Biskop Anders Arborelius ocd

Att gå med Jesus – reträtt med Teresa av Avila

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 20-22 februari 2015

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Då skall vi för sista gången lyssna till Teresas egna ord:

”Är du i så stort behov, min Herre och mitt allt, att du vill hålla till godo med ett så eländigt sällskap som mitt? På ditt ansikte ser jag att du har funnit tröst av att se mig vid din sida. Hur är det möjligt, Herre, att änglarna lämnar dig ensam och att din Fader inte tröstar dig? Om du, Herre, är villig att lida allt detta för mig, vad är då detta som jag lider för dig? Vilken skam för mig, Herre, att se dig i ett sådant tillstånd. På förhand, Herre, tar jag emot alla mödor och jag vill betrakta dem som en stor välsignelse för att efterlikna dig något. Låt oss gå tillsammans, Herre. Där du går, måste jag gå. Det du går igenom, måste jag gå igenom”. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I denna text ser vi hur tydligt Teresa ser på hela sitt liv som en oupplöslig gemenskap med Jesus. Hennes liv är otänkbart utan honom. Hon är så förenad med honom att hon inte kan tänka sig att inte vara det. Det är just den totala, oupplösliga Jesusgemenskapen och Jesusrelationen som är hennes stora bidrag och stora gåva till hela Kyrkan, till alla kristna, eftersom vi egentligen alla är kallade att dela denna djupa Kristusvänskap. Under de här föredragen har vi bara kunnat nosa lite på Teresa och hennes budskap, och vi har försökt sammanfatta utifrån Bibeln det hon förhoppningsvis hjälpt oss att ta till oss och förstå.

Vi började med begreppet frälsningshistoria. Vi ser i Bibeln att Gud leder Israels folk genom historien. I Nya testamentet leder han sin Sons historia här på jorden. Vi tror att denna frälsningshistoria fortsätter och nu är Kyrkans historia och vår egen personliga historia. Jesu frälsning fortsätter att verka mitt i historiens villervalla. Det kan vara svårt att förstå eller tro, eftersom så mycket tycks motsäga Guds vilja och Guds frälsning. Men tvärs igenom allt som sker fortsätter Gud att leda sitt folk genom öknen och in i det förlovade landet. Det tänker vi mycket på under fastetiden. Vi är med Jesus i öknen och vi är med Israels folk i öknen för att sedan komma in i det nya livet, uppståndelselivet, härligheten.

Teresa ser på sitt liv utifrån att Jesus Kristus ständigt är med oss för att frälsa, helga och förvandla oss. Allt det yttre som sker och påverkar oss utifrån kan i sista hand hjälpa oss att komma Jesus närmare. Vi behöver honom för allt det vi är med om, och han kan då sakta men säkert forma om oss till en större Kristuslikhet. Vare sig det är något vackert eller fint som händer oss, vare sig det är en prövning eller ett lidande, kan det bidra till att vi blir mer förenade med Jesus Kristus.

Därför är det bra under en reträtt att tänka igenom sin egen historia. Hur har Gud arbetat i min historia? När har jag varit öppen eller när har jag inte varit öppen? När har jag förts framåt genom det som sker? När har jag blundat eller när har jag tagit ett steg tillbaka? Det är viktigt att ha en realistisk blick på sin egen historia och inte väja undan för det smärtsamma och tragiska. Ser vi på det svåra i Jesu ljus, får det en annan färg. Vi kan inte trolla bort de sår vi har tillfogats genom livet eller de sår vi har tillfogat andra, men vi kan se på det i ett försonande ljus, när vi ser att Jesus på korset har stigit ner i vårt lidande och tagit det på sig. Vi är alla beroende av vår historia på gott och ont, men att se på livet som frälsningshistoria ger det ett helt annat perspektiv. Begreppet frälsningshistoria var det första bibliska begrepp som Teresa i sitt liv kunde hjälpa oss att hantera.

Det andra är kallelsen. Att Gud kallar oss ser vi genom hela Bibeln. Han kallar Mose och Abraham. Han kallar profeterna och domarna. Även vi är personligen kallade till en uppgift i Kyrkan, i världen, i livet. Det kan vara en mer eller mindre fördold uppgift. Det spelar inte så stor roll vad vi är kallade till, men vi får tro att vårt liv har en djup mening. Gud vill använda oss och göra något gott genom oss. Det är inte bara vår lilla värld som vi skall vårda utan vi själva har en betydelse. Det ser vi tydligt i synen på Kyrkan som Kristi mystiska kropp, där det finns otaliga kallelser. Det kan vara kallelsen att koka kaffe i församlingen en gång i månaden eller kallelsen att bli martyr i Irak. Vi bollas mellan motsättningar. Det finns kallelsen att ligga på långvården och vänta på döden eller kallelsen att föda ett barn till världen. Jag får våga tro att mitt liv rymmer en djup kallelse att efterfölja Jesus på det sätt som är anpassat efter min livssituation. När vi talar om kallelse tänker vi mest på att det är präster och nunnor och andra som är kallade. Men varje människa har i Guds plan en unik kallelse som ingen annan kan utföra. Utför vi inte den, blir det ett hål i den underbara väven, ett tomrum. Ingen annan kommer att precis leva mitt liv på den plats i tillvaron där jag är. Ibland kan det bli mycket tydligt för oss att Gud vill använda oss.

Då är vårt svar omvändelsen. I Bibeln ser vi hela tiden att Gud kallar. Människan accepterar och vänder sig till honom. I vissa traditioner betonar man mycket starkt omvändelseögonblicket. Vi talade om Paulus och vi såg det hos Teresa inför bilden av den lidande Kristus. I den frikyrkliga traditionen talar man om det ögonblick då man blir frälst. Men det kan också vara en gradvis process, när man växer in i sin livskallelse. Det kan vara mycket dunkelt och ogenomträngligt men ändå tydligt att Gud vill att jag skall vara på den här platsen. Jag skall utföra detta yrke eller denna fördolda kallelse, som kanske aldrig märks eller syns men som ändå bidrar till att världen helgas och blir en offergåva till Gud.

Sedan såg vi på den tredje aspekten, som vi hänförde först och främst till Höga Visan, som talar om brud och brudgum. Vi är alla är kallade till en djup Kristusförening, till Kristusvänskap. Kristusgemenskapen är så djup att man i traditionen alltid har liknat den vid förhållandet mellan brud och brudgum. Det är därför äktenskapet är ett sakrament i vår tradition, en oupplöslig kärleksgemenskap som vittnar om Kristi kärlek till sin Kyrka. I Gamla testamentet har vi Jahves kärlek till Israel. Det är en mycket biblisk kategori, som är själva kärnpunkten i vår relation till Jesus Kristus och som innebär att vi är så djupt förenade med honom och denna förening kan fördjupas och förinnerligas under hela vårt liv. Vi kan växa allt djupare in i denna förening. I Teresa liv finns det ingen gräns för hur nära vi kan komma Jesus Kristus.
Vi sade också att för vissa människor är det en erfarenhet som vi kan kalla light on, ljuset flödar. Man hör hur Jesus talar, han visar sig. För andra är det light off. Ljuset är släckt. Man hör ingenting, ser ingenting, men erfar på en ännu djupare nivå att Gud alltid är med oss. De flesta av oss befinner sig någonstans mitt i skalan. Ibland är det lite ljusare och ibland lite mörkare. Ibland förstår vi ingenting, ibland är vi mycket övertygade om att Gud leder vårt liv. Det är i och för sig inte så viktigt om vi mer hör, ser, erfar och upplever eller om det bara är dunkelt, halv- eller heldunkelt. I sista hand beror det på vår bejakelse, som är det fjärde begreppet vi skall titta på.

Det är mycket tydligt i Bibeln att Gud respekterar människans fria vilja. Han tvingar henne inte till underkastelse, utan han ber så att säga på sina bara knän om hennes överlåtelse, hennes ja. Vi kan kalla det bejakelse, överlåtelse. Bibeln talar ofta om lydnad. Men i vår tid har begreppet lydnad förlorat sin glans, eftersom det har missbrukats av så många totalitära ideologier. Det är mycket svårt att tala om lydnad i vår tid, eftersom det tolkas som en blind underkastelse. I Bibeln värld är det istället ett lyhört lyssnande till Guds röst. Vi kan återigen se på bebådelsen. Ängeln kommer med budskapet till Maria, och i lyhört lyssnande lyder hon och tar emot detta budskap.

I hela den kristna historien ser vi denna aspekt som vi kan sammanfatta med lilla ordet ja. Vi säger ja till Gud. När vi döps bejakar vi genom doplöftena Guds tilltal. I det flesta fall är det ett barndop och då är det våra faddrar som i vårt ställe i hela den kristna gemenskapens namn säger ja till Gud. Vid ett vuxendop eller en upptagning i Kyrkan finns ja-ordet med. Ibland finns förnyelse av doplöftena när vi säger ja på nytt. Det lilla ordet ja är det kristna livets viktigaste ord, där vi bejakar Guds tilltal, Guds kallelse och uppdrag.

Teresa tillfogar en accent som är ganska tidsnära. Hon talar om att vi måste ha, som hon säger på spanska, en determinada determinación, en beslutsam beslutsamhet. Hon använder den dubbla kopplingen. Det är typiskt för de semitiska språken att göra det, när det är något verkligen viktigt. I evangeliet hör vi Jesu ord: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er”. Teresa ser att vi måste ha en beslutsam beslutsamhet att bejaka Jesus Kristus och följa honom. Det räcker inte att bara vara beslutsam. Det ligger också en psykologisk vishet här, eftersom vi är så obeslutsamma och vacklande. Speciellt i vår tid har vi mycket svårt att ta ett livsavgörande beslut. Folk gifter sig och säger gladeligen att de skall älska varandra i nöd och lust. Efter några år tar det slut, för då är det varken nöd eller lust. Det är mycket svårt för människor att ta ett livsavgörande beslut. Mycket av vår kultur gå ut på att underminera ett livsavgörande val och säga till människor att vi hela tiden förändras. Man ser det på alla områden att allt är statt i en förändringsprocess, förvandlingsprocess. Jag är inte längre densamme, säger man. Allt har förändrats. I vår tid är det ännu svårare att ha en beslutsam beslutsamhet, eftersom vi påverkas på så många olika nivåer att förändra det djupaste inom oss.

Men i Bibelns värld är det något oerhört viktigt att kunna överlåta sig till Gud helt och fullt. Det finns många vackra ord för det. Ett av de vackraste orden är på engelska. Man talar om responsiveness, att vara som ett svar på Gud. Gud talar och vi svarar. Detta synsätt går igenom också på det rent mänskliga planet. När någon friar till en annan väntar man på ett ja-ord. Också det är en form av bejakelse. Gunnar Edman (1915-1995) skrev en bok som hette ”Den stora bejakelsen”. Det är ett djupt, bibliskt grundmotiv att människan har en fri vilja. Hon kan också överlåta sig till Gud. I kärlek, tro och hopp kan hon ta detta stora steg, eftersom hon har förtroende och förtröstan på Gud. Den förtröstansfulla vänskapen med Gud gör det möjligt för oss att säga ja till honom och inte nja, eller kanske eller i morgon. Tendensen finns också att vi uppskjuter eller inte riktigt vågar ta steget. Det ser vi i vår tid på alla nivåer. Skall jag våga gifta mig med den här människan? Hur skall det se ut om tio år? Det vet vi inte, men om man har en beslutsam beslutsamhet, vågar man ta språnget. Skall jag våga träda in i det klostret, om jag känner en kallelse? Jag vet inte hur det skall vara där om femtio år. Det är ett risktagande och tron är ett risktagande. Det är kasta sig ut och våga lita på att man fångas upp av Guds starka armar. Själva livet är ett risktagande, men vi får ha en grundförtröstan och tillit till att Gud är med. Teresa kan hjälpa oss med att våga ha den beslutsamma beslutsamheten, även om vi är lite räddhågade och oroar oss för det mesta. Det har inte att göra med den psykologiska konstitution vi har utan det ligger djupare. Ibland är det just de räddhågade människorna som kan ta det djupaste beslutsamma beslutet att gå i Jesu efterföljd.

Här brukar jag berätta historien om karmelitnunnorna i Compiègne. Under franska revolutionen arresterades en hel kommunitet i Compiègne. I ett kloster finns det ofta mycket olika personligheter. Man berättar om den kraftfulla priorinnan och den lilla, räddhågade novisen, Blanche, som var rädd för allting. Skildringen är delvis romantiserad genom olika författare som Gertrud von le Fort. Det finns också en opera som har spelats många gånger i Sverige. Det bygger på en historisk händelse. Nunnorna blev verkligen avrättade. Det är märkligt att i alla diktaturer ger man sig på kloster där man lever helt avskilt från världen. Den här kommuniteteten bestod av allt slags systrar. Modern var en kraftfull, dynamisk person som med järnhand styrde klostret. Men hon dog innan systrarna skulle föras iväg för att avrättas och hon fick då gå igenom en fruktansvärd dödskamp. Man hörde hennes skrik som ekade i hela klostret. Man kunde förvänta sig att här skulle alla ha en stor förtröstan, döden är ju bara en övergång. Men också i ett kloster kan någon drabbas av en fruktansvärd dödskamp. Så är det med lilla syster Blanche som är rädd för allting. Efter priorinnans död blev alla systrar arresterade och fördes bort. Men den lilla systern tog till flykten. Hon ville inte vara med längre. Sedan kom avrättningen, som har romantiserats i själva romanen eller operan. Då beskriver man mycket målande hur syster efter syster går upp till schavotten och giljotinen, medan man liksom i procession går upp och sjunger Salve Regina. Det blir tystare och tystare efter varje huvud som faller. När den sista nunnan gått upp blir det helt tyst. Då hör man i folkmängden någon som fortsätter att sjunga Salve Regina. Det är den lilla räddhågade novisen som har fått mod att vittna och stämma upp sången.

Man förklarar det som hände med att de två, priorinnan och novisen, bytte död. Det låter märkligt, men man talar ibland om att i de heligas gemenskap kan vi dela varandras gåvor men också varandras svagheter. Den kraftfulla priorinnan tog på sig den lilla, räddhågade novisens död och fick gå igenom dödskampen. Den lilla novisen fick ärva priorinnans mod och kunde vittna. Det pekar på att den beslutsamma beslutsamheten inte så mycket beror på vår psykologiska konstitution. Vissa kanske är rädda för allt. Jag kommer också ihåg en gammal dam, som var rädd för allt. Hon var rädd att det skulle bli inbrott och för att man skulle vara arg på henne. Men när hon skulle dö dog hon helt lugn. Hon litade då på att vår Herre skulle hjälpa henne över gränsen.
Det är viktigt att komma ihåg att den beslutsamma beslutsamheten inte i första hand är en psykologisk fråga utan det handlar om en trosöverlåtelse. Även den som kan vara mycket rädd av sig och obeslutsam till sin natur, kan med Guds hjälp säga ja till honom. Det ser vi ständigt. Detta ja-ord måste då upprepas dagligen och stundligen. Hela vår Kristusrelation bygger på att vi i livets alla omständigheter säger ja till honom och att vi, hur livet än gestaltar sig och vår historia förlöper, har möjlighet att med beslutsam beslutsamhet säga ja till Gud. Det kan vara mycket svårt i vissa situationer, medan det ibland kan gå lekande lätt. Ibland missar vi. Ett visst tillfälle var som gjort för att vi skulle vittna om Kristus och försvara vår tro, men vi gör det inte. Men det är aldrig försent, eftersom vi alltid kan börja om igen. Det är därför vi har försoningens sakrament, bikten, för att vi i efterskott skall kunna rädda det som annars var förlorat. Vi kommer till bikten och det enda vi har att ge Gud är våra synder och missade tillfällen. Men då förvandlas det också till nåd.

Wilfrid Stinissen använde ofta ordet överlåtelse för den bibliska kategorin att säga ja. Vi kan se att man beskriver saken på olika sätt, men i grund och botten är det detsamma: vårt svar till Gud. Teresas förklaringsmodell kan vara mycket viktig i vår tid, när vi ofta har förlorat förmågan att ta ett livsavgörande beslut. Vi ryggar lite tillbaka och har svårt att tro att ett ja kan hålla. Kan jag ge den här människan mitt ja för hela livet? I början tror man kanske att det är en drömprins eller drömprinsessa man har gift sig med. Då kan det vara lätt att säga ja. Men efter några år ser man att det är en grinig, eländig kille eller en shopping lysten tjej. Man ser det mänskliga och att då fortsätta är inte så lätt alltid. Att ändå lita på att Gud är med i allt kan vara mycket svårt. Likadant är det om man blir präst eller ordenssyster och vill ge sitt liv för Kristus. Man upptäcker vardagens lunk. Det är inte alltid är så uppåt och roligt i församlingen. Där är många griniga människor som tittar snett på en. I klostret hade man trott att det var en idealisk kommunitet, men också där är det vanliga människor. Livets alldaglighet och grådaskighet gör det ibland svårt att leva vidare i kraft av ja-ordet. Det är då den beslutsamma beslutsamheten kan komma in som gör det möjligt för oss att säga: ja, Herre. Jag är väl inte heller världens roligaste människa att vara gift med eller att leva tillsammans med, men vi försöker ändå. Det kan bli som med ökenfäderna när de sade, att nu stod de inte längre ut i öknen utan ville tillbaka till världen. Men de stannade i alla fall en dag till. Och så upprepades det dag för dag. De kunde härda ut till morgondagen. Sedan kan ett helt långt liv gå förbi och man har överlistat sin bräcklighet och sin vanmakt, eftersom man mer litar på Guds ledning och kärlek som ger oss kraft att gå vidare.

Vi behöver alla de fyra bibliska grundkategorierna för att det riktigt skall gå ihop. Om jag inte har den djupa Kristusföreningen och om det inte betyder något för mig att jag tillhör honom, blir det också mycket svårt för mig att stå fast vid min beslutsamma beslutsamhet. Om jag inte riktigt förstår att min historia med allt vad den rymmer ändå uttrycker Guds omsorg och försyn, blir det också mycket jobbigt. Om jag inte tar emot kallelsen och lever i ständig omvändelse, kan det också haka upp sig. Det är viktigt att se att vi behöver allt detta för att bli kvar som Kristi lärjungar och gå med honom. Teresa säger: ”Det måste vara många som har börjat men aldrig har nått målet. Jag tror att det till stor del beror på att de inte från början har omfamnat korset. Det är därför de känner sig nedslagna och tycker sig inte ha gjort några framsteg”.
Teresa säger att vi måste omfamna korset. Det är Kristus på korset vi omfamnar. Men vi får inte väja tillbaka och tro att vi kan få ett bekymmersfritt, problemfritt liv. Vi tror ofta att livet alltid skall vara behagligt, att Guds nåd alltid skall ge oss tillfredsställelse. I den första kristna tiden var modellen för den kristne att vara en stridsman, en person som kämpade. I vår tid är det att vara ett vårdpaket. Gud skall pyssla om oss. Kyrkan är en slags terapiinstitution, där man daddar med oss och vårdar oss. Vi har lite förskjutit betoningen från, som Teresa säger, att vi måste kämpa för vår tro med bönen och boten som vapen till att vi skall vara vårdfall och tron en slags terapi. En av våra icke-kristna vänner, författaren Lars Gyllensten (1921-2006), har sagt oss ett sanningens ord. Han säger att många kristna har fallit för den frestelse som han kallade det terapeutiska gudsbeviset, som innebär att Gud är till för att ge oss terapi, trösta oss, dadda oss, vårda oss. Det ligger naturligtvis något i att Gud vill vårda oss och hjälpa oss. Men tron är inte i första hand en slags terapi för ömtåliga själar, utan tron skall fostra oss till att kämpa för det som är rätt och sant.

I vår tid har vi ofta, kanske mer omedvetet än medvetet, tagit över rollen att vi skall vara vårdpaket, få omvårdnad, vänligt bemötande och kärleksfull omvårdnad överallt, och att det är vi som har rätt att få det och inte behöver ge något. Vi förväntar oss ständigt att Gud skall ge oss emotionell tillfredsställelse, att vi hela tiden skall känna att han bär oss i sin hand. Kyrkan är då till för att vara ett slags terapiinstitut, där vi hela tiden blir omvårdade. Förväntar vi oss det, blir vi aldrig riktigt nöjda. Vi kan aldrig få ständig uppmärksamhet hela tiden och bli omvårdade och ompysslade. Om vi hela tiden förväntar oss att andra skall pyssla om oss, blir vi alltid besvikna, vare sig vi lever i en församling eller i en kommunitet.

Det ligger mycket djup vishet i Teresas ord, att vi från början måste omfamna korset, att vi måste räkna med korsets verklighet i vårt liv. När Gud blir människa tar han på sig allt det vi kan sammanfatta under begreppet kors för att visa oss att han är med oss i detta. Men han har inte tagit ifrån oss korsets verklighet. Själva livet rymmer alltid någon form av kors, någon form av lidande, prövning. Vi kan aldrig fly från den delen av verkligheten. Vi skall undvika det lidande som går att undvika, speciellt när vår nästa drabbas av det. Men ändå finns det oundvikliga former av lidande och kors som ingen kan komma ifrån. Det är då vi måste se Kristi lidande anlete i detta och tro att han är med oss och bär oss. Har vi omfamnat korset, tagit på oss vårt kors och gått i hans fotspår, kan vi också hjälpa andra att upptäcka att det inte är världens undergång när korset kommer in i vårt liv, utan det är en väg till uppståndelse och nytt liv. Vi upplever fastetiden varje år på nytt för att leva oss in i denna del av verkligheten och då med beslutsam beslutsamhet gå i Kristi fotspår.

Teresa skriver till sina systrar: ”Systrar, besluta er då äntligen för att ni har kommit hit för att dö för Kristus, inte för att omhulda er för Kristi skull”. Där sätter hon saken lite på sin spets. Man går inte i kloster för att bli omhuldad utan för att följa en korsfäst Herre. Det gäller oss alla att vi måste räkna med att vi inte alltid kan få en omhuldad curling-tillvaro. Man brukar säga att det för många föräldrar har varit en frestelse att ta ifrån barnen alla problem och omhulda dem för mycket, naturligtvis i bästa mening. När barnen då kommer ut i världen kan minsta svårighet få dem på fall. Många unga människor har inte någon motståndskraft mot livets prövningar och besvikelser, eftersom de har blivit allt för omhuldade. Vi kan aldrig bortförklara och hålla borta alla problem, alla svårigheter från människor, utan vi måste hjälpa dem att hantera det svåra. Det är det som Teresa menar med att vi skall omfamna korset. Vi skall älska den Korsfäste och föröka se honom i detta.

Johannes av Korset uttrycker det på ett annat sätt. Han säger att vi inte skall plocka blommorna utmed vägen, när vi går upp för det karga berget. Med det menar han att vi inte skall söka de små tillfredställelserna, ljuspunkterna och trösetämnena, när vi vill följa Jesus. Det är mycket lätt för oss att fastna vid små glädjeämnen. Under fastetiden kan det vara bra att tänka efter vad det är för blommor jag plockar. Vad är det jag söker för små trösteämnen som hindrar mig från att gå vidare i Kristi efterföljd? Det är mycket viktigt att vi ser det som gäller oss själva. Det är mycket lätt att se vad andra har för trösteämnen och försöka hindra dem. Men nu gäller det oss. Människan har en förmåga att låta allting bli som en blomma eller ett trösteämne som hindrar henne att gå Kristus efter.

Också lidandet kan för vissa människor bli en slags flykt. Ibland kan man möta sjuka människor som älskar att tala om sina sjukdomar. Ju mer de talar om sina sjukdomar desto gladare blir de. Det är ganska märkligt att vi människor har en förmåga att fastna vid allting. Ibland kan människor bli arga på varandra, eftersom någon annan är sjukare än de själva är. Vi kan liksom göra allting till en slags flykt, där vi fastnar på vägen för att inte gå vidare i Jesu efterföljd. Därför är det, som Teresa säger, viktigt att ha självkännedom. Vad är mina blommor? Var hänger det upp sig för mig? Var är det jag tar min tillflykt när livet är tungt och svårt för att inte konfrontera mig med det svåra? Vad är det som hindrar mig att omfamna Kristi kors? Var är det jag fastnar? Det kan vara mycket olika. Sedan måste vi också betona att vi också har ett rättmätigt behov av avkoppling. Vi måste också ha en viss klarsyn och se att vi ibland kanske behöver en liten blomma på bordet. Det kan också bli en flykt att fly in i en överdriven askes. Överallt finns det fallgropar. Allt kan bli en stötesten. Därför behöver vi klarsyn i vår efterföljelse av Jesus, så att vi inte fastnar på vägen eller faller för stötestenar. Naturligtvis kommer vi ändå att göra det på vår väg, men då får vi inte gråta över spilld mjölk utan i ödmjukhet bekänna vår synd och få Guds förlåtelse och gå vidare. Man kan också frossa i egna synder och misstag. För vissa kan det bli en förvänd glädje att berätta om alla sina misstag och synder. Det kristna livet är en ständig kamp mot alla slags frestelser. Vi kan liksom aldrig dra oss tillbaka i vårdpaketslösningen, utan vi måste hela tiden har vår uppmärksamhet på Jesus Kristus.

Teresa säger också: ”Jag råder var och en som erfar denna brinnande törst efter Gud att vara på sin vakt, ty hon kan vara säker på att bli utsatt för denna frestelse.” Också i vår längtan efter Gud kan det finnas något av dold själviskhet. Man kan vilja bli ett stort helgon, som Teresa av Avila, för att få beröm av andra. En klassisk frestelse är att vilja vara som någon annan. I Kyrkan vill man bli som Teresa av Avila. I världen vill man kanske bli som Annie Lööf eller Hillary Clinton. Tidigare var det Lill-Babs som var Sveriges mest populära kvinna. Nu vet jag inte vem det är. Många vill ha en idol, världslig eller andlig, som man absolut vill efterlikna. Men det kan också vara något som hindrar oss.

Även i vår längtan att bli heliga, att komma Gud nära, finns det något som måste renas. Det är därför arvsynden är så viktig att förstå. Även i våra bästa och högsta aspirationer behöver vi renas. Jag vill kanske bli martyr, men också för att det skall synas, märkas och beundras. Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) har sagt att arvsynden är en av de mest hoppfulla trossanningarna, för den pekar på att vi alltid behöver Jesus. Även i vår längtan efter Jesus finns det något av dold själviskhet som måste renas. Är vi inte medvetna om det, dras vi kanske till det fanatiska, överdrivna eller exalterade som man ofta förebrår oss religiösa för. Man anser då att de religiösa beter sig konstigt och inte normalt. Vi måste hela tiden komma ihåg att vi behöver Jesus som Frälsaren. Också i våra bästa och högsta ögonblick finns det något som han måste rena. Vi har goda intentioner och vill komma Jesus närmare, när vi åker på reträtt. Men det kan också smyga sig in sig in något av egenrättfärdighet och självgodhet och kritik av dem som inte åker på reträtt. Jag har minsann trätt in i klostret och levat där i femtio år, men det har inte ni. Mycket lätt kan vi, utan att vi märker det, också hamna i det självgoda synsättet, och då flyger godheten ut genom fönstret. Det är viktigt att komma ihåg, för det hjälper oss att förstå att vi alltid behöver Guds frälsning. I allting är vi beroende av Jesus Kristus. Vi kan inte bygga upp en egen godhet och fromhet på egen hand för då rasar hela bygget.

Därför behöver vi den beslutsamma beslutsamheten att gå vidare, när vi upptäcker att vi har hamnat på farlig mark och har en tendens att se ner på dem som inte åker på reträtt, går i kyrkan eller betalar sin kyrkoavgift. Det är lätt att hamna på farlig mark. Teresa varnar sina systrar för det. Även om vi har en brinnande törst efter Gud, kan det finnas en lite falsk ton som måste renas. Även om vi längtar efter ett intensivt böneliv kan det finnas något av självgodhet och egenrättfärdighet. Vi måste alltid vara beredda på att vi behöver renas, också på detta område.

Här kan vi citera Katarina av Siena (1347-1380), som var den andra av de första kvinnliga kyrkolärarna. Sedan kom det flera. Vi har Thérèse av Jesusbarnet, Hildegard av Bingen (1098-1179). Men Teresa av Avila och Katarina av Siena var de första. Katarina av Siena har en vision av sin stad. Hon ser att djävlarna, demonerna, samlar sig kring vissa delar av staden. Det var inte vid bordellerna och krogarna utan det var vid klostren och kyrkorna, där kunde de göra riktiga kap. Om de fick nunnor och präster på fall, då var det en större vinst. Det är viktigt att komma ihåg att bara för att man försöker leva ett gott, kristet liv och efterfölja Jesus är man inte på den säkra sidan, för ofta finns där fördolda frestelser som kan vara svåra att genomskåda. Den fariseiska frestelsen finns och fariséerna var de enda som Jesus var riktigt arg på. Vi får inte glömma att fariséerna var de bästa, frommaste och mest hängivna av judarna på Jesu tid. De var de som mest liknade Jesus i hans undervisning. Men när det gick galet gick det riktigt galet och de blev självgoda och egenrättfärdiga. De här frestelserna finns alltid.

Vi är aldrig på den säkra sidan, utan vi måste hela tiden upprepa vårt ja, vår överlåtelse till Jesus. Vi behöver ständigt hans frälsning. Vi behöver ständigt omvända oss till honom. Det räcker inte med en gång för alla. Här behöver vi Jungfru Marias lyhördhet och lyssnande, för att känna in den situation vi befinner oss i och där bejaka Guds vilja. Här är den beslutsamma beslutsamheten avgörande. Vi behöver komma ihåg att vi hela tiden är i behov av Guds frälsning. Det är Gud som måste förändra oss inifrån. Vi behöver hans förbarmande. Vi är tiggare som ständigt behöver hans nåd och förbarmande för att växa in till den djupa gemenskapen. Ibland har vi i vår tid glömt bort att Jesus i första hand är en frälsare och inte en vishetslärare. Han måste inifrån möblera om oss och förändra oss.

Vi behöver Jesu hand, krukmakaren, som formar om oss och gör oss vackra. Vi kan inte bli vackra på egen hand. Vi måste naturligtvis medverka med Guds nåd och göra vårt bästa. Men det räcker inte att vi lägger lite make up själva. Kristus måste möblera om oss, omforma oss så att vi blir alltmer Kristuslika. Då får vi vara beredda på att vi kommer att utsättas för lite fördolda frestelser, också i vår fromhet, också i vår Kristusefterföljelse. Då är det viktigt att vi kommer ihåg att Jesus vänder sig mot de fariséer som föll för frestelsen att klara sig på egen hand. Fast det egentligen var de som stod honom närmast, när det gäller sättet att leva och tro, var han strängast mot dem. Ibland får vi tro att Jesus också förhåller sig så till oss. Han förväntar sig mer av oss som efterföljer honom och som bär hans namn än av dem som inte gör det.

Det viktiga är att ha en grundtillit till Guds barmhärtighet i Jesus Kristus. Teresa säger: ”Tänk vilket underbart byte att ge Gud vår kärlek och få hans. Vi skall veta att han förmår allt. Vi däremot förmår här nere endast att göra det som han sätter oss i stånd till. Men vad gör vi egentligen för dig, Herre, som du har gjort för oss? Det är då så gott som ingenting, endast en smula beslutsamhet. Men om du, Herre, vill att vi med detta ingenting skall förtjäna det som är allt, låt oss då inte vara så dåraktiga att vi underlåter att göra detta. O, Herre, allt som skadar oss kommer sig av att vi inte har blicken fästad på dig”.

Vi kan till sist återvända till temat med Jesu blick som vilar på oss. Det är Jesu kärleksfulla blick som hela tiden kontemplerar oss. När vi använder begreppet kontemplation tänker vi ofta på att det är vi som kontemplerar. Men egentligen är det Kristus som betraktar oss ständigt. Vi försöker besvara hans blick. Ett tema vi kan ta med oss för vardagen är att mer och mer växa in i övertygelsen att Kristus ständigt ser med kärlek på oss. Han följer oss steg för steg var vi än går. Vi försöker besvara den kärleksfulla blicken och fästa den på honom.

Blicken flackar ofta hit och dit. När man firar mässan och predikar ser man att vissa människor tittar hit och dit. Det betyder inte att de är ouppmärksamma. De kanske söker något av Jesus omkring sig. Att försöka upptäcka Jesu spår i den värld vi lever, i de människor vi möter, i de händelser vi är med om, är mycket viktigt. Vi får växa in i övertygelsen om att Jesu blick vilar på oss och vi kan besvara den blicken genom det vi säger, gör och tänker. Vi är aldrig utan honom. Teresas kontemplativa budskap till oss kan sammanfattas i att Jesu blick är fästad på oss och att vi försöker besvara denna blick och se på honom.
Då upptäcker vi Jesu spår, hans tecken omkring oss. Det kan vara väldigt olika, men vi kan alltid ana oss till honom. Det är en stor glädje när det går upp för oss att vi överallt kan se små tecken som kan hjälpa oss att komma honom närmare. Vi kan också locka fram det genom att se kärleksfullt på vår nästa och i henne ana det Kristusmönster som finns och som hon skall växa in i. Gud har gett oss alla ett mönster, och vårt liv går ut på att han formar om oss till detta mönster som vi skulle vara, till den skönhet som vi egentligen har, både genom skapelsen och genom nåden och som genom livet kan växa fram. Vi kan bli vackrare och vackrare ju äldre vi blir. Ibland möter vi gamla människor som är oerhört vackra. Ibland säger jag vid en vigsel till dem som gifter sig att de om femtio år kommer att bli ännu vackrare. Då blir de först lite undrande, men sedan förstå de vad jag menar. Vi får tro att vi genom Guds nåd kan bli ännu vackrare, när vi låter honom frälsa oss och forma oss till det vi är menade att bli.

Vi ber om den nåden för varandra.

Herre, Jesus Kristus, du har sett på oss och kallat oss till efterföljelse och vi har försökt besvara vår kallelse genom att omvända oss till denna djupa förening med dig. Hjälp oss nu att gå vidare med beslutsam beslutsamhet och ta emot din frälsande kärlek, så att vi kan bli dessa vackra, underbara, oersättliga och unika varelser som du vill att vi skall vara. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.