Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara Treenighetens tempel

Reträttföredrag Berget, Rättvik 16-19 juni 2014

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Vi börjar vår reträtt med några rader ur Elisabeth av Treenighetens bön till Treenigheten, en bön som kommer att följa oss under de här föredragen.

O min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten. Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi kan aldrig till fullo förstå Guds treeniga mysterium. Därför är det så viktigt att hitta vårt sätt att förhålla oss till Gud som Treenighet. Elisabeth anger redan tonen att ta emot honom rätt. Det sker i tillbedjan, frid och öppenhet för den Gud som är större än allt annat. En präst hos oss från New York berättade att hans mor alltid, när den Heliga Trefaldighets fest närmade sig, brukade säga att nu vill prästerna föröka förklara det som inte går att förklara. Vi kan aldrig helt och fullt förklara med vårt mänskliga förstånd att Gud är både en och tre. Samtidigt är det centrum i vår tro. Vi måste kunna utforska Treenigheten så mycket det går, men det är viktigt att komma ihåg att i sista hand är det bara genom att falla ned i tillbedjan och stillhet inför den treenige Guden som vi kan ta emot honom på djupet. Det skall vi nu försöka göra tillsammans.

Vi skall ta hjälp av karmelitsystern Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), som skall hjälpa oss att gå in i den atmosfär av tillbedjan och öppenhet för Gud vi är menade att alltid leva i. I evigheten skall vi se Gud sådan han är och då får vi förstå mer. Ändå måste vi komma ihåg att också där kommer Gud alltid att övergå oss totalt. Mer och mer kan vi ändå tränga in i detta mysterium. Det paradoxala är att när vi verkligen öppnar oss för Gud och tar emot honom, leds vi, som hon säger, ”allt längre och djupare in i ditt mysterium”. Det är en process som pågår under hela vår existens. Gud förblir densamme, men vi förändras. Vi kan växa, förvandlas, bli mer och mer öppna för Gud och låta oss genomsyras av hans mysterium. Det är viktigt att vi mer och mer öppnar oss för Treenighetens mysterium.

Inför Heliga Trefaldighets dag skriver Elisabeth i ett av sina brev till sin syster: ”Festen till de Tre är verkligen min egen fest; det finns ingen annan fest som betyder så mycket för mig som den. Det är en tystnadens och en tillbedjans fest. Jag har aldrig någonsin förut så väl förstått mysteriet och hela kallelsen som ligger i mitt namn. Jag gav dig åt de Tre. Ja, i Treenighetens stora mysterium stämmer jag möte med dig för att den skall bli vår medelpunkt, vårt sanna hem. Här lämnar jag dig med denna tanke av fader Vallée som du kan följa när du ber: ’Må den Helige Ande föra dig till Ordet, må Ordet leda dig till Fadern, och må du förtäras i enheten mellan Kristus och helgonen.’”

Det är en tystnadens och tillbedjans fest. En atmosfär av tillbedjan och tystnad omger Treenighetens mysterium. Att upptäcka den atmosfären i vårt liv är livsviktigt för vår tro. Även under vår aktivitet, våra sysselsättningar, problem och utmaningar kan vi bli kvar i en fridens, tillbedjans och tystnadens atmosfär, inte för att fly verkligheten utan för att där möta den Gud som är treenig och som ständigt handlar i verkligheten. Risken är att vi gör en alltför stor skillnad mellan den fromma delen av vårt liv och den vanliga. Då kan inte tron göra den vanliga verkligheten så fruktbar. Denna schizofreni är det mycket viktigt att försöka bli av med och bota. Den atmosfär som Elisabeth av Treenigheten vill hjälpa oss att växa in i kan bli till hjälp. Vi får djupt inom oss bevara tystnaden och tillbedjan inför den Gud som är oss närmare än vi är oss själva.

Vi måste alltid gå tillbaka till vårt dop, när vi talar om Treenigheten. Det hoppfulla är att där är alla kristna ett. I dopfunten tar vi emot nåden, när vi blir döpta i den treenige Gudens namn. Vi blir delaktiga av gemenskapen med Jesus Kristus och lemmar i hans kropp. Vi blir då ett heligt tempel åt den treenige Guden. Vi får sedan liksom bli kvar i dopfunten.  Vi måste bevara något av det levande vatten vi är döpta i, så att vårt liv blir fruktbart och vi kan bli kvar i denna heliga atmosfär. Vårt liv kommer alltid att innebära att vi dras utåt och bort därifrån. Så småningom kan vi upptäcka att det som vi först ser som störningsmoment, som hotar att få oss att lämna denna heliga atmosfär, likaväl kan ses som väckarklockor som påminner oss om att vi behöver denna atmosfär.

Mycket beror på att vi har en attityd som innebär att Gud leder oss genom vårt liv. Vi talar om Guds försyn, som inte bara är ett fromt ord utan innebär att vårt liv har en mening, en plan. Gud har förberett livet för oss, och han är beredd att vara med oss vad som än händer på vägen. Vårt liv är frälsningshistoria skulle vi kunna säga, för att använda en biblisk term. Frälsningshistorian är inte bara något som Bibeln skildrar, utan den fortsätter i hela Kyrkans, det heliga folkets, pilgrimsvandring genom historien, men också genom den enskilda människans historia. Det betyder att Gud står till vårt förfogande eller rättare sagt att vi står till förfogande för hans plan med oss. Då kan ingenting egentligen rubba oss från denna frid. Det betyder inte att våra känslor inte kan komma i svallning. Men att inte bli slav under sina sinnesintryck och känsloutbrott, vare sig det är åt ena eller andra hållet, är mycket viktigt.

Därför är det så hoppfullt med Elisabeth av Treenigheten. När man läser hennes skrifter, tror man först att hon är en mild, fridfull varelse som aldrig har blivit arg en enda gång. Men i hennes barndom säger modern: ”Det är en riktig liten djävul”. Ibland säger mödrar sådant, fast de menar väl. Det finns även en bild av Elisabeth som liten flicka när hon står och håller sin docka Jeanette i handen. Aldrig har man sett ett mer ursinnigt barn. Elisabeth var en i högsta grad kolerisk person. ”Blodet sjöd i mina ådror”, skrev hon, när hon redan är i klostret. Där får man tåla en del anmärkningar och en del kritik, men det kostar på.

Det är hoppfullt för oss att höra om Elisabeth för vi kan lätt tro att vårt temperament ställer till problem för oss. Är vi mer livliga och koleriska, tror vi gärna att det är svårare att nå fram till friden. Men ibland är det kanske lättare, för då är man medveten om att det handlar om olika plan. Är man lite svenskt lugn och glad, kan man tro att man har friden av sig själv. Det viktiga är att upptäcka det nådens liv i oss som gör att vi kan hantera vårt eget temperament, våra egna känslor, men också omvärldens reaktioner, och att vi kan bli kvar i en atmosfär av tillbedjan, tystnad, frid, inte för att dra oss undan i en liten sfär utanför verkligheten utan för att kunna hantera verklighetens alla utmaningar med Guds sätt att handla, tänka och se.

Elisabeth kan hjälpa oss att hitta den tillbedjans atmosfär, som hon ibland kallar Betanias atmosfär. Hon tänker då i första hand på hemmet i Betania, där Maria, Marta och Lasarus bodde, ett vanligt hem, där man tog emot Jesus. Ibland var det Marta som styrde och ställde. Ibland var det Maria som föll ned i tillbedjan och en gång var det Lasarus som dog. Det hände mycket i det här hemmet. Elisabeth ser där en bild av vår verklighet. Just där vi är tar vi emot Gud, vare sig vi lagar mat i köket, faller ner i tillbedjan eller råkar dö. Allt hör in i bilden. Det är väsentligt för oss att upptäcka att vi, oavsett vilka vi är, hur vi fungerar, hur vår omgivning och verklighet än ter sig, har möjlighet att upptäcka den kontemplativa atmosfären och grundtonen i vårt liv. Det kan bli en grundton, en slags bakgrundsmusik. I vår tid har man ofta en slags bakgrundsmusik, t.o.m. i hissarna i varuhusen.

På samma sätt kan Elisabeth hjälpa oss att upptäcka lovsången till Guds härlighet och Treenighet och att vi är kvar i det vi fick ta emot i vårt dop. Dopspiritualiteten är avgörande för vårt personliga livs utveckling, men också för ekumeniken mellan kyrkorna. Man upptäcker mer och mer de skatter som vi har gemensamt i dopet. Då kan också de andra svårigheterna bli lättare att ta itu med liksom svårigheterna i vårt eget liv. Är vi medvetna om att vi är kvar i den värdighet, den nåd, den kallelse, som vi en gång har fått i dopet och att egentligen ingenting kan beröva oss detta, får vårt liv en helt annan grundmening och grundmelodi. Elisabeth förknippar denna tanke med predestinationstanken. Sedan Calvins (1509-1564) tid har predestinationen fått lite dåligt rykte. Men egentligen är det en underbar del av det glada budskapet, att Gud har förberett allt på ett underbart sätt för att vi genom vårt liv här på jorden skall nå fram till den eviga härligheten. Guds längtan är att vi redan här på jorden skall börja få en försmak av vår eviga existens och att vi därför skall få nåd, kraft och glädje att gå vidare i ständig lovsång och tillbedjan av honom. Vi tar ut evighetens tillbedjan i förskott. Det gör vi varje gång vi firar gudstjänst och vi kan fortsätta att göra det även under arbetet, under mödan. Predestinationen är det mest hoppfulla av allt. Gud har berett en evig boning åt oss och han vill göra allt för att underlätta vår pilgrimsfärd till det eviga målet. Vi skulle kunna säga att Elisabeth av Treenigheten är det katolska svaret på Calvins utmaning.

Man har ibland sagt att Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897) är det katolska svaret på Luthers (1483-1546) utmaning: allt är nåd. Det viktiga med detta mysterium är enligt Thérèse av Jesusbarnet att tro, att Gud genom att ge oss del av sin verklighet i dopet möjliggjort och förberett allt till det bästa. Thérèse säger att Gud har tagit bort stenarna på hennes väg. Vägen genom livet är inte lätt. Det finns stenar på vägen som vi snubblar över. Vi faller och vi syndar. Men Thérèse säger att hon märker att Gud har sprungit före och plockat bort stenarna, för att uttrycka det mänskligt.  Gud hjälper oss att hantera de svårigheter, frestelser, tvivel och anfäktelser som vi möter. För vissa människor kan det vara lite tydligare och för andra lite otydligare, men det vi kallar Guds försyn, Guds omsorg, innebär att han hjälper oss att gå denna väg. Då måste vi också öppna våra ögon.

Här ger Elisabeth oss ett råd: Öppna din själs öga i trons ljus. Vi har ett inre öga, en inre syn, som vi har fått genom tron, så att vi kan rikta strålkastaren mot de utmaningar, problem, möten som vi möter på livets stig och se på dem i trons ljus. Tron är enligt de gamla skolastikerna att få dela Guds sätt att se. Tron är inte i första hand min egen, vad jag tycker och tänker, utan jag får del av hur Gud ser på sig själv och på allt annat. Annars skulle vi aldrig kunna veta att Gud är treenig. Det skulle vi inte kunna räkna ut. Det har inte med matematik att göra. Men genom trons gåva får vi dela Guds synsätt. Kan vi öppna själens inre öga och se med tro på det som händer i livet, kan vi också hantera det utifrån Guds sätt att se på det. Men ofta är vi för kvicka i vändningarna. Det är därför Jesus talar om de två kinderna. Om någon slår oss på den ena kinden, är den första reaktionen att slå tillbaka. Men Jesus säger att du har en kind till, vände den dit. Det är därför vi har fått två kinder. Vi får tro att det finns en mening i det vi är och det gäller att använda själens öga i trons ljus. Det låter enkelt, men det är något vi ofta kämpar med. Vår första reaktion är ofta en känsloreaktion eller en reaktion som utgår från oss själva. Det är därför Elisabeth i sin bön börjar: ”Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet”.

Självförglömmelse är ett lite jobbigt uttryck, speciellt i vår tid när man så starkt betonar självförverkligandet. Men självförglömmelsen banar väg till ett djupare självförverkligande, inte av yt-jaget utan av det djupaste jaget som vill det Gud vill. Vi behöver upptäcka att vi har olika nivåer inom oss, och att vi ofta styrs av yt-jagets reaktioner. Om vi kan ta en djup andhämtning och öppna själens öga i trons ljus, är det större chans att vi kan hantera livets olika möten och utmaningar i Guds ljus. Då hinner vi vända andra kinden till och svälja den dräpande replik som vi önskade att vi sagt till den obehagliga människa som trängde sig före i snabbköpskön. Ibland vill vi inte det utan släpper fram jagets önskningar. Här finns dagligen och stundligen en kamp, som är lite olika för olika människor. Vissa är lite trögare av sig och kommer dagen därpå vad de skulle ha sagt. Andra reagerar inte alls. Vi måste lita på att Gud har anförtrott oss vår väg genom livet och att han är beredd att hela tiden ge oss den hjälp, uppmuntran och kärlek vi behöver för att gå vidare.

Samtidigt får vi inte glömma att vi är en del av ett heligt pilgrimsfolk och också får hjälp av varandra. Det är något som är lite svårt för människor i vår individualistiska tid att ta till sig rent existentiellt. Aldrig har man talat så mycket om gemenskap som i vår tid. Samtidigt har det aldrig funnits så många ensamhushåll som nu. Det är en lite paradoxal värld vi lever i. Man längtar efter gemenskap samtidigt som man har svårt att verkligen gå in i en gemenskap och anförtro sig till andras påverkan. Som kristna tillhör vi alltid ett heligt folk, men ofta ser vi bara andras fel. Det är ett ekumeniskt fenomen att man överallt tycker om att förtala varandra och diskutera varandras fel och brister. Vår benägenhet att vilja se andras fel skall leda oss fram att se vårt eget behov av helgelse och omvändelse. Vi måste börja med oss själva. Men det är viktigt att våga lita på att vi har följeslagare, medhjälpare som hjälper oss på vägen. Då vi kan hålla fram en sådan som Elisabeth av Treenigheten.

De heliga är inte bara döda statyer utan de lever hos Gud. De hjälper oss genom sin förbön. De hjälper oss genom det de har lämnat efter sig för att inte alla skall behöva börja om från början. Vi behöver inte upptäcka hjulet, för det är redan upptäckt. Vi behöver inte upptäcka hur vi är menade att leva som kristna, utan vi får hjälp också av vanliga smålänningar och andra som är med på pilgrimståget. Det är inte bara de heliga vi får hjälp av. Ja, vi måste nämna att Elisabeth inte är heligförklarad än. Hon blev saligförklarad 1984. Det har dröjt länge med helgonförklaringen. Men av Guds försyn råkade jag möta ärkebiskopen av Dijon i Minsk för några veckor sedan. Han sade att nu räknar man med att det kan bli en helgonförklaring om något år. Elisabeth är i alla fall salig, så hon har nått en bit på vägen. Även vanliga människor, som har alla de fel som vi har, kan hjälpa oss. Det är viktigt att inte avskriva någon människa, ty Gud kan tala genom oväntade munnar. Så kan också människor som vi sätter högt säga vansinniga dumheter. Därför vi inte får kanonisera någon för fort. Det ligger något berättigat i att människan är iustus et peccator. Det finns alltså grader.

Gud vill att vi skall växa, utveckla oss och blomma upp. Det vi har fått i dopet ger oss möjlighet att växa, men vi måste låta det ske. Här kan det ibland haka upp sig och här behöver vi hjälp av varandra, både av dem som har nått fram och redan nu deltar i den eviga lovsången och av dem som lever här nere på jorden och kanske har många falska toner i sin lovsång. Vi tillhör ett heligt folk. Vi tillhör en kyrka, en gemenskap. Det är inte enbart behagligt, för vi sårar varandra. Vi ser hur djupt vi människor kan såra varandra som kristna, vilket aldrig upphör att förvåna. I vår tid blir man lätt kränkt av allt möjligt.

Det gäller också oss kristna, speciellt om det är en präst eller ännu mer om det är en nunna som säger någonting kritiskt man inte väntat sig. Att kunna ha överseende är väldigt viktigt. Gud skickar kanske i ett visst ögonblick fram prästen eller nunnan för att orden skall göra ännu större verkan. Man måste ha beredskap och tro att det man hör och ser, även om det kan vara orättvist, ändå har en mening och att det finns ett sanningskorn. Vi behöver inte svälja allt, men i allt det som sker finns det någon form av budskap och mening. Även om det är orättvist, överdrivet och jag tycker att det inte alls passar in, så kan det hjälpa mig att gå vidare. Det är lätt att fastna i den sårade oskuldens bubbla. Jag som är god, har betalt kyrkoavgift, har diskat och kokt kyrkkaffe, skall jag drabbas av orättvisa?  Människorna kommer och ställer till det för mig. Det är mycket lätt att ta fram det här registret. Skall jag förtjäna detta? Istället kan jag säga: nej, det var inte helt riktigt, men ändå kan det bli mig till hjälp att gå vidare. En annan gång gjorde jag kanske något som ingen såg. Det är viktigt att bevara ödmjukheten också inför varandra.

Vi får lita på att Gud leder oss genom detta livet, handlar med oss, lever i oss och att det levande vatten, som vi har bevarat från dopkällan, är vatten som ständigt ropar, som Ignatius av Antiochia (30-107 e.Kr.) säger: ”Kom till Fadern”. Det är viktigt att lyssna inåt. Det är ständigt något som drar oss till Fadern. Sonen har kommit till oss för att dra oss med sig till Fadern, och Anden levandegör detta inom oss. Går vi till Fadern och låter oss dras med in i Sonens relation till Fadern, får vi också kraft att ta emot det som livet erbjuder oss. Vi ser på det som händer med Faderns barmhärtiga blick istället för med vår egen sårade självkänslas blick. Vi kan hantera verkligheten på ett helt annat sätt om vi räknar med Guds verklighet och inte bara med vår egen begränsade verklighet.

Det lilla uttryck som Elisabeth ger med oss på resan: ”Öppna din själs öga i trons ljus” kan vara mycket konkret, praktiskt och nyttigt. Problemet är att vi ofta glömmer det. Vi glömmer mycket. Jag frågar ibland människor efter mässan vad evangeliet handlade om, eller vad första läsningen eller kollektbönen handlade om. Eftersom vi har en tendens att glömma. behöver vi hela tiden den Helige Ande som fräschar upp minnet. Samtidigt får vi acceptera att vi glömmer vissa saker som kanske är onyttiga. Ibland kan vi känna oss stolta över att komma ihåg vissa saker som ingen annan kommer ihåg. Vi måste också bli utblottade. Blir man äldre, får man acceptera att man glömmer mycket, också många obehagliga saker som kan vara bra att glömma, men ibland vissa nyttiga saker. Den Helige Ande påminner oss om vem Gud är, vem vi är och hur vi skall handla. Vi får ha tillit till att Anden är vår tröstare, försvarsadvokat, väckarklocka, som man brukar översätta ordet paraklet med. Det är ett ord som inte riktigt kan samlas i ett uttryck, men det antyder den funktion som Anden har att friska upp, påminna, väcka liv i oss. Anden väcker till liv det som har domnat bort, fräschar upp det som torkat igen, får oss att vakna upp, bli levande och inte vara karikatyrer av oss själva. Något värre finns inte. Då kan vi öppna själens öga i trons ljus och upptäcka att vi är på väg in i den oändliga verklighet som den treenige Guden är.

Då kan det för oss bli som Elisabeth säger: ”man finner honom i sömnen liksom i bönen, för att han är i allt, överallt och alltid”. Gud är aldrig långt borta. Vi kan vara långt borta ibland. Men i allt, överallt och alltid kan vi möta den levande Guden. Han har skapat allt. Allt vittnar om honom. Det gäller den yttre verkligheten. Men han lever också i oss. Också inifrån, utifrån, bakifrån och ovanifrån kommer han oss till mötes. Vi kan aldrig säga att Gud är någon annanstans. Han har alltid ett budskap av kärlek, uppmuntran, frid och ibland förmaning. Han har alltid något att säga oss. Gud har talat i det eviga Ordet, och det Ordet genljuder inom oss. Det betyder att vi aldrig är utan Gud. Men det betyder inte att vi alltid känner igen Gud.

Då kommer vi in på självförglömmelsen, ett lite tvetydigt begrepp. Elisabeth menar att vi skall glömma kraven från yt-jaget som alltid vill kontrollera, manipulera, känna och behärska och istället upptäcka vår djupaste identitet i Kristus, den som alltid vill ta emot, låta sig älskas och förmedla Guds kärlek. Det gamla jaget måste dö bort för att det nya skall födas. Det är en ständig process, en dragkamp som pågår. Men vi får tro att Gud är vår bundsförvant och att han vill möta oss i allt, överallt och alltid. Det betyder inte alltid att vi måste tänka på Gud. I vår kultur är Gud ofta ett tankeobjekt. Vi talar om att vi måste ha en gudsbild och fånga in Gud i tankar och bilder. Men Gud är större än våra tankar. Lyckligtvis krossar han ibland vårt synsätt för att vi skall ledas in i det större mysteriet. Här är Treenigheten till stor hjälp. Vi kan inte göra oss en bild av den. Ibland har man till och med under Kyrkans historia förbjudit att göra bilder av Treenigheten, eftersom människor lätt kunde feltolka dem. Det gäller även en så vacker ikon som Rublevs (1360-1430) treenighetsikon eller bilden med nådastolen där Fadern håller sin Son med korset och duvan över. Vi kan alltför lätt fastna i bilderna och glömma bort att mysteriet är större.

Det levande mysterium som Treenigheten är möter oss alltid. Allt skapat är skapat av Gud. Han har lagt ner sina spår i själva skapelsen och vi påminns om det. Men mötet med Gud sker också i oss, som är Guds avbild redan genom att vara skapade och som sedan genom nåden blir Guds boning och tempel. Vi är aldrig utan Gud. Det betyder inte alltid att vi tänker på Gud rent mentalt, utan vi måste lära oss att hitta den djupare gudsgemenskapen, som ligger på hjärtats plan, för att uttrycka oss med Bibeln. Varje hjärtslag slår för Gud. Om vi har en granne som spelar dunka-dunka hela tiden, får vi tänka att det är ett uttryck för den ständiga bönen i oss, där varje hjärtslag slår till Guds ära. Vi måste göra det bästa av allt istället för att reta oss på de otrevliga människorna och kanske vilja hämnas genom att väcka dem tidigt på morgonen med andlig musik. Vi är utsatta för sådana frestelser. Vi får tro att överallt, alltid och i allt möter vi Gud, inte bara i de stilla miljöerna, där man tittar vänligt på varandra. Gud är större än våra begrepp och den treenige Guden är ännu större.

Elisabeth vill leda oss in i den frid som ingenting kan rubba. Ingenting kan avlägsna oss från den, utan varje ögonblick kan vi föras allt längre och längre in i Treenighetens mysterium. Det är egentligen något oerhört att vi varje ögonblick kan gå framåt eller rättare sagt ledas framåt och djupare in i detta mysterium. Vi lever inte ett statiskt liv utan är alltid på pilgrimsvandring. Ibland kan vi tycka att vi tar ett steg tillbaka. Det gör vi, men då får vi börja om på nytt. Det finns en procession i Echternacht i Luxemburg, där man först går två steg framåt och sedan ett steg tillbaka. Det är ett uttryck för den mänskliga bräckligheten. Vi vill gå framåt och längtar efter det. Men plötsligt tar vi ett steg tillbaka. Sedan tar vi omedelbart två steg framåt och då kommer vi framåt. Vi får aldrig bli nedbrutna när vi ser vår svaghet och vår synd utan hasta vidare till närmaste biktstol. Gud är ännu mer angelägen än vi om att vi skall resa oss upp. Redan de gamla ökenfäderna var medvetna om det. Man kom till dem och frågade vad de gjorde ute i öknen. Jo, vi reser oss upp och faller, svarade de. Så är det också i klostren. Man reser sig upp och faller och fortsätter så framåt.

I stort sett skulle vi alla kunna säga detsamma. Naturligtvis har vi gjort andra saker också. Vi har byggt hus, köpt bilar och spelat på lotterier, men huvudlinjen är densamma. Vi reser oss och faller.  Vi börjar om och går vidare. Det är vår mänskliga historia. Men vi får våga tro att detta är något som för oss djupare in i gemenskapen med Gud. Gud är ännu mer angelägen än vi att vi skall komma framåt och det är han som i sista hand bär oss. Thérèse av Lisieux liknar vårt liv vid en trappa som går upp till Gud. Vi är det lilla barnet som står där nere och tar ett steg men halkar ner. Vi klarar inte riktigt trappstegen, men vi fortsätter ändå. Vi försöker och börjar om igen. Det kunde vara lite frustrerande, om vi inte visste att den gode Fadern, den barmhärtige Fadern står där uppe och vill lyfta oss upp. Egentligen är det Gud som bär oss genom livet, men vi måste ändå ta våra små steg. Vi är både barn och vuxna i Guds ögon. Vi får se på vårt liv i perspektivet att vi är på pilgrimsfärd till evigheten och försöker göra den jordiska resan så uppfylld av himlens härlighet som möjligt. Vi försöker bli kvar alltid, i allt och överallt i den treenige Guden. Vi försöker leva av det liv vi har fått i dopfunten och sprida detta levande vatten omkring oss. Det är därför vi skvätter med vigvatten ibland. Vi får tro att om vi lever utifrån dopets nåd är vi på rätt väg, även om vi tycker att det går knackigt i backarna, även om vi inte kommer fram och kan bokföra några vinster. Vi skulle så gärna vilja ha en betygsavskrift för varje vägavsnitt.

Den andliga fattigdomen är också så viktig att komma ihåg. Vi står till sist med två tomma händer inför Gud. Vi kan inte producera fromhet och bön, utan det ligger på ett helt annat plan. Det kan vara svårt för många människor att acceptera att vi förblir, fattiga, små, ödmjuka och växer nedåt. Elisabeth talar om att det är ett sluttande plan nedåt i ödmjukhet, i litenhet, i anspråkslöshet. I praktiken ser vi att det ofta är de små, anspråkslösa människorna som bär upp världen. Så är det i våra församlingar med de små ”grå mössen” som håller till i hörnen och städar upp efter de andra. Man saknar dem först när de är borta och ingen längre städar upp i hörnen.

Vi får tro att Gud i sin allvisdom kan använda oss alla och att vi är kallade att växa djupare och djupare in i Treenighetens mysterium. Elisabeth säger: ”Hjärtat vidgar sig genom kontakten med Gud som bara är kärlek”. Hjärtat växer liksom när vi tar emot Guds kärlek. Vi får rum för mer och mer i hjärtat. Samtidigt blir vi också mindre och mindre. Hjärtat vidgar sig, men självförglömmelsen gör oss mindre och mindre. Det kan vara svårt att få det att riktigt gå ihop. Det upplever vi i vissa ögonblick i våra liv, när vi inte begriper någonting. När någon kommer till mig och säger att hon inte kan be, svarar jag att det är det bästa som kan hända henne, för vi kan inte be som vi kan skriva på dator eller som vi kör bil. Det är en fattigdom att upptäcka att det inte är jag som ber, utan det är Sonen som ber i mig till Fadern och jag bara ansluter mig till något som finns där.

Övergången från det mer självcentrerade sättet till det självförglömmande är en brytningspunkt i livet, som ofta upplevs som en troskris, en bönekris, en dunkel natt. Just avstånden mellan trappstegen är mycket viktiga. Vissa mystiker skildrar de olika stadierna i det andliga livet. Teresa av Avila (1515-1582) som är ett typexempel delar in stadierna i sju boningar. Andra, som Johannes av Korset (1542-1591), skildrar mellanrummet, tomrummet, då man inte vet varken ut eller in. Några skildrar atmosfären av tillbedjan, och här skulle jag vilja sätta Elisabeth. Att bli kvar i den atmosfären är ofta den stora hjälpen när man hamnar i tomrummet och mellanrummet. Om man har tillägnat sig atmosfären av tillbedjan, tystnad och frid, kan man också lättare hantera kriserna, svårigheterna och tvivel. Det är viktigt att komma ihåg, att om blir man kvar i denna atmosfär, Betanias atmosfär, i tillbedjan inför Gud, är övergången lättare. Det är aldrig lätt att gå igenom en sådan prövning eller kris, men man har i alla fall en hållpunkt, så att man inte hela tiden är så intresserad av hur det fungerar här, vad det ger mig, om jag gör rätt eller fel. Det är den gamla människans sätt att resonera. Hon måste då känna att det ”funkar”. Köper jag lotter, åker jag på reträtt eller går på en bönskola, då skall det ”funka”. Går jag till kyrkan, då skall det ”funka”. Man skall sjunga ordentligt, predika ordentligt, vara snälla och väluppfostrade. Att tillägna sig den kontemplativa, tillbedjande, stilla atmosfären är avgörande, inte minst i vår tid som är så splittrande. Har vi, som Elisabeth säger, en inre cell inom oss, kan ingenting rubba oss riktigt. Det kan vara jobbigt och svårt, men vi är i alla fall kvar i den stilla atmosfären inför Gud. Vi ber nu om den nåden liksom Elisabeth också gör i sin bön till Treenigheten.

Stilla min själ. Gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats. Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig få vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro, i tillbedjan och i överlåtelse åt din skapargärning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.