Biskop Anders Arborelius ocd

Att leva i tillbedjan

Reträttföredrag 21-23 februari 2014
hos Birgittasystrarna i Djursholm

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar vår reträtt med en bön av kardinal de Bérulle (1575-1629)

Jag tillber din makt som frambringar allt, din oändlighet som innefattar allt, din godhet som omfattar allt, din kunskap som förutser allt, din försyn som ombesörjer allt. Jag tillber dig som begynnelsen, och jag söker dig som mål för mig själv och för allt som finns till. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall tillsammans leva oss in i vad det är att tillbe. "Gud är Gud, och vi är vi". Denna självklara och lite triviala sats är grunden för allt i tillvaron och för tillbedjan. Egentligen är det så enkelt att tillbe. Bara genom att vara det vi är, att vara skapade av Gud, är vi inriktade på honom och på tillbedjan. Men ofta är det enkla och självklara det som är svårast att ta till sig. Vi skall försöka se, att egentligen är eller borde hela vår tillvaro vara tillbedjan. Tillvaro och tillbedjan hör ihop. Varför skapar Gud världen? Jo, för att han vill att vi skall vara till för hans skull, för att tillbe, förhärliga och upphöja honom. Hela vårt liv skall vi vara förenade med honom, så att allt vad vi är ger honom den tillbedjan och vördnad som tillkommer honom. Som skapade varelser är vi alltid förbundna med Gud. Bandet är inte avklippt. När vi talar om religion är det detta band, denna ständiga förbindelselänk till Gud, som avses. Tillbedjan bygger i första hand på skapelsegrunden, att han som är allts Skapare vill ha den relation till oss som vi kan kalla tillbedjan. Det är liksom grundrelationen mellan Skaparen och det skapade, för allt skapat kan förhärliga Gud. I allting kan vi ana Guds närvaro, hans fördolda närvaro, nåd och skönhet. Det verkar som om människor alltid har anat detta.

På grottmålningarna, de äldsta avbildningarna av människohand, finner man en slags rudimentär tillbedjan och kult, en religion. Det första som människan ville illustrera var, att hon stod i förbindelse med en högre makt, att hon var beroende, skapad och helt tillhörde denne Gud. Det är likadant i den kristna konsten. En av de allra första avbildningarna vi har finner vi i Priscillakatakomberna i Rom. Man ser där en kvinna i orantehållning. Människan är genom sin existens i tillbedjan inför Gud. Ibland har man diskuterat vem kvinnan är. Är det Priscilla, som är begravd där, en modell av Kyrkan eller Jungfru Maria? Egentligen får vi tro att varje människa kan känna igen sig själv i denna figur som står i tillbedjan inför Gud.

Det finns tillbedjan på olika nivåer, men det är viktigt att utgå från skapelsenivån, eftersom vi alla hör hemma där. Om vi kan integrera också den delen av vår verklighet och tro att allt i oss är skapat till och för Gud och för att tillbe honom, då blir tillbedjan en slags grundton i hela existensen. Tillbedjan och bön kan kombineras med alla andra aktiviteter, händelser, tankar och möten. Tillbedjan finns som en underström, en grundton i hela vår existens. Att upptäcka den insikten och ta till sig den är mycket viktigt.  

Det är bra att utgå från själva skapelsetanken. Vi kan tänka på Carl Milles (1875-1955) staty med den stora handen, där den lilla människan vilar. Att hela tiden finna vår glädje i att vara beroende och vila i Gud kan förändra hela vår inre verklighet. Det berör också vårt yttre sätt att tänka, handla och tala, när det inom oss finns en djup övertygelse att vi varje ögonblick är till för Gud i vår tillvaro och i vår tillbedjan. Teresa av Avila (1515-1582) har skrivit en dikt där refrängen ofta kommer tillbaka: "Jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad". Vi skulle lika gärna kunna säga: "Jag tillber dig, för dig är jag ju skapad". Om den lilla satsen kan eka inom oss, tror jag, att vår tillvaro kommer att förändras och fördjupas mycket. I många traditioner, inte minst i Östkyrkan, knyter man själva bönen och tillbedjan till andningen. Vi upphör aldrig att andas, och vi behöver aldrig upphöra att tillbe. Tillbedjan ligger djupare än våra tankar, bilder, känslor och uttryck. Att vara till är att vara i tillbedjan inför Gud. Ibland hastar vi kristna mycket fort upp på frälsningens och helgelsens nivå. Det är där vi finner fullheten, men om frälsningen inte bottnar i skapelsen, hamnar tillbedjan lätt i luften och vi gör det ibland lite för svårt för oss att bli kvar där.

Det är alltså viktigt att från början knyta tillbedjan till vår skapade existens. Skapelsen pågår ständigt. Gud skapar allt och ingenting kan äga bestånd, ens under bråkdelen av en sekund, om inte Gud vill att det skall finnas till. Att ta emot sitt vara, sin existens i varje ögonblick ur Guds hand och att ge det tillbaka till Gud är en akt av tillbedjan. Vi får allt av Gud, också de underbara människor vi har omkring oss. Vi får tro att vi är underbara i Guds ögon, även om vi kanske inte tycker det själva. Allt som Gud har skapar är gott. Att se på hela vår tillvaro i det ljuset kan förändra mycket. Samtidigt får vi inte vara blinda för att vi människor ställer till det för varandra. Från Guds sida är det en pågående, ständigt skapande kärlek som gör att vi finns till, att vi tar emot det han ger, att vi tar emot oss själva och varandra ur Guds hand och relaterar det till honom. Då börjar vår tillbedjan växa fram. Gud upphör inte att skapa oss, och vi upphör inte att bli skapade. Vi kan bara tänka på krukmakaren. Gud håller på att forma oss. Vi blir aldrig helt fulländade här på jorden, men vi kan mer och mer ta till oss och bejaka att Gud ger oss vår existens, vår tillvaro, och att vi i varje ögonblick är beroende av honom.

Människor i vår tid har dock lite svårt med beroende. Vi är uppfostrade att stå på egna ben så fort som möjligt, att bli självständiga individer. Därför har vi svårt, både att vara beroende av varandra och att vara beroende av Gud. Motviljan mot att vara beroende är ett de första hinder vi måste övervinna för att leva i tillbedjan. Allt vad vi är med om beror ytterst sett på att Gud vill att vi skall vara de vi är och leva de liv vi har fått. Sedan har vi vår frihet att forma livet, men själva existensen, själva varat, är en ständig gåva. Genom vår existens är vi hela tiden förbundna med Gud. Bara genom att vara till är vi i tillbedjan. Det är något vi ständigt behöver ta till oss.

Efter en tid kan det bli vår andra natur att knyta tillbedjan till vår existens som sådan, vare sig vi sitter inför det Allraheligaste i tillbedjan eller går och shoppar på Ikea, Maxi eller Lidl. Det vanliga livet måste evangeliseras, men det glömmer vi ofta bort. Det är mycket lättare att ha öppenhet mot Gud på en reträtt än när vi har ett krävande jobb med arbetsplatskonflikter. De vanliga tingen i verkligheten tenderar, tycker vi - och det är vårt stora misstag – att ta ifrån oss Guds närvaro och gemenskap. Vi måste upptäcka, att i hela existensen och tillvaron lever vi i förening med Gud. Som skapade varelser kan vi inte klippa av bandet till Skaparen utan måste istället förstärka det, och det kan vi göra i tillbedjan. Egentligen finns bandet till Skaparen. Bara genom att vara till är vi skapade för att förhärliga, tillbe och upphöja Gud. Allt skapat skall genljuda av hans lov. Här kan vi lära oss mycket av skapelsen. Vi behöver bara tänka på Psaltarpsalmerna, där snöflingor, frost, köld och regn deltar i den stora lovsången.

Vi är de enda som är medvetna om att vi tillber Gud. Fåglarna lovsjunger och blommorna förhärligar Gud genom att växa och frodas, men de har inte något medvetande, någon insikt i det, och inte heller någon förströddhet. Att ha ett medvetande innebär både en nåd och en risk. Vi kan ta till oss tillbedjan, men vi kan också sluta oss för den, eftersom vi är skapade fria. Om vi försöker knyta tillbedjan till vårt sätt att vara, kan det bli en grundton som hela tiden mer och mer ekar inom oss och färgar vårt liv och vår relation till andra människor, vårt sätt att arbeta, vårt sätt att se på oss själva och på tillvaron. Vi får då inte utestänga Gud ur någon del av vår existens. Under en reträtt kan det vara bra att tänka efter var jag har mina svaga fläckar och var Gud är längst borta för mig. Jag får också tänka efter, var har jag mina starka sidor. Det kan vara mycket spännande att se, att vi alla har vår styrka på ett område, men att vi ibland medvetet eller omedvetet inte har släppt in Gud i vissa av våra inre eller yttre rum eller sysselsättningar.

Det är viktigt att bli övertygad om att det hela tiden finns en tillbedjanston i själva skapelsen och i vår existens som skapade. Den insikten kan hjälpa oss att sedan mer intensivt delta i liturgin, i de muntliga bönerna, i det som vi menar vara den fulla tillbedjan. Men om vi hoppar över det första steget gör vi oss själva en otjänst. Vi kan aldrig hoppa över att vi är skapade. Då blir det lite konstlat eller mer artificiellt än det behöver vara. Vi är skapade varelser som är formade av Gud i varje ögonblick.

När vi tänker på skapelsen tänker vi ofta bakåt. Men det är tiden nu som är aktuell. Nu ger Gud oss vår existens. Vi skulle inte kunna existera ens under en bråkdel av en sekund om vi inte vore skapade och framgick ur Guds tanke och hans vilja. Denna livlina till honom är så viktig för att vår existens skall vara äkta. Vi står med båda fötterna här på jorden och vinglar inte hit och dit. Vi tar emot allt det som Gud vill ge oss genom att vi är skapade till hans ära, och vi kan förhärliga honom. Vi kan genom att ta emot allt av honom och erkänna vårt totala beroende av honom också frambära oss själva till honom som en gengåva. Att göra det är kärnan i all bön.

Vi får allt av Gud, men vi vill också ge allt. Vi kan inte ge allt, men vi kan försöka, och det är det vi gör under hela vårt liv. Den schweiziska mystikern Adrienne von Speyr (1902-1967) säger, att det enda vi egentligen kan göra som kristna är att försöka. Vi kan försöka att efterfölja Kristus. Vi tar några steg, och sedan faller vi pladask. Då får vi resa oss upp igen. Vi försöker att be. Vi kommer till kyrkan på söndag fromma och glada. Efter fem minuter tänker vi på vad som är billigt på Lidl eller på vad som har varit jobbigt på jobbet. Vi får inte bara knyta bönen till tankarna, bilderna och känslorna. Här är det är lite olika för olika människor och kulturer. I vår kultur knyter vi gärna religion och bön till känslor och stämningar, men de är ofta flyktiga. I andra kulturer kanske man är mer diskursiv eller intellektuell, som i Frankrike med René Descartes (1596-1650). Eftersom religionen för många människor hos oss i hög grad är en känslosak och privatsak är det viktigt att vi överstiger de kulturella orsaker, som beror på temperament och mentalitet, och återvänder till det vi alla har gemensamt, nämligen att vi är skapade. Ännu har vi inte lyckats klona människor, utan vi är skapade av Gud till de människor vi är, till unika mästerverk. Då är det viktigt att ta emot och erkänna det vi får bekänna: "Herre, jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad". Den lilla satsen kan hjälpa oss att bli kvar i den värdighet vi har som skapade till Guds avbild.

Vi är alla är en avbild av Gud. Det är inte vi som skall göra oss en gudsbild, en bild av Gud. Då blir det en guldkalv eller något liknande. Det är istället vi som är Guds avbild. Vi är formade av Gud. Vi skall också för varandra peka vidare på honom, något som vi i vår kultur har lite svårt för. När vi söker Gud rent spontant, går vi gärna ut i skogen. Vi söker Gud i naturen, vilket inte är något fel i sig, för skapelsen vittnar om Gud. Vi utforskar skapelsen mycket noga. Men vi tycker ofta att andra människor är hinder och störningsmoment. Det är en frestelse vi måste vara medvetna om. Under en reträtt stör vi varandra, även om vi uppför oss som änglar. Någon äter lite långsammare eller prasslar med bönböcker eller rosenkransar. Hur vi än bär oss åt stör vi varandra. Men det är bra, för då väcker vi varandra. Vi påminner varandra om att vi alla är skapade. Jag får våga tro att min nästa är skapad till Guds avbild och kan hjälpa mig att komma Gud närmare. Hela Kyrkan bygger på att vi förmedlar Guds nåd och frälsning till varandra. Men redan på skapelsenivån är varje människa Guds avbild, och då måste det finnas något i henne som pekar på Gud och hjälper oss att komma Gud närmare.

Vissa människor tycks göra allt för att dölja att de är Guds avbild och använder en massa smink, men det går inte att dölja. Även den människa som tycks göra allt för att inte kännas vid Gud pekar genom sin blotta existens på honom och sitt behov av frälsning. Hur mycket vi än bär oss åt, kan vi inte hindra att vi är Guds avbild. Genom skapelsen finns ett oupplösligt band till Gud. Därför talar vi om religio, att vi är bundna, förenade, förbundna med Gud genom vår blotta existens. Allt i mig och allt i min nästa kan förena mig med Gud.

Det finns ingenting i vår mänskliga existens som behöver skilja oss från Gud. Synden är ett försök att klippa av bandet med Gud, men Gud har själv gått ner i vår värld för att ta på sig vår synd. Människan kan försöka klippa av bandet, men från Guds sida går det inte att klippa av det, för Skaparen fortsätter att skapa och forma oss. Därför finns det alltid hopp att människan vaknar upp. Jag är jag och Gud är Gud, och jag är till för Gud och Gud ger mig min existens och mitt vara. Dessa till synes självklara satser kan vi försöka tränga in i, tillgodogöra oss och förstå.

Vad innebär det då att jag i allt, överallt och alltid är förenad med Gud? Hela livet skulle förändras, om jag i varje ögonblick var övertygad om att Guds kärleksfulla hand följer mig, leder mig, hjälper mig, och att jag i varje människa kan få ett tillskott, en djupare insikt i vem Gud är. Det skulle bli som ett paradis för oss, om vi verkligen levde i tillbedjan och ögonblick för ögonblick tog emot vårt liv som en Guds gåva och gav det tillbaka. Vi kan göra livet till ett paradis för varandra om vi lever i tillbedjan. Vi ser sedan hur Jesus, när vi kommer till det steget, vill att vi skall leva i ständig bön och överlåtelse till vår Fader. Men redan i skapelsen finns det en grundritning till det som sedan skall bli fulländat genom Jesus Kristus.

Den grundritning som finns redan i skapelsen blir sedan tydligare i det Gamla förbundet och får sin fulla lyster och skönhet i det Nya förbundet. Hela detta budskap behöver tas emot av varje människa. Vi får inte hoppa över skapelseplanet, för då har vi också svårt att bli riktigt hemma på frälsningsplanet. I den svenska teologiska traditionen har man inte talat så mycket om naturrätt och naturlig teologi, utan man har koncentrerat sig på att man är frälst. Men om man glömmer bort skapelseplanet, är det också svårt att förklara vad det innebär att vara frälst. I vår tid är det många icke-kristna som undrar vad som menas när någon säger sig vara frälst. En bidragande orsak till svårigheten att förklara är, att man har försummat det man i katolsk tradition alltid har betonat, nämligen naturrätten, den naturliga teologin, skapelsen. Det finns naturligtvis med. Ingen kan helt förneka att skapelsen är en verklighet, men man har kanske inte utnyttjat skapelseplanet maximalt, och då är det också svårt att ta till sig frälsningsbudskapet.

När det gäller tillbedjan är det avgörande att man förstår att den har med hela min existens att göra. Tillbedjan får sina högsta former i det liturgiska livet, men den måste vila på själva existensen och inte bara vara något som läggs ovanpå ett tomrum. Det kan vara en stor hjälp att ta till sig tillbedjan genom att knyta den också till de icke-fromma delarna av verkligheten, till vårt sätt att vara, till de vanliga mänskliga aktiviteterna, till andningen, så att vi evangeliserar hela vår tillvaro och drar in allt det vi är med om i mötet med Gud.

Då ser vi, som Teresa av Avila säger, "Guds storhet i minsta lilla myra". Det blir någonting annat när vi kan knyta tillvarons olika aspekter, våra aktiviteter, vår arbetslöshet, våra relationer till andra människor och våra stämningslägen till Gud, så att tillbedjanstonen ständigt ekar inom oss: "Jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad". Vi behöver inte alltid tänka eller säga de orden, utan tillbedjan ligger djupare. För oss är bönen mycket en tankeaktivitet. Men Gud försvinner inte bara för att vi upphör att tänka på honom. Om vi är matematiker eller skall laga en Nobel- middag, kan vi inte hela tiden tänka diskursivt på Gud, men hjärtat kan slå för honom. Andningen kan hjälpa oss. Vi kan forma allt i vår tillvaro, så att det blir en akt av tillbedjan, lovsång och förhärligande. Det finns en existentiell tillbedjan som är knuten till själva existensen, tillvaron. Sedan skall tillbedjan naturligtvis byggas på. Men om vår liturgiska bön inte riktigt vilar på skapelseplanet, vacklar det till lite och vår tillbedjan blir lite irreell. Om vi kan lyckas att ta emot vår existens, vår tillvaro, livet som det är, ur Guds hand som ett uttryck för hans försyn och vilja och ge oss tillbaka till honom, blir det en naturlig rytm. Varje dag på nytt tar vi emot vårt liv ur Guds hand. Innan tidebönen börjar på morgonen säger Birgittasystrarna: "Jag offrar min dag till Herren". Att göra det kan förändra hela dagen. Vi ger oss själva tillbaka till Gud. Vi får dagen av Gud och vi ger den tillbaka. Det blir ett saligt utbyte mellan Gud och oss. Guds omsorg kommer oss till mötes. Vi försöker besvara hans omsorg.

Samma mönster får vi se i mötet med vår människa. Vi ser Guds avbild komma på gatan och vi måste hälsa. Vi tänker kanske inte så, utan tycker att det är en otrevlig typ. Men om vi ser på människor som Guds avbild, förändras något. Jag talade med en av våra präster som jobbar på en kriminalvårdsanstalt. Han sade, att det är olika attityder hos de anställda. Vissa ser på internerna som djur, och då blir de djur. Andra ser på dem med kärlek och inlevelse, och då växer de. För oss själva betyder det mycket hur människor ser på oss. Här kan den tillbedjande grundattityden hjälpa oss att också tillbe Gud i varandra. Vi kommer senare att se att det blir ännu mer tydligt, när vi talar om Treenighetens inneboende genom dopet. Vi blir ett Guds tempel. Men redan på skapelsenivån kan vi känna igen något av Guds avbild i vår nästa. Ofta tänker vi inte på det, men i konflikter och relationssvårigheter kan det vara en oerhörd hjälp att våga se lite djupare än det som talar till eller mot våra känslor.

Den tillbedjande attityden måste fulländas i Kristusmysteriet, men det är viktigt att utgå från skapelseverkligheten för att också där känna en slags solidaritet med alla människor. Etiken bygger på att det finns en naturrätt och att det redan genom skapelsen, som kyrkofäderna säger, finns vissa sanningskorn, logoi spermatikoi, som gör att man kan hitta rätt i tillvaron. De påvliga encyklikorna utgår alltid från att det finns vissa grundläggande sanningskorn som alla människor kan ta till sig i själva skapelsen, vare sig man talar om sociallära eller sexualmoral. Det innebär inte att alla tar till sig sanningskornen, men det finns något gemensamt för hela människosläktet, eftersom alla är skapade till Guds avbild för att tillbe och förhärliga honom.

Sedan blir det bara underbarare och underbarare, när Gud kommer emot oss ännu mer i det Gamla och det Nya förbundet, men det är viktigt att se grundlinjerna från början, att Gud har skapat oss för att vi tillsammans med allt skapat skall kunna tillbe och förhärliga honom och att vi som den enda medvetna rösten i skapelsen kan ge röst åt detta. Vi är medvetna om det, och vi är så att säga skapelsens "präster" som frambär allt skapat som en underbar offergåva till Gud. Det kan vi göra bara genom att höja kaffekoppen eller tekoppen. Thérèse av Lisieux (1873-1897) säger: "Om jag lyfter upp ett strå från marken eller en dammtuss, kan jag höja hela världen upp till Gud som offergåva". Vi kan knyta tillbedjan till och med till städningen. Det är inte alla som älskar städning, men vi kan lära oss att älska städningen. Vi kan förändra våra attityder till mycket i tillvaron, om vi ser det som en möjlighet att tillbe Gud. När vi städar behöver vi inte tänka så mycket på matematiska formler eller på gårdagens problem, utan vi kan se städningen som vår akt av tillbedjan. Så kan vi börja evangelisera vår vardag, arbetsdag och fritid. Det tenderar att bli mer och mer fritid, och då är det viktigt att hitta en fritidsspiritualitet. För andra gäller det att hitta en övertidsspiritualitet. Så småningom kan vi upptäcka att Gud har gett oss en underbar frihet att tillbe honom på det sätt som är möjligt för oss. Om vi har mycket intellektuella aktiviteter, kan vi inte riktigt tänka på bön, men hjärtat kan banka ändå. Det stannar inte, bara för att vi har vår tankeverksamhet.

Vi har börjat med att tala om den existentiella tillbedjan på skapelseplanet. Där måste vi hela tiden stå kvar och bottna för att riktigt kunna ta till oss allt det som vi sedan får i Kristus. Annars går vår tillbedjan lite förbi och blir overklig. Det är många, också goda kristna, som säger att tillbedjan är lite overklig och något som inte riktigt berör dem. Det är något vackert, men det tränger inte in i dem som människor när de sitter i kyrkan. På arbetsplatsen är de en helt annan människa. Denna schizofreni är en av vår tids stora problem. Många människor upplever sig som något annat i det dagliga livet än i bönen. Man försöker vara from någon timme eller några timmar per vecka och under resten av veckan är man som folk är mest. Men folk som de är mest är ju skapade, och det är där vi måste börja vår evangelisation. Och vi måste alltid börja med oss själva.

Vi ber till sist med Teresa av Avila.
"Jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad". I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.