Biskop Anders Arborelius ocd

Att leva i tillbedjan

Reträttföredrag 21-23 februari 2014
hos Birgittasystrarna i Djursholm

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar med att tacka Gud för en underbar dag och för att han har skapat oss och allt så underbart och stort.

Vi tillber dig, Herre, vår Gud, med hela vårt väsen, med hela vårt vara. Vi tackar dig för att du i din ofattbara godhet har gjort oss till din avbild och att allt skapat hjälper oss att leva i tillbedjan och tacksägelse. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Först kommer en liten repetition. Vi började med att se att tillbedjan har sin grund i vår skapade existens. Den gamla katekesen frågade: "Vad är meningen med livet?" Svaret var: "Att tjäna och tillbe Gud". Vi är skapade för att kunna förhärliga och tillbe den Gud som genom skapelsen står i ständig förbindelse med oss. Vi kan aldrig lösgöra oss ur vår skapade existens, utan vi måste finna oss till rätta där. Själva tillvaron leder oss till tillbedjan. Allt som finns till är till för att vara ett lovsångens och tillbedjans universum. Människan skall som den enda medvetna delen av skapelsen, förutom änglarna, ge röst åt allt som lever och finns till och dra in allt i lovsången. Vi ser, inte minst i Psaltarpsalmerna, att hela skapelsen vibrerar av tillbedjan. Snöflingor, daggdroppar, eld och vind, ja, allt som finns till har del i lovsången. Men människan är så att säga skapelsens "präst", som bär fram tillbedjan på ett medvetet sätt. Det kan vi göra på olika sätt, men tillbedjan ligger djupare än tankar, ord, uttryck och känslor.

Ibland fastnar vi, eftersom vi vill känna hur saker och ting känns. I vår kultur frågar man ofta hur det känns, vare sig man har vunnit högsta vinsten eller förlorat hela sin familj i en bilolycka. Allt reduceras till en känsloupplevelse. Även bönen, tillbedjan och tron kan lätt präglas av det mönstret. Bönen känns bra för mig, eller den känns inte bra. Den emotionella individualismen kan ställa till det för oss. Men om vi tar till oss budskapet att tillbedjan sker på varats plan, är vi mer grundade och rotade i tillbedjan. Allt det vi är kan hjälpa oss att bli kvar i en grundläggande gudsförening. Vi kan uttrycka vår tillbedjan genom det vi är och i andra hand genom det vi gör. Vår tillbedjan kan förenas med allt. Tillbedjan konkurrerar inte med något annat. Det handlar om själva grundattityden, själva varats vara.

Vi betonade också att i katolsk tradition lägger man stor vikt vid skapelseteologin, det vi kallar den naturliga teologin, naturrätten. Gud har från början, när han låter skapelsen komma till, en grundplan, en grundritning, som sedan förtydligas och fulländas och får sin fulla skönhet i Jesus Kristus. Det är mycket viktigt att se kontinuiteten. Vi är skapade varelser och frälsningen måste vila tryggt på skapelsens grund. Annars blir frälsningen svår att ta till sig. I vår tid är det svårt för många människor att förstå vad som menas med frälsning. Vi får försöka hjälpa dessa människor att se, att i själva deras tillvaro, deras existens, finns ett rop på frälsning och även en längtan efter den fulla verkligheten i Kristus.

För vårt eget personliga liv är det viktigt att också bli kvar på varats och existensens plan för att kunna ta till oss mötet med Gud i livets alla vanliga omständigheter och se att det vi gör, kämpar med, tänker och lider har alltid med Gud att göra.  Vi får då också en större styrka och fasthet i vårt liv, eftersom inga områden av livet är utestängda från gudsmötet och gudsföreningen. Man säger ibland, att när någon kommer till ett kloster, kan man på sättet att stänga en dörr se om han eller hon har en kallelse till klostret. I minsta lilla gest och i minsta lilla mänskliga uttryckssätt, skall det bli tydligt, om vi är förenade med Gud. Det är underbart att vi genom minsta lilla handrörelse kan uttrycka vår tillbedjan. I minsta blick som vi kastar på en annan människa kan vi glädja oss över att se Guds avbild. Det gäller också det som vi svenskar ibland har lite svårt med: att acceptera oss själva som vi är. Att inte kunna acceptera sig själv går ofta ihop med ett dolt högmod. Kunde inte Gud ha gjort något bättre av mig? Jag får acceptera att jag som den människa jag är är Guds avbild. Jag är ett unikt mästerverk, men det är inte något jag kan berömma mig av, för det är bara nåd och gåva.

Vi får finna oss till rätta i vårt eget vara, även om det också är ett bräckligt, sårat och kantstött vara. I allt skapat finns det också en spricka, en brustenhet. Det är det vi kallar arvsynden eller ursynden, och som bara kan helas av Kristus själv. Brustenheten måste vi acceptera som en del av vårt vara. Då blir det en privilegierad mötesplats med Herren. Han har ju kommit just för de sargade, sårade och bräckliga, eftersom skapelsen inte kan frälsa sig själv.

Vi får knyta tillbedjan till själva vårt skapade vara och till att vi är en del av hela detta skapade universum, där Guds lov och pris ekar och genljuder. Att göra det kan vara till stor hjälp, och då får vi också en mer positiv grundsyn på livet och tillvaron. Vi kan ta emot Gud även om det inte skulle vara sol en dag. Ibland kan det vara bra att det inte är så vackert och fint, för en stor del av vårt liv är präglat av mörkret, skuggorna, öknen. Gud har också trätt in i den delen av verkligheten för att visa oss vägen vidare.

Vi får grunden för vår tillbedjan genom vår blotta existens. Vi kan kalla denna del av tillbedjan för den existentiella tillbedjan. Där är vi förenade med alla skapade varelser, med alla människor. Det finns en skapelsens solidariska gemenskap. Vi kan se spår av det hos många människor som inte har nått fram till någon gudstro, men som har en inlevelse i att skapelsen måste bevaras, skyddas och vårdas. Risken är att bli så förälskad i skapelsen, att man binds vid den och drunknar i den. Vi kommer då in på det område som har med försakelse och askes att göra. I vår tid är det många ärligt sökande människor som har en naturlig förståelse av skapelsens värdighet, men de blir kvar där. Det skulle dock kunna bli en språngbräda till mötet med Frälsaren. Här måste vi hitta ett sätt att evangelisera den del av mänskligheten som tycker att det räcker med skapelsen. Här har vi en universell nivå som man i katolskt tänkande lägger stor vikt vid. När påvarna skriver sina encyklikor adresserar de dem till alla människor av god vilja, vare sig de är kristna, troende eller icke-troende. Man utgår från att människan egentligen har en god vilja, men den kan vara beslöjad, fastna eller ta sig villovägar. Människan är dock skapad god som Guds avbild. Vi får aldrig glömma perspektivet, att den människa vi möter och den människa vi är, är Guds avbild och att vi därför kan hjälpa varandra på vägen till Gud.

Vi kan dock, som man säger i Skåne, lägga "fälleben" för varandra. Vi kan göra det lite jobbigare för varandra. Det är där det ofta hakar upp sig, både i själva skapelsen och i kyrkan. Man möter ibland människor som säger, att de inte varit i kyrkan på trettio år eftersom en präst då sagt ett ovänligt ord till dem. Vi lever i kränkandets tid, där varje litet ord eller liten gest kan såra någon. Det är viktigt för oss att vara medvetna om att vi måste se mer till skapelsens godhet än till dess sprickor och svagheter. Det är ju så Gud ser på skapelsen.

Vi börjar nu nå fram till det andra stadiet i tillbedjan, där Gud själv börjar uppenbara sig som den han är. Vi kan läsa hela Gamla testamentet ur den synvinkeln att Gud vill träda människan till mötes. Han vill uppenbara något om vem han själv är. I själva skapelsen kan vi ana oss till något av vem Gud är, men det räcker inte. Gud vill ingå ett förbund med människan. Här ser vi alla dessa stadier, alla dess försök, där Gud i sin ofattbara barmhärtighet träder människan till mötes för att skapa ett förbund, ett kärlekens, rättfärdighetens och barmhärtighetens förbund, som sedan skall få sitt fulla uttryck i Kyrkans mysterium. Det är intressant att se hur kyrkofäderna starkt betonade det gradvisa skeendet. Man frågar ibland när Kyrkan grundades och svarar på klassiskt sätt, att det var på pingsten. Men kyrkofäderna säger, att Gud började skissa på Kyrkan ända från Abel: Ecclesia ab Abel. Den förste rättfärdige, Abel, är en grundskiss till det som sedan skall bli det fulla förbundets verklighet i föreningen mellan Kristus och Kyrkan. Vi kan läsa hela det Gamla förbundet och se, hur Gud börjar skissa, och hur det som skall bli fullheten antar alltmer tydliga drag.

Vi ser att även människans grundattityd mot Gud, det vi kallade tillbedjan, fördjupas och blir alltmer tydlig. Vi ser också vissa kännetecken på vår tillbedjan. Det är en förening av både bävan och förundran. Mötet med Gud i den brinnande busken är präglat av bävan, gudsfruktan och vördnad, där människan faller ner inför Guds storhet, helighet och förtärande eld. Det finns något som skrämmer i mötet med den levande Guden, eftersom vi är så annorlunda. Men samtidigt är mötet något oändligt tilldragande. Momentet gudsfruktan är ibland svårt för människor att förstå. Vi får inte förväxla gudsfruktan med rädsla. En av Bibelns mest återkommande uppmaningar är: "Var inte rädda". Ändå är det "fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer" (Heb 10:30). Logiskt sett är detta svårt för oss att förstå.

Ändå anar vi att det är ett oerhört ansvar att vara skapad till Guds avbild, för vi kan ju också dölja Gud genom vår existens. Det blir ännu tydligare för oss som kristna, när vi till fullo är infogade i Kristusmysteriet, att vi i praktiken ofta döljer Gud för vår nästa. Egentligen skulle de icke-kristna jubla när de ser oss och säga, att här ser de något av Kristus. Men oftast har man en känsla av att de tycker, att vi är ganska trista och jobbiga personer som inte riktigt släpper igenom Kristusverkligheten, vilket är en del av arvsynden. Ändå finns det sådana människor,  som en hel värld ser som heliga. Vi kan nämna Franciskus (1182-1226) och Moder Teresa (1910-1997). Man börjar också se på påven Franciskus i det ljuset. Det finns människor som kan släppa igenom något av Kristusverkligheten.

Hos de heliga finns också ett erkännande av den egna bräckligheten och svagheten. När en intervjuare frågade påven vem han var, svarade han: "en syndare". Det är inte vad man väntar sig av en påve, att han säger sig vara en syndare. Att erkänna sin svaghet, bräcklighet och synd i all ödmjukhet är i vår tid ett mycket starkt vittnesbörd för den icke-troende delen av mänskligheten. De förväntar sig ofta att vi kristna är självsäkra, har svar på alla frågor och marscherar hurtfriskt fram. Men om vi erkänner, att vi inte är så hurtfriska utan istället svaga, bräckliga människor, som är medvetna om hur oändligt stor Gud är och erkänner hur små vi är och att vi ofta mer döljer än uppenbarar hans oändliga härlighet, kan det för många människor bli en tankeställare. Många människor utifrån har en föreställning att vi är självgoda och tycker att vi själva är mycket fromma, goda och snälla. Det finns mycket orättvis kritik, men i varje kritiskt yttrande kan det finnas en liten smula och ett korn av sanning, som vi behöver ta till oss. Gud kan tala till oss också genom oväntade munnar. Ibland behöver vi höra vissa saker utifrån. Kyrkan är också, som kyrkofäderna säger, Casta Meretrix, den kyska skökan. Kyrkan är som kyrka bevarad från att falla i synd, men i sina lemmar är hon alltid lika bräcklig och svag. Därför ger hon intrycket av att vara svag och vi också.

Vår tillbedjan har alltid en aspekt av botgöring, ånger och omvändelse. Det ser vi i hela det Gamla förbundet. Gång på gång träder profeterna upp och uppmanar till omvändelse och bot. Det är hårda ord de säger. I vår tid är vi lite känsliga för gammaldags helvetespredikningar, något redemptoristerna tidigare sades vara specialister på. Vi har dock i motsats till Danmark aldrig haft några redemptorister i Sverige. Vi lär oss redan i det Gamla förbundet att vara medvetna om vårt oändliga behov av omvändelse, ny början och botgöring Men vi får inte glömma att vi också i det Nya förbundet är ett botgörarfolk på pilgrimsvandring. Allt det som drabbar oss, förföljelser och motgångar, är, om vi skall uttrycka det bibliskt, en tuktan för att vi skall gå omvändelsens och helgelsens väg. Det är inte alltid så lätt att se detta.

En av de svåraste förföljelserna som Kyrkan utsattes för under det förra århundradet skedde under det spanska inbördeskriget (1936-1939), då kanske 4000 präster dödades. Jag besökte ett stift i norra Spanien, Barbastro, där 83 % av prästerna hade dödats. När vi gick genom staden berättade man, att där hade biskopen gått och nästan alla hade ropat på liknande sätt som då Jesus blev korsfäst. Men biskopen hade upprepat: "jag förlåter er mina barn". Då blev människorna ännu argare och lät offentligt kastrera och massakrera honom. Vid mitt besök sade en av prästerna, att kyrkan i Spanien också hade makt och inflytande som man inte alltid hanterat så bra. Han sade, att det var deras botgöring att de liksom Kristus skulle lida detta. Man kan aldrig försvara förföljelser av vilka slag de vara må, men ibland är det en del av Kyrkans reningsprocess att bli förföljd, missförstådd och sättas åt sidan. Samtidigt finns det i förföljelserna också moment som inte direkt är riktade mot tron. Ofta kan det handla om politiska skäl. Det är svårt att veta om våra martyrer från reformationstiden blev dödade för sin tros skull eller på grund av att de stödde Sigismund (1566-1632) och den polska saken. Skälen går ofta in i varandra. Likadant var det i Spanien. Det är mycket svårt att veta vad som är ren förföljelse för trons skull eller inte, eftersom vi lever integrerade i ett sammanhang av kulturella, sociala och politiska situationer. Men hursomhelst är det viktigt att se också motståndet som en del av vår existens. Tron väcker motstånd, förföljelse, och det får inte göra oss bittra och hatiska. Vi får tvärtom se motståndet som vår botgöring och rening för att vi skall bli ännu mer befriade från jordiska frestelser till makt.  

Motståndet ser vi också i det Gamla förbundet och i Israels historia. Inget folk har blivit så förföljt som det judiska. Påven Benedikt har en mycket stark text, där han liknar det judiska folkets lidande vid en slags koncelebration med Kristus på korset. Han ser att det lidande som det judiska folket har gått igenom pekar fram mot Kristi lidande på korset. Kristi korslidande, som är närvarande i eukaristin, får en liturgisk, tillbedjande karaktär. Mässan är ett offer, där Kristi offer på korset på Golgota blir närvarande på ett sakramentalt sätt för vår frälsnings skull. Påven säger, att den lidande tjänaren, som vi läser om hos Jesaja, också kommer till uttryck i det judiska folkets lidande genom tiderna och att det pekar fram på Kristi korslidande.

Så vi kan se att det Gamla förbundet alltid pekar fram på det Nya. Därför är det så viktigt att läsa det Gamla förbundet i ljuset av det Nya förbundet. Då känner vi igen något av Kristusmysteriet som blir allt tydligare och tydligare. Tillbedjan får allt tydligare drag. Kristusmysteriet blir allt mer utmejslat i det Gamla förbundet. Vi ser också att det är en kamp, t.ex. när tempeltjänsten med alla dess offer sätts i fråga. Gud begär inte offer utan ett rent hjärta (jfr Ps 51:18-19). Det handlar om en slags fostran, ett inväxande i vad tillbedjan egentligen är. Självutgivelsen och offret tillhör tillbedjan, men det måste uttryckas på ett sätt som motsvarar Guds verklighet.

I hela det Gamla förbundet ser vi ett sätt att mer och mer upptäcka vad Gud begär av oss, hur vi skall vara och vad vi skall göra för att motsvara Guds plan och mening. Tydligare och tydligare blir det vad som är den sanna tillbedjan i ande och sanning. Men, och det måste vi alltid komma ihåg, vi kan inte se tillbedjan i dess fulla gestalt, om inte Gud själv undervisar oss. Det är innebörden i inkarnationens stora nåd. När ingenting annat hjälper, blir Gud själv människa för att visa oss, hur vi skall leva, hur vi skall tillbe, och hur vårt liv skall vara. I sin ofattbara godhet sänder Fadern sin Son för att vi i mänsklig gestalt skall se vad sann tillbedjan är.

Då kommer vi in på nådens och frälsningens plan. Men återigen får vi inte hoppa över de andra stegen, alltså den existentiella skapelsenivån och det Gamla förbundet med dess traditioner. Men - och det är det som för människor i vår tid, också för många kristna, kan vara svårt att acceptera - vi har fått något mer i Kristus. Talet om jämlikhet har gått oss så i blodet, att det för många är svårt att acceptera, att vi ändå måste säga, att vi har fått mer som kristna än vad muslimerna eller hinduerna har fått. Sedan är det en annan sak att det finns många muslimer, judar och hinduer som objektivt sett kan vara mycket frommare än vi. Vi är inte bättre bara för att vi är kristna. Tvärtom ser vi kanske ännu tydligare hur skruttiga vi är. Men - och det är oerhört viktigt - vi måste betona, att när Gud har blivit människa i Jesus Kristus, har han trätt in som vår Frälsare i världen. Han har gett oss dopets nåd och barnaskapet. Då har vi fått något mer än de icke-kristna. Vi har fått något större och underbarare.

Nåden är större men också ansvaret. Vi kristna måste alltid betona, att den synd som vi begår är mycket värre än den som andra begår, eftersom vi har fått det fulla förbundets nåd och borde veta bättre. Alla människor kan göra det som är ont, men det är egentligen bara den troende som kan synda, alltså medvetet bryta förbundet med Gud. Vi förstår inte alltid riktigt att synden blir värre för oss. Men de icke-troende förstår det ibland bättre än vi. Ofta blir de mer skandaliserade när vi gör någonting orätt. Egentligen är det förvånansvärt att så många icke- troende blir väldigt skandaliserade av t.ex. prästers pedofilövergrepp. Om de vore logiska, skulle de säga att övergreppen är något naturligt, eftersom prästerna är så dumma. Men de förväntar sig mer av oss som kristna, präster och ordensfolk. De blir ännu mer skandaliserade, om vi handlar fel. De har en förväntan på oss, och det är ett slags implicit erkännande av Gud.

All den nåd och härlighet vi får av Jesus Kristus i det Nya förbundet, i Kyrkan, ger oss ett oändligt ansvar. Det var därför man i fornkyrkan väntade så länge som möjligt med att döpa sig. Man sade, att man inte visste om man klarade av att leva det kristna livet, eftersom man var så svag. Sedan såg man med tiden att man också genom försoningens sakrament får hjälp. Men något av bävan, tror jag, att vi måste bevara. Att vara kristen är en allvarlig sak. Det är ett ansvar, inte minst när vi blir färre och färre. Då får vi mer ögonen på oss. Jag brukar säga att vi katoliker alltid har haft ögonen på oss i Sverige, eftersom vi har varit så få. Vi är vana vid att många tycker att vi är lite konstiga och märkliga. De tittar med förstoringsglas på oss och har sina bestämda uppfattningar om oss. Något liknande kommer snart att gälla alla kristna i västvärlden, eftersom vi blir mer och mer sällsynta. Det är ett större ansvar men också en större möjlighet att peka på Gud när vi är så få.

När en katolik börjar arbeta på en arbetsplats, dröjer det inte länge förrän alla vet att här finns en katolik. Man får först lite gliringar, men sedan börjar de anställda märka att när de verkligen har problem, är det till katoliken de kommer. Människor förväntar sig något extra av oss som kristna. Det har de i och för sig rätt i. Men då måste vi också vara medvetna om att det är ett ansvar och att vi genom vårt sätt att leva, även när vi inte tänker på det, är i blickfånget. Jobbar vi på en skola eller på en fabrik vill vi göra vårt jobb, men i det ingår att vara en person i tillbedjan. Det berör sättet att stänga en dörr och att möta någon i korridoren. Ofta är det de små tecknen som människor fäster sig vid. Det kan vara att man inte alltid tar den bästa platsen eller den bästa kakan. På vissa människor märks det att de har en kallelse och ett uppdrag. Vi som kristna, och kanske ännu mer som katoliker, förväntas ge någon form av vittnesbörd, men då inte på det lite tillgjorda sättet, för det är man mycket allergisk mot. Ibland kan man höra från icke-kristna: "ja, det är så skönt med er katoliker, för ni skall inte alltid missionera oss". Det kan vi förstå olika. De menar, att vi inte är så påträngande som Jehovas vittnen. Men det kan också innebära att vi är för fega. Allt kan balanseras. Man kan göra allt för att dölja sin tro. Jag kommer ihåg att man i en familj med ungdomar skulle bjuda hem folk. Då ville ungdomarna att man skulle ta bort alla kors och ikoner. För andra är det tvärtom. Vi är olika.

Genom allt vi har fått genom Guds nåd, har vi genom Jesus Kristus blivit Guds barn. Att vara Guds barn är en påbyggnad på att vara Guds avbild. Det är ett ytterligare förtydligande och en större nåd. Vad menar vi då med att vara Guds barn? I och för sig kan vi säga, att alla människor på ett sätt är Guds barn. Men i den teologiska, dogmatiska meningen talar vi om att vi blir adopterade. På svenska använder man inte så ofta detta uttryck, men på nästan alla andra språk gör man det. Vi har adopterats i Kristus och får del av Sonens eviga kärleksrelation till Fadern, brukar man ge som teologiskt förklaring. Vi har inte bara det skapades relation till Skaparen, utan vi får också del av det inre förhållandet mellan Sonen och Fadern. Vi har fått vår tillvaro genom skapelsen.

Här kan vi tala om "i-varo", ett ord som inte finns på svenska. Vi lever i Gud. Gud bor i oss genom dopet. Vi är ett tempel till honom. Vi är infogade i Jesus Kristus. Hans mysterium har blivit vårt. Vi är en lem i hans mystiska kropp och har fått fritt tillträde till Fadern. Vi får be i Sonen till Fadern. Vi blir söner i Sonen, som kyrkofäderna säger. Vi är adopterade in i det treeniga mysteriet. Då förstår vi hur stort det är att tillbe. Vi får använda oss av hela Kristi verklighet för att gå till Fadern. Vi identifierar oss med Sonen inför Fadern, och Fadern känner igen något av sin Son i oss. Vi är menade att växa in i en allt djupare Kristuslikhet. Vi skall omformas genom Andens ständiga verk i oss. Vi skall mer och bli Guds barn, som lever i ständig förtröstan, tillbedjan och överlåtelse till Fadern.

Att vi får vara Guds barn är en nåd, en gåva som egentligen övergår allt vad vi kan fatta och förstå. Vi måste alla erkänna, att detta är för stort för oss och att vi inte riktigt kan ta det till oss. Här på jorden övar vi bara in det som skall bli vår eviga existens. Det är viktigt att se livet här på jorden i det ljuset. Den gamla katekesen sade, att meningen med livet är att tillbe och tjäna Gud. I evigheten skall det fulländas. Vi övar in det eviga livet i varje ögonblick, speciellt i liturgin. Men det finns också en vardagslivets liturgi, när vi genom vårt arbete deltar i Guds skapande och frälsande verk. Här finns det vissa accentskillnader mellan det katolska – ortodoxa sättet och det mer protestantiska. Vi tror, att vi är delaktiga av frälsningen, och att det är något som förändrar oss inifrån. Det är inte bara en yttre process där vi blir frikända från syndens verklighet, utan vi blir så att säga tvättade inombords.

Den heliga Birgitta (1303-1373) kallar Gud för en tvätterska. Gud håller på att tvätta oss, rena oss hela tiden. Har tvättningen och reningen inte blivit helt avklarad här på jorden, så finns det en reningsort i övergången, det vi kallar skärselden. Ibland kan det vara ingrodda fläckar. Det är mycket svårt att förklara vår syn för våra vänner i andra samfund, men Johannes av Korset (1542-1591) ger en mycket tydlig beskrivning. Han ser väldigt klart att vårt liv här på jorden är en reningsprocess som vi går igenom i den dunkla natten. Det finns en kontinuitet mellan reningen på jorden och i övergången. Riktigt hur det sker kanske vi aldrig kan förstå. Men allt är ett uttryck för Guds barmhärtighet som till varje pris vill att vi skall få del av den eviga härligheten. Även om vi har "missat tåget" några gånger här på jorden, så kan det vara en "express som går vidare". Vi får ta till sådana uttryck som hjälper oss att förstå, att det finns en kontinuitet mellan livet här på jorden och i evigheten.

Här på jorden skall vi öva in ständig tillbedjan, lovsång och tacksägelse. Det skall bli huvudmelodin i vårt liv, och den skall kombineras med vårt sätt att leva här på jorden, så att vi ser på vårt arbete, vårt familjeliv, vår fritid som vårt sätt att delta i Guds skapande och frälsande verk. Vi blir delaktiga i detta. Vi är inte bara objekt som passivt undergår denna process, utan vi dras in. Det måste vi naturligtvis förstå rätt. Här finns en av de klassiska diskussionspunkterna mellan det katolska och det protestantiska synsättet och här kommer vi in på synen på helgonen. Är frälsningen bara något vi tar emot passivt? Enligt
den forensiska synen på rättfärdiggörelsen är det tal om ett frikännande. Katoliker och protestanter har kommit ett par steg närmare varandra genom Augsburg-dokumentet 1999 om rättfärdiggörelsen. Men det finns lite olika accenter, som har lett till den olyckliga kollisionen mellan tro och gärningar under reformationstiden. Någon form av lösning finner vi just i tillbedjan. Även om ekumeniken har hakat upp sig på många områden, finns det en stor öppenhet när det gäller bön, tillbedjan, spiritualitet. Kan man se tillbedjan som en nyckel för att få accentskillnaderna att gå ihop, tror jag, att man skulle komma ett steg vidare.

Vad är då tillbedjan? Är det nåd eller prestation? Det kan inte vara prestation, utan det måste vara en gåva, en nåd vi får del av. Men vi måste också ta emot tillbedjan och träda in i den. Det är därför vi är här på jorden för att vi skall ta på oss den dräkten. Ibland anknyter man till den synen när man talar om klosterdräkten eller de liturgiska plaggen. Här träder man in i  Kristusverkligheten på ett mycket tydligt sätt. Jag brukar säga till människor, att när de tar på sig sina kläder på morgonen, då tar de på sig sin Kristusverklighet. Det behöver inte vara prästerliga kläder utan det kan vara vanliga slitna kläder. Man tar på sig dem för att stå till tjänst i tillbedjan för Gud. Man ikläder sig Kristus som en rustning. När vi rustar oss på morgonen, tar på oss våra kläder för att stå till tjänst i tillbedjan för Gud, är det en nåd, något vi får, men det är också något vi medvetet träder in i för att kämpa den goda kampen, för att Kristi frälsningsverk skall bli tydligt i den värld vi lever i.

Vi har alla fått vårt missionsområde. Vi kan jobba på dagis, på en klinik eller bara sitta i ett väntrum på arbetsförmedlingen och inte hitta något jobb. Man kan sitta som pensionär på ett underbart pensionärshem och sprida Kristi vällukt. Att se på sin vanliga, dagliga verklighet som sin vision, sin frälsande kallelse är viktigt. Jesus Kristus vill använda oss och genom oss frälsa världen. Det är inte vi som av egen kraft frälser världen, utan det är vi som släpper igenom Jesus. Kan vi lyckas förklara den synen på ett bättre sätt, skulle det kunna bli något av ett ekumeniskt genombrott. Då blir det också lättare att handskas med de andra skiljelinjerna. Man hör ofta uttalandet att helgonen döljer Jesus, att de drar till sig uppmärksamhet från Jesus och tar något ifrån honom. Men det är tvärtom. De heliga människorna förmedlar Jesus. Jesus blir ännu mer närvarande, om vi kan se honom i varandra, även i vanliga smålänningar.

Vi människor är skapade till Guds avbild, och genom nåden blir vi Guds barn. Därför bör och skall vi förmedla Jesus till varandra. Hela Kyrkans mysterium bygger på att tron förmedlas från människa till människa. Det sker inte direkt genom mobilsamtal och SMS, utan tron förmedlas och ges vidare genom hela Kyrkans historia. Samtidigt vet vi att det kanske aldrig har varit så svårt som nu att förmedla tron till nästa generation. Västvärldens största utmaning är, att det är så svårt att ge tron vidare till nästa generation. Därför måste vi bli mer medvetna om vår kallelse att stå till tjänst i tillbedjan. Denna tonvikt på tillbedjan kan vara en stor hjälp i det pastorala och apostoliska arbetet.

Tron är en bristvara i vår kultur. Man förstår inte längre den kristna tron. Allt skall ha med nytta, nöje och njutning att göra. Det är den nya treenigheten. Det som inte är till nytta, nöje och njutning finns inte med. Det kan vara lätt för oss att ta över det synsättet. Varför skall jag gå i mässan, när jag inte får ut något av den? Det är tråkigt i kyrkan. Men det skall vara tråkigt! Det är inte någon underhållningsmaskin. Att hjälpa de unga att se att den heliga monotonin, det ständiga upprepandet, skapar frid och hemkänsla i tillvaron är oerhört viktigt.

Som kristna har vi alltså fått oändligt mycket genom nåden men också ett oerhört ansvar, en uppgift att ta till oss det och förvandlas av det. Den processen pågår under hela vårt liv. Ända fram till vårt sista andetag kan vi växa ännu mer. Vi ber om den nåden.

Herre, Jesus Kristus, vi är infogade i din relation till Fadern. Vi får gå till honom i och genom dig, och han ser något av din härlighet i var och en av oss. Hjälp oss att växa in i den stora glädje och härlighet som det innebär att vara söner i Sonen, Faderns älskade barn. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.