Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Edith Stein

Reträttföredrag. Berget, Rättvik
21-24 juni 2021

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Då är vi framme vid den sista stationen på vår betraktelse. Vi ber med Edith Stein.

Ordet har blivit kött för att utge det liv som han har antagit och för att frambära sig själv och den genom hans självutgivelse försonade skapelsen som ett lovoffer åt Skaparen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Med dessa korta ord, som först kanske låter lite komplicerade, sammanfattar Edith Stein hela frälsningshistorien. Gud har blivit människa. Ordet har blivit kött för att frambära sig själv och hela den försonade skapelsen som ett lovoffer åt Gud, åt Fadern. Gud blir människa för att försona oss genom att frambära sig själv som ett lovoffer åt Fadern. I det ljuset kan vi se på hela historien, på Guds människoblivande och korsfästelsen och också på vårt eget liv. Vårt eget liv lever vi alltid i gemenskap med Jesus Kristus. Gud har blivit människa för att leva med oss, så att vi tillsammans med honom kan bära fram oss själva som ett lovoffer åt honom, och så att vi kan infoga hela vårt liv med allt lidande och göra det till ett offer åt Gud. Också lidandet kan bära frukt. Allt det som vi ger åt Gud och allt det som vi i kärlek överlämnar till honom kan bära frukt för nytt liv, för ny frälsning.

Vi är framme vid det sista kapitlet i Edith Steins liv. Det står i korsets skugga, eller rättare sagt, det är korset som lyser upp den sista svåra etappen av hennes liv. Hennes stora, mystiska verk ”Korsets vetenskap”, behandlar hur korset kan leda fram till nytt liv, till uppståndelse, till att bära frukt. Det är det som kan vara hennes bidrag till oss för att upptäcka, att den del av livet som vi sammanfattar under lidande, kors och offer faktiskt också kan bära frukt. Det är inte bara något som är helt hopplöst, utan det lidande som offras, som vi hänger i gemenskap med den korsfäste Herren kan ändå bära frukt. Det gäller i vårt liv både om vi ser på det som en biologisk existens och som frälsningshistoria.

Det kan vara bra att tänka efter, om det finns något lidande i mitt liv, i min historia, i min person, i min omgivning, som jag ännu inte har offrat åt Herren och som jag liksom inte har låtit komma fram i ljuset. Det kan innebära en total förändring av mitt liv, så att jag inte fastnar i bitterhet. Det är mycket lätt att bli förbittrad av ett lidande. Det kan vara ett kroppsligt lidande, en personlig förlust eller människors elakhet. Om jag knyter mig i bitterhet, bär det inte frukt, utan jag måste göra det till ett lovoffer. Här anknyter Edith till det gamla förbundets olika offer. Vi ger vårt offer, vårt fasteoffer, vi offrar vår tid för att göra något gott. Kan vi då offra vårt lidande, vår besvikelse eller vår bitterhet, får vi tro att det kan bära frukt för Guds rike. Vi kanske inte ser frukten själva i vårt eget liv, men att bli av med all bitterhet, allt agg, all besvikelse, det gör människan vackrare. Vi möter alla människor som har gått igenom lidande. På vissa syns det att de är bittra, men på andra syns det inte, för de är försonade. Det går liksom inte att dölja, hur vi har hanterat denna del av livets verklighet. Här kan Edith Stein verkligen hjälpa oss, eftersom hon fick gå igenom ett så stort lidande, men hon såg det ändå som något hon kunde offra för världens frälsning, för judarna, för Kyrkan, ja, för Tyskland.

Edith trädde in i karmelitklostret i Köln-Lindenthal, när Hitler kom till makten. Hon såg att judarnas situation förvärrades och blev svårare. Samtidigt kände hon en allt större samhörighet med sitt folk. Hon säger: ”Ni kan inte ana vad det betyder för mig att vara det utvalda folkets dotter, inte bara andligt, utan att också få tillhöra Kristus genom blodsband”. Hon såg på förföljelsen av judarna som en förföljelse av Jesu mänskliga natur. Hon var delaktig i detta lidande. Hon fick både som kristen, inlemmad i Kristi mystiska kropp, och som judinna, som del av det folk som Jesus tillhörde, se på sitt lidande. Hon anade, att hon hade en speciell kallelse att som kristen infoga detta lidande i Kristi korsoffer, så att det skulle bära frukt. Hon såg verkligen på historien som frälsningshistoria. Det kan vara väldigt svårt att göra det, när vi ser på historien med all grymhet, med alla krig, och ändå våga tro, att trots allt vad människor ställer till med, trots allt elände och lidande, är det ändå Gud som för historien framåt.

Vad människor än gör, är det Gud som är Herre över historien. Rent logiskt går det inte ihop, men vad vi människor än gör, är det ändå Gud som är Herre. Det är han som kan använda allt för att föra historien framåt. Det kan vara oerhört svårt att se, när man är mitt i en hopplös situation, att det ändå finns en väg framåt, att det inte är slutet, att inte världen går under. Kanske det var just därför som påven Johannes Paulus II förklarade Edith Stein som ett av Europas skyddshelgon. Hon var ju barn av det värsta århundrade som Europa hade varit med om. Ändå vågade hon tro på Guds försyn mitt i det hemska, att hur stor mänsklig ondska än är, kan den inte ta bort Guds nåd och Guds frälsning. Samtidigt kan det vara svårt att tro det. Bara det kommer över oss ett litet lidande, kan vi sätta Guds godhet ifråga och undra hur Gud kan tillåta det svåra. Han tillåter det inte, men han låter det ske, eftersom han har gett oss vår frihet. Vi kan aldrig riktigt förstå den distinktionen. Gud vill och befaller oss att göra det som är gott, sant och äkta, men han tvingar oss inte till det goda. Han ger oss vår frihet. I detta spektrum sker hela världens historia.

Så kommer då Kristallnatten den 9 november 1938. Synagogorna brinner. Judarna blir allt mer förnedrade, slagna och dödade. Edith är helt tillintetgjord. Hon säger: ”Nu förstår jag, att det är korset som läggs på de mina, och jag får dela det”. Nu förstår hon, att hon inte har möjlighet att stanna kvar i Köln längre. Hon sätter hela klostrets existens i fara. Hon förstår, att hon måste lämna sitt kloster och sitt land. Hon lyckas faktiskt få tillstånd att förflyttas till ett kloster i Holland, bara några mil över gränsen. Där fanns ett annat karmelitkloster, som faktiskt hade grundats av systrar som hade förvisats från Tyskland under Bismarck (1815-1898). Under Bismarck, under slutet av 1800-talet, stängdes otaliga kloster i Tyskland, och många bröder och systrar fördrevs från Tyskland. En del kom faktiskt också till Sverige och Danmark. En del kom till Holland. Det fanns alltså i Holland redan ett kloster på andra sidan gränsen, som var stiftat av flyktingar som en gång hade fördrivits. Där togs Edith emot, eftersom hon var i fara i Tyskland och även kunde sätta hela klostret i fara, eftersom man också stängde flera kloster i Tyskland under den här tiden.

Då kommer Edith till ett kloster som heter Echt. Där fick hon en klostercell, som hade tillhört en mycket speciell syster, Maria Gertrudis Erzberger (1902-1937). Hon var dotter till en tysk politiker, Matthias Erzberger (1875-1921), som var en av de politiker som hade undertecknat Versaillesfreden, när Tyskland kapitulerade. Han tillhörde det katolska centerpartiet. Han betraktades som förrädare av nationalisterna i Tyskland och hade blivit mördad. Hans dotter hade blivit karmelitsyster i Holland. Hon fick en mycket märklig ingivelse. Hon hade hört att påven Pius XI var svårt sjuk. Hon insåg hur viktig han var i denna svåra tid. Då gjorde hon ett bönelöfte. ”Herre, om påven får leva, så är jag beredd att dö i hans ställe”. Det märkliga var, att hon dog och påven fick leva. Därför måste vi veta, vad vi ber om. Om vi vill offra vårt liv för någon annan, kan det hända att Gud hör oss.

Klostret i Echt var präglat av det ställföreträdande lidandets mystik. Klostret var stiftat av nunnor som hade förföljts och flytt. Man var medveten om, att man såg på livet som gottgörelse, ställföreträdande, försoning, något som ofta är knutet till Jesu Hjärta-fromheten. Man offrar sig själv i gemenskap med Jesu genomborrade Hjärta för världens räddning eller för något annat ändamål. Den stora kyrkan på Montmartre, Sacré-Cœur, i Paris byggdes för att man ville offra sig för Frankrikes räddning. Det var efter förföljelserna 1871, när ärkebiskopen dödades och många andra. Därför byggde man denna kyrka i Paris för att gottgöra och be om Frankrikes räddning. Det är en speciell fromhet, som kan verka lite främmande för vår tid. Man frambär sig själv som ett offer i gemenskap med den Korsfäste Herren för världens räddning. Edith ansluter sig till den fromheten. Hon ser på sitt liv som ett lovoffer till Gud, i första hand för judarna som förföljs, men också för Kyrkan, för världen och för Tyskland. Det är en viktig accent att komma ihåg, att Edith inte tog avstånd från Tyskland som sådant utan bara från dess nationalsocialistiska ideologi och vansinne. Hon bevarade en kärlek till det land, där hon hade vuxit upp.

Hon kommer till ett kloster som är präglat av offerspiritualiteten. Man frambär sig själv i gemenskap mer Kristus, inte minst i mässan. Man förenar sig med Jesus, som frambär sig själv för världens räddning. Man blir kvar under korset. Man flyr inte. Även om det inte är så dramatiskt i vårt liv, så bär vi ändå alla på våra sår, som livet har tillfogat oss. Vi kan se det som något vi kan offra till Gud istället för att fastna i bitterhet och besvikelse. Att göra det är mycket viktigt. Vi kan använda det smärtsamma, det vi inte riktigt klarar av, det vi kämpar med och ge det till Gud. Vi kan hänge oss själva med allt vad vi är och har i förening med Kristus på korset. När vi bär ett kors, är det inte bara ett smycke, utan det är ett upprop till att se vårt eget lidande i Kristi ljus. Vi får hjälpa honom att bära korset. Vi får infoga vår lilla flisa av korset i hans heliga kors. Det är därför vi ibland ber korsvägen. Vi följer Kristus och infogar då vårt lidande i hans lidande.

Denna aspekt blev mycket tydlig för mig, när jag var med på världsungdomsdagen i Sydney för några år sedan. Påven brukar samla ungdomar från hela världen, för att de tillsammans skall fira gudstjänst och stärka varandra i tron. Då brukar man också ha en korsväg. I Sydney hade man gjort det mycket fint. Man gick ut på vattnet, då korset bars runt. En av korsvägsstationerna handlar om mötet mellan Simon av Kyrene och Jesus. Simon får bära korset en liten vägsträcka. I Sydney hade man valt ut en man från ursprungsbefolkningen i Australien, aboriginerna, ett folk som har lidit kanske mer än många andra. De har jagats som djur och har behandlats oerhört illa. Fortfarande har de en mycket lägre medellivslängd än vanliga australiensare. Mannen som valts till Simon kom där med ett känguruskinn på ryggen och tog över korset. Då blev det mycket tydligt. Här är ett folk som har lidit fruktansvärt genom tiderna. Men de vill infoga sitt lidande i Kristi kors. De vill att det svåra skall försonas genom att bli delaktigt av Kristus.

Här kan vi tänka efter, vad i oss som behöver försonas. Det finns alltid något. Det kan vara bitterhet mot föräldrar, ett arvskifte som ledde till fiendskap, ett arbete vi aldrig fick eller en sjukdom vi inte klarade av. Vi har sår som behöver helas, och det är bara Jesus som kan hela dem. Därför får vi infoga vårt lilla kors i Kristi stora kors. Det behöver inte vara något stort och märkligt. Ibland är de små sakerna värst. Jag mötte en gång en kvinna, som sade, att det var en präst som var ovänlig mot henne för 30 år sedan, och sedan dess har hon inte satt sin fot i kyrkan. Ibland kan det vara ett litet nålstygn som förbittrar livet. Varje gång vi firar mässan, kan vi överlåta vårt lidande som vår offergåva och förena det med Kristi kors. Då kan det bära frukt och leda vidare.

Det är den andligheten, den offerspiritualiteten, som Edith Stein representerar. Hon hette ju Teresa Benedicta av Korset. Vi kan se på korset på många olika sätt. Men hon betonar mycket starkt det ställföreträdande draget. Hon lider för och med sitt folk och förenar sitt lidande med Kristi kors. Det behöver inte vara så dramatiskt. Ibland kan det vara någon liten sak som har hakat upp sig. I klostret kan det vara någon som aldrig blev priorinna och som kanske har känt en viss bitterhet. Vi har en teologisk existens, och vi har ofta något som behöver sonas, helas. Det kan vara något som vi kanske inte alltid är helt medvetna om men som gör livet onödigt tungt för oss. Det kan vara en besvikelse över att vi blev förbigångna, att mamma älskade några syskon mer än vi. Det kan vara så mycket som finns där och som behöver sonas och helgas. För Edith var det helt tydligt, vad som var hennes kallelse. Det var att på ett ställföreträdande sätt tillsammans med Jesus offra sig för judarna.

Edith är inte trygg i Holland. Snart invaderar tyskarna Holland. Man börjar genast införa de judefientliga lagarna. Hon blev kallad till Gestapo i Maastricht. När hon kommer in på kontoret, säger hon med hög röst: Gelobet sei Jesus Kristus istället för det föreskrivna Heil Hitler. Alla ryggar tillbaka. Hon sade, att hon förstod, att det var en kamp mellan Kristus och antikrist, och därför var hon tvungen att säga som hon gjorde, även om hon visste att det kunde vara farligt. Under tiden försöker hon frenetiskt att hitta en möjlighet för att hon skall kunna resa ut från Holland och de tyskdominerade länderna. Hon försöker med det heliga landet, som stod under engelskt protektorat för att komma till ett av karmelitklostren i dåvarande Palestina. Men det lyckas inte. Man förhandlar med det schweiziska generalkonsulatet. Man gör allt i Schweiz för att hon skall få visum, men det lyckas inte.

Så kommer söndagen den 26 juli 1942. Då läser man upp ett herdabrev i alla Hollands katolska kyrkor och kapell, där biskoparna tar ställning mot förföljelsen av judarna. Också i många protestantiska kyrkor protesterade man. Detta fick nazisterna att inleda en motaktion, en hämndaktion. Nästa söndag, den 2 augusti, deporterades samtliga katolska trosbekännare av judisk härkomst till Holland. Det var en deportation som var riktad mot en speciell grupp judar, nämligen de som hade katolsk trosbekännelse. Det är viktigt så småningom, när Edith Stein blir helgonförklarad som martyr. Den här deportationen var just en hämndaktion mot Kyrkan, inte bara en deportation mot judar. Det kan tyckas som en detalj, men det innebär, att man kan se Edith Stein som martyr i dubbel bemärkelse. Han blev martyr för sin tillhörighet till Kyrkan och martyr för sin tillhörighet till Israel. Det var just så hon ville leva, både som en dotter till Israel och till vår Moder, Kyrkan, och så fick hon dö som martyr både för sitt folk och sin Kyrka. Man hade alltså noggrant registrerat alla som var katoliker av judisk härkomst. Man visste det, men av misstag tog man med några andra, som faktiskt blev frisläppta.

Denna söndag kommer Gestapo till klostret. Just då befann sig systrarna i koret för att tillbe det heliga Sakramentet som var utställt. Edith var där. Priorinnan vägrade först att släppa ut systern. Hon sade, att de hade påvlig klausur och att hon inte fick lämna klostret. Men det brydde man sig inte om. Edith fick bara några minuter på sig att samla ihop sina tillhörigheter. Också hennes syster, Rosa Stein, som hade blivit döpt och arbetade som portsyster i klostret och som var mycket älskad i sta´n, skulle deporteras. Folk samlades för att protestera på gatorna, men polisen drev undan dem och frågade, om de också ville följa med. Då hörde man hur Edith sade till sin syster, när de fördes bort: ”Kom, Rosa, vi går för vårt folk”. Hon betonade mycket starkt, att detta lidande tog de på sig för sitt folk. På ett ställföreträdande sätt blir hon offer för världens räddning.

Samtidigt arresterades katolska judar, flera hundra personer, som fördes bort. Också från andra kloster hämtades bröder och systrar. Det fanns bl.a. en familj Löb, där fem syskon hade blivit trappister. Det var också en del tyska systrar som hade flyttat till Holland och nu deporteras samtidigt.  Först kom man till ett uppsamlingsläger i Westerbork. Här finns det ännu vittnesbörd om att Edith hjälpte mödrar med barn och även andra som var helt tillintetgjorda av sorg. Man försökte skicka dit förnödenheter till de deporterade. Därifrån avgick transporten till koncentrationslägret i Auschwitz- Birkenau. Det märkliga är, att detta tåg stannade på en station, en liten stad, Schifferstadt/Pfalz. Annars brukade dessa tågtransporter ske helt hemligt. Edith lyckades från boskapsvagnen få kontakt med någon på stationen. Hon ville framföra hälsningar till en präst, som hade varit hennes biktfader i Speyer, prelat Schwind. Det sista vi vet om Edith Stein är, att hon var med en transport från Westerbork till Auschwitz-Birkenau, men att transporten av någon anledning måste stanna, och att hon trots alla åtgärder lyckades få kontakt med en person.

Den 9 augusti 1942 anländer transporten till förintelselägret i Auschwitz. Sedan vet vi ingenting om Edith. Det finns inga vittnesbörd. Men eftersom Edith var en kvinna som var över 50 år fanns det ingen chans, att hon skulle tas ut i arbetsinsats, utan hon måste ha gått direkt till gaskammaren. Ändå fanns det vittnesbörd efter kriget, där man påstod, att man hade sett henne i Sibirien eller någon annanstans. Därför var man aldrig till 100 % säker på, att hon hade dött, och därför dröjde det ganska länge, innan man kunde sätta igång en helgonprocess för hennes räkning.

Edith Stein kom att betyda oerhört mycket i Tyskland efter kriget. Hon blev en försonande gestalt i den process man gick igenom i Tyskland av avnazifiering. En av de bönhörelser som inrapporterades, när hon skulle saligförklaras, är ganska märklig. Det var en lärarinna som berättade, att rektorn på hennes skola skulle ställas inför en domstol för att man skulle utröna om han var krigsförbrytare, medlöpare, eller inte. Lärarinnan gick då till karmelitklostret och tände ett ljus för att han skulle bli frikänd. Det blev han faktiskt. Det kan tyckas vara en lite märklig bönhörelse. Edith Stein ville försona tyskar och judar. Hon ville att det fruktansvärda som hade hänt ändå skulle bära frukt för något gott. Så vi får se på hennes martyrdöd som ett tecken på, att ondskan och förintelsen aldrig kan få sista ordet. Det är Gud som styr historiens lopp, och vad människor än gör, hur ondskan än tycks regera, så kan den aldrig få det sista ordet.

Vi skall till sist läsa en liten text med korta kommentarer, som en sammanfattning av Edith Steins budskap men också hennes liv. Här ser vi att budskap och liv går samman. Hon ser på sitt liv som en teologisk existens, ett liv som står i korsets skugga. Men korset är alltid en väg till uppståndelse och nytt liv, till försoning och till ny början. Det får vi aldrig glömma.

Hon börjar så här: ”Världen står i lågor. Branden kan också sprida sig till vårt hus, till klostret. Men högt över alla lågor tronar korset. De kan inte förtära det. Det är det som är vägen från jorden till himlen. Den som omfamnar det i tro, hopp och kärlek blir buren av det upp till den Treeniges sköte”.

Korsets budskap kan inte förringas, vad vi människor än gör. Det är lätt för oss att säga, men för dem som står mitt i detta, är det naturligtvis en kamp. När lidandet kommer över oss, vare sig det personliga eller det stora, är det mycket lätt att tappa fattningen och rubbas i sin tro. Var fanns Gud i Auschwitz, frågade man. Jo, det var där han led för oss och i oss. Men det är inte alla som rent spontant kan säga det. Därför måste vi ha tålamod med oss själva, när lidandet kommer över oss. Om det är smärtsam cancer eller en familjekonflikt, är det inte så lätt att omedelbart se det som en delaktighet i Kristi kors. Lidandet kan anta otaliga skepnader. Det märkliga är, att det ibland är lättare att i det stora lidandet se meningen än i det lilla. Ändå är det viktigt att vi medvetet försöker infoga vårt personliga lidande i Kristi stora lidande. Bara då kan vi förstå Paulus´ ord, att vi är kallade att fullborda det som ännu fattas i hans lidande, eller rättare sagt, det är hans lidande som fortsätter i oss, eftersom vi är så oupplösligt förenade med honom genom dopet och tron. Det är lätt att vi glömmer det, när det är som värst. Därför måste vi också ha tålamod med oss själva, om vi inte omedelbart kysser den hand som korsfäster oss. Det kan ta tid. Vi ser också i Jobs bok, att det är en ständig brottning. Vi kan aldrig förklara lidandet. Men vi kan se, att Herren är med oss i vårt lidande, och att vi är med honom.

Edith fortsätter: ”Världen står i lågor. Är du manad att släcka den? Se då upp på korset. Frälsarens blod strömmar fram ur hans öppnade hjärta. Det är det som utsläcker helvetets lågor. Gör ditt hjärta fritt genom att troget uppfylla dina löften. Då strömmar den gudomliga kärlekens flöde över i ditt hjärta, så att det i sin tur kan strömma över och bli fruktbart ända tills jordens yttersta gränser.”

Hon ser på lidandet och vet, att hon genom sina klosterlöften har lovat att förbli kvar hos Jesus, att delta i hans lidande för världens liv. Hon har en aktiv roll i frälsningen och är inte bara en åskådare, utan hon får infoga sitt lidande i hans eller låta hans lidande få ett eko i henne. Det är brud och Brudgum som möts vid korset. Det är Kristus och Kyrkan som lider tillsammans.

Vi kan återknyta till Jungfru Maria vid korsets fot. Hon representerar hela Kyrkan och oss alla. Rent spontant kanske vi inte tänker på detta, när lidandet kommer över oss. Då är det viktigt att ha bilden av Michelangelos Pietà inför ögonen. Under medeltiden var Stockholm en helig stad, dit man vallfärdade för nådebilden, Heliga Lösen, som var en bild av korsnedtagningen, Jesus som togs ner från korset och lades i Marias armar. Bilden blev förstörd vid reformationen, men ändå vet vi, att den här bilden talade väldigt mycket till människor. I Stockholm finns moderna avbildningar både i Ansgarskapellet i Högalid av Einar Forseth (1898-1988) och i vår domkyrka. Bilden av Maria, den lidande Gudsmodern, som tar emot den döde Herren i sina armar, kan hjälpa oss, när vi hamnar i lidandets grepp att se att vi inte är övergivna. Vi får tillsammans med Jungfru Maria anförtro vårt lidande till Jesus. Vi får bära hans kors, även om det bara är en liten flisa.

Edith lever sitt kontemplativa klosterliv. Hon kanske har mer tid nu, mer möjligheter att tänka över lidandets betydelse. Men också i ett aktivt utåtriktat liv är det möjligt, att se den frälsningsbringande aspekten av lidandet. Det är därför korset finns. Det är därför vi bär korset om halsen eller har det på väggen. Vi har det inristat i vår själ genom dopet.

Edith fortsätter: ”Hör du hur de sårade stönar på slagfälten i öster och väster? Du är ju ingen läkare eller sjuksyster och kan inte förbinda såren. Du är instängd i din cell och kan inte nå fram till dem. Hör du hur de döende ropar i ångest? Du skulle vilja vara präst och bistå dem. Se då upp till den Korsfäste! Är du som brud förbunden med honom och iakttar troget dina löften, så är hans dyrbara blod ditt.”

Edith ser alla de människor som lider. Hon skulle vilja hjälpa dem konkret. Det gäller  änkorna, de sårade soldaterna, alla dessa människor, men hon lever instängd i sitt kloster som Kristi brud. Då får hon på ett ställföreträdande sätt bära fram sig själv till Kristus för deras skull. Hon tror på de heligas samfund, att det finns en mystisk, osynlig solidaritet mellan alla, och att vi då, även om vi är långt borta från alla som nu lider, i Myanmar och Kongo, kan bistå dem genom vår bön, genom vårt offer. Det finns en osynlig gemenskap i de heligas samfund. Det blir mycket tydligt i ett kontemplativt klosterliv, där man inte kan nå fram helt konkret till alla lidande människor. Men bönen, offret är en verklighet.

Det är också viktigt för oss, om vi känner oss maktlösa inför det lidande som drabbar människor. Vi ser det också i våra städer. Vi hade i Stockholm två tragiska begravningar. En 12-årig flicka sköts ihjäl mitt i natten. Ett halvår tidigare hade hon gått till prästen för att hon ville bli döpt. Hon hann inte bli döpt men fick en katolsk begravning, där många slöt upp. En 18-årig pojke sköts ihjäl i en gänguppgörelse. Det finns mycket lidande också i våra egna kretsar. Ser vi ut över hela världen, kan vi ibland bli helt ångestfyllda eller helt likgiltiga. Det finns ett stort register. Ibland kan lidandet vara så påträngande, att vi inte orkar med det, när vi matas med så mycket elände och alla krig. Det blir för mycket. Men våldet kan också bli underhållning. Media är duktiga på sådant. Det är mycket lätt att bli avtrubbad gentemot andras lidande. Det är viktigt att se kallelsen, att i gemenskap med Jesu heliga kors bära fram detta som ett lovoffer till Gud. Det kan låta lite svårt, men egentligen är det detta vi gör varje gång vi firar mässan. Kristus frambär sig själv till Fadern, och vi förenar oss med honom. Ibland lägger vi kanske en tjuga i kollekten och tycker att nu har vi gjort vårt. Men vi kan också frambära vårt hjärta med all dess sorg. Vi kan förena oss med hela världens lidande.

Edith fortsätter: ”Förbunden med Kristus är du allestädes närvarande som han. Du kan inte bara hjälpa lite här och vara som läkaren, sjuksystern eller prästen. I korsets kraft kan du vara på smärtans alla fronter och orter. Din förbarmande kärlek bär dig till alla fronter, denna din kärlek som kommer från Guds hjärta, och den får dig att sprida hans dyrbara blod överallt omkring dig för att lindra, hela, frälsa.”

Edith ser att hon som kontemplativ nunna kan vara närvarande överallt i förening med Kristus. I sin bön kan hon ta på sig allt detta lidande och förmedla Jesu försonande kärlek och sprida hans dyrbara blod för att lindra, hela, frälsa. Inlevelsen i Kristi lidande är mycket viktig och väldigt hoppfull. Vi är alla genom vårt dop så djupt förenade med Kristus, att vi alltid tillsammans med honom kan frambära oss själva som ett offer för världens räddning. Vi kan sprida hans kärlek överallt omkring oss. Det kan vara konkret, men det kan också vara osynligt. Bönens kraft tränger in överallt. Märkligt nog är det något som människor kan förstå i vår kulturkrets som är så sekulariserad. Något som alltid förvånar mig är, att när man gör enkätundersökningar, är det alltid fler som tror på bönen än på Gud. Det är inte logiskt, men människor är inte logiska. Det finns något i människan som säger, att även om hon inte vet om hon tror, så kan hon i alla fall be. Ibland är gränsen hårfin.

Jag mötte en gång en colombiansk nunna. Hon hade aldrig tidigare träffat någon annan svensk än en affärsman som hon träffade på ett flyg över Anderna. Affärsmannen frågade, om hon var nunna. Det blev inledning till samtalet. Så talade han lite raljerat och sade, att han inte trodde på någonting. Sedan kom det en riktig storm över Anderna, och det gungade väldigt. Då sade han: Be, syster, be. Hon svarade: Ja, men du tror ju inte på Gud. Han fortsatte: Men be, be. Det finns i människor en obändig tilltro på bön. Till karmelitsystrarna i Glumslöv ringer det folk och ber om bön. Ja, vi tror inte på Gud, säger de, men ni måste be. Människan är inte lätt att begripa sig på.

Det är viktigt för oss att se hur vi i vårt liv liksom Edith kan ta på oss den ställföreträdande rollen att stå i bön för alla dem som lider. Det största lidandet är att inte känna Gud. Det får vi aldrig glömma, även om de icke-troende ibland verkar lyckligare än vi. Det största lidandet är att inte ha mött Jesus Kristus. Den enda trösten är, att han har mött dem, att han kan se dem, att han kan komma fram till dem på sätt som vi ibland själva inte förstår. Vi får se oss som aktiva deltagare i frälsningshistorien. I vår tid är man väldigt mycket åskådare. När det är trafikolyckor, ringer man inte till ambulansen, utan man tar fram mobilkameran. Blåljuspersonalen kommer då inte fram. Man vill ha fina bilder av dödsoffren. Så långt har det gått. Man anser sig ha rätt att se allt och fotografera allt. Det spelar ingen roll om de skadade stryker med eller ej. Man är så van vid att sitta och titta på livet på skärmen. Man tittar på. Därför är det så viktigt att vi kristna säger nej. Vi är inte åskådare utan deltagare. Vi vill hjälpa Jesus att bära korset för världens frälsning. Vi vill infoga vårt lidande. Vi vill frambära allt detta i förening med den Korsfäste.

Edith avslutar texten: ”Den Korsfästes ögon ser ned på dig frågande, prövande. Vill du på nytt och på fullt allvar sluta förbund med den Korsfäste? Vad skall du svara Honom? Herre, till vem skall vi gå? Du ensam har det eviga livets ord. Ave Crux spes unica. (Var hälsat kors, vårt enda hopp).”

De orden står också på August Strindbergs gravsten. Många undrar hur det kommer sig, då August Strindberg inte var speciellt from. Men han var en av de första svenskar som besökte ett belgiskt kloster för att göra reträtt. Under sin sista tid vårdades han av sin dotter, som hade blivit katolik. Det finns alltid hopp. Korset kan alltid bryta igenom. Kristi kors har segrat en gång för alla. Därför får vi alltid hålla oss till korset, också i lidandets stund och komma ihåg, att vi alltid kan offra allt i gemenskap med den Korsfäste. Vi kan låta vårt lilla bidrag bära frukt för världens frälsning. Så om Edith Stein kan lära oss något, är det just att upptäcka, att i vårt eget liv som teologisk existens och frälsningshistoria finns det alltid något som behöver offras och bäras fram. Det kan också öppna vårt hjärta för hela världens nöd, så att vi inte avtrubbas. Det kan öppna oss för vår förbittrade, lidande vän eller släkting. Kanske vi kan hjälpa någon att bli av med det förtärande gift som bitterheten är. Vi får verkligen lita på korsets kraft. Vi ber till sist.

Herre, Jesus Kristus, du har återlöst världen med ditt kors och du vill också frälsa och rädda var och en av oss genom korset. Vi ber dig, låt Edith Stein hjälpa oss som en syster, som en vän, när vi står inför ett kors som vi inte begriper, inte vill veta av, så att vi mitt i det svåra, mitt i det obegripliga, kan se något av ditt lidandes anlete, av ditt ömma hjärta och din oändliga kärlek genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.