Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Petrus och Maria

Reträttföredrag 19-21 juni 2017, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Herre, Jesus Kristus, du har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna. Hjälp oss att i vårt dagliga liv och i Kyrkans liv leva i denna tjänande, självutgivande kärlek, så att världen kan tro att du lever och verkar bland oss. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är nu framme vid en punkt som är lite svår för vår nutida mentalitet. Det gäller primatet, Petrus förrangsställning, bland apostlarna och påvens position som trons och Kyrkans prima. Det är en svår punkt, både när det gäller relationen mellan kyrkorna och för vår mentalitet, där ordet primat är ett rött skynke. I evangeliet ser vi mycket tydligt att Petrus har en huvudroll, en förrang bland apostlarna. Det betyder inte att hans moraliska kvaliteter eller hans personlighet är bättre. Evangeliet påpekar flera gånger hans fel och brister. Gång på gång gör han något galet, men Gud kan använda även vår mänskliga bristfällighet och svaghet för att göra något stort bland oss. Petrus får ett namn av Jesus, Kefas, klippan. Det betyder att han har en speciell kallelse som sedan förtydligas efter hand. Petrus är den förste som tillsammans med sin bror blir kallad av Jesus. Han är först också på det planet. Det var i hans hem i Kafarnaum som Jesus upprättade sitt högkvarter. Vi vet inte riktigt hur hans svärmoders roll var, men hon var tydligen omtyckt och helig, eftersom man ville bota henne från hennes sjukdomar. Någon har sagt att Kafarnaum, Petrus hem, var den första Vatikanen, det första högkvarteret för Kyrkan. Antagligen var det lite mer fattigt, anspråkslöst och enkelt, men också apostlarna behövde en struktur, ett hem, någonstans att bo.

Vi ser sedan att Petrus ofta är representant och språkrör för de andra lärjungarna både under Jesu liv och efteråt. Det är han som för ordet. Ibland är det han som ställer de besvärliga frågorna. Det är han som blir kallad satan, när han säger något galet. Petrus är viktig. Han har fått en stor och viktig uppgift. Framför allt är han det första officiella vittnet om uppståndelsen, samtidigt som Maria Magdalena är den första som ser och sprider budskapet om uppståndelsen. Därför kallar man ibland henne apostlarnas apostel.

Här ser vi jämvikten mellan ämbetet och karismen. Maria Magdalena har fått ett kärlekens primat som gör att hon på ett helt unikt sätt får möta den uppståndne Herren. Men hennes vittnesbörd måste bekräftas av ämbetets funktion, något vi ser i hela Kyrkans historia. Helgonens och mystikernas gudserfarenheter och uppenbarelser måste alltid bekräftas av ämbetet. Den heliga Teresa av Avila (1515-1582), som ofta hörde ord och såg syner, var mycket noga med att alltid fråga sina biktfäder för att få ämbetets godkännande av det hon fick ta emot. Samma sak ser vi när man har prövat uppenbarelserna i Fátima och Lourdes och nu i Medjugorje. Läroämbetet, det ledande ämbetet i Kyrkan, har uppgiften att pröva det som människor erfar som Guds ingripande. Därför säger Teresa av Avila att i sista hand är det biktfaderns ord som gäller, även om det skulle gå emot det hon har hört. Detta har ibland lett till konflikt i Kyrkans historia.

Det kan bli en konflikt men det kan också bli mycket fruktbart, när man ser jämvikten, dialogen mellan den personliga, mystiska erfarenheten och Kyrkans granskande funktion av detta. Vi ser ofta att det kan bli krockar, missförstånd, oförståelse, men redan från början har vi ett harmoniskt jämviktsförhållande mellan å ena sidan Mara Magdalenas möte med den Uppståndne och å andra sidan Petrus, som sedan bekräftar hennes ord och blir det första officiella vittnet om uppståndelsen. Petrus har ett slags trons primat som han får utöva i Kyrkan också efter Jesu död och uppståndelse. Även i urkyrkan hade han en förrangsställning. Han förkunnar på Pingstdagen Jesus uppståndelse och uppmanar judarna till omvändelse. Han döper de första hedningarna. Han visiterar andra församlingar. Han gör ungefär det som en biskop gör nu för tiden. Vuxendopet är egentligen fortfarande förbehållet biskopen i ett stift. Vi ser en tydlig kontinuitet i det som Petrus får göra och det biskopen gör. Men också Petrus kan göra fel. Då kommer Paulus och förmanar honom. Som människa är Petrus lika svag och felbar som alla andra, men han har fått primatets uppgift att vara den samlande, ledande gestalten i Kyrkan. Under Kyrkans historias lopp har primatets uppgift utvecklats och fastslagits genom det Första Vatikankonciliet.

Sedan förstås primatet lite olika av andra traditioner. De ortodoxa och österländska kyrkorna ger Rom platsen som ett slags hedersprimat. Man erkänner att det har en speciell funktion, medan det i katolsk tradition också är ett jurisdiktionsprimat. Påven har den reella bestämmanderätten i Kyrkan i sista hand. Det är fortfarande en öm punkt mellan den katolska och den ortodoxa traditionen om primatet bara är en hedersuppgift och påven en ”hedersknyffel” eller om han också skall ha något att säga till om. Det är viktigt att se att det är något som man dryftar och hela tiden försöker utröna för att nå fram till samsyn.

Petrus är också primus inter pares. Han är en i apostlakollegiet. Under urkyrkans tid var det mycket tydligt att apostlarna, när de samlas till det första apostlakonciliet, tillsammans uttrycker Kyrkans högsta myndighet. Under hela Kyrkans historia har koncilierna när påven och alla apostlarna samlas varit Kyrkans fulla röst, fulla uttryckssätt.

Samtidigt som vi talar om påvens primat när det gäller ledning och trosformulering finns det ett helighetens, bönens och kärlekens primat som uttrycks i Jungfru Maria. Det är viktigt att det finns en jämvikt i Kyrkans liv mellan Petrus och Maria. Heligheten, bönen, kärleken och martyriet har också en förrangsställning i Kyrkans liv, något som är mycket viktigt att betona inte minst i vår tid. Idealet är gungbrädan där det finns jämvikt mellan Petrus, som symboliserar lärans, ledningens primat, och Maria, som står för helighetens, kärlekens, bönens primat. De måste ömsesidigt befrukta varandra, vilket är oerhört viktigt för att Kyrkans fulla verklighet skall stråla fram. Hur det sedan uttrycks är ibland lite olika genom Kyrkans historia. Ibland går det in i vartannat mycket harmoniskt. Ibland kan det bli lite dragkamp.

Det är inte alltid det gungar precis jämnt i Kyrkans historia. Det kan vi även se på gräsrotsnivån, i en församling, i en kommunitet och också i vårt eget hjärta. Jämvikten måste finnas där. Annars är det något som går förlorat. Om det inte finns en bild av Jungfru Maria i en kyrka blir det genast lite kallare, alltför manhaftigt och lite tråkigt, vilket man ibland kan märka på små detaljer. I vår personlighet kan vi antingen vara mer för auktoritet och bestämmande eller mer för det tjänande, lyssnande, lyhörda som Maria talar om. Vi behöver både Petrus primat och Marias primat i Kyrkan för att vi skall finna den fulla Kristusverkligheten. Allt skall leda fram till honom. Petrus är bara vikarie för Jesus, hans representant, som skall åskådliggöra Kristus som Herren och Konungen. Maria är den som leder oss in i den djupare förtroligheten med Jesus. Hon lär oss att öppna oss för hans innersta mysterium. Hon har mer än någon annan förvandlats av hans nåd. Vi måste ständigt återvända till det grundfaktum att allt i Kyrkan skall hjälpa oss att komma Jesus närmare, ta emot honom på ett ännu djupare plan och låta oss förvandlas mer och mer av honom. Detta skall återspeglas i Kyrkans liv.

Kyrkan säger strängt till sina barn att gå till kyrkan varje söndag. Maria säger att då måste vi också lyssna och ta emot allt det som Jesus ger. Vi kan skilja mellan en mer yttre auktoritet, som ger oss buden, så och så skall det vara, och den inre fullheten som sedan måste följa så att auktoriteten inte skall upplevas som diktatoriskt och enbart yttre. Det måste gå samman också i Kyrkan. Det kan vara lite olika i olika tider. Tidigare hade man något som man brukade kalla ”fruktans pastoral”, då man skrämde upp folk med djävulen.

elvetespredikningar har ofta försvunnit, även om det fortfarande finns de som längtar efter dem. Man ville att andra skulle bli snälla, men man kanske inte tänkte på att man själv också kunde behöva höra det. Den helige Antonius (251-356) i öknen sade, att helvetet bara var en möjlighet för honom. I Kyrkan kan det vara lite olika. Ibland kan det ändras mycket om man byter kyrkoherde. En kanske bara talar om yttre bud och synd, medan en annan bara talar om barmhärtighet och kärlek. Att hitta balansen, jämvikten, gungbrädan som skall väga jämnt är mycket viktigt.

Här kan Petrus och Maria stå som symboler för de två aspekterna, så att det fungerar någorlunda bra. Men primatet är i vår tid ofta ett rött skynke. Man har svårt att acceptera att någon har en förrangsställning. Kardinal Meisner (1933-2017) brukade påminna oss om att vi i Kyrkan inte skall tala om makt utan om fullmakt. Det är en bra accent. Kristus är den som har herraväldet och makten över himmel och jord, men han ger påven en fullmakt att leda Kyrkan genom tiden. Det är bara en förvaltande uppgift i att förvalta Kristi herravälde över Kyrkan. Ibland har man även tolkat det som om det också var herravälde över världen Under hela medeltiden var det en väldig kamp mellan påven och kejsaren. Den kampen har fortsatt på olika sätt. Kyrkan hamnar nästan alltid i konflikt med de flesta regimer av vilket slag det än må vara. Det finns ofta något som skaver. Hur bra ett samhälle än fungerar, finns det nästan alltid något som Kyrkan måste påpeka. Det kan man uttrycka olika. Vissa talar om att vi måste leva i en ständig motkultur mot det omgivande samhället, medan andra säger att det är tal om en kritisk lojalitet.

Kyrka och stat kan inte smälta samman. En av reformationens tragiska följder var att det smälte samman väldigt mycket och då blir det jobbigt. I Sveriges kristna råd brukade vi reta Anders Wejryd lite, även om det inte var hans fel. I det svenska hovets protokoll står Svenska kyrkan som myndighet och inte som trossamfund. Det tyckte Anders Wejryd var mycket besvärande. Frestelsen har också funnits på katolsk botten. General Franco (1892-1975) ville gärna styra och ställa ända tills Paulus VI (1897-1978) satte stopp. Man hade vakanta biskopsstolar i en stor del av Spanien. Det finns ofta något som skaver. Det stora problemet i Kina är nu att man inte kan komma överens. Biskopsutnämningar vållar ofta problem. Staten vill mycket gärna att det skall vara pålitliga nickedockor som sitter och säger ja till det som staten säger. Vissa länder, som det tysk-romerska riket, hade vetorätt när det gällde påveval. Fortfarande finns det vissa stift i Schweiz och Tyskland där domkapitlen har väldigt stor makt och det är naturligtvis något som politiska krafter kan lägga sig i.

Det är inte lätt att skilja mellan Caesar och Kristus. Men Kristus har själv sagt att vi skall ge kejsaren det som tillkommer honom, men Caesar vill ofta ha mer. Därför är hela kyrkohistorien en ständig dragkamp mellan Kyrkan och staten. Så småningom har man kommit fram till att det är bättre att staten har en mer sekulär prägel och inte lägger sig i för mycket. Samtidigt vill Kyrkan påverka samhället med kristna värderingar. Då blir det ofta små konflikter. I bästa fall kan man hitta olika punkter där man är överens. I hela historien ser vi hur svårt det kan vara med två maktcentra, det kyrkliga, det andliga å ena sidan och det världsliga å andra sidan. Det måste naturligtvis finnas en dialog, ett samtal, men det måste också finnas möjlighet att kritisera. I vår tid har man ofta fastnat för en modell av en lojal, men kritisk inställning, medan det i vissa fall som i en diktatur snarare blir så att man måste ha en mer kämpande hållning eller att man riskerar att bli alltför tyst. Man har talat mycket om att i Tredje riket var Kyrkan alltför tyst och släpphänt och sade inte tillräckligt mycket. Men det är inte heller så lätt att veta hur man skall handla. Den biskopskonferens som tydligast gick emot t.ex. judeförföljelse var den holländska. Genast svarade man från ockupationsmakten med att deportera alla judar av katolska tro, t.ex. den heliga Edith Stein (1891-1942). Nu har vi ett fall i Venezuela där oppositionen vill att Kyrkan ännu tydligare skall ta avstånd från alla förhandlingar med staten. Men Kyrkan har alltid haft den inställningen att så länge det är möjligt måste man föra en dialog.

Även i vår kultur stöter talet om primat på patrull, eftersom en av vårt nutida samhälles dogmer är jämställdhet och jämlikhet, något man driver väldigt starkt. Att någon har primat, företrädesrätt, tolkningsföreträde är svårt att acceptera. Därför talar man ibland hellre från katolskt håll om jämbördighet, jämvikt. Alla människor har samma värde, men både i Kyrkan och i samhället finns vissa former av hierarki och rangordningar. Ju mer man förnekar det, desto mer uppstår informella ledarstrukturer, som kan vara ännu svårare att komma åt. Det kan också gälla en kyrklig gemenskap, där man har en jämbördig struktur men där det också kan finnas starka karismatiska personligheter som styr bakom kulisserna. Så kan det också vara i en församling. Det kan lätt bli svårigheter om man inte har en tydlig ämbetsstruktur eller rangordning.

Det är viktigt att komma ihåg att vid sidan av Petri primat har vi också Marias primat. Det har också med manligt och kvinnligt, med hela vår existens och med hela verkligheten och vår personlighet att göra. Vi kan vara lite olika. Det finns olika karismer, olika uppgifter i Kyrkan, men ändå måste vi lära oss att balansera mellan det yttre och det inre, mellan Petrus och Maria. Det är ganska spännande att se hur Kyrkan i olika tider har försökt hitta balans. Just nu ser vi i den Katolska Kyrkan en stor förändring på vissa områden. Alltsedan 1800-talet var det så påfallande med de apostoliska kvinnliga ordnarna som bar upp hela den andliga förnyelsen under 1800-talet och långt fram. De håller nu på att försvinna och man stänger kloster på löpande band i hela Västeuropa. Vad innebär det då för Kyrkan, för Marias primat? De yttre förhållandena är ofta föränderliga och beroende av samhällsutvecklingen. Däremot tycks det kontemplativa idealet bli tydligare, både i kontemplativt klosterliv och i det fördolda kontemplativa livet i storstäderna. Mer och mer upptäcker man människor som lever tyst, stilla, ödmjukt utan att göra väsen i ständig bön för världen mitt ute i det vanliga livet. Martyriet kommer också in i vår tid. Aldrig tidigare i Kyrkans historia har det funnits så många martyrer som under andra hälften av 1900-talet och framåt. Vad betyder det för Kyrkans gestalt att så många människor, inte minst kvinnor och även barn, dödas i Egypten och på andra håll för sin tros skull? Vad betyder det för Kyrkans situation att martyriet mer och mer blir alldagligt, åtminstone i en del av världen? I och med att vi lever i en global värld har martyrerna ofta vänner och släktingar även bland oss. I våra församlingar finns det ofta någon som har kommit från Irak eller Eritrea och som har varit med om förföljelse.

Vad innebär detta för jämvikten mellan Maria och Petrus och hur reagerar vi? Frågan är om vi känner oss solidariska med martyrerna eller om det är det något långt borta som vi inte bryr oss om. Det är så de upplever oss i de länderna. De menar att vi i väst har svikit dem, att vi har glömt bort dem och bara låtit dem dö. I en global värld förväntar man sig hjälp, medkänsla, stöd från andra kristna, men de upplever att vi bara sitter fast i vår lilla värld, att vi har glömt dem, förrått dem och kastat dem för deras bödlar. Att konfronteras med detta kan vara mycket smärtsamt för oss, för vi vill inte att de skall ha det så. Frågan är hur det berör oss eller om det berör oss överhuvudtaget. Kyrkans situation är alltid föränderlig. I vår tid går det inte att bara leva i vår lilla värld, där vi har det tryggt. Det går inte att bara isolera sig från resten av världen och från resten av Kyrkan.

I en sådan situation blir primatets roll ännu tydligare. Påvens bild finns på näthinnan och på nätet. Hela världen är medveten om att påven i alla fall är kristen, även om man inte vet så mycket mer. Det var så folk reagerade när påven Johannes Paulus II kom hit. Då sade man att också påven är kristen. Det var en ny upptäckt för många. I vår globala värld blir det tydligt för människor över hela världen att påven är en centralgestalt som representerar Kristus och Kyrkan. Det gäller också Maria. Hennes primat blir mycket tydligt. Påvarna betonar starkt Marias roll. Det finns knappast ett tal, en encyklika eller ett utlåtande där man inte avslutar med någon form av hänvisning till Jungfru Maria för att betona att påven som Kyrkans ledare liksom Maria ödmjukt vill böja sig inför Kristus och ta emot, lyssna och låta sig ledas av Kristi ord. Maria representerar den högsta formen av mänsklig aktivitet, det passiva gudsmottagandet. Det största och högsta människan kan göra är att passivt, i överlåtelse ta emot Gud i sitt liv. Här går aktivitet och passivitet in i vartannat. Det är mycket svårt att skilja om det är en aktiv akt eller en passiv överlåtelse. Det är det som hela nådestriden går tillbaka på.

I reformationens kölvatten uppstod en nådestrid inom den Katolska Kyrkan mellan dominikaner och jesuiter. De som betonade mänsklig aktivitet var jesuiterna medan dominikanerna betonade det passiva. Det var en så våldsam strid att påven förbjöd dem att fortsätta striden. Egentligen behöver vi bara se på Maria för att förstå hur det aktiva och det passiva kan gå samman. Maria tar med hela sitt väsen emot Gud i sitt liv, så att han blir människa i henne. Är det något passivt eller något aktivt att ta emot Guds nåd? Det förlorar lite sin konfrontativa karaktär i Maria. Därför är hon så viktig vid påvens sida. Påven begav sig till Fátima för att betyga henne sin vördnad och lyssna på budskapet. Marias budskap är alltid detsamma. Hon säger: ”Omvänd er till evangeliet och tro på det. Ta emot Jesus i era liv”. De ständiga uppenbarelserna i Medjugorje handlar egentligen bara om detta, även om påven uttryckte sig lite kritiskt och sade att Maria inte hela tiden skickar telegram. Men ibland behöver vi telegram för att bli uppmärksamma på vad saken gäller.

Primatet som Petrus förvaltar när det gäller Kyrkans lära och ledning måste befruktas och understrykas genom Marias primat, när det gäller kallelsen till helighet, bön, fullkomlig kärlek och även till martyrium. Därför vördar vi Maria vid korsets fot. Mer än någon annan fick hon genomborras av smärtan, de sju smärtorna, lidandets fulla gestalt. Ingenting besparades henne. Hon är förutom apostlarnas Drottning också martyrernas Drottning. I den Lauretanska litanian ser vi hur alla aspekter av Marias primat betonas. Det är inte bara vackra, fromma ord. Davids torn omtalas och vi förstår att Maria också är den som förvaltar Davids uppgift att lovsjunga Gud i Psaltaren. Allt det som man i den subjektiva fromheten säger om Maria återspeglar bibliska verkligheter och realiteteter.

Påven är inte bara primas. Han är också patriark, något man ibland har glömt bort och som påven Benedikt tonade ner av ekumeniska hänsyn. Men Roms kyrka är också en patriarkarskyrka för hela den västerländska, den latinska kristenheten, liksom Konstantinopel är det för de bysantinska kristna och Antiokia, Alexandria och Jerusalem för de orientaliska kristna. Patriarkatsindelningen som finns med sedan urkyrkans tid har sin betydelse, även om den kanske tonas ner i en global verklighet. De platser där apostlarna hamnade och som sedan blev så viktiga, även om de ibland har glidit isär under kyrkohistoriens lopp, skulle också kunna bli utgångspunkter för den fulla enheten. Det har tagits viktiga steg. När påven åkte till Alexandrias patriarkat kom man överens om att erkänna varandras dop. För många var det lite överraskande att den Koptiska Ortodoxa Kyrkan inte erkände den Katolska Kyrkans dop. I de flesta fall erkänner man ju varandras dop. Den Katolska Kyrkan erkänner alla dop som har skett i den intention som Kyrkan har, med vattenbegjutning och åkallande av den treenige Gudens namn. Även en icke-kristen kan fungera som giltig dopförrättare i nödfall. När jag gick i konversionsundervisning var det en spansk präst som livfullt berättade om hur en muslim under det spanska inbördeskriget döpte en jude eller tvärtom. Det var då ett giltigt dop, eftersom muslimen ville hjälpa doplärjungen som tydligen inte hade tillgång till någon annan. Han döpte honom med vatten i den treenige Gudens namn. Däremot är ett dop som sker i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn inte giltigt och inte heller ett dop i bara Jesu namn. Mormonernas dop är inte ett giltigt dop.

Det var ett viktigt steg, ett närmande mellan Rom och Alexandria i och med påvens besök. Samtidigt ser vi att närmandet till Konstantinopel har gått ännu längre. Patriarken från Konstantinopel var med i Alexandria som en slags bisittare som nickade instämmande. Han ville vara med för att bestyrka det som skedde. Tidigare har det varit svårare med enheten mellan de orientaliska och de bysantinska ortodoxa. När jag var ny biskop och skulle besöka den grekisk ortodoxe metropoliten Pavlos i Stockholm sade han att de står oss mycket närmare än de står de syrisk ortodoxa. Samtidigt är den Syrisk Ortodoxa Kyrkan den som den Katolska Kyrkan har mest långtgående sakramentsgemenskap med. Det är många trådar att hålla reda på. Vidare är dialogen mellan Katolska Kyrkan och de svenska och finska lutherska kyrkorna lättare än med den tyska lutherska kyrkan. Det är en hel väv av olika trådar som måste bindas ihop och ibland blir det knutar och något går i baklås. Ändå är det viktigt att tro att den Helige Ande leder närmandet framåt. Det är ofta Jungfru Maria som kan lätta upp svårigheterna.

Vi kan alltså tala om de olika patriarkaten. Men vi kan också tala om Marias matriarkat. Då är det orter som Lourdes och Guadalupe som för det troende folket ofta har större vikt än patriarkaten. Det är dit de vallfärdar. Guadalupe är världens största vallfartsort, dit fler kommer än till Mecka. Guadalupe ligger vid en av världens största städer, Mexico City, och det är mycket lätt att ta sig dit.  Mariaorterna har i nutiden blivit mycket viktiga orter för det troende folket. Även de som inte längre går så mycket i kyrkan åker till Lourdes, till Loreto och till Oskarström. Marias roll på enhetens plan har blivit mycket viktig.

Det finns nya former för ekumenik, t.ex. den så kallade relikekumeniken. I Rättvik finns ett ortodoxt kloster ute i skogen. Metropoliten bad mig att försöka skaffa en relik av den helige Nikolaus (280-343). Jag skrev flera brev men ingen ville skicka någon relik. De gav oss dock lite olja som hade berört relikerna, som nu finns i Bari. De är tydligen rädda att relikerna skall ta slut, så de skickar inte iväg någonting mer därifrån. Däremot skickar man runt reliker. Man skickade Nikolaus reliker till Ryssland, där mer än en miljon ortodoxa samlades för att vörda relikerna. På det sättet kommer relikerna att föra de ortodoxa och katolikerna lite närmare varandra. Nästa år kommer Thérèse av Jesusbarnets (1873-1897) och hennes föräldrars reliker till hela Nordeuropa, där de kommer att resa runt. Säkert kommer det då att dyka upp många kristna från andra samfund också.

Relikkulten är inte längre så laddad som tidigare. I vår dialog med pingstvännerna hade vi uppe det ämnet, som i början var lite jobbigt. Men när vi besökte deras pingsthus i Flemingsberg hade de mycket pietetsfullt ställt upp alla möbler som Lewi Pethrus (1884-1974) hade i sitt arbetsrum. Det är också ett slags relikkult, sade jag då. De svalde det inte helt, men det finns olika nivåer av ömsesidig förståelse. De brände inte bara upp de gamla, skräpiga möblerna utan de bevarade dem, liksom vi bevarar ett foto av en älskad anhörig. Det blir spännande att se hur det blir när det kommer en hel familj, både föräldrar och dotter, på relikresa, Det är mycket praktiskt att ordna när relikerna skall resa runt i Norden. Skall de få fribiljett på flyget som ikonen med Franciskus fick med Norwegian? Det kan tyckas lite gammeldags med reliker, men vi människor är fästa vid materiella ting som påminner oss om andliga realiteter. Det är också en del av den allmänna sakramentaliteten.

Relikkulten var ibland överdriven och med rätta fanns det kritik under reformationstiden. Ändå var det lite tråkigt att Sankt Olofs (995-1030) reliker försvann. Även om man säger att de kan finnas i murarna i Nidaros har man inte lyckats finna dem. Törntaggen i Skara domkyrka försvann också, men kanske den finns någonstans i murarna. Man har gjort ett litet altare i Skara domkyrka för Kristi törnekrona. Många som kommer till Uppsala domkyrka blir mycket förvånade att man där har en offentlig relikkult. Man har både Erikskrinet och en uppsatt relik av Birgitta. Det var Moder Tekla, den dåvarande generalabbedissan, som gav K.G.Hammar en relik av Birgitta. Då kunde man inte göra annat än sätta upp den. På det sättet kom relikkulten in i Svenska kyrkan bakvägen. Det finns en relikkult också inom de reformatoriska kyrkorna, men det kanske inte är så många som kysser skrinet eller ber om helgonens förbön. Några gör det och katolikerna vallfärdar dit och lägger en krans vid skrinet.

Samtidigt får man inte ta ut något i förskott, vilket är något vi får vara lite försiktiga med i vårt stift, eftersom det är många som vill att drottning Josefina (1807-1876) skall bli saligförklarad. Man har i Riddarholmskyrkan mässa en gång om året, där man minns drottning Josefina. Men då får man inte fira det som en mässa till hennes åminnelse, för då tar man ut kulten i förväg. Om man skall göra det måste det först ha godkänts, vilket är mycket viktigt. Man får sätta en krans vid hennes grav, men man får inte ta ut någon form av helgonvördnad i förskott. Det hindrar en beatification om man gör det i förväg. Samtidigt förekommer det ofta att folket börjar vörda någon. Oscar Romero (1917-1980) vördades som helig innan han hade helgonförklarats. Nu har Kyrkan godkänt det. Sedan är det mer diskutabelt att vissa i Venezuela har börjat vörda den förre presidenten Chávez som ett helgon. Det finns bestämda regelverk. Det är Petrusämbetets uppgift att tillhandahålla ett regelverk, för det är mycket lätt att helgonkulten kan missbrukas. Det finns en ortodox utbrytargrupp som har helgonförklarat Stalin (1878-1953). Det skulle vara en mardröm om en katolsk utbrytargrupp ville helgonförklara Hitler (1889-1945). Man måste vara ytterst noga i detta sammanhang.

Som avslutning går vi tillbaka till de två primaten, till Petrus och Maria. Petrus var det första officiella vittnet om uppståndelsen och han förvaltar trons fullhet. Maria åskådliggör i sitt liv Jesu person och liv på ett unikt sätt. Petrus har ett primat mer på det yttre planet och Maria på det inre. Naturligtvis går detta in i vartannat. Petrus har också ett inre förhållande till Jesus. Det ser vi i mötet med Jesus när han får ta över herdeuppdraget. Jesus frågar då: ”Älskar du mig?” Vi kan ändå säga att Petrus representerar den yttre ledningen, läran och Maria den inre assimilationen av läran, mystiken, heligheten. Det hör ihop. Det måste finnas en jämvikt mellan detta, samtidigt som det finns olika kallelser för att uttrycka det. Det är här vår unika kallelse kommer in.

I går såg jag till min glädje pingstikonen här på Berget. Det är en koptisk ikon, där man ser lärjungarna samlade kring Maria, Anden som kommer ner med eldslågorna. Vi är inte i den övre salen i Jerusalem men i den undre salen på Berget. Anden kan gå ner också på gräsrotsnivå. Ni har alla en eldslåga ovanför huvudet. Ni kan inte se ovanför ert eget huvud, men Anden finns där och vill komma in. Anden vill förvandla, sätta eld och bränna bort allt orent och göra er nya i Kristus. Det är pingstens ständiga verklighet i Kyrkan att de nådegåvor som fanns från början också finns nu. Hela Kyrkan är en karismatisk rörelse. Det är inte bara en liten grupp i Kyrkan som är karismatisk, utan hela Kyrkan är till sin natur karismatisk. De flesta har kanske de mer dolda nådegåvorna. Vi har de som kokar kaffe i församlingen på söndagarna. De små, obetydliga, ödmjuka tjänsterna betyder ofta så mycket för att hålla ihop en gemenskap. De ”små, grå mössen” i församlingen lägger man ofta inte märke till förrän de är döda, men de har burit upp Kyrkan genom sin bön, sitt offer, sin trofasta tjänst. I världens ögon betyder de ingenting men i Guds ögon allt. Det finns för var och en av oss en unik kallelse, en karism, en tjänande uppgift som Anden har gett oss. När det går upp för oss är det ett stort och viktigt ögonblick. Det kan vara mer åt Petrus-hållet eller mer åt Maria-hållet. Men det är vår kallelse, vår uppgift för att förhärliga och lovprisa Gud och samtidigt sprida hans godhet omkring oss. Vi ber för varandra om detta.

Herre, Jesus Kristus, sänd din Ande över oss. Väck oss till nytt liv så att vi kan leva till Faderns ära och i Andens kraft sprida din vällukt till alla vi möter. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.