Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Petrus och Maria

Reträttföredrag 19-21 juni 2017, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag 1V

Kom Helige Ande med dina nådegåvor. Öppna våra ögon för Kristi närvaro i vårt liv. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi är nu framme vid finalen, även om mysteriet aldrig tar slut. Det är alltid öppet mot Guds eviga, oändliga härlighet. Som sammanfattning av Petrus’ och Marias roll kan vi använda två ord: ofelbar och obefläckad. Petrusämbetet skall vara ett skydd mot allt vad förvirring, vanföreställningar, lögner och halvsanningar heter. Kyrkan måste skyddas mot det som kan förminska evangeliets och trons sanning. Därför behövs den nådegåva till Kyrkan som vi kallar ofelbarheten, som innebär att Kyrkan i det väsentliga i sin förkunnelse av trons sanning inte kan ta miste. På alla andra plan är Kyrkan uppfylld av människor som hela tiden gör en massa misstag. Det ser vi mycket tydligt när vi läser kyrkohistorien. Då ser vi något som kan driva oss till depression, men också till hopp. Om människor kan bete sig som de gör, är det ett under att Kyrkan ändå består, för då måste det vara Gud som håller upp Kyrkan. Det är inte människors verk utan Guds verk. Den sanningen är mycket viktig att komma ihåg, för hur vi än beter oss blir vi också sårade av Kyrkan och dess medlemmar. Vi sårar varandra, gör varandra illa och räcker inte till. Men mitt i allt detta bryter Guds ljus, hans sanning och helighet igenom för att skingra dimmorna och hjälpa oss att se vad som är väsentligt.

Karl Rahner kallar ofelbarheten för en Andens gåva till Kyrkan, eftersom det i sista hand är den Helige Ande som ser till att Kyrkan bevarar trons fulla sanning och ljus. Den Helige Ande hindrar villfarelserna, heresierna och halvsanningarna att ta över, så att Kyrkan i sin förkunnelse kan ge vidare det som är uppenbarat i Kristus och det som Kyrkan ytterligare har förklarat av mysteriet. På latin använder man fyra ord för att försöka förklara det mysteriet. Det första är ordet inerrantia. Med det menar man att Anden inte låter Kyrkan ta fel då det gäller sanningen. Sanningen bevaras oförvanskad genom tiderna och miljöerna. Det andra ordet kallar man indefectibilitas. Det innebär att Anden inte låter Kyrkan rubbas från den klippgrund hon vilar på. Hon står på fast mark. Hon kan inte avvika från den uppenbarelse hon förvaltar, den sanning hon är bärare av. Det tredje ordet är infallibilitas, ofelbarhet. Det innebär att Anden låter Kyrkan bevara den brudgåva hon har fått av sin Brudgum. Uppenbarelsen och det glada budskapet bevaras på ett ofelbart sätt. Den sista innebörden är att genom Andens ständiga bistånd får Kyrkan kraft att förbli ståndaktig i alla tider utan att ändra den skatt hon har tagit emot, samtidigt som hon själv skall förändras i det som strider mot sanningen. Det är en dubbel sanning. Den första aspekten kallar vi irreformabilitas och den andra ecclesia semper reformanda. Jag skall försöka förklara de två aspekterna, som kan hjälpa oss att förstå hur Gud arbetar genom Kyrkan.

Den första aspekten är att sanningen, den uppenbarade sanningen, måste bevaras genom alla tider. Den är mycket ömtålig. Det är lätt att tumma på sanningen. I vårt eget liv kan vi komma dragande med en liten halvsanning, göra lite ändringar. Gud har anförtrott oss ett budskap, en sanning, ett evangelium som det är mycket lätt att mixtra lite med, att förändra lite, för att det skall passa in för oss eller för tidsandan. Därför är den Helige Ande alltid verksam för att bevara sanningens fullhet oföränderlig.

Samtidigt finns det saker som förändras genom Kyrkans historia. Det finns en skatt av sanning som är oföränderlig, ett budskap som inte får ändras, men runt omkring finns det saker som har förändrats under tidernas lopp. Det kan vi inte komma ifrån. Därför är det så viktigt att Anden hjälper oss att urskilja vad som är den uppenbarade sanningen som inte kan eller får förändras och det som i vissa fall kan eller bör förändras. Som exempel kan nämnas att i början var det inget problem med slaveriet. De kristna hade slavar långt in i tiden. De första karmelitnunnorna i USA fick hemgift i form av slavar. Det tycker vi strider mot evangeliet och det gör det egentligen. Men det dröjer ibland innan Kyrkan ser att de inte överensstämmer med trons sanning. Vidare fanns det andra saker man i början var mycket sträng med, t.ex. ränta. Det var lång tid förbjudet att ta upp ränta. Så såg man att räntan hjälper ekonomin. Vissa saker har man under tidernas lopp sett att de strider mot evangeliet eller måste förändras. I vår tro är det är viktigt att vara medveten om att det finns en sanningens kärna, en sanningens fullhet, som måste bevaras i Kyrkan och att Kyrkan i den meningen är ofelbar i sin kärna. Dock är alla människor som Kyrkan utgörs av svaga, syndiga och bräckliga och kan ta fel. Men ändå har den Helige Ande satt en spärr mot villfarelsen som gör att i det väsentliga - i sanningens fullhet - kan Kyrkan inte ta fel.

Kyrkan står på klippgrund och kan inte rubbas. Vad som än händer ser den Helige Ande till att hon inte avviker från den grund som Kristus har lagt. Återigen kan Kyrkans alla lemmar bete sig hur som helst, men Kyrkan i sin innersta verklighet, som representeras av Petrus, kan inte rubbas från klippan. Det innebär att Petrus får förvalta ofelbarhetens nådegåva på ett speciellt sätt. Genom den Helige Andes ”vaccination” mot villfarelser kan Petrusämbetet stå emot alla villfarelser som så lätt nästlar sig in. Påven kan vid vissa tillfällen göra anspråk på att utlägga tron på ett ofelbart sätt, ex cathedra. Det är en nådegåva som mycket sällan har använts.

Ett mycket spektakulärt tillfälle var, när påven Pius XII (1876-1958) år 1950 förklarade att Marias upptagning till himlen är en trossanning, en dogm, som vi är förpliktade att tro. Men det var inte något som damp ner från himlen, utan det var en övertygelse som har funnits sedan Kyrkans första tid. Maria fick på ett helt speciellt sätt ta del av påskens nåd. Hon upptogs till himlen för att få del av Kristi fulla härlighet på ett unikt sätt som ett hoppets tecken för alla. Typiskt för vår syn på Jungfru Maria är att det vi säger om henne hjälper oss att förstå vår kallelse och vår uppgift här på jorden. Vi är kallade att få del av uppståndelsens nåd. Det är den yttersta meningen med vårt liv. När vi ser och vågar lita på att Maria har upptagits, är det för oss ett hoppets tecken, att Kristus vill förena alla de sina med sig själv i evighet.

Då frågar man sig hur det kommer sig att det just 1950 blev aktuellt att förklara Marias upptagning som dogm. En trossanning kommer alltid till i ett visst tidsskede. Under Kyrkans första tid kom de stora kristologiska och trinitariska dogmerna till, eftersom man ifrågasatte tron på Kristus och tron på Treenigheten. Därför får också villfarelserna, heresierna, en mening genom Guds försyn. De hjälper Kyrkan att urskilja vad som är falsk och äkta vara. Ibland dröjer det innan man kan urskilja vad som är äkta och inte. 1950 hade man just varit med om ett av mänsklighetens största debackel, att människovärdet hade trampats under fötterna på ett helt oerhört sätt. Vi kan tänka på förintelsen. Människans värde hade förnekats totalt. Fem år tidigare brände man judiska kvinnor i gasugnar och gjorde tvål av deras kött. Fem år efter det förklarar man att en judisk kvinna fått del av den eviga härligheten, när man förklarar Maria upptagen till himlens härlighet.

Utifrån en viss historisk epok kommer man ibland fram till en djup insikt i att man måste förtydliga människans värdighet. Vi kan jämföra det med 1854, när man förklarade att Maria var den Obefläckade. Hon fick tillräkna sig Kristi frälsningsverk i förväg för att vi i henne skulle se den fullt frälsta mänskligheten. 1800- och 1900-talen är den begynnande materialismens och ateismens tid. Det var en helt ny syn på människan och hennes kallelse som kom in. Människan reduceras till något materiellt, till kemiska och sociala processer. Man glömmer eller vill inte veta av att hon är skapad till Guds avbild och har en oändlig värdighet och är kallad till något stort. I en tid när synen på människan håller på att förändras, ser Kyrkan det som mycket viktigt att betona Jungfru Marias roll som idealbilden av den frälsta människan och som urbilden av människans djupa värdighet och kallelse.

För många kan det tyckas lite långsökt att man så långt efteråt förklarar dessa saker som dogmer som man är förpliktad att tro på, men det var en övertygelse som fanns redan tidigare i Kyrkan och var föremål för diskussion. Under medeltiden fanns det två läger när det gällde synen på Maria som den Obefläckade. Det kan förvåna att Thomas av Aquino (c:a 1225-1274) egentligen var emot, medan karmeliter och franciskaner mycket tydligt försvarade Maria som den Obefläckade. Ibland förvånar det oss när vi läser kyrkohistorien att vissa saker har diskuterats mycket länge. Också en sådan teologisk gigant som Thomas av Aquino hade svårt med den obefläckade avlelsen, men den accepteras nu av alla dominikaner sedan den förklarats som en dogm.

Vissa saker dröjer det innan Kyrkan ser meningen i. Då är det just i ett visst historiskt skeende när man ser det som ett sätt att förtydliga evangeliets sanning. Då möter man genast invändningar som att det inte står någonting i evangeliet om att Maria skulle ha upptagits till himlen med kropp och själ eller att Maria fick ta emot den fulla frälsningen på det sättet. För att bemöta invändningarna brukar man hänvisa till Första Vatikankonciliet som säger att det också finns en princip som heter connectio mysteriorum inter se, att mysterierna har ett inre samband. Synen på Maria är den plattform där synen på Kristi frälsningsverk och synen på människan möts. Vi behöver se en illustration, ett åskådliggörande av vad Kristi frälsningsverk verkligen innebär. Vi säger lätt att vi är frälsta, men samtidigt inser vi att allt i oss inte är frälst. Vi kan fortfarande vara lika hämndlystna och avundsjuka även om vi har mött Jesus.

Men kan vi aldrig se vad det är att vara helt frälst? Jo, i Jungfru Maria ser vi en människa som från början genom Guds nåd har fått ta emot frälsningens fullhet, för att vi skall få hopp om att vi också skall bli frälsta. Det finns ett samband. Jesu frälsande nåd och kärlek når oss. Men då undrar vi vad det är att bli helt frälst. Folk säger till höger och vänster att de är frälsta, men de är lika begränsade. Det är något de icke-kristna förargar sig över. Vi säger att vi är frälsta, att vi är goda och heliga, men vi är nästan sämre än de. Vi måste ta på allvar att vi inte är så goda och osjälviska som vi ibland får för oss. Vi behöver få se att Jesu frälsningsverk har burit frukt till fullo för att vi skall få hopp och kunna tro att vi också steg för steg skall nå fram till det. Skall vi in i Guds rike, måste vi också bli obefläckade heter det hos Paulus. Lyckas det inte här på jorden har vi reningsorten, ett slags frälsningens tvätteri, en tvättinrättning, där vi kan bli av med det som vi inte har lyckats bli av med här på jorden.

Jungfru Marias roll är mycket viktig för att illustrera vad Jesus kan göra i en människa för att vi i vår tur skall få hopp och tillit att det också kan ske med oss eller i andra människor. Vissa människor har en benägenhet att mer se andras fel. Andra har en benägenhet att se de egna felen. Ju mer frälsningen tränger in och arbetar i oss, desto mer vänder vi förstoringsglaset inåt. Vi är inte så intresserade av andras fel, men vi lider mer av våra egna fel. Det är därför Teresa av Avila kan säga: ”Jag är världens största synderska”. Det betyder inte att hon verkligen är den syndigaste människa som har funnits på jorden, men i sin egen uppfattning är hon i desperat behov av frälsning. Ju närmare Jesus kommer, ju mer han tränger in i mitt liv, desto mer ser jag mitt behov av frälsning. Man skulle kunna bli mycket deprimerad över att se att man är världens största synderska. Men genom Andens nåd blir det en befriande insikt att Jesus Kristus är min frälsare i varje ögonblick. Han vill varje ögonblick förnya, förvandla och hela mig, befria mig från det i mig som ännu inte är befriat.

Under en stor del av vårt liv är vi mycket intresserade av andras synder. Till och med i biktstolen kan man märka att folk är mycket intresserade att berätta om andras synder. De gamla konvertitmakarna sade: ”ut ur biktstolen” om någon kom med sådant. Det är inte alltid ond vilja, men man fastnar lätt i det. Så småningom, när Guds nåd lyser upp oss inifrån, ser vi, som Johannes av Korset (1542-1591) säger, fläckarna på glasrutan. Om man tvättar fönster när solen skiner på en glasruta upptäcker man alltid små dammkorn. Det är en bild av hur Gud arbetar med oss. Solen lyser in. Nåden strömmar in, och då ser vi ofta kontrasten. Vi ser minsta lilla skönhetsfläck. Det är en del av Kristi frälsningsverk att han steg för steg uppenbarar skönhetsfläckarna. I början skulle vi inte stå ut med att se det. Därför finns det också något berättigat i att säga: ”jag är frälst”. Det innebär att frälsningen sätter igång. Men då borde man genast säga: ”men jag är inte färdigfrälst”. Frälsningen kan ske ännu djupare i mig. Vi får räkna med att frälsningen kan vara ända till vårt sista andetag. Det kan vara små och obetydliga brister vi kan bli befriade ifrån. Det är något mycket hoppfullt och underbart.

Här vill jag berätta om min företrädare, biskop Hubertus (1923-2009), som jag fick besöka innan han skulle dö. Det var en underbar upplevelse att se, hur han riktigt utstrålade andlig glädje. Som biskop hade han haft många bekymmer på olika områden. Hans syster berättade något för mig som jag skall ta mig friheten att avslöja, för jag tror att det är något mycket viktigt att se, att vi alla har små bindningar. Biskop Hubertus tyckte mycket om drottning Silvia. Det är inget fel i det. När han låg för döden råkade drottning Silvia vara på besök i Osnabrück. Då hade någon beskäftig person sagt: ”O, nu kommer hon och besöker dig. Ni har ju varit så goda vänner”. Han gladde sig åt det, men drottning Silvia kom aldrig. Då sade hans syster att det var den yttersta reningen för honom. Det kan tyckas vara en detalj, men jag tror att det är något mycket belysande. Vi har alla något vi tycker om, något vi är bundna vid. Om vi skall dö, måste vi släppa allt det. Drottning Silvia spelar ju ingen roll för vår eviga salighet. Hade hon kommit dit hade det kanske varit ännu svårare att släppa taget. Vi har alla en drottning Silvia, något som vi hakar upp oss på.

Det brukar Johannes av Korset förklara med den lilla fågeln, som är bunden. Det är en av de klassiska liknelserna. Vi är alla bundna vid någonting. Vi kan vara bundna vid tjocka kedjor. Det är dödssynderna som tynger oss ner till jorden. Men så finns det de små sytrådarna, alltså drottning Silvia eller någon idol som vi har drömt om att träffa. Vi har alla en drottning Silvia eller en Lill-Babs. Eller vill vi kanske ha ett glas champagne innan vi dör. Det är inget ont i det, men ibland kan det hindra oss. Vi är inte fria. En sytråd binder också fågeln. Den kan inte flyga fritt. När vi ligger för döden är det inte drottning Silvia vi skall tänka på, utan det är Kristus vi skall inrikta oss på.

Därför behöver vi klippa av trådarna för att ta emot den fulla frälsningsverkligheten. Det klarar vi inte alltid själva. Vissa saker är vi så bundna vid att Kristus måste klippa av dem. Vissa saker kan vi klippa av själva, men vissa saker som berör oss mycket känslomässigt kan vi inte själva klippa av utan då måste Kristus själv göra det. Om drottning Silvia hade kommit på besök skulle hon på något sätt ha dragit blickarna från Kristus. Vårt liv här på jorden går ofta ut på att klippa av trådarna. Det kan vara alla slags trådar.

Nu när jag har fått artros har jag börjat upptäcka att det är mycket trevligt att tala om sjukdomar. Det kan också vara ett band man måste klippa av. Vi har en förmåga att fastna vid så mycket som vi inte kan bli av med utan vidare. Men så småningom kan vi få hjälp av en tids- och personanpassad askes. Att ha kedjor om midjan och tagelskjortor och stenar i skon hjälper inte så mycket i vår tid. Men någon form av askes är mycket viktig och för de flesta är det något naturligt. Artros är en underbar askes. Livet ger oss någon form av askes. Det kan vara att någon inte hälsar på oss. Det finns små saker som vi egentligen inte kan undgå. Det kan vara någon som tränger sig före i kön eller någon som är ovänlig eller alltid ringer när vi skall göra något annat. De små sakerna som vi inte kan undvika kan hjälpa oss att göra ett offer, att klippa av bandet till vår egen bekvämlighet och vårt eget behag.

När vi talar om Jungfru Maria som den Obefläckade, är det för att vi mer och mer skall bli av med våra skönhetsfläckar, de små eller de större. Ofta är vi inte riktigt själva medvetna om våra egna fel, medan alla andra vet vad för fel vi har. Vi tror ofta att vi har andra fel. I vår tid tycks det vara många ungdomar som tror att de är fula. Man måste då vara på ett visst sätt och se ut på ett visst sätt för att vara bra. Det är ett typiskt misstag där man satsar på fel häst. Någonting i oss är lite fel. Men det är inte vårt utseende, inte vårt sätt att vara, utan det är något på insidan som gör att vi behöver befrias, renas och helgas.

Därför behöver vi den bild av den frälsta människan som Jungfru Maria är. Vi behöver också Kyrkan som genom sin undervisning påminner oss om vad som är rätt och fel. Det är inte alltid lätt att veta vad som är mot evangeliet och vad som inte är det. Vi behöver den yttre undervisningen som hjälper oss att förstå sanningens väg som Jesus visar oss genom sitt evangelium. Det måste förklaras, utläggas, så att vi får hjälp att välja rätt. Sedan finns det valsituationer där ingenting är direkt fel, men något kanske är bättre, ja, bäst. Ju närmare vi kommer ljuset, desto mer angelägna är vi att göra det som Thérèse av Lisieux säger,  faire plaisir à Dieux, göra det som behagar Gud.

Därför behöver vi alltid den Helige Andes nåd och hjälp för att välja rätt i livets alla valsituationer. I början gäller det att undvika de svåra synderna. Så småningom höjs ribban och vi börjar upptäcka att vi kan göra ännu mer för att behaga Gud. Jag kan avstå ännu mer från min egen vilja, min egen bekvämlighet. Och samtidigt måste jag se till att jag inte blir en dörrmatta som alla trampar på. Jag måste också bevara min egen integritet. Det är inte alltid lätt i vissa situationer, speciellt när det gäller förhållandet till våra närmaste. Skall jag säga ifrån eller inte på arbetsplatsen? Vi behöver både Petrus, som den yttre auktoriteten som undervisar oss, och Maria, som hjälper oss att på det inre planet öppna oss mer och mer för Jesus och för Andens spröda, späda stämma för att vi skall kunna gå i Jesu fotspår och följa honom efter.

Vi vet inte när vårt livs fulländning närmar sig. Därför skall vi, som man brukade säga i de klassiska omvändelsepredikningarna, leva varje dag som om det var den sista. Vi skall göra det som vi skulle ha gjort om vi visste att det var det sista vi skulle göra. Inte minst när det gäller förhållandet till våra närmaste sörjer vi ofta över något vi sagt eller över ett samtal vi inte ringt, när vi hör att någon är död. Det är bra att behandla den människa jag möter som om det var sista dagen jag fick träffa henne. Jag skulle då säga henne de där goda orden som jag kanske var lite för blyg för att säga. Jag skulle då inte vara så irriterad som jag brukar bli på den gamla mamman som ringer och tjatar i telefonen som hon har gjort hela mitt liv. Det är mycket som kunde bli annorlunda, om vi såg på varje dag som ett helt liv, som en sammanfattning. Hur mycket skulle vi då inte öppna oss för Jesu nåd och kärlek? Hur skulle vi då inte fira mässan? Man brukar säga till en präst att han skall fira mässan som om det vore den första och enda mässan i hans liv. Det gäller också alla som är med på mässan. Det innebär inte att man måste spänna sig väldigt så att man inte missar en enda liten minut. Det är inte på det planet utan det är en öppenhet för att det kan ske stora ting i det lilla.

Gud har anförtrott mig den här delen av verkligheten där jag tillsammans med Petrus och Maria kan ta emot Jesus. Petrus undervisar mig och vill hjälpa mig, och Maria får mitt hjärta att inifrån öppna sig mer för Jesus och Guds nåd. Det handlar om att bara låta nåden förvandla mig, sola gratia. Nåden kan öppna dolda källflöden inom mig, öppna mina ögon för mina skötesynder och misstag. Nåden kan också öppna mig för den andres nöd. Nåden kan göra att jag tydligare ser en människa som behöver min omsorg. Nåden kan även öppna mig för mitt eget mysterium. Jag måste älska mg själv och inte se mig som ett misslyckat och dåligt exempel på den mänskliga arten. Att göra det är mer vanligt än vi tror i Sverige. Människor har ofta fått för sig att de ingenting duger till, inte klarar av någonting. De tror att Gud inte kan bry sig om dem.

Frälsningens fullhet kan innebära olika saker för oss. Sammanfattningsvis innebär det att vi får tro att Jesus hela tiden vill befria oss från den gamla människan och låta den nya människan stråla fram. Jesus vill ta av oss lager efter lager av ingrodd själviskhet, självbelåtenhet och självförakt. Det är egentligen två sidor av samma sak. Vi måste se på oss själva med Jesu ögon. Då blir livet oändligt mycket lättare. Då kan vi ibland skratta åt oss själva när vi annars skulle ha gråtit. Ambrosius (340-397) har en vacker sats. Han säger: ”Immaculata ex maculatis”. Den Obefläckade från de befläckade. Maria är Immaculata. Hon vill också steg för steg hjälpa oss att bli befriade från syndens fläckar, även de små, små på fönsterrutan som vi kanske inte riktigt har sett eller förstått. Då kan Guds ljus hela tiden strömma in och förvandla oss, så att nåden kan göra stora ting i oss liksom i henne.

I gamla medeltidskyrkor ser vi ofta altartavlor, som föreställer Marias kröning till drottning i himlen. Under den svenska medeltiden var ett av de vanligaste motiven i våra kyrkor Maria som kröns till drottning av Jesus i himlen. Det är en del av tron på Marias upptagning i himlen. Hon tas inte bara emot utan hon äras också som drottning. Det vill hon dela med oss, så att Jesus skall ge oss vår ärekrans i himlen. Vi har fullbordat loppet, pilgrimsfärden och vi tas emot i himlen. Men då måste vi ha befriats från allt det som hindrar oss att vara obefläckade. Här på jorden kanske vi kämpar eller inte gör det. Därför är skärselden, reningsorten ett utslag av Guds barmhärtighet. Även om skärselden är en främmande tanke för många är det många som har en intuitiv förståelse av den. Tidigare fick man inte be för de döda i en klassiskt luthersk miljö. Men nu hör man gång på gång att man börjar be för de döda. Det finns inte bara himmel och helvete, utan det finns en möjlighet att hjälpa och påverka också utöver döden.

När vi ser på Jungfru Marias roll är det för att vi skall förstå hur Jesus frälser världen och för att vi skall få ett åskådligt provexempel på vad frälsningen innebär. Då får vi se fram emot det som skall ske i evigheten, när vi tas emot och får den ärekrans, den livets krona som talar om den verklighet som övergår alla våra begrepp. Det är intressant att man i Sverige ärade Maria som drottning. En av våra mest älskade psalmer är ”Du drottning över Nordens land”. Maria är på ett helt unikt sätt knuten till den svenska folksjälen. Även när hon fördrevs ur kyrkorna, fanns hon kvar i naturens och kulturens rike. Många diktare, också de som inte var så kyrkliga som Pär Lagerkvist (1891-1974), har skrivit om Maria. Maria går över fälten i Dalarna. Kossorna var det käraste bönderna hade och de fick Marianamn. Maria lever även kvar i almanackan. Alla de stora Mariafesterna har fortfarande Marianamn i den svenska almanackan. Vi har 25 mars, 15 augusti, 8 september, 21 november och 8 december. Maria är kvar i det svenska medvetandet. Vi behöver henne för att se hur Jesus handlar med oss. Hon är ingenting som hindrar oss att komma Jesus närmare, utan hon är den som mest hjälper oss att komma Jesus närmare.

Vi behöver Petrusämbetet som förklarar vad frälsningen innebär för oss. Vi behöver också de moderna Mariadogmerna som åskådliggör vem Jungfru Maria är, vad Jesus gör med henne och vad han i sin tur vill göra med oss. Det hänger ihop. Det är viktigt att se att mysterierna hänger ihop. Egentligen finns det bara ett dogma, Kristusdogmat. Allt det andra är trådar som spinns till en underbar väv eller mosaik. Om vi tar bort Maria blir det något dystert, manhaftigt och tråkigt. Något fattas i helheten. När vi har talat om Petrus och Maria är det egentligen om Jesusmysteriet vi har talat. Det hjälper oss att förstå vidden, bredden, längden och djupet av vem Jesus är och vad han vill göra för oss. Han vill frälsa oss och då behöver vi se vad frälsningen verkligen innebär redan från början. Annars blir det lite vagt. Då kan vi säga oss vara frälsta men är ändå lika goda kålsupare och kommer ingenvart. Frälsningen är en kontinuerlig process som pågår fram till vårt sista andetag. Till och med på dödsbädden kan vi befrias från vissa små bindningar. Vi behöver inte tänka på drottning Silvia som aldrig kommer eller hur det skall gå med vårt arvegods. Vi behöver inte bekymra oss om vad som sker efter vår död, utan vi får öppna oss för Guds barmhärtighet och tro att det som väntar oss övergår allt vi kan föreställa oss. Därför är bilden av Marias kröning så viktig för oss också. Vi får dela något av denna eviga härlighet när vi en gång når fram till målet. Men då måste vi även arbeta på vår frälsning.

Broder Wilfrid Stinissen (1927-2013) gav oss ett bra råd. Vi måste alltid ha med oss en liten sax och klippa av trådarna. Vi kan binda oss vid det mesta, också vid våra tragiska sår. Men allt kan också bidra till vår frälsning, också våra smärtor och lidanden och vår kamp om vi ser på det i Jesu ljus. Allt är användbart material för frälsningen. Allt kan återanvändas som vi ser i bikten. Det enda vi kommer med och vill ge Gud och det enda han vill ha är våra synder, som förvandlas till nåd. Den förlåtna synden är en av de största nådebevis vi har fått vara med om. Kyrkan är en förlåtelsens institution. Ingen mänsklig myndighet förlåter. Det är något ganska fasansfullt om vi inte har en tro på att Guds förlåtelse möter oss i Kyrkan. Världen förlåter aldrig. Det som ligger på nätet finns alltid kvar. Har vi sagt eller gjort något dumt finns det kvar och går inte att ta bort.

Vi får tacka Gud för att han genom både Petrus och Maria hjälper oss att få en djupare insikt i det Kristusmysterium som också är vårt personliga Kristusmysterium. Vi har alla en unik Kristusrelation. Han frälser oss inte efter handboken utan i dialog med oss. Vi är medspelare. Kristus gör sig beroende av oss. Vi kan få frälsningen att stanna till. Vi kan säga nej tack, jag vill inte bli frälst, jag har annat att göra. Vi har en frihet, men vi har också en möjlighet att börja om. Allt detta vet vi och tror på, men vi behöver påminnas genom Kyrkans ständiga undervisning förmedlad av Petrus och genom Marias moderliga förbön och hjälp, så att vi ständigt får hjälp att ta emot Jesus Kristus i våra liv och en gång kan nå fram till himlens härlighet, den eviga bröllopsmåltiden, till kröningen. Allt detta pekar på en outtömlig, oförståelig, överjordisk verklighet som väntar oss när vi får se Gud sådan han är. Vi ber till sist för varandra.

Herre, Jesus Kristus, du går med ditt folk på den jordiska pilgrimsfärden. Hjälp oss att följa dig troget. Hjälp oss att ta emot all hjälp vi får från Petrus och Maria och alla våra himmelska och jordiska vänner, så att vi tillsammans som ett folk når fram till den eviga härligheten, där vi får fortsätta att lova, förhärliga, upphöja och tacka dig i alla evigheters evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.