Biskop Anders Arborelius ocd

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO

Berget, Rättvik 20-23 juni 2016

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar med en bön som har skrivits av kung Henrik VI av England (1421-1471)

Herre, Jesus Kristus, du som har skapat, frälst och förutbestämt mig till det jag är, du vet vad du vill göra med mig. Gör med mig efter din vilja, med barmhärtighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det finns också kungar som ber. Bönen är det djupast mänskliga som finns. Men Tertullianus (ca160-ca 225), kyrkofadern, menar att vi också kan se spår av bön i hela skapelsen. Han skriver: ”Varje skapad varelse ber. Boskap och vilda djur ber och böjer sina knän, när de kommer ut ur sina stall och grottor och ser upp till himlen och ropar och lyfter upp sin ande på sitt eget sätt. Också fåglarna höjer sig och lyfter sig upp mot himlen. De öppnar sina vingar istället för händerna i korsets form och ger röst åt vad som verkar vara bön”. Hela skapelsen är till för att förhärliga Gud. Varför har Gud skapat världen? Han behövde den inte, men allt skapat återspeglar hans härlighet. Det finns något som längtar tillbaka, vill upphöja och förhärliga Gud. Därför är det så viktigt för oss att bli kvar i skapelsen och låta oss få hjälp av den för att höja oss upp till Gud, se spåren, inspireras och ha den grund som själva verkligheten är för att möta den som är verklighetens ursprung och mål. Allting skulle kunna vara oss till hjälp för att möta den ständigt närvarande Guden. Vi kan se, att han handlar med oss, för oss fram till sig själv och alltid handlar, som det heter i bönens ursprungliga text: cum misericordia, med barmhärtighet. Gud handskas med oss milt och barmhärtigt. Även om vi får våra törnar av livet och av varandra, får vi utgå ifrån att bakom det som är jobbigt finns en oändlig barmhärtighet och kärlek som vill ta oss i besittning.

Vi kan besvara Guds barmhärtighet genom att bejaka och ta emot Gud i vårt liv. Det ingår i vår verklighet att vi kan besvara och bejaka Guds godhet och tilltal genom vår bön. Det bygger på att vi är det vi är, att vi, som den skapade verklighet vi är, lever i relation, dialog och kommunikation med den som har skapat oss, uppehåller oss och hela tiden vill komma i kontakt med oss. Vi kan uttrycka det ännu enklare och säga, att vårt jag alltid står i relation till ett Du. Det ingår i satsen att vi är skapade till Guds avbild. Det är en treenig Gud, en Gud som lever i dialog med sig själv. I Gud själv finns det gemenskap, kärlek och relation mellan Fadern och Sonen i Anden. Det betyder att vi inte är hela i oss själva. Vi behöver alltid ett Du för att bli ett jag. Vi behöver Guds Du för att till fullo bli ett äkta jag.

Det återspeglar sig också i våra medmänskliga relationer. Vi ser det tydligast i äktenskapets sakrament. Egentligen bygger varje mänsklig relation på ett möte mellan ett du och ett jag. Samtidigt har det blivit svårare att ta till sig detta för oss som är präglade av en långtgående individualism. Utan att vi riktigt märker det har individualismen blivit en atmosfär, där människan, i alla fall i västvärlden, sitter fast. Jaget och dess önskningar, dess oberoende och frihet har blivit viktigare än gemenskapen, viktigare än du. Men det är ingenting som av nödvändighet måste prägla oss. Eftersom vi är skapade av ett Du och för ett Du längtar vi alltid efter relation, dialog, kommunikation, både med Gud och med varandra. Det kan dock vara lite svårare för många människor i vår tid, eftersom vi är präglade av jagets centralitet. Att kunna genomskåda det är mycket viktigt, också för vårt böneliv.

Vi ber inte för oss själva, för vår egen skull, utan vi ber för att vi gläder oss över att Gud är ett Du. Relationen är viktigare än jaget. Därför kan vi aldrig riktigt fånga in bönen och göra den till något som vi kontrollerar och manipulerar. Vi ber inte i första hand för att få ut någonting av bönen själva, utan vi gör det för att vi finner glädje i den Andre. Vi tycker helt enkelt om att vara tillsammans med Gud. Vi ser honom inte och hör honom inte, men ändå tror och förstår vi, att det är i honom vi finner den fulla glädjen. Vi lever inte på egen hand utan på tu man hand.

Det kan ta tid att riktigt ta till sig mönstret att i bönen vara tillsammans med Gud, eftersom vi i mångt och mycket är präglade av en kultur där jagets oberoende är så viktigt. Man skall stå på egna ben så tidigt som möjligt. Man skall ta för sig och man skall planera för sin pension. I mycket är vi präglade av jagets egenintressen. Jag skall få ut någonting av en gudstjänst. Åker jag på en reträtt skall jag få ut någonting, annars vill jag ha pengarna tillbaka. Det mönstret kan ibland ta över i vår relation till nästan och även till Gud. Jag går då inte på en gudstjänst för att tillbe och förhärliga Gud utan för att tillfredsställa mina andliga behov, för att jag skall få ut någonting, för att det skall säga eller ge mig någonting. Först kan vi tycka att det låter sympatiskt, men ofta gör det livet tungt och svårt, för livet blir ändå aldrig precis som vi hade tänkt oss. Vi får aldrig ut precis det som vi ansåg oss ha rätt att få, vare sig vi åker på en pilgrimsresa eller en reträtt eller går i en gudstjänst. Vi får något större och något mer: Gud själv. Det är en befrielse från jagets tyranni att gå in i en djup bönedialog och relation till Gud.

I bönen är det inte vi som kontrollerar och manipulerar, utan det är vi som låter Gud behandla oss. Därför är det också så svårt att be. Det är bra när människor säger att de inte kan be. Det kan vi inte. Vi kan med möda lära oss att hantera en dator, men vi kan inte be som vi lär oss en mängd andra saker. Bönen är en form av aktivitet som övergår människans förmåga. Det är ett möte med den levande Guden. Han låter sig inte fångas in i vårt sätt att uppfatta verkligheten, ta till oss och ta för oss, utan här måste vi släppa jagets förväntningar och låta honom hantera oss cum misericordia, med barmhärtighet. Vi vet inte alltid vad det innebär för oss. Ofta är det att erfara sin oförmåga och sitt beroende, att inte på det empiriska, känslomässiga eller tankemässiga planet få ut något konkret av mötet med Gud. Ofta är det att erfara sin fattigdom, oförmåga, men som nåd. Vi behöver inte alltid prestera en massa saker. Vi behöver inte alltid vara effektiva och tillgodoräkna oss en mängd resultat som det ofta är i vår värld. Vi behöver inte vara resultatinriktade och göra en konsekvensanalys av vår bön, även om vi gärna vill veta varför det är bra att be.

Att be är det bästa vi kan göra, men det kan inte bokföras och räknas. Det är helt enkelt att låta Gud vara Gud, finna vår glädje i att han är större än vi och att behaga honom. I vår tid använder vi inte så ofta uttrycket att behaga någon. Men egentligen är det något mycket vackert att behaga någon, att låta någon annan få glädja sig. Gud gläder sig över varje litet tappert försök att komma honom nära, liksom far och mor gläder sig över barnet som börjar tulta omkring. Egentligen är det samma sak i bönens värld. Vi kommer alltid att tulta omkring. Vi kan aldrig säga, att nu har vi lärt oss att be och nu har vi presterat något. Här gäller det att alltid förbli det vi är genom Guds nåd: Guds barn.  

Traditionen har gett oss hjälp. Hela Bibeln är ett sätt att skildra dialogen mellan Gud och människan i otaliga varianter. Det finns en grundläggande relation mellan Gud och människan Det tar inte ifrån oss vår mänsklighet och vår mänskliga värdighet utan det typiskt mänskliga är att be, att vända sig till Gud. Hjalmar Gullberg (1898-1961) skriver i en dikt: ”Av våra handlingar är bönen renast. Vår särart blir skulpterad i dess tystnad. Se människan, ty denna gest allenast är förbehållen oss. Färdig är först vår bild i knäböjd tystnad”. Bönen i dess fulla bemärkelse är alltså förbehållen oss människor. Vi kan se spår av bön i skapelsen som vi hörde hos Tertullianus. Men det djupast mänskliga och det mest unika i det mänskliga är att vi är kallade till en personlig kärleksdialog och kärleksrelation med Gud i bön.

Vi kristna har fått kärleksrelationen med Gud som en speciell nåd på ett ännu djupare plan, eftersom vi genom dopet är ett Guds tempel, där Gud själv bor. Kristen bön är alltid att be i Kristus till Fadern. Vi får ständigt be Fader vår med Jesus till Fadern. Det är Jesus som egentligen är den bedjande och vi ansluter oss till honom genom vår bön som kristna. Vi får använda Sonens bön till Fadern. Vi får ansluta oss till något som finns där. Därför är det viktigt att bli hemma i bönens värld, som visserligen övergår oss men är en ständig möjlighet, en ständig inbjudan.

Här kan två uttryck som den svenske mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) använder bli oss till hjälp. Han har skrivit två böcker, en som heter ”Den stilla kammaren” och en som heter ”Den fördolda verkstaden”. Egentligen är det samma grundverklighet han vill skildra men ur lite olika perspektiv. Vi har alla en stilla kammare inom oss. Vi är ett Andens tempel genom dopet, säger Paulus. Inom oss bär vi en fullhet. Gud själv bor i oss. Djupt inom oss finns det ett heligt rum, en stilla kammare, där det alltid ber i oss. Kyrkofäderna säger att det är som om Anden ständigt ropade: ”Kom till Fadern, det levande vattnet. Kom till Fadern. Ta emot hans kärlek. Låt dig älskas och bli stilla i honom”. Vi har en stillhet djupt inom oss, där vi ständigt kan finna kraft. Att upptäcka att vi har den stillheten kan vara en oerhörd befrielse. Vi kanske inte blir stilla på det yttre planet. Vi kan inte alltid kontrollera tankar och känslor.

Vår samtid är specialist på att göra oss förströdda. Hela reklamen bygger på det. Allt blandas i reklamens värld och vi utsätts ofta för allt slags stimuli. Vi har ofta något att lyssna på i öronen och samtidigt en liten telefon. Det är inte lätt att samordna allt. I vår tid är man specialist på att hindra oss att upptäcka stillheten, eftersom det hela tiden är så mycket som vi överöses med. Redan barnen blir förströdda. Ända från barnsben blir vi matade med allt slags stimuli och intryck. Då är det inte så lätt att upptäcka stillhetens värld. Det kan vara mycket svårt för människor, nästan traumatiskt att bara vara stilla. Det är ett av nutidens stora problem att många har så svårt att upptäcka välsignelsen i stillheten.

Dag Hammarskjöld (1905-1961) har skrivit: ”Förstå - genom stillhet, handla - ur stillhet, vinna - i stillhet”. För att förstå vem vi själva är, vem Gud är och vad livet går ut på behöver vi den stilla kammaren. Där kan vi finna ro i Guds närvaro. Där räcker det egentligen att bara låta sig älskas och översköljas av hans barmhärtighet. Där får vi vara vad vi är. Vi behöver inte hålla upp en fasad eller hålla uppe skenet utan får vara i stillhet. Hjalmar Ekström talar om ”den stilla kammaren där inte annat hörs än Guds andedräkt”. Ibland kan vi höra oss själva, när vi andas. En speciell erfarenhet som kan vara till hjälp är att andedräkten förenar oss med Guds andedräkt. När ingenting annat hörs, kan vi ibland också höra vår puls, vårt hjärta, vår andedräkt. Själva kroppen kan hjälpa oss att upptäcka den stilla kammaren. Samtidigt betonar Dag Hammarskjöld att det är ur stillheten som vi kan lära oss att förstå både livet och hur vi skall handla. Vi får ta emot fullheten, Guds fulla kärlek ur stillheten.

När Hjalmar Ekström talar om den fördolda verkstaden är det en annan aspekt. Ur stillheten, ur det fördolda, sker det som är stort i själva livet. Låter vi oss formas av stillheten, kan vi också bygga upp denna värld till något bättre. Vi lär oss något djupt väsentligt i stillheten som blir till nytta och glädje, inte bara för oss utan för alla. Men stillhetens främsta kännemärke är vad vi brukar kalla gratuitet, att bara vara inför Gud, inte att prestera resultat eller bli mer effektiv utan helt enkelt bara lära sig att vara den man är inför Gud, finna sin glädje i honom, som vill finna sin glädje i oss. Under en reträtt är det ett mycket lämpligt tillfälle att försöka upptäcka stillheten inom oss, eftersom det finns stillhet omkring oss. Jag har en stilla kammare inom mig.

Då får man inte bli förskräckt eller rädd om stillheten störs av ovidkommande tankar. Det kan vara problem som man lämnade på arbetsplatsen eller i familjen när man åkte iiväg eller problem som väntar därhemma, när man kommer hem. Det är helt naturligt, att när man är i stillheten dyker det upp så mycket, ja, ibland smärtsamma saker som man inte har tänkt på. Det sker för att det smärtsamma skall renas i stillheten. Vi kan inte lösa alla problem. Vi kan inte komma över allt det jobbiga eller traumatiska vi har gått igenom, det vi oroas för. Men det får en helt annan karaktär om vi utifrån stillheten lugnt och stilla säger: ”sakta i backarna, nu behöver jag inte den här tanken eller det här problemet”. Faktiskt är det så, att en del saker faller på sin plats. Det är inte riktigt så jobbigt att jag för trettio år sedan fick en utskällning av konfirmationsprästen eller att pensionen verkar sjunka. Problem, svårigheter och konflikter kan få en lite annan storleksordning om vi bottnar i stillheten. Men det kan också bli tvärtom, att något vi inte riktigt vågat ta tag i dyker upp och vi får mod att göra det. Det kan vara en människa jag borde ha bett om förlåtelse eller en förmögenhet nere i Schweiz som jag inte ville skatta för. Det kanske dyker upp något jag kan göra något åt. I stillheten kan perspektivet förändras.

Men framför allt, och det är det viktiga, i stillheten lär jag mig och förstår att jag är ständigt föremål för Guds omsorg och barmhärtighet. Där förstår jag att även om jag inte är så viktig i min omgivning, är jag viktig för Gud. Han har låtit sin Son dö för min frälsnings skull. Så angelägen är han om att jag skall låta mig förvandlas av hans nåd. Mitt liv, även om det till synes inte är så viktigt och epokgörande, betyder ändå oändligt mycket för honom. Det är här den fördolda verkstaden kommer in i det fördolda livet. Jesus säger gång på gång att vi skall be i det fördolda. Vi skall inte tänka på om det vi gör syns, märks och hörs. I det fördolda kan vi alltid stå vid Jesu sida och låta hans frälsningsverk ske.

Vi blir alltså medarbetare, inte bara åskådare till frälsningshistorien. Vårt liv är en del av Jesu sätt att frälsa världen. Vi behöver bara låta oss frälsas, helgas och förvandlas. Då bidrar vi på ett osynligt sätt till att världen kommer närmare Gud. Det kallar vi de heligas samfund, de heliga gemenskap. Det innebär att i det fördolda är vi alla genom dopet heliga. Om vi låter Jesus använda oss för sin frälsning, sker det något också i det stora, även om det inte syns och hörs.

Den stilla kammaren är samtidigt en verkstad. Också bilverkstaden kan visa oss något om hur Gud arbetar på oss. Vi behöver ibland repareras och förnyas. Maskineriet behöver oljas med Andens smörjelse. Hela tiden kan vi få näring för vårt inre liv av det vi möter utanför oss själva. Men då måste vi vara kvar i den stilla kammaren. Annars blir vi lätt irriterade på bilverkstaden eller tycker att de är oförskämda. Blir vi kvar i den stilla kammaren bekommer det oss inte så mycket att de är oförskämda och har dyra priser. Det är viktigt för oss att finna vår plats i tillvaron. Oavsett hur den yttre miljön är, har jag, som Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) säger, en inre klostercell inom mig. Jag är alltid kvar inför Guds ansikte. Där kan jag be, inte av egen kraft. Men eftersom Gud står i dialog med mig, är det alltid bön. Bön är alltid något som sker på tu man hand. Även om jag inte kan prestera någon bön, är det bön i och med att Gud ser på mig med kärlek.

Gud är i första hand den handlande i bönen. Det glömmer vi ibland och tror att bönen i första hand är vad vi säger och gör. Nej, Gud är den handlande. Därför finns det alltid bön i oss, inte i första hand som ett resultat av vad vi åstadkommer och gör men genom Guds nåd. Det blir speciellt tydligt när vi ber tidegärden. Då använder vi Guds ord och gör orden till våra. Vi får krypa in i det som han har sagt och talat till sitt folk och göra det till vårt. Gud är i första hand den som handlar, styr och frälser. Det är en oerhörd befrielse, när det går upp för oss att det är så. Ibland kan vi som goda kristna känna, att vi borde be mer och bättre och att det är vår skyldighet. Ibland hör man i predikningarna att vi måste be mer. Istället skall vi bli befriade och tänka att vi får öppna oss mer för Guds ord till oss, för Guds blick på oss.

Augustinus (354-430) har ett vackert ord som låter ännu bättre på latin: videntem videre, att se på den som ser på mig. Det är Gud som ser på mig, talar till mig och älskar mig. Jag låter honom se på mig och försöker besvara blicken. Jag försöker besvara och bejaka kärleken. Huvudsaken är att det är Han, Gud, som ser på mig. Jag ansluter mig till Jesus Kristus, till Sonen, som alltid överlämnar sig till Fadern. Jag låter mig överlämnas, och jag är iklädd Kristus genom mitt dop. Det betyder att jag också får ikläda mig hans inre relation till Fadern. I den kristna bönen är kärnpunkten att jag har del av Sonens relation till Fadern. Det är inte bara jag som vänder mig till Gud, utan jag gör det eftersom jag tillhör Kristus, eftersom han lever i mig. Jag får använda hans ord, hans hjärta och kärlek och säga Fader vår. När vi ber Fader vår är det i Jesus vi ber. Han har lärt oss att vi skall göra så. Han låter oss få del av sin egen relation till Fadern, eftersom vi, som kyrkofäderna säger, är söner i Sonen, filii in Filio på latin. Allt detta vet vi genom tron, men vi måste tillgodogöra oss det och ta till oss det. Det gör vi, när vi försöker bli kvar i stillheten. Vi behöver inte hela tiden tänka efter, men vi får falla till ro i den stilla kammaren inom oss och tro, att här får vi ständigt ny kraft och glädje, även när vi kanske inte känner det eller riktigt kan tillgodogöra oss det. Det innebär enkelt uttryckt att förflytta tyngdpunkten från jag till Du.

All kärlek bygger på att du är viktigare än jag. Men också där kan man ställa till det lite. Man gjorde för en tid sedan en seriös undersökning av alla de melodier och sånger man använt på melodifestivalerna. Ofta handlar sångerna om kärlek. Man blev mycket förvånad över att man mycket mer använde ordet jag än ordet du. Teologerna skulle säga, att här är det arvsynden som kommer igen. Också det finaste och djupaste hos oss blir mycket lätt jagcentrerat. Även i mänsklig kärlek kan jaget bli viktigare än du-et. Så är det också i vårt förhållande till Gud. Eftersom vi är präglade av arvsynden, kan vi också där se på Gud som en mjölkko, som Meister Eckehart (1260-1328) säger. Vi är inte intresserade av Gud för att han är Gud utan för att han ge oss mjölk, rikedomar eller andlig tröst. Det är en mycket finurlig frestelse, som vi måste vara medvetna om att vi har. Går vi till kyrkan, åker vi på reträtt eller ber till Gud, vill vi få ut något av det. Vi får förvänta oss något av Gud, men frågan är vad vi förväntar oss. Förväntar vi oss hans nåd och kärlek eller förväntar vi oss att vi skall få bättre inre mindfulness, att vi skall bli mer stabila och harmoniska? Det är inget fel i det, men den rena kärleken måste vara mer intresserad av Du än av jag.

Samtidigt får vi inte göra oss mer osjälviska än vi är. Den risken kan också finnas bland kristna människor. Man tänker då: jag duger ingenting till och har ingenting att komma med. Här måste vi hela tiden balansera mellan den äkta kärleken till Gud, till den andre, till du och samtidigt vara medvetna om att vi har ett värde i oss själva. Gud har skapat oss som ett mästerverk. Han vill göra något ännu bättre av oss. Men grundackordet i bönen måste alltid vara Du. Du, du, du säger Martin Buber (1878-1965). Hela den bibliska och kristna traditionen vill hjälpa oss att upptäcka, att vi får finna vår djupaste glädje i Gud, i att överlämna oss till honom, att låta honom älska, frälsa och omforma oss.

Livet i Guds närvaro innebär att det är underbarare att leva på tu man hand än bara för sig själv. I det ljuset kan vi se på hela vårt liv och på vår frälsningshistoria. Vi är skapade för relation, för dialog. Jag har aldrig hört att det första ord som barnet säger är jag. Det ligger så djupt inbäddat i oss att vi är beroende av någon annan. Barnet är helt beroende av mor och far. Så småningom måste barnet växa upp och stå på egna ben. Då är faran att man släpper allt beroende. Det finns ett osunt beroende, men det finns också ett sunt beroende av Gud och andra människor.

Idealet är inte att vi helt skall stå på egna ben, klara allt på egen hand och alltid vara den som bär upp allt. Den risken finns i vår tid, när så många människor lever ensamma. I början kanske det är roligt och fint, men till slut när man hamnar ensam på långvården är det inte så roligt. Det ödet drabbar väldigt många människor. Även de som har barn och anhöriga blir ofta ensamma. Jag talade med någon som såg som sin uppgift att besöka sin ex-make. De hade gått skilda vägar, men när ex-maken började tackla av och ingen annan brydde sig om honom, beslöt denna kvinna att ägna all sin lediga tid åt honom. Även om det var på Stockholms kanske bäst renommerade ålderdomshem, hade de andra patienterna nästan aldrig något besök. När kvinnan skulle gå med ex-maken i rullstol, var det nästan alltid någon som längtansfullt sade: kan du ta med mig också. Varje civilisation bedöms efter hur man tar hand om de svagaste och mest bortglömda. Då måste vi fråga oss hur det kommer sig att så många gamla blir övergivna. Många gamla svenskar stannar kvar i invandrargettona, för där är de ofta mer omhändertagna av grannarna som tittar till dem än i andra områden. Vi måste ibland fråga oss, hur det kommer sig att det individualistiska oberoendet har gått så långt, att många människor inte har något besök när livet börjar ta slut.

Men det finns också här ljuspunkter. Den förre lutherske biskopen Caroline Krook berättade, att hon gick och besökte en släkting på ett ålderdomshem på den tid då man delade rum. Så dog släktingen. Men i hennes rum fanns det också en annan dam. Caroline Krook fortsatte att besöka damen, som var en levande illustration av den stilla kammaren. Det finns vissa människor som kan utstråla stillhet, godhet och saktmod. Caroline Krook frågade den äldre damen hur det kom sig att hon som aldrig fick något besök ändå hade denna utstrålning av frid och stillhet. Då tog damen upp ett lite tummat foto av en av Moder Teresas systrar. Damen var en medarbetare till dessa systrar. De blir alltid adopterade av någon gammal och sjuk människa, som offrar sin ensamhet och sitt lidande för en syster som är ute på fältet och tar hand om de fattigaste och mest utblottade. Den äldre damen såg sin djupa mening i att ge sitt lidande för denna syster.

Även den som till synes är helt övergiven, kan i bönen finna en djupare mening. Gud överger oss aldrig. Hur mycket människor än sviker oss, är han alltid där. Ibland säger man lite halvt på skämt, att den enda inskränkningen i Guds allmakt är att han inte kan överge och svika. Vi kan göra det på löpande band, men han kan inte det, eftersom han är själva barmhärtigheten. När det går upp för oss kan vi också stå ut med svek och övergivenhet. I Sankta Monikas (322-387) bönegemenskap, som uppstod i Västerås, var det många äldre kvinnor, ofta invandrarkvinnor, som hade sett hur deras barn hade övergivit Gud och Kyrkan och sörjde över det. Istället för att fastna i bitterhet och självanklagelser, såg de det som en inbjudan att liksom den heliga Monika be och offra sina svårigheter och lidanden för sina barn och alla andra som vände Gud ryggen. Monika hjälpte genom sina böner och tårar till att omvända sin son Augustinus.

Även det svåra och jobbiga kan bli en anledning till att vi ger oss djupare till Gud i bön istället för att fastna i bitterhet, gnäll och missnöje. Någon har sagt att konsumismen är en ideologi som skapar ett konstant missnöje. Konsumismen går ut på att vi skall konsumera mer. Det skall ständigt finnas en vara som lockar oss ännu mer. Om jag har sparat till en fin apparat och äntligen fått den, finns det något ännu bättre på Media Markt. Apparaten du har kommer du snart att tröttna på. Det kan vara en önskan att få en ny bil eller ett nytt resmål. Nu har kungen varit i Bhutan och då måste jag också åka dit. Så börjar man känna missnöje. Konsumismen väcker oss ständigt att inte vara förnöjsamma. Man får inte vara förnöjsam, utan man skall vara kritiskt tänkande, missnöjd och ständigt vilja ha något annat och bättre.

Det gäller då att förvandla missnöjet till något positivt och säga: ja. Herre, jag längtar efter ännu mer av din kärlek. Det är det enda jag begär. Jag får hitta ett heligt missnöje. Jag skall inte gräma mig men sträcka mig mot det som är större och högre och längta ännu mer att Gud vill komma mig ännu närmare. Det har vi rätt till, för Gud vill fylla oss mer och mer. Ju mer vi känner vår tomhet och torka är det ett uttryck för vår längtan efter att komma Gud närmare och att han skall betyda ännu mer för oss. Istället för att gnälla får vi ge oss till Gud på ett ännu djupare plan.

”Gör med mig vad du vill. Låt det ske med mig efter ditt ord” får vi be. Marias bön vid bebådelsen är ett botemedel mot gnällets och missnöjets frestelse. ”Herre, kom mig ännu närmare. Gör med mig allt vad du vill”. Det gäller att ständigt se på livet i Guds perspektiv, att flytta tyngdpunkten från jag till Du. Vi kan uttrycka det på många olika sätt, men det är oerhört befriande i vårt liv som kristna att vi ständigt får gå ut ur jagets trånga värld och in i Guds, i Du-ets, stora värld. Då kan vi hantera alla de svårigheter som dyker upp under vårt liv. Då ser vi på det svåra ur hans perspektiv. Vi är inte begränsade till vår egen lilla värld, våra känslor, begär, behov och besvikelser, vårt missnöje, utan det är en oändligt vid värld där vi får träda in. Det är både en stilla kammare djupt inom oss och Guds oerhört vida värld som möts för oss. Då kan det vara bra att ta till oss den heliga Birgittas (1303-1373) ord: ”Jag vill inte använda minsta lilla stund till annat än Guds ära”. Vi får förhärliga Gud. Liturgins stora uppgift är också vår livsluft: vi får förhärliga, behaga Gud genom det vi är och gör, vare sig vi sitter och dricker kaffe, arbetar i trädgården eller har ett jobbigt telefonsamtal. I allt kan vi försöka förhärliga och behaga Gud, ge honom ära, förflytta tyngdpunkten från vårt jag till Du. Du, Herre, är med mig i detta. Du hjälper mig att hantera den här situationen. Du ger mig ny kraft. Du är med mig.

Vi skulle kunna sammanfatta allt detta med det lilla ordet Du. Det kan hjälpa oss att förenkla vårt liv, det andliga livet. Jag kan tänka efter hur många gånger jag använder ordet Du och hur många gånger ordet jag. Det förändrar också vår relation till andra människor. Det förändrar hela livet, när vi börjar bli mer du-sägande än jag-sägande, när du är viktigare än jag. Det tar inte ifrån jaget något utan berikar jaget. När vi verkligen möter någon på djupet och finner vår glädje i någon annan, påverkar det oss på ett helt annat sätt än om vi hela tiden ser på oss själva i spegeln. Vi blir mer och mer jag genom ett du. Vi lever inte i en bubbla, i en ständig kuvös, utan genom att möta andra du blir vi ett jag. Allra djupast är mötet med Guds Du, som gör att jag blir det jag som är kallad till evig härlighet, att dela Guds natur, Guds härlighet i all evighet. Det får vi ta ut i förskott i bönen, eftersom bönen är att här i tiden pröva på evigheten. Allra tydligast blir det i eukaristin, i mässan, där vi får en försmak av den himmelska bröllopsmåltiden. Men egentligen är varje böneögonblick att tjuvstarta evigheten, att tjuvtitta in i evigheten. Vi behöver inte skämmas över att vi får tjuvtitta och tjuvstarta. Det är oss väl unt. Jesus själv vill öppna evigheten på glänt för oss. Under reträtten kan man med gott samvete tjuvtitta och tjuvstarta.

Herre, Jesus Kristus, du är allt för oss. Hjälp oss att finna vår glädje i att få vara till för din skull. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.