Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara Treenighetens tempel

Reträttföredrag Berget, Rättvik 16-19 juni 2014

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi ber åter igen med Elisabeths ord:

O, mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup! I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är framme vid den sista stationen som också är den första. En reträtt avslutar man aldrig utan man fortsätter den i vardagslivets lunk. Det är som med mässan som går över i utsändning. Det är viktigt att ta med sig något av reträttens stillhet, tystnad och gudsgemenskap in i det vanliga livet och se hur det kan befrukta och förstärka det dagliga livets gudsinriktning samtidigt som man också kan förbereda sig för evigheten. Hela Elisabeths budskap och tanke är att vi skall öva in himlen redan här på jorden genom att bli en lovprisning av Guds härlighet. Det finns ett samband mellan vår vardagliga och vår eviga existens. Elisabeth skriver: ”Jag ber att Treenigheten skall kunna återspeglas i mig som i en kristall. Den heliga Treenigheten älskar att så betrakta sin skönhet i en själ. Det lockar den att ge ut sig ännu mer, att vara ännu mer överflödande för att förverkliga kärlekens och evighetens stora mysterium”.

Vi är skapade till avbild av Gud, till Treenighetens avbild, för att vi som en kristall skall återspegla något av Guds skönhet, godhet och helighet. Vi har fått det med oss genom vår skapelse, och genom dopet har vi fått möjligheten att förverkliga det, eftersom Gud själv bor i oss som i ett tempel. Sedan går vårt liv ut på att mer och mer förvandlas av den nåd och närvaro vi har fått del av, så att vi en gång i evigheten till fullo kan återspegla Guds härlighet och bli det vi försöker bli redan här på jorden: en lovprisning av Guds härlighet. Hela vårt liv är som en lovsång till Gud. Det är därför Gud skapade världen. Det ligger i sakens natur att när Gud skapar någonting lägger han ner hela sin själ i det, så att det skall återskapa och återge något av vem han är. Det är så varje konstnär gör, även i den konst vi inte riktigt förstår oss på.

Ibland förstår vi oss inte riktigt på Gud heller. Vi tycker att det är så mycket på jorden som inte liknar honom utan döljer honom. Men det beror på att människan, skapelsen, väljer fel väg. Vi väljer att dölja Guds skönhet istället för att låta den lysa. Vi vill inte vara den kristall som återspeglar Gud. Vårt liv här på jorden är en slags övning i att förbereda evigheten. Vi kan också vända på det och säga att vi vill göra jorden så lik himlen som möjligt. Egentligen går hela evangeliet, hela Kyrkans budskap, ut på att vi skall förverkliga något av gudsrikets sanning, godhet, rättvisa och fred här på jorden. Vi är så att säga himlens femtekolonnare som skall underminera de onda makternas sätt att styra och ställa. Då måste vi medvetet försöka förbereda evigheten, den eviga härligheten genom vårt sätt att leva, för där skall vi tillfullo kunna ge Gud det lov och pris som tillkommer honom.

Redan här på jorden kan vi genom varje andetag, genom allt vi gör, allt vi säger försöka förhärliga och lovsjunga Gud. Det är inte en form av aktivitet som berövar oss möjligheten att göra någonting annat utan en annan dimension. Vi kan fortsätta att förhärliga Gud genom att köra tåg. Vi kan förhärliga Gud genom att åka motorcykel eller gå och handla. Det finns en dimension av verkligheten som egentligen ständigt pågår inom oss. Eftersom vi är ett Guds tempel ekar lovsången inom oss. Den sitter liksom i väggarna. Vi behöver bara ansluta oss till den bön, den lovsång som redan finns där. Därför är lovsången inte något vi lägger på oss som en extra börda. Ibland uppfattar man deltagandet i en reträtt som ett krav där man skall utföra mycket. Man skall be böner, litanior och novenor och ge allmosor. Man skulle hellre vilja sitta framför tv:n, ha det skönt och slippa alla kraven i kyrkan. Men vi kan faktiskt förhärliga Gud, även om vi tittar på tv. Vad vi än gör kan det vara befruktat av en djupdimension att lovsjunga och förhärliga Gud. Lovsången kan fortsätta under allt det vi gör utom när vi medvetet säger nej till Gud och stänger av lovsångsknappen. Vi behöver samtidigt ge näring åt lovsången och uppmuntra den. Det gör vi när vi medvetet ber våra böner, läser tidegärden, firar mässan och läser Bibeln. Vi behöver explicit bön och näring.

Vi är kallade till ständig bön, och det finns ständig bön i oss, eftersom Sonen ständigt ber till sin Fader i oss. Vi kan alltid ansluta oss till den bönen mer eller mindre medvetet. Att öva in lovsången och förhärligandet medan vi gör något annat är mycket viktigt. Det finns vissa sysslor där det är lite lättare, t.ex. när man kör bil eller promenerar och inte behöver ha hela uppmärksamheten riktad på det man gör. Så småningom kan jag upptäcka att det fortsätter att be inom mig också när jag sätter mig framför datorn, löser matematiska problem eller försöker få hushållskassan att gå ihop, vilket kräver stor uppmärksamhet rent mentalt. Den ständiga bönen berövar oss inte någonting i tillvaron och gör oss inte mindre uppmärksamma på vårt arbete. Den tar inte ifrån oss vårt intresse att bygga upp världen och göra något bättre av den och hindrar oss inte att älska vår nästa som oss själva, älska dem såsom Jesus älskar.

Det berikar och fulländar istället hela tillvaron, att bli medveten om att vår yttersta intention och motivation är att vi vill förhärliga och upphöja Gud genom vårt arbete. Arbetet fyller en stor del av de flesta människors liv, och det är därför viktigt att evangelisera arbetstiden och göra den till bönetid. I varje arbete finns det plats för ett djupt förhärligande av Gud, ja, själva arbetet kan bli en lovsång. Det kan vara lite lättare om man har ett handarbete, stickar, står vid maskin eller arbetar i trädgården, men även ett intellektuellt arbete, som kräver hela uppmärksamheten, kan i högsta grad vara en lovprisning av Guds härlighet. Det har mycket med intentionen att göra. Vi kan börja varje dag till Guds ära eller be som Birgittasystrarna gör i kapellet innan morgonbönen: ”jag offrar min dag till Herren”. Jag ger mitt arbete till dig, Herre, som min lovprisning, som mitt förhärligande av ditt treeniga mysterium.

Ibland måste vi upprepa intentionen, men vi behöver inte hela tiden tänka på den. Vi får inte reducera bön till tankeverksamhet. Gud är inte bara en tänkt Gud utan en verklig Gud. Han försvinner inte bara för att vi upphör att tänka på honom. Han är lika närvarande för oss ändå och vi också. Vi kan jämföra hur det är med människor vi verkligen älskar. Bara för att vi är borta från dem upphör vi inte att älska dem, men vi kan inte hela tiden sitta och tänka på dem. Lever vi verkligen av kärlek, då finns de vi älskar i hjärtat och är liksom nedbäddade där. Här kan jag hänvisa till det man kallar kontemplativ förbön. Många människor som är helhjärtat kristna vill be för många människor. Då gör de ibland upp långa listor som de hela tiden måste hålla à jour. Ber man då eller tänker man mer på att hålla reda på namn? När vi får en förfrågan om förbön, tar vi till den oss och lägger den i vårt hjärta. Det betyder inte att vi hela tiden måste tänka på den här personen. Men när vi går till Gud är han eller hon med, eftersom vi tar till oss och adopterar personen som ett förbönsbarn. Vi behöver inte ha dåligt samvete om vi inte hela tiden tänker på denna människa, för då blir vi så trötta på henne att vi kanske inte ber för henne längre. Naturligtvis kan vi ha listor med alla de människor vi ber för, men det finns också ett mer kontemplativt förbönssätt. Jag tar då emot det som Guds gåva att jag får be för en viss person och innesluta honom eller henne i mitt hjärta. Men sedan ger jag mig själv till Gud, och då följer han eller hon med. även om jag då inte hela tiden har tanken inför mig att det är så. På olika sätt är det viktigt att se att bönen är mer än tankar, begrepp och bilder. Det är tron, hoppet och kärleken som utgör vår kontaktyta med Gud. Om vi älskar människor och vill dem väl, vill vi be för dem. Då är de med oss när vi går till Gud, även om vi inte hela tiden säger till Gud att nu är det dessa människor vi ber för. Nu är det de som gäller. Vi måste förenkla det andliga livet. Annars blir det så komplicerat att vi inte orkar med det utan går i väggen och inte klarar av det.

Det är viktigt att var och en hittar sin grundton i sitt andliga liv. Här kan Elisabeth av Treenigheten vara oss till hjälp. Hon koncentrerar sig på dopets verklighet, då vi blir ett tempel åt Treenigheten. Vi blir en kristall som återspeglar Guds helighet. Vi gläds över vår värdighet att på detta sätt få förhärliga Gud oavsett vad vi gör, tänker och håller på med. Det är ett sätt att förenkla, förtydliga det andliga livet utifrån en allmänkristen verklighet. Det är inte bundet till en viss konfession eller tradition utan det är egentligen ett utflöde av dopets verklighet, det som vi alla har gemensamt vare sig vi är protestanter, katoliker eller ortodoxa. Om vi år vi döpta, är vi ett heligt tempel åt Gud och förhärligar honom genom vår blotta existens. Om vi kan finna frid och ro i detta, blir livet mindre komplicerat och enkelt. Då fortsätter något av förhärligandet av Gud att eka i oss när vi återgår till vardagens rutin. Vi kan tala om en vardagsmystik. Bönen fortsätter att välla upp inom oss. Sonen som ständigt lever i kärleksdialogen med Fadern drar in också oss i den. Vi får hela tiden näring genom det levande vattnet och blir indragna i den treeniga kärleksdialogen. Anden väcker oss till liv. Om någon blir arg på oss eller säger något gott är det i sista hand för att vi skall lovprisa Gud. Det andliga livet tar inte ifrån oss energi, tid eller kraft från de vanliga uppgifterna och skall inte konkurrera med vardagslivets alla förpliktelser. Vi kan tänka på vad Elisabeth skrev till sin syster som hade småbarn. Hon skrev inte att systern skulle lämna småbarnen åt sig själva och sitta i kyrkan några timmar för att fördjupa sitt böneliv. Nej, hon skulle ta hand om barnen men samtidigt tillbe Gud i dem. Elisabeth är mycket praktisk i sin andliga vägledning och samtidigt obönhörlig. Vi måste vara trogna och låta den Helige Ande och hans inspirationer leda oss i vårt sätt att arbeta, handla och leva. Vi måste verkligen satsa på att vårt liv blir en lovsång till Guds härlighet.

Då är vi tillbaka där vi började. Elisabeth skriver: ”Vi var i förväg utvalda genom Dens beslut som verkar allt i enlighet med sin vilja för att vi skulle lovsjunga hans härlighet”. Vi är tillbaka vid predestinationen. Gud har utvalt oss i förväg för att vårt liv skall bli en lovsång till hans härlighet. Vi är skapade för att här på jorden börja öva oss i det som till fullo skall bli vår himmelska existens. Vi vet inte riktigt hur det är organiserat i himlen. Vi vet egentligen väldigt lite om det som skall bli den eviga härligheten. Men vi vet i alla fall att det har med lovsång, förhärligande och tillbedjan av Gud att göra. Vi ser också att man i traditionen har förbundit det himmelska livet med förbön och hjälp till dem som mödar sig här på jorden. Både änglar och helgon har sin huvudsysselsättning eller sitt främsta jobb i lovsången. De har också uppgiften att be för oss och inspirera oss. Hur lite vi än vet om den eviga härligheten, vet vi i alla fall att det går ut på att Guds lov skall ljuda till fullo. Det finns också en solidaritet mellan den triumferande Kyrkan och den kämpande Kyrkan. Kyrkan har olika avdelningar. Den kämpande Kyrkan här på jorden kämpar för att hålla sig uppe och inte gå under. De som har nått fram till målet är den triumferande Kyrkan, där lovsången ljuder utan missljud och störning. Här på jorden finns det alltid lite störning. Därför brukar jag säga att det är bra när någon stör oss i mässan. Då kommer vi ihåg att vi ännu inte är i himlen. Vissa bli arga om barnen skriker lite, men det är deras lovsång som säkert är ännu mer välbehaglig än vår egen.

Vi har också den lidande Kyrkan. I Katolska Kyrkan tror vi till skillnad från många andra kyrkor och samfund på skärselden. Mystikerna brukar beskriva skärselden som ett komplement av den rening som aldrig blev klar här på jorden. Det är en slags kontinuitet utöver själva döden av det reningsverk som frälsningen är. Kristus vill frälsa oss och rena oss, men ibland hinns det inte med här på jorden. I själva övergången finns då möjligheten att bli renad genom Kristi kärlekseld. Elisabeth ser på skärselden som en kärlekseld som Jesus har tänt här på jorden, den förtärande eld som Gud är. Det kan också vara en renande eld i reningsorten, i skärselden. En annan mystiker säger att det är samma Guds kärlekseld som vi förhärligas av i evigheten, som renar oss här på jorden och som i reningsorten luttrar oss och, som om det skulle gå så illa att vi hamnade i helvetet, smärtar, bränner, gör oss illa, eftersom vi har missat målet.

Mötet med Gud som en förtärande eld kan man alltså ta emot på olika sätt beroende på var man befinner sig. Det är en bild av att Guds kärlek alltid vill förtära och genomlysa oss och att det beror lite på oss hur vi tar emot. Här på jorden kan vi neka till att ta emot Guds kärlekseld, som då blir det något smärtsamt, något vi tar avstånd från och något som kan göra livet tungt och svårt. Men om vi låter elden brinna, känner vi ibland en viss smärta, men det är, som Johannes av Korset säger, den behagfulla smärtan, det behagfulla såret, som vi förstår att vi behöver för att växa och bli mer osjälviska. Den processen pågår under hela vårt jordeliv. Gud vill till varje pris leda oss in i sin härlighet. Han har banat vägen och förberett marken. Det ligger förberedda gärningar och väntar på oss och vi behöver bara plocka upp och ta till oss dem. Det handlar inte om någon determinism, för vi har frihet att gå förbi. Ibland missar vi, och ibland måste vi gå tillbaka eller förändra vår livsinriktning.

Det är viktigt att se enhetligheten i Guds frälsningsplan, att det alltid är hans kärlekseld som brinner i oss. Vi tar emot den och det blir vad det blir på grund av hur vi tar emot. Det är som när vi möter en annan människa som älskar oss. Vi kan ta emot hennes kärlek och låta den glädja oss. Men vi kan också avskärma oss och göra varandra olyckliga. Genom vår frihet kan vi välja förhållningssätt. Det gör vi hela tiden. Ibland är det ljumheten som gäller. Vi tycker det blir för mycket av Guds kärlek eller vi förstår oss inte på den. Vi missuppfattar och misstolkar den. Vårt liv är fyllt av dessa kringelikrokar. Men Gud skriver rakt på krokiga linjer. Det är viktigt för oss att komma ihåg att även om vi har villat bort oss lite under vägen, hjälper Gud oss milt men bestämt att återgå till ordningen. Vi kan förstå predestinationen i Elisabeths mening på så sätt att Gud till varje pris vill leda oss rätt. Men vi har vår mänskliga frihet. Vi kan säga nej, kanske eller i morgon eller helt välja bort Gud.

Elisabeth fortsätter att beskriva vad det är att vara en lovprisning av Guds härlighet. ”Guds härlighets lovprisning är en tystnadens själ, som vill vara som en lyra i den Helige Andes hand för att han skall spela gudomliga ackord på henne”. Hon vet att lidandets sträng ljuder ännu skönare och därför vill hon se den på sitt instrument för att ännu ljuvligare kunna röra sin himmelske Faders hjärta. Vi är en lyra i den Helige Andes hand. Han vill få fram en vacker melodi. Då väjer Elisabeth inte undan för lidandet, som alltid är den svåra punkten.

Helgonen uttrycker sig ibland på ett sätt som får oss att tro att de bara längtar efter att få lida mer och mer, att det nästan är en slags sjuklig längtan att ju mer de får lida desto bättre är det. Det är inte så vi får förstå det, utan det lidande vi kan undvika måste vi undvika. Det lidande som vår nästa kan drabbas av måste vi också försöka ta bort. Men i varje människas liv finns det ett oundvikligt lidande, ett sår som bara finns där. Därför är det så viktigt att kunna integrera det i vår lovsång till Guds härlighet, så att det inte blir en falsk ton utan en del av den vackra melodin. På svenska har vi ett vackert ord som passar här: bitterljuv. Det har inte med bitterhet egentligen att göra, men det finns i själva livet något smärtsamt, vemodigt, sorgligt som ändå är något ljuvt och vackert. Här tänker jag speciellt på alla tonsättningarna av Stabat Mater-motivet. Maria som står vid korsets fot har gett upphov till otaliga tolkningar av olika kompositörer. Det är ett av de mest populära musikstyckena i musikgudstjänster i vår tid.

Det är ett allmänmänskligt och mycket tydligt motiv att det finns ett lidande i tillvaron som inte går att undvika. En mor som ser sin son korsfästas eller dö i cancer lider naturligtvis ofantligt mycket. Men det går ända att infoga lidandet i överlåtelse och lovsång. Annars fastnar vi bara i det bittra. Vi kan inte fordra av människor att de omedelbart säger: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn” (Job 1:21), när de ser sina barn dö. Här måste man ha ett stort mått av tålamod med människor. Det lidande vi inte kan integrera i vår gudsrelation kommer alltid att tynga oss, göra oss förbittrade och få oss att fastna. Förr eller senare måste vi överlämna lidandet och infoga det i vår lovsångsmelodi. Man kan naturligtvis inte omedelbart kräva av någon att göra detta, men vi kan försöka hjälpa människor att försöka se på Jungfru Maria vid korsets fot och kunna identifiera sig med henne. I vår tid kan det vara lättare för människor att närma sig frälsningens mysterium den vägen än genom korset. För många är korset för svårt, för tungt. Att ställa sig vid Marias sida vid den Korsfäste kan för en del människor bli en väg in i förståelsen av korsets mysterium. Man säger ibland att det är farligt med Jungfru Maria, för hon döljer Jesus eller tar ifrån honom något av det som tillkommer honom. Det är det sista hon skulle vilja göra, för hon vill istället leda människor till Jesus. För många är det genom det kvinnliga perspektivet lättare att närma sig Kristus och korset, när man leds vid Marias hand eller genom hennes hjälp. Det kan också gälla tron. I Italien berättar man en liten anekdot om en dialog mellan en kommunist och en katolik. De tvistade om Guds existens och kom ingenvart. Den ene var emot, den andre för. Då säger katoliken med Andens hjälp: ”Men du kan väl i alla fall inte betvivla Guds Moders existens?” ”Nej, det kan jag inte”, sade kommunisten märkligt nog. Det är inte logiskt, men vi människor är inte logiska.

När det gäller lidandet kan korset för många vara för svårt att närma sig omedelbart. Det ligger en stor pastoral klokhet i att man ofta använder Stabat Mater-motivet i t.ex. musikgudstjänster och i konsten. Vi har också pietàn. Under medeltiden var Stockholm en helig plats, en pilgrimsplats. Då vallfärdade tusentals människor till nådebilden av Vår Lösen, en bild av korsnedtagningen som dominikanerna i Gamla sta’n hade. Det var en bild där vi ser hur Jesus tas ner från korset och läggs i Marias famn, en slags pietà. Bilden förstördes under reformationstiden och sedan har man försökt återskapa den i några kyrkor, t.ex. i Ansgarskapellet i Högalidskyrkan. Också i vår domkyrka har vi en slags pietà, eftersom Stockholm en gång var en helig plats dit man vallfärdade för att vörda Kristus som tas ner från korset och läggs i sin moders famn. Pietàn i Peterskyrkan i Rom återger samma motiv. Ibland är det lättare att på den vägen närma sig Kristi kors och lidande än om det är bara ett kors.

Det ligger i vår mänskliga natur att vi behöver människor som hjälper oss att komma Gud närmare. Därför kan Jungfru Marias roll i lidandet vara mycket viktig. Otaliga ordenssystrar i karitativ tjänst försöker återge att Jungfru Maria återspeglas i dem liksom prästen representerar Kristus i sin tjänst. Vi måste integrera lidandet i vår gudsrelation om vi skall uttrycka det mer dogmatiskt. Det betonar Elisabeth mycket starkt. Elisabeths sista tid var en fruktansvärd lidandestid när hennes inälvor smulades sönder. Varje lidandessituation är något som vi måste ta emot i tro och hantera, annars kommer det att förgifta vårt liv. Bitterhet är en folksjukdom som har förstört otaliga liv. Man kan vara sårad av sina föräldrar, av sina nära anhöriga. Vad som helst kan bli ett gift, om vi inte ser det som en del av vår lovsång till Gud. Det låter mycket lätt och hurtfriskt men det kan ta lång tid att ta till sig den insikten. Ändå är det enda botemedlet att infoga lidandet i vår lovsång som en slags bitterljuv ton. Det får man inte tolka som att det är något lätt, men att arbeta på det är väsentligt för att människor inte skall bli slavar under bitterhet och missnöje.

Vi lever i ett klimat som nästan fostrar fram missnöje. Konsumismen bygger på att man måste vara missnöjd med det man har och vilja ha något annat. Även vi är präglade av detta synsätt och det präglar också vår syn på religion. Vi tar ibland över något främmande element utan att riktigt märka det. Vi ser på religionen som en vara, som skall ge oss tröst. En icke-kristen som Lars Gyllensten har genomskådat den synen. Han säger att religionen inte får vara någon slags terapi. Det terapeutiska gudsbeviset talar han om. Ibland måste vårt hjärta också genomborras av smärta. Hos vissa mystiker ser vi att t.o.m. deras kropp får lida.  Franciskus (1182-1226) fick bära Kristi sårmärken på sina händer. Vi har Teresa av Avila vars hjärta genomborrades. Ibland är det också i själva kroppen som det andliga lidandet tar sig uttryck och tvärtom. Ett kroppsligt lidande kan också bli en andlig resurs. Samtidigt måste vi tala med små bokstäver om lidandet. Vi kan aldrig ha några lättköpta lösningar eller så måste vi lära oss att hantera det. Helgonen använder ibland ett språk som är lite svårsmält för oss. Johannes Paulus II sade till sjuka och lidande människor han mötte att de skulle ge honom sitt lidande, offra det för Kyrkan, för honom. Moder Teresa av Calcutta (1910 -1997) säger att en lovprisning av Guds härlighet måste ta itu med lidandet. Annars kan det förbittra och förstöra lovsången och få det andliga livet att vittra sönder.

Elisabeth fortsätter: ”En lovprisning av hans härlighet är till sist en själ i ständig tacksägelse”. Samtidigt som varje handling och impuls, varje tanke och strävan gör henne allt fastare i kärleken blir det som ett eko av evighetens Sanctus. Tacksägelsen är så viktig. Ordet eukaristi betyder tacksägelse. Att leva i ett eukaristisk klimat där vi ständigt frambär tack, lov och pris till Gud, också för det svåra och tunga, är ofta avgörande för att vi skall gå vidare. Det är inte något lättköpt, inte något mirakelrecept, utan ofta kostar det oss blod, svett och tårar att kunna tacka Gud för det som har varit svårast i vårt liv, för det sår som vi kämpar med, som ibland tycks läkas men sedan återigen börjar vara sig. Att kunna tacka Gud för det som vi helst skulle vilja slippa men som vi inte kan slippa kan ofta vara livsavgörande. Tacksägelsen är ett mycket viktigt botemedel mot bitterheten.

Vi kan skapa den Betanias atmosfär som Elisabeth talar om. En slags andlig miljövård är att vi hela tiden sprider tacksamhet och glädje omkring oss i våra relationer till andra människor och försöker se det bästa i dem istället för det sämsta. Det finns vissa människor som aldrig säger något ont om någon och har en förmåga att få allt skvaller och förtal att tystna. Det är en välsignelse att ha en sådan människa i sin församling eller på sin arbetsplats, för det är ofta förtal som förgiftar atmosfären. Om vi försöker leva som en lovprisning till Guds härlighet, präglar det också den miljö där vi lever och verkar. Det sprider sig och smittar av sig. Det kan också reta upp folk naturligtvis, men vi behöver inte alltid vara rädda för alla konflikter. Som kristna måste vi vara beredda på att tron väcker motstånd. Annars vore det lite konstigt. Korset är alltid ett motsägelsens tecken och försöker vi leva som Jesu lärjungar blir vi inte populära i alla kretsar, ibland inte ens bland våra egna. Vi får inte fästa allt för mycket uppmärksamhet vid vad folk tycker och tänker. Samtidigt brukar även världen känna igen vilka som är helgon. Moder Teresa blev igenkänd av en hel värld som ett helgon.

Elisabeth kan alltså hjälpa oss att redan nu öva in något av himlens verklighet. Egentligen är det inte så konstigt och svårt. Det är egentligen bara att bli kvar i dopfunten, för att återgå till det vi började med, att låta det levande vattnet porla upp inom oss, att se på oss själva och vår nästa som ett Guds tempel, att Gud inte är långt borta, fjärran utan han är oss närmare än vi är oss själva. Vägen tillbaka är inte så lång. Det är egentligen ett mycket enkelt sätt att leva den kristna verkligheten. Det är inte direkt bundet till någon konfessionell teologi utan mycket bibliskt. Nästan varje sida av Elisabeths skrifter är fyllda med bibelcitat och bibelhänvisningar. Hon är en av de mest bibliska bland de karmelitiska mystikerna. Hon försöker översätta främst Paulus och Johannes till ett sätt som kan passa oss och inte bara är menat för karmelitnunnor. De flesta brev hon skrev är riktade till folk ute i världen som ber om hjälp och råd. Då måste man göra det relativt enkelt och lättfattligt. Till småbarnsmammor och fabriksarbetare kan hon inte ge långa teologiska traktater.

Samtidigt är det viktigt att Treenigheten blir ärad, upphöjd och förhärligad. Tyvärr ser många kristna på Treenigheten som en tankekonstruktion. Det är inte boklig lärdom utan något som sjuder av liv. En av min medbroder Wilfrid Stinissens största förtjänster var att han populariserade Treenighetstron i våra länder. Genom hans skrifter har Treenigheten blivit lite mindre konstig och mer livsnära. Också Elisabeths budskap till oss är att vi inte kan förstå och utforska hela detta mysterium. Men vi lever av det och det lever i oss. En gång, när vi skall se Gud sådan han är i evigheten, kan vi få lite mer klarhet, men vi har fått veta så mycket vi behöver veta. Då är det viktigt att ta till sig att vi är ett tempel åt den treenige Guden och att vi genom allt det vi är och gör får förhärliga denne Gud. Vi får så att säga ge och tillföra något till Guds förhärligande, inte av egen förtjänst utan just eftersom vi i Sonen får tillbe Fadern. Vi leds in i det treeniga livet. Vi har blivit delaktiga av det genom dopet. Det eviga livet har börjat lite i smyg. Vi tar ut lite i förskott genom vårt dop. Att falla till ro i detta, lita på det och överlämna sig åt det, är det vi får göra under vårt vardagsliv. Jag får verkligen våga tro på att det inte bara är något som står i de fromma böckerna utan det är något som är inristat i mig. Jag är Gud så nära. Jag är oändligt älskad av honom. Jag försöker besvara det och vara ett eko av det genom det jag gör, lider av, kämpar med och det jag inte kan förstå.  Allt är på något sätt relaterat till den treenige Guden. Jag är den vackra kristallen. Jag kanske själv inte alls tycker att jag är en vacker kristall, men i Guds ögon är jag det. Det är viktigt för oss att veta. När vi tittar oss i spegeln på morgonen är det första vi tänker på kanske inte att här är en vacker kristall.

Jag hoppas att Elisabeth kan bli en följeslagare på er pilgrimsfärd och att det enkla livet som en Guds boning och ett Guds tempel kan bli något av en fast replipunkt i tillvaron som annars förändrar sig och går upp och ner. Men det Gud har gett oss i dopet finns kvar. Vi kan alltid återvända till denna djupa, oändligt fina verklighet och vi kan göra det tillsammans. Det har vi försökt göra under reträtten. I tystnaden kan vi komma varandra mycket närmare än om vi hela tiden pratar. Ibland är det bra att vila tungan och tillsammans i tystnaden frambära lov, pris och ära. Vi ber om den nåden.

Herre, Jesus Kristus, du sänder ut oss för att vi skall fortsätta att leva till din ära, till lov och pris av den heliga Treenigheten. Hjälp oss att bli kvar i denna värdighet och uppgift mitt under vardagens alla sysslor, problem och utmaningar, så att vi verkligen kan finna vår glädje och frid i den värdighet du har givit oss och så också hjälpa vår nästa att se att också hon genom sitt dop är denna underbara kristall där den heliga Treenigheten bor. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.