Biskop Anders Arborelius ocd

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO

Berget, Rättvik 20-23 juni 2016

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar med en klassisk bön av den schweiziske eremiten Nikolaus von Flüe (1417-1487).

O, min Herre och min Gud, ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig. O, min Herre och min Gud, ge mig allt som hjälper mig att komma till dig. O, min Herre och min Gud, tag mig bort från mig själv och ge mig helt till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Under de här föredragen skall vi försöka tränga in i och se på den verklighet som redan är vår, att vi verkligen lever i Guds närvaro och att hela vårt liv redan är ett liv i hans närvaro. Men av olika anledningar har vi inte riktigt tagit det till oss och kunnat smälta det. I överlåtelsebönen ber man varje morgon på Berget, att Herren skulle fylla dagen med sin närvaro. Att så skall ske skall vi tillsammans försöka upptäcka och be om.

Vår dag, hela vårt liv, fylls redan av Guds närvaro. Det beror i första hand på att vi är skapade av Gud. När vi talar om skapelsen, tänker vi ibland på något som skedde mycket långt bort i tid och rum. Men skapelsen är något kontinuerligt. Vi framgår hela tiden ur Guds hand. Gud vill att vi skall finnas till. Han har skapat oss, och vi är hela tiden föremål för hans försyn. Begreppet Guds försyn är mycket viktigt men samtidigt ofta bortglömt. Det som sker uttrycker Guds närhet och närvaro, även om det till synes tycks tvärtom. Det är det Nikolaus von Flüe menade, när han sade: ”ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig”. Det som vi först upplever som förlust och svårt, kan märkligt nog ibland öppna oss mer för Gud. Samtidigt ber vi, att allt som hjälper oss att komma till honom skall ges oss. Grundtonen i vårt liv som skapade varelser är, att Gud inte lämnar sin skapelse i sticket, sticker iväg, försvinner eller är långt borta, även om vår erfarenhet och upplevelse tycks peka på att det är så.

Också den kännbara frånvaron av Gud är ett tecken på att vi längtar efter hans närvaro. Annars skulle vi inte tycka att det är jobbigt och konstigt att han är frånvarande. Det är som när en kär släkting är i Amerika eller i Thailand. Kanske känner vi ännu mer vår längtan, närhet och kärlek, när någon är långt borta från oss. En av livets största svårigheter är att vi har fått för oss, tycker eller känner, att Gud är frånvarande i vårt liv och att det liv vi lever är långt borta från honom. Därför kan det vara så viktigt att börja sin dag med den lilla bönen: ”Herre, fyll denna dag med din närvaro”. Den är redan fylld, men det är mina ögon som måste öppnas.  Mitt hjärta och mina händer måste fyllas av den Gud som ger mig min existens ögonblick för ögonblick. Jag skulle inte kunna existera ens under en bråkdel av en sekund om inte Gud ville att jag skulle finnas till. Jag får ta emot mig själv ur Guds hand. Jag är Guds gåva till mig själv. Han vill att jag skall vara den jag är.

Jag behöver inte bli någon annan. Att vilja det är en klassisk frestelse. Naturligtvis vill vi växa, utvecklas och mogna. Men vi får tro att Gud har skapat oss som ett unikt vara. Hur mycket man än försöker kopiera eller klona, kan ingen av oss bli helt kopierad eller klonad, utan det som är jag, är något som aldrig skall upprepas, eftersom Gud vill att det skall vara just så på varats plan.

Sedan är det en annan sak att det jag gör kanske inte alltid är så underbart, bra och fint. En av vår tids svårigheter är, att vi ofta mer har vår identitet i det vi gör än i det vi är. Då känner vi oss ibland lite förnärmade, när vi inte hela tiden tycks följa Guds och Kyrkans bud. Vi känner oss trampade på tårna. Men det vi är, är det viktiga. Det är det Gud har skapat. Han vill hjälpa oss att leva i enlighet med den värdighet vi har fått. Därför är det så viktigt att upptäcka det ständiga perspektiv som Guds närvaro är. Det förändrar helt tonen i livet. Vi kanske önskar oss soliga och fina dagar, men så blir det regn. Guds närhet försvinner inte för det, men vi kanske tycker det blir lite tråkigare. Det handlar om att se igenom verkligheten och inse, att Gud finns där bakom molnen. Liksom solen döljer sig ibland, är Gud alltid med som grundton och grundval i vårt liv, eftersom vi är skapade till hans avbild och vi alltid har något inom oss som längtar tillbaka till honom. Vi är skapade som ett uttryck för Guds oändliga kärlek. Någonting i människan längtar alltid efter den oändliga kärlek som är Gud. Även om hon inte är medveten eller riktigt förstår det, har hon en oändlig längtan i sig.

En av de mest tragiska konsekvenserna av sekulariseringen är, att den människa som inte vet att hon längtar efter Guds oändliga kärlek söker den på andra ställen och förväntar sig att få den av andra. Då är det mycket svårt att bygga upp en djupare relation till andra, när man förväntar sig något av andra som de inte kan ge oss. Hur stor och djup vår mänskliga kärlek till varandra än är, kan den ändå inte fylla detta grundbehov, det djupaste i människan, som längtar efter Guds oändliga kärlek. Och kräver vi det av en annan människa, kan en relation gå sönder. I vår tid är det svårt att bygga upp djupa, långvariga relationer, eftersom vi ibland kräver för mycket av andra, att de skall fylla vårt djupaste behov att vara oändligt älskade. Den kärleken kan bara Gud ge. Får man det perspektivet klart för sig, har vi också lite lättare att stå ut med varandra. Vi kräver inte något som vi inte kan ge, varken av andra eller av oss själva. Att vi är bräckliga och svaga ingår i själva skapelsen. Vi behöver Gud och hans närhet, nåd och kärlek för att växa. Det är det första steget. Varje dag på nytt måste vi lära oss att bli kvar i Guds närvaro. Jag får tro att den verklighet som är min, även om den är lite sprucken och kantstött, är där Gud vill ha mig. Det är där jag kommer Gud nära, inte någon annanstans i den idealiska drömvärlden.

En annan av våra frestelser är att vi drömmer om att det skall vara helt idealiskt och att vi då kan börja öppna oss för Gud. Men det blir aldrig riktigt så. Därför är det viktigt att bottna och ha sin fasta plats i den verklighet där vi lever, även om den är ofullkomlig. Vi själva är inte heller riktigt som vi tycker att vi borde vara. Vi får acceptera att skapelsen är i ständigt behov av frälsning, för att uttrycka det teologiskt. Gud vill göra något mer, större och underbarare av vår verklighet, men vi måste ändå acceptera att det är just här och nu Gud vill möta oss för att ge oss sin kärlek, så att vi kan växa, blomstra och slå ut i full blom. Men det är också en växt- och mognadsprocess. Det kan vi till nöds acceptera när det gäller oss själva, men av andra förväntar vi oss, att de skall vara underbara mot oss. Visst är det bra om de är det, men det tar tid. De sår vi får på vägen kan ibland hjälpa oss att få en viss grad av det vackra men lite svårhanterliga begrepp som vi kallar ödmjukhet.

Det första är alltså att acceptera den verklighet som är min, men då i perspektivet att den kan växa, utveckla sig och mogna men ändå tro att jag, som den person jag är, är skapad av Gud. Jag är oändligt älskad, inte för att jag skall berömma mig, frossa i min egen förträfflighet, men för att jag skall utvecklas och blomma upp. Det är viktigt att tro att där jag är placerad, där är min fruktbara jord. Där hör jag hemma. Där kan jag möta Gud, inte någon annanstans. Därför är det viktigt att upptäcka, för att uttrycka det i fromma termer, att mitt hem är min klostercell, där jag möter Gud. Min arbetsplats är den grund, där Gud vill att jag skall samarbeta med honom för världens frälsning. Den miljö där jag lever är en andlig miljö, där Gud kommer mig till mötes. Just där kan jag erfara hans närhet.

Jag behöver inte fly bort någon annanstans och vänta tills allt är idealiskt. Jag brukar tänka på det när jag åker tåg och väljer tyst vagn. Ofta är där inte tyst. Istället för att börja gnälla, kan jag tänka på att här har Gud satt mig. Här kan jag möta honom och jag behöver inte fästa mig vid de irritationsmoment som är nästan oundvikliga var vi än är. När jag reser på reträtt, vill jag ha det tyst och stilla. Men jag kanske får ont i huvudet eller i magen eller börja tänka på bekymmer på arbetsplatsen. Det finns alltid det som Teresa av Avila (1515-1582) kallar små nattfjärilar, som flyger kring lampan för att skingra vår uppmärksamhet. Vi måste acceptera att vi lever i en sprucken värld, men det hindrar oss inte från att leva i Guds närhet, till hans ära och försöka ära och förhärliga honom och medverka till världens frälsning.

Vi är satta på denna jord av någon anledning. Ibland förstår vi inte varför. Men i sista hand är det för att förhärliga och upphöja Gud och samtidigt medverka till att denna värld blir vackrare eller, för att uttrycka det teologiskt, medverka till att Herren kan helga och frälsa vår värld. Det är något oerhört att jag, oavsett det jag gör eller inte gör, min karaktär och mitt temperament, kan ge Gud den tillbedjan, det förhärligande, den ära som tillkommer honom bara genom att vara till. Jag behöver inte hela tiden tänka på det, men genom att vara den jag är och ta emot min existens, kan jag förhärliga Gud, för han vill ju visa sin härlighet genom mig. Han vill att jag skall återspegla något av honom. Jag är skapad till hans avbild. Det är ett vackert teologiskt begrepp, men i praktiken innebär det, att jag som den lite trubbiga eller kantstötta varelse jag är ändå kan återspegla något av Guds härlighet. När jag tittar mig i spegeln, kanske det inte är det första jag tänker på, att här strålar Guds härlighet fram.

Jag får våga tro, att jag som den inte helt perfekta varelse jag är, ändå kan återspegla något av Guds härlighet, godhet, skönhet och barmhärtighet. Det är mycket viktigt. Då kan Gud också använda mig. Det kan vara på ett fördolt sätt i bönens fördolda kammare. Det kan vara genom mitt arbete, min familj, min uppgift i världen och i kyrkan. Jag kan bidra till att Guds härlighet och barmhärtighet strålar fram. Den djupa meningen med att Gud har skapat mig är, att han vill att hans skapelse skall återspegla något av honom. I vår nordiska kultur har vi lättare att se Guds skönhet och härlighet i naturen än i människor. Vi ser det i Dag Hammarskjöld (1905-1961) och också i vårt nya helgon Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957), som talar om Dalarnas skönhet. Vi får möta Gud också i naturen och glädjas över den.

Men vi får inte glömma bort att vi också i oss själva och i varandra kan möta Gud. Det är lite svårare, eftersom begreppet ”det totala syndafördärvet” har fastnat på insidan av vår kultur. Syndafallet har då täckt över vår skönhet helt och fullt. Men egentligen är det inte så. Visst är vi kantstötta, svaga och syndiga, men ändå har vår värdighet som Guds avbild inte tagits ifrån oss. Den kan behöva putsas upp, förstoras och förädlas och det är det livet går ut på. Vi kan använda en bild och säga, att vi måste sminka oss mer och mer med andliga dygder och godhet. Men själva grundvärdigheten, grundskönheten, finns där ändå. Det gör att vi ibland i benådade ögonblick kan se skönheten stråla fram i varandra. Ibland är det lättare att se Guds avbild i de mest misshandlade, förnedrade, förföljda och utsatta, för Kristus har identifierat sig med dem på ett helt speciellt sätt. Men vi kan också se det, som man säger i Tyskland, i en hattmakare från Apolda. En vanlig Medelsvensson kan också återspegla något av detta. På det sättet kan vi hjälpa varandra att bli kvar i Guds närvaro. Det är en oerhört viktig insikt, för vi har en liten tendens att se varandra mer som störningsmoment.

Om vi sitter i en tyst kupé och någon där ringer tre gånger och säger att tåget är försenat, blir det lite irriterande. Men också den människan kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Vi behöver gång på gång bli övertygade om att också irritationsmoment, svårigheter, som vi levererar på löpande band till varandra, kan vara till hjälp att komma Gud närmare och längta efter honom. Då ställs vi på prov. Då kan vi be den lilla bönen: ”ta ifrån mig allt som hindrar mig att komma till dig”. Också i min längtan efter en tyst, skön miljö kan det finnas något av själviskhet. Allt det som vi upplever som förlust, hinder och störning kan befria oss från vår längtan att själva vilja styra och ställa vår tillvaro.

När vi blir störda av andra kan vi i stället för att blåsas upp av egenrättfärdighet lugnt acceptera, att vi människor kommer alltid att trampa varandra på tårna. Även om vi är lika änglar eller lever i det heligaste kloster kommer vi att störa varandra. Det kan vara en tröst att veta, att även ett helgon som Thérèse av Lisieux (1873-1897) var ytterst irriterad på en syster, som under den stilla bönetiden hade något litet oljud för sig. Man vet inte om det var något med naglarna eller tänderna, men det var ett litet irriterande ljud som störde helgonet men också hjälpte henne att bli befriad från sitt eget behov att styra och ställa och få det som hon själv ville ha det.

Gud ger oss den miljö vi behöver, även om den enligt vårt tycke och vår smak inte alltid är idealisk. Det är där vi möter den närvarande Guden, inte någon annanstans, där det kan vara precis som vi skulle vilja. Här och nu kommer Gud mig till mötes för att ge mig sin oändliga kärlek som hjälper mig att växa, slå ut i blom och förmedla hans nåd och barmhärtighet, också till dem som kan irritera mig och göra livet lite svårt för mig.

Det är alltså det första och viktiga att vi tror, att det liv vi lever, den verklighet som är vår, är vår mötesplats med Gud. Därför vill jag citera tre små böner ur tidegärden som kan hjälpa oss att ta till oss detta budskap. Det låter så självklart och naturligt, men gång på gång kommer vi på, att i praktiken är det inte så helt lätt att vara där vi är och där möta Gud. Istället flyr vi framåt eller bakåt i tiden, bort i våra tankar.

Den första bönen är mycket enkel och den används på den helige Brunos (1030-1101) högtidsdag, kartusianernas grundare, som levde i ensamhet och som vi kan tycka i en helt idealisk miljö för att möta Gud. Det heter i denna bön: ”Lyssna till Gud tvärs genom livets händelser”. Livet är en hel rad av händelser och möten. I allt detta kan vi lyssna till Guds röst och se hans närvaro. Vi kan ta emot honom även i helt vardagliga händelser. Vi stiger upp på morgonen och har vårt morgonritual med bön omväxlande med tandborstning, frukostätning och tack-bön för maten. Tvärs genom allt detta kan vi lyssna och höra Guds röst som talar till oss och betygar att han älskar oss oändligt mycket och längtar efter oss. Det betyder inte att vi hör och ser, men på djupnivån kan vi mer och mer bli medvetna om att kontakten med Gud finns där.

Den andra lilla bönen hör vi på läsningsgudstjänsten på Trettondedag jul, Epifania, den dag som handlar om Guds härlighet som strålar fram. Det är en av de vackraste men också mest bortglömda festerna som verkligen är matnyttig för det andliga livet och talar om att Guds härlighet är uppenbar på vår jord. Gud har skapat jorden. Han har stigit ner i Jesus Kristus och uppenbarat sin fulla verklighet. Orden lyder: ”vår vardags enkla verklighet är genomlyst av Guds natur och vår förgängliga natur förenad med Guds evighet”. Mitt i vardagens grå och enkla lilla värld lyser Guds natur fram. Mitt i det liv vi lever strålar Guds skönhet och barmhärtighet fram. Även om den nu är dold bakom regnmoln eller vår egen förströddhet och likgiltighet, finns den där. Vår förgängliga natur, vår bräckliga mänsklighet, är alltid förenad med Guds evighet. Tid och evighet möts. Varje ögonblick kan bli ett sakrament på Guds evighet. Det ser vi allra tydligast i de mest täta ögonblicken: t.ex. i konsekrationen i mässan. Guds eviga verklighet i Kristus, den Förhärligade, är närvarande i tid och rum. Det finns evighetsmoment i tiden, där tiden liksom står stilla och vi anar Guds eviga härlighet och godhet. Egentligen är varje ögonblick en port till evigheten. Tiden är något förbigående och evigheten är det bestående. Ändå pekar tiden fram mot evigheten.

Också vår otålighet har något vackert i sig och antyder att vi längtar efter evigheten. Vi kan tolka vissa saker som vi har svårt med i det perspektivet. Jag är ibland otålig, eftersom jag längtar efter fullheten, efter evigheten. Att längta efter evigheten är kanske inte det första vi tänker på, när vi står i snabbköpskassan och någon inte hittar sina kontokort. Men jag måste nöja mig med tiden, bli hemma där och där förena mig med Guds eviga godhet och härlighet. Då är det bra att jag får vänta i snabbköpskassan. Annars kanske jag inte hade kunnat öppna mig för detta budskap. Det som vi upplever som hinder och störning kan i grund och botten hjälpa oss att upptäcka en djupdimension. Det var det som Nikolaus von Flüe försökte lära oss, när han säger: ”ta ifrån mig, Herre, allt det som hindrar mig att komma till dig”.

Den tredje lilla bönen hör vi i Laudes i andra veckan på lördag. ”Vår mun, vår ande och vårt liv må alltid prisa dig, vår Herre, ty allt vad vi är, är din gåva till oss. Må allt vad vi gör bli vår gåva till dig”. Vi har redan försökt se, att det vi är, är Guds gåva till oss. Gud ger oss själva till oss. Vi skall vara oändligt tacksamma för att vi är så underbart skapade. Men då väntar Gud sig en gengåva. Kärleken är alltid genkärlek. Därför ber vi: ”Må allt vad vi gör bli vår gåva till dig”. Allt vad vi gör kan faktiskt bli vår gåva till Gud: när vi vänder ett blad, flyttar ett glas vatten eller beundrar en blomma. Allt vad vi gör kan bli vår gåva till Gud. Det behöver inte vara några storverk. Det mesta vi gör är det lilla vardagliga. Kan vi integrera det i vårt andliga liv, innebär det en oerhörd glädje och förtätning. Det betyder inte att vi hela tiden kan tänka på det. Men på ett naturligt sätt kan det bli så, att vi ser att det vi gör är vår gåva till Herren. Det gäller mitt arbete, men också min sorg, mina tårar, min ångest, allt det som vi tycker är svårt och förgäves.

Kanske inte omedelbart, men så småningom, kan vi se att också det som var svårt, oförståeligt, det som skapade konflikter och problem, får vi offra på Guds altare. Jesus har lärt oss på korset, att också smärtan, såren, det jobbiga och outhärdliga kan vi ge. Det betyder inte att det trollas bort och att det plötsligt bara blir skönt och underbart, men det får en mening. Det blir vårt sätt att bistå Jesus att frälsa världen. Den helige påven Johannes Paulus II (1920-2005) brukade, när han mötte sjuka och lidande människor, säga att de skulle ge honom sitt lidande, offra det till Gud, så att han skulle få styrka i sin tjänst för Kyrkan och världen. Ingenting behöver vara förlorat. Också det som verkar hopplöst och totalt meningslöst får vi lägga fram som vår gåva till Gud. För att kunna göra det måste vi öva upp det vardagliga givandet. Vi börjar dagen med att ge den till Gud. ”Herre, jag offrar min dag till dig. Jag ger dig den för att förhärliga dig”. Kan vi skjuta in den bönen lite då och då under dagen, blir det också naturligt för oss, när det riktigt kör ihop sig, att inte förlora hoppet och tålamodet utan ge allt till honom.

Återigen får vi återvända till grundverkligheten, att den verklighet, den miljö som är min, med mig själv, människorna omkring mig, arbete, familj, arbetslöshet, sjukdom, pension, allt det som utgör byggstenarna i min verklighet, är min miljö för att möta Gud. Det är min klostercell, mitt andaktsrum, min kyrka, där jag möter honom. Jag står hela tiden på helig mark. Jag kan möta Gud här och nu. Jag behöver inte längta någon annanstans och drömma mig bort, utan här och nu tar jag emot Guds omsorg, godhet och kärlek för att verkligen ta till mig att han har placerat mig här. Av någon anledning vill han att jag just här skall möta honom. Och då gränsar tiden till evighet. Det är som Thérèse av Jesusbarnet skriver: ”varje ögonblick är en evighet, en evighet av himmelsk glädje, en evighet för att se Gud ansikte mot ansikte för att vara helt ett med honom”. Varje ögonblick av vårt liv är fyllt av Guds närvaro. Vi ser inte Gud med våra ögon, men i tron anar vi att han är med oss. Vi kan bli helt ett med honom här och nu. Vi måste alltid evangelisera vår vardagsverklighet och tro att vi där möter Gud.

Men vi kan vända på det och säga, att han alltid möter oss. Vi kanske inte alltid kan vara medvetna om det eller tänka på det. Det är en annan av våra svårigheter, att vi tror att bön i första hand är tankeverksamhet, att vi måste ha en mental bild av Gud. Men bönen ligger djupare, på hjärtats nivå. Där kan vi alltid erfara Guds närvaro, försyn och omsorg, ta emot och låta oss uppfyllas. Vi bad att Gud skulle fylla vår dag med sin närvaro, och vi måste själva också fyllas på. Folk säger ofta, att de känner sig så tomma. Då säger jag till dem att det är bra, för då finns det plats för Gud. Tomheten kan vi erfara på två sätt. Vi känner oss tomma på något. Men vi kan lika gärna känna oss tomma för att ta emot nåden. Vi måste tolka om känslorna till något positivt. När vi känner oss tomma eller torra, är det just för att nådens regn skall indränka oss, för att vi skall uppfyllas med det levande vattnet.

Men det är inte alltid vi känner det så. Det är därför vi måste tolka om våra känslor. Vi kan känna oss oälskade. Det kan alla känna sig. Man känner sig inte riktigt hemma bland människor i världen, i kyrkan och överallt. Det är bara Gud som kan fylla det oändliga behovet av att vara oändligt älskad. En av våra viktigaste insikter att ta till oss är, att känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans, att inte vara sedd och välkommen, att känna sig utanför, beror på att ingen eller inget kan fylla det allra djupaste behovet att vara oändligt älskad. Det är bara Gud som kan ge oss detta. Dessa erfarenheter kan ingen människa helt undgå. Även om man har ett bra familjeliv, arbetsliv, församlingsliv, så är det liksom inte nog. Människor, skapade varelser, kan aldrig ge oss den fulla erfarenheten av att vara oändligt älskade.

Här på jorden kommer vi alltid att känna något av det här stygnet. Vi kommer in i ett sällskap. Folk står och pratar, men ingen tycks vara intresserad av oss. De erfarenheter som vi ibland gör kan vara oerhört berikande. Först är det naturligtvis jobbigt. Det är bra om de är någorlunda hövliga och säger något vänligt. Men vissa människor har ett oerhört behov att bli uppmärksammade. Man måste hela tiden lyssna på dem. När jag kommer till en församling är det ofta ungefär samma människor som har ett oerhört behov att berätta hela sitt livs historia. Det finns människor som hela tiden känner en oändlig längtan att bli sedda, hörda, välkomnade och älskade. Men alla har vi något av detta.

Så småningom kan vi lära oss att förstå, att vår längtan är till för att vi skall öppna oss för Gud. Ingen kan fylla hans plats i vårt hjärta. Inte ens den mest älskade eller älskande make eller maka kan helt fylla det djupa behovet. Tyvärr är det många äktenskap och andra relationer i vår sekulariserade värld som går sönder, eftersom man förväntar sig den oändliga kärleken av en annan människa. Ingen kan ge det, men man kan visa vägen, vara ett tecken och leda vidare. När vi förväntar oss det oändliga av varandra, gör vi varandra en otjänst och kräver det omöjliga. Så småningom lär vi oss att hantera en sådan erfarenhet. Det kan vara till oerhörd hjälp att stå ut med både andra människor och sig själv. För många är det svåraste att stå ut med sig själv. Man skulle vilja vara någon annan. Man skulle vilja be som Teresa av Avila och man skulle vilja vara lika kärleksfull som Moder Teresa av Calcutta (1910-1997). Nu är man inte det utan en vanlig smålänning eller dalkulla, och då är det inte så lätt. Men det jag kan, det lilla jag förmår, är också värdefullt i Guds ögon. Under en reträtt är det viktigt att öva in den verklighetsförankringen.

Det kan vara en viss frestelse att fly från verkligheten, att inte se sambandet mellan reträttens stillhet och tystnad och vardagslivets alla störningsmoment. Den indiske jesuiten Anthony de Mello (1931-1987) brukade ordna sina reträtter så, att det alltid skulle vara ett svagt trafikbrus i bakgrunden. Vi kan inte trolla bort alla problem, svårigheter och konflikter bara för att vi är på reträtt. Men problemen får sin rätta plats. Det svaga bruset i bakgrunden kan inte hindra oss att öppna oss för Gud och ta emot honom. Det påminner oss om behovet av frälsning.

Skapelsen är inte fulländad i sig och vi är inte fulländade. Vi har oändlig kapacitet och potentialitet att växa, mogna och blomma. Ändå måste vi acceptera vad vi är. Den accentskillnaden är mycket viktig att ta till sig. Det betyder inte att vi är perfekta och oklanderliga, men att vi ändå är oändligt sköna av Guds skönhet. Vi bär på en värdighet som är okränkbar från vårt första ögonblick till det sista. Ingen har rätt att förtrampa eller ta ifrån oss vår värdighet. Men de oundvikliga små nålstygn vi ger varandra kan också hjälpa oss att förstå att vi behöver Guds frälsning. Vi behöver inte omedelbart känna oss förolämpade.

Johannes av Korset (1542-1591) är mycket drastisk. Det han säger kan först låta något cyniskt. Han säger att vi skall längta efter att bli föraktade. Han menar att om vi är beredda att ta emot människors ovänlighet, att de ibland av någon anledning förolämpar och kränker oss, blir det också lättare för oss att se på detta i Guds perspektiv, eftersom Gud själv när han kom till jorden blev bespottad, begabbad, förolämpad och kränkt. Det vore konstigt om inte vi som säger oss vilja tillhöra honom får erfara något av detta. Med det menar jag inte att vi skall öva upp vår förmåga att kränka varandra med näthat och annat. Det har blivit en konst att vara så oförskämd som möjligt. Vi får inte låta oss bekommas av detta. Vi katoliker har under femhundra år inte varit speciellt älskade här i Sverige. Det har lärt oss att inte ta det så hårt om folk tycker att vi är konstiga och underliga. Det finns en vishet i Johannes ord, att om vi hela tiden förväntar oss och anser oss ha rätt att människor skall vara vänliga och hövliga, resa sig i tunnelbanan, hjälpa oss med det ena eller det andra, låna oss pengar, uppskatta vår värdighet, blir livet tyngre. Det blir ändå aldrig så.

Det finns ett annat sätt som vi kan lära oss av Teresa av Avila.  Hon bad under hela sitt liv för en man som hade gett henne en bägare med vatten under en av hennes resor. Minsta lilla välgärning, vänlighet, vänliga nick kan betyda mycket. I många kloster finns det äldre bröder och systrar som sitter i rullstolar. Ofta har de en vänlig utstrålning och vänlig nickning. Kan man inte göra något annat, kan man nicka lite vänligt åt människor. Det kan vara mycket uppmuntrande, också på tunnelbanan eller när folk har det jobbigt med varandra, att det finns några som nickar lite vänligt till varandra. Det behöver inte heller störa tystnaden under reträtten att nicka vänligt. Ibland är det de små obetydliga anspråkslösa gesterna av godhet som förändrar atmosfären, också på en arbetsplats. Man kan i alla fall nicka lite vänligt. Vi har en möjlighet att förstärka erfarenheten av Guds närvaro, godhet och barmhärtighet. Det är viktigare att vi själva vill förstärka den än att vi förväntar oss att andra skall göra det. Är andra sura och arga, behöver vi inte tolka det som en personlig förolämpning och kränkning. Vi behöver öva upp vårt eget tålamod både med oss själva och med andra.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi behåller och tar till oss den kristna grunderfarenheten som bygger på skapelsetron. Ibland i det andliga livet hoppar vi över skapelsen mycket fort för att hamna på frälsningens och helgelsens nivå. Men vi är skapade varelser, och vi måste bli kvar i skapelsen i medvetenhet om att vi alltid är skapade av Gud liksom varje annan människa. Det betyder att varje annan människa kan hjälpa oss att bli kvar i Guds närvaro. Vissa gör det på ett mer tydligt sätt genom att ge oss något av Guds godhet. Andra tycks ta ifrån oss något av den, men då ger de oss något annat istället som de inte vet om. Konsten att tolka verkligheten ur Guds perspektiv är mycket viktig. Jag skall inte omedelbart tänka efter hur jag känner, erfar och får ut av det jag är med om. Om alla är sura på kontoret en morgon betyder det inte att jag behöver tolka det som om man tog ifrån mig Guds närvaro.

Man befriar mig kanske från min överdrivna förväntan att alltid bli vänligt bemött, uppskattad och satt på pedestal. Den kristna askesen vill hjälpa mig med det. Om det är lite oangenämt, besvärligt och jobbigt, är det mitt sätt att göra bot för egna och andras synder och att förena mig med Kristi kors. Vi behöver inte alltid hitta på konstgjorda, artificiella botgärningar utan acceptera det som sker. Det kan vara att kaffemaskinen går sönder igen. Det kan vara grannens hund som bara skäller på natten eller skorna jag köpte som skulle vara ortopediska men som klämmer mig på tårna. De irritationsmoment som ingen av oss kan undgå är vårt sätt att göra bot. Vi behöver inte alltid gissla oss eller hitta på något artificiellt. Livet rymmer oändligt många ögonblick då vi får erfara något av detta. Då blir det som Nikolaus av Flüe sade aktuellt. Gud tar ifrån mig någonting som jag ansåg mig ha rätt att få för att befria mig från mitt sätt att styra och ställa, så att jag istället formas av Guds nåd. Eller för att uttrycka det med lilla Thérèse: varje ögonblick, vad det än är, rymmer en evighet, mötet med Gud. Den evige Guden kommer till mig i den lilla blixtsnabba sekunden och jag fylls av hans nåd och kärlek på djupet utan att det kanske berör tankarna eller sinnena eller känslorna. Vi ber till sist om nåden att bli kvar i vår vardags lite gråa verklighet.

Herre, Jesus Kristus, hjälp oss att inte fly från verkligheten och bli gäster hos verkligheten utan här och nu kunna ta emot dig, hur du än kommer till oss, i din härlighet och barmhärtighet eller i din korsfästa verklighet, för du är med oss här och nu och i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.