Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Edith Stein

Reträttföredrag. Berget, Rättvik
21-24 juni 2021

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi ber om den Helige Andes ljus och hjälp för vår reträtt och för hela världens frälsning.

Herre, Jesus, sänd oss din Helige Ande. Öppna vårt hjärta för den kärlek som strömmar ut från ditt heliga kors, så att vi kan ta emot uppståndelsens nya liv. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Under de här föredragen skall vi slå följe med ett av Europas skyddshelgon, Edith Stein (1891-1942). Som karmelithelgon kallas hon Teresa Benedicta av Korset. Hon är det skyddshelgon som står oss närmast i tiden. Den helige Benedikt (480-543), Kyrillos (827-869) och Methodios (826-885) ligger långt tillbaka i historien. Den heliga Birgitta (ca 1303-1373) och Katarina av Siena (1347-1380) ligger lite närmare. Men Edith Stein har levt någorlunda samtidigt med oss. I henne ser vi, hur Europas smärtsamma historia förtydligas. Med henne sker det alltid i korsets ljus och skugga. Det viktiga för oss som kristna är, att vi litar på den bibliska grundsanning som innebär, att det i sista hand är Gud själv och hans försyn som styr. Det sker även om vi människor tycks göra allt för att motsätta oss honom, sätta oss till motvärn och förringa och förinta hans verkan. Därför är det så viktigt att behålla denna bibliska grundtanke i vårt hjärta. Detta blir oerhört tydligt i Edith Steins liv och budskap, eftersom hon har varit med om nutidens största katastrof: förintelsen. Hon kan genom sitt liv och sitt budskap ge oss hopp om att Gud aldrig överger sitt folk. Han överger aldrig någon av oss.

Edith Stein föddes som judinna år 1891 i det dåvarande Breslau i Schlesien, en av de delar i Europa som ständigt har bytt ägare. Vi är så vana vid att Laxå och Örnsköldsvik ligger kvar i samma land och har aldrig varit med om att städerna har växlat mellan olika länder. Men historien är sådan i vissa delar av världen. I dag ligger hennes hemstad i Polen och heter Wroclaw. Edith föddes på judarnas största högtidsdag, försoningsdagen, Jom Kippur. Själv såg hon alltid något symboliskt i det, eftersom försoningsdagen för henne var ett tecken som pekade fram på Långfredagen. Hon såg mer på sambandet mellan det första förbundet och det nya förbundet än på det som skilde. Hon hade förmågan att knyta ihop och se den djupa försonande kraften i Kristus. Ett av hennes stora bidrag är att se sambandet och sammanhanget mellan Israel och Kyrkan, mellan judendom och kristendom. Ju mer hon växte in i Kyrkan, desto mer såg hon sig också som en del av det judiska folket. Det blir helt tydligt i hennes död som judinna, som kristen och som katolik i Auschwitz 1942.

I Ediths person och budskap får vi en syntes av hela 1900-talets tragedi, men också av det sökande efter sanning och mening som alltid finns i historien. Hon hjälper oss att förstå det som Bibeln försöker förklara, att historien alltid är frälsningshistoria. När vi ser på historien, också de dagliga små händelserna, som när regeringen har fallit, tänker vi inte i första hand på att detta har något med frälsningen och med Gud att göra. Men i Bibeln ser vi, inte minst i det gamla förbundet, att allt tolkas utifrån Guds perspektiv. Människan spår, men Gud rår, kan vi säga med den folkliga visdomens ord. Vi tror, att vi bestämmer, styr och ställer. I mångt och mycket är det så på ytan, eftersom vi har fått vår frihet att göra vad vi vill, men bakom och tvärsigenom det som sker på ytan fortsätter frälsningens verk.

Herren är historiens Herre. Ibland har vi glömt bort denna bibliska grundtanke, som alltid kan ge oss tröst och styrka, när allt verkar eländigt och komplicerat. Det gäller både mitt livs historia och hela världens historia. Vissa kanske har lättare att se det stora perspektivet. Men också i vår personliga historia finns det frälsning. Det är mycket viktigt att komma ihåg, för många människor sitter fast i barndomens trauman, besvikelser och sår. Då är det viktigt att se, att Gud är en frälsande, befriande, försonande Gud, som hjälper oss att bära det kors som är vårt eller rättare sagt den lilla flisa av Kristi kors, som vårt liv ändå rymmer. Då är det lättare att i försoningens ljus se på det som kan vara smärtsamt, på det som kan ha varit jobbigt, men också att se uppståndelsen, de små ljusglimtar och hoppfulla tecken som finns invävda i historiens väv, både i vårt personliga liv och i världens stora liv. Kort sagt vi måste återupptäcka det som vi kallar Guds försyn, Guds ledning. Logiskt har vi alltid svårt att förstå, att Gud kan leda världens gång, när det verkat tvärtom, när det är världens makter som tycks styra och ställa. Jungfru Marias lovsång ger oss ledning. Gud störtar de mäktiga från deras troner och upphöjer ringa män. Det gäller att se med tro på historien, att läsa dagstidningen med trons ögon och att se på nyheterna på Rapport med samma ögon som vi läser Bibeln. Så borde det vara, om vi verkligen tror på en allsmäktig Gud, som samtidigt har blivit vanmäktig genom att bli människa för att frälsa oss.

Det är detta hoppfulla perspektiv, som Edith Stein kan hjälpa oss att ta till oss, trots att hon har varit med om en av världshistoriens värsta katastrofer. Vi som är födda på 1900-talet är barn av världens värsta århundrade. Det är svårt för oss att ta in det, för trots allt har vi varit med om en hel del trevliga saker. Men 1900-talet var det århundrade, då man lärde sig att begå folkmord, etnisk rensning och bränna människor i gasugnar. Det armeniska folkmordet följdes av holocaust samt tragedin och folkmordet i Rwanda. Naturligtvis rymmer hela historien mycket grymhet, men 1900-talet tar priset i grymhet, i bortvändhet från Gud. Just därför tror jag, att den Helige Ande fick den helige Johannes Paulus II (1920- 2005) att utropa Edith Stein till ett av Europas skyddshelgon, så att vi inte förlorar hoppet och tror, att Gud har övergivit sin värld. Det har många under 1900-talet trott. Fanns Gud i Auschwitz? Ja, med trons ögon får vi ändå säga, att det var han som led. Det var han som lät sig korsfästas på nytt. Därför är det viktigt, att vi, som har levt större delen av vårt liv under 1900-talet, ser på vårt eget liv i det perspektivet. Gud har varit med oss där, hjälpt oss där, även om vi bär med oss smärtsamma minnen och plågor som har etsat sig fast i själen. Vi får lita på att Jesus Kristus inte har övergivit oss. Det är han som har lidit i och med oss och med hela världen.

Edith Stein skriver: ”Det finns en kallelse att lida med Kristus och därigenom medverka i hans frälsningsverk. Kristus lever vidare i sina lemmar och fortsätter att lida i dem. Det lidande som bärs i förening med Herren och i hans lidande blir inordnat i det stora återlösningsverket och blir så fruktbart”. Det är så vi får förstå Paulus’ ord, när han säger att vi får fullgöra det som fattas i Jesu lidande (Kol 1:24). Vi måste förstå det på så sätt, att vi som lemmar i Kristus fortsätter att hjälpa honom att bära korset. Han fortsätter att lida i och med oss till tidens slut. Hans människoblivande är ett så stort mysterium, att vi som infogas i hans mysterium får fortsätta att lida med och i honom och han i oss. Logiskt kan vi aldrig förstå det. Men mycket av vårt liv är avhängigt av att vi vågar lita på att det vi lider det lider vi i och med honom. Han överger oss aldrig, utan hans kors är så djupt inristat i oss, att vi mer och mer kan inse, att vi aldrig är övergivna. Han är med oss, när det är som värst och svårast. På det sättet får vi hjälpa honom att bära världens kors.

Vi är inte bara passiva åskådare till frälsningens mysterium utan medaktörer. Vi låter honom frälsa världen genom vårt lidande. Då klamrar vi oss inte heller fast vid korset på ett felaktigt sätt. Vi kan ta ett litet exempel för att illustrera detta. När människor möts för att tala om sina sjukdomar, vill man gärna överglänsa varandra. Jag var hos en viss doktor och fick en viss medicin. Sedan fick jag den och den krämpan. Ibland blir man ovänner, för man vill själv vara sjukast. Vi kan tillgodogöra oss lidandet på fel sätt istället för att släppa det ur händerna och säga: ”Herre, jag har livslång huvudvärk, ont i mina höfter, ont i tänderna, men jag ger det till dig. Det får bli min gengåva, så att det kan infogas i ditt kors”. Jag klamrar mig inte fast vid det. Likadant är det med det andliga och det psykiska lidandet och barndomens trauman, att jag aldrig hade världens bästa föräldrar. De hade sina fel och brister. Så är det, för vi är alla präglade av det vi kallar ursynden.

Samtidigt har vi del av det vi kan kalla urvälsignelsen: Guds nåd som vill förvandla våra sår till förhärligade sår, som Johannes av Korset säger (1542-1591): Det kan bli ett behagfullt sår, det vi bär med oss, när Kristi ljus lyser upp det. Istället för att förbittras inifrån, kan vi finna försoning och ny hjälp. Därför är det så viktigt att vi ser på vårt liv, som Hans Urs von Balthasar (1905-1988) säger, som en teologisk existens. Vi tror att teologi är något vi läser om i tjocka luntor. Men teologi har med vårt liv att göra. För att tolka vårt liv behöver vi teologin, tron. Vi behöver se på livet utifrån Kristusmysteriet, utifrån korsets och uppståndelsens perspektiv. Vi delar något av korsets verklighet, men vi gör det alltid utifrån uppståndelsens nya liv. Då blir det något helt annat än om vi bara fastnar vid ytan, vid det som kändes som svårt eller fint.

Här kan Edith Stein hjälpa oss att upptäcka, att som kristna är vi alltid förenade med Jesus Kristus. Allt det som händer har något med honom att göra. Vi möter honom inte bara i kyrkan, i gudstjänsten, i bibelläsningen och bönen, utan han möter oss överallt. En reträtt skall hjälpa oss att förstå, att allt det som sker har med Gud att göra. Gud försvinner inte bara för att vi inte tänker på honom. Han ser ständigt på oss med kärlek. Hans närvaro är den ständiga horisont, den grund där vi står och lever. Då får vi ett helt annat förhållningssätt till vår egen existens.

I mig vill Gud göra sig så närvarande, att han blir förklaringsnyckel till det som sker, det jag känner, det jag kämpar med, det jag lider av, det jag gläder mig åt. Genom mitt dop är jag så djupt förenad med Jesus, att det inte går att skilja oss åt. Det glömmer vi ibland eller förstår aldrig. Jag kan inte förstå mig själv, om jag inte ser på mig själv med Jesu egna ögon. Jag kan aldrig förstå min nästa och inte heller livet. Tron är, som skolastiken lär oss, att dela Guds synsätt på sig själv och på hela tillvaron. Jag får se på Gud, världen och mig själv med Guds ögon. Den helige kyrkoherden av Ars Jean-Marie Vianney (1786-1859) säger, att det är som att ta på sig ett par glasögon. Vi ser samma verklighet vare sig vi har glasögon eller ej. Men tar vi på oss trons glasögon, då ser vi på ett annat och djupare sätt. Vi ser på verkligheten med Guds ögon. Det är något som tar tid att växa in i, men hela Kyrkans liv vill lära oss att se på Gud, på världen och oss själva med Guds egna ögon. Här ser vi som i en dunkel spegel (1 Kor 13:12), heter det. Vi ser inte riktigt klart. Ibland har man lite fläckar på glasögonen och ser inte riktigt tydligt. Men en gång i den eviga härligheten skall vi se Gud sådan han är. Då skall vi förstå och se alla sammanhang. Här på jorden är det en läroprocess, en skola.

Det kan dröja innan vi kan se med Guds ögon på vissa delar av livet. Vi kan tänka på Shoah, förintelsen. Vad kan Gud ha med detta fruktansvärda att göra? Det gäller även i vårt eget liv. Varför blev det så illa? Varför gick äktenskapet i kras? Varför tog mina barn livet av sig? Det finns djupa och svåra sår. Det är inte omedelbart vi kan svara, utan det är ofta en livslång kamp för många att förstå, att Gud ändå var där. Han var med i Auschwitz. Han släppte inte taget om dem som inte ville leva längre. Hela vårt liv kan vi lära oss att mer och mer se på oss själva och på varandra med Guds barmhärtiga ögon. Jesus säger, att vi skall älska våra fiender (Matt 5:44). Då säger någon: men jag har inga fiender. Men ofta är det ändå någon människa vi har svårt att riktigt se på med Guds barmhärtighet. Då får vi gå igenom en läroprocess.

Det klassiska exemplet för att bli förklarad som martyr av Kyrkan är, att man måste förlåta sina bödlar. Att man kan förlåta blev mycket tydligt för mig, när jag som nybliven biskop kom till Spanien, till ett stift uppe i Pyrenéerna som heter Barbastro. Där hade under spanska inbördeskriget 83 procent av alla präster blivit mördade. Då vi gick genom staden, sade man, att här fördes biskopen upp på torget, och alla skrek att man skulle döda honom. Så blev han offentligt kastrerad och korsfäst på torget. Men biskopen upprepade hela tiden: jag förlåter er mina barn. Att förlåta är inte lätt, men nödvändigt. Det kan vara svårt att förlåta dem som mobbade oss i skolan. Detsamma gäller vid arvsskiften. De som alltid har varit vänner, kan bli livslånga fiender på grund av en tesked eller en miljon. Att våga se på människor med Guds barmhärtiga och förlåtande ögon låter vackert, men det kan vara mycket svårt. Ibland kan det faktiskt vara svårare, när det är mindre dramatiskt.

Edith Stein kan hjälpa oss att se på det egna livets och på världshistoriens svåra frågor med Guds ögon. Ett litet lidande kan göra oss förbittrade. Vi liksom fräts sönder inombords av en bitterhet, av en besvikelse att livet inte blev som vi hade tänkt oss eller av att regeringen inte höll. Vi hakar upp oss på lite olika saker. Ändå får vi tro, att Guds nåd kan hjälpa oss steg för steg. Här kan vi citera en annan samtida till Edith Stein, Franz Kafka (1883-1924), som säger: ”Vi har ögon för att se med. För att känna Gud har vi vår egen existens”. Vi behöver försöka se, att under hela vår historia har vi levt i Guds närvaro. Han har ständigt funnits med i bakgrunden, men vi har inte alltid sett honom. Det är en viktig insikt att se på vårt liv som frälsningshistoria, inte bara som en massa likgiltiga händelser, trevliga eller otrevliga. Jag är skapad till Guds avbild. Något i mig pekar alltid tillbaka på honom. Genom mitt dop har denna gemenskap förinnerligats, förstärkts och fördjupats. Jag kan helt enkelt inte förstå något av mig själv om livet och om tillvaron utan Guds hjälp. Det kan Edith Stein hjälpa oss med, så att hon blir en följeslagare, för att vi själva skall kunna upptäcka, hur Gud är med i vårt liv, i vår tillvaro.

Edith Stein föddes i en from judisk familj med många syskon. Familjen var välbärgad, men fadern dog tidigt, och modern fick ta över den timmervaruverksamhet som han drivit. Edith var då bara 1½ år gammal. Det blev modern, den fromma judinnan, som fick uppfostra och försörja en stor barnaskara. Edith var en brådmogen liten flicka. Hennes första och största lidande var, att hon måste gå i barnträdgården. Hon kämpade med näbbar och klor för att inte behöva sitta i denna förskräckliga anstalt. Hon fick sedan börja i en skola, som hette Victoriaschule, som till namnet var protestantisk men ganska sekulariserad. Skolan älskade hon däremot. Hon ville lära sig och ta till sig mycket. Men som så ofta sker i puberteten tog hon avstånd från tron. Det är ett globalt fenomen i vår tid, att barnen väldigt tidigt tar avstånd från tron. Också på det sättet kan hon likna många i vår tid. Många föräldrar och ibland mor- och farföräldrar lider över att deras barn och barnbarn inte vill veta av Kyrkan, Kristus och tron. Det är vanligt, inte minst bland dem som har kommit hit från andra länder med sin tro och sökt bevara den. Sedan kastar barnen allt över bord. Då kan det vara lätt att fastna i bitterhet och självanklagelse. Vad skulle man ha gjort för att hjälpa barnen? Ett par kvinnor i Västerås slöt sig då samman och bildade Sankta Monikas bönegemenskap. De sade, att liksom den heliga Monika (331-387) bad och grät för sin sons omvändelse, får de göra likadant. Vi får inte ge upp eller fastna i bitterhet utan tro, att om vi litar på Gud kan nåden ändå göra något stort i människors liv.

Edith Stein hade alltså en period som övertygad ateist i unga år. Men det var inte den ateism, som vi ofta möter nu, en slags likgiltighet, utan det var ett enda rop på sanning. Hon sökte sanningen. Det har blivit ganska ovanligt i vår tid.  Man talar om min sanning och din sanning. Man har förlorat perspektivet på att det finns något som är objektiv sanning. Många kristna har också förlorat insikten i att vi är förpliktade att följa sanningen. Thomas av Aquino (1225-1274) sade till och med, att om vi inte tror att Gud är sanningen får vi inte tro. Tron är mer ett sanningskrav än en slags känsla av trevlighet och mysighet. I vår tid har själva språket förändrats. Något känns riktigt för mig, det känns bra, men inte för att det är sant och att jag därför måste tro på det. Jag tror då på något, även om det inte är rätt att tro på det. Detta visar på behovet att vara sanningssökare.

Edith började studera vid universitetet: psykologi, germanska språk och historia. Faktiskt blev hennes första kontakt med kristendomen, när hon fick läsa Fader vår på gotiska. Gud har många möjligheter att nå människor. Ibland kan det vara på helt oväntade sätt. Det är en lång, lång process för henne. Hon hade tagit avstånd från sin judiska tro. Hon började söka sanningen i filosofi. Det är faktiskt en slags klassisk tanke att göra det. Man brukar kalla filosofin för teologins dotter. I den katolska prästutbildningen måste man först läsa ett eller två år filosofi, innan man börjar med teologi. Det är för att man skall försöka förstå hur man tänker i världen, för att kunna hjälpa människor att utifrån ett sekulärt tänkesätt närma sig tron och teologin. Edith hade turen att stöta på en filosofisk riktning, fenomenologin, som hjälpte henne på vägen.

Fenomenologin blev för många en väg till kristen eller judisk tro. Den store läraren på den tiden i Göttingen var Edmund Husserl (1859-1938), själv av judiskt ursprung men han tillhörde nu den protestantiska kyrkan. Denna filosofi tillhör den riktning inom filosofin som man brukar kalla en realistisk filosofi, som utgår från verkligheten, från fenomenen, från tingen. Den andra riktningen brukar man kalla en idealistisk filosofi. Den är idealistisk, inte i den meningen att man är människovänlig och god, utan att man utgår från idéerna. Dit hör t.ex. Immanuel Kant (1724-1804). Svensk filosofi i allmänhet utgår mer från idéerna än från tingen. Det kan tyckas oväsentligt, men också många kristna har präglats av den synen, där det mer är tankarna och känslorna än fenomenen och verkligheten man utgår från. Utan att man riktigt märker det, är man väldigt beroende av känslolägen och stämningar. Om man frågar någon varför han eller hon går i kyrkan, kan svaret bli, att det är så stämningsfullt. Men stämningar kommer och går. Det finns alltså två huvudriktningar inom filosofin. Den ena är den mer realistiska som hos Thomas av Aquino och också fenomenologin. Man utgår från verkligheten, fenomenen, tingen, inte från vilka tankar, idéer och känslor man har. Faktiskt blev den realistiska filosofiska riktningen en väg till tro för oerhört många människor. Någon sade, att man borde helgonförklara Edmund Husserl, eftersom han hjälpte så många att hitta vägen till kristendomen. Tiden mellan det första och det andra världskriget var det påfallande många av judiskt ursprung som blev kristna, antingen katoliker eller protestanter, både inom litteratur och filosofi, något man inte alltid har tänkt på. Edith Stein är typexempel på detta.

Hur kom då Edith till tro? Det är många små steg på vägen. Så är det ofta för människor i vår tid. Även om man växer upp i ett land som Sverige, där man kan tycka att de kristna rötterna är starka, är det väldigt många som ändå famlar sig fram i mörkret. Därför är det så viktigt att hjälpa människor att förstå, att de är eftersökta. Det är någon som söker dem mer än de söker honom. Ändå har människan en frihet. Hon kan tolka verkligheten på olika sätt. Jag hörde nyligen en berättelse om en familj, där en flicka var mycket sjuk och hela tiden hade problem med sin hälsa. Sedan åkte familjen ner till Lourdes och flickan blev frisk, men hon trodde inte ändå. Men hennes bror började då plötsligt bli väldigt from. Ibland kan Gud tala mycket tydligt till en människa, men det kan då hända att någon annan kan ta det till sig istället. Det finns ingen garanti för att även om Gud uppenbarar sig mycket tydligt, människan tar emot honom. Det stora med den mänskliga friheten är, att Gud inte tvingar någon till tro. Vi får ändå hjälpa människor att ha en beredvillighet och en öppenhet.

Här kan filosofin komma in, så att vi i alla fall kan förbereda människor för att möta sanningen, och att man då utgår från verkligheten, tingen. Ingen kan betvivla att ordet sanning finns. Men det kan finnas filosofiska riktningar som säger, att det är en illusion. Allt det vi ser är bara en illusion. Det finns egentligen inte. Men de flesta av oss är ändå övertygade om, att det t.ex. finns ett bord i rummet. Då kan man fråga, varför det finns någonting överhuvudtaget. Det kunde likaväl inte finnas någonting. Så småningom kan man då arbeta sig fram till, att om det finns någonting, då måste det finnas någon orsak. Bordet kan ju inte finnas bara för att bordet vill vara ett bord. Filosofin kan, om man utgår från fenomenen, tingen, realiteten, bli en väldig hjälp att komma till tro. Men utgår man från idéerna, kan människor få för sig vad som helst. Det ser vi nu under pandemin. Det finns väldigt många teorier, och man kan tänka sig nästan vad som helst, om man utgår från sina egna tankar och känslor. Men utgår man från det man ser och hör, är det i alla fall lite lättare att hitta vägen till sanningen.

Det är många små tecken som Edith Stein får för att komma till tro. Inte bara genom filosofin, tänkandet, utan också genom mötet med människor. Det är något vi alla måste vara medvetna om. Många av oss kanske är ensamma kristna i vår miljö. Vi katoliker är mer medvetna om den aspekten, eftersom vi är väldigt få i Sverige. Vi kan ha varit ensamma katoliker i skolan eller på jobbet. Men nu för tiden är det något alla kristna upplever. Jag kan vara väldigt ensam med min tro i min familj, bland grannarna och på jobbet. Då blir jag genast mer intressant, men jag kan också bli mobbad, ifrågasatt och trakasserad. Det har visat sig att många ungdomar är trakasserade i skolan, inte minst av sina lärare. Jag minns hur två olika personer reagerade en gång. En av dem var en frikyrkopräst, som var väldigt ledsen. Det är synd om ungdomarna, sade han. Men så fanns det också en katolsk journalist som sade: nej, det är bra, då måste de kämpa för sin tro och ta den på allvar. Motstånd kan väcka djupare tro, något man som katolik i Sverige ofta har varit van vid. Man måste själv ta ställning och våga stå upp. Man kan inte lita på omgivningen. Den som själv är fostrad i en annan kristen tradition, som tidigare har varit starkare, upplever det nu som något svårt, något jobbigt. Vi kan reagera olika på samma verklighet. Det viktiga är, att vi måste ta ansvar själva. Vi kan inte räkna med att alla skall ställa upp och försvara oss, utan vi har en personlig kallelse genom vår tro att vittna om Kristus. Vi får stå för vår tro, inte låta oss slås ner och bli deprimerade, om folk blir arga eller besvikna utan, tvärtom se det som en anledning till att bli vittne, martyr.

Edith Stein hade turen att möta människor som vågade stå för sin tro. Under det första världskriget gick hon ut som frivillig sjuksköterska till ett fältlasarett i dåvarande Mähren, nuvarande Tjeckien. Där mötte hon många av soldaterna. En del hade tro och andra inte. Sedan fick hon möta en krigsänka. Filosofen Adolf Reinach (1883-1917), som tillhörde fenomenologernas krets, hade stupat. Edith oroade sig för hur hon skulle kunna möta den unga änkan, som har förlorat sin älskade man. Men istället var det änkan som tröstade henne. Änkan var en djupt troende, protestantisk kristen, som såg Kristi kors i allt detta. Hennes obrutna tro blev ett viktigt vittnesbörd för Edith.

Vi får inte glömma, att Edith växte upp i Tyskland, ett land som fortfarande var mycket delat mellan protestanter och katoliker, och det fanns inte mycket till ekumenik. Man brukar säga, att den tyska ekumeniken föddes i koncentrationslägren, där man möttes. Här ser vi hur svårt det kan vara för dem som söker kristen tro, när de upptäcker hur splittrade vi kristna är. Vi är här vana vid att folk går till Betel eller Filadelfia. Men för dem som kommer utifrån är det en skandal och svårt för dem att möta Kristus, när det finns så många olika avdelningar. Det kan ofta vara en stötesten och svårighet för många som närmar sig kristendomen. Den svårigheten fördröjde länge Ediths konversion. Det var lite lättare för henne att möta den protestantiska kristendomen av sociala skäl. Hon sade, att i hennes hembygd i Schlesien såg man katolikerna som en lågtstående ras, som föll på knä, när de kysste prästernas skor. Att göra det var en sed i denna del av Tyskland och Polen. För Edith hade det varit mycket lättare att anpassa sig efter den protestantiska kyrkan. Den kristna splittringen fördröjde hennes upptäckt av kristendomen. Ändå fick hon vissa möten med katolsk tro som i och för sig kan tyckas ganska obetydliga. Hon berättar hur stort intryck det gjorde på henne, när hon kom in i domkyrkan i Frankfurt. Då kom det in en kvinna med en massa torgkassar och kastade sig på knä och bad. Att någon gick in i en kyrka för att be inför Kristus i tabernaklet och i eukaristin gjorde intryck på henne. Hon var en ärlig sanningssökare, och hon ville få visshet innan hon tog det avgörande steget.

Då kommer vi fram till det som blev genombrottet. Edith befinner sig i en andlig kris, en slags depression. Den som söker sanningen och inte finner den kan ha det mycket jobbigt. Att det är så får vi inte glömma, när vi möter människor omkring oss, som vi tycker om och som vi tycker borde bli kristna. De har så mycket gott i sig, och ändå begriper de inte. De är mycket bättre än vi, mer osjälviska, offrar sitt liv, och ändå kan de inte tro. Man kan undra varför de inte är kristna. De har så mycket gott inom sig. Men Edith var så djupt ärlig och sanningssökande, att hon måste få ett svar. Då är hon hemma hos sin väninna ute på en vingård, en mycket from protestantisk kristen och filosof som hette Hedwig Conrad-Martius (1888 -1966). Edith hade ännu en sömnlös natt. Hon gick då till det välfyllda biblioteket och tog ut en bok från bokhyllan. Det råkade vara den heliga Teresa av Avilas (1515-1582) självbiografi. Det finns dock inga riktiga tillfälligheter. Edith blev så fascinerad, att hon läste hela natten. På morgonen sade hon, att nu trodde hon. Vem som helst som tar den här boken skulle inte säga så. Många skulle tycka att boken var lite långdragen och svår att förstå. Men just för henne blev det nådens tilltal genom en karmelitnunna.

Man har frågat sig, varför det blev så för Edith Stein, men det har hon aldrig förklarat. Man kan i alla fall försöka förklara det i efterskott. Denna karmelitnunna hette i klostret Teresa av Jesus. Teresa ser i hela sitt liv, hur Jesus kommer till henne, talar till henne och hjälper henne. Hon gick också igenom en period av likgiltighet. Hon levde i tjugo år som en likgiltig nunna, innan hon kom fram till sin omvändelse. Hon hade en lång omvändelseprocess. Även Teresa hade judisk bakgrund. Hennes farfar var en judisk köpman från Toledo, som hade blivit döpt men sedan återfallit i judendomen. Han var en sökare som hade gått fram och tillbaka.

Edith blev övertygad om att hon skulle bli kristen och ville döpas som katolik. Då gick hon till prästen och sade, att hon ville döpas och bli katolik. Som de flesta präster sade han: sakta i backarna. Det går inte så fort här. Du kan inte skriva in dig på en gång. Du måste undervisas noga. Det visade sig efter kort tid, att hon hade läst in katekesen på nolltid. Då fick hon ta emot dopet den 1 januari 1922 i en liten kyrka i Pfalz, som sedan har blivit en vallfärdskyrka. Just den dagen firade man enligt dåtida kalender Jesu omskärelse. Det är en av de mest judiskt präglade högtiderna, det som kallades Jesu namn, Jesu namngivning som han fick vid omskärelsen. Hela Ediths väg som kristen, som katolik har en judisk accent. Vi skall se att hon genom att upptäcka Jesus återvände till sina fäders tro. Hon hade förlorat allt intresse för judendomen, även om hon faktiskt under sin ateistiska tid ändå brukade fasta under Jom Kippur. Edith bevarade ändå någonting, trots att hon inte längre trodde.

Detsamma kan vi se hos många judar i vår tid. Många har tagit avstånd från judendomen som tro, men det finns i alla fall någonting kvar. Man brukar säga, att en judisk ateist inte är en vanlig ateist. Något sitter kvar. Man brukar se något liknade hos en katolsk ateist, som inte bara är ateist, utan det kan finnas någonting kvar. Så är det ofta med dem som har haft en kristen tro, att någonting kan ändå finnas kvar. Det får vi se som hoppfullt, att Gud inte så lätt släpper taget om en människa. Även om vi tar avstånd, tar inte Gud avstånd. Det är därför vi aldrig får förlora hoppet. När vi ser att våra nära och kära tycks förneka, ta avstånd, lämna Gud, lämna Kyrkan, finns det alltid hopp. Mellan stigbygeln och marken finns det alltid hopp, säger Graham Greene (1904-1991) Han återknyter då till medeltidens torneringar. Medan man såras av lansen och faller ur sadeln, ur stigbygeln, kan det finnas ett ögonblick av ånger och öppenhet för Gud. Det är därför dödsbäddarna är så viktiga, så att människor får möjlighet att försona sig med Gud inför dödens ofrånkomlighet.

Vi lämnar nu Edith ett tag som nydöpt för att följa henne vidare i hennes frälsningshistoria. Då kan vi tänka efter, vad dopet innebär för oss själva. Är det en levande verklighet? Litar jag på att det jag har fått där bär mig genom livet, att jag är ett heligt tempel genom dopet, där Gud bor, att jag är så djupt förenad med Kristus i hela hans mysterium, att korset och uppståndelsen är inristat i mig? Nu för tiden är det mycket populärt att tatuera sig. Vi kan möta fromma kristna som har hela Kristi kors avbildat på sin rygg eller Vår Fru av Guadelupe. Några har mer diskret det lilla korset på armen, som många kristna från mellanöstern har. En del har det till och med på halsen. Det är sådana fromma bruk som vi lyckligtvis inte är förpliktade att ha. Vissa menar, att man också förringar Guds skapelse genom att försöka göra sig vackrare genom en tatuering. Genom dopet är korset intatuerat i vår själ. Vi behöver inte tatuera in något på vår kropp, för vi är så djupt förenade med Kristus, att hans kors och hans uppståndelse hela tiden är en verksam kraft i oss. Därför ber vi om Guds nåd och hjälp för att bli kvar i denna ständiga Kristusförening.

Herre, Jesus Kristus, du är med oss på vår vandring genom livet. Lär oss att tro, att vi aldrig är övergivna och att du alltid är med oss. Öppna våra ögon, så att vi ser här och nu med vilken stor ömhet du följer oss på vår väg, steg för steg. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.