Biskop Anders Arborelius ocd

Att gå med Jesus – reträtt med Teresa av Avila

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 20-22 februari 2015

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med Teresas egna ord.

”Min Herre och Konung vet mycket väl att jag inte har någon annan önskan än att han måtte bli en smula mer ärad och förhärligad av åsynen av hur kan förvandla en så smutsig och stinkande gödselhög till en trädgård full med ljuvliga blommor”. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Återigen får vi höra Teresas drastiska språk. Det är verkligen hennes längtan att förvandlas till en ljuvlig trädgård. Men samtidigt är hon medveten om sitt behov av frälsning, av nåd, och vågar kalla sig en stinkande gödselhög. Vi skulle kunna översätta detta med ett lutherskt ord: simul iustus ett peccator (samtidigt syndig och rättfärdig). Skillnaden är att Teresa mer betonar det dynamiska, utvecklingen, att människan är kallad att mer och mer förvandlas av Guds nåd, medan Luther mer betonar det statiska. Men varje människa som är någorlunda klarsynt vet att det blandas ont och gott i henne, att hon är i behov av förvandling och frälsning.

Vi börjar återigen med en kort repetition. Vi sade inledningsvis att Teresa hjälper oss att se också vårt liv som en frälsningshistoria. Jesus försöker hela tiden tränga in i vårt liv, öppna oss för hans sanning, godhet och barmhärtighet. Det som sker är inte bara likgiltiga händelser, utan Gud kan tala till oss på så många sätt. Han vill göra något stort och underbart av vårt liv. Att vara uppmärksam på det, ta emot det och låta det ske är avgörande.

Frälsningshistorien var den första bibliska hållpunkten vi hade. Den andra var kallelsen. Gud ingriper och vill kalla människan. Han vill göra något stort med henne. Människans svar är omvändelse, att säga ja, att bejaka, att ta emot. Också det såg vi i Teresa liv.

Då är vi framme vid den tredje punkten, där det kanske är lite svårare att hitta en beteckning. Men Teresa använder i enlighet med Bibelns tradition temat brud och brudgum. Höga Visan finns inte för inte i Bibeln. Ursprungligen var det säkert en jordisk kärlekssång, men den tolkas utifrån Bibelns sätt att se på Gud som Israels brudgum. I Nya testamentet vidgas det till att varje människa kan på se på Jesus som Brudgummen. Vi har lite svårt med det här språket i vår tid. Redan på Teresas tid var det så. Hon berättar om en präst som predikade om Höga Visan, men han avbröts av skratt och fnitter bland de troende. Man har lite svårt att ta till sig det här språket för att se på relationen till Gud. Filosofiskt kanske vi skulle kunna tala om den intersubjektiva relationen med Gud eller, för att göra det ännu enklare, Du-relationen, att vi i Jesus Kristus är Du med Gud. Vi lever ständigt i ett direkt förhållande till Jesus Kristus. Han vill komma oss så nära som det bara går. Därför använder man i traditionen bilden av den djupa, mänskliga föreningen mellan brud och brudgum. Vi är kallade att leva hela vårt liv i en direkt Du-relation till Jesus Kristus.

Därför är det ibland viktigt att fråga sig, hur man ser på sin relation till Gud. Är det mer Du eller han? Är det mer jag som ser honom i ögonen eller resonerar och tänker om honom? Hänför jag alla mina frågor, problem och glädjeämnen till en dialog eller är det mer ett abstrakt resonerande? Det är ibland viktigt att pröva sig själv. När jag ber, sker det verkligen öga mot öga, ansikte mot ansikte, hjärta mot hjärta? Cor ad cor loquitur (hjärta talar till hjärta), brukar man citera om kardinal Newman (1801-1890), som har hämtat orden från Psaltaren. När vi ber försöker vi då stå direkt inför Gud eller gör vi oss några fromma tankar om honom? Man brukar säga att predikanternas stora frestelse i bönen är att tänka ut något vackert att säga om Gud i sin predikan. Det är i och för sig inget fel, men bönen är något oändligt mycket djupare. Det är att verkligen leva sitt liv i dialog med Gud.

Det kan Höga Visan lära oss. Därför har helgon och mystiker i alla tider älskat att kommentera Höga Visan. Också Teresa av Avila har skrivit en kommentar, liksom Bernhard av Clairvaux och otaliga andra, eftersom detta språk uttrycket själens djupaste längtan efter Gud. Egentligen är denna längtan bara ett svar på Brudgummens längtan efter bruden. Återigen har vi i vår tid lite svårt att ta till oss dessa bilder och detta språk, men det måste vi ändå ta till för att få någonting som så mycket som möjligt liknar den förening vi är kallade till med Jesus Kristus. Redan i det gamla förbundet använde man sig av detta språk. Paulus använder det också, speciellt när han talar om Kyrkans förhållande till sin Herre.

I den kristna traditionen har man sett bruden i tre gestalter: Kyrkan, den enskilda människan (själen), och Jungfru Maria. Det år intressant att även en from pingstvän som Sven Lidman (1882-1960) kallar Jungfru Maria för Hugsvalarens högt saliga brud, det vill säga han ser Maria som den Helige Andes brud. I henne ser vi modellen för hur vi skall öppna oss för Gud och ta emot honom i vårt liv. Den djupt, personliga gudsrelationen är i Kyrkan menad för var och en. Alla döpta är i princip redan delaktiga av den djupa Du-relationen. Teologiskt brukar man säga att det är en återklang av Faderns och Sonens eviga kärleksrelation i Anden. Martin Buber (1878-1965), den judiske filosofen, har en vacker bok som talar om ”Du och jag”, för att inprägla den bibliska insikten att vi verkligen får stå i en ständig Du-kontakt med Gud. Det kan ibland vara bra att tänka efter vad jag använder mest Du eller jag.
För några år sedan var det någon som analyserade de kärlekssånger man använde i Melodifestivalen. Man blev ganska förvånad över att ordet jag var mycket vanligare än ordet du. Man skulle tro att kärlek handlar mer om att du är underbar än vad jag tycker om det. Individualismen är en tidssjukdom, som gör att vi hänför det mesta till jaget. Även i mänskliga relationer bli jag viktigare än du och därför håller de inte. En tragik för många människor är, att det är svårt att bygga upp en djupare relation, eftersom man sitter så fast i individualismens pansar och har svårt att komma ut, att verkligen sätta du i centrum. Egentligen är det en följd av arvsynden att vi är jagets fångar. Men Jesus Kristus vill befria oss. Han vill lösgöra oss ur slaveriet under jagiskhetens tyranni. Därför kan det ibland vara bra att tänka efter vilket ord jag använder mest, jag eller Du. När jag ber till exempel, handlar det då bara om vad jag önskar, vad jag vill ha ut av Gud? Handlar det i min relation till min nästa om hur jag vill ha det eller handlar det om hur du vill ha det? Det blir en liten praktisk mätare på halten i både vår relation till Gud, till vår nästa och till jaget, för jag får ju min skönhet av ett du. Vi blir vackrare om någon annan ser på oss än om vi ser på oss själva i spegeln.

Vi kan göra varandra vackrare genom att se på varandra. Vi nämnde att Teresa av Avila hade en förmåga att se det goda i sin nästa, även om det var ganska medelmåttiga människor. Det finns människor som bara genom att se på oss har fått oss att växa. Om folk som ser på oss ser det lilla goda i oss, då vill vi motsvara det och då växer vi på något sätt. Men tittar man bara på oss lite buttert och bistert, sjunker vi ner i skorna. Vi kan egentligen växa bara genom att se på varandra. Det gäller hela relationen som sådan att vi är beroende av att bli sedda. I vår tid hör vi ofta människor som säger sig inte vara sedda. Om ingen ser på mig, krymper jag ihop.

Vi kan vi jämföra med hur Jesus ser på människor i evangeliet. Det räcker med att han ser på en människa för att hon skall vara beredd att följa honom och ge sig helt till honom. Vi får tro att Jesus ser också på oss på samma sätt. Han kallar oss till den djupast tänkbara kärleksrelationen med honom. Då blir det också vår glädje att försöka besvara kärleksblicken. Det kan vara en dialog med eller utan ord. Bönen kan anta oändligt många skepnader och gestalter. Men det är i alla fall den djupast tänkbara relation i vårt liv som vi har med Jesus Kristus som är vår Frälsare och vår Brudgum.

Samtidigt är relationen till Jesus präglad av hur vi förhåller oss till andra människor. Det är inte en isolerad företeelse. Har vi tagit till oss Jesu kärleksfulla tilltal och blick och försökt besvara den, faller det oss också naturligt att bevara samma relation och samma utgångspunkt när vi möter andra människor. Det är mycket svårt att plötsligt växla om till en likgiltig eller hatisk blick, om vi har blivit impregnerade med Jesu kärleksfulla blick och har tagit emot honom som vår Herre och Brudgum. Då har vi också en större förmåga att se Jesus i vår nästa. Hela Kyrkans mysterium bygger egentligen på att vi vågar tro att Jesus kan tala till oss genom vår nästa. Han kan förmedla tron från människa till människa. Vi döljer inte Jesus för varandra utan vi tydliggör honom. Det är en ganska typiskt katolsk accent. Men egentligen tror jag att kristna i alla traditioner och konfessioner anar att vi som lemmar i Kristi kropp har både gåvan och ansvaret att ge Jesus vidare till varandra.

Vi kan tänka efter hur vi har tagit emot tron i våra liv. Den har inte kommit genom en apparat, en mobil eller en robot. Tron har getts vidare från människa till människa. I vår egen frälsningshistoria finns vissa människor som betytt mycket. Det kan vara föräldrar, en präst, ordenssyster, lärare eller vän som steg för steg har hjälpt oss att ta emot tron och Jesus själv. Det betyder att när vi lever i den djupa Du-relationen eller brudrelationen till Jesus Kristus, möter vi honom också i vår nästa, som inte skymmer blicken på Jesus. Det är allra tydligast i helgonen. Man hör ibland att helgonen skulle skymma Jesus för oss och ta ifrån honom något av den kärlek vi skulle ge honom. Egentligen är det tvärtom. Helgonen förtydligar Jesus för oss. Någon accent av Jesu mysterium blir tydligare för oss genom de heliga. Egentligen borde jag i varje människa möta något av Jesu ömhet eller ibland ett strängt profetiskt tilltal. Någon gång behöver jag kanske en riktig avhyvling förmedlad genom någon människa som med eller mot sin vilja kan ge mig det.

Vi nordbor har lite svårt att se Gud i vår nästa. Vi har lättare att se honom i naturen. Vi söker oss ofta ut i naturen. Även den människa som inte är så övertygat kristen anar något av Guds skönhet och tilltal i naturen, i fåglarnas sång och bäckarnas brus. De gamla, klassiska, svenska psalmerna är fulla av denna syn. När mina medbröder kom från Belgien till Sverige på 1960-talet och skulle lära sig de svenska psalmerna undrade de varför de inte talade om Gud utan bara om fågelsång och bäckar. Nu frågar de inte längre utan har förstått. Vi nordbor har svårare att se Gud i vår nästa. I sydligare delar av världen är det ofta lättare att se Gud i nästan än i naturen. Vi har ett annat förhållande till naturen som en uppenbarelseplats av Guds skönhet. Det är inget fel i det, men vi borde också ta till oss mer att Jesus låter sig mötas också i vår nästa.

Människan är skapad till Guds avbild och genom Guds nåd får vi en ännu större genomskinlighet för Jesus Kristus. Det är knappt vi vågar tro det själva.

Det är mycket viktigt att vara medvetna om att vi är skapade för att vara den underbara trädgård, som Teresa talar om. Hon har lite av det nordiska draget, när hon liknar oss vid en underbar trädgård, där alla gåvor talar om Guds godhet. Även om vi känner oss lite vissna ibland kan vi mer än vi anar förmedla Guds kärlek och omsorg till varandra. Det behöver inte vara så krystat och högtidligt, men vi får våga lita på att vi kan vara Jesu vittnen och ge honom vidare till varandra. Vår grundläggande relation med Jesus Kristus stärks om vi i varandra vågar se något av Jesus. Det tar inte ifrån Jesus något av den tillbedjan och kärlek vi vill ge honom, utan den förstärks när vi är levande påminnelser om Jesus för varandra. Vi stör inte varandra, även om vi i vår kultur ofta ser på varandra som störningsmoment. Om barnen skriker i kyrkan behöver det inte ta ifrån oss vår fromhet utan vi kan istället se det som deras lovsång. Om någon hostar eller prasslar med bönböcker eller radband eller det ringer en mobiltelefon, då kan blickar mörda, även i den frommaste församling. Men om vi hade Jesu blick, skulle vi se på varandra på ett lite annorlunda sätt.
Också de som vi tycker är osympatiska och besvärliga är egentligen våra bästa vänner. De prövar oss och får oss att upptäcka om vi vill följa en korsfäst Herre eller vara vårdpaket som skall bli ompysslade. Här har vi mycket att lära i vår kulturkrets om att våga tro att Jesus kan komma oss närmare genom vår nästa och att vi också kan locka fram något av Jesus i varandra. Ser vi på varandra på det sätt som Teresa såg på sin nästa, vill vi motsvara den som ser på oss och hans eller hennes förväntningar. Ser man det bästa i oss, fast vi kanske är lite halvdana och halvvissna, vill vi växa upp.

Här tänker jag på en nu avliden ordenssyster vi hade i Stockholm som ofta åkte tunnelbana. Hon talade om hur underbara ungdomar det fanns på tunnelbanan. Då måste man ha mött henne för att förstå. Hon hade den kärleksfulla blick som fick den värste värsting att vilja vara en ängel. Men ser vi på en värsting som en värsting, då blir han ännu värre. Vi har en förmåga att hjälpa varandra att växa men ofta är det tvärtom. Jag kommer ihåg en pojke som berättade i skolan att han träffat påven. Då sade lärarinnan att det är väl ingenting att träffa en gammal gubbe nere i Rom. Luften gick då ur barnet. Det är mycket lätt att trycka ner varandra i skorna istället för att lyfta upp varandra. Även om lärarinnan inte tyckte om påven behövde hon inte trycka ner ett litet barn som gladdes att få träffa påven. I senaste opinionsundersökningen är Jimmie Åkesson mer beundrad i Sverige än påven Franciskus. Vi kan översätta till våra mallar hur vi reagerar på människors sätt att vara och tala. Försöker vi lyfta upp, uppmuntra, få folk att växa eller sjunka ihop och bli en liten vattenpöl? Det ingår – och det är en mycket viktig tanke – i vår djupaste, mest personliga gudsrelation hur vi förhåller oss till vår nästa. Det är därför vi har ett dubbelt kärleksbud. Vi kan inte älska Gud men hata vår nästa. Vi säger inte så, men ibland kanske vi uppför oss så.
Teresa är så uppfylld av sin direkta, unika Du-relation till Kristus att hon ser honom överallt. Naturligtvis finns det privilegierade mötesplatser med Kristus. I eukaristin är han närvarande på ett helt speciellt sätt i hela sin fulla gudamänskliga verklighet. I Kyrkan talar han genom Ordet, liturgin och uppenbarelsen. Det är kanske lättare att ta till oss det. Men om vi glömmer att möta honom i vår nästa, försummar vi att ta emot honom på väldigt många sätt. Någonting haltar då lite i vår gudsrelation. Teresa brukar kallas den mystiska erfarenhetens kyrkolärare. Hon blev som den första kvinnan tillsammans med Katarina av Siena (1347-1380) förklarad som kyrkolärare, eftersom hon hade ett allmängiltigt budskap. Man kan försöka sammanfatta hennes budskap i den personliga, unika Jesusrelationen. Hon hette ju Teresa av Jesus. Hon berättar själv en liten episod från sin tid i klostret, då hon stötte på ett litet gossebarn. Som alla snälla tanter frågade hon barnet om dess namn. ”Jag heter Jesus av Teresa”, sade han. En bild av hennes relation till Jesus är, att Jesus är så intimt förenad med henne att han också kan kalla sig Jesus av Teresa, liksom hon kallar sig Teresa av Jesus.

Vi får tro att Jesus också kan säga så om oss, för han är ju den ende som kan ha en förkärlek för varje människa. Vi är begränsade, också i vår kärlek. Man brukar säga att den värsta fråga föräldrar kan få från sina barn är vem av barnen de älskar mest. Den ende som med gott samvete kan säga att han älskar varje människa med en personlig, unik förkärlek är Jesus. Det är viktigt att komma ihåg att hans kärlek aldrig kan förminskas om han älskar någon av oss på ett speciellt sätt.

Vi kan försöka efterlikna denna kärlek. Det är den rymd vi har att växa in i, att vi också vill efterlikna Jesu förkärlek för varje människa. Vi kan aldrig växa in till fullo i denna kostym, men vårt liv går ut på att kunna gå in i denna dynamiska tillväxt, denna mystiska utveckling fram till det som mystikerna kallar den andliga förmälningen, det andliga bröllopet. I den mystiska teologin ser man som det högsta stadiet, att människan blir så djupt förenad med Jesus Kristus att det verkligen liknar brudens och brudgummens förhållande. I grund och botten är vi redan genom dopet inlemmade i denna relation, som kan växa, fördjupas och förinnerligas under vårt liv. Att vi alla är kallade till denna helighet har Kyrkan påmint oss om, inte minst genom det Andra Vatikankonciliet. Man brukar säga att om man om tusen eller tvåtusen år skall sammanfatta vad det Andra Vatikankonciliet betyder i några fraser, skulle en av de fraserna vara att man har pekat på den allmänna kallelsen till helighet för alla döpta. Tillväxten i helighet är inte bara reserverad för a happy few, eller för några munkar och nunnor, utan det är varje kristens uppgift. Teresa vill förmedla och hjälpa oss att förstå att vi också är kallade att växa in i en djupt förvandlande förening med Kristus, Brudgummen. Vi står i ett direkt Du-förhållande till honom och allt det vi är med om återspeglar detta.

Då kommer vi in på vår frälsningshistoria, och också på kallelsen och omvändelsen. Det måste komma till en brytpunkt då det går upp för oss att det är livets viktigaste och största uppgift att ta emot kallelsen och följa den, hur den sedan gestaltar sig. Det finns oändligt många kallelser i Kyrkan, i Kristi mystiska kropp, och i samhället och världen. Vi ser i helgonens liv att kallelsen kan gestalta sig på oändligt många sätt. Teresa såg som sin uppgift att genom reformen av karmelitorden hjälpa både bröder och systrar att leva ett mer intensivt liv i Jesu efterföljelse och i relation till honom. Hon betonar det avskilda, kontemplativa livet. Men samtidigt betonar hon att det är möjligt att leva detta liv också utanför klostret. Det kanske är lättare inom klostret, men hon pekar på många andra människor, från mulåsnedrivare till rika adelsmän. I hennes brev och självbiografi och ”Klosterstiftelser” ser vi många olika människor som blev berörda av henne. Ibland var det biskopar hon hade svårast med, för de tyckte inte om att hon reste runt och stiftade kloster. Hon berättar speciellt att ärkebiskopen av Sevilla hade ett horn i sidan till henne, för att hon inte höll sig på plats i klostret utan reste runt och stiftade kloster. Men det var innan han hade träffat henne. Hon hade också en mänsklig charm. Hon berättar själv om hur det känns för en fattig nunna att se ärkebiskopen av Sevilla ligga på knä och be om hennes välsignelse. Liknande var det med biskopen av Burgos. Han brast ut i gråt när han fick predika i en av hennes kyrkor. Teresa hade den mänskliga charm och andliga utstrålning som fick även människor, som var fientligt och negativt inställda till hennes verk, att falla till föga så fort de fick träffa henne.

Vi är alla kallade att dela den djupt personliga brud- Brudgum-relationen, jag-Du-relationen eller den unika bönedialogen med Jesus Kristus. Vi är alla unika och därför kan vi aldrig helt återspegla en annan människa relation. När vi läser mystikernas skrifter, vare sig det är Teresa av Avla eller någon annan, måste vi komma ihåg att när de skildrar sin relation med Jesus Kristus, kan det finnas många drag som är allmängiltiga och som hjälper oss, men det är ändå något djupt personligt. Skulle vi kunna ta en röntgenbild på var och en av oss och på vår inre bönerelation till Jesus Kristus, skulle de alla vara olika. Vi är inte kopior av varandra, utan vi har alla fått en unik relation till Jesus Kristus. Samtidigt är han allas Brudgum. Han är allas Frälsare i hela Kyrkan. Inom denna ram har vi alla en unik möjlighet att komma honom nära. Detta faktum talar om människans storhet. Även om det finns biljoner människor, så har ingen samma fingeravtryck. Likadant är det med själen. Det innersta i oss är något helt unikt som aldrig skall upprepas.

Om jag inte tar emot Jesus Kristus och låter mig förvandlas, är det något unikt som går förlorat, för ingen kommer att bli som jag. Jag har ett unikt bidrag, en unik accent att tillfoga till honom. Vi säger ibland att vi inte kan ge Gud något, inte tillfoga något. Han är fullkomlig i sig själv. Men i sin relation till oss finns det något unikt. Det kan vara viktigt att tänka sig att Gud aldrig kommer att kunna få min kärlek genom någon annan. Om jag sviker honom är det något som ingen annan riktigt kan fylla ut, eftersom Gud har en unik kärleksrelation till mig. Han ser på mig som bruden i Höga Visan som är kallad att besvara hans kärlek och ta emot den. Om jag säger nej, då sviker jag honom. Då missar han något som han aldrig kommer att få. Det är lite svårt för oss att ta till oss vilken unik värdighet vi har fått. Vi kan ge något till Gud som han aldrig kan få exakt likadant av någon annan.

Relationstemat är mycket viktigt i Bibeln, i den kristna mystiken, men egentligen i allt mänskligt. Jag tror det är där vi också kan nå fram till de människor som säger sig vara icke-troende. Alla människor har behov av en relation. Eftersom de är skapade till Guds avbild, finns relationen där från början. Den kan förnekas och förträngas, men den finns ändå kvar. Ibland ligger den bara där under ytan och vill komma upp. Människan är en dialogvarelse. Om hon inte har någon annan att föra dialog med, för hon dialog med sig själv. Mycket av vårt inre liv är en slags monolog. Men egentligen är det en dialog med Gud, även om vi kanske inte alltid ser eller förstår det. Ibland kan det hjälpa oss om vi förstår eller upptäcker att det är Någon som hör min inre monolog. Det är inte bara med ett tomt intet som jag har en monolog utan det finns någon som lyssnar, någon som hör mig och som längtar efter att höra vad jag har att säga.
Sedan är det så att vi erfar dialogen mycket olika, likaväl som vi sade att vissa människor är mer light on, andra light off. Vi ser det också i mystiken. Vi sade att Teresa är light on. Hon hör ständigt vad Gud säger i en mängd lokutioner. Hon ser och har visioner, medan Johannes av Korset knappast ser och hör någonting. Vi är också någonstans på denna skala. Vissa av oss tycks ständigt kunna höra vad Gud vill. För andra är det bara tystnaden som talar. Det är viktigt att komma ihåg att vi är mycket olika här, men vi är alla relations- och dialogvarelser och vi har en inre monolog inom oss som kan bli dialog. Istället för att vi för monolog med oss själva kan vi göra det till dialog. Det kan vara bra att tänka efter vid vilka tillfällen jag för en monolog med mig själv och hur den kan förvandlas till ett direkt tilltal till Gud. Ibland är det när vi är arga och när vi är som sämst. Det är då vi skall läsa Psaltarpsalmerna för det är ofta där vi möter människan i all sin nakenhet, när hon skriker ut sin förtvivlan, sitt hat mot sina fiender. Vi behöver inte vara rädda att vara ohyfsade i vår dialog med Gud, för Psaltarpsalmerna är verkligen ohyfsade. Hur kan du göra så mot mig? Varför har du övergivit mig? Varför låter du mina fiender triumfera?

Allt mänskligt kan vi väva in i dialogen med Gud och då förändras det. Det ser vi i Psaltarpsalmerna. Det börjar ofta som klagolåtar. Sedan går det nästan omärkligt över till lovsång. Så kan det också vara i vår inre värld. Vi börjar med att vara upprörda över att solen inte skiner en dag. Det hör till i konsumismens tidevarv, där det liksom är uppbyggt för att vi skall vara missnöjda och köpa något nytt och få en ny upplevelse. Då är det mycket lätt att gå in i detta mönster istället för att vända det i en dialog med Gud. Då vänder det. Om vi vågar ta upp svåra saker med vår nästa i ett samtal då vänder det ofta. ”Varför sade du så till mig? Vad menade du med det?” ”Ja, men jag hade bara ont i huvudet och visste inte vad jag sade”. Så kan en konflikt vara undanröjd. En dialog kan rensa luften, för vi inbillar oss så mycket. Att leva i den ständiga du-relationen gör vårt liv till något helt annat. Då förändras mycket av livet till det bättre. Återigen, det blir inte någon dans på rosor. Det blir inte så att alla problem bara försvinner, för vi blir också mer berörda av det lidande och de orättvisor och svårigheter som andra kämpar med. Det märkliga är att när vi öppnar oss för ett du, Guds Du, då ser vi också den nöd, det lidande som andra du lider av. Då blir vi indragna och medansvariga. Vi drar oss inte undan i en skyddad verkstad.

Teresa av Jesus, som vi skall kalla henne, kan hjälpa oss att bli påminda om att vi alla är kallade till den djupa relationen med Jesus Kristus. Sedan säger hon något som kanske inte alla feminister skulle vara med på. Hon säger: ”Herrens skänker dessa nådegåvor mycket oftare åt kvinnor än åt män. Detta har jag hört av den helige pater Petrus av Alcántara (1499-1562) och jag har själv lagt märke till det. Han sade att kvinnor hade nått mycket längre på den vägen än män. Han gav mig även utomordentliga skäl till detta. Det behöver jag inte återge här. Men de var alla till kvinnornas favör”. Teresa menar att det är lättare för kvinnor att leva sig in i brudförhållandet till Brudgummen än för män, men vi får inte hårdra och säga att hon avskriver alla mäns förmåga att leva detta liv. Naturligtvis finns det många kvinnor som också har svårt att leva sig in i detta. Men hon menar tillsammans med Petrus av Alcántara, att det ibland är lättare för en kvinna att leva sig in i den djupa relationen. Man får dock inte tolka det så att kvinnor ägnar sig åt relation och män åt funktion. Desto större anledning är det att hjälpa männen att upptäcka denna del av det kristna livet.

Teresa skulle utifrån ett bibliskt begrepp kunna hjälpa oss också att i vårt liv uppleva den djupa Du-relationen och få stöd av den i den situation där vi lever. Jag brukar sammanfatta det så här: Du – nu. Du möter mig nu, inte i en idealisk drömvärld, vilket vi ibland får för oss. Om jag levde i ett kloster istället för den här arbetsplatsen, då skulle det vara lättare att möta Gud, tänker man. Lever man i ett kloster säger man, om jag levde i ett annat kloster, då skulle det nog vara lättare. Vi har en tendens att fly från verkligheten och inte möta Gud här och nu. Därför är det viktigt att tro att om Gud har planterat mig i den här livssituationen, som kanske inte är idealisk i alla avseenden, så är det där han vill möta mig. Där vill han fördjupa sin relation till mig. Då kan också den yttre situationen förändras och förvandlas. Man skall alltså inte uppskjuta mötet eller relationens äkthet till ett idealiskt tillstånd. Man hör ofta folk som kommer på besök till klostret säga att de inte har tid att själva be, men vill att man i klostret skall be för dem. Visst kan man be för dem i klostret, men de kan också själva be. Det är mycket lätt att skjuta upp, att vänta, tills allt har fallit på plats. Broder Lorens (1614-1691), en annan karmelit, säger att han finner Gud i oredan i sitt kök. Det är en tröst för alla, för vi väntar ofta tills allt är frid och fröjd, då vi har städat upp och gjort det fint, tills vi kan möta Gud, men det är just här och nu vi kan möta honom.

Vi ber om Guds hjälp och nåd att ta emot honom och låta vårt liv bli genomsyrat av det djupa mötet med den Gud som har blivit människa i Jesus Kristus.

Herre, Jesus Kristus, kom till oss med hela din verklighet, så att hela vår verklighet kan bli genomsyrad av din närvaro och nåd. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.