Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Petrus och Maria

Reträttföredrag 19-21 juni 2017, Berget Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Heliga Treenighet, vi tillber dig. Hjälp oss att leva i ljuset av ditt mysterium, så att vi mer och mer förvandlas och kan återspegla Kristus för världen. I Faderns och Sonens och den Helige  Andes namn. Amen.

Vi måste alltid återvända till Treenighetens mysterium för att förstå vår tro, vårt liv och oss själva. Allt är skapat av Gud och allt kan ge oss en aning om Guds innersta mysterium. Det finns två principer som vi möter i hela tillvaron: enheten och mångfalden. Gud är till sin natur och sitt väsen en men tre till personerna. I Kyrkans mysterium finner vi samma verklighet. Kyrkan är en till sitt väsen men består av de många. Denna paradoxala verklighet måste hållas i balans på olika sätt genom Guds eget verk, genom Anden. Petrus och Maria kan hjälpa oss att förstå hur Kyrkan till sitt väsen kan leva i samstämmighet och enhet trots mångfalden. Pingstikonen visar en bild av Kyrkans verklighet. Vi är samlade inte i den övre salen som Maria och lärjungarna utan i den undre salen på Berget för att ta emot Andens gåva till oss. Vi är på reträtt, för vi tror att den Helige Ande vill göra något stort och underbart med oss, även om det sker i det lilla och obetydliga. Det är så Gud ofta handlar. Var och en av oss behöver öppna sig för Andens verk, så att vi ser vår plats, vår uppgift i Kyrkan, i världen, där vi lever.

Gud har skapat oss till unika mästerverk, men vi tror ibland att vi är misslyckade, ja, att vi är  missfoster. Arvsyndens stora tragedi är, att vi tror att vi inte duger mycket till. Att förväxla det med ödmjukhet är mycket tragiskt. Vi är svaga och bräckliga varelser i behov av Guds nåd, men vi har en oändlig potentialitet. Petrus och Maria kan hjälpa oss att finna vår jämvikt, uppgift och kallelse

Vi kan använda en annan bild: av gungbrädan. Petrus och Maria och allt det de står för måste hållas i jämvikt för att Kyrkans mysterium skall fungera som bäst. Egentligen gäller det hela tillvaron. Det som Petrus och Maria representerar behöver hela tiden balanseras mot vartannat. Det gäller lära och liv, ledning och efterföljelse, att göra och att vara. Vi kan uttrycka det på många sätt. Det finns en slags dubbelhet i existensen. Jag frågar ibland människor vilket pronomen de använder, då de tänker på Kyrkan, hon eller den. Ingenting kan egentligen bli fel. Vi kan se på Kyrkan både utifrån Marias verklighet, Maria som Kyrkans Moder, Kyrkan som vår Moder, och Kyrkan som en institution, en organisation, där Petrus innehar huvudrollen. Dessa två verkligheter måste gå samman. De får inte spelas ut mot varandra utan berika varandra, så att vi får del av det fulla spektrum, där vi är menade att möta Kristus och förvandlas av hans nåd.

Hela kyrkohistorien är en balansgång mellan dessa två poler. När Kyrkan verkligen har utvecklat hela sin verklighet och kommit till blom beror det ofta på att Petrus och Marua har gått samman. Det kan vi se också i en församling, i ett kloster och i varje gemenskap, att Petrus och Maria måste leva i harmoni. Då kan också alla andra upptäcka sin plats, sin uppgift, sin kallelse i Kyrkan. Men vi behöver ständigt återföra hela verkligheten till Treenigheten för att vi där skall få den ständiga inspiration som vi behöver för att se vår plats i Kyrkans mysterium.

Jag hade en gång en lärare som var rund och jovialisk och kallades Klosterlasse. Han sade att den Katolska Kyrkan är som en pyramid. Högst upp sitter Petrus, påven. Sedan kommer kardinalerna och furstebiskoparna. Det är en bild som lätt kan bli en nidbild, men det ligger något i denna hierarkiska struktur. Lars Bergkvist skrev en bok som hette ”Den heliga pyramiden”. Men den bilden får aldrig ta överhanden, utan den måste balanseras med bilden av Kyrkan som vår moder. Paul Claudel (1868-1955) säger: ”Denna majestätiska moder i vars knä vi har lärt oss allt”. Det är genom Kyrkan som vi har mött Jesus, inte genom instagram eller mobilsamtal, även om också det kan användas av Kyrkan, av de troendes gemenskap. Tron kommer till oss genom Kyrkans moderliga undervisning och hjälp. Bakom detta ser vi Jungfru Maria som urbilden av Kyrkan, som den som mer än någon annan kan ge oss en bild av Kyrkans liv och innersta verklighet. Vid hennes sida står Petrus, som sammanfattar och symboliserar lärans enhet i vårt kyrkliga liv. Om vi ser på oss själva har vissa en större dragning till Maria, andra till Petrus. Det finns olika accenter i vår kyrkliga identitet, men det viktiga är att de för oss vidare till Jesus.

Det kan alltid finnas en frestelse att bli stående. Jag träffade en gång en konvertit som förstod något av den frestelse som kanske många känner, att fastna vid Kyrkan och inte gå vidare till Kristus. Man kan fastna vid Petrus eller vid Maria för att inte gå vidare till Kristus. Det är en mardröm i ekumeniska sammanhang om en katolik säger sig älska Maria mer än Jesus. Ingen skulle bli mer ledsen än Jungfru Maria att höra det. Samtidigt ligger det något i människans natur, att det moderliga är viktigare än det faderliga. Vi behöver bägge delarna. Så är det också i Kyrkan. Men det är ofta en ständig dragkamp, en ständig gungbräda, där hela Kyrkan, vi och varje enskild gemenskap i Kyrkan befinner sig. Det gäller att finna harmoni, ömsesidighet och samstämmighet mellan Maria och Petrus, för att vi skall möta Jesus Kristus på ett djupt och förvandlande sätt.

Den Helige Andes stora uppgift är att få harmonin att gå samman, liksom Anden i Treenigheten uttrycker Faderns och Sonens gemensamma enhet. Det är viktigt för oss att hela tiden återvända till Treenigheten som själva urbilden av allt det som finns. Då möter vi ord som dialog, person, relation och enhet som sedan flyttas över till Kyrkans plan och till vårt mänskliga plan. Det Andra Vatikankonciliet (1962-1965) brukar kallas dialogens koncilium i alla bemärkelser. När Andra Vatikankonciliet talar om Kyrkan, förhållandet till världen, förhållandet till andra religioner men också människans förhållande till Gud, är det kännetecknat av relation och dialog. Det är egentligen trinitariska termer. I Gud finns det en ständig dialog i relation mellan de gudomliga personerna. Samtidigt är det en oupplöslig enhet.

Hela tiden får vi söka ta till oss och förverkliga i vårt liv, att vi är unika personer, men att vi också behöver relationer med andra för att bli vad vi är. Vi är inte öar utan kontakt med andra. Vi är inte individer som är åtskilda och särskilda från varandra. Nutidens stora frestelse, inte minst i vårt samhällsklimat, är en utpräglad individualism, där man alltid sätter individen framför familjen eller gemenskapen. För att bli en äkta person behöver vi andra personer. För att bli ett äkta jag behöver vi möta ett du, både Guds Du och andra mänskliga du. I Kyrkans inre liv ser vi hur viktigt det är att ha dessa relationer till andra du. Under reträtten är det Petrus och Maria vi skall försöka få som dialogpartner och bygga upp en relation till för att de på ett unikt sätt skall föra oss djupare in i relationen med Gud, med Jesus Kristus.

Helgonens stora uppgift är att de på ett unikt sätt kan leda oss närmare Jesus. De vill inte ta något ifrån vår djupa relation till Jesus. De är inte hinder utan genomgångskanaler. Den allmänna sakramentaliteten innebär, att den tillvaro som omger oss, naturen och människorna, alltid kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Allt skapat kan bli en väg till en djupare gemenskap med Skaparen. Det låter självklart, men ofta blir vi stående vid det skapade och fastnar i det. En av arvsyndens tragedier är att vi inte kan se på tillvaron som något som leder oss fram till den som har skapat allt, utan vi klistrar oss fast, fastnar vid det skapade. Vi glömmer bort att vi kan ledas vidare till en djupare gudsgemenskap genom de människor vi möter, som då också får en större värdighet och skönhet, oavsett vem de är, eftersom de är en kanal genom vilken Gud kan tala till oss och vi till honom.

Allra tydligast blir det i de heliga, som har förvandlats så mycket av Guds nåd, att de kan släppa igenom mer av hans verklighet. Men egentligen har alla människor denna förmåga, speciellt de fattiga, de föraktade, de små och de ödmjuka. Kyrkan bygger på att vi litar på att vi kan hjälpa varandra att komma Gud närmare, att vi alla har samma mål, att vi vill bli mer och mer samstämda med Jesus Kristus, och att vi alla kan bidra till att vi får komma honom närmare. Det är en mycket viktig insikt, inte minst i de konflikter och svårigheter som ofta uppträder där människor finns, att också svårigheterna kan göra oss mer osjälviska och mer öppna för Gud. Det är aldrig hopplöst när det hakar upp sig, utan vi kan i alla omständigheter ana att Gud finns med för att hela och sona. Som Augustinus (354-430) säger är Kyrkan mundus reconciliatus, den försonade världen. Även om det är fullt av svårigheter och konflikter på det lilla planet, får vi tro att Kyrkan representerar försoningens och frälsningens fullhet på ett unikt sätt och vi får del av den fullheten främst genom sakramenten.

När vi talar om enhet i Kyrkan behöver vi både Petrus och Maria för att få en överblick av vad enheten innebär. Petrus är enhetens ämbetsbärare och Maria är enhetens Moder. I första hand tänker man när det gäller Kyrkans enhet ofta på Petrus som på ett speciellt sätt har fått ämbetet att vara klippan, där Kyrkan vilar. Petrus har fått nycklarna till himmelriket. De nycklarna finns t.ex. på Luleå stadsvapen, kanske ett minne från medeltiden. När vi ser på kommunvapnen i Sverige verkar det som om Sverige vore världens mest katolska land. Här finns många helgon, t.ex. Ragnhild, Botvid, Gertrud och S:t Erik. Lammet med korsfanan finns både i Visby och i Järfälla. Den katolska enheten kan dyka upp där vi minst anar det.

Faktiskt ser vi att påven som symbol för enheten börjar bli mer och mer accepterad i olika kristna sammanhang, där man förut mer såg påven som ett hinder. Annars skulle man inte ha inbjudit påven till Lund för att delta i minnet av reformationen. Man kanske inte hade klart för sig hela bilden av påvens primat och ofelbarhet, men ändå såg man påven som en profetisk symbolfigur för den enhet som alla kristna hoppas, ber, längtar och gråter efter. Mer och mer ser man i en global och medial värld att påven blir en representativ samlande bild för kristenheten, inte minst utåt. Jag hörde från Tyskland, att så fort påven säger någonting som man inte gillar, finns det folk som träder ut ur den lutherska kyrkan. Det är inte logiskt, men det visar att de ser att påven har något också med dem att göra. Vi människor är ofta inte logiska, men vi reagerar ändå ”metalogiskt”. I en värld som vår, där det globala blir mycket viktigt, spelar påven en ännu större roll än tidigare.

Man brukar säga att det viktigaste som har hänt i påvarnas historia var när de förlorade sin världsliga makt, för då blev den andliga och moraliska halten tydligare. Annars handlade det ofta om konflikter och om maktområden. Under en lång tid var påvarna bundna vid Kyrkostaten. Vatikanstaten är också ett rättssubjekt, men det är inte en världslig maktfaktor i samma mening. Det var som om alla anade, att nu var tiden slut för Kyrkan som världslig makt. Det enda land som protesterade när Kyrkostaten gick under var Ecuador. Alla andra insåg att det var en anakronism att påven också skulle ha en kyrkostat. Sedan dess har den andliga och moraliska auktoriteten accepterats mer och mer, också av dem som kritiserar påven.

De som kritiserar Kyrkan, oss kristna eller påven förväntar sig mer av Kyrkan än av en vanlig instans. Annars skulle de inte bli så upprörda över något påven gjort eller sagt eller över att vi som kristna inte alltid fyller måttet. Också det pekar på att påven har en viktig roll som enhetens ämbetsbärare. Påven Johannes Paulus II (1920-2005) frågade en gång andra kristna hur de ville att han skulle vara för att de skulle kunna acceptera honom. Det är en mycket ödmjuk fråga. Det var inte alla som svarade, men Svenska kyrkan skickade in ett svar. Samtidigt vet vi att påven också är en stötesten. De finska kyrkorna har ett unikt privilegium. De får varje år på Sankt Henriks fest träffa påven för ett samtal med representanter både från ortodoxa, lutherska och katolska Kyrkan. En gång frågade påven Johannes Paulus de samlade biskoparna vilket som är det största hindret för den kristna enheten. Då svarade den katolske biskopen Paul Verschuren (biskop 1967-1998): ”Du själv, helige Fader”. Det var lite oväntat, men påven hade humor, så han förstod att det låg något i svaret. Påven är både hindret och nyckeln. I vårt hus på biskopsämbetet har vi fått ett nytt nyckelsystem med elektroniska nycklar. Ibland lyckas det inte att öppna dörren. Det blir en väldig övning i tålamod. Så är det kanske också med påven. Han är nyckel till enheten men också ett litet hinder för många. Samtidigt ser vi att hindren börjar plånas ut. Att påven inbjöds för att minnas reformationen var ett tecken på att man från lutherskt håll ändå såg att påven hade en roll i att hela de sår som reformationen gav.

På ett kanske ännu djupare och andligt plan är Maria enhetens Moder. Den fulla enheten finns i Kristus, där Gud och människa är ett. Det är Maria som fick föda Gud till världen. Maria återspeglar i sig själv den dröm som Gud har om människan. Det är hon som till fullo får förkroppsliga frälsningens fullhet. I sig förkroppsligar Maria de reformatoriska slagorden: sola fide, sola gratia och sola scriptura. Maria överlistar Luther (1483-1546) på ett fantastiskt sätt. Luther hade en grundmurad tro och tillit till Jungfru Maria. Det är först senare som misstron mot Maria kommer in i delar av protestantismen. Luther hade kvar mycket av den fornkyrkliga och medeltida synen på Jungfru Maria. Därför är det inte fel att se på Maria som den som i sig förkroppsligar reformationens innersta önskan: sola fide, sola gratia, sola scriptura.

Andra Vatikankonciliet beskriver Maria som den troende människan som illustrerar trons pilgrimsfärd på ett unikt sätt. Under hela sitt liv leds hon av tro. Vid bebådelsen och vid alla de episoder då Skriften talar om Maria, är hon urbilden av den troende. Det gäller när Jesus med sina föräldrar som tonåring går till templet, när Maria står vid korsets fot och när hon är på bröllopet i Kana. Där illustrerar hon trons djupaste hållning av överlåtelse, av tillit till Guds sanning och kraft. Andra Vatikankonciliet tog upp de invändningar som reformationen hade och försökte lösa upp de knutarna.

När man framställer Jungfru Maria som en urbild av den troende människan, motsvarar det sola fide, att det bara är genom tron som vi kan ta emot Guds fullhet, bli rättfärdiggjorda, heliggjorda och gudomliggjorda. Tron är alltid en nådegåva som vi tar emot. När ängeln hälsar Maria vid bebådelsen använder han ordet Kecharitomene. Änglarna menar vad de säger. Vi översätter ordet till svenska med du högt benådade eller full av nåd. Det är sola gratia, att Gud vill ge oss den fulla nåden. Men vi har ofta ett hinder genom vår själviskhet, vår arvsynd, vilket Maria inte hade. Under åtminstone en del av sitt liv accepterade även Luther den obefläckade avlelsen, att Maria i förväg fick del av den fulla frälsningen genom Kristi offerdöd för att kunna ta emot honom till fullo. Nådens fullhet ser vi på ett unikt sätt i Jungfru Maria, sola gratia.

Samtidigt är nådens fullhet också vårt mål, även om vi inte kan uppnå det här på jorden utan ofta behöver skärselden, reningsorten för att mer och mer uppfyllas av nåd och befrias från vår själviskhet och synd. När Gud skapade människan var hon full av nåd. Guds mening med människan är att hon skall vara full av nåd. Gud vill det. Vi måste också eftersträva att mer och mer bli uppfyllda av Guds nåd, att mer och mer vara öppna, att vara nådens käril som tar emot nåden. Vår tomhet är till för att fyllas av Guds fullhet, av nådens fullhet. Det vill Jungfru Maria förkroppsliga för hela Kyrkan.

När vi talar om Maria i detta sammanhang vill hon som enhetens Moder hjälpa också oss att bli helt uppfyllda av trons och nådens grundinställning. Det är hennes exemplariska uppgift att visa oss vad det innebär att helt ta emot Jesus i våra liv. Jesus är den ende Frälsaren, men Maria är den som illustrerar den frälsta människan. Hon är den enda som med full rätt kan säga att hon är frälst. På svenska är man väldigt optimist och kan säga att man är frälst när man har omvänt sig. Man har fått frälsningen, men frälsningen kan göra ännu mer. Det blir ofta en pastoral svårighet för många människor som har gått igenom en djup frälsnings- och omvändelseupplevelse, eftersom de tror att frälsningen skall vara fastklistrad och bli kvar som på ett fotografi.

Men efter frälsningsupplevelsen kommer ofta reningsperioden, öknen, natten. Då står man helt försvarslöst. Man menar sig redan vara frälst och undrar om man har blivit övergiven av Gud. Men man har blivit kastad ut i öknen för att bli ännu mer frälst. Då passar de bilder man har inte in och man tror att det är fel på Gud eller på en själv. Vissa skyller allt på Gud och vissa skyller allt på sig själva eller på andra. Gud vill att vi skall bli ännu mer frälsta. Det är inte hela världen om vi ibland är lite argsinta eller skriker lite på jobbet. Frälsningen pågår.

Ser vi på Maria får vi hopp. Hon är hoppets Moder och enhetens Moder. Hon är både Jesu Moder och vår Moder. Att ta till sig Marias hjälp för att öppna sig för Jesus är ofta av vital betydelse. Det finns en accent av Kristi mysterium som bara Maria kan ge oss tillgång till. Man kan likna det vid en mänsklig erfarenhet. Vi har en vän vi känner mycket väl, men vi har aldrig mött hans eller hennes moder. Så plötsligt kommer modern dit. Då är det som om någon del av den här personen blir tydligare genom modern. Något av Jesu mysterium kan vi bli ännu tydligare för oss, när vi ser på Jesus med Marias ögon. Det gäller inte minst själva korsets erfarenhet och Maria som står vid korsets fot. Otaliga konstnärer har avbildat det motivet. Under medeltiden var Stockholm en helig stad. Pilgrimerna kom i tusental till dominikanklostret, där nådebilden Helga Lösen, en bild av korsnedtagningen, vördades. Man ser Kristus som tas ner från korset och läggs i Marias knä, en aspekt av Kristi lidandes mysterium som ofta är oerhört betydelsefull. Michelangelo (1475-1564) har avbildat det motivet. I Stockholm finns avbildningar både i Högalidskyrkan och i vår domkyrka. På något sätt blir korsets fasa lite mindre, men samtidigt kommer det oss ännu närmare och blir ännu mer genomborrande när vi ser på det med Maria. Jesus läggs liksom i vårt knä. Vi får ta emot honom som den döende Frälsaren, som Guds stora gåva just till oss. Det är för oss har han dött. Vi får ta emot honom tillsammans med hans Moder. Hon hjälper oss att ta emot honom och vi får ta emot honom med hennes hjärta. Det blir ännu närmare, men det blir inte riktigt så fasansväckande. Något av detta kan vi också märka vid en dödsbädd. Är vi där tillsammans med Jungfru Maria, blir det någonting annat än om vi bara sitter där. Det är fler och fler som dör ensamma. Men då finns Maria alltid där som förebedjande Moder som tar emot och ger vidare. I Maria ser vi också syster Död, som Franciskus (1182-1226) säger, den som hjälper oss att gå över från död till liv, den som gör dödens fasa lite mindre, men samtidigt gör döden mer Kristuslik.

Det sista sola är sola scriptura. Maria har en biroll i frälsningens verk. Hon står hela tiden vid Jesu sida, men hon är med, inte för att dra ögonen till sig, men för att rikta vår blick på Jesus. Denna biroll i frälsningens drama är mycket viktig för att huvudrollsinnehavaren skall bli ännu tydligare. Så är hela dramatiken uppbyggd. Birollerna i en pjäs skall förtydliga huvudrollen. Det kan vi säga om både Maria och Petrus och egentligen hela den krets av människor som möter oss i evangeliet. De skall tillsammans förtydliga vem Jesus är, hjälpa oss att komma honom närmare. Då märker vi, att vi också är deltagare i detta drama. Vi har också vår lilla roll i frälsningens drama. Vi får vara med. Vi är inte bara passiva åskådare utan vi dras in i frälsningens dramatik. Och Maria representerar detta.

Så brukar man också säga, och vissa gör det för att förringa Marias betydelse, att Maria bara var med i en bisats. Paulus nämner Maria i sina brev en enda gång och då i en bisats utan att nämna henne vid namn, ”född av en kvinna” (Gal 4:4-7). I trosbekännelsen är hon också bara med i en bisats, ”född av Jungfru Maria”. Det är så det skall vara. Bisatsen skall belysa huvudsatsen. Bisatsen skall göra huvudsatsen ännu mer tydlig. När språket saknar bisatser blir det mycket stackato, mycket entonigt. Bisatserna gör att huvudsatserna får större tyngd. Hos både Paulus i Galaterbrevet och i trosbekännelsen ser vi, att Maria tillfogar, belyser och förtydligar något av Jesu person och verk. Så är det i hela Skriften. Maria förebådas i det gamla förbundet av flera kvinnogestalter som Rut, Ester, Judit och Mirjam och även av bruden i Höga Visan. De finns där i hela det gamla förbundet. Därför använder liturgin dessa texter om Jungfru Maria för att peka på att i Maria får hela Skriften sin tydliga Kristusinriktning. Som kristna läser vi alltid Skriften, också det Gamla förbundet, med tanke på Kristus. Vi ser att man redan där anar Morgonrodnaden. Man anar att frälsningen skall komma alla till del. Dessa kvinnofigurer har en stor yttre betydelse genom att peka fram på Jungfru Maria. Maria förkroppsligar i sig hela den bibliska människans trosövertygelse. Beträffande Magnifikat säger exegeterna lite torrt, att det bara är en samling citat från Gamla förbundet. Då kan vi svara att det är utmärkt, underbart. Maria förkroppsligar hela det gamla förbundets längtan. Joseph Ratzinger har skrivit en bok som heter ”Dotter Sion”. I Maria ser vi hela det gamla förbundets längtan efter Frälsaren. Hon är bron mellan det gamla och det nya förbundet. I henne blir sola scriptura förverkligat till fullo. I henne ser vi hur förbundet blir tydligt.

Maria kan som enhetens Moder hjälpa oss kristna att övervinna de ”kortslutningar”, som har uppstått i dialogen mellan kyrkorna genom kyrkohistoriens gång. Vissa skillnader har redan överbryggats, t.ex. genom dialogen med de gammalorientaliska kyrkorna, tidigare kallade monofysiter och nestorianer. En av ekumenikens största triumfer är att man har sett att mycket berodde på att man missuppfattade terminologin. Här har Maria haft sin roll. Nu är man inne i en kanske lite mer komplicerad process, som är i full gång sedan den ekumeniska dialogen i Lund.  Man försöker övervinna ”kortslutningarna” i samband med reformationen. Där kan Maria ge mycket kött på benen. Hon kan hjälpa oss att övervinna en hel del av ”kortslutningarna”. Synen på Petrus behöver inte vara så svår som man trott. Samtidigt går processen aldrig så fort som folk skulle vilja. Men de senaste femtio åren har det skett oerhört mycket. Dock kan vi upptäcka att det uppstår nya snubbelstenar, nya svårigheter. Hela historien är full av kringelikrokar. Det som tidigare fungerade bra fungerar inte längre. Sedan kommer det något nytt. Vi måste ha tålamod och tro att den Helige Ande är den som hela tiden verkar i Kyrkan för att befästa enheten, för att övertyga oss om att vi är kallade till en djup enhet, men det är alltid en enhet i mångfald. Enheten är mångfasetterad.

Då är vi tillbaka vid den övre salen i Jerusalem, där människor är samlade för att ta emot Anden. Och vi är tillbaka i den undre salen. Vi skall inte känna oss underlägsna för det. Ibland är det bra att bottna på klippan. Kyrkan måste bygga på klippan och inte på sank mark. Då blir allt flummigt och man vet inte vart man skall ta vägen. När jag var liten fanns det något som hette jello, ett slags gelé. När det gäller det andliga livet är det ofta jello nu för tiden. Det är mycket flummigt, eftersom man inte har någon klippa att stå på. Ibland får vi välja bort lite av geléet för att stå fasta på klippans grund.

Här har vi både Petrus och Maria. Petrus står för lärans fasthet och Maria står för det moderliga, det tröstande, det stärkande men också det förmanande. Ibland behöver vi en mors tjat för att inte hamna på sank mark. Balansen mellan Petrus och Maria är mycket viktig att upptäcka. Ibland behöver vi väldigt mycket av fasthet att stå på. Ibland behöver vi mer av det milda, tröstande, uppmuntrande och bekräftande. Så är det också på det mänskliga planet. Vi behöver vissa riktlinjer och vi behöver ibland lite förmaningar. Vi behöver ibland höra ett sanningens ord. Men vi behöver också höra ett kärlekens och tröstens ord. Det gäller alla områden i livet, också livet i kyrkan. Det finns vissa som tenderar mer till det stränga, även om man kanske inte hör så många helvetespredikningar i vår tid. Det finns folk som längtar efter det. När jag blev kardinal var det någon som sade, att nu måste jag bli riktigt sträng och hålla efter folk. Folk har olika förväntningar. Ser vi på Petrus och Maria förstår vi att vi behöver något av dem bägge. Petrus kan också vara snäll och släppa in folk i himmelriket, även om vissa människor tycks längta efter att han skall slänga ut så många som möjligt för att de själva skall hamna ensamma i himmelriket. Vi människor tenderar lite åt olika håll. Men domen får vi lyckligtvis överlämna åt högre makter. Kyrkan har bara helgonförklarat och aldrig ”helvetesförklarat” någon. Även om Kyrkan i Petrus har nycklarna har man bara hållit sig till den ena formen av deklaration. Det gör det hoppfullt för många av oss vanliga smålänningar eller skåningar.

Låt oss därför ta vår tillflykt till Petrus och Maria för att genom dem komma Jesus närmare och genom Jesus komma Fadern ännu närmare. Jesus är vägen till Fadern. Han vill ge oss del av hela Treenighetens liv. Och det finns redan i oss genom dopet. Vi bär denna fullhet inom oss och vi behöver mer och mer ta till oss det vi har fått i dopets nåd. Till syvende och sist måste vi alltid komma ner till dopets plan, där vi har fått allt, där fullhetens frö redan finns, där vi alla är ett. Dopet nåd befäster den enhet som alltid finns kvar. Trots splittringen är vi ett. Den Katolska Kyrkan har alltid betonat mycket starkt att alla döpta har någon form av gemenskap med henne. Den som upptas i Katolska Kyrkan upptas i hennes fulla gemenskap, men något av gemenskapen finns alltid kvar, för enheten kan inte förfuskas helt. Det kan inte Gud tillåta. Den kan vara dold, glömd och förnekad, men från Guds sida finns enheten bevarad i dopets enhet. Därför är vi på dopets plan redan ett, men enheten kan förfinas och fördjupas mer och mer. Den processen befinner vi oss i. Vi kan alla bidra till att enheten förstärks genom ett liv i sola fide, sola gratia och sola scriptura.  Det ser vi till fullo förverkligat i Jungfru Maria och Petrus, som båda hjälper oss att hålla oss inom ramarna, att hålla oss på trons pilgrimsfärd, där dogmerna är milstenar som påminner oss om vi hoppar över något. Då måste vi in på vägen igen. Det är därför vi har dogmer, trossanningar. Vi kan inte bara hoppa över dem, utan då hoppar vi tillbaka in på vägen igen. Vår väg genom livet innebär att vi hela tiden på olika sätt behöver Petrus på ena sidan och Maria på den andra. De hjälper oss att hålla kursen inriktad på Jesus Kristus till Faderns ära. Vi ber om den nåden.

Herre Jesus Kristus, vi tackar dig för att du har gett oss Maria och Petrus som vägkamrater på vägen till den fulla verkligheten, den fulla heligheten, den fulla sanningen, som vi en gång hoppas få ta emot till fullo tillsammans alla dina barn över hela världen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.