Biskop Anders Arborelius ocd

Att gå med Jesus – reträtt med Teresa av Avila

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 20-22 februari 2015

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar återigen med Teresas egna ord:

”Din är jag, skapad till dig, Herre. Vad vill du? Ge mig rikedom eller fattigdom. Ge mig tröst eller bedrövelse. Ge mig glädje eller sorg. Eviga liv, klaraste sol, helt vill jag tillhöra dig.” I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Ibland får vi klaraste sol. Det ingår i Guds hjälp och omsorg om oss att han ger oss små tecken på sin godhet och kärlek. Vi börjar med lite repetition. Den 28 mars är det femhundra år sedan Teresa av Avila föddes. Hon hade judiskt ursprung. Hennes farfar var en omvänd jude från Toledo, men hon växte upp i en from, katolsk familj med många barn. Redan som barn hade Teresa längtan efter Gud, efter Kristus, efter att ge sig till honom. Som en liten flicka ville hon bege sig till morernas land och bli martyr, men hon fångades upp av en släkting. När hon inte lyckades bli martyr, ville hon bli eremit. Hon försökte bygga en eremitkoja, men den rasade samman. Ändå finns de två grunddragen kvar. Hon ville tillhöra Gud helt och hållet och Gud skulle vara allt för henne - det eremitiska draget. Samtidigt ville hon kunna vittna om Jesus Kristus. Ordet martyr betyder vittne. Hon ville att hela hennes liv skulle vara en lovsång, ett vittnesbörd.

Teresa trädde in i klostret, kanske lite av rutin. Hon sade, att det var mest för att slippa komma till helvetet. Hennes motivation att gå i kloster var inte riktigt förankrad. Hon hamnade i Inkarnationens kloster, där de sociala skillnaderna i dåtidens samhälle fanns kvar. Vissa systrar levde i sus och dus med tjänstefolk, medan andra systrar levde i yttersta fattigdom. Det är svårt för oss att förstå att man i samma kloster kan leva så olika, men det var en del av förslappningen och ytligheten i dåtidens kyrka, som behövde reformeras.

Så kommer ett ögonblick, när Teresa förstår att hon har en kallelse, att Gud vill något nytt med hennes liv. Ett bibliskt grundbegrepp, frälsningshistoria, blir mycket tydligt illustrerat i Teresas liv. Gud möter oss verkligen i historien, både i den stora, kollektiva historien – något vi ser i Israels historia i det gamla förbundet – och i vår personliga historia. Det är inte likgiltiga ting som möter oss i tillvaron, utan tvärsigenom allt som sker vill Gud befria och rädda oss. Den insikten är väsentlig, också i vårt liv. Det är inte likgiltiga, osammanhängande händelser, utan det finns en djup mening i vår tillvaro. Även det som till synes sker mot Guds vilja kan öppna oss för honom. Det gäller människor vi möter, händelser, inre och yttre stämningar. Allt kan släppa igenom Guds ljus. Liksom solen kan tränga genom molnen kan Guds omsorg nå oss på otaliga sätt. Hans röst kan bli tydlig, även i tystnaden och i bruset av andra röster. Det är viktigt att ha en öppenhet för att historien, både min egen lilla historia och världens stora historia, i sista hand är frälsningshistoria. Vi lever inte i två världar, i den lilla, fromma, andliga lite då och då och i den vanliga, världsliga för det mesta. Att leva så är en stor frestelse och gör oss lite schizofrena. Man ägnar Gud lite tid på söndagen och någon enstaka gång, men i övrigt är allt vanligt, världsligt, och man anar inte att Gud är med i allt. Men Teresa kan hjälpa oss att återupptäcka den grundkategori som frälsningshistorien är. Gud är med och vill komma oss nära mitt i det vanliga livet. Men för att vi skall kunna öppna oss för det behövs det ofta något speciellt, en slags omvändelseupplevelse, en fördjupad insikt.

Då kommer vi till den andra bibliska grundkategorin, det vi kan kalla kallelsen. I Bibeln finns många skildringar, då man möter Gud vid ett mycket speciellt tillfälle och får ett budskap. Vi kan tänka på Mose som mötte Gud i den brinnande busken, på Paulus som kastas av hästen på vägen till Damaskus och på Jungfru Maria som mötte ängeln Gabriel och tog emot budskapet att bli Guds Moder. Vårt svar på Guds kallelse är omvändelsen. Vi har även möjlighet att säga nej, kanske, nja eller i morgon. Vi är specialister på att skjuta upp överlåtelsen, omvändelsen.

Teresa skildrar sin kallelse på följande sätt: ”Det hände mig en dag då jag trädde in i kapellet att jag fick syn på en bild som förvarades i klostret och var avsedd för en fest som firades i klostret. Den föreställde Kristus svårt sargad och slagen. Den väckte en sådan andakt att jag kände mig skakad i djupet av min själ. Så väl återgav den vad han hade givit för oss. När jag märkte hur illa jag hade lönat honom för dessa sår, tycktes det mig att hjärtat sprängdes i mitt bröst och jag kastade mig för hans fötter under en ström av tårar bönfallande honom att nu med en gång ge mig styrka att inte mer förorätta honom”.

Vi ser här en klassisk kallelse och omvändelsehändelse. Vi möter otaliga sådana i Bibeln och i traditionen. Den helige Antonius (251-356) kommer till kyrkan och hör hur man läser om Jesu uppmaning till den rike mannen att följa Jesus och ge allt till de fattiga. De orden har vi hört många gånger utan att reagera. För Antonius blev det ett möte med Gud och en kallelse från honom. Vi har sett otaliga bilder av den lidande Kristus utan att reagera, men för Teresa blev det en vändpunkt, en kallelse till ett djupare kristet liv. I alla kristna traditioner finns liknande erfarenheter. I den frikyrkliga traditionen talar man ofta om att bli frälst och att bli det vid ett bestämt klockslag och vid en speciell händelse. Det är dock viktigt att komma ihåg att frälsningen inte bara kan ske på sådant sätt.

I mystiken skiljer man mellan två slags personligheter, det man kallar light on och light off. För light on-människor är händelserna mycket tydligt belysta och man ser precis hur det går till. För light off-människor är ljuset släckt. Det kan vara en lång period med små, små steg på väg till den fulla omvändelsen. Därför är det viktigt, när man ser på sitt eget liv, att vara medveten om vilken slags person man är. Jag tror att de flesta är light off. Det är inget nedvärderande att vara det. Om vi jämför Teresa av Avila med hennes medarbetare Johannes av Korset (1542-1591) kan vi säga, att han i motsats till henne är ett typiskt exempel på light off. Han talar om den dunkla natten, då vi inte förstår någonting, men just i detta banar sig Guds röst en väg.

Teresa kan hjälpa oss att försöka ana hur Guds kallelse har kommit in i vårt liv eller varför vi har åkt på reträtt. För vissa kan det vara ett ögonblick, som har varit livsavgörande, då man ställdes inför den stora avgörelsen. Guds röst var tydlig och vi anade precis vad han talade till oss och vad han ville av oss. För andra finns det lite kringelikrokar, lite steg fram och tillbaka, men riktningen är klar. Hur det sker är inte det viktiga. Vi är unika varelser och Gud anpassar sig i sin barmhärtighet efter vår personlighet. Vissa behöver det tydliga tilltalet och kastas ur sadeln på hästen. De behöver skakas om i sitt inre i mötet med den lidande Kristus. För andra kan det vara det stilla och varsamma, att ledas fram till det djupa mötet. Det är viktigt att tänka efter hur Gud har kommit in i mitt liv och hur han har kallat mig. Kallelsen behöver inte alltid vara något extraordinärt. Vi är inte alla kallade att reformera en orden eller göra något stort och omstörtande. För de flesta är det att göra vardagen till en mötesplats med Kristus och till ett vittnesbörd om honom, att i det lilla möta det stora och förvandlas av det.

Det är också viktigt att tänka efter vad Gud vill i mitt liv. För Teresa är det tydligt i mötet med den lidande Kristus, att han har något att säga henne. Han förväntar sig något av henne och han vill också ge henne något. Den djupa relationen förstärks och blir det livsavgörande och bärande i tillvaron. Gud är inte bara en skugga där uppe. Man talar ibland om att ha en gudsbild, ett ord jag inte tycker om. Man talar då om Gud som något vagt. Nej, Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Han talar till oss som unika människor som han älskar och vill ge allt. Men han vill också att vi skall svara, att vi skall ge vårt ja. En kallelse går alltid samman med en omvändelse. Det kan vara vid ett bestämt tillfälle, men det kan också vara de små steg som vi måste ta fram till det slutgiltiga avgörandet. Egentligen måste det ja-ord vi ger ständigt upprepas. Därför säger vi ibland att ordet amen är det viktigaste ordet i vår kristna tro. Vi bejakar Guds handlande. Det sker både i gudstjänsten och i det vanliga livet. Ordet amen i liturgin får vi sedan upprepas i livets alla omständigheter, när vi försöker förverkliga Guds vilja och göra Guds kärlek synlig och tydlig i vårt liv. Det måste finnas en kontinuitet. Det räcker inte att bara säga ja och amen en gång, utan det måste få sitt eko dag efter dag, stund efter stund. Vi är kallade till en ständig omvändelse. Gud kallar oss ständigt. När det går upp för oss, är det vår stora glädje och lycka att vi är så viktiga i Guds ögon att han gör sig besväret att komma oss till mötes, att vi inte bara är ett nummer i en rad.

Nutidens frestelse är att man mer blir ett personnummer än har ett personligt namn. När vi skall gå till doktorn eller tandläkaren ropar man ibland bara upp ett personnummer. Vi har alla olika personnummer, men det finns risk för en avpersonalisering. Nu kan vi läsa i tidningarna om den sista uppfinningen, att man skall ha robotar inom åldringsvården. Robotarna skall hjälpa folk att gå på toaletten och klä på sig. Men det är en oerhörd tragedi om de äldre, som sällan får besök av sina släktingar - om det inte är tal om arv - inte skall få möta någon personal utan en robot. Det finns en tragik i att vi lever i ett mer och mer avpersonaliserat klimat.

I det kristna livet är det tvärtom.Jesus Kristus lever i oss som unika, oersättliga personer. Han vill komma in i vårt liv på ett djupt personligt sätt och ge oss en personlig livskallelse, oavsett vilken uppgift det är. För Teresa var det en tydlig uppgift av stor betydelse. För andra kan det vara något i det fördolda, lilla och obemärkta. Vi har de tio rättfärdiga i Gamla testamentet, som bar upp världen genom att i stillhet, i det fördolda, leva till Guds ära. Det finns otaliga sådana människor. I nästan alla mänskliga gemenskaper, i en församling eller en arbetsplats, finns de små, grå ”mössen”, som ingen märker så länge de lever. Så fort någon är borta märks det att det var denna ödmjuka lilla varelse, som ingen såg eller märkte, som i det stilla knöt ihop och bar upp gemenskapen.
Kallelserna är många. Paulus säger att verksamheterna är många, men de har sin grund i att de är oss givna av Jesus. Han har av all evighet förberett vårt liv för att bli något vackert och stort. Därför talar vi om vår historia som frälsningshistoria. Gud vill hela tiden ge oss sin frälsning och förvandla oss. I frikyrklig tradition säger man sig bli frälst om omvändelseprocessen. I katolsk och ortodox tradition säger man snarare att man börjar bli frälst, för frälsningen skall fortgå.

Gud kan finslipa oss ännu mer. Det ser vi också i Teresas liv. Hon uttrycker sin ovärdighet genom att säga att hon är ”världens största synderska”. Vi kan invända, att det finns många som är mycket värre än hon. Men för henne var det en verklighet, att ju närmare hon kom den brinnande busken, Guds mysterium, desto mer såg hon sina egna små synder i förstorad skala. När man tvättar fönster skall man inte göra det när solen lyser, för då är det ständigt små saker som syns i solljuset. Så är det också när Guds sol och hans kärlek kommer oss in på livet. Då ser vi våra egna bräckligheter och svagheter i förstorat ljus. I början brukar det vara tvärtom. Då har vi lättare att se andras svagheter i förstorad skala, och det älskar vi att göra. Mycket av våra samtal går ofta ut på att tala om andras misstag, svagheter och bräckligheter.

Men när Gud verkligen kommer in i vårt liv, vänds förstoringsglaset inåt. Det märkliga är att i Teresas brev finner vi nästan aldrig att hon klagar på andra människor. Tvärtom talar hon om heliga adelsmän som hjälper henne, om mulåsnedrivare och andra som hon berömmer. Hennes medsystrar framställs alla som helgon, fast vi vet att de var lika småaktiga som vi andra. Inställningen förändras när Gud kommer in i vårt liv. Då är det inte längre så intressant att se andras fel, men vi lider av våra egna bräckligheter. Samtidigt vet vi att det är dem som Kristus skall befria oss ifrån. I viss mån kan vi själva göra oss av med dem, men i grund och botten är vi totalt beroende av Guds frälsning.

Det är därför Jesus Kristus har stigit ner i vår värld, lidit och dött för att visa att han vill göra detsamma i vårt liv. Han vill befria oss från det som är syndigt, bräckligt och svagt och binder oss, för att vi skall bli fria för honom. Det sker i vår historia, i de alldagliga mötena med andra människor, i vår egen inre kamp, i våra frestelser och svagheter. Här kan Teresa hjälpa oss att förstå att vi alltid är förenade med Jesus Kristus. Hon har ett uttryck på spanska som är mycket klargörande. När hon talar om den del av livet som är bön, direkt gudsrelation, använder hon uttrycket estar con Jesús, att vara med Jesus. På spanska finns det två ord för vara. Det finns det mer konkreta, att vara, att stå på samma mark, estar, och ser, det lite mer abstrakta varandet. Teresa använder det mer konkreta ordet. Vi är med Jesus och det är vi egentligen alltid. Från hans sida är föreningen fullkomlig. Genom dopet är vi infogade i hans mysterium som lemmar i hans kropp. Vi är oskiljaktiga. När vi ber är vi medvetna om detta eller kanske snarare mer medvetna om att han är medveten om oss.

Våra tankar kan vi aldrig helt kontrollera. Det är en av Teresas lärdomar, som hon också vill förmedla till oss, att tankarna inte är grunden i vårt böneliv, utan det är hjärtats djupaste förening i tro, hopp och kärlek med Jesus Kristus. Speciellt i vår tid är det en mycket viktig insikt, eftersom vi är mycket okoncentrerade. Vi är ständigt utsatta för ett överflöd av stimuli genom media, kulturen och samhället. Vi blir hela tiden påverkade av så många röster, budskap och bilder. Därför har vi inte förmågan att riktigt samla oss och koncentrera oss. Vi kommer till kyrkan på söndag och tänker att nu skall vi äntligen få frid och ro och se på Herren. Efter två minuter tänker vi på reklamen utanför. Det var billigare apelsiner på Ica än på Lidl. De små, obetydliga sakerna tränger hela tiden på. Det kan vara tanken på en ny klänning eller bil eller nyheten om robotar vi nyss hört om. Vi kan inte kontrollera tankarna. Det är en liten tröst att inte ens Teresa kunde det. Hon sade att tankarna är som nattfjärilar som kretsar kring lampan. Vi vill se på ljuset och ta till oss det, men det finns en massa nattfjärilar, tankar, som svirrar runt. Ibland liknar hon tankarna vid vilda hästar. Det kan vara jobbiga tankar om något man sade på jobbet. Jag kanske står på listan på dem som skall avskedas. Eller jag kanske skall promoveras. De jobbiga, besvärliga tankarna släpper oss inte. Jag kanske tänker på att jag eller någon annan skall ärva en moster i Amerika. Hela tiden är det efterhängsna tankar som tränger sig på och som vi inte kan värja oss emot.

Men Teresa säger att lugnt och stilla får vi bara försöka vifta undan tankarna och ta emot Guds ljus. Det är också en del av vår rening och prövning att inse att vi är fattiga, bräckliga, svaga människor, som inte ens kan ägna Gud många goda tankar. Vi tänker istället på fläskkotletter och annat. Många störande tankar finns omkring oss och vi kan inte göra mycket åt det. Men vi behöver inte bry oss om det utan kan bara lugnt och stilla försöka koncentrera oss och komma ihåg att det är Jesus som frälser oss. Det är inte vi som bygger upp en fin andlig profil, utan det är han som under livets alla omständigheter och prövningar vill försöka rena och helga oss. Den processen pågår ständigt. Frälsningen pågår.

Det är inte ett avslutat skeende, men ofta finns det en brytpunkt, en begynnelse. För andra människor kan det vara så att det även funnits ett avbrott. Inte minst i vår tid märker vi att många försvinner från Gud och Kyrkan under en period då de är mellan 15, 25 eller 35 år. Så kan de plötsligt vakna upp en morgon och vilja komma tillbaka. Vi får aldrig ge upp hoppet om någon människa, även om det ibland kan dröja ända fram till dödsbädden. En av de största nådegåvorna för en präst är att få vara med vid dödsbäddar och se vad som kan hända där. På samma sätt är det i biktstolen. Vi kan aldrig riktigt veta vad som pågår inom en människa. Det kan även vara tvärtom. En människa som har varit mycket from kan plötsligt få för sig att vilja lämna Kyrkan och klippa av bandet med Gud. Människan är fri. Det är en oerhörd gåva men också ett oerhört ansvar. Vi är fria att skriva och säga vad vi vill, men det kan också få konsekvenser, även i våra relationer till andra människor. Därför är det så viktigt att vi som kristna är medvetna om det. Ibland möter jag människor som har lämnat kyrkan. Det kan säga att det beror på att de som barn fått höra ett ovänligt ord av en präst. Ibland är det så lite som behövs. Det är märkligt hur känsliga vi människor är, både för det som är gott och det som är mindre gott. Ett litet ord kan få oändliga konsekvenser.

I detta sammanhang brukar man begrunda bebådelseögonblicket. Den helige Bernhard av Clairvaux (1091-1153) har en vacker text, där han skriver att ängeln kommer med budskapet till Maria. Då håller hela skapelsen liksom andan, alla som har funnits från skapelsens början till dess slut, och undrar vad hon skall svara. Skall det bli ett ja? Skall Gud bli människa och frälsningen bli möjlig eller ej? Allt hänger på det lilla ordet ja. Det är en extrem valsituation, men vårt liv är också uppfyllt av viktiga valsituationer, när vi kan välja för eller mot Gud. Vi kan säga ett ord som sårar, så att en relation bryts, eller vi kan säga ett ord som skapar nytt liv, nya möjligheter och ny kärlek. Vår mänskliga frihet är oändlig.

Teresa säger alltså ja, när hon ser den lidande Kristus. Just lidandet kan väcka oss. Det kan vara en människas lidande vid vår sida som får oss att se på livet i ett annat perspektiv. Men vi kan också avskärma oss. Som vi redan påpekat kan vi inför det lidande som drabbar oss reagera på väldigt olika sätt. Vi kan öppna oss för Jesus Kristus i hans lidande och bli medlidande, medkännande och medömkande människor. Men vi kan också förbittras, sluta oss och avskärma oss. Vi har en frihet att reagera som ibland kan vara livsavgörande. Vi känner alla till människor som genom ett lidande har blommat upp som människor, blivit mer medkännande, mer empatiska. Men vi har också sett dem som har blivit bittra, förbittrade. Man kan på en människas ansikte se lite av det här. Det tragiska är att ett litet, litet lidande kan få en människa på fall, medan ett stort lidande kan få någon annan att blomma upp.  I detta sammanhang brukar jag tänka på vilken godhet och vilket medkännande jag har mött från dem som kom från koncentrationslägren. Men det kan bli tvärtom. Därför är det viktigt att vi är medvetna om hur vi reagerar på olika saker i livet, och att det är Gud som på något sätt talar till oss genom händelser och möten i vårt liv. För vissa människor är det tydligt och klart. Teresa tillhör dem. I hennes skrifter är det fullt av det man kallar lokutioner och visioner. När hon får lokutioner hör hon Guds ord mycket tydligt. Hon ser Jesus själv i sina visioner, medan det för en annan mystiker som Johannes av Korset är helt annorlunda. Han varnar oss till och med för detta och säger att det kan leda oss fel. Vi är mycket olika och det måste vi vara medvetna om. Vissa människor ser och hör ingenting men kan ändå i sitt innersta få Guds ledning.

Gud kan tala på så många olika sätt. Han kan tala genom en medmänniska. Man berättar ibland en liten anekdot för oss som predikar mycket. Efter predikan kommer det fram en man och säger att nu skall han omvända sig. Då undrade prästen vad det var han sade som gjorde det. Då svarade mannen att det inte var något prästen sade, men när han tog upp sin vita näsduk såg han hur smutsig hans egen själ var. Även om det bara är en anekdot, kan det visa på att Gud kan tala genom många olika ting. Vi blir berörda av Guds nåd på många sätt som kan vara mycket enkla och vardagliga. Det kan vara genom en bild i en tidning. Det kan vara genom en åldrad människa som stapplar över gatan. Gud kan använda vad som helst för att tala till det djupaste inom oss. Det kan också vara besvikelser i livet. Det blev nästan aldrig som jag hade tänkt mig, något gick mig förbi. Jag blev sviken eller jag blev förrådd.

Vi kan bara se på Jesu liv. Vi måste hela tiden försöka betrakta Jesu liv och se hur det kan kopplas till vårt liv. Teresa vill i likhet med hela den kristna traditionen hjälpa oss att förstå, att ju mer vi betraktar Jesu liv, desto mer kan vi också förstå vårt eget liv. Vi får försöka leva oss in i Jesu liv. Nu under fastetiden är det många som går korsvägen och mediterar över Kristi kors eller ber den smärtorika rosenkransen. I Jesu lidande får vi ljus för vårt liv, för världens lidande och för vårt eget lidande. Sedan kan vi också begrunda Jesu uppståndelse, Jesu förhärligande, och då får vi det evighetsperspektiv som vi också talat om. Teresa hade från barndomen med sig tanken på para siempre, för alltid, för evigt, något som blivit en bristvara i vår tid, också hos många kristna. Tidigare beskyllde man oss kristna för att förhålla oss fatalistiskt till världen, eftersom vi bara tänkte på himlen. Nu har det nästan blivit tvärtom. För många kristna har himlen blivit mycket fjärran. Men har vi evighetsperspektivet, blir det ofta lättare att stå ut med livet i dess bräcklighet, inte för att fly men för att få perspektiv.

Att se på Jesus, vare sig det är som den Korsfäste eller den Förhärligade, hjälper oss att hantera vårt liv. I Kyrkans begynnelse avbildades Kristus på korset alltid som den triumferande Kristus. Vi talar om triumfkrucifix. I korset anar vi redan härligheten. Det typiskt kristna är att ingenting kan vara totalt utsiktslöst. Även döden leder till liv. Jag läste nyss om att anhöriga till de egyptier som hade blivit dödade i Libyen faktiskt tackade Gud. Naturligtvis var de helt nedtryckta av sorg, men samtidigt tackade de Gud för att deras anhöriga hade fått vittna om Kristus genom sin död. Det är lite främmande för vår kultur. Trots den fruktansvärda sorgen att se sina anhöriga dö, kunde de ändå tacka Gud för att de fick ge sitt liv för Kristus och vittna om honom. Vi har lite förlorat evighetsperspektivet och blir alltför bundna av livets alla händelser. Horisonten har förminskats, eftersom vi inte har det himmelska livet, härligheten levande inför oss. Ett mycket viktigt bidrag som Teresa kan ge oss är att vi hela tiden kan upprepa orden para siempre, para siempre (för alltid, för alltid). Det låter lite vackrare på spanska än på svenska.

Vad är då Teresas kallelse och vad är min kallelse? Vad vill Gud med mitt liv? Han vill att vi skall göra något vackert av vårt liv. Det behöver inte vara något stort och märkvärdigt. Men även det lilla har sin skönhet. ”I minsta lilla myra anar vi Guds härlighet”, säger Teresa. Så småningom kan vi i livets små detaljer upptäcka hur Gud talar till oss. Här är Teresas lärjunge, Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897), en läromästarinna när hon talar om ”den lilla vägen”, att i de små, små tingen ana något av Guds storhet.

Teresa ser alltså sin uppgift att förvandla det förflackade klosterlivet till något vackert och viktigt. Inkarnationens kloster hade fastnat i medelmåttighet, i småaktighet. Därför vill Teresa klippa av banden till det världsliga. Vi sade att hon fick ägna en stor del av sin tid att underhålla rika välgörare i samtalsrummen för att de skulle ge klostret ekonomiskt understöd. Här fanns mycket sällskapsliv och societetsliv. Det var inte därför hon hade gått i kloster. Därför inrättar hon en klausur. Systrarna skall leva helt avskilda. De skall leva endast för Gud. De skall ägna sitt liv åt den ständiga bönen till Guds ära och för världens frälsning.
Då kommer det andra motivet in. Teresa vill hjälpa Kyrkan i en svår tid. Vid den här tiden börjar vi kristna splittras. Teresa har hört om splittringen och det sliter sönder hennes hjärta att vi kristna har splittrats i olika fraktioner. För henne var det en tragedi utan like. Hon ser sitt klosterliv som en mystisk medicin för att råda bot på splittringen. Det kan tyckas lite långsökt. Hur kan ett kloster, där man lever helt avskilt från världen, bidra till Kyrkans enhet? Det beror på att Gud verkar i det fördolda, och att vi genom vår bön kan bidra till att vi kristna fördjupas och förstärks i vår enhet. Det bygger på synen på Kyrkan som en mystisk kropp, där vi alla påverkar varandra på det osynliga planet. Även om Teresa aldrig mötte någon som hade hamnat på andra sidan, kände hon det djupaste medlidande med alla dem. Hon ville genom sin bön förstärka enheten. För henne var det något oerhört att vi kristna kunde splittras, medan vi i vår tid nästan har accepterat att det är så. Genom ekumeniken har vi byggt upp goda relationer och umgås flitigt. Vi hjälper och stöttar varandra. Splittringen är inte längre en skandal utan ett faktum som vi i viss mån har accepterat. Vi har lite förlorat sorgen över att vi kristna ännu inte är fullt ett. Det är tragiskt att vi har accepterat splittringen och inte längre lider av den. På sin höjd kan det bli mycket känsligt, när vi inte kan dela nattvardsbrödet. Det är ett av de få ögonblick när vi märker att vi ännu inte är ett. Det kan slita sönder vårt hjärta att vi inte kan dela eukaristin, men annars har vi förlorat den stora sorgen över att vi är splittrade.

Teresa såg det som en fruktansvärd sorg. Hon ville ägna sitt liv åt att be för enheten. Hon säger: ”Vi systrar måste vara som tappra soldater som kämpar med bönen som vårt enda vapen för att återställa den förlorade enheten”. Teresa var också en ekumenikens föregångskvinna. Men hon såg att det främst var genom bönen, det andliga livet som enheten kunde förstärkas. Något liknande ser vi i vår tid. Den del av ekumeniken som fungerar bäst är den som berör bönelivet, det andliga livet. När det gäller andlig läsning läser man ungefär samma böcker, vare sig man är protestant, katolik eller ortodox. Man läser Martin Lönnebo, Wilfrid Stinissen (1927-2013) och någon grekisk munk. På det planet har enheten gått fram med stormsteg, medan det på andra områden lite har gått i stå. Teresa av Avila kan ruska om oss, så att vi också ser att här slits Kristus sönder. Kristi mystiska kropp lider. Att splittra är som att amputera en del av hans kropp. Teresa ser sig som en tapper soldat som genom bön och botgöring kämpar för att enheten skall återställas i Kristi mystiska kropp. Hon anar att det egentligen bara sker genom bönen, på det osynliga planet. Hon skrattar åt tanken att uppbåda soldater för att återställa enheten. Sådant är helt felaktigt, helt ogörligt. Det är bara på det andliga planet, i den andliga kampen man kan kämpa för denna enhet. Systrarna är kallade att ge sitt liv till Kristus och växa in i den djupa, kontemplativa vänskapen med honom. Samtidigt skall de kämpa för den kristna enheten. Detta dubbla drag motsvarar något av det Teresa kände som barn. Det eremitiska draget innebär att helt och fullt bara leva för Jesus Kristus. Han skulle vara allt för henne, men samtidigt skulle hon vittna om hans kärlek för världen och då speciellt för att återställa enheten bland oss kristna.

På samma gång kände Teresa det djupaste medlidande med alla dem i Amerika som ännu inte har nåtts av budskapet. Teresa levde vid den tid då man upptäckte Amerika. Flera av hennes bröder begav sig till Amerika. Det var något dubbelt med denna erövring. Man försökte förmedla evangeliet, men det förekom också övergrepp av olika slag. Teresa ser det som ett böneämne att verka för den andliga aspekten av evangelisationen av Amerika. Därför brukar man säga att Teresa hade ett hjärta så stort som havets strand. Hon kände medlidande både med dem som drabbades av splittringen i kristenheten och med alla dem som ännu inte hade nåtts av det kristna budskapet i Amerika. Trots att hon levde helt avskilt inom klostret, ville hon bära hela världens nöd i sitt hjärta och bönfalla Kristus om hans nåd och frälsning. På det sättet är hon också en modern kvinna. Även i vår tid är det utmärkande för många goda människor, vare sig de är troende eller icke-troende, att de har den globala känslan för världens nöd, för rättfärdighet och försoning i hela världen. Man är inte begränsad till sin lilla sfär, utan man bär med sig hela världens nöd. Folk i vår tid engagerar sig för Afghanistans barn. Här ser vi den typiskt universella, katolska, ekumeniska och globala aspekten. Egentligen är dessa begrepp synonymer. Vi är inte begränsade till vår egen begränsade lilla värld, utan vi har ett hjärta för hela världens nöd och behov.

Då kan man fråga sig om det inte vore bättre att Teresa gav sig ut till Amerika och förkunnade evangeliet än att stänga in sig i ett kloster i Spanien. Men just aspekten av det avskilda, kontemplativa eller eremitiska livet är en grundtanke i kristendomen. Det finns olika kallelser i Kristi kropp. Det finns det mer avskilda, fördolda livet och det finns det mer yttre, apostoliska livet. Alla människor har i grund och botten behov av bägge delarna. Om vi aldrig unnar oss stillheten, avskildheten och ensamheten, orkar vi ofta inte med livets yttre aspekter heller. Samtidigt får vi inte avskärma oss från världen i likgiltighet och självgodhet. Det finns olika doser av kontemplativ ensamhet och yttre apostoliskt vittnesbörd i alla människors liv. Vissa kan ha mer av det ena och mindre av det andra. Livet i Kyrkan bygger på att det finns olika kallelser, olika inriktningar på livet. Men vi behöver både estar con Jesús, att vara med Jesus, i öknens ensamhet, som nu under fastetiden, fyrtio dagar av koncentration på Jesus Kristus i enkelhet, avskildhet och fattigdom, och också den översvallande påskglädjen, som får oss att vittna om att Jesus har besegrat döden, lidandet och synden. Vi får förkunna, vittna, dela med oss, vare sig det är i gärning eller i ord. Vi behöver harmonin i vårt liv mellan dessa två sätt. Själens hälsa beror mycket på att man hittar riktiga doser av det här. Det är olika för olika människor, och det måste vi acceptera. Vissa har mer exklusiv kallelse till det stilla, fördolda livet, men då i funktion för världens frälsning. Annars kan man inte förstå Teresas kallelse och reform, där systrarna är kallade till ett avskilt, strängt, fattigt liv för att bistå Kyrkan och världen och för att dra ned Guds nåd över dem. Andra, som Moder Teresa av Calcuttas systrar, är kallade att stiga ner till de allra fattigaste och dela deras liv. Vi ser nu i många delar av världen att många ordenssystrar känner en kallelse att ägna sig åt offer för trafficking. Påven har instiftat en speciell dag mot trafficking med speciella böner. Många ordenssystrar ser sin kallelse att leta upp dessa nutidens slavar och slavinnor. Behoven växlar också genom tiderna. Därför dör en del ordnar ut, eftersom deras tid är förbi. Men det kommer andra, eftersom det finns nya behov och nya kallelser.
Det är viktigt att vi var och en försöker upptäcka i vårt liv vad Gud har reserverat för kallelse åt oss. Vad är det som är min livsuppgift? Det behöver inte vara något stort, omvälvande som syns på rubrikerna, utan ofta gäller det att upptäcka i min historia, miljö och krets vad Gud har gett mig för uppgift där. Det kan vara i min familj, på min arbetsplats, i min församling eller i min ensamhet. Aldrig har ensamheten varit så stor som i vår tid. På grund av den individualism och familjeupplösning som vi har är det väldigt många människor som är ensamma. Många äldre människor har ingen att umgås med, och då vore det tråkigt om de bara skulle få en robot till sällskap! I vår tid har ensamheten blivit en folksjukdom. Men ensamheten kan också bli en välsignelse och en kallelse vilket Teresa vill visa oss på. Ensamheten ger oss mer tid för bönen, för kallelsen.
Här brukar jag berätta en liten historia som är både sann och ekumenisk. Det var den tidigare biskopen Caroline Krook, som berättade att hon brukade besöka en släkting på ett ålderdomshem på den tid då man delade rum med varandra. I samma rum fanns en annan kvinna, som sällan hade något besök alls. Caroline gick i många år till sin släkting, som sedan dog. Då hade hon fått en relation till den andra kvinnan och fortsatte att besöka henne, som aldrig fick några andra besök men ändå utstrålade glädje och tacksamhet. Caroline frågade då henne vad det berodde på att hon hade bevarat denna stilla glädje. Då öppnade hon lådan i nattygsbordet och tog fram en liten tummad bild med en av Moder Teresas systrar. Kvinnan tillhörde Moder Teresas lidande medarbetare. Moder Teresa (1910-1997) bad lidande, övergivna och ensamma människor att de skulle ge henne sin ensamhet och sitt lidande. De kunde offra det för hennes systrar som jobbade ute blad de fattiga och utslagna. Denna kvinna hade sett det som sin livsuppgift att be och offra sin ensamhet, sin övergivenhet för en sådan syster. Det hade gett hennes liv en mening och ett innehåll.

Likadant var det när påven Johannes Paulus II (1920-2005) mötte lidande människor. Han sade till dem att de skulle ge honom sitt lidande, eftersom han behövde det för Kyrkan. Han riktade denna bön till alla lidande, ensamma, övergivna människor. Vi har alla en liten del av oss där vi känner oss övergivna och ensamma. Hur bra vi än har det, finns det ögonblick när vi tycker att livet inte riktigt är som vi hade tänkt oss och att det inte blev vad vi hade väntat oss. Man fick kanske inte den kärlek man väntade av sina barn. I stället för att fastna i ältande och bitterhet kan vi ge besvikelsen till Kristus. Vi kan låta den del av oss som annars förtvinar, förvissnar och blir bitter bli ett frö till något nytt, stort och vackert.

Vi ber om Guds hjälp för detta.

Herre, Jesus Kristus, hjälp oss att i våra svårigheter, lidanden och prövningar möta ditt lidande för världens frälsning. Hjälp oss att förena våra små mödor och prövningar med ditt lidande, så att världen kan få liv, så att det nya livet och härligheten och evigheten kan skymta fram för alla dem som sitter i mörker och dödsskugga. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.