Biskop Anders Arborelius ocd

Att leva i tillbedjan

Reträttföredrag 21-23 februari 2014
hos Birgittasystrarna i Djursholm

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi ber om Guds hjälp.
Fader, vi tackar dig för att du i Jesus Kristus har gett oss tillträde till dig, så att vi i varje ögonblick kan leva i överlåtelse, tillbedjan och tacksägelse. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har försökt se den objektiva ramen för tillbedjan, att vi redan genom skapelsen är indragna i tillbedjan av Gud genom vår blotta existens, och att vi genom nåden och frälsningen har fått det fria tillträde till Fadern i Kristus, som gör att vi i Kristus ständigt kan bli kvar i tillbedjan av Fadern. Allt detta är nåd och gåva.

Men hur tar vi emot detta? Här måste vi ta ett personligt steg och säga "ja". Jag vill leva i tillbedjan. Jag vill finna meningen i mitt liv i att tillhöra Gud och tillbe honom. Det steget kan ingen annan ta i vårt ställe. Vi kan få hjälp och inspiration, men om vi inte själva har denna intention och motivation, riskerar vår tillbedjan att gå spårlöst förbi. Därför är det viktigt att se vår dagliga uppgift att förnya intentionen att leva till Guds ära i tillbedjan och överlåtelse. Tillbedjan är det mänskliga svaret på Guds initiativ skulle vi kunna säga med Richard Foster (född 1942). Ordet svar är mycket viktigt. Gud talar och människan svarar. Gud erbjuder hela sin frälsning, sin nåd, ja, ett överflöd av nådegåvor. Men vi måste öppna oss, svara och ta emot. Det kan ingen annan göra i vårt ställe. På engelska har man ett vackert ord, to be responsive, att vara svarande. Vi får se på hela vårt liv som ett svar på den Gud som har talat till världen, först genom skapelsen, sedan genom det Gamla förbundet, vidare genom Jesus Kristus och som fortsätter att tala till oss.
Vad gör vi då? Jo, vi säger "ja". Vi besvarar Guds kärlek.

Det lilla ordet svar är alltså viktigt. Här kan vi få stor hjälp av Jungfru Maria. Urbilden för mötet mellan Gud och människa ser vi tydligt på ikonen av bebådelsen. Gud kommer med sitt budskap. Han sänder sin ängel. Han ger oss vårt uppdrag, vår mening med livet. Vad svarar vi då? Jo, "må det ske med mig som du har sagt"(Luk 1:38), må det bli som du vill. På latin sammanfattas svaret i det lilla ordet fiat, må det ske. Vi kan sammanfatta ännu kortare: "ja", "amen". Dessa ord uttrycker hela den livsinställning vi har som troende. Vi vill ta emot det Gud ger oss. Vi vill besvara hans kärlek. Vi vill göra vårt liv till ett enda "ja" till honom. Gunnar Edman (1915-1995) skrev en bok som hette "Den stora bejakelsen". Egentligen är hela vårt liv en enda bejakelse av det Gud har gjort. Vi behöver Jungfru Maria och hennes "ja"-ord för att förstå meningen med vårt liv. Naturligtvis är hennes kallelse att föda Frälsaren och bli Guds Moder något unikt. Men i grund och botten har varje människa samma kallelse att ta emot Guds frälsning i Jesus Kristus och göra det till sin stora bejakelse.

"Ja"-ordet måste vi upprepa gång på gång. Vi säger vårt "ja" högtidligt vid dopet, vid konfirmationen, vid vigseln och vid präst- och ordensvigningen. Vi lägger ner hela vårt liv i detta "ja". "Jag vill leva mitt liv till din ära, Herre. Jag vill tjäna dig som präst, som ordensmedlem i hela mitt liv". Eller: "vi viger vårt liv till dig, Herre, tillsammans i äktenskapet. Vi vill förhärliga Gud". Men detta "ja" måste upprepas dagligen och stundligen. Hela tiden frågar Gud oss om vi vill tjäna, tillbe och tacka honom. Han ger oss ingen ro. Vi får inte ens svälja vår saliv i fred, säger Job.

Ibland tycker vi att "ja"-ordet är jobbigt. Räcker det inte med nja? Den stora frestelsen för den kristna människan är den lite halvt likgiltiga attityden. När man frågar människor om de tror på Gud, är det många som säger: ibland, kanske. Det är ofta svårast att möta de människor som är helt likgiltiga. De som är fientliga är lite intressanta, för då är det ofta något som de värjer sig mot. En av mina medbröder sade en gång, att vi svenskar har en tendens att inte tycka någonting om någonting. Det finns ett konsensustänkande som har gått till överdrift. Man jamar med, fast man egentligen tycker något annat. Frestelsen är att varken säga ja eller nej. Jesus säger, att vårt svar skall vara ja eller nej (Matt 5:37).

För att leva i tillbedjan, för att efterfölja Kristus i hans ständiga överlåtelse till Fadern, får vi varje dag och varje ögonblick möjligheten att säga vårt "ja". Ordet "amen" blir, som någon sagt, liturgins viktigaste ord. På engelska sade man: pay, pray and obey. Tidigare sade man att lekmännens enda uppgift i liturgin var att säga "amen". Att säga "amen" till Gud inbegriper allting. Vi bejakar Guds nåd och kärlek. Ibland kan man säga "amen" på fel ställe, lite för tidigt eller för sent, men det spelar inte så stor roll, även om vi skall följa liturgins regler. En av våra äldre ordenssystrar, som var i 100-årsåldern, hade glömt svenskan. Men en sak kom hon ihåg: "Herre, förbarma dig". Rätt som det var under mässan kunde man höra "Herre, förbarma dig". Det var inte riktigt, men ändå var det riktigt på något sätt. Herren vill ju alltid förbarma sig. Likadant är det med ordet "amen". I och för sig är det lätt att säga "amen" i liturgin. Vi går då in i ett sammanhang. Vi bärs av hela Kyrkan.

Det är svårare att säga "amen" och "ja" i de svåra, dagliga valsituationerna, då vi skall överlåta oss till Gud. Det är där vi sätts på prov. Därför behöver vi öva in vårt "ja". När vi ber rosenkransen och andra Maria-böner är avsikten att vi skall öva in Marias "ja" till sin uppgift och livskallelse. Vi har också liksom hon en unik kallelse i frälsningsverket, i Kyrkan och i världen. Vi behöver bli medvetna om att vårt "ja" behövs för att lovsången skall bli fulltonig, så att det inte blir en falsk ton, där man säger nja eller något annat. Skönheten i vårt liv, i vår kallelse, beror på att vi lär oss att bejaka, säga "ja" till Gud och till allt det han vill av oss.

Vi vet inte riktigt från början vad Gud vill av oss. Vad kommer Gud att vilja av mig? Vad kommer han att kräva av mig? I den stilla bönen och tillbedjan övar vi in vår överlåtelse åt Gud. Vi säger "ja". Sedan kan det komma tillfällen i livet, då vi verkligen sätts på prov.  Är du villig att följa mig också denna vägsträcka som kan vara svår och tung? Denna överlåtelse och bejakelse tillhör tillbedjans atmosfär. Vi växer in i en livshållning, där vi vill att varje ögonblick av vårt liv skall vara en akt av tillbedjan och överlåtelse. Vi vill att de val vi träffar skall förhärliga Gud, att vi skall vara Jesu lärjungar även i motvind och inte bara i medvind.

Genom själva tillbedjan blir vi mer och mer förvandlade. Men då måste vi också vilja medverka. Det finns ingen automatik i vår förvandling. Det finns naturligtvis en helig rutin, en helig monotoni som hjälper oss, men det måste vara ett medvetet "ja", en intention och en motivation. Därför säger man ibland, att vi måste rena vår intention. Vi måste vara medvetna om, att det i vår intention också finns en del av den gamla människans själviskhet. Vi kan märka att vi ibland beundrar oss själva, när vi ber. Vi kan tänka att nu var vi allt fromma och satt lite längre i kyrkan. Vi måste rena vårt "ja" från alla falska bitoner. Vi märker, och det är en mycket viktig insikt, att något i oss alltid är svagt, bräckligt och präglat av arvsynden.  

Hur höga aspirationer och motivationer vi än har, finns det något av den gamla människan kvar. Vi måste också kunna acceptera, att vi är i behov av frälsning, även när vi är som bäst. Man berättar om de gamla, klassiska konvertitmakarna – det var ofta de gamla jesuiterna – att de skulle lära konvertiterna att bikta. Kom det in någon som sade sig ha varit egoistisk, blev svaret: "ut ur biktstolen, det är jag också. Du måste säga konkret vad det gäller". Vi är alla präglade av arvsynden, och det gör att det aldrig är riktigt rent till 100%. Vi kanske tycker oss vara mycket generösa och känner oss stolta, när vi ger 30 kronor istället för 20 kronor i kollekten. Men då märker vi genast, att det inte är riktigt rent. Insikten i att vi är sårade av arvsynden och behöver Jesu frälsningsverk är något stort. Det är en del av det glada budskapet och pekar på att vi ständigt behöver Jesu helande och frälsande kärlek. Att vilja leva i ständig tillbedjan innebär inte att det är något man klarar av, utan hela tiden blir man medveten om sin svaghet och bräcklighet och ofta även om sin otro. Man vill hålla ut, men tappar modet och får börja om. Bara för att vi vill leva till Guds ära betyder det inte att vi kan det och klarar av det, utan det finns också en insikt i vår svaghet och bräcklighet. Vår uppmärksamhet flyger hit och dit och vår vilja söker små utvägar.

Det ingår i Guds plan för oss, att det bara är i Jesus Kristus själv som Fadern får den bön och tillbedjan som tillkommer honom. Allt annat är bräckligt. Men eftersom vi genom nåden är förenade med Jesus Kristus och infogade i hans mystiska kropp, får vi dela hans överlåtelse och bön till Fadern. Vi får liksom krypa in i någonting som är större. Vi får del av det som övergår oss. Men det betyder inte att vi själva av egen kraft kan ge Gud den fullkomliga tillbedjan som tillkommer honom. Det är därför vi behöver Kyrkan, varandra och de heliga, för att vi tillsammans i Kristus skall frambära lov, pris och ära till Fadern. Det handlar inte så mycket bara om en individuell tillbedjan, även om vi också där har vårt personliga ansvar som vi inte får fly undan. Insikten i bräckligheten och svagheten blir förändrad, när vi ser att det är hela Kyrkans bön i Kristus till Fadern det gäller. Vår ton är naturligtvis viktig, men vi får hjälp av varandra och vi bär upp varandra. Då blir Jungfru Marias bidrag ännu viktigare, eftersom hennes ja är fulltonigt och fritt från arvsyndens rester av själviskhet. Det är därför vi kryper in i hennes bön, när vi ber rosenkransen och de andra Maria-bönerna. Vi förenar oss med henne, för vi vet att hon kan hjälpa oss att växa in i en ren intention och motivation. Tillbedjan är inte något vi övar bara som individer utan som lemmar i Kristi kropp.

Då kommer vi in på den liturgiska tillbedjan. Vi sade, att vi är Guds skapelse och därmed Guds avbild. Genom dopet blir vi Guds barn och får del av barnaskapet. Men vi blir också Guds tempel. I oss ekar hela Kyrkans bön. Vi är infogade i något större. Människan blir en homo liturgicus genom dopet. Det innebär att vi tillsammans med alla döpta deltar i tillbedjan av Gud. Vi får då en försmak av den himmelska liturgin, där alla de frälsta redan sjunger till Guds ära. Därför säger vi, att varje gudstjänst, varje mässa ger oss en liten försmak av den himmelska liturgin, även om den inte är fulländad rent estetiskt. Naturligtvis skall vi göra det så bra som möjligt i liturgin. Men även om vi sjunger lite falskt i mässan, prästen inte håller världens bästa predikan eller alla inte är så fromma och sitter tyst och stilla, är liturgin ett uttryck för den fulla tillbedjan som Kyrkan får ge sin Brudgum. Något av den himmelska liturgin lyser fram. Ibland kan det vara just när det är lite påvert som vi tänker på den himmelska liturgin. Är allt för vackert, kanske vi bara beundrar kören. Är predikan alltför vältalig, kanske vi fastnar vid det. Det kan vara lätt att fastna vid det alltför mänskligt tilltalande.

Därför är det så viktigt som Kyrkan säger om mässan och firandet, att det sker ex opere operato. Mässan har samma verkan och giltighet oavsett vem prästen är, antingen det är ett helgon eller en skurk. Det är samma verklighet som kommer till oss på altaret. Liturgin i sig själv åstadkommer något oavsett om människan ger sitt bidrag eller ej. Det är mycket svårt i vår tid att förstå det, för vi fastnar lätt vid det vi ser, tar till oss och kan tillgodogöra oss. Typiskt katolskt är att det är Guds handlande som är det viktiga. Han använder bräckliga redskap, men han har försäkrat oss att vi får en giltig mässa oavsett prästens kvaliteter. Liturgin i sig själv ger både Gud den tillbedjan som tillkommer honom och den nåd och kraft vi behöver.

När det Andra Vatikankonciliet talar om liturgin, sägs det, att det är två linjer som möts, dels den tillbedjande, den latreutiska, den uppåtgående och dels den soteriska, den frälsande, den nedgående. Anabasis och katabasis talar man om på grekiska. I liturgin är det i första hand Gud som handlar genom Kristus, Översteprästen, som låter sin frälsande nåd strömma ner över oss. Och människan svarar i tillbedjan, överlåtelse och tacksägelse. Här möts bruden, Kyrkan, som står med de upphöjda händerna i ständig tillbedjan, och Kristus, Brudgummen, som låter sin nåd strömma ner över gudsfolket. Detta är något objektivt, som sker oavsett hur det gestaltas av oss, eftersom Gud i sin ofattbara godhet låter även svaga och bräckliga människor på ett giltigt sätt frambära mässans offer för världens frälsning. Här har vi den klassiska synen på liturgin. I vår tid är det för många lite svårt att förstå vår syn, för man ser gudstjänsten, liturgin, som en mänsklig upplevelse. I vissa samfund talar man inte om gudstjänst utan om möte. Ibland blir jag tillfrågad om vad vi gör på våra möten i Katolska Kyrkan. Då är det lite svårt att förklara för dem som liksom lever i en annan värld.

Den liturgiska verkligheten ger oss en orubblig djupdimension i livet. Det som sker i liturgin är inte beroende på hur jag känner det, hur prästen uppträder, om man sjunger falskt eller om det är skrikande barn som överröstar prästen. Det är ett heligt skeende. Med det menat jag inte att man skall slarva eller göra fel. Ibland kan vi tycka att det är lite påvert. Sången är inte något vidare. Orgeln kanske inte fungerar och ingen kan svara i liturgin. Det kan hända hos oss att prästen säger: "Herren vare med er" men att ingen kan svara, eftersom man inte är van vid att gå på mässan på svenska.

Liturgin i sig försäkrar oss om Guds nåd och kärlek. Vi kan då svara vårt "amen". Vi kan bara överlåta oss i tillbedjan till det som sker. Men då behövs också vår intention och vår motivation. Den måste vi ibland upprepa. Hela liturgin är en skola i tillbedjan. Det gäller både mässa, tidegärd, sakramental tillbedjan och rosenkrans. Det kan vara viktigt att försöka se för var och en hur man lever sig in i tillbedjan alltefter liturgins olika former. Det personliga bidraget, den personliga inlevelsen, kan ingen annan än vi själva bidra med. Vårt liv hänger i sista hand på att vi vill vara en "ja"-sägande människa till Gud, att vi vill öva in vår ständiga överlåtelse och lägga allt i Guds händer.

Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) säger, att bön, sömn och död är besläktade ting. Vi måste överlåta oss till Gud i bönen. Om vi ligger och tänker på alla problem i världen kan vi knappast somna. När vi skall dö, har vi den sista möjligheten att släppa taget och överlåta oss. När vi firar completorium övar vi in döden. "I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande". Varje kväll på nytt får vi i Kyrkans liturgi överlämna vårt liv och liksom ta ut något av döden i förskott för att öva in den yttersta överlåtelsen i Guds händer. Mycket hänger på att vi kan bejaka, säga ja till Gud, överlåta oss. Det är något av bönens och tillbedjans livsluft.

Ibland kan överlåtelsen gå lättare och ibland trögare. Vi måste räkna med att ha lite ups and downs i vårt andliga liv. I vissa ögonblick i livet kan överlåtelsen vara mycket svår. Ingen av oss besparas oundvikliga lidanden. Det kan handla om att förlora en älskad medmänniska. Ibland kan det inte omedelbart bli: "Herre, jag tackar dig för detta", utan det blir en kamp att till sist släppa taget och överlåta sig. Lidandet är en skola i överlåtelse. Det är viktigt att hjälpa människor att kunna överlåta sig. Annars fastnar man lätt i bitterhet och det beror i och för sig inte på styrkan i lidandet, utan det kan vara en liten sak som får någon på fall. Människor som har gått igenom ett stort lidande kan ha en mycket djup överlåtelse och en positiv syn på livet, medan andra som kanske har fått allt de har pekat på utom den lilla minkpälsen kan bli bittra. Det kan handla om någon som aldrig blev priorinna och någon annan som aldrig blev biskop. Själva saken är inte avgörande utan attityden.

Människor som har lidit ofantligt kan ha en mycket försonande inställning till livet. Här tänker jag på dem som efter andra världskrigets slut kom med de vita bussarna från koncentrationslägret och som verkligen hade gått igenom oerhört mycket.  De var med att bygga upp våra församlingar efter kriget, men de börjar nu försvinna och dö ut. De personer som hade Hitlers telefonnummer inbränt på armen jag har mött i våra församlingar hade verkligen en öppenhet och överlåtelse utan något spår av bitterhet eller förstelning, vilket annars är ganska vanligt bland människor som varit med om något svårt. Varje kväll borde vi be Gud om att bli förskonade från bitterhetens gift. Också vi kristna kan tyvärr fastna i bitterhet. Livet blir ju, lyckligtvis, aldrig så som vi hade tänkt oss. Tillbedjan och överlåtelse till Gud är ett motgift mot att förstelnas i bitterhet och bli en karikatyr av sig själv. Samtidigt måste vi ha ett stort medlidande med dem som har fastnat, dem som sitter fast i sin bitterhet och ältar det svåra. Det är mycket tragiskt och svårt att hjälpa en människa ut ur bitterheten. Men tillbedjan är ett motgift. Där måste man hela tiden släppa taget om sig själv, sina egna känslor, sin egen sårbarhet för att gå in i den stora tillbedjan. Tillbedjan är något som också kan befria oss från många frestelser och fallgropar i livet. Dagligen och stundligen måste vår tillbedjan upprepas. Vi kan aldrig säga att nu är vi framme.

Jag vill peka på något som redan berörts, och det är att lära sig att tillbe Gud i sin nästa. Det ligger inte så nära till hands i vår individualistiska kultur och inte heller i den svenska folksjälen, ett belastat begrepp. Vi har lättare att se Guds spår i naturen. Det ligger mycket för oss. Så fort talgoxarna börjar kvittra på våren blir vi hänförda. Nyligen hade vi ett möte med Sveriges Kristna Råd, och då hade den rumänsk-ortodoxe prästen från Malmö med sig några små vintergäcksblommor. Det kan man se som ett tecken på att han verkligen har blivit integrerad i Sverige. Det är mycket nordiskt och svenskt att glädja sig över Guds skönhet i naturen. Det är inget fel i det. Sydlänningar däremot har lättare att se Gud i människorna på piazzan och playan. De ser Gud i sin nästa, medan vi har lite svårare för det. I ett av våra reträtthem här i Sverige har man i kyrkan gjort små bås, så att man inte skall störas av varandra. Vi tror att andra människor stör oss i vår gudsrelation istället för att hjälpa oss att tillbe. På det rent existentiella planet stör vi varandra om vi inte sitter riktigt stilla eller prasslar med något. Jag brukar i detta sammanhang berätta om Thérèse av Lisieux, som hade två timmars inre bön varje dag som karmelitnunna. Då var det en syster som hela tiden hade något irriterande ljud för sig. Man vet inte riktigt om hon gnisslade tänder eller gned naglarna. Thérèse sade ingenting. Man kan tycka att det hade varit bättre om hon hade sagt till den här systern att vara tyst. Men Thérèse såg det som något renande, att hon kunde få hjälp av det störande momentet för att vara mer vaken.

Det är viktigt att upptäcka att vi kan få hjälp av varandra att tillbe. Vi kan till och med tillbe Treenigheten som bor i vår nästa genom dopet. I detta sammanhang säger Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) någonting som kan vara till hjälp. Denna franska karmelitnunna hade en syster som levde ute i världen och hade två små flickor. De tog all hennes tid och uppmärksamhet. Då skrev systern till syster Elisabeth av Treenigheten, att hon så gärna skulle vilja vara som Elisabeth och leva i klostrets frid. Man har ofta en idealiserad bild av att allt är så fridsamt, stilla och tyst i ett kloster. Då skriver Elisabeth till sin syster och pekar på att systern fått en oändlig gåva. Så fort hon pysslar med sina småflickor kan hon tillbe Treenigheten i dem. Det är ett tydligt exempel på hur man kan förena tillbedjan med sin livssituation. Istället för att systern skulle längta till ett kloster och oja sig över att hon har det så jobbigt med sina flickor kan hon tillbe Gud i dem.

Det finns alltid en tendens att säga, att om det vore på ett annat sätt, då skulle det vara bra. Om vi hade det tystare, då skulle allt vara bättre. Vi uppskjuter mycket i livet genom detta om. Lever man i ett kloster säger man: om jag levde i ett annat kloster, eller om jag inte hade ont i huvudet, då skulle det vara lättare. Vi bör stryka ordet om ur vår vokabulär och säga "ja". Annars blir det ingen förändring. Man hör ofta folk komma till ett kloster och säga: "Ja, ni har ju i alla fall tid, ni kan väl be för oss". "Visst kan vi det", svarar vi, "men det är ju bättre att ni själva lär er att be". Eller säger de: "Vad gör ni där i klostret hela dagarna?" Det är mycket lätt att tro att det skulle gå lättare, om man hade det som vissa andra. Det tillhör också arvsynden att vi inte vill vara de vi är och där vi är, utan vi vill vara någon annanstans. Vi vill be som Teresa av Avila eller som Franciskus. Men jag behöver upptäcka att det liv som är mitt är den gudomliga miljö där jag skall möta Gud. Där skall jag tillbe honom, möta honom, förvandlas av honom och bevara den intentionen. Sedan är det en annan sak att man kanske ibland vill komma till ett kloster på reträtt. Vi skall inte fly från verkligheten eller bli en gäst i verkligheten utan vara hemma där och tro att har Gud satt oss här. För Elisabeth av Treenighetens syster gällde det att sköta om de två små flickorna. Det var där Gud ville möta henne. Genom vår nästa kan vi alltså komma Gud närmare.

Naturen kan vara till hjälp, men för vissa människor och i andra länder är det lättare att möta Gud i sin nästa. När mina medbröder kom till Sverige och skulle lära sig de gamla vackra svenska psalmerna var de så förvånade över att det mer var tal om fågelsång och bäckar än om Gud. Då sade vi till dem att så är det här i Sverige. Psalmer som "Morgon mellan fjällen" talar mycket om naturen. Nu har de slutat att fråga, för de har lärt sig. Vi kan också lära av varandra.

Att våga söka Gud i sin nästa är mycket viktigt. Hela Kyrkan bygger på att vi hjälper varandra, och att vi då också kommer ihåg att Gud i sin ofattbara vishet ofta skickar till oss någon besvärlig person. Johannes av Korset säger något som först låter lite cyniskt. Han säger att man skall betrakta alla de andra i klostret som hantverkare som är där för att de skall fila av oss vår själviskhet. Vi får tro att även den människa, som är lite jobbig och ställer till det för oss, kan hjälpa oss att bli befriade från vår självupptagenhet och själviskhet. Vi behöver den människan. Jesus säger att vi skall älska våra fiender. När vi hör de orden, säger vi, att vi inte har några fiender. Vi är goda kristna och har inga fiender. Men vi har i alla fall några lite jobbiga personer omkring oss, som vi helst skulle vilja slippa, men som genom Guds ofattbara barmhärtighet kan hjälpa oss att komma Gud närmare.

Också ett helgon kan ha sympatier och antipatier. Thérèse av Lisieux hade en syster som gick henne på nerverna. Därmed menar jag inte att hon hatade henne. Då såg Thérèse sin antipati som en inbjudan att göra allt hon kunde för att visa medsystern speciell kärlek och omsorg. Då frågade medsystern hur det kom sig att Thérèse älskade henne så högt. Här lyckades Thérèse med sin ansträngning. När Thérèse var död och hennes biografi kom ut, var det en präst som redigerade boken. Då råkade han nämna för medsystern att det var hon som var skurken. Då var hon helt oförstående. Thérèse hade lyckats övervinna sin antipati.

Vi kan tycka att det låter lite tillgjort och artificiellt, men det behöver det inte vara. Det viktiga är att vi vill älska vår nästa, också den som vi inte har det minsta sympati för. Det är mycket viktigt att vi ser det som Gud vilja, att vi skall älska också våra fiender och våra förföljare. Det finns människor jag mött som sagt att de sett det som sin kallelse att be för Saddam Husseins (1937-2006) frälsning eller för Anders Behring Breiviks omvändelse och frälsning. Skall vi älska också de människor som objektivt sett har gjort mycket ont? Ja, också de har odödliga själar som Jesus vill frälsa. Det betyder inte att vi godkänner, gillar eller känner sympati. Gud vill rädda alla. Hans sol går upp för både onda och goda (Matt 5:45). Det är ibland heroiskt, speciellt när man har blivit förföljd eller utsatt för något svårt, att kunna förlåta och älska också dem som gör oss ont. Men hela kristendomen bygger på att vi inte bara älskar dem vi tycker om utan också de andra och att vi då kan se något av Jesus också där. Det är naturligtvis inte lätt, men kärleken kan övervinna mycket. Vi får inte avgränsa tillbedjan till en liten skyddad sfär, utan den måste genomsyra hela vår verklighet, också våra konflikter, svårigheter och frestelser, för tillbedjan är det stora botemedlet mot att fastna på vägen.

Vi kan ha stor hjälp av små bönerop. Thomas a Kempis (c:a 1380-1471) säger att våra första ord varje dag borde vara: "som du vill, vad du vill, när du vill". Det som Gud vill är det viktiga för mig, och det är viktigt att använda ordet du till Gud. Ibland kan det vara bra att gå igenom hur ofta jag i bönen har sagt jag och hur ofta jag har sagt du. Bönen bygger mycket på att vi säger mer du än jag. Samma sak gäller i våra relationer till andra människor. Även där blir det mycket lätt så att ordet jag blir viktigast. Jag läste att man hade gjort någon undersökning om sångerna i melodifestivalen, där mycket handlade om kärlek. Man jämförde hur många gånger man sade orden jag och du. Märkligt nog var ordet jag mycket vanligare än ordet du. En bidragande orsak är vår tids individualism och självfixering. Det är i vår tid också svårt att bygga varaktiga relationer, eftersom man mer utgår från jagets behov och önskningar än från duets.

När vi i bönelivet tenderar använda jag mer än du och när bönen mer handlar om mina önskningar än om att tillbe Guds du, kan vi ta till oss orden av Ignatius av Loyola (1491-1556): "för att lova, ära och tjäna Gud, därtill är människan skapad". I vår tillbedjan försöker vi hela tiden att lova, ära och tjäna Gud. Det blir då mer du än jag. Därför kan också det lilla ordet "du" vara till väldig hjälp liksom ordet "ja", för att vår tillbedjan skall bli mer konkret. Det är både attityden, miljön och mötena som avgör halten i vår tillbedjan. Det är lättare i den liturgiska miljön där allting är inriktat på tillbedjan. Samtidigt är det inte heller där så lätt. Vi kan komma på oss, när vi sitter inför sakramentet, att vi tänker på köttgrytor eller problem på jobbet. Vi får inte fästa oss för mycket vid de förströddheter som dyker upp. Vi kan inte helt kontrollera vår tankeverksamhet, utan vi behöver lära oss att sjunka ner på djupet, på hjärtats nivå, där vi alltid kan vara i frid, även om det irrar runt en massa tankar. Teresa av Avila talar om nattfjärilar som flaxar kring ljuset. Ibland kan tankarna vara som vilda hästar också, men oftast är de som lite ofarliga nattfjärilar. Under bönen och liturgin kommer det ibland ovidkommande tankar. Det skall vi inte fästa oss vid utan sjunka ner på en djupare nivå.

Men de stora prövningarna finns i livets vanliga omständigheter. Det kan vara möten med andra människor, ja, allt det som fyller dagen och som lätt kan dra oss bort från Gud, fastän det egentligen borde väcka oss till ett ännu djupare möte med honom. Här får vi varje dag som en övningsplats. Då kan det vara bra att upprepa några små meningar. Vi kan be: "Som du vill, vad du vill, när du vill" och "Ja, Herre, må det ske med mig som du har sagt".

I den liturgiska tillbedjan i mässa och tidegärd får vi i Kristus, vår överstepräst, tillsammans delta i förhärligandet av Fadern. Gemenskapsaspekten är mycket viktig för den stärker oss i vår överlåtelse och tillbedjan. Vi deltar som ett folk, en gemenskap, en kyrka. Det är inte bara mitt möte med Gud, utan det är vårt möte. Hela den osynliga gemenskapen som Kyrkan är, på jorden, i himlen och i reningsorten är med. Det är en gränsöverskridande gemenskap i tillbedjan av Guds härlighet.

Låt oss be om hjälp att rätt och värdigt kunna fira liturgin.
Herre, Jesus Kristus, hjälp oss att leva i tillbedjan av Fadern, att rätt frambära vår liturgi och så ta del i din ständiga tillbedjan av vår Abba, Fader. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.