Biskop Anders Arborelius ocd

Ord och sakrament

Föredrag maj 1993 hos Mariadöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)
Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II

Kom Helige Ande och öppna våra ögon. Öppna vårt hjärta.  Öppna hela vårt jag för Guds förvandlande nåd. Amen.

Vi skall försöka öppna oss för det mysterium, som vi kan kalla Guds öppna bord, som innebär att vi i Gud själv anar något av delaktighetens och gemenskapens djupaste mysterium. Som bild, som ikon, för våra ögon kan vi ha Andrej Rubljevs (ca 1370-ca 1430) ikon av Treenigheten. Där ser vi att kärleken är öppen för den andre på olika sätt. En bild, en ikon kan etsa sig fast på det inre ögats näthinna, ja, inristas på djupet av vårt hjärta. Även om det bara är en bild så talar den. Den säger mycket.  

Nu lever vi i en kultur där bilderna är så många och ständigt fladdrar förbi. Därför är det lite svårare för oss i dag att riktigt låta oss förvandlas av en bild. Men vi tror att det också i Gud finns bild. Sonen är Faderns avbild. Han är inte bara ordet utan också bilden. För att få en liten aning om Treenighetens inre mysterium behöver vi både ord och bild. På Rubljevs ikon ser vi bilden av måltiden. Det är ingen tillfällighet att det just är måltiden som uttrycker något evigt förblivande och samtidigt något så kroppsligt nödvändigt att ingen kan leva utan den. Att det är så inser alla folk och religioner rent instinktivt. Måltidens mysterium säger något om tillvaron.

Tragiken i vår tids ensamhets- och isoleringssyndrom är att man inte längre håller måltid tillsammans utan konsumerar ”fast food” och kvickluncher som producerats på löpande band och äts upp ännu fortare, eftersom allt skall gå så fort som möjligt. Då får man ännu mer tid att vara ensam och känna sig isolerad! Man kommer allt längre bort från bilden av måltiden, där det inget hektiskt tempo finns men öppenhet för den andra. Vi tror att Treenigheten är källan till allt liv och den som ger liv i varje ögonblick.  Varje måltid, hur rudimentär eller depraverad den än är, återspeglar något av Guds inre gemenskap. Ja, vi kan gå ett steg längre och säga att varje bild fångar in något av verkligheten, något av sanningen.

I vår tid betyder bilderna mycket. Man säger att sedan man visat bilderna från kriget i Bosnien svängde opinionen. Kardinal O’Connor (1920-2000) från New York sade nyligen, att de grymma TV-bilderna från Vietnamkriget bidrog till krigets slut. Han tillade att om man skulle visa hur aborterna verkligen går till, skulle deras antal säkert minska starkt. Varje bild, hur osminkad och grym den än är ger oss något av verkligheten, av sanningen, och som kristna får vi utsäga något av Guds mysterium. Det ser vi i konsten också, även i den konst vi inte förstår. Den pekar på ett djupare mysterium. Egentligen är varje människa Guds avbild. Det säger vår kristna tro. Det är inte bara ett vackert uttryck utan det är sanning. I varje människa ser vi något av Gud. I allt mänskligt ser vi något gudomligt.

När vi fördjupar oss i det som är tillvarons innersta livsnerv och hjärtpunkt, den treeniga gemenskapen, måltidsgemenskapen, ser vi att varje gudomlig person är liksom föda för den andra. Den ena när den andra. Fadern föder sin Son och Sonen får all föda och näring av Fadern. Att föda är att ge föda. Att födas är att få föda. Verbet och substantivet är mer besläktade än vi först anar. Allt det vi säger om Treenigheten uttrycker vi på ett analogt sätt. Vi säger att Fadern föder Sonen av all evighet. Han föder fram honom, även om de är samtida. Men i detta att bli framfödd ligger också att få föda.

Något liknande gäller vid all mänsklig relation och dialog. Vi måste liksom föda fram varandra. Vi är inte helt födda. Hela detta liv är ju att födas till det nya livet. Vi är föda för varandra. Vi utger oss själva för att bli föda för varandra. Kärlek är alltid utgivelse, hängivelse. Den ene utger sig till den grad att han blir den andres näring och föda. Kärleken föds när man hänger sig för eller åt en annan.

Men vi måste också låta den andre bli näring och föda för oss själva. Ibland kan vi bli så väldigt osjälviska att vi inte vill låta den andre utge sig för oss. Det är det man i ordenslivet ironiskt brukar kalla victimism: vissa skall alltid offra sig för de andra. Men vi måste alla låta de andra lyfta upp oss och offra sig för oss, vare sig vi vill eller ej. Det är inte bara en som offrar sig för de andra, utan det är ett gemensamt givande och tagande eller som man säger på grekiska både agape och eros. Anders Nygrens (1890-1978) bok heter visserligen ”Eros och agape”, men egentligen menar han eros eller agape. Han sätter dem i motsats till varandra. Naturligtvis har den självutgivande kärleken alltid ett primat, vilket vi ser på korset, men båda behövs.

Måltidsbilden visar oss att jag måste låta den andre bli föda och näring för mig själv. Jag måste låta kärleken bli mättad. All kärlek bygger på någon form av ömsesidighet. Om man bara offrar sig hela tiden, blir det ofta något som går snett. Kärlekens harmoni fordrar att man, kanske i olika grader och efter olika kallelser, ändå respekterar kärleken både som måltidsgemenskap och fasta skulle vi kunna säga. Hur otroligt det än låter, tror vi att något av allt detta har sin rot i Guds innersta väsen. Men samtidigt märker vi hur svårt det är att uttrycka det. Orden räcker inte till. Bilden säger kanske mer, men inte ens den kan uttömma detta stora och oändliga innehåll.

Gud har verkligen uppenbarat sig. Han har blivit människa. Ordet talar. Det är därför vi talar om det eviga Ordet, om Sonen som Ordet eftersom han talar. Han meddelar sig. Han upplyser. Han uttrycker något av Faderns innersta. Ordet måste få tala om vem Gud är. Ordet blir kött och bröd för att nära oss med Guds egen inre kärlek som livs- och energikälla, det vi kallar den heliggörande nåden. Det är inte längre något främmande, något utom oss, utan genom dopet finns måltidsgemenskapen i oss. Hela frälsningen vill just återföra och återföda oss till ursprunget, till källan med levande vatten.

Att Sonen kallas Ordet måste vi förstå utifrån det hebreiska substantivet dabar, ord, som har en mycket starkare och mer dynamisk karaktär än det svenska lite avtrubbade ordet. På hebreiska är det samtidigt ord, tecken och skeende. Ordet gör vad det säger.

I vår kultur är ordet snarare det som döljer sanningen. Så långt har det gått. Man gjorde nyligen en undersökning som visade hur djupt påverkade vi är av en föreställning där man alltid tittar efter andra avsikter i allt det människor säger. Säger en människa något, litar vi inte på orden utan tänker på vad hon menar med det hon säger och vad hon vill få ut av det eftersom hon säger så. Vi litar inte på orden, allraminst på politikernas ord. Vad är löfte? Är det målsättning eller en plan? Orden har i hög grad förlorat sin innebörd. Särskilt som präster, kristna och förkunnare måste vi komma ihåg, att människor inte litar på ord. I Ryssland litar man inte på någon. Man är mer van vid att bli lurad av orden än att de förmedlar en sanning. Reklamen går egentligen ut på att inbilla folk att de behöver saker som de inte behöver. På arbetsplatserna hör man ofta att det råder ett falskt klimat. Man samarbetar och har medbestämmandegrupper. Men när det skall avskedas och omplaceras sker det bakom kulisserna.

Ordet är på så många sätt uttunnat. Ja är inte ja och nej är inte nej. Ibland är det tvärtom. Det gör att det är en stor svårighet för människor i dag att närma sig det kristna budskapet som mycket bygger på ord. Skall vi då bara använda bilder? Men bilderna har också sin inflation. Här ser vi hur svårt det kan bli för tron att förmedlas. Men ändå märker vi, att när det finns ett ärligt ord, när någon säger sanningen och vill förmedla verkligheten kan det sagda också bryta igenom ordets och bildernas inflation.  

Som kristna måste vi använda ord. Kardinal Lustiger (1926-2007) brukade säga att vi kristna måste upptäcka vårt modersmål och syftade på alla de typiska ord - frälsning, nåd, evighet, kyskhet osv. - som för många har förlorat sin innebörd. Det handlar om att upptäcka vad orden egentligen säger. Kanske det just gäller att se ordet och bilden i samklang, vilket egentligen är en djup kristen insikt. Ibland säger man att ordet i den västerländska Kyrkan alltid haft störst betydelse och bilden i den österländska. Vi måste, som påven säger, använda Kyrkans bägge lungor eller, som man ofta säger, använda bägge hjärnhalvorna.

Allt detta tal om ord kan vara lite svårsmält för många. Men ändå måste vi använda orden och då i den ursprungliga bemärkelsen, alltså ord som samtidigt innebär tecken och skeenden. Här finns redan själva begynnelsen till det vi kan kalla Skrift och sakramental frälsningsekonomi. I ordet dabar, som är ett grundord i Gamla testamentet, anar vi hela den kraft som sedan blir en levande ström i det nya förbundet. Ordet kommer från Treenighetens inre: Sonen som föds av all evighet ur Faderns sköte eller Ordet som stiger fram ur hans tanke, som man ibland säger.

Tulltjänstemannen Henrik Schager (1870-1934) säger: ”Han, som själv var Ordet, var också lyssnaren”. Han uttrycker därmed något mycket väsentligt om Treenighetens inre liv. Ordet är också lyssnaren, örat som fångar upp alla signaler från Fadern. Ordet lyssnar på sitt ursprung. För att kunna tala måste man först lyssna. När vi lär oss tala lyssnar vi först och försöker höra. Det eviga Ordet, som föds ur Faderns sköte och får sitt vara av honom, lyssnar medvetet och aktivt till minsta ton i Faderns fördolda melodi, ja, han insuper girigt allt han hör för att lika frikostigt dela med sig av det.

Därför sägs det i evangeliet att den som ser Jesus ser Fadern. Ordet är så format av sitt ursprung att vi ser Fadern i det. Samtidigt får vi tro att Fadern också lyssnar på Sonen och gläder sig över hans egenvärde och att han finner sin näring i honom. Det finns också en ömsesidighet åt andra hållet. Fadern liksom uttömmer sig själv i Sonens avlelse för att sedan återfinna och återvinna allt i Ordet, ja, i dess återströmmande eko. Här kan vi verkligen tala om återvinning. Sonen strömmar fram ur Fadern, men han strömmar också tillbaka.

Vi kan se på hela skapelsen och frälsningen som ett återströmmande som sprider sig över jorden. På tyska talar man om die Heimholung.  Sonen hämtar hem allt. Han återvänder till ursprunget. Det är en process, vars urbild vi redan ser här i måltidsgemenskapen, i kärleken som binder samman Fadern och Sonen i Andens gestalt.

Ordet är alltså också svaret. Ordet låter sig födas för att ge sig själv till föda för Fadern. Den som älskar lever mer i den andre än i sig själv. Den andre är alltid intressantare. Allt detta anar vi i Evangeliet. Jesus är hela tiden mer intresserad av att tala om Fadern än om sig själv. Samtidigt talar han också om sig själv, men så att säga genom Fadern.

Något liknande kan vi se på det mänskliga planet. Ofta lär vi känna en människa bättre, när hon talar om det eller den hon älskar än om hon talar om sig själv. Man ser på människan vad hon älskar. Man ser den älskades bild i våra ögon. Vi behöver bara peka på nådebilden av Vår Fru av Guadalupe. Man har gjort en förstoring, där man upptäckt att man i Marias öga ser indianen Juan Diego (1474-1548) avspeglad. Vi får tro att också vi finns i Guds tanke, som man säger i teologin. Av all evighet är vi planerade, älskade sådana vi är. Den plats som är tom rymmer alla. Här placeras hela mänskligheten, hela världsalltet.

Därför kan Julian av Norwich (1342-ca 1416) säga, att allt skapat är som en liten hasselnöt. Denna hasselnöt är också föda för Treenigheten. Vi får bli Guds föda. Allt detta anar vi eftersom Ordet har talat. Men ändå förstår vi inte allt. Vi ser inte alla sammanhang. Vi kan säga att också Ordets svarslöshet och tystnad säger oss något om vem han är. Det är ingen tillfällighet att Jesus vid vissa tillfällen tiger, skriver i sanden, inte svarar på frågor, drar sig undan i tystnad, eftersom vi måste förstå att vi inte kan förstå allt.

Ordet är Faderns avbild. Han är liksom förlagan till hela skapelsen. Och skapelsen är så att säga en avskrift av Kristus. Den helige Bonaventura (1217/1221-1274) säger: ”Förtydligandet finner vi i den heliga Skrift”. Det är liksom en bruksanvisning. Men allt skapat är en avskrift av Kristus. Allt är skapat genom honom och i honom och till honom. Vi kan ana något av Gud i skapelsen. Därför talar vi om skapelseteologi och naturlig teologi. Men det räcker inte till. Vi behöver ett förtydligande, en bruksanvisning. Därför blir Sonen människa. Ordet blir kött, skrift och bröd. Alltifrån skapelsens början ser vi hur den här skissen börjar tona fram, men den antar allt tydligare drag när Gud blir människa.

När Sonen blir människa anar vi också Faderns fördolda väsen. I Kristi mänskliga anlete anar vi något om Guds eget anlete. Därför är Jesus i sin mänsklighet själva ursakramentet, urbilden, urtecknet, där Faderns självutgivande kärlek möter oss, men också hans längtan efter att bli mottagen och besvarad. Gud vill också bli mottagen och hans kärlek besvarad. Han vill inte bara utge sig själv utan han vill bli mättad. Bilden av måltiden talar också om att kärleken vill få ett svar. Den vill bli mättad. Den vill bli besvarad och mottagen. Gud vill bli älskad. Det är inte något fel, som man ibland har fått för sig, att vilja bli älskad. Att älska sig själv på ett riktigt sätt ingår också i kärleken. Om vi älskar allt annat, varför skulle vi då inte älska oss själva?

Kärlekens mysterium vill breda ut sig och strömma ut över världen. I detta möte föds Kyrkan, som också kallar ursakramentet. Det måste finnas någon som tar emot Kristus, när han kommer, någon som svarar i hans ställe. Också detta anar man redan från början, för i själva skapelsens anletsdrag ser vi det som sedan skall bli förbund, det som skall bli först Israel och sedan Kyrka. Hela Skriften talar egentligen om samma sak. I olika tonlägen och olika trappsteg är det samma kärlek som besjungs, samma måltid vi anar. Guds Ord vittnar alltid om Ordet, det eviga Ordet som har blivit kött och bröd för att nära oss med Faderns fördolda närvaro. Allt som Sonen säger och gör, det talar och sjunger om Fadern.

Hans Urs von Balthasar betecknar Jesu avskedstal som ”Die Selbstverströmung des Wortes Gottes”. Gud ord strömmar ut över lärjungarna. Men det strömmar ut för att bli mottaget, för att återvända. Gud sänder ut sitt ord för att det skall bli fruktbart. Han lägger säden i jorden för att den skall växa och utveckla sig. I hela Jesu liv och undervisning talar allting om detta inre mysterium, den treeniga kärleken. Jesus behöver olika instrument. Han behöver ord och sakrament. Han behöver det muntliga ordet men också det ord som blir gärning, handling. Han behöver sitt eget blod, sitt eget kött.

I allt vad Jesus säger och gör får vi en aning om den överströmmande kärlek, den överflödande nåd, som vill bli mottagen och besvarad. Därför har Gud också skapat den gensvarande mänskligheten, Kyrkan, som skall vara ett sakrament på det eviga Ordets roll inom Treenigheten som den gensvarande kärleken. Fadern är den givande, den talande, den handlande. Sonen är den som låter sig sändas, den som gensvarar, den som ger genkärlek.

Vi ser något av denna dialog och ömsesidighet i Gud. Därför behöver Ordet, när det blir människa, också bruden. I bruden kan vi, som man har gjort i traditionen, se både Kyrkan, Maria och själen. Ordet ropar på svar, på gensvar. Det måste få sitt eko och sitt genljud. Fullheten kan aldrig ligga bara i en del eller part utan i helheten. Därför ser vi Kyrkan som nödvändig. Hon är inte bara ett bihang, en åldrig vördnadsvärd institution som man har respekt för. Vi tror att vi alla är Kyrkan. För att kunna svara Gud måste vi bli Kyrka. Vi måste bli brud. Ordet ropar på svar, på gensvar. Men våra lungor räcker liksom inte till att svara på egen hand. Då blir det bara ett astmatiskt försök att säga ja. Vi får liksom inte fram orden utan de fastnar i halsen. Vi måste ha luft. Vi måste få vind genom Andens kraft.

Så ser vi att platsen vid bordet är tom, men den är förberedd. Här kan vi känna igen Kristi brud. Johannes av Korset har i sina Romanser helt klassiskt skildrat hur Treenigheten för ett rådslag hur den skall bära sig åt. Och Fadern förbereder en brud åt sin Son. Talet om Treenigheten och den tomma platsen är en avbild och inte en exakt beskrivning. Allt är ju en avbild av Guds väsen. Den tomma platsen är vikt för var och en. På det sättet kan vi säga att det finns en slags helighetens demokrati, där varje människa har ett unikt värde och är lika efterlängtad. Varje människa är kallad till samma helighet. Men det betyder inte att hon kan fylla alla platser på det skapades nivå lika väl, utan utvecklingen i skapelsen är i alla sina former trappstegsartad.

Allt detta är naturligtvis mänskliga uttryck, men eftersom vi är människor kan vi bara använda mänskliga uttryck. Det medför dock en svårighet för vår tids människor. Orden kan missförstås. Det är oerhört svårt för människor i vår tid att acceptera att det på skapelseplanet alltid finns utvecklingsstadier, mognadsstadier. När det talas om olika trappsteg försöker man ofta flytta över politiska ideologier t.ex. demokrati till teologin. Man säger att det som fungerar bra i samhället också måste fungera bra i teologin. Men man kan inte hur som helst flytta över kategorier från det vanliga livet till teologin.

När man talar om bönens utveckling och om att vissa helgon har kommit längre, finns det alltid människor som reagerar och säger, att inför Gud är vi alla smålänningar och att det är omöjligt att några kan komma Gud närmare i bönen. De säger att antingen är alla lika långt ifrån eller lika nära Gud, beroende lite på hur de tänker. Någon säger att kyrkan en dag var halvtom, medan någon annan säger att den var halvfull. Det är ungefär samma sak men utifrån olika inställning, beroende på om man är dysterkvist eller glädjespridare.

Vår inställning smittar av sig också på det religiösa planet. Kan vi se på hela skapelsen, hela mänskligheten, hela Kyrkan enligt den bibliska bilden som ett pilgrimsfolk, finner vi alltid vår plats och tror att det är just den platsen vid bordet som är vår. Då är det inte så viktigt vad de andra har för plats. Demokratins avigsida är att man hela tiden ser vad de andra har och lätt tror, att de alltid har det bättre eller sämre, beroende på om man är dysterkvist eller glädjespridare. Men i kristendomen råder det jämlikhetens demokrati. Vår plats är den Gud har gett oss. Vad vi än har för plats i Guds plan, i Kyrkan, finns alltid det ställföreträdande lidandets och den tjänande kärlekens platser reserverade för var och en av oss. Det behövs för att vi skall få en aning om det mysterium som Treenigheten är.

Men nivellering, utjämning, som är demokratins baksida, har i viss mån övertagits av många kristna. Ingen får då komma Gud närmare, utan alla skall vara lika långt borta från honom. Då blir det nästan omedvetet så, att man inte får komma Gud för nära, för då skulle man kunna tro sig vara någonting. Alla kommer då lika långt bort från Gud, som därmed blir ännu vagare. På olika plan och på olika sätt tycks man få en alltmer fjärran och avlägsen Gud, när man i bästa mening vill ge människan så mycket utrymme som möjligt. Allt tal om hierarki är något fult för många. Inte heller får man säga att någon människa är dogmatisk. Men i själva verket är det en god egenskap som innebär att man försöker stå över de vanliga mänskliga fördomarna och kan hitta den rena, torra luft där man inte så mycket låter sig ledas av känslor, egna förnimmelser utan av Evangeliets och Kyrkans rena doft.

På samma sätt är det också med det hierarkin. På trappstegen har vi just den plats som Gud har gett oss. Det hjälper oss att gå både uppåt och nedåt. Vi säger att Petrus är klippan. Klippan ligger längst ner, även om man ofta ställer Petrus högst upp. Men alla måste också kunna trampa på honom. Något av den upp och nedvända världen får vi också vara med om när vi närmar oss måltidsgemenskapen i Kristus.

Allt öppnas för oss genom orden och sakramenten som vi får förmedlade till oss genom Kyrkan. Adrienne von Speyr (1902-1967) säger om Kyrkan: ”Om hon inte hade aktiv andel i Kristi nåd, som hon förvaltar, så vore hon inte Kristi fullhet. Hon kan inte bara vara en död kanal, en yttre förmedlare av Herrens fullhet”. Denna förmedlande och förvaltande uppgift innebär att vi har aktiv del i Kristi nåd. Vi behöver bara se på den plats som är reserverad för oss. Vi sitter inte där som döda hökar utan vi är levande lemmar. Det viktiga, när vi talar om nåden, sakramenten och ordet, är att vi har en aktiv andel i Kristi nåd. Vi har en andlig andel skulle vi också kunna säga. Det har i hög grad med Andens verk att göra. Kristus har utgjutit Anden över Kyrkan. Det är inte något avslutat utan det är något som ständigt sker.

Någon har sagt att Andens utgjutande egentligen har med ordet Filioque att göra. Anden framgår ur Fadern och Sonen som ur en gemensam källa. Sonen är med på något sätt, naturligtvis inte på samma sätt som Fadern, men han har också en andel i detta verk. Det är aldrig tal om att Guds nåd utsläcker våra mänskliga kapaciteter och förmågor. Nåden fullbordar naturen. Frälsningen gör oss inte bara till passiva ekonomipaket eller företagspaket utan till delägare i Guds hus och i Guds verk. Vi blir deltagare.

Vi ser på treenighetsikonen och vågar tro att vi, som Johannes av Korset säger, genom kärleken blir ”Guds jämlikar”, naturligtvis som skapade varelser. Vi förblir vad vi är, men genom den heliggörande nåden blir vi jämlikar till Gud. Det är ett ord som lätt missförstås. Så är fallet i hela New Age- komplexet, där man tror sig ha en gudomsgnista som man själv kan hantera och manipulera. Ord som nåd och frälsning vill man inte veta av. Jag talade just med någon som hade varit med i sådana kretsar i många år, men som sedan blivit katolik och varit borta därifrån ett tag. Så träffade hon någon av de gamla New Age-vännerna. Hon märkte en djup andlighet hos dem, men så fick hon med sig en skrift hem, där hon läste det som är deras stora punkt: att de är så oerhört glada att de inte behöver frälsas. Det är så en så stor befrielse för dem att inte ha en frälsare utan kunna frälsa sig själva.

Det är mycket viktigt att framställa frälsningen som vad den är, inte att vi blir ett slags sammanpressade mumier, utan att vi utvecklas och blommar upp genom Guds nåd, att vi blir jämlikar, att vi blir deltagare, naturligtvis på Guds villkor. Frälsningen gör oss inte mindre mänskliga. Människor i gemen har en mycket märklig uppfattning om vad frälsning är. De tror att den innebär att man inte får använda smink och gardiner. Det är ungefär som många tänker om klosterlivet. Jag hade nyligen en grupp av den äldre generationen på besök i vårt kloster. Deras första fråga var om vi alltid är instängda här. Något liknande tänker folk ofta om frälsning.

Vi tror att Kristus är det levande Ordet, det nyskapande Ordet och att han ständigt verkar. Vi ser också att människor kan komma till tro utifrån tomma intet. Gud har vägar som inte vi känner. Bordet, måltidsgemenskapen, kan dyka upp i otaliga varianter. När jag fick se Rubljevs ikon i verkligheten var det faktiskt som ett bord, för figurerna var så stora att man verkligen tyckte att man var med. Människor kan väckas till tro genom ord och blid. Guds nåd kan möta oss i alla slags förpackningar. Också i en missuppfattning av vad kristendomen är kan något sant finnas med. Vi får inte tro att det är hopplöst.

Den inre kraftkälla, det inre liv som Treenigheten är, är starkare än världen. Kristus har övervunnit världen och det betyder att han kan tala till människor på otaliga sätt som vi inte känner. Vi märker nu mer än någonsin att människor kommer till tro utifrån miljöer, där religionen tycks helt främmande. Vi tror att Gud vill samla alla i sin Kyrka, att han vill att Kristi brud verkligen skall få rum i tomrummet, att vi alla skall bli ett kring detta bord. Processen fortgår ständigt. Det innebär ett enande och förvandlande. Vi mättas av Guds gåvor och vi kan genom dem besvara Guds kärlek. Vi får samtidigt både hungra och bli mättade.

Vi avslutar med några ord av Thomas av Aquino (1225-1274):

Vi ber att Gud skall ge oss bröd, dvs. sitt Ord. När man en gång äger de andliga gåvorna så längtar man efter mera. Och ur denna längtan uppkommer hunger och ur hunger det eviga livets mättnad. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.