Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara Treenighetens tempel

Reträttföredrag Berget, Rättvik 16-19 juni 2014

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar med Elisabeth av Treenighetens egna ord:

O, förtärande Eld, kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ. Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Elisabeth menar att det är Andens uppgift att låta Kristi mysterium förverkligas på nytt i oss. Varje människoliv är ett liv där Kristi mysterium skall skina fram och förvandla oss. Den tanke som Elisabet framför, att Ordet liksom på nytt skall bli kött igen, kan först verka lite främmande. Det är inte tal om en ny inkarnation men ändå att det som Jesus Kristus är verkligen blir tydligt i oss. Vårt liv går ut på att mer och mer identifiera oss med honom och bli förvandlade av honom som är vår Herre och Brudgum. Att vara Guds tempel är att låta Kristusmysteriet ta gestalt i oss i varje ögonblick, att hela tiden vara medveten om att vi är föremål för Guds kärlek och att detta mysterium verkligen arbetar inom oss.

Alltsedan dopet är vi märkta med påskens sigill. Kristusmysteriet är inte bara en yttre verklighet som vi betraktar och mediterar över utan det är ett skeende i oss. Redan kyrkofadern Cyprianus (c:a 200 -258) sade: ”Vi skall leva som Guds tempel, så att det står klart att Herren bor i oss”. Vårt liv i alla dess aspekter, etiskt, andligt, psykologiskt och vanligt mänskligt, skall återspegla detta mysterium. Vi är inte bara de vi är utan mycket mer. Samtidigt är vi de vi är. Det är dragkampen mellan vår bräckliga, svaga mänsklighet och Guds nåd, som kännetecknar vårt liv. Vi får verkligen lita på att vi har fått en värdighet som Guds tempel. Det är inte bara ett tomt, vackert uttryck, utan det är något som ”funkar”, verkar och sker. Här är den Helige Ande avgörande för att vi skall kunna ta emot vår värdighet. Han skall vara en förtärande eld som får oss att gå vidare, att inte bli ljumma och likgiltiga eller halka efter. Varje kristen människas liv är en frälsningshistoria där det kan gå lite upp och ner. Men att vara medveten om vårt livs djupaste verklighet - att vi genom vårt dop har blivit bebodda av den treenige Guden, att vi har fritt tillträde till Fadern i Sonen och att den Helige Ande är den djupaste kraftkällan inom oss, som ständigt leder oss allt djupare in i denna kärleksförening - är ofta avgörande.

Öppenheten och genomsläppligheten för Anden brukar vara det yttersta kriteriet för att vi verkligen låter Anden upplysa, leda och inspirera oss. Johannes av Korset har ett vackert sätt att förklara det mysterium som på katolsk botten kallas Marie obefläckade avlelse. Vi tror att Maria i förskott fick del av Kristi frälsningsverklighet i så hög grad att hon var befriad från arvsynden. Johannes av Korset säger att på så sätt kunde hon i allt följa Andens inspirationer. Anden inspirerar oss ständigt, men genom arvsynden har vi ett slags likgiltighetens pansar, ett slags själviskhetens fängelse, som vi så lätt blir kvar i. Att bryta ner dessa murar, att verkligen låta hans inspirationer och det inflytande han har på oss ta överhanden är Andens stora uppgift. Det låter ganska teologiskt och livsfrämmande, men det är det som hela tiden pågår.

Vi måste hela tiden göra val, någon gång mellan svår synd och stor helighet. I vanliga fall är det ofta små val, kanske mellan det som är bra och bättre. När jag kommer till kyrkan, har jag redan gjort ett val. Nästa val kan vara om jag skall försöka öppna mig mer och mer och vara uppmärksam eller om jag bara skall låta mina tankar gå. Så kommer ögonblicket när Ordet förkunnas. Vill jag verkligen lyssna eller sitter jag där lite halvsovande? Predikan är kanske inte alltid så upplyftande. Skall jag då ändå ta vara på de små guldkornen eller skall jag tycka att jag förlorar min tid? Skall det bli den vanliga tjugan eller femtiolappen när kollekthåven kommer? Gång på gång handlar det om de små valen som i och för sig kan tyckas likgiltiga.

Hela vårt liv gäller det att välja Kristus och tro att vi kan växa ut ur själviskhetens pansar. Men då behövs en aktiv motståndskraft. Samtidigt är detta mer att passivt ta emot Andens eld, för då brukar det gå av sig självt. Vi har Franciskus (1182-1226) som kysser den spetälske. Det kunde ha räckt att han klappade honom på kinden, kan vi tycka. Men när Andens eld är brinnande, då går man till det yttersta. Samtidigt måste vi ha ett visst tålamod med oss själva och inte förväxla det med en slags prestationsångest. I allting finns det något av den gamla människan. Även i vår högsta aspirationer kan det smyga sig in ett slags andligt högmod. Vi måste lära oss att urskilja vad det är Anden manar oss till och lyssna in Andens röst. Samtidigt vet vi att vi kommer att falla, missta oss och misstolka. Vi måste öva upp den andliga hörseln så att vi blir, som Elisabeth säger, idel öra för Guds tilltal.

Detsamma gäller i mötet med våra medmänniskor. Vi måste verkligen försöka lyssna till det djupaste, möta människor på djupnivån och inte på yt-nivån. Det finns människor som har en förmåga att se rakt in i oss. Här tänker jag på de gånger jag fick möta påven Johannes Paulus (1920-2005). Det var just hans inträngande blick som slog mig. Han kunde liksom se rakt in i hjärtat. När vi möter en sådan blick darrar vi lite, för vi vill inte alltid visa upp all vår svaghet.

Att möta Guds blick är att möta en frälsande blick. När Gud ser på oss, får vi vara vad vi är. Vi behöver inte vara rädda för vår svaghet, för det är den han vill ta på sig och frälsa. Våra sår drar till sig hans kärlek. Det finns också människor som har förmågan att se det djupaste inom oss inom oss, också det jobbiga, såriga och smärtsamma, och just där visa sin omsorg och kärlek. En blick kan göra mycket. När Jesus ser på en människa, lämnar hon allt och följer honom. Han behöver inte säga något. Det räcker att han ser på henne med kärlek.

Att låta oss betraktas av Jesus är det vi menar när vi talar om kontemplation, bönens högsta utveckling. Det innebär inte att vi blir så väldigt seende och betraktande utan det är Jesu blick som vilar så på oss. Vi blir, som Elisabeth säger, trollbundna av den. Det är mer Jesus som måste handla i oss och tala i oss. Vi behöver inte hitta på någonting själva utan låta den Helige Ande inspirera oss att tala Jesu ord och göra Jesu handlingar. Att vara Guds tempel är att låta de gudomliga personerna handla i oss. Vi får leva oss in i deras inre relationer och bli genomskinliga för deras sätt att verka. Gud är inte långt borta, fjärran, främmande, utan Gud är det innersta i oss. Vår djupaste identitet finner vi i dialog och relation med Jesus Kristus som sedan för oss fram till Fadern. Hela tiden växer vi in i detta liv i en pågående process. Vi kanske inte direkt ser resultaten. Det är ingenting vi kan prestera eller få betyg för, utan det är den stilla, ständiga kärleken som verkar inom oss. Att suga åt sig det och bli medveten om det är väldigt viktigt. Därför behöver vi de stilla andningspauserna, när vi liksom bara låter Guds nåd verka i oss.

Här är Elisabeths skrifter mycket givande och viktiga. I den svenska utgåvan är texten uppdelad i små avsnitt. Ett litet avsnitt kan ofta ge näring för en stunds meditation och reflektion över viktiga mysterier. Elisabeths text är fylld med många bibelcitat.  Hon är en djupt biblisk mystiker, men hon tolkar inte alltid citaten som exegeterna gör i vår tid. Det är ingen historisk-kritisk granskning av de ord Jesus sade eller av verbens innebörd utan det är mer ett meditativt, patristiskt sätt att läsa Bibeln. Hon låter Guds ord flöda och sedan ta gestalt i oss. Hennes meditativa förhållningssätt kan verkligen rekommenderas och behöver inte ta så lång stund. Åker man buss eller bil på morgonen har man en idealisk meditationstid. Man behöver inte alltid lyssna på musik. Även i ett hektiskt arbetsliv finns det små, tysta, stilla stunder som man kan använda för att öppna sig för det liv vi har inom oss: den heliga Treenighetens liv.

Genom dopet är jag en liturgisk varelse, en homo liturgicus. Vi har tillgång till en stor skatt som vi behöver påminnas om. Det finns vissa helgon och mystiker som har en förmåga att med korta ord ge oss näring för det vi behöver. Därför rekommenderar jag Elisabeths skrifter för det meditativa, kontemplativa, dagliga bröd som vi behöver. Naturligtvis kan vi använda bibelorden också, men allt vad Elisabeth säger bygger på bibelord. Det är ungefär som med Jungfru Maria och Magnificat. Maria integrerar bibelorden i sin lovsång till Gud. Vi behöver inte alltid hitta på vackra ord själva, utan vi får leva av Guds ord. Gud har talat till oss genom sitt Ord, och vi får repetera vad han har sagt till oss och ge det vidare till honom. Gud tar inte illa vid sig att vi inte ständigt hittar på nya saker. Vi får tugga, meditera, idissla hans ord och sedan använda det i vår bön.

Den Helige Ande är en förtärande eld, en kärlekens eld. Ibland märker vi att det brinner en eld i oss. Ibland tycks den falna eller gå på sparlåga. Det är då vi ofta kan ta ett steg vidare i tillit till att Guds kärlek brinner, även när vi inte känner den, kan registrera och mäta den. Ibland finns det också en subtil frestelse att förväxla våra egna känslor med Guds verk inom oss. Vi kanske älskar Gud mer för hans gåvor och kännbara verkan i oss än honom i sig själv. Mystikerna förklarar alltid den andliga natten, krisen eller svårigheten genom att säga att Gud måste vänja oss av, som Johannes av Korset säger, med den kraftfulla, märgfulla modersmjölken. Gud tar ifrån oss det söta, goda brödet och vill vänja oss vid det sträva rågbrödet eller knäckebrödet. Abbedissan i Mariavall säger att deras kloster inte är någon bakelse utan hårt knäckebröd. Byggnaderna ger oss inte det lite romantiska klosteridealet utan det är sträva, fängelseliknande byggnader, där man offrar sig. Så är det också i vårt liv. Ibland har vi en idyllisk och trevlig känsla i bönen och ibland är det bara tråkigt. Ofta hör vi våra ungdomar säga att det är så tråkigt att gå i kyrkan. Men då brukar jag säga, att det skall vara tråkigt! Det är ingen underhållning. Att kunna vänja sig vid det stilla, tysta, monotona, rytmiska djupet i bönen och i livet är mycket viktigt. Det är inte alltid så fascinerande, brinnande, exalterat, men den djupare känslan kan ibland växa fram just när vi inte känner att vi har någon kärlek. Det gäller både i relationen till Gud och vår nästa. När vi tycker att Gud inte svarar, när han bara är tyst, är det kanske just då vår djupaste överlåtelse kan växa fram. Det är Gud och inte hans gåvor, hans kännbara närvaro som bär oss. Likadant är det i våra medmänskliga kriser, när vi inte fick den bukett vi önskade på vår bröllopsdag eller när det önskade arvet gick till någon annan. Alla de små svårigheterna kan få vår kärlek att växa, om vi litar på att Gud är med oss.

Att vara ett Guds tempel är att lita på Gud, även när allt tycks tala emot. Vi får våga tro att han är med oss, hjälper och stöder oss, även om motgångarna, svårigheterna och novemberdepressionen sveper in i vår själ. Prövningar och lidanden av olika slag likformar oss med den korsfäste Kristus, men inte automatiskt. Lidandet i sig är inte något vi skall trakta efter, och det oundvikliga lidandet skall vi undvika, speciellt för vår nästas skull men också för egen skull. Men det finns också ett oundvikligt lidande som vi med bästa vilja i världen inte kan trolla bort. Att i det se Jesu kors är oerhört viktigt. Nu faller korsets skugga över oss. Nu är vi indragna i detta. Det gäller både det egna lidandet och nästans lidande. Här är bilden av Jungfru Maria vid korset till stor hjälp, eftersom lidandet ibland blir mer genomglödgande när vi ser en annan människa lida.

Det blir inte bara ett medlidande utan ett i-lidande, det man kallar empati. Det handlar om att verkligen vara med och stå vid sidan av den lidande medmänniskan. Samtidigt finns det en naturlig rädsla för detta. Ofta möter man människor som säger att när lidandet kom, då försvann alla deras bekanta och vänner. De till och med vände sig bort på gatan, kanske inte av illvilja, men de visste inte vad de skulle säga eller göra och då tyckte de att det var bättre att inte ta telefonen, inte besöka eller i värsta fall vända bort blicken. Det är naturligtvis det värsta man kan göra. Man behöver inte säga en mängd vackra saker, men bara att vara där, visa sin kärlek genom att stå kvar kan betyda oerhört mycket. Det är här också Jungfru Maria kommer in i Elisabeths liv.

Elisabeth ser alltid Jungfru Maria som en urbild, förebild för hur vi skall leva vårt kristna liv. Mot slutet av sitt liv drabbas Elisabeth som inte blev mer än tjugosex år gammal av Addisons sjukdom, en slags tuberkulos som bröt sönder hennes inälvor. Det var en oerhört smärtsam sjukdom som gjorde att hon bara kunde livnära sig genom att suga på en karamell eller en bit choklad samtidigt som hon hade outhärdliga smärtor. Under denna smärtfyllda period blev Jungfru Maria, Mater Dolorosa, oerhört viktig för henne. Det fanns redan från hennes ungdom en Mariafromhet. Som ung flicka tyckte hon om att resa till Mariavallfärdsorterna i Frankrike som Lourdes och Notre Dame de la Garde i Marseille. Men då var det något av den romantiska syn som man gärna förknippar med Jungfru Maria. Under slutet av sitt liv blev det den moderliga, systerliga hjälpen som Elisabeth så tydligt såg i Jungfru Maria, som blev helt central för henne.

Under det korta liv som Elisabeth levde gick hon igenom olika faser. Vi har bilden av henne som litet barn med dockan och den ursinniga blicken. Fadern dog när hon var ganska liten. Det var därför modern som formade henne, en societetskvinna, officersänka, som förde ett strängt regemente och helst såg att Elisabeth skulle följa hennes spår. Hon följde lydigt med på societetsbjudningar och baler, och man sade att hon skulle vara den ideala officershustrun. Men det var inte det Elisabeth längtade efter utan någonting annat. Hon fick erfara motstånd på sin väg till klostret, men hon fick då också motverka sitt häftiga temperament. Något av det fanns kvar och det är viktigt att komma ihåg att ett sådant temperament också kan omvandlas till en oerhört stark och generös offervilja att leva sig in i Kristi lidande.

Vi har fått vår personlighet med alla dess drag som en gåva som vi får använda. Det är inte alltid ett hinder att ha ett häftigt temperament utan det kan ofta ge näring till en brinnande kärlek. Det är inte alltid de lugna, lite sävliga typerna passar så bra i kontemplativa kloster, för de kanske somnar in i sig själva mer än i överlåtelse till Gud, medan de svårhanterliga, busiga, besvärliga kanske har mer kraft att omvandla sin energi till något gott. Vi får aldrig tro att vi är huggna i sten. De som är lite ledsna och depressiva kan ledas till en djupare överlåtelse och inlevelse. Vi får inte alltid skylla på temperament, arv och miljö. Vi har en mänsklig frihet att använda det vi är och har till Guds ära. Att vara Guds tempel innebär att tro att Gud inte gjorde något misstag när han skapade oss sådana vi är. Ibland kan vi få för oss att Gud hade en dålig dag när han skapade oss och att vi inte duger till någonting. Så är det inte. Gud har av all evighet bestämt vem jag är och lagt ut en plan för mig. Det är den Helige Andes uppgift att hjälpa mig att förverkliga det som Gud vill att jag skall bli. Det kan ta lite tid att upptäcka och se, men vi får ändå tro att det är en väl utstakad väg och att vi alla på det planet är ett Guds mästerverk. Vi har en potentialitet att motsvara det Gud vill med vårt liv.

Vi kan bli heliga, även om kanske starten inte var den bästa. Vi ser i otaliga människors liv att även om det har börjat gå snett behöver det inte sluta snett. För några år sedan var det i Frankrike en stor diskussion om en polismördare Jacques Fesch, vars helgonprocess nu förbereds. Man kan tycka att om man mördat en polis, är det kört. Men det behöver det inte vara. Det blev en stor omvändelse i fängelset. Sedan var naturligtvis polisfacket inte så förtjust i att en polismördare skulle bli helgonförklarad Ännu har processen inte nått fram till målet. Men i princip får vi tro att även om det har gått väldigt snett, är det möjligt att hitta vägen tillbaka. Som präst ser man ofta att det händer någonting vid dödsbäddarna. Graham Greene (1904-1991) skriver: ”mellan stigbygeln och marken finns det nåd”. I sista ögonblicket, innan riddaren som hade sårats i hjärtat av lansen föll ur stigbygeln ner på marken, räckte det med en akt av ånger och överlåtelse för att öppna himlen.

Alla de klassiska uttrycken betonar att människans frihet att besvara Guds nåd är enorm. Även om det har varit nej, nja, i morgon, kanske, om ett år eller när jag blir pensionerad, ett velande hit och dit, är det möjligt att av hela sitt hjärta säga ja, också efter något tungt och svårt. Att återge människor detta hopp är mycket viktigt i vår tid, eftersom så många människor menar att de bara är beroende av arv och miljö eller av dålig start med föräldrar som inte var vad de hade hoppats på. Tyvärr är det en vanlig frestelse för människor i vår tid att tro att de sitter fast i ett visst mönster och inte kan bryta sig loss och komma vidare. Men ingenting är mer felaktigt i vår kristna syn. Kristus har just kommit för dem som är sårade, för syndare, publikaner och skökor. Den andra frestelsen är att man menar sig vara en god kristen, som alltid gått till kyrkan, läst Bibeln och gett kollekter. Man menar sig vara på den säkra sidan. Men det är inte så säkert det heller. Vi behöver alltid ha en medvetenhet om vår svaghet och bräcklighet och att vi varje ögonblick är i behov av Kristi frälsningsverk.

Att vara Guds tempel innebär att man liksom de stora katedralerna aldrig blir färdig. Kölnerdomen har man hållit på att bygga i hundratals år och den är ännu inte färdig. Så är det också med vårt tempelbygge. Det kan alltid läggas till någon vacker detalj. Gud håller på att pyssla om oss. Ibland hyvlas det lite eller rivs det ner något. Det är en pågående process, där vi aldrig kan säga att nu kan vi det här med ödmjukhet eller nu har vi klarat av en viss bit, så nu kan vi göra någonting annat. Ibland kan vi kanske mer omedvetet än medvetet ha inställningen att allt är klart.  Man kan ibland höra människor, både små barn och äldre människor, som kommer till biktstolen och säger att de inte har gjort något ont. De har aldrig gjort någon människa förnär och har inte syndat. Då är det nästan ändå svårare än om någon kommer och säger sig vara en polismördare. För alla människor finns det olika slag av frestelser. Man kan tro att de som är i ett kloster är säkra innanför murarna, men vi vet vad som har hänt på Irland osv.

Synden är alltid en möjlighet och därför säger den heliga Teresa av Avila, att vi alltid måste leva i helig osäkerhet. Vi kan aldrig bokföra vinster och säga att nu är vi helt säkra. Vi måste alltid ödmjukt komma fram och bekänna vår synd. Risken är att vi stryker syndabekännelsen, inte bara ur vår liturgi utan också ur vår dagliga verklighet. Vi behöver det som man i kloster kallar daglig samvetsrannsakan. Vi skall inte gräva ner oss i den men ändå vara så klarseende att vi hela tiden inser vårt behov av Jesu frälsande kärlek. Det finns något av arvsynden i oss som gör att vi har en tendens att välja det som är bekvämast för oss. Därför säger Johannes av Korset något som vi inte tycker om, att vi alltid skall välja det svåraste. Vi skall alltid vara medvetna om vår bekvämlighet och vår inlåsthet i oss själva. Det allra svåraste är att vi samtidigt också skall glädja oss över vårt oändliga behov av Jesu frälsande nåd.

En av vår tids stora teologer, Karl Rahner (1904-1984), säger att arvsynden är en del av evangeliet. Det är ett glatt budskap att vi helt enkelt behöver Jesus för allting. Först kan vi tycka att det är jobbigt med arvsynden. I dopet har vi frigjorts från slaveriet under arvsynden, men resterna sitter kvar och det måste vi alltid räkna med. Ända till vårt sista andetag behöver vi Jesu frälsande nåd och kärlek för allting. Även i våra bästa ögonblick, i våra högsta aspirationer, finns det en liten falsk ton av egenkärlek och egenberöm. Vi kan ibland märka att vi tycker oss ha varit mycket fromma och gjort Gud en tjänst och mänskligheten ännu mer. Någonting av detta synsätt kan smyga sig in, och då märker vi genast att vi har tagit åt oss något av den ära vi skulle ha gett Gud.

Då kommer vi in på den sista etappen i Elisabeths budskap, när hon upptäcker sin kallelse att vara det hon kallar Laudem Gloriae, något som sammanfattar hennes budskap till oss, att vara en lovsång till Guds härlighet. Hon anknyter till Ef. 1:12. I Vulgata står det som på svenska översätts: Gud till pris och ära. Vulgata-texten stämmer inte riktigt med ursprungstexten. Men även om det inte stämmer riktigt exegetiskt, kan det ibland stämma andligt. Elisabeth säger att hon som erfar sig vara ett Guds tempel, där Treenigheten bor, är det för att kunna vara en ständig lovprisning av Guds härlighet. Den djupaste meningen med hennes liv är att redan här på jorden få förhärliga Gud. Det skall sedan bli huvuduppgiften i evigheten, men redan nu kan allt det vi gör ske för att förhärliga, ära och lovprisa Gud. Är vi ett Guds tempel då finns där lovsång. Där finns förhärligande och vi ansluter oss till det tvärs genom allting. Det är så att säga inte en uppgift som tar ifrån de andra livsuppgifterna deras kraft och tid utan tvärtom. Vare sig vi är busschaufförer eller karmelitnunnor kan vi göra det vi gör som en akt av tillbedjan och förhärligande av Gud.

Varje andetag kan bli en akt av tillbedjan och förhärligande av Gud. I nästa föredrag skall vi se lite mer på vad det innebär, men redan nu vill jag ge det med för era tankar under dagen. Under en reträtt händer det viktigaste när det inte finns något program på schemat. Det är då vi är ensamma med Gud och måste öppna vårt hemliga rum för honom och släppa in hans ljus. Det är ingenting annat som händer. Vi varken äter, sjunger psalmer eller lyssnar på föredrag. Låter vi då vårt inre öppna sig för Gud och ta emot honom? Vi kan visserligen säga att det gör vi också när vi promenerar, dricker kaffe, går och tittar i boklådan och letar efter någon bok. Vi kan göra det, men det är viktigt att verkligen vara medveten om att när det är tomt på dagordningen och schemat har vi ofta den djupaste möjligheten att öppna vårt eget djup för Guds djup. Då är det ingenting annat vi fäster uppmärksamhet vid, utan då är det ”jag och Du” för att citera Martin Buber (1878-1965). Då står jag inför Gud ansikte mot ansikte och kan bli medveten om att jag gör det för att förhärliga, tillbe och älska Herren.

Redan genom skapelsen är jag Guds avbild. Gud har skapat allt för att göra sin härlighet uppenbar, och allt som finns till deltar på något sätt i den kosmiska lovsången till Gud. När Gud blir människa i Jesus Kristus och stiftar sin Kyrka blir denna lovsång upphöjd till en ännu högre nivå. Allt detta ekar då inom oss. Men vill jag vara en del i lovsångsgemenskapen? Vill jag att mitt liv skall behaga Gud och att han skall få den tillbedjan och lovsång som tillkommer honom genom mig som liturgisk, kultisk varelse? När vi talar om helighet knyter vi den i vår tid ofta till det etiska, moraliska planet, vilket i och för sig är helt riktigt. Men den mer liturgiska, kultiska sidan kan vi ibland glömma bort. Att vi är skyldiga Gud vår kult har lite försvunnit ur vår mentala värld. Vi vet att vi är skyldiga Gud vår gudstjänst i mässan på söndag, men sedan blir det kanske inte något mer.

Bara genom att vara till deltar vi i förhärligandet av Gud och genom vår värdighet som döpta är vi hela skapelsens prästerskap som skall bära fram skapelsens omedvetna tillbedjan till Gud. Vi får ge röst åt lovsången genom vårt sätt att vara, verka och arbeta. Hela vårt liv har en liturgisk funktion. Busschauffören förhärligar Gud genom sitt jobb likaväl som alla andra. Ibland blir man förvånad över hur olika busschaufförer kan vara. Jag var nyligen i en av våra församlingar, där det fanns en liten späd filippinska som ordnade allt och som också var busschaufför. Varje människa, oavsett vem hon är och vad hon gör, har genom dopets värdighet del i det allmänna prästerskapet och förhärligar Gud genom det hon gör eller inte gör. Också den arbetslöse och den oförmögne personen på långvården är en del i detta lovsångssammanhang, men att bli medveten om det kan ta lite tid.

I och för sig är det en idealisk miljö att vara på reträtt med tystnad omkring sig och goda människor som söker detsamma. Den vackra naturen kan hjälpa oss att höja hela skapelsen upp till Gud som en offergåva i vår liturgi. Det är en idealisk miljö för att upptäcka och fördjupa insikten i att vi är en del i det allmänna prästerskap som skall ge vår tillbedjan till Gud oavsett vad vi gör.

Det spelar inte så stor roll om jag är taxichaufför eller cisterciensernunna. Oavsett vad jag är och gör är jag Guds heliga tempel som genljuder av lovsång. Jag ansluter mig till Sonen som hela tiden bär fram sitt folk, sin Kyrka, som en offergåva till Gud. Jag är med i detta. Genom mitt arbete bär jag fram också det skapade som en offergåva på altaret. Det är viktigt att tillgodogöra sig detta synsätt, så att det inte bara blir vackra, fromma ord som man genast glömmer när man sitter vid ratten eller är upptagen av något annat. Jag får försöka se vad det betyder i mitt liv att jag har uppgiften att tillbe, förhärliga och upphöja Gud. I mitt vardagsliv får jag upptäcka den stora glädjen i att Gud har placerat mig just där jag är. Jag kanske är den enda av alla taxichaufförer i Stockholm eller den enda i mitt hus som är medveten om min uppgift. Jag kanske tror att jag är den som mest tar till mig denna uppgift. Men då kommer genast högmodet in. Jag kanske är den som minst tar till mig det. Jag kanske är den sista i raden av dem som tillber Gud, men ändå är jag med, för Kyrkan är ett folk av tillbedjare som går genom tiderna för att förhärliga Gud. Bara genom att höja glaset upp kan jag höja hela världen upp till Guds förhärligande. Också de fattiga, de förnedrade, de förtryckta och allt lidande kan vi bära fram i gemenskap med den korsfäste Herren. Det finns liksom ingenting som står utanför lovsången. Allt kan bli material för vår tillbedjan och vårt förhärligande.

Viktigt är att förstå att vi behövs för att lovsången skall bli fulltonig. Det fattas en ton i lovsången om inte min ton finns med. Jag kan säga att jag inte är musikalisk utan bara en kraxande kråka. Men också kråkan är skapad för lovsång. Då måste också jag få finnas med och finna min glädje i det. Det är en oerhört befriande glädje, när det går upp för oss att vi, sådana vi är, får vara med. Gud skapar inte några halvdana verk utan bara mästerverk, och vi förädlas och fördjupas genom lovsången. Vissa kanter och beteenden som vi har fastnat i kanske slipas av. Vissa sår kanske helas och blir en del i lovsången.

Jag tänker i detta sammanhang på den korsvägsandakt vi hade i Sydney genom staden och till och med ute på vattnet under världsungdomsdagen 2008 med påven Benedikt XVI. Den station där Simon från Kyrene kommer för att hjälpa Jesus att bära korset blev mycket tydlig.  För att framföra Simons uppgift hade man valt ut en av aboriginerna, som tillhör Australiens ursprungsbefolkning. Det är få folk som har behandlats så illa som de. De har jagats som kaniner och har fortfarande en medellivslängd som är långt under andras. Han kom fram med ett känguruskinn på ryggen för att bära Jesu kors. Det blev ett mycket tydligt uttryck för att vårt mänskliga lidande är en del av Kristi lidande. Kristus tar på sig lidandet, men vi får också bära en liten flisa av Kristi kors genom vårt lidande. Det kanske bara är en liten, liten flisa, men det är viktigt att vi tar på oss den genom vårt sår eller den törntagg Paulus talar om som ständigt sticker oss. Lyckligtvis har exegeterna aldrig riktigt listat ut vad det var för törntagg. Då blir det lättare för oss att identifiera oss med törntaggen, för vi har ju alla något sår, någon törntagg, något som gör livet jobbigt för oss. Det är också vårt privilegium i korsvandringen, att vi i alla fall har den lilla del av Kristi kors som vi får bära i gemenskap med honom för världens frälsning. Det gör det inte lättare, ibland kan det göra det tyngre, men det ger en intention och en motivation för vårt liv att allting kan infogas i denna lovsång. Då kan vi tillsammans med Kristus bära fram vårt liv till Fadern. I gemenskap med Kristus kan vi bära fram hela världen inklusive oss själva som en offergåva.

Vi avslutar med Elisabeths egna ord:

Och du, o min Fader, böj dig ned över din ringa skapade varelse, se i henne inte något annat än din älskade Son, i vilken du har allt ditt behag. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.