Biskop Anders Arborelius ocd

Att gå med Jesus – reträtt med Teresa av Avila

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 20-22 februari 2015

 

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Vi börjar med Teresas egna ord:
”Inget får skaka dig, inget förskräcka. Allting skall klarna. Gud är densamme. Vänta och vaka. Allt skall du vinna. Den som har Gud kan ingenting sakna. Gud ensam räcker”. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Om några veckor är det femhundra år sedan Teresa av Avila (1515-1582) föddes. Ännu är hon lika aktuell, eftersom hon är en levande kristen kvinna, som också i dag kan inspirera och hjälpa oss att komma Gud närmare. Meningen med en reträtt är att vi skall få hjälp att upptäcka hur nära Gud är oss, hur mycket han gör för oss och hur mycket han betyder i våra liv.

Vi börjar med ett bibliskt begrepp, frälsningshistoria, som Teresa av Avila kan levandegöra för oss. I Bibeln ser vi att Gud leder sitt folk. Han leder folket genom öknen och in i det förlovade landet. Bibelns människor litar på att deras liv, deras historia, är ett möte med den levande Guden. Han handlar i deras liv, ger dem sin nåd, kärlek och omsorg. Under en reträtt behöver det levandegöras även för oss, att vårt liv är en ständig dialog och relation med Gud. Egentligen heter Teresa inte av Avila utan Teresa av Jesus som karmelitnunna. För en del år sedan kom det ett påbud från Vatikanen, att vi inte skall säga Teresa av Avila utan Teresa av Jesus, eftersom det var det namn hon själv valde. Men i karmelitorden finns det en massa olika helgon som heter Teresa. För att inte blanda ihop dem kan det vara lättare att tala om Teresa av Avila.

I Teresa liv är det tydligt att hon anar, ser och hör hur Gud verkar och att det som sker inte är likgiltiga ting, utan bakom allt det vi är med om kan vi ana Guds försyn, Guds omsorg. Ett av de viktigaste budskapen hon vill hjälpa oss att upptäcka är att också vårt liv är en frälsningshistoria. Gud vill vara med, visa oss sin ledning i vårt liv och bakom eller tvärs genom allt det som sker leda oss vidare till en allt djupare gemenskap med honom. Under en reträtt under fastan kan begreppet frälsningshistoria vara mycket viktigt att tänka på och begrunda. Det viktiga är inte att vi vet allt om Teresa. Vi kan här bara nudda vid henne. Men om hon kan förmedla några djupa insikter som hjälper oss att leva ett mer fördjupat liv till Guds ära, för vårt eget och människors bästa, är det mycket nog. Teresa är i högsta grad en biblisk människa, som verkligen lever av Bibelns budskap och vill göra det till det bärande i sitt liv.

Teresa är inte född i själva Avila utan utanför denna stad, som man brukar kalla den spanskaste av alla städer. Omgiven av sin ringmur ligger den på den kastilianska högslätten. Samtidigt är Teresa, vilket man inte alltid har vetat, av judisk börd. Hennes farfar var en omvänd jude från Toledo. På den tiden, liksom i vår tid, var det inte alltid så lätt att vara jude eller ha judiskt ursprung. Judarna hade fördrivits från Spanien 1492. Men en hel del blev kvar. Några blev kristna, andra levde i det fördolda. Man brukar säga att den judiska börden är Teresas hemlighet. I hennes skrifter märker vi inte många tecken på att hon tillhörde den grupp, som på spanska brukar kallas conversos, omvända judar. Men om vi läser mellan raderna, kan vi upptäcka många spår därav. Många som stödde henne och hjälpte henne att grunda kloster tillhörde denna grupp. Det blev en diskussion i något sammanhang om en av välgörarna skulle få begravas i hennes kyrka, fast han tillhörde denna grupp. Då hävdade Teresa med bestämdhet att han hade rätt till det, eftersom han hade hjälpt henne.
Teresa växte upp i en stor familj med många barn. Hon skildrar sina föräldrar på ett mycket speciellt och helt typiskt sätt. Om sin far skriver hon: ”Min far var en man av stor kärlek till de fattiga och barmhärtighet mot de sjuka och även mot tjänarna. Den var så stor att ingen kunde förmå honom att hålla slavar, till den grad ömkade han sig över dem. En gång, när han hade en slavinna som tillhörde en av hans bröder i sitt hus, behandlade han henne lika väl som sina egna barn. Han sade att så länge hon inte var fri hyste han ett medlidande som inte var att stå ut med. Han var mycket sanningskär, och aldrig hörde man honom svära eller baktala någon. En man av den mest fläckfria heder”. Man riktigt ser fadern framför sig med hans medlidande med de svaga, med dem som hade det sämst i samhället.

Modern var lite annorlunda. ”Min mor hade likaså många dygder och var under hela sin levnad hemsökt av svåra sjukdomar. Hon ägde den mest fulländade ärbarhet. Fastän hon var mycket vacker fanns det ingen antydan om att hon fäste minsta vikt vid den saken, ty när hon dog vid bara trettiotre års ålder hade hon redan börjat klä sig som en äldre kvinna. Hon var mycket fridsam och hade ett synnerligen gott förstånd. Under den tid hon levde utsattes hon för hårda prövningar. Hon fick den mest kristliga död”.

Vi märker att det är en annan tid, men vi märker också vissa drag som alltid kommer tillbaka i alla mänskliga sammanhang. Det är öppenheten för Guds mysterium som gör att Teresa och hennes tid, hennes familj också kan hjälpa oss att se på vår bakgrund, hur vi i den miljö där vi har vuxit upp har mött Gud, ibland mer uttalat, ibland mer i det fördolda. Vår barndom, vår uppväxt präglar oss alltid. När vi tänker på begreppet frälsningshistoria är det viktigt att också tänka efter hur Gud har kommit in i mitt liv, i min familj och min omgivning. Hur har människor där kunnat förmedla Gud till mig? Under resten av vårt liv kan vi upptäcka att Gud finns med, att han vill något. Ibland talar han på ett mer tydligt sätt till oss, ibland mer i det fördolda, och han använder ofta människor för att ge sig själv till oss. Hela Kyrkans mysterium bygger på att vi får förmedla Gud till varandra genom vårt sätt att vara, tala och handla. Men vi kan också dölja honom för varandra. Därför är det så viktigt för oss att försöka bli mer och mer genomskinliga för Gud och hans kärlek, så att vi kan hjälpa varandra att upptäcka Guds mysterium och försyn i våra liv.
Teresa skriver om sina syskon: ”Vi var tre systrar och nio bröder. Av Guds godhet bråddes alla på sina föräldrar i dygd, utom jag, fastän jag var den som min far mest älskade … Mycket förundrade vi oss när vi läste att straffet och härligheten båda är något som evigt varar. Det hände att vi ofta och länge talade om detta, och vi njöt av att gång på gång upprepa: ”för evigt, evigt, evigt (para siempre, para siempre)”.

Evighetsaspekten är för Teresa mycket tydlig från första början. Skillnaden med vår tid är att evigheten för den tidens människor ständigt var närvarande, medan människor nu ibland säger: ”om jag skall dö”. Man har nästan glömt bort att man skall dö, att det hör till livet. Det kan vara en oerhörd hjälp för oss att verkligen räkna med att vi är kallade till ett evigt liv. Detta livet är inte allt. Vi kan inte här få all vår längtan mättad. Livet i dess bräcklighet med dess svårigheter och prövningar kan inte ta ifrån oss den djupaste hemhörigheten i Gud eviga rike och härlighet. En av Teresas nådegåvor till vår tid är att hjälpa oss att förstå att vi är kallade att leva para siempre, för evigt, evigt. Då får vi också en viss distans till livets svårigheter och problem. Det är inte hela världen och vi behöver inte gå under, även om livet är tungt och svårt ibland, eftersom vi har blicken riktad bortom horisonten.
Teresa fortsätter: ”Genom att jag så ofta uttalade dessa ord har Herren redan i min spädaste ålder skänkt mig ett bestående intryck av sanningens väg”. Evigheten präglade henne ända från barndomen. Vi är kallade till något större och något mer än bara det vi kan se och ta på här nere. Jag tänker ofta på de ungdomar i vår tid som lider och inte tycker sig ha något värde. Den enda grupp i samhället där självmorden ökar är bland de unga. Vår miljö och vårt samhälle har ibland tagit ifrån dem den dimension som gör att man kan härda ut. Även när de blir mobbade eller inte sedda kan det inte beröva dem deras värde och värdighet i Guds ögon. Evighetsperspektivet hjälper oss att hantera vår livshistoria. Det är inte bara detta synliga, vanliga liv vi är kallade till utan något djupare och större. Barn som kan ta till sig denna insikt får en väldig styrka och motståndskraft mot livets vedervärdigheter och problem, som ingen kan garantera dem att inte möta. Vi kan aldrig lova ett barn en problemfri tillvaro. Men vi kan hjälpa dem att hantera problemen med Guds nåd och hjälp.
Teresa var redan som barn helt präglad av den kristna tron, av Guds omsorg och kärlek. Som varje kristen vill hon då också göra något för Gud. Hon ville besvara hans kärlek och omsorg. Hon hade hört berättas - också det är lite aktuellt - att de som kom till morernas land kunde bli halshuggna och bli martyrer. Man riktigt ser rubrikerna i tidningen i våra dagar från Syrien och Irak! Teresa lyckades med konststycket att locka med en av sina småbröder, Rodrigo. Hon sade: ”Nu skall vi bege oss ut till morernas land och bli halshuggna och martyrer”. Vi tycker det är märkligt att ett barn kan tänka i de banorna. Men det är uttryck för hennes längtan att få ge allt för Gud, också sitt liv om så skulle vara. De här småbarnen kom bara strax utanför staden, innan en släkting fångade upp dem och återförde dem till hemmets frid och ro. Tyvärr lyckas det inte heller alltid för dem som beger sig ut i vår tid. För oss kan det förefalla märkligt att martyridealet var så tydligt för henne. Men det var en tid när många kristna blev fångna i de så kallade Barbareskstaterna på andra sidan Medelhavet och också blev slavar. På den tiden stiftades det flera ordnar för att friköpa sådana slavar. I sista hand måste de bröder som gick in i dessa ordnar ställa sig själva till förfogande istället för någon som skulle bli fri. Det var ett mycket krävande ordensliv att vara beredd att själv bli slav, om man på det sättet kunde befria någon annan. Dessa ordnar, trinitarier och mercedarier, finns fortfarande i vår tid och försöker hitta medel till dem som hamnar i det moderna slaveriet, som faktiskt är lika utbrett som då, men på ett annat sätt. Vi behöver bara tänka på trafficking och domestic workers i Gulfstaterna och Saudiarabien. Världen har inte blivit så väldigt annorlunda på femhundra år. Ungefär samma fenomen som då finns nu.

Men om Teresa inte kunde bli martyr ville hon ändå göra något vackert för Gud. Hon hade hört talas om att det fanns eremiter och började bygga en eremithydda genom att lägga små stenar på varandra. Men inte heller det lyckades, för stenarna ramlade ner. Hon blev varken martyr eller eremit. Men under hennes senare levnad blev något av dessa ideal ändå förverkligat, men på ett annat sätt. Ordet martyr betyder vittne, den som genom sitt liv och genom sin död vill vittna om att Jesus Kristus lever och verkar ibland oss. Hela hennes framtida liv som karmelitnunna och grundarinna av olika kloster gick ut på att ge ett vittnesbörd. I vår tid tycker vi ibland att det låter lite påträngande att vittna. Vi tänker på Jehovas vittnen, som väldigt hängivet vittnar om sitt budskap, men som kanske stöter bort lite mer än vara tilldragande. Men så fort människor vet att vi är kristna, blir vi vittnen, vare sig vi vill det eller inte. När man upptäcker i grannskapet eller på en arbetsplats att vi är kristna, tittar man extra noga på oss för att se om det finns några spår av Jesus och hans budskap. Speciellt i en sekulariserad miljö som vår där vi kristna är sällsynta och vi katoliker är ännu mer sällsynta, tittar man extra noga för att se om man finner något som kan förmedla Jesus. Man är speciellt uppmärksam när vi döljer vår tillhörighet till Jesus genom vårt sätt att uppföra oss på ett mindre lämpligt sätt. Vittnesfunktionen är mycket viktig för alla människor. Det gäller även om man har en annan religion, en annan ideologi, eftersom man i vår tid är mycket angelägen om trovärdigheten. Säger man sig vara miljöpartist, måste man vårda miljön. Säger man sig vara kristen, måste man utstråla något av Kristus och hans kärlek. Att vara vittnen blir i vårt liv och i vår historia mycket viktigt, vare sig vi vill det eller inte, eftersom man har viljan och längtan att få autentiska vittnesbörd av någon som verkligen lever som Jesu lärjunge.
Vad är då en eremit? Det är den som bara lever för Gud, den som helt och hållet i ensamhet och enkelhet inriktar sig på att förhärliga Gud och leva till hans ära. Också det motivet går igen i Teresas klosterstiftelser. I viss grad gäller det också oss som kristna, att om vi inte sätter Gud i centrum och försöker förhärliga, lovprisa och tacka honom, har vi missat något i vår grundkallelse. För Teresa skulle detta bli huvudtanken så småningom.

Innan klostertiden måste Teresa gå igenom sin första livskris, det vi kan kalla tonårstidens mödor. Hon beskriver ganska livfullt. ”Jag började klä mig fint och söka väcka behag genom att ta mig bra ut. Stor omsorg ägnade jag åt händer och hår och parfymer och alla slags fåfängligheter som jag kunde komma åt för detta ändamål, och de var många, ty jag var mycket nyfiken av mig. Jag hade ingen dålig avsikt, för jag ville ju inte att någon skulle förtörna Gud för min skull. Många år varade denna min överdrivna omsorg om att hålla mig fin och snygg och ägna mig åt sådant som jag då inte ansåg vara syndigt … Jag hade några manliga kusiner … Vi var alltid tillsammans. De tyckte mycket om mig, och jag talade med dem om sådant som de tyckte om. Jag lyssnade till deras framgångar på det romantiska området och andra barnsligheter, som var allt annat än goda. Och vad värre var: själen fick smak för sådant som skulle leda till allt detta onda.”

Det är en normal växtprocess. Men Teresa anar att hennes sätt att leva skulle leda henne bort och få henne att fastna vid det ytliga. Detta blev den första brytningstiden i hennes liv, och samtidigt växte kallelsen fram att viga sitt liv till Gud. Under de här ungdomsåren brukar grundlinjen i en människas liv redan läggas. Sedan kan det naturligtvis ändras under livets gång, men den inriktning livet får i de här åren är mycket viktig. För Teresa är det en slags dragkamp mellan ett mer ytligt liv, som i och för sig inte var något syndigt men en ytlig lockelse, och ett djupare liv. Hon känner sig kallad till något mer. Även om hon också kände en motvilja mot att bli nunna, var det den dragningen som tog över i hennes liv. När hon bestämmer sig för att bli nunna är det av ett ganska märkligt motiv: att hon skulle gå mot helvetet om hon inte blev nunna. Det som skedde kan man analysera på många sätt. För Teresa var kallelsen så livsviktig att hon måste följa Guds röst. Även om motivationen kanske inte var helt och fullt integrerad i hennes liv, var det detta motiv som hon valde. Det skedde i protest mot föräldrarna.

Även fromma föräldrar brukar ha svårt att acceptera att deras barn går i kloster. De kan be att ett av deras barn skall bli präst eller nunna, men när det väl händer är det inte så roligt längre. Det innebär också en splittring i människans inre. Man vill gärna att något skall ges för Gud, men när det sker blir det för jobbigt. Då är det bättre att barnen inte blir nunnor utan istället mannekänger eller högskolelärare. Även Teresas föräldrar hade svårt att acceptera hennes klosterkallelse. Men de godtog i alla fall att hon skulle få träda in i det stora kloster som fanns i Avila, Inkarnationens kloster, ett karmelitkloster som var ganska förflackat. Det märkliga var att samhällets skillnader mellan rika och fattiga fanns kvar. Vissa systrar hade fina celler, till och med tjänstefolk, medan andra knappt hade mat för dagen. Det är svårt för oss i vår tid att tänka i de banorna, men så var det faktiskt på den tiden. Det förhållandet bidrog troligen till att Martin Luther (1483-1546) inte var så förtjust i klosterlivet. Teresa hamnar i ett kloster där samhällets skillnader mellan rika och fattiga var mycket tydliga.

I denna miljö var det inte helt lätt att leva ett hängivet liv. Teresa berättar att hon fick ägna en stor del av sin tid att sitta i samtalsrummet och tala med rika välgörare för att locka dem att ge allmosor. Det var inte det hon hade tänkt på när hon gick i kloster. Eftersom hon var en mycket charmfull och uttrycksfull person, skickades hon gärna fram för att tala med de rika välgörarna. Hon hade inte längtat efter att bli en societetsnunna som skulle underhålla adelsmän och andra rika män för att de skulle hjälpa dem.

Nu börjar en djupare tvekamp i Teresa liv, i hennes inre. Barndomens längtan efter att både få ge sitt liv för Kristus som martyr och att ägna hela sitt liv åt honom finns kvar. Under flera år får hon kämpa för att komma fram till en djupare överlåtelse. Det är viktigt att komma ihåg för oss att även ett helgon som Teresa har gått igenom en lång och kämpig prövotid, och det är en del av hennes frälsningshistoria. Ofta är det så i vårt liv också. Världen med alla dess lockelser, nöjen och annat drar oss, samtidigt som vi känner dragningen till att tillhöra Gud på ett djupare plan. Det är en djupt mänsklig sak. Också människor som inte har någon tro vill ofta följa ett ideal. Inte minst hos unga människor kan det finnas en mycket idealistisk inriktning, samtidigt som också det eviga festandet och mycket annat lockar. Det finns en djup kamp inom människan att vara sann mot å ena sidan sitt djupaste ideal, sin djupaste längtan och kallelse och å andra sidan en dragning till det som tycks lättast, bekvämast, roligast, häftigast, coolast. Det drar åt olika håll. Ofta är det så i vårt liv också. Ibland tycks vi ha fallit för locktonerna från världens alla frestelser, men ändå finns det kvar en djup längtan att vara en sann och äkta människa som följer sitt samvete och lever mer till Guds ära och till våra medmänniskors bästa.

Samtidigt gick Teresa igenom en tid fylld av stora sjukdomar. Hon beskriver sin situation: ”Efter två månader hade medicinerna nära nog tagit livet av mig och den hjärtsjukdom jag kommit för att få bot för blev bara värre och värre. Ibland kändes det som om mitt hjärta slets sönder av skarpa tänder, så att jag var rädd för att bli galen. Jag var alldeles kraftlös (jag kunde ingenting äta, bara dricka en smula med största avsmak), led av en beständig feber och blev helt förstörd av att man gav mig laxermedel varje dag under en månads tid. Jag var så utbränd att nerverna drog ihop sig under så outhärdliga smärtor att jag varken dag eller natt fick någon ro; ja, mitt svårmod kunde inte vara djupare.”
Sjukdomen var en plåga, och man har inte riktigt kommit underfund med vad det var för någonting. Vissa menar att det var ett psykosomatiskt uttryck för att Teresa hade en djupare längtan, men hade fastnat i något som hon inte riktigt gillade och inte kunde bryta sig loss ur. Mitt i detta svåra kommer hennes längtan efter att ge sig åt Gud att växa och växa. Hon säger: ”I sjukrummet hade jag inte möjlighet till att möta människor. Jag biktade mig mycket ofta. Jag talade mycket om Gud, och på ett sådant sätt att alla kände sig uppbyggda av det och förundrade sig över det tålamod Herren hade givit mig.” Samtidigt som sjukdomen och lidandet plågade henne fick det henne också att söka sig närmare Gud. Ett lidande, en sjukdom, en prövning, ett mörker kan vända en människa utåt mot Gud, mot sin nästa, men hon kan också reagera tvärtom och sluta sig inom sig själv i självömkan och själviskhet.

Också det tillhör vår livshistoria och vår frälsningshistoria att vi ibland kan reagera på livets svårigheter genom att se det som vårt sätt att lida i och med Kristus, att hjälpa honom att bära hans kors. Men vi kan också avskärma oss och fastna i ältande av vårt lidande, i självmedlidande och bitterhet. Människan är fri att reagera på livets alla intryck. Här har vi en klassisk valsituation. Vad händer när jag är sjuk, när livet går mig emot, när man behandlar mig orättvist, hur reagerar jag då? Det är en fråga som vi alla ställer oss nu i fastetiden. Hur har mitt liv varit i de svåra situationerna? Har det öppnat mig för Gud och min nästa eller har jag fastnat i bitterhet?

Vi har alla mött praktexempel både på det ena sättet och det andra. Här brukar jag anföra de människor jag mött som har varit i koncentrationsläger, vare sig de har varit av judisk eller katolsk tro. Jag har aldrig sett någon som har fastnat i bitterhet och hat utan tvärtom har de öppnat sig för livets djupdimension, för Gud. Sedan kan vi ha mött människor som verkar mycket bittra. Det kanske bara berodde på att de fick en mindre förmånlig anställning än de hade hoppats på. Det kan vara en liten detalj som gör att man förblir förbittrad under hela sitt liv. Ibland kan man se i människors ansikte vilken grupp de tillhör. Ingen av oss undgår svårigheter, motgångar, prövningar och förtal i högre eller mindre grad, men här är vi fria att reagera. Har vi kunnat ta emot det svåra som compassio, medlidande med Jesus Kristus som kom för att ta på sig hela världens lidande? Har vi kunnat infoga det i hans hjärta och gå vidare?

Här kan vi se på Jungfru Maria vid korsets fot. Hon stod som den medlidande modern som en symbol för varje människa och hennes möte med lidandet. Risken finns att vi istället har fastnat i bitterhet över livets vedermödor. Jag blev kanske aldrig riktigt uppskattad och man tog aldrig riktigt vara på mina gåvor och talenter. Det är möjligt att blomma upp och låta sitt hjärta växa genom mötet med mörkret, svårigheter, men man kan också sluta sig i förbittring. Ofta befinner vi oss någonstans mitt emellan. Det är viktigt att ha detta förhållningssätt inför ögonen, när vi ser på vår egen frälsningshistoria. Hur har jag mött det svåra i mitt liv? Gud vill naturligtvis vårt bästa, men själva livet kommer alltid att hantera oss på ett ibland obarmhärtigt sätt. Att då inte fastna i det bittra, det stängda, i självömkan är oerhört viktigt. Istället får vi känna medömkan med andra som lider ännu mer. Då kan den smärtsamma erfarenheten bidra till att vi kan bli mer fruktbara för andra. Vi får tro att något av detta fick Teresa vara med om under sin sjukdomsperiod.

Vi är nu framme vid det man brukar kalla Teresas definitiva omvändelse, som inträffar när hon ser en bild av Kristus bunden vid gisselpelaren. Det var en så kallad Ecce Homo (se människan)-bild, med den lidande Kristus och hans sårade anlete. Hon konfronterades då med den prövning hon själv hade gått igenom. Nu förstår hon att Gud själv, när han blev människa, tog på sig vårt lidande. Då fick hennes eget lidande en helt annan karaktär och innebörd. Avgörande i vårt liv är om vi kan se Kristi lidande anlete i vårt eget lidande eller i andras lidande, om vi upptäcker att Gud har blivit människa just för att vara med oss i det svåra. Han stiger ner och tar på sig all världens lidande, från världens början till dess slut, för att visa sin solidaritet, och han vill bära oss genom detta. Erfarenheten av att Jesus är med oss i vårt lidande och att Jesus är med hela världen i det lidande som drabbar andra är ofta avgörande för vår tro. Vi får här den djupa tilliten att vi aldrig är ensamma med det svåra. Hur fruktansvärt lidande vi än kan se i världen, är Jesu där. ”Var fanns Gud i Auschwitz?” frågade man. Någon svarade: ”Jo, han var där”. Det var Jesus som själv gick in i gasugnarna.

Denna erfarenhet blev avgörande för Teresa och hennes fortsatta liv. Något liknande kanske gäller också i vårt liv. Vi får upptäcka att i det lidande som är vårt och som är världens möter vi Jesu anlete. I vår domkyrka har vi en målning av Erik Olson som föreställer Jesu lidande anlete. Den som firar mässan ser Jesu lidande anlete på väggen mitt emot. Det är en vacker bild av hur det är i vårt liv. Vi har alltid Jesu blick vilande på oss, hans ansikte är alltid riktat mot oss. Ofta är det den lidande, men det kan också vara den uppståndne Herren.

Här slutar vi vår inledning och det är min önskan att ni skall bli medvetna om att Jesu blick vilar på er, inte bara under reträtten utan under hela ert liv, och att det är Jesu ansikte, Jesu närvaro som kan ge även det meningslösa, det oförståeliga en djupare mening. Ibland måste vi kämpa oss fram för att kunna se honom i det svåra. Men om vi inte ser honom i det, riskerar vi att fastna i bitterhet, självömkan och självbehag. Därför är det livsviktigt för oss som kristna att känna igen Jesu närvaro i vårt liv och inte vara rädda för att se hans närvaro också i det som är tungt och svårt. Det är där han är oss allra närmast. Upptäcker vi inte att i svårigheten, mörkret och lidandet var Jesus med oss, går det galet.  Vissa människor klagar över att det aldrig är någon som har sett dem. De är inbjudna att upptäcka att Jesus alltid har sett dem, men de har kanske inte riktigt vågat öppna sig för honom.

Vi ber för varandra att vi liksom Teresa skall upptäcka att Jesus är med i vårt liv, speciellt i det tunga och svåra, för att leda oss in i det stora, nya livet, det eviga uppståndelselivet.

Herre, Jesus Kristus, var med oss på vår livsvandring. Hjälp oss att se att hela vår historia är ditt sätt att försöka frälsa oss och befria oss och ge oss del av din eviga härlighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen