Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Edith Stein

Reträttföredrag. Berget, Rättvik
21-24 juni 2021

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber med Edith Steins egna ord ur en novena till den Helige Ande.

Vem är du, ljuvliga ljus, som uppfyller mig och lyser upp mitt hjärtas dunkel? Du leder mig fram liksom en moders hand, och om du släpper mig, så kunde jag inget steg mer ta. Du är den rymd, som omsluter mitt väsen och döljer det i sig, dig förutan sjönk jag ner i avgrunden, i intets avgrund, varifrån du lyft mig upp i ljuset. Du som mig närmare är än jag själv och innerligare än mitt innersta – och ändå ogripbar och ofattbar och trotsande varje namn: Helige Ande – eviga Kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi får lita på att den Helige Ande leder vårt liv. Diskret, försynt, fördolt verkar Anden ständigt inom oss. Allt som är sant, gott och äkta i vårt liv och i världens liv kommer i sista hand från den Helige Ande.

Vi har nått fram till Ediths dop. Genom dopet blir vi den Helige Andes tempel, där Anden ständigt verkar för att föra oss allt djupare in i den unika och personliga relationen till Jesus Kristus. Vi såg att Edith så att säga fick sin sista nådastöt genom mötet med den heliga Teresa av Avila, som är ett levande exempel på det man brukar kalla brudmystik. Den djupa relation till Jesus Kristus, som vi alla är kallade att få del av, motsvarar brudens förhållande till Brudgummen. Kristus är Brudgummen, Kyrkans brudgum. Han vill att varje lem i Kyrkan skall växa in i denna allt djupare, omdanande förening. Därför använder mystiker i alla tider bilden av brud och brudgum. Redan i Höga Visan i Bibeln har vi denna bild, som sedan helgon och mystiker i alla tider har anknutit till. Teresa av Avila har också kommenterat Höga Visan i en av de skrifter, som finns översatta till svenska.

I vår tid har vi lite svårt för det här språket. Säger man Kristi brud tänker nästan alla på Knutby. Här ser vi att det religiösa språket inte alltid är så lätt. Det kan ge associationer som inte är välkomna. Därför är det svårt i vår tid att använda detta språk, och det har det väl alltid varit. Teresa av Avila berättar själv, att när en präst började förklara bilden av brud och brudgum, började folk att fnittra i kyrkbänkarna. Det är inte lätt att uttrycka vad det innebär, när människan kommer in i en så djup förening med Jesus Kristus, att hon helt går upp i den och förvandlas av honom. Egentligen är meningen med varje människas liv, att hon skall bli alltmer förvandlad, förenad i sin kärleksrelation till Kristus, så att hon mer och mer blir honom lik.

Troligen var det just detta i Teresas självbiografi som talade så djupt till Edith Stein. Hela resten av hennes liv går ut på att mer och mer bli Kristuslik. När hon så småningom kommer till klostret, väljer hon namnet av Korset. Ännu är det för tidigt för henne att gå i kloster. Hon berättar, att ungefär samtidigt som hon kände kallelsen att bli döpt och bli kristen, kände hon kallelsen till klosterlivet. Det är inte så ovanligt för konvertiter, att kallelsen att tillhöra Kristus och Kyrkan och samtidigt ge sitt liv för honom går samman. Men som alltid sade prästen, nej, det är för tidigt. Hon måste först växa in i Kyrkans gemenskap och verkligen kunna leva ett liv ute i världen i gemenskap med Kristus. Då valde Edith det nästbästa, att arbeta i en klosterskola hos dominikansystrarna i Speyer. På det sättet ville hon visa, att hon ville efterfölja Jesus så mycket som möjligt, men att hon ännu inte var mogen för den fulla gemenskapen med honom i klostret. Hennes biktfader sade också, att av hänsyn till sin mor, den fromma judinnan, kunde hon inte tillfoga henne ännu ett hårt slag. Det var naturligtvis för den fromma judiska modern ett fruktansvärt slag, att hennes dotter valde att bli döpt som kristen. Det är alltid svårt, när man som troende ser, att någon i familjen väljer en annan tro.

De här två kvinnorna lyckades ändå bevara sin inbördes kärlek, fastän de tillhörde olika trosinriktningar. Det märkliga var, att Edith Stein samtidigt som hon blev döpt också på något sätt återvände till sin judiska tradition och bakgrund. Även under sin ateistiska tid hade hon, som vi sade, fortsatt att iaktta fastebruket på försoningsdagen. Men nu började hon att följa med modern till synagogan för att delta i gudstjänsterna. Samtidigt som man bad psaltarpsalmerna på hebreiska, följde Edith texterna i det latinska breviariet. Hennes mor blev mycket förvånad, när hon såg att det var samma texter som de bad utifrån olika utgångspunkt. I de här två kvinnorna ser vi en slags mötespunkt mellan synagogan och Kyrkan. Under tidernas lopp har man alltid ställt dessa två storheter mot varandra. Vi ser i många medeltida kyrkor, jag tror också i Uppsala domkyrka, bilden av synagogan som en kvinna som har en bindel för ögonen, eftersom hon inte ser, medan Kyrkan är en bild av den seende kvinnan. Man har spelat ut synagogan mot Kyrkan. Men Edith Stein förebådar den försoningsteologi, som sedan blev så tydlig i Johannes Paulus II:s liv, att mer se till det som försonar och binder ihop än till det som skiljer åt. Samtidigt kan man inte helt undgå, att det finns en skiljelinje. Edith Stein och hennes mor känner en djup, personlig kärlek till varandra men samtidigt en stor sorg över att man inte kunde dela hela den religiösa verkligheten.

Under åren som lärarinna får Edith Stein Kyrkans ögon på sig. Man ser, att hon har en stor intellektuell kapacitet för att förklara den kristna tron i ett samhälle som är i kris. Vi får inte glömma, att den här tiden är en mycket orolig tid i Tyskland, då både nazismen och kommunismen tränger fram, och som kristen kan man stå ganska handfallen i en sådan situation. Därför kommer Edith Stein under de här åren fram till 1933 att inbjudas för att tala om kvinnans uppgift och kallelse på många ställen i den tyskspråkiga världen, inte bara i Tyskland utan också i Schweiz, Österrike och Tjeckoslovakien. Edith Stein betonar det som man i vår tid kallar särartsfeminism, som innebär att kvinnan i Guds plan har en speciell kallelse att verka för en kärleksfull, broderlig och systerlig atmosfär som skall bjuda motstånd mot allt vad våld och förtryck heter.

Här anknyter Edith till Jungfru Marias roll. Det är inget nytt, men hon gör det i en konkret, social situation. Det typiska för henne är att hon betonar, att i en situation, där våld, förtryck och alltför manligt maktspråk riskerar att ta överhanden, har kvinnan en övergripande betydelse, att i Jungfru Marias efterföljd stå som en mur. Här anknyter hon mycket tydligt till det som man teologiskt kallar jungfru Marias obefläckade avlelse, som innebär, att Maria redan från början är delaktig av frälsningens frukter och befriad från arvsynden. Kristus är den som befriar oss, den som frälser oss, men Maria fick redan från början del av denna nåd för att kunna bli Guds Moder. Det är en tydlig katolsk trosaccent, som också finns i ortodoxt tänkande, när man talar om Maria som den Allheliga, Panagia. Det får konsekvenser i kvinnans speciella kallelse i familj, samhälle och politik. Detta är Ediths Steins stora uppgift under de här åren, då hon främst kommer att tala för katolska lärarinnor och akademiker i den tysktalande världen.

Edith säger, att om inte kvinnan tar på sig denna uppgift, kan vad som helst hända. Om kvinnan inte ser sin uppgift som mor, lärarinna, engagerad i familj, samhälle och politik, att i Marias efterföljd stå för en sådan livsmodell, då är risken stor att våld och förtryck kommer in. Vi måste förstå detta utifrån den sociala verklighet Edith levde i, då ofta kommunistiska och nazistiska gatugäng kämpade om herraväldet i tyska städer. Kvinnans roll är väsentlig i hela livet. Detta utgår naturligtvis från den syn hon har på vår kallelse att efterfölja Jesus Kristus och förenas med honom på ett så djupt sätt. Vi kan dra en linje från brudmystiken till kallelsen i samhället. Då ställer man sig frågan, om inte också männen måste stå emot. Jo, naturligtvis, men Edith ser att kvinnan har en djupt personlig och samhällstillvänd kallelse i världen. Det är det nya, att kvinnan inte bara skall hålla sig i bakgrunden, att hon inte bara skall vara den som sköter hemmet, hushållet, utan att hon också har en roll i samhällsutvecklingen på olika plan. Naturligtvis talar Edith ofta för döva öron i denna tid. Vi vet hur historien utvecklade sig. Hennes försök att hjälpa kvinnorna att ta det här ansvaret fick ett visst gensvar, men i stort sett kunde det inte stoppa den utveckling som fanns i dåtidens Tyskland.

Vi får ändå se det som Ediths bidrag till en bild av kvinnans kallelse i världen och i Kyrkan, att genom en profetisk, karismatisk roll i Jungfru Marias efterföljd stå som en mur som hindrar våld, orättfärdighet och förtryck att få sista ordet. Då anknyter hon till det man historiskt sett brukar knyta till Jungfru Maria, att hon speciellt i svåra situationer alltid har setts som den som talar väl för de små, de förföljda, de utsatta. Här brukar man anknyta till olika Mariauppenbarelser. Vi har Guadelupe i Mexiko, där Maria uppenbarar sig för en indian och ger honom och hans folk sitt beskydd i en svår tid. Vi har Maria som förklaras som Polens drottning i en svår tid. Det är intressant att det var en av Gustav Vasas ättlingar som blev kung i Polen och utropade Maria till Polens drottning. Det fick också konsekvenser i vårt land under förföljelsetiderna, då man såg Maria som Nordens drottning, den som skulle försvara Kristus och den kristna tron även på våra breddgrader, speciellt för de förföljda katolikerna. På många olika plan har man sett Jungfru Maria som de fattigas försvarare, som de svagas talesman, som den som skall vara fredens drottning. I Marialitanian har man flera sådana uttryck, Maria är fredens drottning, de betrycktas tröstarinna osv. Edith Stein menar att varje kvinna i princip är kallad att efterfölja Jungfru Maria både i familjen, i sin yrkesroll och i sin politiska befattning. Någon sade, att i vår tid kan vi se en ekumenisk aspekt av detta i Angela Merkel, som är protestantisk pastorsdotter från det gamla DDR. Hon har blivit en symbol för ett fredligt, flyktingvänligt och öppet Tyskland. Vi får tro, att Jungfru Maria kan inspirera en kvinna att ta sitt ansvar.

Något liknande finner vi också i den så kallade befrielseteologin, där man utifrån Magnificat ser, att det också kan ses som ett mer socialt, politiskt manifest. De mäktiga har han störtat från troner och de fattiga och små har han återupprättat. Edith Stein kombinerar mystik och politik. Det ät inte partipolitik, där hon säger att man skall rösta på ett visst parti. Men hon betonar mycket starkt, att Jungfru Marias roll i det kristna mysteriet innebär, att man i hennes efterföljd har ett ansvar för samhällsutvecklingen, för hur man uppfostrar barn, ja, alla de aspekter som gör att man kan förmedla ett kristet ideal också i en tid när det finns högljudda röster som har andra budskap att komma med.

Den här delen av Edith Steins liv, alltså efter hennes dop fram till inträdet i klostret, kan vara inspirerande inte bara för martyrer utan även för alla dem som lever i samhället och upptäcker, att de faktiskt har en möjlighet att påverka. Det finns en kallelse, som den Helige Ande kan uppväcka, att verkligen ta sitt ansvar. I alla tider och miljöer gäller, att vi inte bara är åskådare, utan den Helige Ande vill använda oss för att på olika sätt påverka utvecklingen, i det lilla men också i det stora, i god riktning, alltså det som man i vår tid brukar kalla sociallära. Det innebär, att Kyrkan inte bara har en mystik utan också en syn på livet i samhället. Där har hon en uppgift att förmedla evangeliet och hjälpa människor. Edith Stein betonar, att kvinnan har en mycket specifik kallelse och uppgift att i Marias efterföljd peka på evangeliets värde, ett slags andlig moderlighet. I vår tid har feminismen ofta tagit andra uttryck och betonar mer, att det inte är så mycket skillnad mellan man och kvinna. Men det finns, menar Edith, en helt specifik kallelse. Tar inte kvinnan på sig den kallelsen, då är vad som helst möjligt i ett samhälle, när inte moderligheten uttrycks och får ett genomslag i samhället Då är det ofta de små, de som inte syns och märks som får lida, ja, de gamla, de fattiga, de ofödda, de som inte syns och märks och har en egen röst.

Den här perioden är för Edith Stein ett slags mellanspel ute i samhället. Även om hon lever ett ganska avskilt liv som lärarinna i en klosterskola, anlitas hon över hela den tysktalande världen för att peka på kvinnans kallelse i Jungfru Marias efterföljd. Under tiden försöker hon fördjupa sig i den kristna traditionen men också i den judiska, främst i mötet med modern. Det tragiska var att inget av moderns barn egentligen hade fullföljt den judiska traditionen. Alla hade mer eller mindre sekulariserats. Det fanns ändå en ortodoxt troende judinna i familjen, som Edith hade kontakt med, eftersom hon var väldigt intresserad av att se, hur man som kristen ändå kunde föra det judiska arvet vidare.

Det är intressant att Edith kunde delta i synagogans gudstjänster. På den tiden var det inte tillåtet för katoliker att delta i protestantiska gudstjänster. Då undrar man, hur det kunde komma sig att hon fick gå till synagogan. Det berodde på att synagogan inte var en gudstjänstlokal i samma mening som i en kyrka utan mer en samlingsplats. I dåtidens Tyskland fanns det ibland väldigt stränga åtskillnader mellan katoliker och protestanter. Som nämnts var det egentligen först i koncentrationslägren som skiljelinjen från reformationstiden började övervinnas genom förgrundsfigurer som Dietrich Bonhoeffer (1906-1945). Här ser vi hur tragiskt det är, när vi kristna går skilda vägar. Samtidigt får vi förstå, att det inte var helt enkelt för Edith som kristen av judisk härkomst att möta andra judar, även om det under den här tiden faktiskt var en hel del judar som lät sig döpas, inte minst i den filosofiska kretsen kring fenomenologin. Det gällde också stora författare som Alfred Döblin (1878-1967), som skrev Berlin Alexanderplatz och även Joseph Roth (1894-1939). Det var en brytningstid i Europa, där många kämpade om Europas själ, men där också våldsideologierna trädde fram.

Därför betonade Edith Stein mycket starkt, att kvinnans uppgift var att stå på barrikaderna. Teresa av Avila, som hon inspirerades av, skrev något liknande, när det gällde hennes systrar. De måste kämpa för Kyrkans enhet med bön och bot, men då i det fördolda. Edith däremot betonar, att också i samhällslivet hade kvinnan en viktig uppgift att verkligen stå upp för människor i världen. Redan då började Edith ana något av vad som skulle komma. Speyer tillhörde den del av Rhenlandet, som ännu var ockuperat av franska trupper efter första världskriget. När trupperna drogs tillbaka, blev det stort jubel bland befolkningen. Men Edith sade då, att snart kommer det en förföljelse av judarna, och sedan kommer man att förfölja de kristna. Hon anade, att någonting fruktansvärt var på väg, fast ingenting riktigt tydde på det då. Även om man visste, att nazismen var på frammarsch, hade man ändå inte förstått vad som skulle komma. På något sätt hade hon också en profetisk ådra och varnade, att om inte kvinnan och andra goda krafter gjorde motstånd, så kunde vad som helst hända.

Samtidigt förberedde hon sin klosterkallelse. Hon gav inte upp tanken, även om hennes biktfader hade förbjudit henne att i detta läge – dels var hon så viktig för Kyrkan i den här förkunnelsekallelsen och dels måste hon ta hänsyn till sin mor. Även om hon hade en benediktin som biktfader, ärkeabboten i Beuron, Raphael Walzer (1888-1966), kände hon kallelsen till Karmel. Man kan fråga sig, hur det kom sig att Edith just valde den orden, eller rättare sagt hur fick hon Andens kallelse till just Karmel. Mötet med Teresa av Avila var naturligtvis avgörande. Samtidigt har karmelitorden alltid utövat en dragningskraft på omvända judar, eftersom karmelitorden enligt sin tradition är grundad av profeten Elia.

Då undrar vi, hur det är möjligt att någon kan grunda en orden redan i det gamla förbundet, när inte Kristus hade kommit. Det är en mycket riktig och historiskt sett viktig fråga. Det fanns en tradition ända sedan 1200-talet, att profeten Elias lärjungar på berget Karmel var föregångare till karmelitbröderna. Den traditionen var så stark, att man lyckades med konststycket att få sätta upp en staty av profeten Elia i Peterskyrkan bland de andra ordensgrundarna: Franciskus (1181 el 1182-1226), Benedikt (480-543) och Dominicus (1170-1221). Man trodde, att det var en historisk verklighet, att redan en profet i det gamla förbundet hade kunnat grunda en katolsk orden. Det låter märkligt och det är märkligt. Men här ser vi, att det ändå fanns ett djupt samband mellan det gamla och det nya förbundet. Denna tro bevarade man ändå in på 1600-talet, när de mer kritiskt skolade jesuiterna sade att detta inte kunde vara sant. En historisk-kritisk syn tog död på den här myten. Men statyn av Elia fick bli kvar. Det har alltid varit så, att judiska konvertiter ofta söker sig till karmelitorden, eftersom man mycket tydligt har bevarat detta band.

Här kan man peka på en annan tysk konvertit, Herman Cohen (1820-1871) från Hamburg, som på 1800-talet var ett slags musikaliskt underbarn, lärjunge till Liszt (1811-1886), som också gick in i karmelitorden och bland annat förde orden tillbaka till London och sedan dog, medan han vårdade krigsfångar. I vår tid finns också en mycket känd judisk konvertit från Polen, Daniel Rufeisen (1922-1998), som man just nu har gett ut en bok om, eftersom han har levt ett helt osannolikt liv. Han har varit fånge både av nazister och ryssar och varit gömd i ett nunnekloster och kom sedan till berget Karmel för att på nytt få igång den judekristna traditionen med en hebreisk-talande församling. Så Edith Stein är på något sätt en del av en judekristen tradition.

Det är viktigt att komma ihåg, att även Paulus sade, att om det skulle kunna gynna hans bröder till köttet, var han beredd att bli förkastad från Guds anlete. Det är viktigt att återknyta och inte klippa bandet mellan judendom och kristendom. Visst finns det alltid en skiljelinje, men det gäller ändå att knyta banden starkare. I vår tid försöker man på olika sätt från olika kristna samfund hitta tillbaka till en djupare enhet. Här får man se Edith Stein som en brobyggare.

När Hitler (1889-1945) kom till makten, var det naturligtvis ett fruktansvärt slag. Edith ser, att hennes mor är helt tillintetgjord av sorg över att han lyckats och tagit över makten. Då gör Edith något som många kom att kritisera. Hon frågar sin biktfader, om hon nu kunde få gå i kloster. Som judinna, även om hon är döpt, är det omöjligt att ha en offentlig position i Tyskland. Hon undervisade i en högskola i Münster, men efter maktövertagandet är det inte längre möjligt för henne som judinna att ha en offentlig ställning i Tyskland. Hon önskade få träda in i det kloster, som hon så länge har längtat efter. Biktfaderns svarar, att nu är det möjligt. Samtidigt vet hon, att detta slag kommer att bli mycket svårt för hennes mor.

Hon står inför ett problem, som inte är så ovanligt. Någon som får en kallelse till ett ordensliv vet samtidigt, att familjen aldrig kommer att acceptera det. Även i vår tid är det inte helt ovanligt, att någon som känner sig kallad till ordenslivet vet, att familjen aldrig kommer att acceptera det, i alla fall inte från början. Det kan ändra sig. Då är frågan, om man då skall välja att följa Kristus efter på denna väg, även om man vet, att det kommer att vålla sorg och oro hos de närstående. Evangeliet säger, att vi skall hata vår far och vår mor (Luk 14:26). Men skall vi tolka det så bokstavligt, att vi även måste säga till våra allra närmaste, att vi måste välja denna kallelse? Det kan finnas liknande svåra avgöranden, som människor ställs för. Skall jag lyda Gud mer än människor? Skall jag avstå från min familj, mitt folk, eftersom Gud vill det?

Så kommer ett av de svåraste ögonblicken i Edith Steins liv, när hon skall ta avsked av sin mor, för hon hade verkligen en stor kärlek och vördnad för sin mor. Hon ser henne nästan som ett helgon. När modern en gång dör, säger hon, behöver hon inte be för sin mor, utan nu är det modern som skall be för henne inför Guds tron. Edith ser henne som en helig kvinna. Hon vet, att det här slaget kommer att vara väldigt hårt för modern. Edith kommer då tillbaka till barndomshemmet i Breslau, där mamman redan sitter nedbruten över Hitlers seger. Nu skall hon försöka säga detta svåra till mamman, men först vill hon följa med mamman till synagogan. Mamman var en from judinna och till åren kommen. Hon kunde inte tänka sig att ta spårvagnen, utan hon gick genom halva staden för att delta i rabbinseminariets synagoga i gudstjänsten där.

Efter gudstjänsten frågar mamman, om det inte var en fin predikan. Jo, sade Edith, men hon ville ändå tillfoga något och sade: men det är bara i Kristus som den fulla sanningen kan komma fram. Det kan tyckas okänsligt att säga så, men mellan de här två kvinnorna var det alltid sanningsfrågan som var viktig, inte känslorna. Modern höll helt på det gamla förbundet till punkt och pricka, och Edith höll på Kristus och det nya förbundet. Det kan vara svårt för oss att förstå, för vi vill ju gärna vara så hänsynsfulla, när vi talar med folk av annan tro. Vi vet hur svårt det är att komma fram till en dialog, där man verkligen, samtidigt som man till fullo bejakar den egna tron, också respekterar den andra och säger som det är. Vi vill så gärna släta över. Vi vill så gärna, att det inte skall bli något som vållar oro eller konflikt. Men för dem fanns inte den hänsynen, utan man sade som det var.

Då säger modern: visst kan han ha varit en god människa. Det tror jag säkert. Men varför gjorde han sig till Gud? Det är det som alltid är judarnas stora fråga, men det är kärnan i vår tro. Här kommer man till den oöverstigliga klyftan mellan det judiska och det kristna. Att inte vika undan för det smärtsamma och samtidigt bevara den djupa kärleken är modellen för det interreligiösa mötet. Vi kan inte ge avkall på vår tro. Vi måsta säga som det är. Men det betyder inte, att vi skiljs åt som fiender utan tvärtom. Sanningen kan förbinda oss, även om vi ser på den på olika sätt.

Sedan måste Edith säga som det är. Jag är kallad att gå in i ett kloster som jag aldrig mer får lämna. Vi kommer aldrig mer att råkas, men ändå förblir vår kärlek. Naturligtvis är hon medveten om, vilket slag det måste vara för hennes mor. Hon berättar, att när hon lämnade hemmet och kom ner på gatan, brukade alltid modern stå i fönstret och vinka, men inte den här gången. Säkert har vi liknande erfarenhet. Här ser vi också, att det finns en smärta i att inte dela samma tro, även om man står varandra oerhört nära. Det är det som Edith fick erfara. Vi får inte glömma, att det ytterst var en smärtsam tid för judarna.

Edith kommer till Karmel. Hon är en kvinna som är över fyrtio år och dessutom judinna. Det är ingen självklarhet att man vågar ta emot henne. Hon var hela tiden medveten om, att hon kunde sätta klostret i fara. Men hon togs emot med öppna armar. När hon ikläddes dräkten, var hela det katolska Tysklands ledande intellektuella samlade i detta kapell. På den tiden var den blivande nunnan iklädd en brudklänning. Denna brudklänning är egentligen det enda som är kvar av Edith Stein, eftersom hon senare gasades ihjäl och brändes till döds. När jag för några veckor sedan var i Köln på ett uppdrag och besökte karmelitnunnorna, fick jag använda den mässkrud, där man hade sytt in delar av hennes brudklänning. Det var för mig ett stort och oförglömligt ögonblick att iklädas samma kläder som ett helgon.

Nu försvinner Edith Stein in i det fördolda livet. Karmelitnunnorna lämnar ju inte sitt kloster. Men under de här åren i Köln kommer hon att uppsökas gång på gång av släktingar och vänner av judisk härkomst som måste lämna Tyskland. På något sätt fanns vänskapen och banden kvar. En del av dem hade blivit katoliker. En del var sekulariserade judar. En del var troende. Hon blev ändå den fasta punkten, fast hon var fördold för världen. Under den här tiden blev hon Teresa Benedicta av Korset. Namnet Teresa valde hon med hänsyn till Teresa av Avila. Benedicta antyder, att hon också hade kommit benediktinerna nära genom sin biktfader. Hon uppskattade deras liturgiska spiritualitet väldigt mycket. Korset anger, att hon såg sin existens som en teologisk existens. Det är typiskt, att man som karmelit alltid får ett tillnamn. Vi har Teresa av Jesus, Johannes av Korset, Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897), Elisabet av Treenigheten (1880-1906) och Edith av Korset. Edith anade profetiskt, att hon skulle stå under korset, att hon skulle få bära korset med Jesus. Under de här åren fick hon bära väldigt många människors lidanden. Det stora lidandet var naturligtvis modern. Hon förstod aldrig riktigt Ediths väg. Det var hennes stora sorg, att denna enda dotter, som hade en tro, valde en annan tro. Men modern besökte i alla fall det kloster, som man ville grunda i hemstaden Breslau, dit några karmelitnunnor hade kommit. Hon ville se, vad för slags liv hennes dotter levde, även om hon aldrig ville besöka klostret där Edith var.

Den här perioden i Ediths liv blir först en ökenkamp. Under sitt offentliga liv betonade hon kvinnans moderliga kallelse. Sedan blev det en inre kamp i klostret att genom sitt eget liv och sitt eget offer stå upp för Kristi sak i det fördolda, i det tysta, eftersom karmelitnunnans liv i första hand är en bönekallelse, men för Kyrkan, för världens frälsning. Teresa av Avila betonade väldigt starkt, att detta fördolda liv, som man lever i ständig förening med Kristus, måste bära frukt för världen, för Kyrkan, för människorna. Det är en del av Kristi frälsningsmysterium som man ansluter sig till. Man är inte bara en åskådare, utan man deltar genom detta liv i bön, avskildhet och bot i kampen för världens frälsning. Edith betonar både det offentliga livet genom de år hon tillbringade ute i världen, i samhället, och sedan det mer fördolda, samtidigt som hon blev ett stöd för många. Hon fick hjälpa en hel del vänner bland judar att finna vägen till Kyrkan. Det var en tid mellan krigen, när man i Polen, Tyskland och andra länder såg, att en hel del judar sökte sig till kristendomen. Vi kommer senare att se, att en del av dem får åtfölja henne på martyriets väg.

Sammanfattningsvis kan vi säga, att vi som kristna måste upptäcka vår egen teologiska existens, att vi var och en har en kallelse att låta tron inkarneras i vårt liv, göra det fruktbart för Kyrkan, för världen, för de andra. Vi är inte åtskilda individer. Det är inte bara jag som söker en nådig Gud, utan det är jag som tillsammans med de andra tar emot Guds nåd och låter den bli fruktbar. Jag är en lem i Kyrkan. Det är lite svårt för oss som är uppfostrade i en individualistisk miljö att se detta grundperspektiv. Vi är åtskilda, avskilda. Vi sitter var och en i vårt lilla bås, men vi hör ihop. Vi har tryggt avstånd, men det skiljer oss inte åt utan förenar oss. Det kan vara bra att pröva sig själv. När jag ser den tomma platsen bredvid mig, vad tänker jag i första hand på? Är det att jag är skyddad eller att jag skyddar en annan? Sådana små kontrollfrågor kan vara mycket viktiga. Vad är viktigt för mig, när jag åker på reträtt? Är det att jag skall bli frommare, eller att jag skall hjälpa andra att bli frommare? Hela tiden måste vi vara medvetna om, att vi också i det andliga livet har en viss själviskhet. Nu har jag äntligen fått pengar för att åka på reträtt för att komma undan världen. Då måste jag se några goda resultat i mitt liv. Det är mycket nyttigt för oss att verkligen vara medvetna om, att vi också i vårt andliga liv kan bli mycket själviska. I församlingarna kan man se det ibland. Vissa vill alltid sitta på en bestämd plats. Då blir man inte glad om någon annan sitter där. Hur reagerar vi, när barnen börjar skrika och vi blir störda?

Edith Stein kan hjälpa oss att se, att vi har en teologisk existens eller som kyrkofäderna säger: vårt hjärta är ett slagfält, där Kristus och fienden kämpar om herraväldet. Vår själviskhet kan smyga sig in i vår andlighet, i vårt sätt att leva vår tro. Därför är det mycket viktigt att hela tiden vara medveten om, att mitt liv som kristen är ett liv till Guds ära och för de andras frälsning och att jag kommer i sista hand. Det är därför Paulus säger, att han är beredd att bli förkastad, om det kan hjälpa de andra. Det är därför ett helgon som Teresa av Avila säger, att om det kan gynna någon annan är hon beredd att vara i skärselden till tidens slut. Detta perspektiv kan gå förlorat. Vi är kallade att kämpa för världens frälsning, för de andra, också i vårt andliga liv. Vi åker på reträtt för de andras skull, för dem som inte kan, dem som inte har råd, dem som inte vet att det är något viktigt. Vi är här för att kämpa för dem. Den kallelsen är mycket tydlig i Karmel. För Edith blir det mycket påtagligt, eftersom hon hela tiden måste stötta de judiska vännerna och konvertiterna. Samtidigt är det inte säkert att de andra nunnorna är så roade av det. De kanske tycker, att det bara är besvärligt att det kommer en massa människor där och stör dem. Det är inte alltid som alla visar uppskattning.

Sammanfattningsvis kan vi säga att den här perioden av Ediths liv kan hjälpa oss att se, hur vi kan upptäcka vår kallelse, vår teologiska existens, vår frälsningshistoria under ett visst skede av vårt liv. Jag får se, hur Gud kan använda mig nu i min nutida situation, så att jag blir fruktbar, så att jag inte bara tänker på min egen bekvämlighet och min egen andliga förkovran utan att jag – det kan vara på ett fördolt sätt, och det kan vara på ett mer uppenbart sätt – kan se, att Gud kan använda mig och att han faktiskt gör det, att den Helige Ande verkar också i mitt liv, att jag kan bli mer och mer öppen för Andens inspiration och impulser. Vi ber till sist.

Herre, Jesus Kristus, du kallar oss till helighet. Du kallar oss till din kärlek. Hjälp oss att se, hur vi här och nu kan gestalta din eviga kärlek, så att människor förstår vem du är. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.