Biskop Anders Arborelius ocd

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO

Berget, Rättvik 20-23 juni 2016

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med en bön av den tyske jesuiten Erich Przywara (1889-1972).
Herre, även om ångesten bränner oss, även om fegheten svider i oss, så bönfaller vi dig. Lyssna inte till vår ångest. Lyssna inte till vår feghet. Tag oss med hela vårt väsen. Tag oss med kött och blod. Tag oss med kropp och själ. Tag oss med hjärta och ande. Tag allt vad vi är och har in i din heliga orkan för att det skall bli oss givet att få utandas, att få utgjuta, att få upptända din heliga kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
När vi talar om Guds närvaro måste vi komma ihåg, att det är något som vill förvandla oss, något som vill göra oss alltmer lika Kristus så att hans kärlek brinner i oss och vi sprider den i Andens kraft. Att vara kristen är alltid att förvandlas, frälsas, helgas, rättfärdiggöras och gudomliggöras. Traditionen har många ord för att uttrycka det som denna bön vill säga oss: att vi hela tiden är formade av Gud. Gud är krukmakaren som vill forma om oss till något ännu vackrare. Genom skapelsen har vi fått oändligt mycket, men det räcker inte. Gud vill bli människa med oss, för att frälsa oss och heliggöra oss i Andens kraft. Det är en ständig process som pågår inom oss. Ibland är vi inte riktigt medvetna om att hela vårt liv uttrycker att Gud vill göra oss ännu mer uppfyllda av sin nåd, så att vi kan upptända och sprida hans kärlek och barmhärtighet i världen. Det kan vara på olika sätt. Det kan vara helt i det fördolda som för eremiten, som i stillhet bär fram hela världen. Det kan vara i ett yrke, i ett kloster eller i ett snabbköp.
Underbart är att Gud överallt behöver människor som låter sig upptändas och förvandlas. Det är viktigt att vi är medvetna om att det är där jag är och lever, i den miljö och omgivning där jag är satt att leva och verka, som jag tar emot Guds nåd och lever av hans närvaro. Broder Wilfrid Stinissen (1927-2013) sade att ordet förvandling är så typiskt för den katolska synen, egentligen inte bara för människan utan för hela existensen. Gud vill förvandla oss. Han vill heliggöra oss. Därför sänder han oss sin Son, Kristus, grundar sin Kyrka och samlar sitt heliga folk, för att vi av nåd skall bli något ännu vackrare till hans ära och till världens frälsning.
Därför är det viktigt att se på vårt liv som frälsningshistoria. När vi hör ordet frälsningshistoria tänker vi kanske på det vi läser i Bibeln, hur Gud leder sitt folk, hur han blir människa i detta folk. Men frälsningshistorien fortsätter i varje människas liv, i Kyrkans liv, i världens liv. Vi får försöka förstå att Gud arbetar hela tiden med oss, både utifrån och inifrån. Vi skall nu se på en aspekt vi redan börjat se lite på. Guds närvaro är också i-varo, ett ord som inte finns på svenska. Det är ett mycket viktigt begrepp för att förstå hur Gud är närvarande. Vi har talat om skapelsen, där allt vittnar om honom. Men när Gud blir människa träder han in i världen. Han är inte bara närvarande utan i-varande i världen genom Jesus Kristus. När Jesus Kristus återvänder till sin Fader, sänder han Anden som skall bo i oss som i sitt eget hem.
Vi är Andens tempel. Därför måste vi ibland fråga oss själva det som Paulus skriver till korinthierna: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” (1 Kor 3:16). Nej, det förstår vi inte, men vi kan växa in i förståelsen av att vi genom dopet verkligen är Guds tempel, att Guds Ande bor i oss som i sitt eget hem, att han är hemmastadd i oss. Då får vi en helt annan syn, både på oss själva och på vår nästa. Den som sitter bredvid mig i kyrkan är ett Guds tempel. När det går upp för oss, att vi har fått denna värdighet genom dopets sakrament, förändras och förvandlas mycket av vår tillvaro. Denna värdighet delar vi med alla döpta. Därför måste ekumeniken alltid vila på dopets grund. Vi glömmer ibland bort att vi har en gemensam grund i dopets nåd. Teologiskt uttrycker man det på ett lite stelbent sätt. Men det är vår uppgift att förvandla stelbenta, dogmatiska formler till något som sjuder av liv. Vi talar om den allraheligaste Treenighetens inneboende genom den heliggörande nåden i den döpta själen. Det är meningen med vårt liv. Den treenige Guden vill bo i oss. Vi är ett tempel. Den nåden får vi genom dopets sakrament.
Det är inte bara en statisk närvaro, utan det är en förvandlande närvaro. Przywara antydde i sin bön att Guds närvaro yttrar sig ibland som en slags ångest, feghet och oro. Vi kan inte slå oss till ro med att vara medelmåttiga nollor eller mähän. Gud vill göra något mer, så att vi brinner av hans kärlek. Därför är det viktigt att tolka livet utifrån denna verklighet. Det som möter mig, passerar genom min själ, mitt huvud, händelser, möten och människor, har en djupare betydelse i att öppna mig för Guds inneboende verklighet och nåd.
Själva bönens källa är att i oss lever Treenigheten och de tre personernas inre dialog pågår i oss. När vi ber får vi ansluta oss till Sonens bön till Fadern och säga Fader vår. Det ekar ständigt inom oss. Det pågår en inre liturgi i oss. Därför kan vi alltid ansluta oss till den djupa verklighet som vi bär med oss inom oss. Hela den kristna traditionen försöker förklara det som egentligen är oförklarligt. Det övergår vårt förstånd att vi har fått något så stort. En som har försökt är Teresa av Avila, som förklarades vara kyrkolärare. Den som är kyrkolärare har något av allmän betydelse att säga till alla. Hon skriver: ”Låt oss nu först göra klart för oss att vi inom oss har ett slott av oerhört värde. I detta slott bor den store Konung, som har värdigats bli er Fader och som sitter på en tron av oskattbart värde, ert hjärta. Låt oss inte gå omkring och tro att vi är tomma i vårt inre. Gud give, att det endast är kvinnor som faller i en dylik tanklöshet”.
Det är nog många fler män som faller i den tanklösheten! Teresa vill säga, att vi har en inre borg, ett inre slott, ett inre heligt rum, det som Hjalmar Ekström kallade den stilla kammaren inom oss. Vi är inte tomma och ihåliga, utan det finns en tron av oskattbart värde: vårt hjärta, där Gud bor, den inre borgen, personkärnan. Inifrån verkar Gud ständigt för att upptända sin nåd och kärlek och förvandla oss. Därför är det viktigt att knyta det inre till det yttre. Det yttre jag är med om måste stå i överensstämmelse med det inre, så att jag kan tillgodogöra mig detta för att växa i Guds nåd och kärlek. Jesus talar om hur vi skall göra om någon slår oss på ena kinden. Då vill den gamla människan slå tillbaka, medan den nya människan säger: ”tack gode Gud för att jag har två kinder. Då kan jag ju få ett slag på den också och bli dig ännu mer lik”. Men det sker ofta inte automatiskt utan den gamla människan eller Pavlovs hund reagerar på ett annat sätt. Hela livet måste vi kämpa med att den gamla människan har svårt att hantera vissa saker. Det behöver inte vara bara när man slår oss utan också när någon är vänlig.
En gång när jag åkte tunnelbana var det en ung kille som erbjöd sin plats till en dam som inte var särskilt gammal. Hon blev då lite förnärmad. Också när folk är vänliga kan vi reagera och tro att det finns några baktankar. Vi kan reagera olika på yttre stimuli. Därför är det viktigt att vi reagerar utifrån den nya människan, Andens röst inom oss, samvetet, eftersom Gud sakta men säkert vill putsa av oss alla skavanker och göra oss ännu vackrare, ännu mer uppfyllda av sin nåd och kärlek. Då får vi också en annan toleransnivå för andra människors klavertramp och örfilar. Det är gammal klostervisdom att Gud i sin barmhärtighet ofta i samma kloster placerar någon som har en förunderlig förmåga att göra livet surt för oss. Bara genom vår karaktär och vårt temperament kan vi gå varandra på nerverna. I varje familj, skolklass, klostergemenskap, arbetsplats faller vi människor inte omedelbart varandra om halsen och gillar varandra på djupet, utan det blir ofta små slitningar i alla mänskliga relationer. Det märkliga är att de flesta våldsbrott sker mellan människor som står varandra nära. Det belyser arvsyndens och den gamla människans seghet, som inte ger plats för den nya människa som Gud ständigt låter växa fram i oss, om vi vill samverka och vara närvarande för honom. Vi kanske hellre vill titta på action som skakar om oss eller hålla på med dataspel. Om det är dataspel som är vår andliga näring kan vi inte riktigt upptäcka den inre kraftkällan inom oss. Det vi ser finns kvar på näthinnan. Det vi läser tränger sig in. Att hantera den yttre verkligheten utifrån den inre är en av de viktigaste saker vi måste lära oss. I skolan är det ingen som har talat om för oss, att vi måste sortera intrycken och reagera utifrån den inre kraftkälla som vi bär med oss.
Guds närvaro är alltså också en i-varo. Gud är inte så långt borta som vi tror. Vägen till honom är närmare än till oss själva. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Det är därför vi ibland tycker att han är frånvarande. Det är som när vi har handen för ögat. Då ser vi inte handen. Vi ser bara något mörkt. Gud är så nära. Oftast erfar vi honom som frånvarande. Den kristna mystiken har på alla sätt försökt hjälpa oss att förstå, att det vi tycker tyda på Guds frånvaro är bara hans sätt att fördjupa sin relation till oss. Har vi ett stadigt grepp om tolkningsnyckeln, att Gud alltid är närvarande med sin nåd och sin kärlek, vad som än händer, vad folk än säger, blir det oändligt mycket lättare att också tolka det som först tycks tyda på Guds frånvaro eller vrede. Då förstår vi att det jobbiga bara är Guds sätt att ta ett litet extra hyveltag för att slipa av oss något av vår självcentrering eller självhävdelse, även om vi tycker att det är lite hårdhänt, för vi är ju satta i en värld där det finns en autonomi och människor har fri vilja.
Inte alla människor vill samverka med Gud till det bästa. Även de som vill det bästa gör ibland det sämsta. Även när vi vill så väl, kan det bli så galet. De flesta som sårar oss har inte suttit i timmar för att planera att göra något illa mot oss, utan de har ont i huvudet, magproblem eller psykiska problem och säger då något dumt. Sedan kan vi sitta i timmar och älta det vi varit med om, om vi inte kan säga: ja, Herre, nu var det du som behövde hyvla av mig lite. Det ligger inte för oss att omedelbart tänka så, utan vi tolkar utifrån den gamla människans sätt och tror att andra har illasinnade planer. Sedan kan det hända att de hade detta, men jag kan avväpna dem, om jag lugnt och stilla säger, att det inte var roligt vad jag fick höra på jobbet i, dag, men det skall inte behöva fördärva mitt liv i trettio år. Det räcker med tre minuter. Det låter lite för lätt och det går inte riktigt så, utan det kan sitta som en liten tagg där, men vi behöver inte vårda taggen eller såret. Men det är lättare sagt än gjort.
Det är så vårt liv är. Vi lär oss. Vi glömmer. Man frågade ökenfäderna vad de gjorde i öknen. De svarade: vi reser oss och vi faller. Vi faller och vi reser oss. Likadant är det när folk besöker karmelitnunnorna och frågar vad de gör i klostret hela dagarna. De gör ingenting. De bara är där till Guds ära. Naturligtvis städar de, lagar mat, skriver brev och svarar i telefon, men grundsysselsättningen är att ta emot Guds nåd och kärlek i vilket paket det än kommer.
Återigen, det är lätt att säga så, men när det väl kommer till kritan vet vi hur svårt det kan vara, speciellt om det är någon som vi älskar och uppskattar som plötsligt visar en sida som vi inte känner till. I vår tid är det svårt att bygga upp djupgående relationer, eftersom man förväntar sig så mycket av andra och så lite av sig själv. Vi är präglade av det individualistiska mönstret, som innebär att vi har rätt att ta för oss. Räcker inte kakan till för alla, blir det jobbigare och svårt i de relationer vi försöker bygga upp.
Vårt inre liv är alltid beroende av vårt yttre liv. Det glömmer vi ibland. Om vi hela veckan bara är upptagna av det yttre och håller på med våra maskiner och apparater och plötsligt kommer till kyrkan, kan vi inte omedelbart känna den inre friden. Då snurrar det runt i hela huvudet, om vi inte har sysslat med det inre livet under resten av veckan. Då blir det inte omedelbart stilla inom oss. Likadant är det om vi åker på reträtt och inte är riktigt förberedda. Då dyker alla problem upp. Det händer ju inte så mycket på en reträtt. Då dyker det upp gamla minnen och planer som aldrig gick i uppfyllelse. Vi får då sortera ut detta och försöka se på det i Guds ljus.
Därför är det så viktigt att regelbundet vårda den inre, fördolda människan. Här har Petrus i sitt första brev (1 Pet 3: 4) en mycket vacker text. Han talar om ”den inre, dolda människan med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag”. Så heter det i Bibel 2000. I 1917 års Bibel låter det kanske ännu vackrare: ”hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende”. Den dolda, smyckade människan har vi inom oss och det låter fint. Men vårdar vi det här smycket och är medvetna om att vi har det saktmodiga och stilla oförgängliga väsendet inom oss? Då kan vi alltid ta emot Guds kärlek, förvandlas av den och använda den när stormarna bryter loss, arbetslivet går på högvarv, konflikterna tornar upp sig eller det inte händer någonting alls. Ibland kan det vara det svåraste för oss, när ingenting händer. Ibland säger någon som kommer till biktstolen: jag lever ständigt i mitt hem och träffar ingen, så jag har inget tillfälle att synda. Men då behöver man inte komma till bikt, om man inte har några synder att bekänna!
Hur vårt liv än gestaltar sig på det yttre planet, är det beroende av den inre människans sätt att hantera livet. Det första är att säga ja till Gud. Ja, Herre, du har placerat mig här med de begränsningar eller de svårigheter jag har men också med de nådegåvor som detta innebär. Och det är här jag får möta dig. Det är här du lever i mig, talar till mig genom ditt heliga ord och sakramenten men också genom min nästa och det som händer mig. Allt det som sker på den yttre scenen måste tas emot av den inre människan, så att jag kan tolka verkligheten utifrån din frälsande nåd. Vi kan tala om en inre liturgi inom oss, där vi hela tiden står inför Gud eller låter oss ses av Gud. Ibland kan det vara lättare att använda det språket. Gud ser ständigt med omsorg och kärlek på mig och ingjuter så sin nåd och kärlek i mig.
Blicken är så viktig i evangeliet. Vi behöver bara tänka på Jesu blick. Han ser en tulltjänsteman. På den tiden var det inte något hedervärt yrke utan ett avskytt släkte, som var kollaboratörer. Men Jesus såg det inre, en vanlig människa som längtade efter nåd och förlåtelse, något som de flesta faktiskt gör. Denna blick såg det djupaste. Så ser Jesus också på oss. Vi kanske inte är tulltjänstemän eller direkt avskydda, men vi är vanliga, bräckliga, små människor med våra dåliga sidor, som vi helst inte vill visa upp. Men Jesus älskar oss ändå. De dåliga sidorna, synden, själviskheten, den ingrodda självhävdelsen, har han kommit för att ta ifrån oss. Han ser på oss med en blick som kan förvandla, förlåta och försona. Om vi så småningom blir mer och mer medvetna om att Jesus ser på oss på detta sätt, vill vi också motsvara hans förväntningar.
Något liknande kan vi möta hos vissa människor som har en förmåga att älska oss genom sin blick. Bara genom att se på oss, förstår vi att de vill oss väl, älskar oss och ser något gott i oss. All pedagogik bygger på det. Om en lärare bara ser en massa värstingar, knarkare och odågor, blir eleverna kanske sådana. Men en lärare, som ser det sårade, det som behöver helas och som längtar efter kärlek och förståelse, kan också locka fram det bästa. Jag talade en gång med en lärarinna som hade varit på Värner Rydénskolan i Rosengård, som ansågs vara den värsta skolan i Malmö. Hon sade att det var underbara elever och att hon aldrig hade mött något liknande. Det finns människor som har en förmåga att locka fram det djupaste och finaste i en människa, som har betraktats som avskum. Det är därför det är så fruktbart apostolat för våra präster i fängelserna. Det är ofta mycket lättare att tala om Gud på fängelset, där det finns en öppenhet och törst, än i församlingen. Allt går ut på hur vi ser på varandra, om vi ser varandra som bröder och systrar eller som konkurrenter och besvärliga.
Gud ser på det djupaste och det finaste inom oss. Då får vi försöka besvara den kärleksfulla blicken. Det övar vi upp när vi har tillbedjan av det allra heligaste Sakramentet. När vi ser på Jesus närvarande i hostian, möter vi hans blick på ett mycket tydligt sätt. Vi kan blunda också och försöka göra oss en bild. Men när vi speglar oss i Kristus i det allra heligaste Sakramentet, är det nästan oundvikligt så, att vi försöker besvara hans kärleksblick och visa tillbedjan med våra ögon. Tankarna kanske inte alltid hänger med. I vår kultur tror vi att bön i första hand är tankar. Därför blir vi så bedrövade när vi inte kan koncentrera oss. Men bön är mer kärlek än koncentrationsförmåga. Många österländska meditationsmetoder kan lära oss koncentration, men det betyder inte att det blir kristen bön. Bön är alltid ett möte med Gud. Ibland är det just vår oförmåga att hålla samman tankarna som får oss att växa i ödmjukhet och totalt beroende av Kristus. Vi kan använda också vår kropp och våra ögon genom att se på Jesus. Vi kan se på en ikon. Vi kan titta på den allra heligaste Treenigheten. Vi kan titta på Maria och vi kan titta på varandra.
Vi kan tillbe Gud i varandra, säger den snart helgonförklarade Elisabeth av Treenigheten. Det meddelas från Rom, att man snart beräknar att kunna publicera datum för helgonförklaring. Elisabeth hade en syster som hade ett problem som många människor har. Egentligen hade systern ingenting att klaga över. Hon hade två små underbara flickor, som hon skulle ta hand om. Men hon sade, att hon inte kunde koncentrera sig, eftersom hon hela tiden måste pyssla med sina gullungar. Hur skulle hon då kunna leva i bön som sin syster som levde i kloster? Då skrev Elisabeth att hon kunde tillbe Gud i sina barn som var levande tempel åt Gud. Det kan falla sig lätt om det är några snälla gullungar, men är det obehagliga människor är det lite svårare att tillbe Gud i dem.  Att göra det är mycket effektivt. Det bryter ner något av vår bitterhet, om vi kan tillbe Gud i en människa vi har det jobbigt med, men lättköpt och lättsmält är det inte.
Vi kan alltså tillbe Gud med våra ögon. Det gör vi när vi är ute i naturen och ser skönheten som genomskinlig. Det är typiskt för vårt nordiska kynne att vi har lättare att se Gud i naturen än i våra medmänniskor. Men vi kan öva upp det andra sättet också. I Sydeuropa har de svårt att förstå vår kärlek till naturen. Däremot har de lättare att se Gud på piazzan och playan än vi har. De ser Guds närvaro i människor. Vi kan lära av varandra. Vi har alla våra nådegåvor. Det är oerhört befriande när det går upp för oss att vi kan möta Gud på så många olika sätt, bara genom att se och höra. Vi hör Guds ord i kyrkan. Även när vi hör nyheterna, kan vi höra att Gud talar till oss och be för de människor som plågas i Syrien. Vi kan möta Gud med våra händer i vårt arbete. När vi manglar, manglar vi fram den nya människan till Guds ära. När vi hugger ved och när vi knådar degen, kan vi förhärliga Gud.
Bönen är alltså inte bara något som sker i kyrkans stillhet, utan det är en ständigt pågående vågrörelse, där vi ansluter oss till Sonen som ber till Fadern. Allt det vi är med om kan förädlas av vår bönerelation till Gud. Gud försvinner inte bara för att vi inte tänker på honom. Gud är inte i första hand en tänkt Gud utan en närvarande Gud. Hela vår verklighet är sakramental. Allt pekar tillbaka till Gud.
Det synliga talar om det osynliga och förmedlar Guds nåd. Därför talar vi om en inkarnatorisk realism. Gud har verkligen blivit människa i denna värld. Han har grundat sin Kyrka och gett oss sitt ord och sina sakrament. Det präglar hela vår existens att allting kan peka tillbaka på Gud. Allt kommer från honom och allt återvänder till honom. Ingenting behöver skymma honom, inte ens vårt medvetna nej till Gud. Det ser vi i bikten. När vi kommer till bikt skall vi inte tala om hur bra vi är. Vissa missförstår det och talar gärna om andras fel och brister. Men det är inte det som är meningen, utan det som har varit vårt nej till Gud förvandlas där till ett ja. Det som var synd blir genom nåden, förlåtelsen, till ett ja, till nåd. Det är svårt för oss att förstå förlåtelsens genomgripande betydelse. Ingenting behöver gå förlorat för Guds rike. Den förlåtna synden blir en offergåva. Det ser vi på korset. Världens största förbrytelse blir världens största nåd, Kristi försoningsoffer på korset. Allt detta kommer oss till del när vi tar emot Guds förlåtelse, även om vi aldrig kan fatta det rent logiskt. Även någon som har begått en fruktansvärd förbrytelse kan låta sig förvandlas av Guds nåd. För oss är det obegripligt. Om Guds nåd kan förvandla rövaren vid Jesu sida och människor som bär stora, stora förbrytelser på sitt samvete, kan Gud också förlåta oss alla.
Det finns i vårt nordiska kynne också en viss oförståelse av förlåtelse. Det yttrar sig ofta i det man kallar skuldkänslor. Det är en stor skillnad mellan skuld och skuldkänsla. En skuld kan förlåtas och försonas genom Guds nåd. Men skuldkänslor är något vagt, som förgiftar atmosfären inombords. Det tragiska är att så många människor har fastnat i skuldkänslor. Det är inte lätt att befria dem från det, förrän de upptäcker att detta är en skuld som kan förlåtas. Det kan vara människor som kanske inte har haft en kristen syn och har gjort abort. Efter trettio år kan de känna en skuldkänsla, som först kan avlägsnas när man gör det till en skuld som blir förlåten. Det är ofta svårt för människor att lära sig att bikta, eftersom man måste vara konkret i bikten. Vi hade en gammal jesuit, en av de klassiska konvertitmakarna. Till honom kom folk och biktade sig. Om någon sade sig ha varit självisk sade han: ”ut ur biktstolen, det är jag också”. Vi har svårt att sätta ord på våra synder och vill gärna att det skall vara lite vagt. ”Jag är som alla andra och har gjort något dumt. Jag är självisk och självupptagen”. Men sätt ord på det, sade prästen. ”Vad menas med att du är självupptagen”? ”Ja, jag besöker inte mina släktingar på långvården”. ”Men gör då det, så blir du av med detta”.
Det är viktigt att vi låter Gud förvandla oss genom sin nåd, att vi hela tiden låter hans kärlek verka och ta ifrån oss vår självupptagenhet och inkrökthet i oss själva. Det är ofta ett mödosamt arbete, och vi erfar det ofta bakifrån genom att det svider i oss av feghet och ångest eller av att människor är dumma och besvärliga. Att stå ut med den verklighet vi lever i med all dess bristfällighet och att stå ut med oss själva kan ibland vara det svåraste för oss. Vi får stå ut med våra karaktärsfel, ett hetsigt temperament eller ett allt för stilla temperament som aldrig säger ifrån eller att vi bär på traumata från barndomen eller ingrodda sår och att vi aldrig fick den kärlek som vi ville ha.
Jag är jag, och det är där Gud verkar. Gud förvandlar mig inte till en annan människa, men han lär mig att också se på mig själv med barmhärtighet, att jag kanske inte klarar av alla situationer riktigt, att jag gör mina små misstag, men att jag ännu mer litar på Gud. Här har Thérèse av Jesusbarnet gett oss en mycket vacker bild. Hon talar om det lilla barnet, som håller på att lära sig gå och som skall gå upp för trappan. Barnet försöker och sätter sin fot på första trappsteget men glider ner och försöker igen. Det kan tyckas lite hopplöst, eftersom barnet inte kommer någonvart. Men längst upp står far eller mor och barnet vet att det kommer att lyftas upp. Ändå måste det försöka att gå. Det är egentligen så vårt liv är. Vi försöker att gå i Jesu fotspår. Vi kommer ibland en liten bit, men så rutschar vi ner igen. Vi försöker och börjar om. Det kan tyckas lite utsiktslöst, om vi inte visste att det finns starka fadersarmar, Guds faderliga och moderliga barmhärtighet, som lyfter oss upp bara vi gör våra små, tappra försök. Till sist märker vi att vi ändå kommer en liten bit, inte så mycket att vi kan yvas, känna oss högmodiga, men vissa saker övervinner vi och klarar av med Guds nåd.
Det handlar om att ha mer tillit till Guds nåd, Guds kärlek än till egen prestationsförmåga och samtidigt att försöka. Den schweiziske mystikern Adrienne von Speyr (1902-1967) säger, att det kristna livet egentligen bara är att försöka. Vi skall försöka efterfölja Jesus och leva av evangeliet. Vi skall försöka be, älska vår nästa och försöka älska oss själva för att kunna älska vår nästa. Vi kan tycka att det låter lite magert. Vi skulle gärna vilja visa på oändliga prestationer och hjältemodiga dåd till Guds ära. Men kanske det bara är att i trettio år koka kyrkkaffe. I Helsingborg hade vi en dam som kallades Sankta Zoega. Hon hade ingen självprestige. En gång när kyrkoherdens hund hoppade upp på henne föll hennes peruk av. Hon tog det med jämnmod. Livet rymmer så oerhört mycket som vi aldrig hade kunnat tänka oss. Det gäller att se på det med Guds ögon och med Guds överseende kärlek till oss. Då kan vi också stå ut med små eller större malörer.
Vi måste vi komma ihåg att vi har hjärtats fördolda människa, det smycke, den värdighet, där vi är oändligt älskade som vi är, där vi har ständig tillgång till Sonens bön och kärlek till Fadern, där den Helige Ande ständigt med sin sakta susning styrker och hjälper oss, där vi redan nu smakar något av evighetens härlighet mitt i tidens växlingar, mitt i detta virrvarr, denna labyrint och denna värld, där vi ibland tycker att vi är i tåredalen eller jämmerdalen. Vi är inte bara här i jämmerdalen, utan vi har också fått in en liten fot i evigheten. Det ser vi i mässan, i eukaristin, när vi ber eller när vi bara betraktar en fjäril som sakta flyger över blommorna. Här är det lite olika, men alla har vi förmågan att redan nu ta ut något av evigheten i förskott.
Den kristna traditionen vill hjälpa oss med att redan nu leva av Guds närvaro eller som den franske jesuiten Jean-Pierre de Caussade (1675-1751) sade, att ”leva av det nuvarande ögonblickets sakrament”, att nu ta ut evigheten i förskott, att nu upptäcka Gud i vårt liv, att nu låta oss ses av hans kärleksfulla blick. Oberoende av hur nuet känns, märks, hörs och ses har nuet en slags sakramental innebörd. Det kan redan nu färgas av den eviga härligheten, den himmelska bröllopsmåltiden. Vi är redan nu evighetsvarelser, samtidigt som vi står med båda fötterna på verklighetens hårda men ändå goda grund. Vi behöver inte fly från verkligheten eller vara ”gäst hos verkligheten” som Pär Lagerkvist (1891-1974) skriver, utan vi är hemma här. Vi har vårt hem i himlen, men vi har också ett hem här. Vi har ett dubbelboende. Vi behöver inte ha ett dubbelboende vid Solkusten, utan vi har det redan nu i Guds eviga härlighet.
Samtidigt flyr vi inte från vårt hem här, där vi är satta att vara förvaltare och göra det bästa av den lilla plätt på jorden som Gud har anförtrott åt oss. Den skall vi försöka lysa upp med evighetens kärlek, solidaritet, rättvisa, fred, försoning och allt det som Gud anförtror åt oss. Vi har fått uppdraget att helga denna värld. Det Andra Vatikankonciliet hade en liten sammanfattning och sade att lekfolkets plikt är att helga den jordiska verkligheten. Prästerna skall helga lekfolket. Ordensfolket skall helga sig självt. Vi har alla en uppgift att helga den verklighet där vi lever, inklusive oss själva. Det är Kyrkans stora uppgift att vara den fördolda verkstad där detta ständiga helgelseuppdrag sker, där Kristus genom sin Ande helgar, förnyar, frälser, förvandlar och gudomliggör. Och vi är delaktiga i detta. Vi blir helgade, och genom att bli helgade hjälper vi också andra människor att bli helgade. Vi ser i helgonens liv att de genom att låta sig förvandlas av Guds nåd hjälper också oss att få den strimma av hopp som vi ofta behöver, när vi tycker att det är jobbigt att vara människa. Det är jobbigt att vara människa, men något jobb måste vi ha. Även den arbetslöse har det jobbet, lyckligtvis! Vi har jobbet att låta Guds nåd helga och förvandla oss. Vi ber om den nåden.
Herre, Jesus Kristus, du kom till världen för att frälsa, helga och förvandla. Hjälp oss att ta emot detta i varje nu-ögonblick, så att vi redan nu kan erfara något av evighetens glädje och härlighet. I Faderns och Sonens och den Helge Andens namn. Amen.