Biskop Anders Arborelius ocd

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO

Berget, Rättvik 20-23 juni 2016

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi ber med en bön av Thomas av Aquino (1225-1274).
Förbarma dig, Gud. Kalla mig tillbaka när jag har avlägsnat mig från dig. Drag mig till dig när jag gör motstånd. Res mig upp när jag har fallit. Bistå mig när jag åter skall stå upp. Led mig när jag sedan går vilse. Glöm inte mig om jag än glömmer dig. Överge mig inte, hur mycket jag än övergiver dig. Vänd inte din blick bort från mig om jag än är en syndig människa. Se inte till min svaghet utan endast till din oändliga godhet. Förlåt mig i din nåd vad jag har gjort orätt. Skänk mig ånger över det som är förbi och beskydda mig så att jag inte mer syndar. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Denna hoppfulla bön visar oss att Gud är oändligt mycket mer angelägen att vara närvarande hos oss än vi hos honom. Det får vi aldrig glömma. Det är hans nåd och kärlek som alltid kommer in i vårt liv. Det är han som är närvarande och det är vi som ofta är frånvarande, fast vi tycker att det är tvärtom. Det sista vi skall försöka se på i dessa föredrag är, att det vi erfar och känner som frånvaro, Guds frånvaro eller att Gud är långt borta, egentligen är ett tecken och ett sakrament på hans närvaro. Vi har inte förmågan att hela tiden erfara, uppleva och ta till oss Guds närvaro. Då tror vi, att det är han som är frånvarande, fastän det är vi som är frånvarande.
Det ingår också i Guds pedagogik att vi genom den kännbara frånvaron skall komma honom ännu närmare. Det kan vara i perioder eller mer konstant. Det kan vara på helt olika sätt. Det är en del av frälsningsmysteriet, att vi ändå alltid måste eller får, för det är också en nåd, känna på att Gud känns frånvarande, att vi är i en slags öken eller natt, torka eller tomhet, för att vårt hjärta skall växa i längtan och ta emot honom på ett ännu djupare plan. Därför är det viktigt att vara helt impregnerad av vissheten om att Gud är en förbarmande Gud som hela tiden vill dra oss till sig, komma in i vårt liv och aldrig släpper oss, men att vi inte alltid har erfarenheten eller känslan av att han är nära.
Vi kan inte alltid överstiga det erfarbara och i naken tro lita på att Gud är med oss, också när det tycks tvärtom. Det ser vi. Det är en erfarenhet som egentligen alla kristna har gått igenom. Jesus själv har delat den erfarenheten i Getsemane, när han till synes kände sig övergiven av sin Fader. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Mark 15:34), säger han på korset. Delaktigheten i Jesu känsla av att vara övergiven är en del av det kristna livet. Ingen erfar det riktigt på samma sätt, men det är viktigt att veta, att det tillhör vår Kristusefterföljelse, att vi får smaka något av övergivenheten, längre eller kortare. Man var mycket överraskad när Moder Teresa av Calcuttas brev blev publicerade en tid efter hennes död. Under en stor del av sitt liv hade hon inte känt någon kännbar gudsnärvaro utan mer erfarit tomhet och övergivenhet.
Det är ingenting att skämmas över, utan det är en del av det kristna livet, att vi ibland mer eller mindre intensivt, mer eller mindre tidsmässigt, får dela det som Gud själv tog på sig när han blev människa i Jesus Kristus. Han fick erfara att Gud själv fick känna sig övergiven av Gud, att Sonen kände sig övergiven av sin Fader. Det är viktigt att komma ihåg att detta är en frälsande erfarenhet. Jesus Kristus blir ju människa för att ta på sig alla former av lidande, synd och skuld som vi inte kan bära, för att befria oss från det. Sedan Gud själv har tagit på sig detta i Kristus är det någonting annat. Det är ett uttryck för att Gud vill frälsa oss.
Här vill jag citera Edith Stein (1891-1942), den judiska filosofen, som blev ateist, sedan katolik, karmelitnunna och som dog som martyr i Auschwitz. Hon har verkligen levt sig in i korsets mysterium på ett mycket existentiellt sätt, naturligtvis genom sin död men också genom det hon har skrivit och det hon har gått igenom. Hon skriver: ”I Kristus fanns ingenting, vare sig det gäller hans natur eller hans fria beslut som gjorde motstånd mot kärleken. I varje ögonblick av sin existens levde han i fullkomlig överlåtelse åt Guds kärlek. Men genom sitt människoblivande tog han på sig mänsklighetens hela syndabörda, omfattade den med sin förvandlande kärlek och dolde den i sin själ. Detta gjorde han när han sade ’se jag kommer’, med vilket han inledde sitt jordiska liv, och detta förnyade han på ett otvetydigt sätt vid sitt rop och med sitt ’ske din vilja’ i Getsemane. Så brann den försonande elden i hans inre under hela hans livslånga lidande, men mest plågsamt skedde detta i örtagården och på korset, eftersom den förnimbara salighet som var en följd av hans oupplösliga förening med Fadern upphörde där, för att han helt och fullt skulle prisges åt lidandet. Och detta lidande skulle få honom att erfara den största gudsövergivenhet. I hans ord ’det är fullbordat’, förkunnades slutet på den försonande elden, i hans ord ’Fader i dina händer befaller jag min ande’ att han återvände för gott till den eviga, ostörbara kärleksföreningen”.
Först är det lite svårsmält att ta till sig detta budskap och det kommer det alltid att vara. Kors, natt, övergivenhet, allt detta är svårsmält och något vi aldrig riktigt helt kan greppa tag om. Samtidigt är det något vi aldrig helt kan undgå. Bara det att vara en skapad varelse gör att vi är sårbara, att vi erfar lidande på olika sätt. Men det hoppfulla är att detta alltid är ett delat lidande. Jesus Kristus har tagit på sig vårt lidande i vilken form det än drabbar oss. Vi är inte ensamma i detta och han har gjort lidandet till en väg till nytt liv, frälsning och uppståndelse. Det är den kristna grundsanningen. Vi har hört det många gånger, men ändå är det svårt, när det riktigt drabbar oss, att ta till oss att det verkligen är Kristus som lider i oss och vi i honom. Jag förenas med honom på ett ännu djupare sätt, när jag får bära den lilla, lilla delen av hans kors, som kan tyckas oändligt stor och övermäktig för mig. Det kan jag aldrig förstå eller riktigt förklara, eftersom det är ett mysterium, att Gud har frälst världen genom att själv dela dess lidande. Gud blir människa för att erfara det mänskliga lidandets och syndabördans kraft. Han som är den helt oskyldige och syndfrie stiger ner i vår värld för att dela lidandet med oss och så befria oss. Vi vet det, har hört det och läst om det. Men ändå är det något som vi inte riktigt kan ta till oss, när det kommer över oss.
Den kristna traditionen vill på skilda sätt hjälpa oss genom olika uttryck. Vi ser det redan i Israels sätt att gå genom öknen in i det förlovade landet. Vi ser det hos Johannes av Korset som talar om själens dunkla natt, som leder oss in i den djupare föreningen med Jesus. Det gäller att i vårt eget liv se det som tycks så svårt, tungt och ibland outhärdligt. Vi kan reagera på olika sätt på lidande, svek och synd. För vissa människor kan en liten sak bli mycket stor. För vissa människor blir det ett renade, en befrielse. Andra reagerar med bitterhet och revolt.
Vi måste komma ihåg att vi alltid bevarar vår frihet inför det oundvikliga lidande som ingen helt kan undgå. Vi kan antingen reagera med bitterhet och fastna eller låta oss renas och befrias. Ofta är det en gradvis process. Först skriker vi ut vårt varför. Vi anklagar Gud, världen, allt och alla. Första reaktionen är att göra motstånd. Sedan är det en annan sak att vissa lidanden kan vi åtgärda och bli av med. Men det finns alltid lidanden som är oundvikliga. Det kan vara en älskad människa som dör och tas ifrån oss, en svår sjukdom, ett misslyckande i ett äktenskap eller i arbetslivet eller en psykisk sjukdom. Det finns oundvikliga lidanden som aldrig helt fattas i vårt liv och som vi måste lära oss att hantera. Det är inte lätt, och det skall inte vara lätt. Det är där vi måste välja väg: antingen fastna i bitterhet, sluta oss inom oss själva eller att göra oss sårbara som Kristus och få dela hans sår.
När jag var i Rom på helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad såg man hundratals Birgittasystrar som alla hade Kristi fem sårmärken på sitt huvud. Det var en vacker syn. Samtidigt pekade det på att vi alla bär Kristi sår, kanske inte på vårt huvud, men i vårt hjärta. Ingen av oss undgår det sår som själva vår skapade verklighet tillfogar oss mer eller mindre, långvarigt eller kortvarigt. Att vara människa innebär att vara sårbar, att bli sårad. Att tolka detta utifrån Guds förbarmande kärlek är inte omedelbart lätt. Även om vi har hört många predikningar, läst mystikerna och Bibeln, är vi lika sårbara när lidande och sår kommer in i vårt liv.
Då inbjuds vi att förena oss med den sårade Kristus. Vi får stå vid korsets fot liksom Jungfru Maria. Vi får hjälpa Jesus att bära hans kors som Simon av Kyrene. Likt den heliga Veronika får vi torka Jesu ansikte. Om vi kan se Jesus och hans sår i vårt sår, är vi redan på rätt väg. Vi ser då inte såret bara som något neutralt, ovidkommande, utan vi ser att här får vi gå vid Jesu sida för att hjälpa honom att bära korset som Simon av Kyrene. Då upptäcker vi, att det är han som bär oss genom sitt kors. Hela den kristna historien rymmer otaliga sätt att ta till sig detta budskap. Ändå är det, när det väl drabbar oss, som om vi aldrig hade hört om det tidigare, eftersom vi måste göra en djup erfarenhet av vår bräcklighet, svaghet och oförmåga. Vi måste ta steget och säga: ”ske din vilja, inte min. Jag överlämnar mig åt dig, även om jag inte förstår någonting”.
Lidandet kan drabba oss på så många olika sätt. Här vill jag bara referera till hur Johannes av Korset tolkar det, eftersom hans tolkningsnyckel har blivit ett evangeliserande budskap för många i Sverige, som har svårt att ta till sig den klassiska, kristna terminologin med frälsning, nåd och kors. Johannes av Korset använder ett mer allegoriskt, psykologiskt begrepp: själens dunka natt. På våra breddgrader är det ganska vanligt, att människor kan identifiera sig med det. Själva naturen och även samhällsstrukturen, där vi inte har många spår av Guds närvaro och Kristi närvaro gör, att människor känner igen sig i detta. Man har kortvarigt eller långvarigt erfarit något av det som kan karakteriseras som själens dunkla natt, när man inte vet varken ut eller in och allt tycks mörkt, utsiktslöst och oförklarligt. Detta kan då leda fram till ett möte med en liten stråle av ljus, ett hoppfullt budskap. När vi har gått igenom mörkret och kunnat överlämna oss till Gud eller bara ropat ut vår förtvivlan, först i det vi upplever som tomrum, har vi ändå hört något eko, att någon har lyssnat. Det är här vår tro på Guds närvaro är som svårast.
Det är just där jag kan upptäcka på ett ännu djupare plan, att Gud är med mig, när ingen annan är det, när allt tycks tala emot, när allt har berövats mig av tröst, insikt och förståelse. Det är någon, en korsfäst som är med, en sårmärkt broder och frälsare. Samtidigt kan vi inte omedelbart ta till oss det. Det är tiden mellan den totala övergivenheten och vår överlåtelse till Gud som kan vara allra svårast, när vi liksom inte vet varken ut eller in.
Johannes av Korset använder begreppet den dunkla natten på ett begränsat sätt, när han skriver till bröder och systrar i de oskodda klostren som erfar sin oförmåga att be. De har gett hela sitt liv för att leva i bön, och så upptäcker de att de inte kan be. Det är mycket frustrerande, när det enda man skall göra i klostret är att be. Det är det som är huvudanledningen. Men Gud tycks långt borta och ingenting fungerar. Man får då tro att detta ändå är ett uttryck för den försonande reningen, den eld som Gud har tänt på jorden för att ta ifrån oss vår själviskhet. Johannes av Korset är obönhörlig. Han säger att även i det som är våra högsta och bästa aspirationer finns mycket av självkärlek och självberöm. Den som har gått i kloster för att ge sig helt åt bönen och åt Kristus kan ibland tänka: ”o, så from jag är”. När jag ber, kan jag ibland märka att jag plötsligt sitter och tänker: ”men tänk att jag kunde vara så from. Jag har suttit här en halvtimme längre än alla de andra, som har gått och druckit kaffe”.  Också i min djupaste längtan efter Gud och att växa i kärlek finns något av självkärlek. Jag kanske inte blir helgonförklarad som Moder Teresa av Calcutta, men man kommer säkert att komma ihåg i den här församlingen att jag var exemplarisk. Något av det osunda självberömmet finns också i mina djupaste aspirationer. Nu ger jag den här tusenlappen till tiggaren som väntade sig en krona. Han kommer säkert att känna tacksamhet mot mig i alla sina livsdagar.
Det lite orena motivet kan vi inte helt undgå, eftersom vi är präglade av arvsynden. Det är mycket smärtsamt, men i den dunkla natten börjar vi renas från det som Johannes av Korset kallar apetito, begäret. Det kan vara begäret att vara någonting, att stråla, vara bättre än andra, vara en from, god människa och allt det som i och för sig inte är ont men som gör att vårt liv blir lite tvetydigt. Det är det som våra icke troende vänner ofta ser bättre än vi själva. De är ofta mycket klarsynta, när vi lyser av självberöm. Vi behöver också renas.
Om ingenting annat hjälper, släcker Gud ljuset och det blir bara mörkt och tråkigt när vi sitter i kyrkan. Det är den typiska frestelsen för konvertiter och neofyter som har kommit till tro. Allt är i början underbart. Gud har öppnat himlen. Alla människor är som änglar i kyrkan. Psalmsången ljuder härligt. Predikningarna bygger upp. Så plötsligt släcks ljuset, och allt blir tråkigt. Folk är besvärliga. De sjunger dåligt. Predikningarna står man inte ut med. Gud tycks långt borta. Det finns även i vår djupaste kärlek till Gud och till vår nästa något som behöver renas. Det är svårt att acceptera att vi inte kan klara av det själva.
Den djupgående reningen, befrielsen och frälsningen kan bara Gud göra i vårt liv. Vi kan inte frälsa oss själva. Ibland glömmer vi att Jesus i första hand är frälsare, inte lärare, vishetslärare, utan han tar på sig vår verklighet, vårt lidande, vår synd och själviskhet och låter det passera genom sitt hjärta. Han delar också detta med oss. Den springande punkten är ofta att vi måste upptäcka, att här är det frälsning som sker i den dunkla natten, i den renande kärlekselden. Jag behöver detta. Jag behöver erfara min oförmåga att be för att kunna växa i bön. Jag behöver erfara min oförmåga att älska osjälviskt för att kunna växa i kärlek till Gud och min nästa. Jag kan inte befria mig själv.
I viss mån kan man släta över eller sminka över ofullkomligheterna, men det djupaste kan vi inte, utan det måste Gud själv befria oss ifrån. Det är därför han har dött på korset och inte, som man säger i Tyskland, har startat en hattfabrik i Apolda för att göra något nyttigt. Gud måste för att kunna frälsa oss stiga ner i vår värld, lida, dö och uppstå för vår skull. Genom vårt dop får vi del av verkligheten att Kristi mysterium, både korset och uppståndelsen, är ingjutna i oss som en inre verklighet. Men när vi bäst skulle behöva förstå det, förstår vi minst. Även om vi kan Johannes av Korset både framlänges och baklänges är vi, när det väl drabbar oss, alla lika fattiga och oförmögna, eftersom natten alltid uppträder på ett lite annat sätt.
Själens dunkla natt behöver inte uppträda just i bönen. Det kan vara i en familjerelation eller i en inre psykisk process. Det kan också vara en kollektiv process. Man talar i Latinamerika om en kollektiv dunkel natt under förtryck och utsugning. Vi kan applicera det här bildspråket på flera olika sätt. Min dunkla natt liknar ingen annans, för den uttrycker Guds förbarmande kärleks omsorg om mig, vad jag är i mest behov av. Ofta drabbas vi på ett område, där vi är som mest sårbara, i det som är något viktigt för oss. För bröderna och systrarna i klostren var det viktigt att be och då drabbas de där. Är bönen inte så viktig för oss, kan det vara på ett annat plan. Man kan tycka att det låter lite cyniskt, men egentligen är det ett uttryck för att Gud vill göra oss fria. Han vill befria oss och vet att vi alla har en öm punkt, en ingrodd svaghet och själviskhet som fördunklar vår skönhet och värdighet och som hindrar oss att leva på djupet med honom. Då vill han ta till skalpellen, operationskniven. Det gör ont. Det är ett sår. Men vi får börja upptäcka att detta sår delar vi med Jesus. Jag får infoga mitt lidande i hans, vare sig det är mitt eget lidande eller ett större lidande.
När jag var i Sydney på världsungdomsdagen år 2008 med påven hade man en korsvägsvandring, som också gick ut på vattnet. Då skulle Simon av Kyrene komma för att hjälpa Jesus att bära korset. Man hade valt ut en av aboriginerna, som tillhör ursprungsbefolkningen. Det finns få folk som har lidit så mycket som de. De har jagats som kaniner och ännu i vår tid har de ungefär bara halv medellivslängd. Han kom med sitt känguruskinn på axeln och tog korset. Det var mycket överväldigande. Det kom så nära. Så är det när Kristi kors kommer in i värt liv. Det kommer oss mycket nära. Det är då vi får kyssa den hand som korsfäster oss. Det går naturligtvis inte omedelbart. Det är ofta en lång process av uppror, tvekan, ångest, men det är mycket olika. Därför går det aldrig att hitta en heltäckande beskrivning, eftersom det är en del av vår personliga kärlekshistoria med den korsfäste Herren. I sin nåd låter han oss få dela något av sitt kors. Det är en del av Guds närvaro i vårt liv, som vi mer tolkar som frånvaro, innan vi släpper taget om oss själva i överlåtelse.
Det är här Johannes av Korset säger: ”så många backar”. Han säger det mycket drastiskt. Israeliterna i öknen vill återvända till köttgrytorna i Egypten, till rödlöken och allt vad de fick där. De avstår från att fördjupa sitt böneliv och sätter sig vid köttgrytorna. Många människor ryggar tillbaka inför reningen. Det är smärtsamt att bli renad på djupet och man nöjer sig då med en liten halvmesyr. Det är mycket lätt att ge upp, tappa taget och hoppa över bord. Att hjälpa människor i den här fasen är något av det viktigaste i den andliga vägledningen och  själavården. Det finns här ett skriande behov som är mycket svårt att täcka. Här har Johannes av Korsets och Broder Wilfrids tolkning av boken ”Den dunkla naten” blivit många till hjälp, eftersom bilden själens dunkla natt är något man känner igen, speciellt människor som inte har levt sig så mycket in i den kristna terminologin och de bibliska berättelserna. Men en poetisk, psykologisk term, själens dunkla natt, kan vara lättare att förstå. Man kallar ibland Johannes av Korset för en teopoet. Vi har teologer som kan förklara teologiskt med alla riktiga termer, men ibland är det lättare för en människa som inte är så insatt om hon har en teopoet. Något av detta har vi i Hjalmar Gullberg (1898-1961) och Tomas Tranströmer (1931-2015), som för många människor har öppnat något av mysteriet.
Men i sista hand är det jag och Kristus. Det är jag som måste ta emot Kristus som den korsfäste Herren i mitt liv och upptäcka, att här får jag dela något med honom. Här får jag vara med honom på korset. Här får jag erfara hans frälsande kraft, men jag får samtidigt ge honom något liksom Simon av Kyrene, liksom Maria vid korsets fot som fick ge sitt medlidande, liksom Veronika och liksom otaliga kristna som i lidandet har upptäckt Kristus på ett djupare plan. Vi vill ge något i gengäld, när vi upptäcker hur mycket Jesus har lidit för oss. Här har Selma Lagerlöf (1858-1940) en vacker liknelse i sina legender om den lilla grå fågeln som såg Jesus på korset. En liten grå sparv kan inte göra så mycket, men den kan i alla fall dra ut en tagg. Sedan dess har vi fått fågel rödbröst och rödhaken. Så berättar Selma Lagerlöf. Det är en legend, men den visar på något djupt mänskligt. Vi kanske inte kan befria Jesus från hela hans lidande. Vi kan inte bära all världens lidande eller en annan medmänniskas hela lidande, men vi kan dra ut en liten tagg. Vi kan göra det lite bättre för Jesus, för en annan människa som lider eller för hela den värld som lider.
Vi är inte maktlösa, och det är ofta här det vänder sig, när vi ser att det jag är med om får jag lida, kämpa med och infoga i Kristus och hans lidande för världens frälsning. Jag är inte bara åskådare utan jag är medarbetare. Jag får bära Kristi sårmärken i min kropp. Jag behöver inte som Birgittasystrarna sätta på mig en hjälm med fem sårmärken, men ett litet sår har jag och det får jag bära. Att tolka Guds närvaro utifrån Guds synbara frånvaro är livsviktigt. Det är ofta där vi sätts på prov. Det är ofta där vi halkar tillbaka till ett annat mer ljumt, medelmåttigt liv, eftersom det blir för jobbigt. Det är här vi behöver hjälp, naturligtvis av Kristus först, men också av hela den bedjande Kyrkan, av alla änglar och helgon.
Johannes av Korset säger: ”Den människa som har gått igenom detta och överlåtit sig helt till Kristus och har fått del av den rena kärlek, som är alltmer befriad från egenkärlek och arvsynd, är oerhört fruktbar för Kyrkan”. Här kan vi tänka på Moder Teresa av Calcutta, som en levande illustration av det Johannes av Korset skriver: ”den rena kärleken är det som ingen kan motstå”. I Indien sätter man Moder Teresa näst efter Gandhi (1869-1948). Man säger t.o.m. att hon är ju indisk. Hon är inte bara någon som har kommit utifrån, utan hon är en av oss. Det kan låta lite dramatiskt. Det finns något av dramatik och tragik i vårt liv. Det får vi aldrig skjuta undan. Det finns också mycket av komedi, men det finns även något av korsets tragik. Det är därför vi bär ett kors på magen eller som örhängen. Många som varit i det heliga landet tatuerar in korset på armen, men genom dopet är det intatuerat i själva själen. Vi behöver inte alltid ha det synligt, men vi bär det i vårt hjärta. Det skall hjälpa oss att hantera det kors som Jesus i sin nåd ger oss. Det är inte lätt och vi får skrika ut vår nöd.
Det ser vi i Psaltarpsalmerna, som vi ber dagligen i kyrkan. Där finns alla mänskliga erfarenheter. Där finns även de stycken vi ibland hoppar över. Där finns hat, våld och missnöje, men det förvandlas till bön när man lägger fram det inför Gud. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” börjar psaltarpsalmen 22, men den slutar i lovsång och överlåtelse. Så länge vi håller dialogen med Gud öppen, förvandlas den, även om den är ohyfsad, upprorisk, hatfylld, besviken och bitter, steg för steg till lovsång och överlåtelse. Det ser vi i psaltarpsalmerna. De är till sådan hjälp eftersom de är så mänskliga. De är inte uppiffade, utan här ser vi människans bottenlösa elände och behov av frälsning. Så länge vi talar, är öppna för Gud i dialog, finns det hopp. Men när vi stänger dörren, stänger hjärtat och drar oss tillbaka blir det farligt. Vi behöver aldrig vara rädda för att vi kan vara lite ohyfsade, ouppfostrade i vår gudsrelation, att vi ibland skriker ut vårt missnöje, elände och bitterhet eller andras för de är ofta andra vi klagar på.
Den del av vårt liv som vi kallar Guds frånvaro måste integreras i livet i Guds närvaro, för det är den som ofta leder oss djupare in. Frälsningsprocessen är inte bara att bli alltmer uppfylld fitness and mindfulness, utan det är att komma in i både tvättmaskinen och torktumlaren, att verkligen bli renad. Här kan vi aldrig riktigt veta, var vi behöver reningen. För vissa människor tycks själens dunkla natt vara som en grundton i deras liv. De blir inte riktigt av med den, men samtidigt kan de ofta vara mycket inkännande i andra människors lidande. De har en förmåga att bära andra människor på ett sätt som de hurtfriska aldrig kan.
Det finns ett sätt att framställa kristendomen som om den löser alla problem, som om man dansar fram på molnen i Alperna som i ”Sound of music”. Allt är frid och fröjd. Det finns människor som har mer av det sättet, medan andra som Moder Teresa av Calcutta eller Thérèse av Lisiux fick bära något av korset, men då också i en slags överlåtelse och frid. Här finns oändliga varianter bland oss människor. Det finns ett oändligt antal arter bland själarna. Vi är själva en egen art, en särart. Vi liknar ingen annan. Därför liknar vår delaktighet i Kristi kors ingen annans.
Men det är viktigt att komma ihåg, att korset alltid leder fram till uppståndelsen. Redan på korset anar man något av Kristi seger. Det är därför man i urkyrkan alltid avbildar korset som triumfkrucifix. Det var först under senmedeltiden som man gjorde mycket realistiska korsbilder. Egentligen är korset ett segertecken. Genom att dö på korset går Jesus över till uppståndelse och nytt liv. Det är i mellanrummet, de tre dagarna i graven, som vi kan få dela den dunkla natten, övergången och dö bort från den gamla människan och sedan gå in i den nya människans Kristusgemenskap.
Vi kan sammanfatta vad det innebär att leva i Guds närvaro genom att formulera det på följande sätt: Guds närvaro präglar hela vår tillvaro som alltid är en samvaro med honom, ja, en i-varo i honom som bor i oss, även när det verkar som frånvaro. Här har vi några ord som hör ihop: närvaro, tillvaro, samvaro, frånvaro, i-varo. Det är olika aspekter av samma verklighet, att vara. Att vara skapad av Gud innebär, att Gud är närvarande i oss. Att bli frälst av honom innebär, att vi genom frånvaron leds fram till en djupare samvaro och i-varo med honom. Det är viktigt att hålla ihop detta. Att vara är alltid att vara med Gud. Han har skapat oss och gett oss vår existens.
Vårt vara pekar tillbaka på Guds vara, något som man betonar starkt i den skolastiska filosofin och teologin. Allt vara är ett vara från Gud och till Gud. Allt som finns till och existerar finns till, eftersom han vill det och skapar det. Vi är speciellt viktiga för Gud, och därför vill han vara med oss genom att bli människa, leva, lida, dö och uppstå, så att vi kan leva ständigt i samvaro med honom och i-varo i honom, även när det tycks vara frånvaro. Den här sammanfattningen kan vara oss till hjälp.
Vi kan sammanfatta ännu mer. Vi kan förkorta det till tre små ord: nu, Du, ja. Nu möter vi Gud i varje nu-ögonblick. Vi får varje nu som en gåva, som ett sakrament på hans närvaro, och då vänder vi oss till Du. Nu och Du hör ihop. Du ger mig mitt nu. Du ger mig min existens, min tillvaro, den jag är. Då är jag förenad med Dig, och då säger jag: ja. Jag bejakar det jag fått av Gud. Det gör vi när vi säger amen i liturgin. Vi bejakar Guds nåd, Guds gåva. Förr sade man, lite skämtsamt, att lekmännens enda uppgift i liturgin vara att säga amen. Amen är det viktiga. Att bejaka Gud, och Jesus Kristus är att säga ja och amen till Fadern. Mara säger vid bebådelsen: ja, fiat, må det ske med mig som du har sagt. Att bejaka Guds Du nu kan sammanfatta det liv i Guds närvaro som vi lever. Allt det vi är med om är något vi delar med Dig, Herre. Vi lever inte ensamma, isolerade, utan på tu man hand. Att bejaka, överlåta och överlämna oss försöker vi då göra.
Vi kan sammanfatta reträttföredragen i Guds närvaro med orden: nu, Du, jag. Vi har en Gud som är så närvarande med oss, i allting, att vi aldrig riktigt kan skaka av oss honom. Även om vi skakar av oss honom hela tiden, glider han inte bara bort, utan han vill förbarma sig över oss. Han vill vara oss nära, för vi är så viktiga för honom. Annars skulle han inte ha gjort sig besväret att skapa oss. Då skulle han ha skapat något annat. Men nu ville han att vi skulle vara till, att vi skulle återspegla hans härlighet. Då behöver vi ibland renas från själviskhet, arvsynd och allt det vi samlat på oss. Då får vi gå genom den befrielse- och frälsningsprocess som inte är behaglig, men som leder fram till något som är oändligt mycket mer glädjerikt än det vi hade kunnat drömma om.
Vi ber till sist om att bli mer öppna och tillgängliga för Guds nåd och kärlek.
Himmelske Fader, vi tackar dig för att du har sänt oss din Son för att han skall gå med oss under hela vårt liv och bära oss genom det som är tungt och svårt, rena oss genom det som är ännu svårare och så steg för steg leda oss in i den fulla frälsningens ljus, där vi är menade att leva nu och i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.