Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Edith Stein

Reträttföredrag. Berget, Rättvik
21-24 juni 2021

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med en lite längre text av Edith Stein.

Kärlekens innersta väsen är hängivelse. Gud, som är Kärleken, ger sig åt de skapade varelserna, som han har skapat till att älska. Kärleken i dess högsta fulländning är bara förverkligad i Gud: i de tre Personernas ömsesidiga kärlek, i det gudomliga Varat som hänger sig åt sig själv. Kärleken är Guds vara, Guds liv, Guds väsen. Den motsvarar var och en av de gudomliga Personerna och samtidigt deras enhet.

Guds liv är kärlek, överflödande kärlek, som inte är i behov av något, utan frikostigt ger ut sig själv. Kärlek, som i sitt förbarmande böjer sig ner till varje behövande liv. Kärlek, som helar sjuka och väcker döda till liv. Kärlek, som skyddar och värnar, ger näring, undervisar och lär. Kärlek, som sörjer med de sörjande och gläder sig med de glada och som står varje varelse till tjänst, för att hon skall bli det som Fadern beslutat. Med ett ord: det är Guds hjärtas kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Som kristna tror vi på en treenig Gud. Det är det mysteriet Edith Stein upptäcker. Gud i sig själv är en kärlekens gemenskap mellan Fadern och Sonen i Anden. Allt som är skapat kan återspegla detta på olika nivåer. I sitt stora filosofiska verk Endliches und Ewiges Sein (det ändliga och eviga varat) försöker Edith på filosofiskt sätt se, hur allting i skapelsen på något sätt återspeglar detta. Även i atomen finns det olika partiklar, som attraheras till varandra. Sedan på växternas, djurens och människans stadium ser vi det som vi kallar kärlek. Edith använder ofta det tyska ordet Selbsthingabe (självutgivelse eller självhängivelse) för att peka på den mer filosofiska delen av mysteriet, eftersom hon i första hand är filosof.

Det är ganska intressant att tänka sig, att också mystiker, som har levt sig så in i Guds innersta verklighet, hela tiden griper tillbaka på den filosofiska grundhållningen. Vi kan se något liknande hos Wilfrid Stinissen (1927-2013). Han var inte doktor i teologi utan i filosofi. Genom den filosofiska grundhållningen kan det bli lättare att på ett mer allmänmänskligt sätt uttrycka en teologisk sanning, som människor kan ta till sig. Någon har sagt, att en av Wilfrid Stinissens stora förtjänster är, att han populariserade treenighetsdogmat. Många kristna har liksom inte upptäckt, att de tror på en treenig Gud, utan de har sin egen lilla gudsbild, ett ord som jag inte är så förtjust i. Man frågar oss ibland, vad vi har för en gudsbild. Det är vi som är Guds avbild. Vi skall inte göra oss några bilder av Gud, för han övergår allt. Men genom tron får vi det ljus, den ledning vi behöver. Därför är det så viktigt att ta till sig, att vi tror på en treenig Gud. Hela det kristna livet är präglat av detta. När vi gör korstecknet, gör vi det i Treenighetens namn. I liturgin ber vi ständigt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Men tron på en treenig Gud måste internaliseras. Det måste bli en inre verklighet för oss, att vi är ett heligt tempel åt den treenige Guden, att vi ständigt i Sonen får gå till Fadern och säga Fader Vår och att Anden blir ingjuten i oss. För Edith Stein är det detta som är den stora skillnaden mellan kristendom och judendom. Samtidigt ser vi spår av den begynnande treenighetsteologin redan i det gamla förbundet. Vi har molnet som svävar över folket och också visheten. Ja, vi kan hitta mer och mer. I skapelseberättelsen är det vi som skapar och inte bara jag.

I Edith Steins filosofiska och andliga verk möter vi ständigt älsklingsordet Selbsthingabe, agape. På svenska kan vi säga både självutgivelse och självhängivelse. Att ge ut sig själv, att hänge sig själv, uttrycker kärlekens djupaste handling. Edith Stein går ett steg längre och säger, att frihetens friaste handling är självutgivelsen. Frihet i kristen mening är ofta något annat än det man talar om i det dagliga livet. En människa som vill vara fri, menar ofta, att hon vill göra vad hon vill. Hon vill följa sina nycker, sina behov. Det är jaget som skall förverkliga sig självt, inte jaget i dialog med Gud. Det kan vara en svårighet i vår tid, där vi är så präglade av det individualistiska idealet. Det är jag som skall ta för mig och förverkliga mig själv, medan det i kristen tradition handlar om att utge sig själv, att för Guds skull och i vår nästas tjänst ge oss själva, hänge oss själva. Egentligen är det något som människor längtar efter innerst inne. Att bara följa jagets önskningar, viljeyttringar och känslor skapar ofta en tomhet. Men vi måste ändå vara medvetna om, att för många är det viktiga, det man på engelska kallar immediate gratification (den omedelbara behovstillfredsställelsen). I motsats till detta betraktelsesätt vill Edith Stein hjälpa oss att upptäcka, att det finns ett ännu djupare behov i människan. Ibland bedrar vi oss själva och tror, att om vi får som vi vill, om det blir som vi har tänkt oss, blir det bra. Men det finns ett ännu djupare behov hos människan: att få ge sig själv i tjänst för någon som är större, att utge sig själv för den Älskade, vare sig det är Gud, medmänniskan eller den mänskliga gemenskapen. Här finns det en dragkamp inom oss.

Vi måste vara medvetna om, att hela vårt liv är ett fritt liv. I frihet får vi välja. Det gäller att upptäcka, vad som är frihetens friaste handling, som Edith säger. Många av de samtal, debatter och diskussioner som förs, gäller just vad som är människans väsen och vad livet går ut på. Är det att härska eller att tjäna? Är det att utge sig själv eller att tillfredsställa sig själv? I grund och botten får vi tro, att den djupaste tillfredsställelsen är att få ge sig själv. Vi kan liksom överlista den gamla människan, när vi utger oss själva för någon eller något, i sista hand till Guds ära. Allt detta har på något sätt att göra med Treenigheten, eftersom den är modellen, ursprunget och målet för vårt liv. Just det vill Edith Stein leva sig in i genom sitt klosterliv, genom det fördolda livet. 

Vi har tidigare sett på Ediths offentliga liv. I det offentliga livet kämpade hon för kvinnans speciella kallelse i ett samhällsklimat, där våld och förtryck hotade att ta överhanden. När Hitler kom till makten får hon tillstånd att gå i kloster, att leva det fördolda livet. Det är tvärtemot hur Jesus hade det under sitt liv. Han hade först i trettio år ett fördolt liv och sedan i tre år ett offentligt liv.  Det kan vara bra att jämföra faserna i vårt eget liv med Jesu liv. En del av vårt liv lever vi mer offentligt och sedan kanske mer fördolt, som pensionär. Som förskolebarn är vi ganska fördolda. För många människor är det något som löper lite parallellt. Man behöver de mer fördolda delarna av livet för att kunna öppna sig för Guds nåd på djupet och för att finna sig själv i Gud, för att förverkliga sitt djupaste väsen.

När Edith Stein kommer till klostret för att i Teresa av Avilas efterföljd leva ett kontemplativt liv, gör hon det inte i första hand för sin egen helgelse, för sin egen fullkomlighet utan för att stå till tjänst och utge sig själv för Kyrkan, för världen och i hennes speciella kallelse för judarna. Hon säger själv, att när Hitler kom till makten, förstod hon, att det var Kristi kors som lades på judarna och att hon var kallad att bära det för deras skull. Sin andliga solidaritet med det judiska folket uttryckte hon genom att träda in i ett strängt avskilt liv i bön, botgöring och försoning. På tyska använder man ibland ett ord som heter Sühne (försoning, gottgörelse). Ordet Sühne innebär, att man genom sitt liv försöker gottgöra det som är ont. Även om man inte själv direkt är skyldig, vill man till Guds ära och för det godas skull hänge sig själv och utge sig själv. Vi lever inte bara vårt liv för vår eget förverkligande, för att våra drömmar skall gå i uppfyllelse, utan vi gör det för Guds skull, till Guds ära, men samtidigt för Kyrkan, för världen, för människorna.

Vi är en del av en gemenskap, och vi är kallade att hänge och utge oss själva för den. När vi ber trosbekännelsen och talar om de heligas samfund eller de heligas gemenskap, tänker vi på, att vi som döpta tillhör denna heliga gemenskap. Vi kanske inte alla är helt och hållet heliga. Så mycket ödmjukhet har vi, att vi inser det. Men ändå är vi genom vårt dop heliga, säger Paulus. Han skriver till de heliga i Korint, men när vi läser hur det stod till där, blir vi lite betänksamma. Det var inte mycket bättre än i våra tider. All mänsklig svaghet finns också bland oss kristna. Men ändå tillhör vi de heligas samfund, där vi får stå upp för varandra. Vi får gottgöra för dem som gör det onda. Vi får försona för dem som hamnar i stridigheter och konflikter. Vi är en helig gemenskap. Vi är inte bara en enskild individ. Men vi är fostrade i ett individualistiskt klimat, något vi inte kan göra mycket åt. Vi är präglade av det mer än vi själva förstår. Samtidigt har många människor längtan efter en global solidaritet. Även den sekulariserade människan har en längtan efter rättfärdighet, broderskap, att vi skall ta ansvar för världens utveckling, för de fattiga och för klimatet. Det finns en underliggande längtan efter den självutgivande kärlek, som återspeglar Guds innersta verklighet. Att fånga upp detta och ta det till sig är viktigt för att vi inte skall fastna i den individcentrering som mycket i vår omgivning talar för. Vi skall då ta för oss och se till att vi får allt det vi behöver. Det är en dragkamp inom människan som alltid har funnits där, men som kan förstärkas av kultur, samhälle och mentalitet.

Därför kan det fördolda liv, som Edith Stein ville leva, bli en väckarklocka för många. Man skulle kunna tänka sig, att hon hade kunnat stå på barrikaderna och kämpa. Men ibland är det just i det stilla och fördolda som det nya, goda, sanna och rätta livet föds fram. Det är därför Kyrkan alltid så starkt har betonat det kontemplativa, fördolda livet. Kyrkan behöver det. Det är viktigt att se, att också i den reformatoriska kristenheten uppstår det nya kommuniteter av olika slag, eftersom det ligger i Kyrkans väsen, att den fördolda, andliga dimensionen måste uttrycka sig på olika sätt.

Edith Stein betonar den ställföreträdande kallelsen, att hon står där för de andras skull. Det är inte bara tal om min frälsning utan om vår frälsning. Gud frälser oss inte en och en utan som en del av en gemenskap. De heliga står där för syndarnas skull och räknar mer med deras frälsning än den egna. Det är ett kännetecken på ett äkta helgon, att de andra, deras helgelse och frälsning är viktigare än den egna. Det är något som återkommer genom hela traditionen. Det uttrycks på ett speciellt sätt i den tid, i den miljö, som Edith Stein lever i. Det är en tid där människans värdighet förtrampas, där en ras hotas av utrotning, där ett folk är utsatt för en ständig förföljelse.

Här upptäcker Edith Stein mer och mer sin roll att vara judekristen. I Kyrkans begynnelse var alla judekristna. Sedan kom de hednakristna in och tog liksom över rodret. Men det har alltid funnits en liten, svag källåder av judekristna i vår tradition. Tiden mellan första och andra världskriget var en sådan tid. Ju mer judarna förföljdes, desto mer började också de kristna upptäcka judendomens betydelse, något vi kan se i vår tid. Edith Stein var en av flera som tog steget från judendom till kristendom, men hon ville då samtidigt integrera det judiska.

Man har ibland liknat Edith vid en annan samtida filosof, Simone Weil (1909-1943), som har haft stor genomslagskraft och som även var av judiskt ursprung och närmade sig kristendomen. Men hon hade lite svårt att ta ställning. Någon har sagt, att hon inte lät döpa sig, berodde mycket på att hon inte riktigt kunde försona sig med judendomen, märkligt nog. Det finns flera tecken på, att hon aldrig riktigt kunde integrera sin judiska bakgrund. Samtidigt har man berättat, att kort före sin död bad hon en väninna att döpa henne i vasken på hotellrummet. Jag vet inte om det är sant eller är en skröna. Simone stod då på gränsen och kunde aldrig riktigt ta steget, eftersom hon inte riktigt hade tagit till sig judendomen.

För Edith var det tvärtom. Hon upptäckte så att säga judendomen bakifrån som kristen. Det blir också tydligt under den här tiden, när hon ungefär samtidigt identifierar sig med två kvinnor: Jungfru Maria och drottning Ester. Som nunna är det ganska naturligt, att hon ser sig själv i Jungfru Marias ljus. Som nunna är hon vigd till Kristus, som Kristi brud och tillhör honom helt och fullt. Eftersom Edith kallar sig Teresa Benedicta av Korset, är det framför allt med den lidande Gudsmodern, Maria vid Korsets fot, som hon identifierar sig. Hon står där tillsammans med sitt judiska folk under Kristi kors. Hon har flera texter där hon just betonar detta. Hon skrev: Juxta Crucem tecum stare, att stå tillsammans med dig vid korsets fot, för världens frälsning och speciellt för judarna. Som så ofta har man i det gamla förbundets starka kvinnor sett profetiska förebilder av Jungfru Maria. Vi har Rut, Ester, Judit och Mirjam. Dessa kvinnogestalter som träder fram som så viktiga i det gamla förbundet pekar alla fram på Jungfru Marias plats i frälsningshistorien.

Edith skrev en liten pjäs. Det är lite lustigt att tänka sig, att karmelitnunnorna brukar älska att spela små pjäser. De iscensätter små bibliska och andra historier och klär ut sig till allt möjligt. Ibland har de även klätt ut sig till kardinaler och biskopar för att iscensätta det som på franska kallas pieuses récréations (fromma rekreationer). Edith Stein skrev en sådan liten pjäs om drottning Ester. Hon hade då en slags mystisk intuition. Drottning Ester kommer och knackar på klosterporten. Vem är det som kommer? Jo, det är drottning Ester. Varför kommer hon nu? Jo, hon kommer till klostrets priorinna för att be om hjälp med härbärge för de förföljda judarna. Edith ser framför sig, hur synagogan ber Kyrkan om hjälp i en förföljelsetid. Nu uttrycker hon det genom de två kvinnorna, Ester och priorinnan. Vi hör i Bibeln om att Ester trädde upp för att rädda sitt folk som dess förespråkerska och lyckades göra det. Nu är det drottning Ester som kommer till Kyrkan, till det nya förbundet, till Karmel, och ber om hjälp. Vi kan tolka det både som en konkret sak, att Kyrkan måste göra något för judarna och också som en andlig sak, att karmelitsystrarna måste be för judarna.. Edith försöker alltid övertyga sina medsystrar om detta. Men det var inte alltid de förstod henne. Det var en av hennes mest smärtfyllda erfarenheter, att man inte riktigt förstod hennes vädjan för det judiska folket.

Innan Edith trädde in i klostret, hade hon vädjat direkt till påven Pius XI (1857-1939) om att få en personlig audiens. Det fick hon aldrig, men hon fick ett brev med påvens välsignelse. Sedan skrev påven encyklikan Mit brennender Sorge (med brännande sorg), där han brännmärkte antisemitismen. Det var ett sätt att i alla fall göra något, även om det inte var tillräckligt. Vi måste inse, att vi kristna inte alltid har gjort det vi borde göra för judarna. Kyrkan har ibland försummat eller inte kunnat motsvara förväntningarna. Edith ser sin främsta kallelse att i det fördolda livet hänge sig själv till Kristus, Brudgummen, så innerligt som möjligt och växa in i en allt djupare förening med honom för judarna, för Kyrkan, för världen, men också för tyskarna.

Vi måste komma ihåg, att Edith Stein kände sig tysk. I efterskott kan vi ha lite svårt att förstå det. Hon säger ibland, att hon är en riktig preussare. Det kan också förvåna. Hon var uppvuxen i en kultur som var präglad av en preussisk mentalitet. Den har sedan fått en lite dålig klang, men för henne och för många andra liknade det den gamla svenska mentaliteten. Man är hederlig, plikttrogen. Man följer lagarna. Man är en god undersåte, visar disciplin, lydnad, ordning och reda. Man brukar säga, att det går en linje genom Europa. Norr om den litar man på myndigheterna. Söder om den misstror man myndigheterna. Det går rakt genom Tyskland. Ibland kan det också motsvara konfessionsgränserna, men det är lite blandat. Vi känner igen detta från det gammaldags svenska samhället. När jag var liten sade man, att man kunde ställa handväskan på torget i Simrishamn, och där stod den kvar. Jag råkade ut för samma sak i Spanien, när jag var ung och tågluffade. Jag glömde plånboken på en restaurang i Madrid, men den låg kvar. Även i andra länder kan det finnas hederlighet. Sedan kan tilltron missbrukas, så att man nästan likställer myndigheterna med Gud. Det var det som blev det svåra i Tyskland: Befehl ist Befehl. Vad myndigheterna och de överordnade än bestämmer, så ser man det som rätt och sant. Det kan också finnas i vårt tänkesätt. Fram till en viss dag i Sveriges historia tyckte de flesta, att abort var något ont, eftersom lagen förbjöd det. Sedan ändrades lagen, och nu tycker många att det var bra.

I Sverige är vi mycket präglade av rättspositivism och inte av naturrätt. Det är en viktig differens. Finns det en lag som står över den skrivna lagen? Finns det något i själva skapelseordningen som Gud har lagt ner, som vi skall lyda, även om de skrivna lagarna inte uttrycker detta?Det blev tydligt vid Nürnbergrättegångarna efter kriget, när krigsförbrytarna skulle dömas. De hade lytt tysk lag. I den meningen var de inte lagbrytare. Hur skulle man då döma dem? Där fick naturrätten en stor genomslagskraft. Det finns en allmän universell lag, som står över de skrivna lagarna och förordningarna. Den bibliska tron har lärt oss, att Guds bud är mer grundläggande än de lagar som är nedskrivna. Idealet är naturligtvis att de skrivna lagarna återspeglar de grundläggande mänskliga rättigheterna och naturrätten. Men det gör de inte alltid. Om man har lärt sig något av det som hände under Hitler (1889-1945) och Stalin (1878-1953) är det, att vi inte alltid kan lita på att myndigheterna i allt har rätt. Som kristna är vi inte förpliktade att lyda de lagar som är orättfärdiga. Sedan kommer det alltid tolkningsfrågor. Men i grund och botten är de flesta människorna medvetna om, att det finns en sanning, en rätt, en lag som är större än de nedskrivna lagarna, och att det kan bli en konflikt i samvetet mellan de två uppfattningarna. Det är därför samvetsfriheten är så viktig.  Den har en svag ställning i vårt land. Det är tragiskt, att man inte har lärt sig av historien, att när man inte respekterar samvetsfriheten, så kan i princip vad som helst hända. Människor kan göra vad för dumt som helst.

Vi återvänder till Ediths älsklingsord: Selbsthingabe. Innebörden är, att vi i vårt liv, var och en i enlighet med sin kallelse, får försöka förverkliga den kallelse som vi ser till fullo uttryckt i Jesu liv. Kallelsen innebär att ge sig själv till de andra, att utge sig själv och hänge sig själv. Det går som en ledtråd genom hela Jesu liv. Och vi, vilken kallelse vi än har, i Kyrkan och i världen, får försöka uttrycka detta på ett sätt som motsvarar den uppgift vi har. För Edith var det som karmelitnunna, som levde i en speciell tidsperiod med dess utmaningar. Det gäller också oss. Vi lever i ett speciellt sammanhang, i en speciell historisk situation. Vi får försöka uttrycka denna kallelse på ett sätt som lyser upp världen och omgivningen, så att vi kan ge människor hopp i den situation av den modlöshet och hopplöshet som pandemin medfört. Man kommer troligen senare att granska vad vi kristna gjorde under den tid, när så många människor kände sig bortglömda och greps av meningslöshet och hopplöshet. Lyckades vi förmedla något av Guds självutgivande kärlek till dem? Eller tänkte vi bara på våra egna små behov, att vi skulle ha det bra, att vi skulle få det vi behövde? Ofta är det i efterskott som man upptäcker, att det inte blev så mycket av våra föresatser. Vi lyckades inte så väl förmedla den självutgivande kärleken.

Under Ediths tid var det en svår tid för de kristna i Tyskland, speciellt för de judekristna, efter Hitlers maktövertagande. Edith ser sig själv som delaktig i den judekristna traditionen som just under denna tid ställdes mycket tydligt i ljuset. Tidigare kunde det vara en fördel för judar att bli kristna. De blev mindre förföljda, men inte nu. Nu var det snarare tvärtom. Det kommer vi att se senare vad som gällde Edith. Likadant var det i Polen. I Warszawas Ghetto fanns det tidvis tre katolska kyrkor för de judekristna. Den judekristna delen av kristenheten blir under denna tid ganska belyst. Frågan är om den kommer att utveckla sig, om den kommer att få mer genomslagskraft. Ofta har det rört sig om enskilda individer, som Edith Stein, som har försökt integrera det gamla förbundets vishet i det nya. Hon gör det som karmelitnunna för att visa oss, att det fördolda livet i Kristi efterföljd är någonting som finns både i det gamla och i det nya förbundet. Hon anknyter då till de rötter som karmeliterna har på berget Karmel, där profetlärjungarna levde i avskildhet i profeten Elias efterföljd.

I vår tid ser vi behovet av det kontemplativa, fördolda livet, speciellt i en tid av en ytlighet, som har blivit ännu tydligare under pandemin. Dagstidningarna kan ha ibland tre eller fyra helsidor med reklam för vin. Man försöker döva ensamheten, tomheten med all slags andra saker. Det ligger lite i vår tids konsumtionssamhälle, att man intalar människan, att hon är en konsumerande varelse. Hon måste tillfredsställa sina behov på alla livets områden. Det gäller konsumtion av varor, av sexualitet, av underhållning för att liksom döva den inre tomheten. Det kan ibland gå mycket långt, och människan försummar då sin inre varelse. Människan har ett inre behov, redan som Guds avbild, att kunna hänge sig till Gud och sin nästa. Behovet ligger djupast inom henne. Det behöver också näring, och det behöver fostras, annars är det lätt att de andra mer påträngande behoven tar över.

Det är det som konsumentsamhället och konsumentmentaliteten hela tiden kräver. Det brukar ge upphov till ett inre missnöje. Konsumismen bygger på, att man hela tiden ska konsumera något nytt, något bättre, något mer spännande, något mer attraktivt. Man blir aldrig nöjd, för det finns alltid något som är bättre. Grannen har alltid en bättre tvättmaskin än vad jag har eller en snyggare fru. Det ligger i mentaliteten, att man hela tiden driver upp behovet av något nytt, bättre, mer spännande. Då torkar den inre källan, det levande vattnet ut. Det kan vara den stora utmaningen i vår tid att hjälpa människor att inse, att innerst inne är det inte en bättre tvättmaskin de längtar efter. Det är inte det som kan fylla människans djupaste behov. Denna längtan är en symbol för att vi hela tiden skall fylla våra behov och tillfredsställa oss själva.

Då kommer behovet in av en ny askes, ett nytt sätt att kunna avstå, att försaka. Själva klosterlivet och det fördolda livet bygger på, att man medvetet avstår från olika saker. De klassiska klosterlöftena uttrycker att man avstår, men man gör det för något större, något mer, något bättre. Kristus talar om den smala vägen. Vi måste skära av vissa delar av vårt liv för att inte drunkna i ytlighet. Här måste varje människa och varje generation söka sin askes. Samtidigt vet vi, hur svårt det kan vara. Vad kan vi avstå ifrån för något bättre? Hur kan vi göra det? Samtidigt kan det vara mycket spännande att upptäcka, att jag inte alltid behöver ha den bästa tvättmaskinen eller det senaste modet. Jag behöver inte alltid konsumera allt. Det finns också på det sekulära planet en slags rörelse för att upptäcka att man inte alltid behöver vara konsument till hundra procent. Man kan också avstå. Här kan det fördolda livet, livet i ett kloster, hjälpa människor att upptäcka, att ju mer de satsar på den fördolda, ständiga gudsgemenskapen i Jesu efterföljd, desto friare blir de också från alla konsumtionsbehov som mycket lätt kan ta över.

Ett annat ord som jag ogillar och ibland avskyr är ordet tidsfördriv. Ser vi på tiden som något som bara skall fördrivas, fyller vi den med allt möjligt onödigt. Tiden är till för att offras, för att hänge oss, för att ge Gud tid i vårt liv, för att ge vår nästa tid och inte bara för att vi skall fördriva den med allt slags onödigheter. Ett liv i det fördolda, i kontemplation och avskildhet får oss att skärpa insikten i tidens betydelse. Det sker också genom en reträtt. Man upptäcker, att tiden är något vi kan ge Gud. Vi kan ge Gud vår tid under gudstjänsterna men också den tid när vi är fria. Vi kan ge tiden till Gud, även om vi promenerar eller sitter stilla i solen. Vi har så många sätt att uttrycka det som Edith Stein kallar Selbsthingabe. Vi kan ge av oss själva på många olika sätt. Det är bra att ibland tänka efter, hur vi kan visa Gud vår kärlek i den tid där vi lever, på det sätt vi lever. Då kan vi upptäcka, att allting kan bli en bärare av självutgivelse. Det gäller vår måltid, vårt samtal, vår promenad och när vi står vid tvättmaskinen eller diskmaskinen. Det finns en sakral underton i allt vad vi är och gör. Det finns oändligt många möjligheter att uttrycka vår överlåtelse till Gud.

Medan Edith Stein använde ordet Selbsthingabe, använde Broder Wilfrid ordet överlåtelse. Begreppet har lite olika accenter i olika kulturer och olika länder. Ordet överlåtelse på svenska utrycker innebörden på ett mycket tydligt sätt. På tyska har vi Selbsthingabe, på engelska surrender. Den engelska karmelitnunnan Ruth Barrows (1928-2014) använde ordet surrender (kapitulera). Begreppet har lite olika accenter, men det är i grund och botten samma verklighet, även om det är präglat av det kulturella sammanhanget. Det kan vara intressant att se, hur en grundläggande mänsklig, kristen verklighet får lite olika accenter beroende på kultur, omgivning och språk. I grund och botten är det en biblisk verklighet, som egentligen bygger på själva skapelsen, eftersom när Gud skapar världen, lägger han ner något av sin kärlek där som riktlinjer, som sanningskorn som vi kan följa. Jesus Kristus själv visar på korset sin självutgivande kärlek i hela dess fulla verklighet. Detta ser Edith Stein i Kristus och särskilt på korset.

Därför heter hennes viktigaste verk Kreuzeswissenschaft (Korsets vetenskap). Det bygger på den filosofiska insikt hon har, att själva tillvaron, existensen, speciellt den teologiska existensen, är präglad av Selbsthingabe, överlåtelse, hängivelse. Det djupaste i människan är att hon kan ge ut sig själv. Vi kan också använda ordet offer. Det har nyligen kommit ut en liten bok av Clemens Cavallin som just heter ”Offer”. Ordet offer har fått en liten tvetydig klang på svenska. Vissa ord förlorar något av sin skönhet och kan missförstås, men en sådan sak måste återerövras gång på gång. Vi behöver förstå ordet offer på ett djupare sätt.

Edith Stein vill hjälpa oss att förstå, vad det är i vårt liv, i vår livssituation, i vår miljö som kan få oss att förstå, hur vi kan utge oss själva, offra oss själva, avstå från oss själva för något större, vackrare och underbarare och samtidigt finna oss själva på en djupare nivå. Det underbara är, att när vi verkligen kan hänge och överlåta oss till Jesus, upptäcker vi oss själva på ett djupare plan. Sädeskornet måste läggas i jorden för att dö. Jesus återvänder ständigt till den bilden. Redan i själva skapelsen ser vi det. Senapskornet, det minsta av kornen, kan bli det största av alla träd. Vi ser det i helgonens liv och hos martyrerna. Ofta har vi svårast att i vårt eget liv se, hur vi kan hänge oss och avstå. Kampen pågår fram till vårt sista andetag. Men vi kan ändå med Guds hjälp komma närmare och närmare. Här ger Johannes av Korset ett gott råd. Han säger, att vi inte skall plocka blommorna på vägen. Han menar, att när vi skall gå upp för berget till Gud, är det så lätt att stanna, plocka lite blommor, få lite tidsfördriv på vägen, glömma bort målet, fastna vid något, klistra fast vid det skapade och glömma Gud och det oskapade. Allt detta behöver vi lära oss, och då behöver vi det fördolda livet, även om det bara är ett par dagar på Berget på väg uppåt till mötet med den levande Herren. Vi måste lära oss att avstå från vissa saker, inte plocka blommorna, inte fastna, inte klistra fast utan upptäcka, att vi har en ännu djupare längtan efter den levade Herren, och att han själv hjälper oss genom sin Helige Ande. Därför ber vi till sist om den Helige Andes hjälp.

Kom, Helige Ande, till oss här och nu. Öppna vårt hjärta på vid gavel för Kristus, så att vi kan ta emot en liten droppe av hans blod, det blod som utgöts för världens frälsning, så att det också pulserar i våra ådror och ger oss den utgivande kärlek som kan få nytt liv att spira upp i människors hjärtan. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.