och ge vidare. Vi kan inte förändra, anpassa, hugga av och korta av. Frestelsen finns alltid att anpassa ordet efter de gängse orden. Samtidigt kan ordet bara tas emot i Kyrkan. Vi blir Kyrka genom att ta emot ordet.

Den nutida benägenheten till ett nog så heroiskt men i grunden ofruktbart sökande på enbart individuell bas är helt enkelt dömt att misslyckas. Avskriver man Kyrkan, avskriver man också hennes Huvud, ja, man sågar av grenen som man sitter på - eller snarare grenen som man själv är. ”Jag har aldrig mött någon som kommit Jesus närmare genom att lämna kyrkan”, säger Henri Nouwen (1932-1996). Kyrkan är en del av uppenbarelsen, dess mottagare.

Gud talar inte för tomma salonger. Han vänder sig till ett folk, som just blir ett folk genom att lyssna. Vi behöver hela Kyrkans tradition för att ta emot detta Ord. Det måste bära frukt hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt och inte bara tvåfalt. Här räcker det inte med två öron. Här behövs alla öron. De som hör dåligt får lita på de andra. Vi har också hörselslingor och mikrofoner. Hela Guds folk är med, även de som inte kommer. Man rusar inte alltid till kyrkan, utan det finns ett motvilligt hörande, en tröghet. Eftersom vi är skadade av arvsynden, är Guds Ord inte det vi är mest intresserade av. Även i de bästa sammanhang och grupper finns det en tröghet, ett motstånd. Guds Ord kom ju till världen för att bli korsfäst. Vi måste komma ihåg att ända till världens slut kommer det tröga, det motvilliga att leva kvar.

Guds Ord har givits till Guds folk och för dess omvändelse. Upprättandet av Guds folk sker gradvis och stegvis genom lyssnandet. Vi ser i Bibeln hur Gud talar till vissa människor och så småningom skapar ett folk som hela tiden avfaller. Han talar genom sin Son, men också detta missförstås. Det finns en differentierad tillhörighet till detta folk som alltid kan uttryckas i steg och grader. De enda som egentligen tillfullo tillhör Kyrkan är helgonen - de som lever i Kyrkans hjärta, de som verkligen insuper Ordet, lever av Guds Ord och Guds bröd i alla omständigheter. Alla andra haltar sig lite fram med stödkäppar.

Jag besökte en gång i Belgien ett karmelitnunnekloster som vägrade att dö. De ville liksom inte visa hur det var. När jag satt i samtalsrummet drog de för gardinerna. Sedan hörde man allt slags ljud. Det rullades in rullstolar och bårar. Folk kom in med käppar och bockar. På något sätt är det en bild av Kyrkan som vägrar att dö. Även om man på olika sätt måste ha hjälp och stöd för att gå med pilgrimsfolket, så går man med. Något liknande finns i alla kristnas liv. Vi är kallade att ta emot, att lyssna, att förvandlas genom Guds kommunikation som möter oss i uppenbarelsen, i ord och gärning. Men det finns alltid så mycket annat som hotar att komma emellan. Vi har ju bara två öron och de måste lyssna till så mycket annat också. Vi har två öron för att fånga upp det vi hör, men vi märker rätt snart att det inte räcker.

Vi behöver hela gudsfolkets samlade öronkapacitet liksom vi behöver de andras händer och ben och armar. Det är Kyrkans och varje kommunitets idé att vi behöver alla andras organ, alla andras gåvor. Det är ett ganska svårsmält budskap för vår tids människor som tänker på individuell bas. Man frågar: ”Hur skall jag bli frälst? Hur skall jag ta emot Ordet? Hur skall jag förverkliga mig själv?” Dessutom tänker man inte i evighetsperspektiv utan allt måste gå fort. Det kyrkliga perspektivet är svårsmält, för Kyrkan tar god tid på sig. Hon reagerar långsamt. Det dröjer innan man inser att det ligger en vishet i detta. Man berättar att en kardinal under Mussolinis (1883-1945) tid blev tillfrågad hur han reagerade på fascismens frammarsch. ”Ja, de går förbi, men vi blir kvar” svarade han. Vi blir kvar. Vi har kanske inte alltid kraften att reagera rätt i varje ögonblick, att säga de rätta orden, men bara detta att vi blir kvar, att vi står på Guds helighets mark ger en trygghet.

Ordet har uppenbarat sig och det genljuder hela tiden i Kyrkan. Guds communicatio bevaras genom Andens kraft i Kyrkans communio. Guds självkommunikation finns kvar. Den ekar. Det betyder att vi får lita på Andens kraft och Andens hjälp. Irenaeus (ca 130-202) sade: ”Vi måste ta vår tillflykt till Kyrkan, låta oss formas i hennes sköte och låta oss näras av Herrens skrifter, ty Kyrkan har planterats som ett paradis i denna värld.” Här finns källan med livets vatten. Det levande brödet bakas, och det levande ordet tas emot. Men det tar tid innan det tränger ut till alla lemmarna. Att ta emot är en process, som egentligen pågår ända fram till tidens slut, på både det personliga och det kollektiva planet. Vi är inte färdiga kristna. Vi är kvar och formas i Kyrkans sköte ända tills vi föds till det eviga livet. Dopet innebär att vi blir Guds barn, ja, vi skulle nästan kunna säga att vi först måste bli Guds foster.

Vi kan alltid omformas. Vi kan alltid omvandlas till en större likhet med Guds ord. Vi låter oss näras av Guds ord, Guds bröd, som alltid kan förvandla oss. Kyrkan är en moder, säger Augustinus, och hennes bröst är den heliga Skrifts två testamenten. Vi behöver mjölken från båda. Även om vi kristna tenderar att sätta det nya testamentet avsevärt mycket högre än det gamla, ser vi både i kyrkofädernas och i Kyrkans uttalanden att man ser på dem i samma ljus. Det nya testamentet är omöjligt att förstå, att smälta, utan det gamla testamentet. Detta förhållande är speciellt svårsmält för vår tids människor som inte har det historiska perspektivet. Det har blivit något av en insändarstorm, när man började med gammaltestamentliga läsningar i Svenska kyrkans gudstjänster. Man frågade sig varför man skall läsa det gamla testamentet när man har det nya.

Gamla testamentet behövs för att förstå det nya och för att förstå hela Guds uppenbarelse, som är historisk och sker etappvis, i steg, i grader. Vi behöver bägge brösten. Vi ser otaliga bevis på detta i Kyrkans tradition. När Johannes av Korset skall skildra den dunkla natten griper han ständigt till citat från det Gamla testamentet. Naturligtvis skall vi läsa det i det människoblivna Ordets ljus, men vi behöver hela Guds uppenbarelse. Vi behöver hela denna skatt som Gud har gett sin Kyrka, och det är hon som hjälper oss att se sammanhanget, att lägga rätt perspektiv på det hela. Kyrkan förverkligar sig själv genom att dela ut och bryta Guds ord och bröd för världen. ”Kyrkan förverkligar sig själv i sina sakrament”, skriver pater Bischofberger. Det är genom att ge ut sig själv, tömma sig själv, ge det man har fått, som man förverkligar sig själv.

Det gäller i högsta grad för uppenbarelsen i Kyrkan att den självförverkligande processen också är en självutgivande process. Genom att dela med sig av sina skatter förstår Kyrkan vem hon själv är. Något liknande ser vi i vårt eget liv. Vi samlar ofta på oss våra skatter. Om det är materiella eller andliga skatter spelar kanske inte så stor roll. Vissa är mer intresserade av det materiella och andra mer av det andliga. Grundattityden kan vara densamma. Det handlar om mitt självförverkligande, min andlighet eller min skatteplanering. Egentligen är det samma av synden präglade attityd. Självförverkligande är ganska allmänt accepterat i vår tid. Orden kan växla. Ibland möter man människor som säger att de vill utvidga sitt medvetande och att det är det viktigaste i deras liv. Då får alla andra böja sig för det. Även på det andliga planet är det ibland den gamla människan som styr. Ibland kan det handla om ett språkligt fattigdomsbevis. Man har inga andra ord. Men ändå vittnar det om en oförståelse för den trinitariska grundkategorin, som innebär att självförverkligande och självutgivelse alltid går samman.

Fadern tömmer ut sig själv när han avlar Sonen. I detta förverkligar han sig själv som fader. Hade han inte fått en son, hade han inte kunnat vara en fader. Återigen ser vi principen att vi måste gå tillbaka till tillvarons innersta helgedom, till Treenighetens liv, för att förstå tillvaron. Samma sak sker också i Kyrkans värld. Hon förverkligar sig själv genom att dela ut. Det är inte alltid en präst har lyckan att få dela ut så mycket. Men ibland kan vi verkligen få uppleva detta utdelande, att det verkligen gäller att hela tiden tömma ut det vi får, att dela med oss och att vi då på något sätt finner oss själva. Likadant är det i det vanliga livet.

Är det inte egentligen detta som är själva uppenbarelsens idé, att Gud måste utge sitt innersta? Han måste bli människa. Han måste (på grekiska dei) dö på korset, Han måste ge ut sig själv. Samtidigt är detta det friaste av det fria. Friheten – ett ofta missbrukat ord - ligger i att få tjäna och utge sig själv. Självförverkligande kan bara ske i maskopi med självutgivelse. Detta sker alltid genom Andens verk. Det är Andens uppgift att hålla samman, att förena.

Alltsedan Ordet blev kött i Marias sköte genom Andens överskuggande är det Anden som ser till att hela uppenbarelsen blir fruktbar, att Ordet tas emot, att det läggs i åkern och bär frukt, att sakramenten blir fruktbara för frälsningen. Allt som Jesus gör i påsken måste följas av pingsten. Vi ser det i liturgin. Epiklesen, bönen över gåvorna, är ett slags ”liturgiskt överskuggande” av Anden, som är nödvändigt för att konsekrationen skall bära frukt. Skriften, som har uppenbarats genom det eviga Ordet, måste alltid tolkas i Andens kraft. Det är bara Anden som ger Kyrkan urskillningsförmåga att se vad som tillhör Skriften. Det fanns en tid i Kyrkan när man inte hade något nytt testamente utan bara det Gamla testamentet. Så småningom växte det nya fram under Andens ledning.

Anden fortsätter att hjälpa oss att förstå ordet och sakramenten, att förstå uppenbarelsen, att förstå Jesus Kristus. Vi kan inte säga ”Jesus är Herre” utan Andens inspiration. Vi kan inte be och handla, inte tro, hoppas eller älska utan Andens vindkraft i seglen och duvans vingkraft. Anden är alltid nödvändig. Den Helige Ande undervisar oss, när han talar livets ord i våra hjärtan. Det gäller både Kyrkan som helhet och den enskilde kristne. Vi kan bara förverkliga vår kallelse under Andens inflytande. Han ser till att ordet bär frukt. Ett ord som vi har hört tusen gånger kan plötsligt få liv. En situation som verkade helt låst kan öppna sig. Anden har en nödvändig funktion i hela uppenbarelseprocessen, vare sig det sker i Kyrkans stora rymd eller i vårt eget lilla, inre rum. Uppenbarelsen måste alltså alltid tas emot och tolkas. Den måste tillvaratas, utläggas. Anden ger Kyrkan del i denna stora uppgift genom läroämbetet.

Anden finns med hela tiden. Vi ser det i Skriften, i sakramenten och i Jesu liv. Ordet och Anden går alltid ihop. Det är kanske så vi får tolka Filioque,att Anden och Ordet är otänkbara utan varandra. För att känna igen Ordet behövs Anden. Vi ser det i lärjungarnas liv innan pingsten och vi ser det i vårt eget liv. Vi behöver verkligen Anden för allting. Uppenbarelsen är alltid mer och större än det som kunnat skrivas ner. Uppenbarelsen är ett levande trinitariskt skeende. Ordet blev kött under Andens inflytande och uppenbarar så Guds inre värld. Det är något så stort att det aldrig kan uttömmas.

Man säger ibland lite tillspetsat: Vi tror inte så mycket på Bibeln som på att Guds eviga Ord, Jesus, Ordet, talar. Han skriver inte ner sina läror. Han är inte ens skriftlärd. Men han är vad han lär, och han gör vad han bör. Han skrev bara en gång, i alla fall enligt Skriften, och då var det på marken. Det levande talade, uttalade ordet har ett primat över det skrivna, nedtecknade ordet. Jesus skriver sitt levande ord i lärjungarnas hjärtan, i Kyrkans hjärta. Och det är detta levande ord, detta evangelium, som de fortsätter att ge vidare genom tiderna, att tradera till världens ände och fulländande. Från mun till mun ges sedan denna tradition vidare, och först så småningom skrivs den ner. Men även om traditionen aldrig hade skrivits ned har Ordet blivit kött och Evangeliet förkunnats. Ännu i dag är den levande mun till mun-metoden den mest fruktbara evangelisationsmetoden. Augustinus säger att evangeliet är Kristi mun. Han sitter i himlen, men han upphör inte att tala på jorden.

Det är svårt för oss som lever i ett så skriftdominerat klimat att förstå att det levande ordet verkligen har ett företräde. Har något blivit nedskrivet rent och prydligt i ordbehandlare betyder det i våra dagar mer än om man bara har sagt det. Vi lever i en kultur som mer och mer har präglats av det skrivna ordet. Därför är det ingen tillfällighet att fundamentalismen är en så pass sen uppfinning. För kyrkofäderna var fundamentalismen otänkbar. Vi ser med vilken andlig frihet kyrkofäderna läser Skriften. Men samtidigt känner de igen Jesu röst i allt. Skriften har visserligen blivit fundamentet för vår tro, men bara därför att den traderar och förmedlar Guds levande ord, evangeliet. Evangeliet predikades först, innan det skrevs ner.

De flesta kristna i vår tid tänker nog, när de hör ordet evangelium, inte på ett glatt budskap som har förkunnats utan på en gammal, vördnadsvärd skrift som står på bokhyllan och samlar damm. Evangeliet är för de flesta en skrift och inte ett levande budskap. Vi talar visserligen om helig Skrift men det gör den ännu mer ointressant och dammig. Här ser vi något av tragiken i arvsyndens rike. Om evangeliet, det glada budskapet, säger Augustinus: ”Låt oss lyssna till evangeliet som Kristus ibland oss”. Det är inte i första hand något vi skall läsa utan något vi skall höra, något vi skall lyssna på, ett livslevande och livgivande ord som verkar här och nu. Det eviga Ordets aktualitet är verkligen evig.

Vi behöver Andens receptivitet, Andens foglighet. På svenska har vi inget riktigt bra ord, men kanske fattigdomen på ord kan hjälpa oss att gå vidare och upptäcka den grundattityd, som vi kan kalla den trinitariska grunddimensionen. Vi behöver den rymd som Anden är för att ta emot ordet, ta emot uppenbarelsen. Vi behöver hela Andens kraft för att möta Ordet som en levande verklighet, inte bara som en vördnadsvärd, gammal och helig skrift. Fäderna talar om lectio divina, gudomlig läsning. Vi måste läsa Skriften i det levande, trinitariska perspektivet. Det är Kristus vi möter och vi gör det i Andens kraft och med Fadern som den allt överskuggande horisonten och perspektivet. Samma sak gäller också i Kyrkan i hela den livsprocess som traditionen är och som gör att man så småningom upptäcker vissa perspektiv och sammanhang som man inte såg från början. Redan Origenes sade: ”Kristi ord är alltid fullbordade och på samma gång håller de på att fullbordas. Varje dag fullbordas de och deras fullbordan kommer aldrig att ta slut.”

Vi människor gör ofta indelningar i ett antingen eller. Här har vi tagit till oss Kierkegaards (1813-1855) ”enten eller”. Antingen tänker vi på ordet som om det redan vore helt fullbordat och fastspikat och tenderar då att blicka tillbaka, eller ser vi bara på ordet som något som håller på att fullbordas och ser då bara på det som förändras och utvecklar sig. Genom arvsynden glömmer människor tyvärr ofta bort att de har två öron och två ögon. Det blir lätt en ensidighet, antingen eller, kanske särskilt på det kyrkliga planet. Antingen betraktar man bara Kyrkan som en vördnadsvärd, respekterad institution eller gammelmormor som man gärna besöker men inte bryr sig så värst mycket om eller som en ständigt förändrad modegestalt som ständigt har nya kreationer och saker på sig. Det är en karikatyr, men ändå måste vi alla erkänna att vi ofta har lite slagsida åt något håll.

Det är tyvärr inte så många som kan ta till sig hela Origenes sätt att se på traditionen. Bara ordet tradition tolkas av de flesta som något gammalt, fast det egentligen är något evigt nytt. Det är i det ljuset som vi får se på den levande uppenbarelsen, som Kyrkan ständigt öser ur. Där upptäcker vi nya sammanhang och ser nya kombinationsmöjligheter, även om det är samma skatt, samma uppenbarelse som finns med från början. Evangeliet är inte bara något gammalt utan det är något som alltid är nytt. Och skönheten ligger just i fullheten, i samspelet och samverkan mellan det som en gång för alla har blivit uppenbarat och det som ständigt blir nytt under Andens ständigt nya inflytanden.

Irenaeus sade: ”Kristus är skatten som är gömd i skrifternas åker. Skriften läst av de kristna är den gömda skatten i åkern som Kristi kors avtäcker och visar upp.” Vi måste alltid leta efter skatten, vi måste avtäcka den. Vi måste läsa, smälta den, idissla den. Den processen pågår hela livet, både i Kyrkans hela livsprocess och i vår egen. Detta sker parallellt med det sakramentala livet. Ord och sakrament går alltid in i vartannat. I kyrkohistorien ser vi den kristna, sakramentala, liturgiska praktiken som vaggan till den nytestamentliga litteraturen. Skriften växte fram i dialog med sakramenten. Ordet har blivit kött och denna inkarnation fortsätter att verka i både ord och sakrament. Så sker det alltid i Kyrkans rymd.

Kyrkan blir till genom att lyssna och näras av Ordet och vi blir kristna på samma sätt, genom tron, lyssnandet och hörandet men också genom ätandet, genom att ta emot sakramenten och förvandlas av dem. Bernhard av Clairvaux (1090-1153) säger: ”Du måste bevara Guds ord på samma sätt som det är bäst att bevara din kroppsliga föda, ty det är levande bröd och andens föda. Medan jordiskt bröd ligger i skåpet, kan det bli stulet av en tjuv. Det kan bli gnagt av en mus eller helt enkelt bli dåligt, eftersom det bevarats för länge. Men om du äter det, vad har du då att frukta? Bevara Guds ord på detta sätt, ty välsignade är de som bevarar det. Låt det då tas in i din andes mage och gå över till de ting du bryr dig om och till de ting du gör. Ät det som är gott och din själ skall få njuta välgång. Glöm inte att äta ditt bröd, så att ditt hjärta inte torkar ut. Om du bevarar Guds ord på detta sätt, finns det inget tvivel om att det skall bevara dig.” 

Ordet och sakramenten måste tas emot. Vi måste äta. Vi måste inta och bevara det som Gud ger oss. Denna process omspänner, som Bernhard antyder, hela vårt liv. Och det som har tagits in i vår andes mage går över till de ting vi bryr oss om och till de ting vi gör. Ordet och sakramenten som vi får idissla och smälta förvandlar oss. Vi lyssnar till Guds ord och då lyssnar vi inte bara till det vi läser, utan vi lyssnar till hela budskapet. Eller vi kan som Gustavo Gutiérrez säga, att det egentligen är ordet som ’läser oss’. ”Vi kan inte glömma Guds ords ifrågasättande karaktär. Skriften är inte någon passiv samling av svar på våra frågor. Lika väl som vi läser Bibeln kan vi säga att Bibeln ’läser oss’. Många gånger ser vi våra egna frågor omformulerade i Bibeln.”

Det är ordet som sätter oss i fråga, ordet som ’läser oss’, som ger oss oväntade och nya perspektiv. Genom att läsa och ta emot ordet förvandlas vi också. Låter vi verkligen ordet sjunka ner upptäcker vi nya perspektiv, både på trons väg och i det vanliga livets väg. Det är Anden som genom ordet ’läser oss’ och läser vår tillvaro. Det är mycket viktigt att ha den öppna rymdens perspektiv när vi tar emot kommunionen. Det är inte jag som fullgör mina andliga behov. Jag går inte till kyrkan för att tillfredsställa mina andliga behov, och om jag gör det reducerar jag Gud till någon som rättar sig efter mig. Ser vi på tillvaron i ett perspektiv av andlig behovstillfredsställelse, blir det som vi vill. Då kan vi inte öppnas till Guds egen plan.

Vi kan också missbruka Guds gåvor, ofta med bästa vilja i världen. På franska säger man att vägen till helvetet är kantad med goda avsikter. Det låter lite franskt och cyniskt för oss som menar oss vara så svenskt godhjärtade. Men människan kan missbruka allt. ”Som spindeln säges ur rosen suga gift, kan man till ont förvända Herrens Heliga Skrift”, säger Angelus Silesius (1624-1677). Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna hitta belägg för i Skriften, om han läser den efter eget huvud. Men om vi ödmjukt försöker öppna oss för hela denna rymd kan också misstagen lända oss till hjälp. Man säger att Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) fick hela sin andliga rymd uppförstorad genom ett exegetiskt misstag av orden Laudem gloriae (Ef.1). Hon säger sig själv vara Guds härlighets lovprisning. Trots misstaget öppnades på ett djupare plan en ny rymd. Ingenting behöver vara slutgiltigt om vi har det andliga djupperspektivet.

Det är därför Kyrkan behöver hela Guds folks läsande. Hon behöver den exegetiska förståelsen men också de obildades och de små människornas förståelse av Skriften, allt under Andens och ämbetets reglerande funktion. Återigen, vi behöver mer än våra egna ögon, mer än våra munnar, mer än vårt hjärta för att ta emot hela uppenbarelsen. Vi behöver hela gudsfolkets, alla helgons mottagningskapacitet. Det underbara i kristendomen är att även om vi är enbenta och bara har en hand och en mun, får vi ta emot ordet tillsammans med alla andra. Även om vi tycker att vårt liv i många avseenden är halvdant och lite halvt misslyckat, får vi glädja oss åt våra misstag som kanske för någon annan kan bli trappsteget att komma Gud närmare. Vi vet, inte minst som präster, att det som folk ibland mest uppskattar är våra misstag. Vi kan ha sagt någonting som uppfattas på helt annat sätt än vi menade. Så kommer folk och säger att det var precis det de behövde höra. På liknande sätt kan det vara med de tragiska misstagen i Kyrkans historia, synderna. Efter de stora nedgångsperioderna kommer ofta en explosion av helighet.

I denna rymd är det Guds ord som råder. Det är Guds perspektiv, evigheten. Det är Andens kraft som styr. Mottagandet av uppenbarelsen, av det glada budskapet, sker i Andens kraft. Det är inte så mycket en enbart mänsklig process utan något som återspeglar det som sker inom Treenigheten. Kyrkan är en avbild av den treeniga gemenskapen, och det ord som Kyrkan har fått ta emot, den gåva hon har fått i uppenbarelsen, är något som Gud själv tar emot i henne. Det kallar vi Andens receptivitet. Andens mottaglighet, Andens fruktbarhet uttrycker verkligen att Anden har givits som en gåva till hela Kyrkan och till de enskilda kristna. Har vi fått en gåva, är den vår. Vi har på något sätt förfoganderätt över Anden. Och det är vår stora nåd men samtidigt vårt stora ansvar att vi förfogar över Andens mottaglighet. Men att förfoga är i kristendomen att bli foglig. Vi låter oss förvandlas av det som finns inom oss. Det gör eller försöker vi göra varje gång vi lyssnar till ordet, varje gång vi tar emot sakramenten. På ett annat plan skulle vi kunna säga. att det vi gör är bara att vi öppnar munnen för att öppna oss för livets mysterium, varje gång vi spetsar öronen. Bakom själva det vanliga livet anar vi Guds liv, Guds treeniga mysterium som har uppenbarat sig, har blivit kött i Jesus Kristus, har blivit skrift, har blivit bröd. Så ser vi att detta mysterium möter oss och omspänner oss på alla sidor.

Vi ber till sist om nåden att se och att höra.

Du är det eviga Ordet och du talar till oss i varje ord. Du är Faderns avbild. Och vi får se dig i varje bild på ögats näthinna. Ge oss din Andes kraft att känna igen din skönhet där vi minst anar den. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.