Biskop Anders Arborelius ocd

Att leva i tillbedjan

Reträttföredrag 21-23 februari 2014
hos Birgittasystrarna i Djursholm

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi ber om Guds hjälp att fortsätta att leva i tillbedjan.
Herre, Jesus Kristus, du sänder ut oss till våra olika missionsstationer, där vi skall fortsätta att hålla ditt namn högt, leva i tillbedjan och sprida din kärlek och nåd. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

När reträtten går mot sitt slut, börjar vi i våra tankar redan återvända hem. Vi är ofta riktade någon annanstans. En följd av arvsynden är att vi ofta sysslar antingen med framtiden eller blickar tillbaka på det som har hänt. Vi har liksom förlorat orienteringen i tillvaron. Antingen sitter vi fast i det förflutna, i den gamla goda tiden eller i barndomens trauma, eller så riktar vi uppmärksamheten framåt, antingen är det önskedrömmen med resa till Las Vegas eller oro för ålderdomen. Men tillbedjan hjälper oss att bli kvar i nuet. Vi kan inte tillbe i går. I går finns inte och inte i morgon heller. Vi vet inte hur det blir i morgon. Tillbedjan får oss att stå på fast mark i nuet.

Vi har försökt att se att tillbedjan finns redan i skapelsen. Allt som finns till är skapat för att tillbe, förhärliga och lovsjunga Skaparen, och vi är en del av skapelsen, den så kallade medvetna delen. Det är en gåva att ha medvetenhet och frihet, men det är också en svårighet. Vi kan hoppa ut ur tillbedjan. Vi kan glömma den, skjuta undan den. Därför är det viktigt för oss att komma ihåg att tillbedjan finns där. Vi är inneslutna i den, både på naturens plan, genom att vi är en del av skapelsen, och på nådens plan, i och med att vi är en lem i Kristi kropp. Det finns en täthet i tillbedjan. Den är oberoende av hur vi känner och erfar det.

En av nutidsmänniskans stora svårigheter är att hon hela tiden vill ta andlig temperatur på sig själv och känna efter vad hon är med om, hur hon känner sig och vad hon får ut. Vi vill veta vilken nytta det vi är med om ger. Att skjuta undan den ridån och bara vara inför Gud i tillbedjan är en oerhörd befrielse, men ibland är det svårt. I vår tid är det många människor som mer har sin identitet i att göra än att vara. Då man träffar en människa frågar man henne ofta vad hon gör. Om man ingenting gör utan bara är, då är man ingenting.  

Vi får medvetet bli hemma i varat, i existensen, i tillvaron. Det hjälper oss att leva i tillbedjan och att inte hela tiden analysera. Det är svårt, eftersom vi också är Freuds (1856-1939) barnbarn och hela tiden vill analysera allt. Det undermedvetna finns med. Vi har svårt att tro att något är som det är. Vi tror att det måste finnas undermeningar bakom allt. Men i tillbedjan behöver vi inte veta, känna och förstå allt. Att leva i tillbedjan är en slags andlig fattigdom. Vi kan inte riktigt förklara vad tillbedjan är. Vi kan inte rättfärdiga vår tillbedjan inför världen och ibland inte heller för oss själva. Det är att vara fattig och utblottad inför Gud men finna sin glädje i att man inte behöver prestera. Det är inte lätt att förklara för andra vad tillbedjan är. Tillbedjan ligger på ett annat plan.

Vi har vår frihet att själva gestalta vår tillbedjan. Vi har sett att i det liturgiska livet är vi infogade i det allmänna prästadömet. I Kristus får vi bära fram hela skapelsen, hela universum, som en offergåva till Fadern. Men vår tillbedjan måste eka i det vanliga livet, så att det finns en dimension av tillbedjan, inte bara när vi är samlade kring altarbordet utan också när vi sitter vid matbordet eller arbetar vid strykbordet eller databordet. Det behövs en kontinuitet och ett sammanhang. Vi får inte stänga av tillbedjansknappen, när vi förflyttar oss från altarbordet till databordet eller tvärtom. Det finns en ömsesidighet. De gamla ökenfäderna sade, att antingen ber man alltid eller aldrig. De menade inte att man hela tiden läser i bönböcker, ber rosenkransen eller mumlar böner, utan de syftade på den djupdimension som tillbedjan är och som innebär att vara till för Gud, att tillhöra Gud. "Jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad", säger Teresa av Avila. Själva min existens och tillvaro är att tillhöra Gud, att tillbedja honom. Hela mitt vara, hela min existens är som en akt av tillbedjan, som jag ibland är mer medveten om och ibland inte. I sista hand är tillbedjan en relationell term och har mer med du än jag att göra. Jag går mer upp i du än känner efter vad tillbedjan ger mig. Tillbedjan drar mig ut ur mig själv. Jag släpper taget, kontrollbehovet och det inre analyserandet för att gå upp i något större.

Vi skall nu tala lite om hur det är att tillbe, när det är november i själen, när det är dystert och tråkigt både utombords och inombords. Ibland kan tillbedjan just då bli ännu tydligare. Det är liksom det enda ankare och den enda livboj vi har att lita på, när all mark tycks gunga under fötterna, när allt tas ifrån oss eller när vi bara känner leda eller acedia, som de gamla munkarna talade om. I vår tid har ledan blivit en allmän känsla. Den ständiga känslan av missnöje är en följd av konsumismen. Det finns hela tiden något bättre att skaffa sig. Man vill ha bättre varor, känslor och upplevelser, men det skapar en ständig tomhet och undran om det inte var mer att få. Man hade sparat till en resa men har redan varit i Thailand och Mauritius och vill nu åka till nya resmål. Det byggs upp en förväntan som aldrig infrias. Även om man har man alla Gucci-väskor fyller det inte människans djupaste behov. Vi är alla barn av konsumismen och har också lite av detta synsätt.

Vi kan flytta över det konsumistiska synsättet på det andliga planet. Man läser kanske John Chapmans (1865-1933) bok med andliga brev, som nyligen utkommit på svenska men blir besviken att boken inte gav mer. Man åker på reträtt och blir ändå inte nöjd. Vi kan omedvetet ta över den konsumistiska attityden på det andliga livet. Vi har behov, också andliga behov. Man skall kanske först skynda sig till en kyrka eller ett möte och sedan skynda sig vidare till Ikea för att tillfredsställa andra behov. Den ingrodda själviskheten finns alltid i oss, oavsett om vi tillbringar mer tid i kyrkor och tempel än i köptempel. Vi måste räkna med att få erfara något av leda och tråkighet. Barn och ungdomar är ofta ärligare än vi vuxna och säger att det är tråkigt att gå i kyrkan. Men det skall vara tråkigt att gå dit! Vi får försöka hjälpa människor att förstå, att det också är en nåd, när det är tråkigt i kyrkan, när våra sinnen inte hela tiden blir mättade utan vi känner leda, novemberleda. November i Skåne är något av det tristaste som finns men också något av det mest befriande.

Birgitta Trotzig (1929-2011) har i sina böcker skildrat hur de galiziska kvinnorna ligger och drar upp sockerbetor på leriga fält i Skåne medan det regnar. Något mer dystert är svårt att tänka sig. Det var dåtidens mest föraktade och utsatta människor som fick ta upp varje sockerbeta för hand. Ibland kan livet bli sådant. Ibland mumlade och bad de kanske: "Hell dig Maria". Det är viktigt att hitta den fasta punkten som gör, att man även i den svåra situation man hamnat i, har fast mark under fötterna i tillbedjan. Det är då det verkligen märks, om det har blivit min andra eller min sanna natur att leva i tillbedjan, även när allt tycks tala emot och allt det som tidigare varit mitt stöd berövas mig.

Det är ofta i de svåra och utsatta delarna av livet, när vi inte har stöd av en vacker liturgi, av medkännande människor eller av ett glatt temperament, som vi lär oss att verkligen fungera som tillbedjare. Sådana ögonblick kan komma i alla människors liv. För vissa människor är det mer konstant och det drabbar ibland människor man inte tänkt sig. För några år sedan publicerades några brev av Moder Teresa av Calcutta. Man skulle kunna tro att hon hela tiden måste ha varit fylld av glädje. Så verkade det vara på det känslomässiga planet. Men just hon fick gå igenom den totala utblottelsen av den känslomässiga tron och tillbedjan. Något liknande ser vi hos Thérèse av Lisieux, som verkade vara en liten romantisk och idyllisk syster som spred rosor omkring sig. Men under en stor del av sitt liv hade hon inte någon kännbar erfarenhet av tron. Hon fick, som hon säger, "äta gudsförnekarnas torra bröd". Hon fick sitta vid samma bord som de och verkligen erfara vad det är att inte ha en upplevelse av Guds närvaro. Just då upptäcker hon den nakna tron och tillbedjans nåd, att inte få ut något för egen vinning, att tron inte smakar eller känns. Hon såg det som sin kallelse att inifrån känna vad det är att vara en gudsförnekare och ateist och på ett ställföreträdande sätt stå för dem inför Gud.

Livet rymmer många olika slags temperaturer. Ibland går vi på högvarv som fromma varelser. Vi springer hit och dit till olika kyrkor, reträtter och föredrag. Så plötsligt känns det tomt. I vår tid som är präglad av konsumismen är det många troende som erfar tomheten efter en tid. Då behöver man ha instrument för att kunna hantera tomheten. Här får vi hjälp av en djup förankring i tillbedjan på varats plan. Det handlar inte så mycket om det man gör, känner, erfar och upplever, utan det ligger djupare. Att hjälpa människor att upptäcka det är mycket viktigt. Det gäller även de sökare man möter som säger, att de inte kan tro men vill det. Jag brukar säga att det är en äkta trosakt att säga sig vilja tro. Tron är ju inte något man kan och tar examen i, även om människor fått den tanken om bakfoten, kanske också beroende på att vi gör ett intryck att vi är så hurtfriska och bara dansar fram som man gör bland bergen i Sound of music.

Livet är inte alltid hurtfriskt. Ibland kan man känna sig som betplockerskorna på de skånska fälten på 1930-talet i november, men varat är detsamma. Vi har svårt att tro det, eftersom vi är så inriktade på det vi kan uppleva, erfara och ta till oss. Men tron ligger djupare.
Den existentiella tillbedjan får sitt fulla uttryck i det vi kallar den liturgiska tillbedjan. Där får vi i Kristus frambära lov, pris och ära till Fadern. Vi blir infogade i Sonens relation till Fadern. Genom dopet har vi del av Faderns och Sonens innersta gemenskap. Vi kan inte fatta rent logiskt eller känslomässigt att vi får dela Sonens bön till Fadern. När vi säger Fader vår, är det inte bara min mänskliga röst, utan det är Sonens röst i mig som jag ansluter mig till. Det som Sonen av all evighet säger till Fadern: Abba, Fader, det får jag stämma in i. Jag bärs av något som är större. Jag får ta ut något av evighetens liv i förskott. Varje gång jag ber blir jag infogad i det. Genom dopet är jag en liturgisk varelse som är ett tempel åt Gud, där Gud själv bor. Det är något vi inte rent känslomässigt eller erfarenhetsmässigt omedelbart kan tillgodogöra oss. Det är en trosverklighet, men i vissa ögonblick kan vi faktiskt erfara att det är något som bär oss, att min bön är mer än min bön. Det är Jesu bön som ekar i mig. Det är Anden som i mig pressar fram bönen. Ibland kan vi säga eller göra något som liksom inte kommer från oss själva. Jesus säger, att när vi dras inför domstolar och synagogor, skall vi inte tänka efter vad vi skall säga, utan vi får lita på att vi får de ord vi behöver och lita på att den Helige Ande leder och inspirerar oss ögonblick för ögonblick (Mark 13:9-11).

Johannes av Korset har förklarat Jungfru Marias obefläckade avlelse på ett mycket vackert och tydligt sätt. Han säger, att eftersom hon var befriad från arvsynden, kunde hon i varje ögonblick vara trogen Andens impulser. Vi får hela tiden impulser och inspirationer av Anden, men eftersom vi har ett slags tröghet genom arvsynden, släpper vi inte alltid igenom dem. Ofta märker vi impulserna först i efterskott. Det kan vara något vi inte borde ha sagt och ända sagt. Men ibland har vi Andens kraft att inte säga det vi inte skulle ha sagt eller säga det vi borde säga. Vi får lita på att Anden ger oss impulser. Vi tror att vi inom oss har en röst,  samvetets röst, som gör att vi innerst inne vet vad som är rätt, bra, gott och till välsignelse. Ofta har några av oss lite för bråttom medan andra är för tröga och väntar länge på vad de skall säga. Vi är olika, men det är viktigt att komma ihåg att vi får Andens impulser. När vi tillhör Kristus, när vi är infogade i honom och i hans relation till Fadern, drivs vi av samme Ande.

Vi får impulser och inspirationer, men vi behöver bli lyssnande och lyhörda varelser som tar till oss det vi får. Vi behöver öva upp oss. Det gör vi varje gång vi ber Maria-böner. När vi ber rosenkransen eller andra Maria-böner är det för att vi skall få del av hennes speciella nåd. Maria är fri från allt vad synd heter, men vi är präglade av arvsynden, en slags självupptagenhet och självömkan. Vi är inte slavar under arvsynden, även om vi ibland tror det. Vi kan växa mer och mer ut ur självupptagenheten. Det är typiskt för den katolska människosynen, att vi är präglade av synd men inte är helt fördärvade av synd. Den skillnaden kan vara hårfin att förklara. Men om vi ser på Jungfru Maria som den som släpper igenom Andens impulser istället för att stoppa upp dem, kan vi få en liten existentiell aning om vad skillnaden innebär. Vi tror att hon vill hjälpa oss att växa in en grundhållning som innebär att verkligen bli så genomskinlig för Kristus att Anden kan driva oss i allt.

Det är viktigt att veta vilken typ man är. Om man liksom spottar ut orden så fort som möjligt, kan det vara bra att ta ett djupt andetag och be: "Kom, Helige Ande". Man hade kanske en dräpande replik på tungan, som inte behövdes. Sedan kan det vara andra som funderar en lång stund på vad de skall säga och göra. Självkännedomen är viktig säger Teresa av Avila. Nu skall vi inte spendera timmar inför spegeln, men däremot i tillbedjan, där vi står inför Gud och där vi är oss själva. Då märker vi också, när vi bäst fungerar som tillbedjare. Här får vi vara beredda på vissa överraskningar. För vissa är det lättare att känna Guds närvaro vid matbordet än vid altarbordet. Det finns olika arter av själar, liksom det finns olika arter bland växter och djur. Vissa människor har lättare att erfara Guds närvaro och tillbedjan i mängden av människor än i stillheten. Vi är lyckligtvis olika, och det gör att den ena människans andliga liv aldrig riktigt helt liknar den andras.

Det finns vissa grundregler och grundförutsättningar, men vi har alla ett unikt andligt liv, liksom vi alla har ett unikt fingeravtryck. Därför kan vi aldrig helt motsvara det vi läser hos helgonen och i andra andliga böcker. Vi får vissa riktlinjer, men när det kommer till mitt liv står jag inför Gud som den jag är. Jag kan få hjälp och inspiration av andra, men jag måste säga "ja" till Gud på mitt sätt. I det vanliga livet finns det en stor variationsrikedom i sättet att säga "ja". Likadant är det inför Gud. Vi är alla kallade att säga "ja" och "amen" liksom Maria vid bebådelsen, men vi gör det på lite olika sätt. Accenterna är olika. Det är viktigt att upptäcka sin accent, sin nådegåva, sin karism. Vi skall inte bli kopior, papegojor, utan vi skall bli de unika varelser som Gud har skapat oss till och som aldrig i evighet skall upprepas. Det är något nästan himlastormande att tänka sig att det som jag är och har fått aldrig kommer att bli exakt likadant hos någon annan. Det handlar om min frälsningshistoria. Det som Gud har gjort för hela sitt folk, det gör han på ett helt speciellt sätt i mig.

Det är en stor glädje men också ett stort ansvar, så att jag börjar darra lite i knäna, när jag inser att jag kan göra något för Gud och mänskligheten som ingen annan kan göra. Det behöver inte vara något märkligt. Ofta är det de fördolda själarna som inte syns och märks som bär upp världen. Det kan vara någon som kokat kaffe i församlingen i femtio år och aldrig fått ett ord till tack. I en familj, en församling eller en kommunitet är det ofta sådana människor som märks först när de är döda. Man tog för givet att det alltid skulle finnas någon som gick och dammade hyllorna, de små fördolda uppgifterna. Det är inte det storvulna och det storslagna som alltid är det viktiga, utan att se att Gud har placerat mig i denna tillvaro, i denna existens för att jag där skall tillbe och förhärliga honom på mitt sätt, med min näbb och uttrycka det genom allt det jag är och gör, vare sig det syns eller ej.

Det tragiska är att så många människor inte riktigt ser den djupa meningen med sitt liv. De fastnar så lätt i besvikelse och bitterhet. Här har vi en stor uppgift, eftersom vi kommer att få en allt större och äldre del av befolkningen som kommer att leva längre och vara sjukare. Vi får hjälpa dem att se sin uppgift. Det var det Moder Teresa av Calcutta såg och det gjorde även påven Johannes Paulus II (1920-2005), som ofta sade till de sjuka, att de skulle ge honom sina plågor, sin sjukdom och offra det för honom, för det skulle hjälpa honom att leda Kyrkan. Det gäller det alldagliga lidandet, som inte syns på vårdhem eller ensamheten i lägenheter där man dör och blir liggande flera månader. Lidandet blir större och större i västvärlden, eftersom vi blir äldre och äldre och barnantalet minskar. Det är viktigt att hjälpa de äldre människorna att se meningen i livet, så att de inte bara sitter där och blir bittra över att barnen och barnbarnen åker till Thailand och inte till dem. När det är aktuellt med arv, då kommer de, men så länge de äldre lever får de i bästa fall ett vykort med hälsningar från Thailand. Jag talade nyligen med en av våra präster som sade, att i hans församling hade en man legat död fyra månader, trots att han hade barn. Det är viktigt att hjälpa människor att se, att deras fördolda lidande kan bli en akt av kärlek för världens räddning.

Den förre lutherske biskopen i Stockholm, Caroline Krook, berättade att hon brukade besöka en släkting på ett ålderdomshem. Det fanns också en annan dam på samma rum och hon brukade nicka lite åt damen i den andra sängen och säga några ord. Så dog släktingen till Caroline Krook, men då hade hon fått en relation till den andra damen och fortsatte att gå dit. Det var något speciellt med denna dam som aldrig fick några andra besök än det här tillfälliga besöket. Hon utstrålade en sådan frid och förnöjsamhet att Caroline Krook frågade henne hur det kom sig att hon som var så ensam ändå hade denna frid. Då drog den äldre damen fram ett tummat foto av en av Moder Teresas systrar. Damen tillhörde Moder Teresas lidande medarbetare och hade till uppgift att be för den här systern som stod i frontlinjen. Det är ett sätt för människor att hantera lidande, ensamhet, bortglömdhet och tro att de här har en skatt att ge till Gud.

Johannes Paulus betonade värdet av de gamla och sjuka och införde den 11februari, Vår Fru av Lourdes minnesdag, som en dag för de sjuka, gamla och utstötta. I vår kultur har de gamla och sjuka hamnat i utkanten. Man hör ofta att vi svenskar har förlorat vördnaden för de gamla och sjuka. Jag talade en gång med en dam på ett sjukhem. Hon sade att det lyckligtvis inte fanns någon svensk personal där, och hon tackade Gud för det. De som kommer från andra länder har ofta en större vördnad för de gamla och ser det som ett privilegium att vårda dem. Det är likadant i de så kallade jobbiga förorterna, där alla svenskar som kan flyttar ut. Men vissa äldre människor stannar hellre kvar, för de säger att där hjälper grannarna dem och där kan man bli en extra mormor för en somalisk eller peruansk familj. Nu överdriver jag, men det ligger något i att vördnaden för de sjuka och gamla har försvunnit i vår kultur. Det gäller inte bara i Sverige utan i hela västvärlden som är så inriktad på konsumtion. Man skall vara evig tonåring. Redan på lågstadiet skall man se ut som en tonåring och sedan vara det tills man blir åttio år. Sedan är man förbrukad och hamnar på någon anstalt, där man inte får träffa några andra än dem som inget annat har att göra. Att hjälpa den allt större delen av vår befolkning, som kommer att få en lång, utdragen, jobbig, ensam ålderdom är alltså mycket viktigt. Där finns också en böneresurs. Johannes Paulus II såg att här har Kyrkan en armé av bedjare, bara man kan väcka dessa människor att förstå det, så att de inte går in i besvikelse och frustration, något man också kan möta. Jag hörde någon som arbetade i demensvården säga, att många av de gamla gjorde rasistiska utfall mot personalen. Hon sade att det får man inte tolerera även om de är dementa. Jag kommer också ihåg en läkare som jobbade uppe i Norrland och fick höra någon patient säga att hon måste ha en svensk läkare. Då svarade läkaren att svenskarna kommer ju inte hit upp i obygden. Då måste man hålla till godo med de invandrade.

Det är mycket viktigt att bygga upp en existens i tillbedjan, så länge man är i sin krafts dagar. Har man inte tänkt på det före pensioneringen, betyder det inte att man omedelbart tänker på tillbedjan när man är pensionerad. Då blir det golfresor, studiecirklar i makramé och porslinsmålning som fyller tiden. Det är inget fel i det, men det kan inte bli livets mening att åka på golfresor. Vår tid är expert på att ge oss surrogat för det äkta och sanna. Därför är det viktigt att också i sin krafts dagar få grundattityden att vara tillbedjare i ande och sanning. Då kan man också förstärka sin tillbedjan, när man blir äldre och plötsligt har ett hav av tid att be. Så länge man arbetar säger man att man inte har tid att be. Sedan får man ett hav av tid, men det betyder inte nödvändigtvis att man plötsligt kan gå över från en tid där man inte har tillbett till att plötsligt ägna all sin tid åt det. Tillbedjan är något som inte stjäl tid från någonting annat. Det märkliga är att den kan kombineras med allt. På samma sätt är det med andningen. Vi upphör inte att andas för att vi skall gå och arbeta. Vi upphör inte att tillbe för att vi går till jobbet, men vi gör det på ett annat sätt.

Vi måste själva ta ansvar för att hitta ett sätt att bli kvar i Guds närvaro i tillbedjan oavsett om vi är i tvättstugan eller ligger på knä inför det Allraheligaste. Det är lite olika intensitet, olika sätt. För vissa människor kan det ibland vara lättare att be när de står i tvättstugan. Är man i kyrkan får man kanske mycket förströdda tankar. Men vi får tro att Gud ger oss den kraft och den glädje vi behöver i tillbedjan, när vi verkligen låter tillbedjan flöda. Vi behöver se enhetligheten i vårt liv. Om vi inte har bett under veckans lopp utan bara tänkt på våra egna intressen och problem, är det inte lätt att plötsligt sätta sig i kyrkan och omedelbart erfara Guds närvaro. Det är viktigt att ta till sig den inspiration vi får. Som någon sade måste vi läsa dagstidningen med samma ögon som vi läser Bibeln. Det får vi inte tolka så att vi bara skall läsa dagstidningen och inte Bibeln. Att se Guds finger, Guds uppmaningar till förbön i det vi läser i tidningen är också viktigt. När vi ser på nyheterna får vi stoff för vår förbön och vår överlåtelse till Gud. Vi får se med samma ögon på hela vår verklighet, eftersom Gud träder oss till mötes på så många olika sätt.

Gud har hela tiden något att säga oss och vi vill lyssna. Det är en hållning som vi i hög grad knyter till Jungfru Maria. Vi behöver ha samma lyssnande, lyhörda och lydiga grundhållning som gör att vi fångar upp varje ord och ser det som ett eko av det eviga Ordet. Gud kan tala till oss på överraskande sätt och genom oväntade munnar. Han är aldrig långt borta. Gud kommer till oss i förklädnader och tillvaron är aldrig kemiskt fri från hans närvaro. Det är något vi också får förmedla till andra människor.

Kyrkan bygger på idén att tron förmedlas från människa till människa. När vi ger fridshälsningen är vi inte bara lite allmänt vänliga och godhjärtade utan vi ger Kristi frid vidare. Vi har ett ansvar för att tron och tillbedjan sprider sig. Det är inte bara vår ensak utan en mission. Mässan leder över till utsändning och mission brukar man säga. Missa och missio är samma grundord. "Ite missa est", sade man på latin. Man kan inte riktigt översätta det latinska uttrycket, men innebörden är: gå ut, det är utsändning på gång. Liturgin vid altaret leder över till vardagens liturgi. Jesus frambär sig själv inte endast vid altaret, utan han tvättar också fötter i vardagens alla omständigheter. Det får inte bli en schizofreni mellan en liten, from oas och det vanliga, helt sekulära, profana livet. Det är en viss risk för det i vår tid, eftersom vi kristna är mer och mer sällsynta. Vi drar oss lätt undan i en skyddad zon. Men det är i det vanliga, vardagliga livet som det märks, om vi är kvar i tillbedjan inför Gud, om vi lever av hans nåd och är beredda att sprida den. Det betyder inte att vi måste kasta oss över alla människor med Vakttornet eller någon annan skrift i handen. Ändå måste vi beundra dem som står dag efter dag i Stockholms tunnelbana och delar ut Vakttornet på alla möjliga språk. 

Vi måste hitta vårt sätt att sprida det glada budskapet, och det ingår i vars och ens livshistoria att tänka efter hur man gör det. Är min kallelse den tysta, stilla och fördolda förbönen för världens räddning eller är det leendets apostolat? Man berättade en gång lite ironiskt om en kongregation systrar där alla systrar skulle le mot alla människor. Då får det inte bli ett konstlat och artificiellt leende, men ibland kan ett leende i tunnelbanan eller i församlingen lätta upp stämningen. I våra församlingar klagar man ibland på att det är för anonymt. Är man ny och ingen kommer och hälsar, går man ibland hellre till andra kyrkor. Samtidigt är det andra som säger att det är så skönt att folk inte flyger på dem som i andra kyrkor. Det är inte lätt att veta hur man skall bete sig. Man måste också ha fingertoppskänslan. Den Helige Ande kan hjälpa mig med att se vilken människa som behöver mig och väntar på just mig.

Tillbedjan skapar enhet i vårt liv, enhet med Gud, enhet med vår nästa och enhet med oss själva. Finns den grundtonen hela tiden, får vi fasthet under våra fötter. Livet får en grundton av glädje och frid, även när det är november i själen. Samtidigt är det vår uppgift att själva hitta vårt sätt. Det är därför vi sänds ut för att pröva vingarna. Hur kan jag i det liv som är mitt, i den historia som är min, i den livssituation som är min, bli kvar i tillbedjan? Det är mycket viktigt att komma ihåg att det redan finns tillbedjan där. Det är inte något som jag producerar, utan själva skapelsen tillhör Gud genom sin blotta existens. Jag behöver bara gå in i något som finns där på skapelseplanet. Och på frälsningens plan är jag delaktig av Sonens innersta förbindelse med Fadern. Det finns bön i mig, eftersom jag är ett Guds tempel. Jag behöver bara krypa in i något som finns där. Jag behöver inte uppfinna hjulet. Men jag kan inte avsäga mig min medvetenhet och min frihet. Jag kan upptäcka nya, spännande möjligheter. I hela Kyrkans historia ser vi att det finns ständigt nya karismer, nya sätt att illustrera det som Jesus har gett oss. Mitt personliga liv är något unikt där jag har fått nåden att illustrera mitt liv på ett sätt som aldrig skall efterhärmas eller klonas. Mitt liv är något helt unikt, underbart och spännande men också ibland lite jobbigt, svårt eller tråkigt. Vi får inte bli beroende av hur det känns just nu. Det kanske är den stora svårigheten, eftersom vi är så inriktade på att känna efter hur vi har det.

Vi avslutar eller rättare sagt vi avslutar aldrig en reträtt utan den skall fortsätta i vardagen. Vi får gå vidare i full förvissning om Guds hjälp och nåd. Det är i sista hand han som skall hjälpa oss. Det är han som skall vara med oss på vår resa genom livet och in i evigheten. Det är hans sak att se till att vi klarar oss så gott vi kan. Grundtryggheten och grundtilliten i Gud är så viktig i tillbedjan. Tillbedjan är inte är vår prestation och vårt göromål, utan det är ett eko av allt det Gud är och gör och som liksom fastnar på insidan av oss.

Vi ber om nåden att bättre förstå vår uppgift som skapade till Guds avbild, som Guds barn och Guds tempel.

Herre, himmelske Fader, i Jesus Kristus har du givit oss allt vad vi behöver. Hjälp oss att hålla oss tätt intill honom och med honom gå varje steg på din väg, i din takt och på ditt sätt. Sänd oss den Helige Ande för att ständigt påminna oss, uppmuntra oss, stärka oss, förvandla oss, helga oss, så att vi aldrig förlorar hoppet och tilliten utan dag efter dag, stund efter stund går vår väg på den jordiska pilgrimsvandringen och fram till evighetens rike. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.