Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Petrus och Maria

Reträttföredrag 19-21 juni 2017, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Kom Helige Ande och led oss allt djupare in i föreningen mellan Fadern och Sonen, så att vi alltid kan bli genomlysta av deras kärlek, förvandlas av den och ge den vidare till världen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

På många plan ser vi hur människan och mänskligheten längtar efter enhet. Samtidigt finns en motsatt tendens till ytterligare splittring och uppspaltning. Jean Vanier skriver: ”efter vad psykologerna säger är människans stora sökande sökandet efter enhet, enhet med Gud, enhet med de andra. De säger att det undermedvetandets djupaste skrik är ett skrik för att återfinna den förlorade enheten”. Men vi litar på att enheten finns och att den är given. Det som en gång har getts i Kristus är och förblir. Även om det är en sårad enhet och vi ibland fastnar mer vid det som skiljer, tror vi att den enhet Kristus har gett till oss i sin Kyrka finns kvar. Den kan helas, bli större och fulländas, men Jesus är trogen sina löften till sin brud och den enheten kan vi erfara på många olika sätt.

I sista hand är det en delaktighet i Treenighetens inre liv, i enheten mellan Fadern och Sonen i Anden. Genom dopets nåd har vi fått del av den inre enheten mellan Fadern och Sonen. Vårt andliga liv är Andens liv i oss, som är ett liv där Fadern och Sonen möts i evig kärlek. Vi är redan nu Andens tempel om vi lever av detta. Mer och mer kan vi också ta vara på det, tränga in i det och tillgodogöra oss det. Vi är här på jorden för att vi mer och mer skall bli infogade i denna enhet, både här på jorden, i Kyrkans enhet, och samtidigt i den enhet som har sitt rotsystem i Guds innersta treeniga mysterium.

Enheten skall uttryckas genom allting i Kyrkans liv. Vi talade om enhetens ämbete som Petrus  förvaltar och om enhetens Moder, Maria. Vi är delaktiga i enheten på så många olika sätt för att vi skall växa in i den fulla enheten med Gud. Samtidigt ser vi att tron på enheten kan vara svårare för många i vår tid, eftersom vi ofta lever i en fragmentiserad värld, där allt är i bitar. Vi har den fromma biten, arbetsbiten och fritidsbiten. Allt hänger inte ihop. När vi lägger ett livspussel måste vi komma ihåg att pusslet egentligen redan är lagt. Det är en enhet som vi träder in i. Men ibland måste vi göra trosakter för att uttryckligen betona att vi litar på att vi lever i den fulla enhet som Jesus Kristus har gett oss. Det kan då också skapas en enhet i vårt sätt att leva, när vi verkligen vill sätta Kristus i centrum, vill leva till Guds ära och försöker se på allting i det ljuset, att vi har fått allting av Gud och att allt är hans nåd och gåva. Allt det vi är, är Guds gåva till oss, och allt det vi gör kan bli vår gåva till honom. Den intentionen och motivationen är viktig i varje liv. Vi kan ställa oss frågan varför vi lever. Somliga svarar att det är för att få pension eller för att få semester. Det finns mycket vi drömmer om och längtar efter, men den djupaste intentionen är att vi lever till Guds ära för att förhärliga honom. Om vi övar in här på jorden att vi är skapade för Gud, blir det också lättare att fortsätta med det i himlen. Hela vårt liv är vårt uttryck för att vi vill tillhöra honom. Kyrkan är en skola i att växa in i ständig lovprisning och ett förhärligande av Gud. Det kan ske på olika sätt. Här ser vi mångfalden i enhet, katoliciteten. Alla döpta är kallade att genom sina liv förhärliga, upphöja, tacka och välsigna Gud. Vi är alla liturgiska varelser genom vårt dop. Vardagens liturgi är inte minst viktig när det gäller att bli kvar i grundhållningen att ge Gud äran.

När vi talar om enheten i Kyrkan finns det ett ämbete som på ett speciellt sätt skall garantera enheten, nämligen Petrusämbetet. Ibland kallar man påven för Vicarius Christi, Kristi ställföreträdare eller ståthållare, som skall representera Kristus som Kyrkans huvud här på jorden. Kristus förblir själv Huvudet, Klippan, men han behöver en vikarie för att göra det åskådligt. Det är ett diskussionsämne mellan kristna av olika traditioner hur man skall uppfatta detta. De ortodoxa erkänner ett slags hedersprimat, där påven har en särställning, men de vill bevara sin självständighet. I de olika reformatoriska kyrkorna är det väldigt olika hur man ser på detta. Ändå är det fler och fler som ser påven som i alla fall en symbolisk och profetisk enhetsgestalt för den enhet som man längtar, hoppas och strävar efter.

Under Kyrkans hela historia talar man mycket om hur man skall uppfatta enheten. Cyprianus (ca 200-258) säger, att ”det är Petrus som Kristus byggde Kyrkan på som är ursprunget till Kyrkans enhet”. Jesus själv säger i evangeliet: ”Du är klippan och på den klippan vill jag bygga min Kyrka”. Vad menar då Kristus med detta? Det har man diskuterat genom alla sekler. Var det bara en övergående uppgift till Petrus, som somliga säger, eller var det något förblivande? Mer och mer inser man i en splittrad värld behovet av och nåden att ha en synlig enhetsprincip och enhetsgestalt i Kyrkan. Jag frågar ibland mina kolleger i Svenska kyrkan varför vi inte åker till Wittenberg istället för att alltid åka till Rom. Men Rom smäller högre också för dem.

Det är något speciellt med Rom. Också bland sekulariserade människor betyder Rom någonting. Den ortodoxe författaren Solovyev (1853-1900) vände på ordet Rom (Roma) och då blev det Amor. I Rom anar man något av Guds kärlek. Det var där apostlarna och martyrerna gav sitt liv. Den staden har genom Petrusämbetet bevarat en speciell plats i den kristna enhetstanken, vilket de flesta kan smälta och förstå. ”Där Petrus är, där är också Kyrkan”, säger Ambrosius (ca 340-397). ”Gud är en och Kristus är en, och det finns en Kyrka med en stol grundad på Petrus på Kristi befallning”, säger Cyprianus. Bland kyrkofäderna var man helt ense om den symboliska och sakramentala funktion som Petrusämbetet har för att hålla ihop Kyrkan. De lokalkyrkor som hade problem vände sig ofta till Rom för att få råd i sina svårigheter. Man betonade att det fanns en supremati för den romerska Kyrkan. Också hos många av de reformatoriska traditionerna talar man om Rom som moderkyrkan, som man har ett speciellt band till, kanske mer symboliskt än organisatoriskt. Roms ställning som påvens och Petrusämbetets jordiska hemvist är mycket tydlig och det innebär också en garanti för trons enhet. Det är påtagligt genom seklerna att det inte bara är en symbolisk uppgift som påven har utan en reell uppgift att vara klippan där tron vilar fast.

Samtidigt ser vi vid påvens, vid Petrusämbetes sida, Jungfru Maria. Man talar ibland om Petri stol som Cathedra Sapientiae, vishetens stol, och Maria som Sedes Sapientiae, vishetens säte. Det finns en parallellism och komplementaritet i detta. Guds vishet behöver både en konkret institution, en stol, ett ämbete, men också denna kvinna som i sig själv bär visheten på sina knän eller i sitt sköte, något vi ser på många ikoner. I Heliga Hjärtas Kloster på Omberg finns en bild av Jungfru Maria som bär Jesus under sitt hjärta. Hon är då Sedes Sapientiae. Den eviga visheten blir kött i henne. Guds eviga Ord blir människa i denna jungfru.

Maria står vid sidan av Petrus som garant för den fulla visheten och sanningen. Det behövs både ett ämbete, det mer institutionella, organisatoriska, och också det karismatiska, det personliga i heligheten och sanningen. Att hålla ihop de två fasetterna i Kyrkans historia är mycket viktigt. Det är inte bara ett ämbete. Det är inte bara Jungfru Maria, utan det är en kombination på en gungbräda av Petrus och Maria, ämbete och karism, manligt och kvinnligt, lära och liv. Fullheten i enheten är alltid en mångfasetterad, mångsidig sak. Vi behöver bägge delarna. Det finns en bild av Johannes Paulus II som böjer sig ner till en staty av Jungfru Maria som finns i Fátima, där man nu firar 100-årsjubileum. Påven böjer sig ner för att lyssna till vad Maria har att säga till Kyrkan. Ämbetet måste lyssna till heligheten och påven måste lyssna till Maria. Det är ömsesidighet i relationen. Kyrkans fruktbarhet beror på att ämbetet och karismerna går ihop.

Ämbetet har sin uppgift och betydelse för att urskilja karismerna i Kyrkan. Det är därför man nu från Kyrkans sida prövar halten i uppenbarelserna i Medjugorje. Det är en mycket lång process, innan man från Kyrkans sida godkänner olika former av uppenbarelser. Uppenbarelserna i Lourdes och i Fátima har godkänts. Det betyder inte att man är förpliktad att tro på de privata uppenbarelserna, men man godkänner att det som har hänt där är något som står i överensstämmelse med tron, att det inte finns något där som motsäger vår tro. Nu prövar man halten i Medjugorje, där Maria uppenbarar sig som fridens Drottning. Problemet är att hon fortsätter att tala. Då är det svårt att ge ett slutomdöme. Därför finns det en viss reservation. Man vet inte hur länge uppenbarelserna skall hålla på, och därför vet man inte riktigt hur man skall hantera det som sker.

Men vallfärderna fortsätter, för Guds folk älskar att komma till de platser där Maria uppenbarar sig och där man vördar Maria. I Sverige älskar man att komma till Oskarström, denna obetydliga ort i Halland, där man byggde den första katolska Mariakyrkan i Sverige efter reformationen. I många länder är man uppkallad efter de platser där Jungfru Maria har uppenbarat sig. Ibland har man Lourdes, Fátima eller Guadalupe som konfirmationsnamn. De orter där Maria har uppenbarat sig har mycket gemensamt med Rom. I Rom har vi också flera Mariauppenbarelser eller Mariaikoner som vördas, bl.a. Divino Amore utanför Rom, där Maria sägs ha räddat Rom från att förstöras under kriget.

Att hitta balansen mellan det som Petrus står för och det som Maria står för är en ständig uppgift. Om det blir alltför mycket Petrus kan det bli alltför auktoritärt och manhaftigt. Är det alltför mycket Maria kan det bli lite romantiskt och sentimentalt även om vi behöver också det ibland. Att se sambandet, enheten, utbytet, dialogen är mycket viktigt också för vårt personliga kristna liv. Vi behöver både Petrus och Maria.

Cathedra Sapientiae är alltså symbolen för påvens uppgift att utlägga, försvara och förklara tron på ett trovärdigt sätt i en värld i ständig förändring. Innebörden i denna uppgift har 1870 lett fram till ofelbarhetsdogmen, som innebär att påven när han uttalar sig ex cathedra får räkna på den Helige Andes hjälp att utlägga tron på ett ofelbart sätt. Detta privilegium har nästan aldrig använts utan bara någon enstaka gång genom Kyrkans historia. Men det pekar ändå på att påven på ett speciellt sätt har fått den nådegåva som brukar kallas assistentia negativa. Han har en negativ assistans, han kan alltså inte ta fel när det gäller trons sanning och trons innersta. På alla andra områden kan påven göra lika fel som vi, och därför måste man akta sig för att överdriva denna nådegåva.

Påven förvaltar Kyrkans ofelbarhet, att hon är garanterad Guds nåd att inte ta miste när det gäller tron och sedeläran. Kyrkan har fått Andens vaccination mot att ta miste. Genom hela Kyrkans historia måste man gång på gång ta ställning till nya och komplicerade saker som inte alltid är så lätta. I det ljuset får vi också se på heresierna, villfarelserna. En heresi bygger ofta på en sanning som överbetonas på alla andra sanningars bekostnad. Det finns en kärna som man måste urskilja för att kunna rensa bort det som är ogräs och ovidkommande.

För att aktualisera saken kan vi säga att det är detta som man nu försöker göra när det gäller Luther (1483-1546). Från Katolska Kyrkans sida har man tillsammans med Lutherska Världsförbundet grävt ner konflikterna för att koncentrera sig på det som man har gemensamt. Då gäller det att urskilja vad i Luthers budskap som är i överensstämmelse med Kyrkans apostoliska tro. Det är en stor och viktig uppgift som vi får vara med om. Det är historia som har skrivits i Lund. Det började redan i Augsburg, där man kom överens om synen på rättfärdiggörelsen. Det som var den stora stridsfrågan under reformationstiden byggde mer på missförstånd och misstolkningar från ömse sidor. I grunden är man överens om att vi blir rättfärdiggjorda av tro, och när vi blir rättfärdiggjorda genom tron är det naturligt för oss att också göra det som är gott, sant och äkta. Det finns naturligtvis vissa accentskillnader fortfarande, men vi är nu inne i en historisk process, där man söker komma fram till det som vi har gemensamt och urskilja det som i Luthers budskap är förenligt med Kyrkans sekelgamla tradition. Det finns mycket som är överraskande. I teserna försvarar Luther avlaten. Det var endast missbruken av avlat han var emot. Det är tänkvärt. Ibland när man borrar djupare kan man upptäcka att inte allt är så vitt skilt som man skulle tro. Men sedan har skillnaderna ofta byggts på genom seklerna genom olika misstag och misstolkningar från ömse sidor.

Det är en av Petrusämbetets viktigaste uppgifter att ödmjukt böja sig inför de andra kyrkorna och säga mea culpa. Johannes Paulus II var expert på det. Under det heliga året bad han mer än hundra gånger om förlåtelse för olika misstag och missgärningar som begåtts, både mot andra kristna och mot judarna som var förföljda av oss kristna och även mot andra religioner. Behovet att be om förlåtelse är något som gång på gång kommer upp, också här i Sverige, där Svenska kyrkan har bett både romerna och samerna om ursäkt för den behandling de har utsatts för. Sedan är det vissa som säger att det bara är ett spel för gallerierna. Men har vi en förståelse av vad historien är, inser vi att vi bär med oss ett ansvar. Vi katoliker får ibland svara för inkvisitionen och annat som vi inte gillar. Vi bär med oss också den smärtsamma delen av historien, både som Kyrka, som nation och som stad. I år är det också 400 år sedan dödsstraffet infördes för katoliker i Sverige. Historien är en smärtsam sak där människor gör varandra illa.

Vi ser gång på gång hur svårt det är att hela de sår som man tillfogar varandra. Därför är det så viktigt att vi som kyrkor verkligen helar de historiska minnena, så att vi inte fastnar i äggkastning på grund av det som hände för 500 år sedan. Det finns en viss frestelse att göra det och haka upp sig. Man kan försöka gottgöra det som skett. När jag var ny biskop blev jag inbjuden till en stad i Tyskland som heter Vechta, där man varje år hade en procession för att tacka Gud för att man hade blivit befriad från svenskarna. Nu ville de inbjuda en svensk för att visa att det inte hyste agg mot svenskarna nu för tiden. Likadant var det när jag var i Jasna Gora i Czestochowa. Karl X Gustav hade erövrat nästan hela Polen utom det här klostret som envisades med att göra motstånd. Därifrån utgick sedan kampen mot det svenska oket. Jag råkade vara i Czestochowa den 15 augusti när det var mycket pilgrimer. Då sade kardinal Glemp (1929-2013) på skämt, att nu har svenskarna kommit in också i klostret.

Just nu kan vi se att samerna tillsammans med ledningen i Svenska kyrkan försöker hela det som gick snett. Sådana processer är mycket viktiga att ta på allvar. Historiska misstag och svårigheter har en tendens att kollektivt göra saker svårare. Det vi kristna har tillfogat judarna är ännu ett öppet sår. Det är väldigt smärtsamt att veta att korset för dem är ett tecken på pogromer. När man kommer till Västra muren i Jerusalem måste man täcka över korset för det är för judarna en symbol som målades på dörrarna när det fanns pogromer och förföljelse. Det tar tid att hela såren. Där var Johannes Paulus besök vid Klagomuren något helt omvälvande. Man såg en gammal, sjuk man som haltade sig fram och lade dit den lilla lappen med bön om förlåtelse. Den synen har etsat sig in i det israeliska medvetandet. Ingen kristen ledare genom historien har gått judarna så mycket till mötes som Johannes Paulus faktiskt gjorde.

När vi talar om Jungfru Maria är det viktigt för oss att komma ihåg att hon i sin person förvaltar den fulla heligheten, den fulla visheten. Hon förvaltar fullheten av det kristna livet. I henne illustreras det vad det innebär att vara helt förvandlad av Kristi nåd och Kristi budskap. Petrusämbetet förvaltar läran, utläggningen, men i vår tid har människor ofta lättare att ta till sig det personliga vittnesbördet än den fulla läran. Ordet dogmatisk har blivit ett skällsord på svenska, medan det för oss katoliker är ett honnörsord. Då är det inte så lätt att förklara för människor att dogmerna befriar oss från många onödigheter. En dogm, en trossanning i sin renhet och klarhet gör att vi undgår att fastna i ett träsk av allt slags antaganden och förmodanden. Men det är mycket svårt för nutida människor att ta till sig att det finns vissa dogmer som man behöver. När man gör enkätundersökningar är det ibland fler som tror på att människor och djur har lika värde än tvärtom. Det är mycket lätt att människor går över gränsen utan att riktigt veta det. Behovet av dogmer mycket stort, för det är lätt att hamna på ett gungfly, om man inte har några former av gemensamma etiska värderingar. Man hamnar då lätt på det ”sluttande planet”.

Det är lättare för människor i dag att ta emot ett autentiskt, trovärdigt vittnesbörd än en fast lärosats. Därför är det ibland lättare för människor att slussas in i trons värld genom att möta Kristus som person och möta trovärdiga personer som vittnar om honom, som Jungfru Maria, Petrus, helgonen, t.ex. Teresa av Calcutta (1910-1997). Det är viktigt att hjälpa människor att ta till sig att tron inte bara är en känsla utan också en sanning, ett försanthållande. Ordet sanning har blivit lite misstänkt av många, och man tror att det då genast leder till någon form av fundamentalism. Men det stora hindret för fundamentalism är faktiskt fasta dogmer.

Bibelfundamentalismen är egentligen ett ganska nytt fenomen.  Det märkliga är att den kom till i samband med upplysningstiden när man började läsa Bibeln som en historiebok och läste ordagrant som det stod och inte utifrån Kyrkans tradition. Man tolkade inte utifrån den ledning som Anden har gett sin Kyrka. Ett klassiskt exempel som vållar diskussion mellan oss kristna är synen på Maria som semper virgo, alltid jungfru. Läser man Bibeln rakt upp och ner står det att Jesu bröder och systrar omtalas. Tolkar man texten utifrån sin egen situation menar man, att det är klart att det måste vara det vi menar med bröder och systrar och man tolkar inte orden i den utbredda mening man har i semitiska kulturer, där man har storfamiljer. Ibland krockar det lite med Kyrkans tro om man läser Bibeln rakt upp och ner som man började göra under upplysningstiden.

Jag var en gång på bokmässan i Göteborg. Då kom det fram någon som hade läst Bibeln och var chockad över att Gud absolut ville att man skulle krossa spädbarnens hjässor mot klippan. Om man tar Bibelns ord helt bokstavligt kan man komma till mycket märkvärdiga slutsatser. Det är därför man måste läsa Bibeln med Kyrkan och hennes tradition. Innebörden i Maria som semper virgo kommer ofta upp i ekumeniska samtal, där många reformatoriska grupper läser Bibeln fundamentalistiskt. Man har glömt det andra konciliet i Konstantinopel 553, där det förklarades som en dogm, som man egentligen accepterar tillsammans med alla andra kyrkor, eftersom det är ett av de första koncilierna. I medvetandet hos vissa kristna har dogmen trängts ut av den andra synen på att det måste vara köttsliga bröder och systrar till Jesus, eftersom det står bröder och systrar i evangeliet.

Därför är Petrusämbetet så viktigt, eftersom det med auktoritativ kraft kan fastslå vad som gäller. Annars blir det väldig förvirring på många områden och mycket onödig diskussion. Vi behöver både Petrus, som utlägger och förklarar tron som ett försanthållande, och Jungfru Maria, som förkroppsligar trons hållning av förtröstan, överlåtelse och total tillit till Gud. Vi behöver, som man säger i teologin, både fides quae och fides qua. Skolastikerna var enastående på att kort och sakligt förklara detta. Fides quae är tron med de sanningar som finns där. Fides qua är tron som den hållning genom vilken vi ger oss till Gud. Tron har två aspekter: innehåll och hållning. Tron är både en skatt, en trosskatt vi tar emot och något som också rymmer utvecklingsmöjligheter. Det Första Vatikankonciliet (1869-1870) säger: ”Det finns också ett samband mellan mysterierna som gör att man efterhand kan se vissa saker klarare”. Det är det som Mariadogmerna bygger på och också synen på Kyrkan. Så småningom har man sett samband som kanske från början inte var så tydliga men som efterhand har klarnat. Det finns en så kallad dogmutveckling. Även om uppenbarelsen är avslutad i och med att Skriften är fullbordad, finns det mycket där som man mer och mer kan tränga in i och tillgodogöra sig.

Maria och Petrus symboliserar och förkroppsligar olika delar av vår verklighet som kristna och hjälper oss att växa in den djupa Kristusverkligheten. De står bägge för Guds kärlek. De förkroppsligar var och en på sitt sätt den totala hållning av kärlek som vi är skyldiga Gud. Det gäller Petrus, som visserligen vacklar och sviker men ändå till sist måste kapitulera inför Jesus, som frågar: ”Älskar du mig?” ”Ja, jag har dig kär”, svarar Petrus. Det gäller också Jungfru Maria som från början är bärare av denna kärlek. Vi behöver bägge dessa två för att växa in i den djupa kärleken till Jesus. Vi behöver både det manliga och det kvinnliga, både det mer dogmatiska och det mer karismatiska, både det hierarkiska och det personliga.

Vi kan också märka det kristna folkets kärlek till både Petrus och Maria. Efter påvemässan i Malmö talade jag med en blivande präst i Svenska kyrkan. Han var helt överväldigad av folkets kärlek till påven. När jag fick åka med på den lilla papamobilen med påven märkte jag verkligen att det strömmade en stormvind av kärlek mot påven. Jag sade till påven att detta är Guds folk här i Sverige som hälsar sin påve. Man langade ner bebisar och sköt fram sjuka. Den personliga kärleken till påven var mycket påtaglig. För en blivande luthersk präst var det överväldigande att se detta. Han var mycket gripen och drogs med lite av det. Han ville också vara med på ett hörn.
Just under svåra tider kan folkets kärlek till påven bli mycket tydlig. Gustav III besökte påven Pius VI (1717-1799). Det var Pius VI som lyckades förmå Gustav III att ge ett toleransedikt för utländska katoliker och judar. Påven hade det inte lätt. Han blev själv tillfångatagen av Napoleon och han berättar att Napoleon sade till sina generaler: ”Där fick jag mig en god stek”. Men generalerna var frommare och sade: ”Qui mange du pape en meurt”. (Den som äter av påven dör). Mycket riktigt blev Napoleon avpolletterad, men den som tog emot hans gamla mor och hans släktingar i kyrkostaten var påven. Påven måste ju förlåta sina fiender. Men innan dess hade påven först förts bort i fångenskap till Frankrike efter revolutionen. Då tänkte man att nu kommer väl folk att kasta sten på honom. Men det märkliga var att utmed vägarna låg folk på knä för att bli välsignade. Det var den fattiga bondebefolkningen, som hade hållit fast vid Kyrkan även under revolutionen, som låg på knä. Det fanns en tillgivenhet, en kärlek till påven. När Paulus VI (1897-1978) skulle komma till New York, var det kardinal Spellman (!889-1967) som hade ledningen över ärkestiftet i New York. Han beordrade alla katolska skolbarn att ligga på knä utmed alla gator där påven kom fram. Så Paulus VI mötte ett New York på knä.

Det är bilder av den tillgivenhet som finns. Det uttrycker den kärlek som finns till Petrus, som Kristi ställföreträdare, liksom till Jungfru Maria. Det är en mänsklig affektivitet, en mänsklig kärlek, som i sista hand är riktad mot Gud själv. Man älskar påven oberoende av vilken person det är. Sedan är det naturligtvis så, att vissa har sina favoriter. Därför är det så viktigt att påvarna också är lite olika, och faktiskt är de mycket olika. Man brukar ibland fånga in det som karakteriserar varje pontifikat. Man brukar likna påven Ratzinger vid en lärd teologiprofessor. Då var det sanningens pontifikat. Påven Franciskus som mer är som en latinamerikansk bypräst, har barmhärtighetens pontifikat. Johannes Paulus, som bidrog till att kommunismen rasade samman, hade frihetens pontifikat.

Sedan kan man alltid reta sig lite på en påve. Det hör också med till bilden att det inte är allt vad påvarna säger som faller på läppen. Då måste man, om man är ödmjuk, fråga sig om det beror det på en själv eller på påven. Det märkliga är att gudsfolket har en kärlek till påven oavsett vem han är. Oavsett hur man uppfattar honom är han i Kristi ställe och representerar Kristus. Då möts han också av kärlek, men den kärlek som Jungfru Maria får ta emot är på ett sätt ännu djupare, eftersom hon är Guds Moder, den som fick föda Frälsaren till världen, den som är Vishetens säte.

Som personer älskar vi på olika sätt. Vi nordbor är lite mer återhållsamma, vilket man såg på Stadion i Malmö under påvens besök. Det var mer afrikaner och latinamerikaner som skrek ut ”viva il papa”, medan svenskarna viftade lite med en flagga. Vi är olika naturer, men det betyder inte att kärleken är av en annan form eller mindre för det. I Peterskyrkan sökte man tidigare få folk att hålla tyst. Man ropade Silentium, men det var ibland någon siciliansk kvinna som ropade ”viva il papa”, trots alla förbud. Det finns olika sätt att uttrycka sin kärlek och sin aktning.

Vi behöver också öva upp vår kärlek. Här kan både Petrus och Maria hjälpa oss att se att vi behöver känna igen Jesus och se hur han kommer till oss tack vare dem. Då är det också lättare för oss att känna igen Jesus i varandra. Det är ett mysterium att Jesus möter oss på ett nästan sakramentalt sätt i andra människor. Det är inte bara påven som är vicarius Christi utan också den fattige och lidande människan, där han vill möta oss. Mötet med Petrus och Maria kan hjälpa oss att också få en djupare kärlek till vår nästa, att mer och mer försöka se Jesus i henne. Då är det några som säger att vi älskar ju inte dem sådana de är, utan vi älskar bara Jesus i dem. Då gäller det att försöka förklara på rätt sätt. ”Nej, din djupaste identitet är att du på något sätt är förenad med Jesus. Genom dopet har du en djup Jesusidentitet, som ger dig din fulla personlighet. Det är inte någonting som tar ifrån dig ditt egenvärde, utan det är något som ger dig ett ännu djupare värde som en unik person”. Det är naturligtvis inte helt lätt för en halvt troende människa att förstå och hon svarar kanske: ”Men jag är ju jag. Jag vill inte ha något med Jesus att göra. Du skall älska mig som den jag är”.

Efterhand kanske de kan börja förstå att deras djupaste personliga unika värdighet är något de har fått, inte något de har producerat. Det kan kosta mycket möda och besvär att försöka förklara att vi älskar dem inte bara för att de är ett slags skal, där vi upptäcker Jesus, utan vi älskar dem därför att de är skapade till Guds avbild och är kallade att återlösas av Jesus och finna sin fulla skönhet och värdighet i honom. Det gör dem ännu mer personliga, ännu mer unika. För icke-troende är det inte lätt att ta till sig det budskapet i en handvändning. Det är mycket viktigt att vi verkligen är autentiska i vår kärlek till dem och inte bara ser dem som objekt som skall få oss att känna oss fromma och goda. Den frestelsen finns också.

Självgodheten lurar ofta bakom knuten. Det måste vi alltid komma ihåg. Speciellt när vi är mycket goda och fromma kommer det ofta en tanke, att nu var vi väl goda i alla fall. Det är en trossanning att mitt i all vår godhet finns det något av arvsynd. Därför är det som Karl Rahner (1904-1984) säger så hoppfullt, alltså att läran om arvsynden egentligen är ett av evangeliets viktigaste budskap. Arvsynden gör att vi alltid behöver Jesus som Frälsaren. Vi blir aldrig så goda att vi inte behöver hans frälsning. Det var det som Luther också ville ta upp när han sade, att de goda gärningarna i sig kan göra oss uppblåsta. Om vi delar ut allt till de fattiga kan vi känna oss väldigt goda. Vi behöver ständigt Jesus som Frälsaren. Även i våra bästa och djupaste och frommaste aspirationer finns det något som inte är helt rent och måste helas. Först kan vi tycka att det är lite jobbigt. Men det är ett uttryck för Guds barmhärtighet att han alltid vill förvandla och frälsa oss. Vi klarar det aldrig på egen hand. Vi är alltid beroende av honom. Även om vår kärlek inte är helt rent är den oändligt värdefull i Guds ögon, men den kan renas mer och mer. Vi inser att även i våra godaste ögonblick var det något av det självgoda som fanns med. Det är egentligen en sorg, men det är samtidigt ett rop på hjälp, på frälsning.

Petrus och Maria kan på olika sätt hjälpa oss att växa i den rena kärleken. Petrus gör det genom att påminna oss om att enligt vår tro är inget mänskligt fulländat. Godheten och kärleken behöver Guds rening. Maria kan sporra oss att gå vidare. I henne är kärleken fulländad. Hon är den Obefläckade. Hon var frälst från början och illustrerar vad det är att vara full av nåd, att vara fulländad i kärlek. Vi behöver också den bilden för att vi skall sporras att gå vidare, att inte nöja oss med att vara lite halvgoda eller halvfromma. Vi ber om både Petrus och Marias hjälp att ta emot Kristus helt och fullt.

Herre, Jesus Kristus, du har gett oss Petrus och Maria som vänner, som skall hjälpa oss att växa in i det fulla mötet med dig, där vi förvandlas helt och fullt av din nåd. Hjälp oss att i deras sällskap komma dig närmare, så att vi mer och mer kan förvandlas av din heliggörande nåd. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.