Biskop Anders Arborelius ocd

Att vara Treenighetens tempel

Reträttföredrag Berget, Rättvik 16-19 juni 2014

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber med Elisabeth av Treenigheten i hennes kända bön:

O, min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta. Jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig … ända tills jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag dig att ikläda mig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ och låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv. Tag din boning i mig och bli där till Tillbedjare, Försonare och Frälsare. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

När man verkligen lever av Treenigheten i sitt inre, blir också Kristus mer nära, verklig och närvarande i livet. Även om Elisabeth av Treenigheten i första hand är en treenighetsmystiker, är hon helt kristocentrisk. Kristusnärhet är alltid vägen till Fadern. Vi kan inte skilja de gudomliga personerna åt. Fadern har sänt sin Son och han har genom Sonen blivit känd för oss. Vi leds alltid in i Guds fulla verklighet genom Sonen. Gud har valt den vägen för att komma till oss, och vi måste också gå den vägen för att komma in i Guds fulla verklighet.

Elisabeth är också är vad man brukar kalla en brudmystiker. I vår tid är det lite svårt att använda begreppet brudmystik, men det är en konstant fåra i den kristna traditionen och i mystiken ända sedan kyrkofäderna. I brudmystiken kan man se bruden i tre aspekter. Vi tänker i första hand på den enskilda personen, i detta fall Elisabeth, som ser sitt liv som karmelitnunna som att vara Kristi brud. Vi kan också se på hela Kyrkan som Kristi brud. Den tredje aspekten i detta motiv är särskilt tydlig i Jungfru Maria, hon som är Kyrkans urbild. Det är en klassisk, kristen terminologi, som kan vara lite svår att ta till sig i vår tid. Ändå är det viktigt att försöka se att denna aspekt av det kristna livet är mycket viktig, och inte begränsad bara till nunnor, utan det finns en allmän kristen mening i detta motiv.

En av de äldsta avbildningarna i den kristna konsten är en bild i Priscillakatakomberna i Rom. Man ser där en kvinnogestalt som står med upphöjda händer i bön. De lärda har tvistat om vem kvinnan är. Är det Priscilla som är begravd där, Kyrkan, Jungfru Maria eller en bild av människan som sådan som alltid måste stå i tillbedjan och kärlek inför sin Herre? Egentligen skulle vi kunna säga att det här finns något universellt giltigt. Kristus är Brudgum, Kyrkans Brudgum. Tillhör vi Kyrkan, lever vi som levande lemmar i henne, lever vi också i ett brudförhållande till Kristus. Även om ordet kan vara lite svårt att ta till sig är själva verkligheten bakom orden det viktiga.

Att kunna leva sig in i en djupt personlig Kristusrelation är Elisabeths stora nådegåva och en hjälp till oss också. Gång på gång uttrycker hon vad föreningen med Kristus innebär. Det är att vara rotfast i honom, att vara rotad i honom och att, som hon säger, vara en andra mänsklighet där hans mysterium kan förverkligas, men inte så att inkarnationen skall upprepas. Det är inte tal om någon reinkarnation. Det ligger henne helt fjärran. Men det mysterium som Kristus under sitt liv levde här på jorden skall få sitt eko och sin reflektion i hennes liv. Jesus skall kunna göra allt det han har gjort en gång som Frälsare i henne. Denna bild kan hjälpa oss att komma Jesus ännu närmare och se på vårt liv som den rymd, där han skall utföra sitt verk. Vi står till förfogande för hans frälsningsverk. Han som har kommit som allas Frälsare måste göra verket även i vårt liv. Vi behöver blir indragna i hans frälsande mysterium, inte bara som passiva paket utan som hans medarbetare. Det är en ganska typiskt katolsk accent, men det är inte längre en tvistefråga som tidigare, att frälsningen också gör oss till medarbetare. Jesus vill fortsätta att frälsa genom oss. Det ligger något i människans natur att när Gud kommer in i hennes liv och börjar använda henne, då står hon till förfogande och då får hon genom hela sitt liv vara den rymd där Kristus handlar. Sedan kan man diskutera om detta är något passivt, aktivt eller något mitt emellan. Någon har sagt att den högsta formen av mänsklig aktivitet är det passiva gudsmottagandet. Våra kategorier överskrids när vi kommer Gud så nära att vi får leva som Kristi brud, så att Kristus, Brudgummen, får handla genom oss. Det är mycket svårt att riktigt urskilja om det är min aktivitet, Kristi aktivitet i mig eller om vi är så enade att det inte går att skilja åt. Det senare är den bild vi får när vi talar om brud och brudgum. Enheten är då så djup och förvandlande att den som lever som Kristi brud låter Kristi handlande sippra igenom allt vad man själv gör.

Elisabeth är som karmelitnunna helt medveten om att hennes kallelse är till för Kyrkan, för världen, för att Kristi frälsande, helgande kärlek skall sprida sig där. Kallelsen får man inte bara för sig själv. Även om man kan tycka att en karmelitnunna, som lever åtskild från världen, instängd på några kvadratmeter, inte kan bidra med så mycket till världens frälsning, är det ändå en övertygelse att just detta stilla och avskilda liv betyder oändligt mycket för Kyrkans fruktbarhet, för att frälsningen skall nå ut. Om inte annat brukar man säga att Kyrkans fiender ibland brukar begripa detta bättre än vi själva. De är ofta de första att stänga sådana kloster. Man kan tycka att de klostren gör minst skada, för där sitter de bara och mediterar. Vi har sett under århundraden, alltifrån Josef II (1741-1790) till Hitler (1889-1945), att när man vill komma åt Kyrkan är det första man stänger de kontemplativa klostren. Man anar att ett sådant kloster genom sin blotta existens är ett vittnesbörd om Gud.

Också i vår tid anar människor att de kontemplativa klostren pekar vidare på Guds verklighet och handlande i världen. Ordenslivet är en väsentlig del av Kyrkans liv och verksamhet. Till Rom kommer det ibland biskopar från missionsländerna med förfrågan att få sådana kloster. Man skulle kunna tänka att de där behöver mer sjukvård. Men de anar att för att Kyrkan skall kunna andas med sin djupa, mystiska själ behövs sådana kloster. För att något av Kyrkans brudkaraktär skall bli tydlig, måste det finnas människor som helt viger sig till Kristus och avstår från allt annat för att bara vara inför honom, ta emot hans nåd och sedan låta den sippra ut och sprida sig över Kyrkan.

Elisabeth är mycket medveten om att hennes liv som Kristi brud, som karmelitnunna, är någonting som inte bara berör henne själv utan att hon dras in i Kristi frälsande verk. Hon skriver: ”Att vara Kristi brud det är att ständigt fästa blicken på honom och bli varse minsta tecken, minsta önskan. Det är att träda in i allt det som gör honom lycklig och dela allt som gör honom ledsen. Det är att bli fruktbar, att frälsa tillsammans med honom, att föda själarna till nådens liv, att föröka antalet av Faderns barn, de som friköpts av Kristus, medarvingarna till hans härlighet”. Elisabeth använder en stark bild, att hon som Kristi brud får föda fram själarna till nådens liv. Hon får frälsa tillsammans med Kristus. Det måste vi förstå utifrån nådens verklighet. Kristus behöver människor där hans verk helt kan ta överhanden. Det är inte hon i egen kraft som gör detta, utan hon låter det ske. Hon låter Kristus fullborda sitt verk i sig själv för att det skall sprida sig till andra.

Då måste vi framför oss ha bilden av det vi i trosbekännelsen kallar de heligas samfund, de heligas gemenskap. Alla döpta är infogade i ett heligt nätverk, där man påverkar varandra både på det synliga och det osynliga planet. Det som är sant, äkta och heligt är smittosamt och sprider sig. När en människa tar emot Gud och låter sig förvandlas av honom bär det med nödvändighet frukt. I Gamla testamentet ser vi att när Abraham och Mose står i bön, får det sin frälsande och räddande innebörd för folket. För att förstå Elisabeth som karmelitnunna är det viktigt att ta till sig tanken, att man ber inte bara för sin egen skull. Man är inte kallad bara för att själv förvandlas och bli ett Guds tempel där Treenigheten bor, utan man blir det för att nåden skall bli fruktbar i människors hjärtan. Människan tillhör Kristus genom den djupa brudföreningen och genom henne skall Kristus kunna fortsätta sitt frälsande verk.

En klassisk tanke i kristen spiritualitet, som går tillbaka till ökenfäderna och ännu tidigare, är att när Gud kallar oss till ensamhet, avskildhet och bön, är det för att han på det sättet också vill komma människorna närmare och frälsa dem. För att förstå denna tanke måste vi framför oss ha bilden av de kommunicerande kärl som vi alla döpta är. Dopvattnet sprider sig mellan oss. Vi befruktar varandra också på det osynliga planet. Ibland är man förvånad att människor, också i vårt land, så ofta vänder sig till kontemplativa kloster för att be om förbön. Som vi sade ringer det folk som säger sig inte tro på Gud men ändå vill att man skall be för dem. Det är inte speciellt logiskt, men vi kan se det som ett embryo till en slags trosbekännelse. Det finns en slags sekulariserad variant, där man tror att vi människor hör ihop. Det finns en global solidaritet som gör att vi måste hjälpa varandra på de mänskliga, materiella planet. Det är egentligen en följd av den kristna grundtanken att vi är en mystisk kropp, en gemenskap där vi påverkar varandra, där vi kan stå inför varandra och tala väl för varandra. Vi ser det redan i det gamla förbundet och det får ett av sina mest tydliga uttryck i brudmystiken och i synen på det kontemplativa ordenslivet.

Jag tror inte att det längre är så konfessionsskiljande som tidigare att bejaka att det finns vissa människor som har en speciell kallelse att stå till Guds förfogande i det fördolda, i bön och överlåtelse, och att det betyder något för Kyrkan, för världen och är ett äkta vittnesbörd.  Man visade för en tid sedan en dokumentärfilm på TV som hette Nunnan. Det märkliga var att det ibland var det de icke-kristna som uppskattade filmen bättre än de kristna, som tyckte synd om flickans mamma. Mamman hade hela tiden velat att ett av hennes barn skulle bli antingen präst eller nunna, men när det väl hände var det jobbigt. Det ligger i vår mänskliga natur att det är svårt, om plötsligt någon vi håller av rycks bort och stängs in i ett kloster. Men efter ett tag brukar det lugna ner sig. Även föräldrar som bryter all sin kontakt med sin son eller dotter vid inträdet i klostret brukar efter några år vekna lite. Det är inte så dramatiskt som det kan verka i början.

Brudföreningen med Jesus Kristus, att helt tillhöra honom, att leva rotfäst i honom, är både en väg in i gemenskapen med Treenigheten och en följd därav. Jesus Kristus är den person i Treenigheten som har kommit oss närmast, eftersom han har blivit människa. Det var ingen tillfällighet att det just var Sonen som blev människa, för att vi skulle få den djupt personliga kärleksrelationen till honom, men genom honom också till Fadern i Andens kraft. Den som har sett Sonen ser också Fadern (Joh.14:9). Genom att bli alltmer rotfäst och rotad i Kristus leds Elisabeth allt djupare in i Treenigheten. Därför säger hon också: ”Att bli tagen som brud, mystisk brud, vill slutligen säga att ha trollbundit Ordets hjärta till den grad att han glömmer alla avstånd och utgjuter sin oändliga kärlek i själen liksom i Faderns sköte. Det är Fadern, Sonen och den Helige Ande som överväldigar själen, gör henne gudomlig och fullkomnar henne i enheten genom kärleken”.

Genom Sonen leds vi in i Sonens unika kärleksrelation till Fadern. En av följderna av Treenighetens inneboende är att vi i Sonen delar hans kärleksrelation till Fadern. Vi får säga Abba, Fader. Vi får liksom krypa in i Sonens relation till Fadern. Därför är den döpta, kristna människans bön något helt annat än all annan mänsklig bön. Då kommer vi in på ett annat litet känsligt kapitel för oss moderna människor, för jämlikheten har gått oss i blodet. Det är svårt för oss kristna att acceptera att vi genom dopet har fått ett närmare gudsförhållande. Naturligtvis är Gud närvarande hos alla människor. Många icke-kristna, muslimer, judar och buddhister kan vara mycket mer fromma och hängivna än vi. Men de har inte fått det vi har fått genom dopets nåd och privilegium, att vi har blivit ett tempel åt Gud, där Gud lever som i sitt eget hem. Denna trossanning kallar vi den allraheligaste Treenighetens inneboende i den döpta själen genom den heliggörande nåden. Genom dopet tar Gud sin boning i oss på ett ännu djupare plan. Vi blir Guds hem, tempel och helgedom och han utgjuter i oss sin heliggörande nåd, som förvandlar, som vill genomströmma, förädla, fördjupa och förvandla oss.

Broder Wilfrid Stinissen (1927-2013) sade, att ordet förvandling är så typiskt katolskt. Då tänkte han i första hand på eukaristin. Men han tänkte också på, att vi tror att människor kan bli helgade, genomglödgade av helighet. Det är jobbigt och tar tid, men det är möjligt. Den gåva vi har fått i dopet, när vi blir ett tempel åt Gud, innebär att vi är heliga. Fröet finns där. Här kan vi hänvisa till Paulus, som skriver t.ex. till de heliga i Filippi. Alla döpta är i princip ett heligt folk. Det betyder inte att vi är heliga, så att det märks eller känns rent existentiellt. Men fröet, möjligheten, potentialiteten är given. Det betyder att vi har tillträde till Fadern i Sonen på ett speciellt sätt. Att vår kristna bön är något annan än all annan bön strider lite mot vår jämlikhetsideologi. Vi kan inte så lätt acceptera att vi har fått mer. Men vi måste genast tillägga, att om vi har fått mer, då är också ansvaret större. Ju mer Gud ger oss, desto mer är vi också förpliktade att göra det bästa av det vi fått. Därför är det onda som vi döpta gör värre än det som de andra gör. Det är lite jobbigare för oss att acceptera. Egentligen skulle vi om vi hårdrar det kunna säga att det är bara vi kristna som kan begå en synd i ordets fulla bemärkelse. Synd är ju ett förbundsbrott, ett äktenskapsbrott i biblisk mening. Alla kan göra det onda. Men bara vi, som har fått den djupa föreningen med Gud och den djupa värdigheten som ett tempel åt honom, gör det onda i Gud. Vi drar ner honom och skändar honom. Det finns något av blasfemi över synden.

Gåvan, nåden är oändligt stor. Vi har fått tillträde till Fadern i Sonen. Vi får dela Sonens och Faderns innersta kärleksrelation. Men det innebär också ett ansvar att leva i enlighet med detta. Ibland är det våra vedersakare som förstår det bättre än vi, för de blir ofta mer skandaliserade när vi gör något ont, speciellt om det är präster eller nunnor inblandade. Egentligen förstår de ibland bättre än vi syndens fasansfulla verklighet. När de anklagar oss är det ofta för att vi inte är som Kristus, gör som han, talar och älskar som han. Ibland kan den kritik vi får, hur aggressiv och överdriven eller orättvis vi än kan tycka den vara, hjälpa oss att omvända oss. Gud kan tala genom oväntade munnar ibland. I all den kritik man riktar mot Kyrkan och mot oss kan det finnas ett sanningskorn, eftersom det tycks bekräfta att det är värre om vi kristna handlar fel. Råkar vi vara biskopar, präster, nunnor eller munkar, tycker de att det är ännu värre och blir skandaliserade. Det är en slags omvänd trosbekännelse, en bekräftelse av det vi tror på, att om vi har fått en gåva av Gud, denna värdighet, borde vi också leva i enlighet med den. Samtidigt har vi en barmhärtig och förlåtande Gud. Men det får vi då inte heller dra växlar på.

Det viktiga är att vi genom den heliggörande nåden är delaktiga av Sonens och Faderns kärleksrelation. Vi får liksom strömma fram och tillbaka mellan Fadern och Sonen. I Sonen ger vi oss till Fadern och vi tar emot Faderns kärlek till Sonen. Vi identifierar oss mer och mer med Sonen i hans relation till Fadern. I brudmystiken ligger också den djupa identifikationen med Brudgummen. Vi är lemmar i hans kropp. Vi tillhör honom. Man kan uttrycka det på många olika sätt, men det måste förverkligas i vårt liv, så att vi verkligen mer och mer lever av denna nådegåva, att den befruktar vårt liv, vårt arbete och våra relationer tillvarandra. Det är inte bara jag som har fått gåvan. Det är också min nästa, den som sitter bredvid mig i kyrkan, även om jag tycker att det verkar vara en jobbig person jag helst skulle vilja slippa sitta bredvid och hellre sitta ensam. Det ligger lite i vårt nordiska kynne att vi tycker att andra är besvärliga. Vi skulle helst vilja vara ensamma inför Gud. Det ligger inte riktigt i vårt kynne att de andra genom sin blotta närvaro och sitt väsen hjälper oss att komma Gud närmare.

Rent spontant har vi lättare att se Gud ute i naturen. Många som kommer till Sverige och skall lära sig de svenska psalmerna, t.ex. Den blomstertid nu kommer, tycker att psalmerna handlar så lite om Gud och mer om blommor och fåglar. Då säger jag till dem att de måste förstå att så här är det i Sverige. Vi tror att psalmerna handlar om Gud och det gör de. Men ibland glömmer vi att också vår nästa pekar på Gud, att vi får förmedla Guds kärlek till varandra och att vi hjälper varandra, även om vi kanske inte alltid har någon naturlig sympati för varandra. Vi hjälper varandra på vägen till Gud. Vi kan se något av Jesus i varandra. Kyrkan fungerar så att vi ger tron vidare från människa till människa. Vi får inte tron genom mobilsamtal, SMS och Twitter. Naturligtvis kan allt detta också tjäna Guds rike, men tron som sådan har förmedlats från människa till människa. Om vi ser på vår frälsningshistoria kan vi säkert räkna upp en hel rad människor som har hjälpt oss att komma till tro.

Också de som har ställt till det för oss har bidragit till vår rening och helgelse. Den aspekten brukar man betona när det gäller klosterlivet, speciellt av Johannes av Korset som säger att vi skall se på de andra som hantverkare som Gud har placerat där för att mejsla ut Kristusbilden i oss. Vi kan tycka att det låter lite överdrivet, men ibland hjälper vi varandra att komma Kristus närmare på det sättet. Här måste vi akta oss för bitterheten. Ibland hör man människor säga att de inte har varit i kyrkan på trettio år, för det var en präst som var ovänlig mot dem. Man kan fastna vid ett ovänligt ord. Någon skrev till mig att nu skulle han lämna Katolska Kyrkan för prästen tittade med demoniska ögon på honom. Det är djupt tragiskt att vi har så svårt att gå vidare, att vi fastnar så lätt och faller på en liten tuva. När det gäller lidande och medmänskliga relationer kör det ofta ihop sig. De värsta våldsgärningarna begås ofta i nära relationer. Ju närmare vi människor kommer varandra desto mer har vi tendens att såra varandra. Om någon är lite ovänlig på bussen är det otrevligt, men om det är våra egna barn eller anhöriga som är ovänliga tar det djupare. Sker det i ett kloster kan man naturligtvis hänvisa till Johannes av Korset och säga att den jag har svårt med är en hantverkare som mejslar ut Kristusbilden i mig, även om jag kanske inte genast kan smälta det. Tyvärr är det ofta så, att det hakar upp sig just på det här planet. Vi kommer inte över vissa saker. Vi förminskas och går in i bitterhetens kupa eller kokong. Samtidigt har de människor som gått igenom verkligt stora lidanden i koncentrationsläger och förföljelser förvånansvärt ofta inte fastnat där. De kan ha traumatiska beteenden, men bitterheten som man ofta får av de små stygnen saknas ofta. Deras psyke kan vara fördärvat. De kan ha mardrömmar varje natt eller fobier, men bitterheten kan jag aldrig påminna mig ha mött hos dem som verkligen har lidit förföljelse eller utsatts för något fruktansvärt. De små nålstygnen tycks vara svårare för själen att stå ut med. Sådana är vi människor, men vi får inte bli stående vid det.

Därför är det viktigt att ha den dynamiska människouppfattningen, att nåden är något som verkar och förvandlar oss. Vi kanske måste kämpa ett helt liv för att glömma det elaka ordet som vår mor sade en gång. Ofta är det också i relationerna mellan generationerna det hakar upp sig. Tidigare skrev man böcker om hur stygga fäderna var. Nu börjar man skriva om hur dumma mammorna var. Det visar hur känsligt det är i nära relationer, att vi har mycket svårt att förlåta, att inte bli stående vid det som inte var riktigt bra. Den trinitariska dynamiken är också väldigt viktig för att det skall fungera i de mänskliga relationerna. Lever vi verkligen djupt indragna i relationen mellan Fadern och Sonen, då blir vi helade också i våra relationer till andra människor. Det betyder inte att vi genast kan gå omkring och tycka att allt är roligt och bra och att andra får säga vad de vill. Det är inte någon hurtfrisk mirakelmedicin för alla mänskliga påhopp, men det ger i alla fall en rymd att växa i, så att vi kan komma över det svåra och inte fastna i det.

Vi får ständigt påfyllning av Faderns kärlek till Sonen, och då får vi också ge kärleken vidare. När vi tar emot Jesus Kristus och genom honom Fadern och även får Andens kraft, måste vi ge det vi tar emot vidare. Det blir liksom ett inre behov. För en karmelitnunna sker det ofta i förbön och offer. Har man ett annat slags liv är det naturligt att man delar med sig av det överskott av kärlek som man inte kan härbärgera. Annars sprängs hjärtat. Det är därför många får problem med hjärtat för de inte kan dela med sig av sin kärlek! Om vi inte kan dela med oss av den kärlek vi har, då går något i baklås.

När vi talar om Elisabeth måste vi komma ihåg att en stor del av sina brev skrev hon för att hjälpa människor som ville komma in i ett djupare andligt liv. Hon är lekmännens hjälp för att hitta ett djupt böneliv och hon skrev t.ex. till sin syster. Som så många andra skrev systern att hon inte kunde be. Det kan vi inte utifrån ett rent mänskligt perspektiv. Då frågade Elisabeth vad det var som var så jobbigt. Systern svarade att hon hade två underbara småbarn, men hon måste hela tiden syssla med dem. Elisabeth svarade systern att hon hade många tillfällen att tillbe Treenigheten i dem. Det är ett lite ovanligt perspektiv att vi kan tillbe den treenige Guden i vår nästa. Elisabeth menade att då systern pysslade med sina flickor kunde hon lära sig att i dem och med hjälp av dem tillbe Gud. De var inte bara skrikande, besvärliga ungar som störde hennes bön utan de var en hjälp.

Att våga sig på det perspektivet kan vara riktigt spännande. På tunnelbanan i Stockholm, där det ofta sitter buttra människor, kan vi öva oss mycket i bön. Vi kan öva oss att tillbe Treenigheten i dem. Det är viktigt att inte bli stående vid en idé vi har om en människa utan tro att vi faktiskt kan tillbe Gud i vår nästa, att vi liksom kan mjuka upp henne bakifrån. Det är en slags underground-verksamhet att underminera butterhetens tyranni. Som kristna har vi friheten att be för människor. Däremot skall vi ofta akta oss för att säga: ”jag skall be för dig?” Vi kan i alla fall säga: ”får jag be för dig?” Om vi går fram alltför aggressivt blir människor livrädda. Men vi behöver inte alltid be om lov. Vi kan få hjälp att växa i vår bön och vår iver också genom de människor som tycks ogenomträngliga för nåden.

Här måste vi hänvisa till den heliga Monika (331-387), som räddade sin son genom sin bön och sina tårar. I vår tid möter vi många människor i den äldre generationen som sörjer djupt över att deras barn har lämnat Gud, Kyrkan och tron bakom sig. För att de inte skall förbittras eller fastna i självanklagelse är det viktigt att hjälpa dem att se sitt liv som en förbönskallelse, i första hand för sina barn, för dem som inte längre tror. Man gör en jobbig situation till en inbjudan till en djupare bönerelation. I Västerås har man grundat den heliga Monikas bönegemenskap. Det finns flera stycken som har den gemensamma sorgen att deras barn och kanske ännu mer deras barnbarn inte har någon tro eller tycks ha tagit avstånd från Kristus och Kyrkan. Men de ger sig inte. De kämpar, ber, offrar och gråter. Det har en mening. Det är viktigt i en sekulariserad miljö att se det svåra som en inbjudan till en djupare överlåtelse i bön.

Den djupare överlåtelsen är också en motivation när vi hotar att gå på tomgång, när vi vill strunta i kyrkan och åka till Ikea istället, där det är mycket roligare. Då kommer man ihåg att man skall be för alla dem som inte tror och det är lättare att göra det i kyrkan än på Ikea. Om man ändå måste åka till Ikea för att köpa en lampa som inte fungerar, då kan man be där också. Att ha en motivation och intention är mycket viktigt för att vara trogen i sitt böneliv, där det går lite upp och ner. Vi har alla en slags Ikeafrestelse att dra oss undan kyrkan och bönen för något som vi tycker är intressantare och roligare. Men om jag fattas i kyrkan, då är det ett tomrum som ingen kan uppfylla. Någon tyckte i alla fall synd om prästen och kom därför till kyrkan. Ibland kan det vara en lite halvdan intention som kan hjälpa oss.

Det är viktigt att komma ihåg att vi genom vår Kristusförening, genom att vi genom dopet är så innerligt förenade med honom, att vi står i ständig bön som kvinnan i orantehållning, att vi bidrar till världens frälsning, till att människor kommer till tro bara genom att vara där. Det kan vara en motivation som hjälper oss att vara trofasta, när vi helst skulle vilja sticka iväg till Ikea. Frestelserna finns där alltid och ibland går det upp och ner. Vi är inte alltid så oerhört hängivna och längtar efter att få spendera ännu mer tid i kyrkorna. Men det är viktigt att komma ihåg att Gud räknar med vår medverkan. Brudgummen behöver bruden. Vi är alla viktiga för att frälsningen skall ta form. Vi har alla ett ansvar för alla de människor som har försvunnit, som inte finns i kyrkan. Vi står också för deras skull inför Gud. Det kan hjälpa oss att växa i tro att upptäcka och bejaka att vi är det heliga tempel där Gud bor. Det kan genomsyra mig mer och mer och jag får då hjälp av de andra. Många säger att det är lättare att be i en fullsatt kyrka än i en tom kyrka, medan andra hellre går in i en tom kyrka. I allmänhet behöver vi varandras hjälp för att vara trofasta. Vi får räkna med att de andra lemmarna i Kristi kropp hjälper oss, även de jobbiga, för de är ju hantverkare som Gud har anställt för att de skall hjälpa oss att bli av med vissa små skavanker.

Vi kan också bidra till andras frälsning genom våra skavanker. Det är kanske lite svårare för oss att tänka den tanken att också vi kan vara jobbiga för andra, vi som vill så väl. Vi kanske är för beskäftiga. Människor retar sig på allt. Om vi är för fromma kan det också reta någon. Huvudsaken är att fästa blicken på Kristus och inte fastna. Klostervisdomen talar om modestia oculorum, ögonens blygsamhet. Det finns präster som retar sig på att det finns folk som tittar ut genom fönstret hela tiden när de sitter i kyrkan. Andra retar sig på att folk hela tiden stirrar på prästen. Men i allmänhet tycker man om att ha en viss ögonkontakt. Genom ögonen förmedlar vi något av vår själ. Vi kan också stödja varandra genom att se med kärlek på varandra. Det apostolatet kan vi öva på bussar och tunnelbanor. I allmänhet uppskattas det när man ser vänlig ut och inte butter. Vi kan alla hitta möjligheter att dela med oss av det överflöd av kärlek som vi får av Fadern genom Sonen. Vi har ett förråd av kärlek att dela ut. Det är en viktig insikt att vi får ösa med fröjd ur Frälsarens källor. Vi har tillgång till Jesu heliga hjärta. Vi kan älska vår nästa med hans hjärta. Alla dessa utryck kan hjälpa oss i vår vilja att leva som ett heligt tempel åt Guds härlighet, att verkligen ta vara på den skatt vi har. Vi ber till sist med Elisabeth.

O eviga Ord, min Guds Ord, jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig. Sedan när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga, vill jag fästa min blick på dig för alltid och förbli i ditt strålande ljus. O min älskade Stjärna, trollbind mig så att jag aldrig mer kan lämna din strålkrets. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.